DNs bristande jämställdhet i det offentliga samtalet.

Jag trodde DNs ledarredaktion var någorlunda insiktsfull när det gäller jämställdhet i det offentliga samtalet. Men jag hade fel.

I morse satte jag kaffet i halsen när jag läste huvudledaren (inte utlagd på webben av något skäl). Och kommen till Riksdagen träffade jag ett par alliansledamöter som reagerat precis som jag på de könsskiljande beskrivningarna av kombattanterna i riksdagen:
DN-ledaren handlade om riksdagsdebatten rörande brytpunkten i skattskalan och budgetreglerna. I ledaren framhölls finansutskottets ordförande Anna Kinberg Batras utseende dels i bild (en trist och orättvis teckning), dels i text (”den märkbart frustrerade Anna Kinberg Batras högröda ansikte”), medan mannen och motståndaren Fredrik Olovsson beskrevs med hans sakargument och en trevlig teckning.
...
Jag mejlade ledarredaktionen och bad dem föra in min kommentar. Svaret löd
"Tack för ditt mejl. Du tycker dig se något i bilden och texten som jag inte ser - men naturligtvis inte heller kan bevisa icke-existensen av. Något som talar mot din tolkning är att även män får tåla en hel del både i bild och text. Fredrik Olovsson kan säkert ha synpunkter på hur han framställs i den aktuella bilden.
Ansiktsfärgen nämndes inte för att förminska eller skada Anna Kinberg Batra utan bara som ett exempel på hur oppositionen i dag bygger upp sin retorik kring förslaget om höjd brytpunkt.
Kort sagt, jag tackar nej till texten som du erbjudit oss.
Vänliga hälsningar
Johannes Åman"

Ibland känns det extra bra att papperstidningen har fått konkurrens..

En pakt av rödgröna och SD mot välfungerande budgetregler!

(Artikel publicerad i Expressen onsdagen den 23/10 2013.)

Glöm Mona Sahlins löfte att S inte ens tar i SD "med tång" - nu har de rödgröna och SD funnit varandra, skriver Carl B Hamilton.

Det behövdes bara tre år och tre miljarder. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har övergett Mona Sahlins löfte att inte ta i Sverigedemokraterna "ens med tång". Istället har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en dold pakt med Sverigedemokraterna. De är överens om att stoppa sänkt statlig skatt ("brytpunkten" i skatteskalan), och vill riva upp regeringens aktuella förslag som, efter skatt, skulle ge mer i plånboken för fler som jobbar mer.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är så sugna på högre skatter att de väljer att bryta sina löften om att inte agera ihop med Sverigedemokraterna. De hade lätt kunnat undvika det.

Genom det dolda handslaget ges istället Sverigedemokraterna legitimitet och inflytande i svensk ekonomisk politik. Som ersättning för hjälpen att bryta sin politiska isolering behövde Sverigedemokraterna betala ett lågt pris - tre miljarder kronor - som dock finansieras av en miljon skattebetalare, varav säkert bara en liten minoritet sympatiserar med det främlingsfientliga och bakåtsträvande partiet.

En huvudregel i riksdagsordningen - den lag som bestämmer hur riksdagen fattar beslut - säger att budgeten ska ses som en helhet, och att statsbudgeten och dess utgiftsområden ska "fastställas genom ett enda beslut" - just för att skydda helheten. Sålunda är till exempel "utgifterna oupplösligt förbundna med inkomstberäkningen", som tidigare domaren i Högsta domstolen och professorn i konstitutionell rätt, Fredrik Sterzel, skriver i sin bok Finansmakten i författningen. Sterzel är kristallklar i sin dom att det inte är tillåtet att göra som oppositionen nu kräver. De vill nämligen - efter det att ett första budgetbeslut fattats - bryta upp det beslutet, ta bort skattesänkningen, och sedan fatta ett nytt budgetbeslut. Det blir alltså flera budgetbeslut och istället för det i riksdagsordningen föreskrivna ett beslut - och bryter därmed mot tydliga ordalydelsen i riksdagsordningen.

Den nuvarande ordningen har fungerat väl i mer än 15 år, och bygger på den konsensuskultur som i vårt land funnits i författningsfrågor. Oppositionspartierna vill riva upp både konsensuskulturen och 15 års praxis. Till sist kommer frågan - som det nu ser ut - att via Talmannen hamna i riksdagens konstitutionsutskott (KU) i månadsskiftet november/december.

Med tanke på den fortsatta beslutsprocessen i riksdagen är det följaktligen både olyckligt och illavarslande med den konflikt som tydligen utskottets ordförande Peter Eriksson, MP, upplever sig ha med talmannen Per Westerberg (DN.se den 16/10). För att gå rakt på sak: Jag är bekymrad för att KUs tolkning av riksdagsordningen i denna fråga inte blir korrekt, vilket ytterligare skulle skada den skyddsvärda konsensuskulturen i författningsfrågor.

Det för mig helt obegripliga i sammanhanget är dock Magdalena Andersson och socialdemokraternas kortsynta beteende. De hoppas rimligen att inom ett år leda en rödgrön minoritetsregering. Men varför är socialdemokraterna då så ivriga att riva ned den nuvarande fungerande budgetordningen och därmed undergräva en sådan regerings möjlighet att ekonomiskt styra landet? Den regeringen skulle löpa den uppenbara risken att få "administrera en sönderfallande ekonomi", vilket redan Olof Palme varnade för. Och att åstadkomma denna politiska situation efter ett sam-agerande som legitimerar och ger Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna bestämmanderätt i den ekonomiska politiken. Det är i sanning svårbegripligt.

Tre år tog det. Och tre miljarder visade sig vara det exakta priset för Socialdemokraternas heder, Miljöpartiets integritet och Vänsterns högtidstal mot främlingsfientlighet.



CARL B HAMILTON

Carl B Hamilton är ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet, tidigare statssekreterare i finansdepartementet och professor i nationalekonomi.

En allvarlig konstitutionell kris hotar om riksdagens budgetregler.

En allvarlig konstitutionell kris hotar om riksdagens budgetregler

 

(Artikel publicerad på DN Debatt den 15 oktober 2013)

En allvarlig konstitutionell kris om budgetreglerna är under uppsegling i riksdagen. De dyrköpta erfarenheterna från 70- och 80-talens ekonomiska instabilitet, som kulminerade i 90-talskrisen, tycks falla i glömska.

 

1990-talskrisen ledde till att man i bred enighet över blockgränsen beslutade att reformera budgetprocessen så att den ekonomiska politiken skulle utformas mer sammanhållet. En viktig del var att riksdagen skulle fatta ett samlat budgetbeslut så att budgetsaldot blev ett medvetet resultat av ett riksdagsbeslut, och inte som tidigare en summering av hundratals enskilda beslut. Reformen har inneburit stärkt makt för regeringen i budgetfrågorna. Likaså har ställningen för riksdagens finansutskott stärkts. Därmed har Sverige sedan mitten av 1990-talet kunnat styras ekonomiskt kraftfullt även av minoritetsregeringar. Man kan notera att den konsekvensen välkomnades i en riksdagsutvärdering av reformen.

 

Ett uppifrån-och-ned perspektiv infördes också. Fleråriga utgiftstak för staten (angivna i kronor) föreslås numera av regeringen och fastställs av riksdagen. I ett första steg i budgetprocessen beslutas om utgiftsramar för 27 utgiftsområden och en beräkning av inkomsterna. Därmed framkommer statens budgetsaldo. Därefter, i ett andra steg, fördelar riksdagen statens utgifter genom ett beslut per utgiftsområde som inte får överskrida den totala ram som fastställts i steg ett.

 

Reformarbetet hade två centra – ett i finansdepartementet och ett i riksdagen. I finansdepartementet låg fokus på att stoppa tendensen till allt högre utgifter. Det skulle uppnås genom begränsningar som medvetet styrde regeringens budgetmakt i riktning mot lägre utgifter och högre skatter.

 

I riksdagen, däremot, var reformarbetet mer inriktat på en effektiv och väl sammanhållen parlamentarisk beslutsprocess – inte att styra politikens innehåll i viss riktning! – och att göra Sverige bättre ekonomiskt styrbart under olika parlamentariska förhållanden.

 

Nu närmar vi oss pudelns kärna i den nuvarande konflikten. Oppositionen lutar sig mot en förenklad, avgränsad del av budgetreformen som enbart tar fasta på uppgiften – som naturligtvis är central för finansdepartementet – att hindra en försvagning av budgeten. Det känns måhända som en naturlig avgränsning för 90-talets kader av tjänstemän skolade i finansdepartementet, men budgetreformen vad gäller riksdagen har de facto en vidare betydelse, nämligen att säkra varje minoritetsregerings ställning i den ekonomiska politiken, och en sammanhållen budgetbehandling. Det innebär att det enligt bestämmelserna och förarbetena i riksdagsordningen (RO) – som närmast är att se som grundlag – är lika felaktigt att ta isär en budgets utgiftssida – med ökade utgifter som följd – som det är att ta isär en budgets intäktssida med högre skatter som följd.

 

Antag att en minoritetsregering, som en del av en politik mot arbetslöshet, vill driva en expansiv keynesiansk finanspolitik. Den gör detta under det fleråriga utgiftstaket, antar vi, och har berett plats för sina expansiva utgifter i sitt förslag till total utgiftsram för budgeten. Då ska inte en opposition som är i majoritet i riksdagen – enligt RO – kunna plocka isär budgeten och kunna splittra upp ett fattat beslut om budgetramen med motiveringen att majoriteten vill stärka budgeten (lägre underskott eller större överskott). Skulle regelverket ges den innebörden skulle det innebära en konstitutionell bias som alltid skulle motverka expansiv finanspolitik, bland annat.

 

En närmast helig princip – tydligt fastlagd i RO (5:12) – är att budgeten skall fastställas i ett enda beslut, dvs. alla utgiftsområden och beräkningen av inkomsterna i budgeten fastställs i ett klubbslag i kammaren. På så sätt skyddas budgetens helhet.

 

Det oppositionen nu vill är, för det första, att ur helheten bryta ut förslaget om höjd brytpunkt i inkomstskatteskalan, och för det andra, att detta görs efter det att ramen för de totala utgifterna och intäkterna har fastställts i det första steget i det s.k. rambeslutet. Det senare innebär att principen om att budgeten skall tas i ett enda beslut körs över. Oppositionen vill sålunda nu i november backa (reversera) budgetprocessen efter fattat rambeslut, och ta ett nytt, andra, beslut om intäkterna. Ett sådant förfarandet har dock konstitutionsutskottet (KU) redan tidigare underkänt utom för ”inkomstförslag av helt marginell budgetmässig betydelse”. Men nu gäller det hela 3 mdr kr, och det är definitivt inte ”helt marginellt” (bet. 1996/97:KU3). 

 

Min slutsats är generande enkel: oppositionen har inte läst och ännu mindre förstått riksdagsordningens bestämmelser och förarbeten. Man har enbart utgått från 90-talets mera avgränsade finansdepartementala perspektiv.   

 

En mycket viktig aspekt på konflikten är att oppositionen nu tycks beredd att slå sönder den konsensuskultur som i Sverige rått i denna typ av frågor i mer än hundra år, och bryta mot 15 års etablerad och välfungerande praxis med de nya budgetreglerna. När nu oppositionen inte tvekar att riva upp regelverk och etablerad praxis bör den även tänka maktpolitiskt och beakta risken för en reciprok hämnd under kommande mandatperiod.

 

Oppositionen binder ris åt egen rygg för den händelse det t ex skulle bli en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering. Jag har redan pekat på en sådan regerings potentiella problem med att driva en expansiv finanspolitik. Jag vill också peka på risken för att en oppositionell majoritet vägrar utnyttja hela budgetutrymmet som regeringen föreslår för ett visst utgiftsområde, som utgifter för höjd a-kassa eller andra transfereringar – dvs. centrala utgifter för socialdemokraterna.

 

”Öga för öga, tand för tand” är en mustigt uttryckt gammaltestamentlig princip som säkert många i en majoritet – när konsensuskulturen är uppriven – i den situationen skulle förespråka. Då glider Sverige ut på ett sluttande plan tillbaka till 70- och 80-talens problem med instabilitet, kortsynthet och splittrande beslut i den ekonomiska politiken.

 

För Sveriges långsiktiga bästa, lägg ned konflikten om budgetreglerna!

 

Carl B Hamilton

Ledamot av riksdagens finansutskott (FP), fd statssekreterare i finansdepartementet och professor i nationalekonomi.

Vänsterpartiets skuggbudget - menyn över eftergifter för tänkt rödgrönt samarbete.

Utgångspunkt är regeringsfrågan: V avser regera tillsammans med S och MP, men om V inte sitter i en tänkt S+MP-regering ska V:s politik ändå slå igenom som villkor för V:s stöd i förtroendeomröstningar. Texten nedan ska sålunda ses som en meny över de krav som V ställer och som S+MP mer eller mindre tvingas ge efter för att få V-stöd för en tänkt S+MP-regering.

V betalar för alla sina utgiftsökningar genom kraftigt höjda skatter på hushåll och företag. Vänsterpartiet tar som vanligt inte hänsyn till de kraftigt negativa effekterna på sysselsättning, produktion, skattebaser och företagande som skulle bli konsekvensen av deras politik. Därmed blir politiken långsiktigt underfinansierad eftersom bland annat skattebaserna krymper och delvis flyttar från Sverige, och inte kan pungslås på lika många miljarder som en statisk analys ger vid handen. Ett metodfel i beräkningarna om man så vill formulera det.

V höjer kostnaderna kraftigt för företagen. V vill höja arbetsgivaravgiften för unga, höja bolagsskatten från dagens 22 procent till 26 procent, höja krogmomsen och strama åt 3:12 reglerna mera. Sammantaget ger det enligt V ökade skatteintäkter på ca 40 miljarder kronor per år. Företag och företagare lämnar landet. De anställda blir kvar.

V vill höja inkomstskatterna för alla. Jobbskatteavdraget steg 1-4 ska trappas ner från inkomster på 30 000 kronor i månaden och är helt borttaget för dem med inkomster på över 50 000 kronor i månaden. Därmed vill alla de rödgröna partierna trappa ned jobbskatteavdraget och höja marginalskatterna på arbete (från inkomster på 30 000, 40 000 respektive 60 000 kronor för V, MP och S. V säger också nej till det femte jobbskatteavdraget och höjd brytpunkt. Människor lämnar landet. De som har sämre utblidning, sämre språkkunskaper och sverigespecifika yrken blir kvar.

V säger nej till RUT- och ROT-avdraget. RUT-avdraget slopas från 2014. ROT-avdraget i sin nuvarande form ska finnas kvar till slutet på 2016, därefter försvinna. V vill också sänka taket för RUT- och ROT-avdragen från dagens 50 000 kr per år till 15 000 kronor från och med 2015. Förslagen skulle innebära ökat svartarbete i branscherna och att många jobb skulle gå förlorade, särskilt i den hushållsnära tjänstesektorn där många kvinnor arbetar. Många invandrarkvinnor som genom RUT-avdrag haft en liten men dock ökad chans att komma in på arbetsmarknaden -- trots höga ingångslöner och utestängande arbetsrätt -- förlorar nu denna lilla möjlighet.

V vill återinföra fastighetsskatten och arvsskatten. Utöver dagens fastighetsavgift vill V införa en fastighetsskatt för dem som har villor med taxeringsvärde på över tre miljoner kronor. De ska betala en procent av taxeringsvärdet som överstiger tre miljoner i extra skatt. Det innebär att många villaägare i storstadsregionerna skulle få höjd skatt på sin bostad. V vill också införa en skatt på tillgångarna i ett dödsbo innan ett arv skiftas, på runt 10 procent. Förmögenhet och förmögna personer lämnar landet. Företag flyttas ut till lägre länder med normala skatter.

V säger också nej till avdragsrätt för gåvor.

V föreslår precis som MP höjd CO2-skatt och införande av en flygskatt. V:s förslag till skattehöjningar är dock mindre än MP:s.Flygbolag tankar i andra länder.

V vill skrota dagens finanspolitiska ramverk. V anser att överskottsmålet i det finanspolitiska ramverket har spelat ut sin roll och ska överges. V vill också kraftigt höja utgiftstaket. Utgiftstaken och överskottsmålet är två hörnpelare i den nya budgetordningen. V vill i praktiken att den gamla ordningen med uppsplittrad budgetprocess med få begränsningar på riksdagens agerande ska återinföras. Hela-havet-stormar som på 70-80-talen i budgetpolitken med ökade offentliga utgifter och sämre styrbarhet av Sveriges ekonomiska politik som följd.

V vill även avskaffa Riksbankens självständiga ställning och därmed släppa möjligheten att effektivt genomdriva ett inflationsmål. Inflantionen blir högre och varierar mera.

V storsatsar på offentlig sektor. Den offentliga sektorn kan inte vara stor nog. V föreslår satsningar i kommunsektorn år 2014 på 26 miljarder kronor, som sedan utökas till att uppgå till 44 miljarder kronor 2016. V vill ge ett högre och värdesäkrat generellt statsbidrag till kommunerna, och därutöver även ge öronmärkta statsbidrag till en mängd riktade satsningar på sjukvård, kollektivtrafik, komvux, förskolan och flyktingmottagande m.m. Kommunerna ska inte få sina bidrag i "en påse" utan öronmärkta, vilket bör ses som ett underkännande av kommunpolitikernas förmåga och vilja att satsa pengarna på rätt sätt. Precis som socialdemokraterna vill V satsa på minskade klasstorlekar i skolan och förskolan, men talar inte heller om varitfrån de nödvändiga fler lärarna ska komma ifrån, om det inte är så att man ska sludda över speciallärare till vanliga klasser. Åtgärder till de unga som V vill införa är bl.a. utbildningsvikariat, trainee-anställningar och lärlingsanställningar. V bryr sig förga om finasieringens detaljer och hur det går för de välståndsbildande krafterna.

V vill höja taket i sjukförsäkringen till 29 600 kronor per månad år 2014 och till 33 300 kronor per månad 2016. Det första steget sammanfaller med Socialdemokraternas förslag på området. Kostnad?

V vill strama åt reglerna på arbetsmarknaden och göra det svårare för företagen att anställa tillfällig personal. Arbetsrätten ska bli mer oförmånlig för företagen, göra det mer oförmånligt att anställa och antalet anställda kan förväntas minska. Det saknas insikt eller acceptans att det finns samband mellan arbetsrätt och produktion, produktionskostnad och sysselsättning. V vill införa en skarpare gräns för hur länge en person får vara visstidsanställd och även göra det svårare för arbetsgivare att ha tidsbegränsade anställningar. V vill inte acceptera dagens regler för arbetskraftsinvandring, vilket försvårar produktion och specialisering i Sverige.

 

V vill individualisera föräldraförsäkringen. Den ska vara tvådelad, vilket de anser kommer leda till bättre jämställdhet på arbetsmarknaden.

V föreslår, precis som MP, stora investeringar i järnväg och kollektivtrafik mm. V vill 2014 satsa ca 9 miljarder mer än regeringen på infrastrukturinvesteringar och 2016 ca 14 miljarder kronor mer. I princip alla pengarna går till satsningar på olika former av kollektivtrafik samt cykel. Precis som MP så bryr V sig inte om något krav på att investeringarna ska vara samhällsekonomiskt effektiva.

Även när det gäller energiinvesteringar finns en samsyn med MP om stora statliga utgifter. V vill satsa på energiomställning genom bl.a. mer energiforskning och olika former av stöd och subventioner till bl.a. biogas och etanol. V lägger 4 miljarder kr 2014 och 6 miljarder kr 2016 på sådana åtgärder. Kärnkraften ska läggas ned, elpriserna höjas och skogen användas till bränsle snarare än som input i industrin.

V vill återgå till subventionering av byggandet. Totalt vill V avsätta ca 8 miljarder kr 2014 och 11 miljarder kr 2016 för att på olika sätt subventionera renovering och nybyggnation av hyresrätter och upprustning av välfärdslokaler. Byggsubventioner var på 70 och 80-talen massiva och förödande för de offentliga finanserna. En återgång förefaller ligga i korten.

Även V vill kraftigt öka antalet utbildningsplatser. V föreslår ca 50 000 fler platser än regeringen på komvux, yrkevux, yrkeshögskolan, högskolan och arbetsmarkandsutbildningar. Tonvikten för V:s del ligger dock på fler platser på komvux och inom arbetsmarknadsutbildningarna. Om det finns lärare för detta är oklart.

Analys av Miljöpartiets skuggbudget

Miljöpartiet (MP) föreslår ett antal utgiftsökningar framför allt på skolan, de små företagen och klimatet. MP vill t.ex. skapa 5000 fler utbildningsplatser på komvux, 10 000 nya folkhögskoleplatser och 10 000 nya högskoleplatser. Det är rimligen omöjligt att få fram lärare till allt detta år 2014, så det är orealistiskt att kunna förverkliga dessa förslag. MP vill också börja med en uppsökande verksamhet för att stödja arbetslösa under 25 år utan gymnasiekompetens. För att hjälpa företagen vill MP bland annat slopa sjuklöneansvaret för företag med upp till tio anställda och införa en "grön innovationsfond" för industrin.

Förslagen finansieras genom mycket stora skattehöjningar för hushåll och företag. Skatten på arbete höjs med över 18 miljarder per år och skatterna på transporter och energi med över 15 miljarder per år (från 2015). MP menar att deras politik ger upp till 30 000 nya jobb. Men då ignorerar MP negativa effekterna som deras kraftiga skattehöjningar får för företag, lönsamhet och jobb. Sett till hela MP:s budget blir resultatet sannolikt färre jobb, inte fler; se vidare nedan.

MP säger nej till det femte jobbskatteavdraget (och till höjd brytpunkt i den statliga inkomstskatten). Frågan till MP blir därför, kommer MP att driva avskaffat jobbskatteavdrag som krav i valrörelsen, när avdraget väl är infört. Alltså:Tänker MP gå till val på höjd personlig inkomstskatt (dvs avskaffat 5e jobbskatteavdrag)? Om inte, hur ska MP finansiera det hål på 12 miljarder kronor som i så fall finns i MP:s budgetkalkyl?

MP vill kraftigt höja de svenska marginalskatterna på arbete. Sverige har redan i dag världens högsta marginalskatter. MP vill höja marginalskatten ytterligare, genom att trappa ner jobbskatteavdrag 1-4 från inkomster på över 40 000 kronor/månad. (De som tjänar över 117 000 kronor/mån får inget jobbskatteavdrag alls.) De höjda marginalskatterna ger enligt MP skatteintäkter på nära 4 miljarder kronor per år, vilket förefaller en smula osannolikt eftersom de som beskattas sannolikt går ned i antal arbetstimmar/år. Här går dessutom MP längre än Socialdemokraterna, som tidigare har föreslagit att jobbskatteavdraget ska trappas ned från inkomster över 60 000 kronor/månaden.

MP vill införa en kraftig skattechock på transporter. Till 2016 har MP höjt skatterna på transporter med ca 13 miljarder kronor, genom höjd bensinskatt, ny lastbilsskatt, högre flygskatt, mm. Observera att lastbilsskatten och bensinskatten inte betalas av lastbilar utan läggs på priset till konsument av de varor som transporteras på bilarna, vilket inte minst är transporter till/från dagligvarubutiker, och höjer priset på varor som mjölk, bröd och andra dagligvaror.

MP:s säger sig ha förslag för en företagsvänligare politik - men det totala skattetrycket på företagen ökar. MP vill avskaffa regeringens nedsättning av arbetsgivaravgiften för unga och föreslår istället att arbetsgivaravgiften sänks med 10 procent på lönesumman upp till 760 000 kronor/år och företag. Men nettoeffekten för företagen av dessa två förändringar blir en skattehöjning på 1.5 miljarder 2015 och på över 2 miljarder kronor 2017.

Företag i tjänstenäringarna, med många unga anställda, får en extra stor skattehöjningl. Den får rimligen effekt på ungas möjligheter att få jobb.

MP:s förslag till förbättringar för företagen, som mer riskkapital och lägre sjuklöneansvar (bekostas med öronmärkt högre arbetsgivaravgift?), måste jämföras med annan höjning av arbetsgivaravgifter, samt de höjda skatterna på transporter och energi. Det går inte att plocka ut några av MP:s förslag separat, så som MP själva gör, utan man behöver se till helhetsbilden för företagen av MP:s politik.

MP säger dock ja till fortsatt sänkt krogmoms, och är därmed på kollisionskurs med Socialdemokraterna, och slutresultatet av deras tvist är oklart för alla.

Höjd bensinskatt slår mot hushållen. MP:s skattehöjning ger en ökning av bensinpriset med ca 70 öre per liter. En familj som kör 2000 mil per år (och har en bensinförbrukning på 0,8 liter/mil) får ökade bensinkostnader med ca 1600 kronor per år. Kör familjen 1500 mil per år blir kostnadsökningen 1200 kronor per år. Staten beräknas få in ca 5 miljarder mer i skatteintäkter per år på skattehöjningen. MPs resonemang utgår sannolikt från gamla beräkningar och ett gammalt världsmarknadspris på olja om ca 55 USD/fat. Idag är dock priset ca det dubbla: dvs 109 USD/fat. Det bör man rimligen ta hänsyn till.

MP vill införa en lastbilsskatt (tidigare kallad kilometerskatt). Skatten ska ligga på 1,4 kr/km, vilket är samma förslag som de rödgröna hade i valrörelsen 2010. MP vill också, precis som då, att skatten ska differentieras så att den blir lägre där det saknas alternativ i form av båt- och järnvägstransporter.

Lastbilsskatten är dock ineffektiv klimatpolitik, administrativt krånglig och svår att differentiera. Skatten är ett ineffektivt sätt att få ner koldioxidutsläppen på. Höga bränslepriser och hög koldioxidskatt gör att svenska åkeriföretag redan i dag har starka incitament att minska sina CO2-utsläpp genom att optimera sina transporter och minimera körsträckorna.

För många vägtransporter finns knappast realistiska alternativ. Lastbilsskatten ökar kostnaderna för transporterna, men med oklar effekt på ändrat körbeteende. Lägre utsläpp sker därmed mest på bekostnad av produktion och föga träffsäkra prisökningar.

MP säger att de vill differentiera skatten, för att bl.a. skydda skogsindustrin (timmertransporter). Men det finns inte något annat land som har en branschdifferentierad lastbilsskatt. Det är mycket svårt att se hur det i praktiken skulle gå att ha lägre lastbilsskatt i vissa regioner. Det skulle kräva att alla lastbilar, svenska som utländska, förses med en GPS sändare och lastbilarnas förehavanden registreras. Förutom att vara integritetskränkande innebär ett sådant system gigantiska administrationskostnader. Att kontrollera att alla utländska lastbilar har erforderlig GPS-utrustning skulle dessutom bli en ny resurskrävande uppgift för den svenska tullen, vilket minskar nettointäkterna från skatten. Om de utländska bilarna struntar i skatten snedvrider det konkurrensen mellan svenska och utländska åkare.

Lastbilsskatten innebär en kraftig kostnadsökning för åkerierna. Ett åkeriföretag som har 25 lastbilar som kör 15 000 mil per år och bil får en skatteökning på ca 5,3 miljoner kronor per år. Det innebär en skattehöjning på ca 200 000 kronor per lastbil/år. De högre kostnaderna kommer leda till sämre svensk konkurrenskraft för den kostnadskänsliga exportindustrin, och högre priser på t.ex. mat och andra dagligvaror som transporteras med lastbil.

MP höjer skatten kraftigt på koldioxidfri el, vilket ger högre elpriser och mindre pengar för kraftbolagen att investera i ny kraftproduktion som vindkraft. MP höjer skatten på kärnkraft med 3 miljarder kr per år och skatten på vattenkraft med 1 miljard per år. Det är självklart att en skattehöjning på fyra miljarder per år leder till mindre möjligheter för kraftbolagens att investera i ny kraftproduktion, t ex förnybar elproduktion. Det är kontraproduktivt att ett parti -- som likt MP fokuserar på klimatproblemen -- väljer att höja skatten på CO2-fri produktion. Bakvänt!

Sverige ska införa en egen flygskatt, som ska ta in 12 miljarder kronor under fyra år. Det blir högre pris på flygbiljetter och därmed ett slag mot sammanhållningen i Sverige, samtidigt som det uppmuntrar till flyga till/från våra grannländer, i stället för Sverige. Jubel i Danmark och Norge kan förutses, liksom nedlagda regionala flygplatser i Sverige. Beskattning av flyget behöver bestämmas på EU-nivå och inte på nationell nivå.

MP vill införa en särskilt skatt på svenska företag som finns inom ramen för EU:s utsläppshandelssystem. MP vill att Sverige, helt på egen hand, ska införa ett golv i EU:s handel med utsläppsrätter på 15 öre/kg CO2. Det är ett problem idag med prisfallet på utsläppsrätter i EU. MPs golv har dock oönskade allvarliga bieffekter. Förslaget innebär att faller priset under 15 ö/kg träder en specifikt svensk skatt in och "fyller upp" kostnaderna för just de svenska företagen så att deras skattebörda blir minst 15 öre. Svenska företag beräknas med denna metod - enligt MP - att belastas med en extraskatt på 4 miljarder kronor under budgetperioden. Det skulle lägga en tung börda på svenska företag jämfört med företag som verkar i övriga EU.



Handelssystemets poäng är att det ska vara ett gemensamt europeiskt system. Därför är det högst olyckligt om Sverige skulle införa egna särlösningar som skulle driva företag från Sverige till länder med lägre utsläppspris. Istället bör Sverige, inom EU-systemet, arbeta för ett bättre fungerande system för handel med utsläppsrätter.

Brist på tillväxt skulle utarma välfärden - inte Alliansens skattesänkningar!

Sverige har i ett internationellt perspektiv fortfarande höga skatter. I länder med ett så högt samlat skatteuttag som Sveriges är ekonomin extra känslig för hur och vad vi beskattar. Det betyder att skatter i vissa fall kan sänkas och ge skjuts åt sysselsättning och tillväxt och den vägen öka skatteintäkterna till stat och kommuner.

De skattesänkningar som Alliansregeringen genomfört har framför allt varit på områden där skatterna varit skadligt höga för tillväxt och välstånd. Ett smart utformat skattesystem ska ta in tillräckligt mycket pengar till bland annat välfärden, men ska samtidigt så litet som möjligt hämma de välståndsbildande krafterna.

Regeringen har lyckats väl med denna balansgång. Totala skatteintäkterna är idag drygt 50 mdr kr större än 2006 (rensat för inflation). Det beror på att den ekonomiska tillväxten trots krisen varit hygglig och högst bland OECDs europeiska medlemsländer. Utgifterna för vård, skola och omsorg är idag ca 70 mdr kr större än 2006 (rensat för inflation). Det är en ökning med 11 procent. Offentliga utgifter är idag ca 50 procent av BNP. Denna andel är densamma sedan 2006, och förutses ligga still under kommande år. Antalet kommunanställda i "välfärden" har ökat med ca 20 000 personer sedan 2006. Regeringen har alltså kunnat satsa på välfärden samtidigt som vissa skatter har sänkts.

Även om jobbskatteavdrag och sänkt pensionärsskatt har en central roll i den nyligen presenterade budgeten, har det varit utgiftssatsningar som dominerat Alliansregeringens budgetar under mandatperioden. Totalt sett har nära 60 procent av det samlade s.k. reformutrymmet lagts på ökade offentliga utgifter, medan ca 40 procent har gått till skattereformer.

Alliansen har också värnat sammanhållningen i landet. Inkomstklyftorna har varit oförändrade. Sverige var år 2012 EU-landet med lägst andel av befolkning som levde med "allvarligt låg materiell standard" enligt Eurostat. Antalet personer som lever under sådana svåra villkor har minskat med 42 procent eller 80 000 personer under Alliansregeringen. Andelen barn i Sverige som lever i "allvarligt låg materiell standard" är 1,3 procent, och det är lägst andel i EU (Eurostat). 98 procent av svenska barn går i världens, sannolikt, bästa förskola, som naturligtvis kan bli ännu bättre. Den ekonomiska utvecklingen under Alliansens tid vid makten har haft "anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter", enligt oberoende Finanspolitiska rådet (maj 2013).

Samtidigt har svenska hushåll sett en kraftig ökning av pengar i plånboken. De disponibla inkomsterna ökade med ca 15 procent 2006-11. Hushållen har också haft den största konsumtionsökningen - 11,5 procent - bland alla jämförbara EU-länder.

Sammantaget visar det att Alliansregeringens skattesänkningar inte har lett till mindre resurser till välfärden, än mindre utarmat den. Tvärtom har de varit en förutsättning för högre tillväxt och mer pengar att satsa på skola, vård och omsorg. Inkomstökningarna har också inneburit större marginaler och mer frihet för de allra flesta hushåll.

Alltså: Det är inte högre skattesatser som säkrar offentlig-finansierad välfärd och jämlika levnadsvillkor, utan en god ekonomisk tillväxt och ett skattesystem som inte hämmar arbete och investeringar!

Analys av Socialdemokraternas skuggbudget.

Socialdemokraterna mörkar sin politik under nästa mandatperiod, dvs den period som riksdagsvalet gäller. Till skillnad från tidigare S-budgetmotioner, och till skillnad från de andra partierna, redovisar Socialdemokraternas budgetförslag enbart hur de vill att politiken ska se ut år 2014, men ingenting om åren därefter. S-budgeten säger därför inte vad S vill genomföra och finsniera under nästa mandatperiod, som ju är den period valet gäller, och därmed inte hur S ska få sina utgiftslöften att gå ihop under nästa mandatperiod - skulle de vinna valet.

Socialdemokraternas utgiftsökningar är kraftigt underfinansierade - 5:e jobbskatteavdraget används som "finansiering" två gånger eftersom S redan accepterat avdraget. S säger att de kommer att acceptera alliansregeringens femte jobbskatteavdrag. Trots det säger S nej till det femte jobbskatteavdraget i sin budget och använder pengarna som jobbskatteavdraget minskar budgetsaldot med (12 mdr kr) till att "finansiera" annat. Det innebär att satsningar på 12 miljarder kronor i S-budgeten i verkligheten är ofinansierade. Det är en form av dubbel bokföring och den bryter mot verklighetens budgetregel som säger att ingen kan använda en budgetpost två gånger om som "finansiering."

Är Socialdemokraternas "reformutrymme" ca 3,5 miljarder mindre än regeringens? Nej tvärtom S lånar mer än regeringen. Eftersom det saknas 12 mdr kr i S verkliga behov av budgetfinansiering är "reformutrymmet" i själva verket 12 mdr kr minus 3,5 mdr kr = 8,5 mdr kr större än regeringens. Därmed blir även S upplåningsbehov 8,5 mdr kr större än regeringens.

Allt detta går på tvärs med bl a MP:s syn på frågan om reformutrymmet. S anser att regeringen inte uppfyller målen i det finanspolitiska ramverket och vill därför ha ett något mindre reformutrymme än regeringen, men gör i själva verket tvärtom; se ovan.

Med tanke på det fortsatt svaga konjunkturläget och Sveriges i ett internationellt perspektiv mycket starka statsfinanser skulle ett mindre reformutrymme än regeringens skapa en fullkomligt onödig arbetslöshet i Sverige. Efterfrågan på svensk export är fortfarande svag och det är inhemsk efterfrågan som måste göras till draglok de närmsta två åren för den ekonomiska återhämtningen. Detta motiverar åtgärder som stimulerar efterfrågan. Det finns flexibilitet i budgetramverket för att stimulera ekonomin när det nu är svag konjunktur, och så länge som målet om en procents överskotts nås över en konjunkturcykel. Miljöpartiet gör samma bedömning som regeringen när det gäller ekonomins behov av finanspolitiska stimulanser, och använder samma storlek på reformutrymmet som regeringen.

S vill höja skatterna på unga. S vill kraftigt höja arbetsgivaravgifterna för att ha unga personer anställda. Återställaren ska ske i två steg, med en första skattehöjning på 7,2 miljarder kronor 2014 och 7,2 miljarder till någon gång därefter.

Ingångslönerna är höga i Sverige och lönestrukturen sammanpressad. Unga utan erfarenhet har därför haft svårt att konkurrera om jobben. Den sänkta arbetsgivaravgiften har sänkt lönekostnaden för arbetsgivare och gjort det mer attraktivt att anställa unga med svag kompetens. Dessa ungdomar riskerar nu att ratas av arbetsmarknaden, när kostnaderna blir väsentligt högre.

Exempel på skattehöjning för matbutik. För en matvarubutik med 20 anställda varav åtta är under 25 år (och fem av dem är under 23 år) innebär Socialdemokraternas förslag en skattehöjning med 400 000 kronor per år. Skattehöjningen motsvarar alltså drygt en anställds lön för ett år. Det är självklart att det kommer att göra det mindre attraktivt att anställa unga och att färre unga får jobb. Till dessa högre kostnader ska läggas införandet av en sannolik lastbilsskatt och bensinskatt -- prioriterade MP krav -- på dagligvarutransporterna (se nedan). De högre kostnaderna övervältras på priserna i butiken, och särskilt mycket på de nödvändigaste (mest prisokänsliga) varorna, som mjölk och bröd.

S vill höja restaurangmomsen, vilket också slår hårt mot ungas jobbchanser. Restaurangsektorn är en viktig inkörsport på arbetsmarknaden för många unga och för personer med utländsk bakgrund. När färre får jobb i sektorn och det blir fler som riskerar fastna i arbetslöshet.

S förslag motverkar riktiga jobb för unga, utan fokuserar istället på olika typer av skapade platser och på utbildning. S säger att ingen ung ska vara arbetslös mer än tre månader och därefter få t.ex. praktikplats eller utbildning. Men det kan inte kompensera för den minskning av riktiga jobb som S politik ger upphov till. Fler unga blir arbetslösa och slussas in i åtgärder. Det blir rundgång: först får unga sluta på grund av S skattepolitik, då blir arbetslösa och sedan får de omhändertas av S nya skattefinansierade platser och garantiåtgärder.

S vill införa en "ungdomsgaranti" efter 90 dagars arbetslöshet, men det skapar inte riktiga jobb för unga. Garantin ska innebära att de ca 50 - 60 000 unga som varit arbetslösa i mer än 90 dagar erbjuds ett riktigt jobb, utbildning eller praktik. 2014 vill S ha 6000 fler högskole- och yrkeshögskoleplatser, 21 000 fler yrkesintroduktionsjobb och 10 000 fler platser på komvux och folkhögskola. De "riktiga jobben" är inte riktiga utan de skapar S genom att subventionera till 100 procent 21 000 yrkesintroduktionsjobb, inom ramen för parternas av tal om yrkesintroduktion. Men det betyder inte att de unga får riktiga jobb därefter, och det innebär att unga som inte har varit arbetslösa inte kan konkurrera om att få yrkesintroduktionsjobb, eftersom de arbetslösa blir helt gratis arbetskraft för arbetsgivaren. Ungdomsgarantin är inte heller ordentligt finansierad, eftersom bara ett första steg tas 2014 och finansieringen av resten av utbyggnaden av garantin under åren därefter inte redovisas.

S vill tvinga unga att läsa in gymnasiet, men det väcker frågan om hur S hanterar de omotiverade studenterna. Det är ju den bristande motivationen som är grundproblemet. Socialdemokraternas "utbildningskontrakt" -- som väl rätteligen ska kallas studieplikt? -- innebär att alla unga som inte har gått ut gymnasiet och som kommer till arbetsförmedlingen måste läsa in gymnasiet för att kunna få några ersättningar från det offentliga (a-kassa, försörjningsstöd tex.). Frågan är hur det ska kunna fungera i praktiken och vad S tänker gör med dem som inte klarar av att fullfölja utbildningen?

Fas 3 avskaffas men människorna finns kvar. S inför istället extraplatser inom offentlig sektor och utbildningsplatser. Men det är inte alls säkert att dessa personer är lämpade att arbeta t.ex. inom vården eller renovera lägenheter. De ska också ha avtalsenliga löner, trots att de inte har samma kompetens som den ordinarie och erfarna personalen, eller personer under självvald utbildning på samma arbetsplats. Det måste bli demotiverande för erfarna anställda och ordinarie studerande på samma arbetsplats.

Halverat tak för RUT- och ROT- avdrag ger ökat svartarbete och förre jobb för invandrarkvinnor. Socialdemokraterna halverar taket för RUT- och ROT avdrag, till max. 25 000 kronor per person och år. Det är ovälkommet för vanligt folk som behöver reparera och kommer alldeles säkert att öka svartarbetet igen i byggsektorn. Direkt och indirekt slår den sänkta ROT-RUT gränsen också mot den hushållsnära tjänstenäringen. Vid renoveringar räcker 25 000 kronor i avdrag ofta inte särskilt långt. Effekten blir mer svartarbete och att mindre av avdraget finns kvar för RUT-tjänster. S sparar 100 miljoner kronor på förslaget, men kommer sannolikt att förlora mer pengar i andra ändan när svartarbetet ökar. Och än viktigare: en liten men viktig inkörsport för invandrarkvinnor till arbetsmarknaden stryps med mindre RUT-arbeten, och den sociala rörligheten för dessa personer hejdas i sin linda.

S tar bort tidsgränser i sjukförsäkringen, vilket riskerar leda till skenande kostnader som tränger ut välfärdssatsningar. S vill slopa den bortre gränsen i sjukförsäkringen, så att man ska ha rätt till sjukpenning även om man varit sjuk en längre tid. S vill även höja taket i sjukförsäkringen till 8 prisbasbelopp, vilket 2014 motsvarar en lön på 29700 kronor. Ersättningen ska vara 80 procent under hela sjukperioden. S räknar med att förändringarna i sjukförsäkringen kostar 1,3 miljarder 2014. Men på sikt kommer det att bli betydligt dyrare än så. Igen, tiden efter 2014 och nästa mandatperiod är något av svart hål. Tidigare erfarenheter visar tydligt att avsaknad av tidsgränser ger kraftigt ökade kostnader och mindre fokus hos myndigheter på att få personer tillbaks på arbetsmarknaden. Kostnaderna under mandatperioden 2014-18 skulle per år bli högre än vad S angivit för 2014.

S höjer även tak och ersättningsnivåer i a-kassan. S vill höja taket i a-kassan från dagens 680 kronor per dag till 910 kronor per dag under de första 100 dagarna, och därefter sänks taket till 760 kronor per dag. Ersättningsnivån vill S höja till 80 procent för hela ersättningsperioden. Det är samma förslag som fanns med i S budgetmotion förra året. S beräknar att det kostar blott 3 miljarder kronor. Fan tro´t. Arbetslösheten blir ju högre och längre än med dagens a-kassenivåer.

S vill subventionera "innovationskraft" och export, men försämrar företagsklimatet. S avsätter 1,7 miljarder kronor i ett företagspaket, som bl.a. innehåller förslag om att ta över företagens ansvar för den andra sjuklöneveckan. De vill även subventionera med 300 miljoner bl.a. ökat exportstöd. Men det som svenska företag framför allt behöver är inte subventioner utan bra generella villkor för att driva företag och anställa inte fler subventioner.. De behöver också förutsägbarhet i skatter och regelverk. Socialdemokraterna föreslår kraftiga skattehöjningar, bl.a. på att ha unga anställda, som vida överstiger de summor som S vill spendera på förbättrat företagsklimat. Oppositionens ovilja att berätta vilka ytterligare skatter en eventuell rödgrön regering kommer att höja skapar också stor osäkerhet för företagen.

S saknar strategi för landets framtida elförsörjning. S vill samarbeta med två partier som är angelägna att lägga ned elproduktion snabbt utan hänsyn till elpriser, jobb eller CO2-utsläpp. (Kärnkraften är CO2-fri). Högre elpriser och högre CO2-utsläpp, alltså.

Socialdemokraterna föreslår kraftigt höjda marginalskatter på arbete, vilket gör det svårare att rekrytera och behålla högutbildad arbetskraft i Sverige. S vill trappa ner jobbskatteavdraget för dem med inkomster över 60 000 kronor/månaden. De med inkomster över 116 000 kronor i månaden får inget jobbskatteavdrag alls. Sverige har redan Sveriges högsta marginalskatter på arbete, och med S politik skulle de bli ännu högre. Fler av våra välutbildade ungdomar kommer med S att vilja arbeta i Norge, London och andra platser.

Vad blir S eftergifter till V och MP? Eftersom det finns hål i socialdemokraternas budget är frågan vilka av V och MP:s skatteförslag som S kommer att acceptera vid en eventuell valseger för att få budgeten att gå ihop. Är det V och MP:s förslag om höjd koldioxidskatt och flygskatt? Förtidsstängda reaktorer och högre elpriser? Är det V och MP:s förslag om att slopa det femte jobbskatteavdraget? Är det V och MP:s förslag att höja skatten på inkomster över 30 000 respektive 40 000 kronor i månaden?

Vill S införa en lastbilsskatt? Eftersom S inte redovisar sin politik för nästa mandatperiod framgår det inte om de vill införa en lastbilsskatt redan under nästa mandatperiod eller senare. S mumlar om administrativa utredningar (av EU:s statsstödsregler mm), men S viljeinriktning är tydlig: S vill, som tidigare, och som MP nu prioriterar, införa en lastbilsskatt som slår hårt mot dagligvaruhandeln, industrin och landsbygden.

S vill ge stimulansbidrag om 2 miljarder kronor för att öka personalen i vården. Regeringen har under mandatperioden lagt 4,3 miljarder kronor i stimulansmedel för att förbättra vården av de mest sjuka äldre. Här finns alltså en likartad inriktning. Frågan är dock om just "mer personal" alltid är bästa sätt att höja kvalitén. Landstingen lägger sammanlagt omkring 238 miljarder kronor (sic!) på hälso- och sjukvård (2011). I det sammanhanget är två miljarder blott ca 1 procent.

Bra att regeringen lånar till skattesänkningar.

Oppositionspartierna - framför allt socialdemokraterna - hamrar just nu i debatten in två budskap: Regeringen sänker skatten med lånade pengar, heter det, och regeringen sänker skatten istället för att satsa på välfärden. Men vilseledande och grundlösa påståenden blir inte sanna för att de upprepas ofta. Så låt mig göra ett försök till intellektuell renhållning och börja med frågan om att låna.

Påstående: "Regeringen lånar till skattesänkningar".

Det är riktigt att regeringen, liksom oppositionen, föreslår att staten ska gå med underskott 2014, och att underskottet ska täckas genom upplåning i Sverige och utomlands. Alla partier är idag inställda på att låna till nästa års budget. Regeringen, för sin del, avser låna ca 1,5 procent av BNP, vilket är hälften av EU:s gränsvärde på 3 procent. Det är under överskådlig tid ofarligt att låna på denna nivå med Sveriges ca 40 procentiga skuld, som är mindre än hälften av EU-genomsnittet, och långt under EU:s rekommenderade maxvärde på 60 procent.

I själva verket vore det direkt olämpligt att inte låna i dagsläget eftersom det lånefinansierade underskottet håller uppe den inhemska efterfrågan och håller nere arbetslösheten. Dessutom är riksbanksräntan idag så låg att ytterligare räntesänkningar sannolikt har en begränsad stimulerande effekt. Som bekant vill Riksbanken därtill inte sänka räntan med hänvisning till hushållens höga skuldsättning.

Det är alltså helt fel i dagens konjunkturläge att tala om "lånade pengar" på ett nedsättande eller avståndstagande sätt. Dessutom vill även oppositionspartierna låna för att finansiera underskotten i sina budgetförslag.

Lägg också märke till att varken regering eller opposition lånar till "skattesänkningar" utan till att täcka statsbudgetens underskott. Det går inte att öronmärka statens upplåning till just skattesänkningar eller, för den delen, just a-kassan eller något annat. Lånebeloppet 2014 blir dessutom ca tre gånger större än de sänkta inkomstskatterna.

Regeringen sänker inkomstskatten därför att det behövs en vitamininjektion i ekonomin, dvs. en korrekt konjunkturåtgärd i lågkonjunktur. Tidigare har det framför allt varit Riksbankens uppgift att med räntepolitiken kalibrera den inhemska efterfrågan. Men - ärligt talat - vi vet inte när, eller om, vi någonsin kommer tillbaka till en värld där det är möjligt att återgå till en tydlig rollfördelning mellan regering (finanspolitik) och riksbank (räntepolitik).

Nu sänker inte regeringen inkomstskatten enbart av konjunkturskäl, utan även av långsiktiga strukturella skäl: på sikt blir det ett större utbud av jobbsökande personer och arbetstimmar genom en lägre inkomstskatt. Det stärker de långsiktiga välståndsbildande krafterna i svensk ekonomi.

Höjda S-skatter träffsäkra slag mot unga. Reformer bluffinansierade.

Socialdemokraterna har idag presenterat viktiga delar av sin budget- och skattepolitik. Magdalena Andersson argumentation är inte trovärdig på flera punkter. Jag fokuserar på tre punkter:



1. Ett träffsäkert slag mot lågproduktiva ungdomar.

S höjer restaurangmomsen från 5 till 25 procent. Det innebär ökade kostnader för företagen med ca 6 mdr kr. S höjer dessutom arbetsgivaravgiften för unga med ca 14 mdr kr. Summa 20 mdr kr i högre lönekostnader för företagen. Mot detta kan ställas att S, enligt tidigare uttalanden, vill ge bidrag om max 1-3 mdr kronor som ska vara specialdestinerade för ungdomar med särskilt stora problem på arbetsmarknaden. Nettoökning av beskattningen: på företagen: minst 17 mdr kr.



S högre skatter slår dessvärre träffsäkert mot de mest lågproduktiva unga personerna; dvs. de med invandrarbakgrund och de betygslösa, och vars lönekostnad med höjd arbetsgivaravgift överstiger värdet av det de producerar (tjänst eller vara). Dessa personer blir fler och blir ännu mer arbetslösa långt från arbetsmarknaden än idag. S kanske tänker sig att dessa sedan de avskedats skall gå via arbetsförmedlingen, och sedan några ska få del av ett särskilt Magdalena Andersson-bidrag?



2. S intecknar redan nu reformutrymmet för två år - dvs även 2015 - och utan några trovärdiga prognoser eller resonemang.

Som svar på besvärande frågor från media hänvisar Magdalena Andersson till "det reformutrymme som väntas uppstå" efter kommande budgetår. Detta är en helt ny praxis och en oprövad våghalsighet att redan idag inteckna inte bara nästa års tillväxtprognos, utan även nästnästa års med nödvändighet mycket skakigare tillväxtprognos. Tekniken och dess upphovskvinna blir nu tydligt oseriös när tillvägagångssättet inteckningar förhoppningar om stark tillväxt om två år. Förfarandet underkänns naturligtvis i finansdepartementet och finansutskottet.



3. S accepterar femte jobbskatteavdraget, men räknar sig det ändå tillgodo: tolv mdr kr i S budgetkalkyl.

Hur det än går i riksdagen i höst med budgetreglerna, brytpunkten mm så vet vi att det blir ett femte jobbskatteavtal från den 1 januari 2014, dvs. de pengarna - 12 mdr kr - finns inte i statsbudgeten år 2015 utan de finns i medborgarnas plånböcker. Icke desto mindre räknar S nu med att pengarna finns tillgängliga för deras utgiftssatsningar.

Det är ett bluffande med låtsaspengar som är vanligt på Kiviks marknad men aldrigi riksdagen.