BNP ökade 3,1 procent senaste året! Rödgröna svartmålare ur fas med verkligheten.

Goda nyheter! 

Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) ökade med 3,1 procent fjärde kvartalet 2013 jämförd med motsvarande kvartal 2012. Lagerinvesteringar, hushållens konsumtionsutgifter och offentliga konsumtionsutgifter bidrog mest till BNP-tillväxten. Säsongrensad och jämförd med tredje kvartalet 2013 ökade BNP med 1,7 procent (se nedan).

Dagens enastående starka tillväxttal för senaste året är politiskt viktig i kampen om verklighetsbilden inför valet. Dagens tal bekräftar det ekonomiskt berättigade i Alliansregeringens resonemang för ett ”omslag” i den förda finanspolitiken. 

Uppgången är starkare än vi trott, och riktigheten i att förbereda en utfasning av den expansiva ekonomiska politiken får nu anses oomtvistlig. Regeringen växlar successivt, och med start 1 januari 2015, ned till en mindre expansiv finanspolitik, och Riksbanken sänker sannolikt inte räntan ytterligare utan kommer rimligen så småningom att höja den till mer normala nivåer.

Arbetsmarknaden – dvs. talen för sysselsättning och arbetslöshet – kan komma att gå loss i rätt riktning tidigare under 2014 än vi tills idag har haft anledning att tro. Även detta vrider verklighetsbilden i Alliansens favör, naturligtvis. Oppositionen får svårare att få fäste för vrångbilder när människor i sin vardag saknar belägg för att oppositionens negativa verklighetsbild skulle vara korrekt. 

Som bekant formas väljarnas preferenser kanske mer av trenden i förändringen i ekonomin, än av nivån, 

Skatteintäkterna ökar med bättre BNP-tillväxt, och behovet av offentliga ersättningar och transfereringar minskar. Budgetsaldot förbättras, och vägen mot överskott och ett potentiellt reformutrymmet likaså. Hur mycket och när går dock inte att säga. Ännu. 

 

 

Länk till SCB: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Nationalrakenskaper/Nationalrakenskaper/Nationalrakenskaper-kvartals--och-arsberakningar/Aktuell-Pong/22918/Behallare-for-Press/370697/

Omslag i ekonomiska politiken våren 2014.

(Artikel publicerad i tidningen NU, den 27 februari 2014).

Sverige har klarat sig väl genom den utdragna ekonomiska krisen. Trots tuffa år för övriga Europa har Sverige idag över 200 000 fler sysselsatta än 2006 och sysselsättningsgraden – dvs. andelen av vår växande befolkning som har jobb – har ökat. Det har blivit mer lönsamt att arbeta och färre människor befinner sig i utanförskap. Resurserna till välfärden (vård, skola och omsorg) har ökat mätt på alla tänkbara olika sätt. Sverige har samtidigt Europas kanske starkaste statsfinanser och en minskad statsskuld.

Alla prognosmakare ger bilden att världsekonomin nu återhämtar sig – särskilt USA och Storbritannien – och att Sverige går in i en stadig men trög konjunkturuppgång. Sysselsättningen och antalet arbetade timmar i ekonomin kommer sannolikt att stiga något snabbare än man tidigare bedömt. Därför är det dags för att börja peka på behovet av en ny fas i finanspolitiken med mindre stimulans och underskott, och med sikte på balans och budgetöverskott i slutet av nästa mandatperiod.

Lägg märke till att de åtgärder som regeringen nu presenterar börjar verka först från den 1 januari 2015, dvs. om nio månader. Lågkonjunkturen har denna gång varit ovanligt lång – sedan slutet av 2008 – och det har därför varit motiverat med finanspolitiska stimulanser under en ovanligt lång period. Vi har uthålligt klarat det, och det ska vi vara stolta över! Men det är också dags nu att successivt från 2015 ställa om och sikta på att komma tillbaks till balans och så småningom överskott i statens finanser. Vi talar alltså om hela nästa mandatperiod som den relevanta planeringshorisonten för den ekonomiska politiken.

Som det nu ser ut i prognoserna, kan vi därmed inte räkna med något ’gratis’ ”reformutrymme” för att finansiera nya utgiftshöjningar eller skattesänkningar under mandatperioden. Men den tilltagande högkonjunkturen får vi ändå stor glädje av genom ökad sysselsättning och högre privata löner, inkomster och skatteintäkter. Den goda utvecklingen är dock betingad på att det inte inträffar något bakslag i omvärldens ekonomi, och på hur Riksbanken väljer att sätta räntan.

För att fasa ut politiken med budgetunderskott måste finansministern nu med skatter och besparingar skapa utrymme för högre offentliga utgifter. Det gäller för vår del främst inom skola och utbildning. Anders Borg har sålunda presenterat skattehöjningar och besparingar som ska ge ökade intäkter på runt 9 miljarder kronor per år, som ska användas för ungefär lika stora ökade utgifter nästa år. Netto är det alltså inte fråga om någon åtstramning! Skatteförändringarna ska börja gälla den 1 januari 2015 och perspektivet i politiken dras nu ut till hela kommande mandatperiod.

En avgörande skillnad jämfört med de rödgröna partiernas politik är att Alliansen inte tänker höja några skatter på arbete och företagande. Våra skattehöjningar är på äckliga saker som tobak, alkohol och koldioxidutsläpp. Dessutom kommer våra skattehöjningar att vara synnerligen måttliga i jämförelse med de utgifts- och skattehöjningar som oppositionen binder upp sig för vecka för vecka. Folkpartiet accepterar inte skattehöjningar som skulle hämma jobb och tillväxt.

Konfliktlinjen i svensk politik går fortfarande mellan Alliansens fokus på hur resurser skapas genom tillväxt – dvs. arbete, företagande och minskat utanförskap – och de rödgröna partiernas fokus på att spendera resurser – dvs. spendera frukten av egna och andras arbete och inbetalade skatter.

Folkpartiet anser fortfarande att värnskatten är en straffbeskattning på utbildning och ansträngning och att den bör avskaffas. Det är vår skatteprioritet. Värnskatten är en av de mest skadliga skatterna. Som en kompromiss accepterar vi att Alliansen under de kommande två åren prioriterar resurser för skola och utbildning.

Med det begränsade budgetutrymmet under nästa mandatperiod blir det desto viktigare att fokusera på reformer med liten eller ingen kostnad, och som har stora samhällsvinster. Här finns ett antal viktiga politiska krav att driva i valrörelsen: Jämställdhet och kvinnors eftersatta löner. Ska kärnkraften stängas ner, ersättas av gas, eller ersättas av nya reaktorer? Ska vi införa tidigare betyg, studiero, eller fortsätta med en stökig flumskola? Ska vi ha fortsatt arbetskraftsinvandring, eller resa LO-murar och vetorätt för facket mot arbetskraftsinvandring? Ska vi ha frihandel och samarbete eller acceptera ett mer utanförstående Sverige i Europa? Ska vi modernisera den svenska arbetsrätten eller fortsätta att ha en arbetsmarknad som stänger ute unga och nyanlända och skrämmer företagande? Avskaffa hinder för fler bostäder genom liberalare regler!

Alla reformer i politiken handlar inte om mer pengar. Detta faktum får vi bli duktiga på att ta tillvara.

Carl B Hamilton, ekonomisk politisk talesperson (FP)

Magdalena Andersson (S) ger helt felaktig bild av vad som skett i Danmark.

Att översätta den danska modellen till Sverige och ta den som intäkt för att stora besparingar i svensk statsförvaltning är möjliga är både okunnigt och slarvigt.
Magdalena Anderssons utspel stärker bilden av den socialdemokratiska ekonomiska politiken som ett sammelsurium av illa underbyggda idéer.
 
Det skriver Carl B Hamilton (FP), riksdagsledamot och Folkpartiets talesman när det gäller ekonomisk politik. i nedan artikel publicerad i Sydsvenskan den 26 februari 2014.

Har Danmark lösningen, eller is there something rotten in the state of Denmark?

Socialdemokraternas ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson, gör anspråk på att bli nästa finansminister. Men hon verkar vara alltför slarvig med faktakontroll och analys för att klara den uppgiften.

Andersson sade nyligen i en SVT-intervju att hon vill skära ned på myndigheterna för att frigöra pengar till ökade utgifter. På frågan hur stora besparingar det kan röra sig om svarade Andersson att: "det återstår att se, men när man har jobbat väldigt aktivt med effektiviseringar i Danmark har det handlat om besparingar i tiomiljardersklassen."

Anderson ger en helt felaktig bild av det som skett i Danmark.

Det danska finansdepartementet djupgranskar visserligen då och då statens budget för att hitta besparingar. Den svenska metoden för att uppnå detsamma är kontinuerliga effektiviseringar i statsförvaltningen.

Det danska finansdepartementets senaste budgetgenomlysning beskriver avundsjukt Sveriges krav på produktivitetsökning i förvaltningen med cirka 1,5 procent per år. Någon motsvarighet finns inte i Danmark.

Danskarna anser dessutom att det är framgångsrikt att som i Sverige sätta ett tak för utgifterna. Det ger ett tryck på förvaltningen att effektivisera och hålla de offentliga utgifterna i schack.

När man jämför utvecklingen av de offentliga finanserna i Danmark och Sverige är Danmark inte något föredöme. Där har de offentliga utgifterna dragit iväg och i fjol var budgetunderskottet 5 procent av BNP, alltså mer än EU:s maximalt tillåtna budgetunderskott på 3 procent.

Danska regeringar har med landets mindre stränga regelverk för budgetprocessen haft svårt att bemästra krav på ökade utgifter, trots återkommande budgetgenomlysningar.

De besparingar som gjordes i det danska finansdepartementets senaste genomlysning fokuserade inte bara på myndigheter, som Andersson har gett sken av, utan även på landets kommuner.

Danska kommuners intäkter består i huvudsak av bidrag från staten och är nästan helt frikopplade från konjunkturutvecklingen.

I Sverige får kommunerna en stor del av sina intäkter genom möjligheten att ta ut kommunalskatt. Det gör att kommunernas intäkter svänger med konjunkturen och det är bra. Beslutsfattare i svenska kommuner måste nästan direkt agera när de ekonomiska förutsättningarna för landets ekonomi ändras.

Finanskrisen 2008-09 gjorde att de svenska kommunerna var tvungna att effektivisera sin verksamhet och hålla tillbaka utgifterna. I Danmark fortsatte de kommunala utgifterna att stiga, nästan som om ingenting hade hänt i omvärlden. I kombination med den danska statens minskade skatteintäkter bidrog det till stora budgetunderskott. Det bistra läget var bakgrunden till att det danska finansdepartementet föreslog besparingar på fem miljarder kronor i de danska kommunerna i landets senaste budgetöversyn 2010. Dessa fem miljarder kronor räknar Andersson in i de tio miljarder kronor som hon menar att Sverige kan dra lärdom av.

Utöver besparingar i kommunsektorn innehåller den danska budgetgenomlysningen idéer om allt från bättre upphandlingar och mer datorisering till effektivisering av statlig verksamhet. I vilken mån de har kunnat infrias är dock högst oklart.

Att översätta den danska modellen till Sverige och ta den som intäkt för att stora besparingar i svensk statsförvaltning är möjliga är både okunnigt och slarvigt. Andersson har inte förstått de danska budgetöversynerna, och skillnaden gentemot Sverige. Hennes utspel stärker bilden av den socialdemokratiska ekonomiska politiken som ett sammelsurium av illa underbyggda idéer.

Socialdemokraterna var först emot det femte jobbskatteavdraget, men är sedan årsskiftet för det. Därmed har de inte finansierat utgifter på 12 miljarder kronor i sitt budgetalternativ. Hur det ska ske kan Andersson inte redovisa, inte heller har Socialdemokraterna berättat hur de tänker kring utgifter och inkomster efter 2014.

På senare tid har Socialdemokraterna torgfört uppfattningen att Sveriges budgetunderskott är alltför stort, trots att Sverige har Europas sannolikt starkaste statsfinanser och en lägre statsskuld än när regeringen tillträdde 2006. Men Socialdemokraterna säger inget alls om, och hur, de vill strama åt budgeten, eller om de negativa konsekvenserna - med kanske 50 000 färre sysselsatta per år - som det skulle innebära att redan 2015 balansera budgeten.

Mängder av löften (a-kassa, sjukförsäkring, skola, och så vidare) paras med en närmast galen åtstramande förstärkning av svängningarna i ekonomin och slarvigt tal om effektiviseringar. Det duger inte för ett parti och en finansministerkandidat som söker regeringsmakten.

Carl B Hamilton                       

Kompetens före tjänstetid i arbetsrättens turordningsregler

Ändra Lagen om anställningsskydd (LAS) så att kompetens, inte anställningstid, avgör turordningen, skriver Christer Nylander och Carl B Hamilton, båda (FP). (Artikel publicerad i Upsala Nya Tidning den 25/2 2014.)   Den socialdemokratiska argumentationen i den ekonomisk-politiska debatten för tankarna till en person som står på två isflak som sakta glider ifrån varandra. Ena dagen kräver de ökade utgifter, andra dagen minskade underskott i statsfinanserna. Det blir svårt för Socialdemokraterna att få ihop dessa linjer utan att hamna pladask i vattnet. Den enda framkomliga vägen för S verkar var att höja skatterna betydligt mer än man anger i dag. Sverige har en av Europas starkaste statsfinanser och en låg statsskuld, som dessutom har fallit sedan 2000. Det har gjort att vi har råd att stimulera ekonomin, och genom det kan minska lågkonjunkturens negativa effekter på jobb och tillväxt. När hjulen åter börjar snurra ska vi tillbaks till överskott i statsfinanserna igen. Samstämmiga bedömare anser att det under nästa mandatperiod kommer att finnas ett mycket begränsat ekonomiskt utrymme att höja utgifterna utan att det motsvaras av besparingar eller skattehöjningar på annat håll. Vi tror inte att kraftiga skattehöjningar på jobb och företag är lösningen. Då finns det begränsat utrymme för höjda utgifter. I ett sådant läge blir det extra viktigt att fokusera på att göra reformer som inte kostar statskassan något, men ändå skapar en bättre fungerande arbetsmarknad och ger fler i jobb. Dagens regler på arbetsmarknaden blir allt sämre anpassade till vår tids kunskapssamhälle. Den anställdes utbildning och personliga kompetens kan vara avgörande för ett företags möjlighet att klara förändringar och är även avgörande för den anställdes möjligheter på arbetsmarknaden. Om anställningsskyddet ska kunna bestå i dagens arbetsliv, med snabbare strukturförändringar och större rörlighet, måste det moderniseras. Det är dags att ta ett nytt grepp kring arbetsrätten. Folkpartiet vill att Lagen om anställningsskydd ändras så att turordningsregler vid uppsägningar ska grundas på den anställdes personliga kompetens och inte på hur lång tid personen har varit anställd. En sådan förändring bör tydligt kopplas till ökad trygghet för individen genom att a-kassan blir allmän och att den enskilde får mer stöd till utbildning och omställning än i dag. Vi anser att arbetsgivarna, i samband med att anställningsskyddet moderniseras, måste avsätta större resurser för omställning. Vissa hävdar att förändringar av LAS inte spelar någon roll, eftersom reglerna i förhandlingar med facket ofta ändå ställs åt sidan. Men många företag utan kollektivavtal saknar dessa möjligheter. Dagens lagstiftning ökar också fackets makt. För mindre företag, där många av de nya jobben skapas, fungerar dagens regelverk som en hämsko mot att våga anställa och mot att kunna behålla nyckelkompetens vid neddragningar. Genom att ändra fokus från anställningstid till kompetens kan vi också få till ett mentalt skifte. På dagens snabbrörliga arbetsmarknad kan inte tryggheten ligga i att vara på samma jobb så länge som möjligt, utan behöver i stället ligga i att vi ökar vår kompetens genom hela livet. Vi behöver också göra mer för att unga ska få lättare att etablera sig på arbetsmarknaden. Gemensamt för länder i vår närhet med låg ungdomsarbetslöshet är att de har utbyggda lärlingssystem. Alliansregeringen har därför infört lärlingsutbildningar på gymnasiet. Under nästa mandatperiod behöver denna reform fortsätta att utvecklas. Det bör införas en ny anställningsform, lärlingsanställning, som underlättar för företagen att kunna anställa lärlingen under utbildningstiden. Vi behöver också fortsätta att lära av länder som Tyskland och Österrike och gå i en riktning där arbetsgivarna tar ett större ansvar för lärlingsutbildningens genomförande, till exempel när det gäller rekryteringen av lärlingar och kvalitetssäkring av utbildningarna. I länder med utbyggda lärlingssystem är det oftast företagen själv som väljer sin lärling och känner ett ansvar för utbildningen. För att fler unga och andra med svag utbildningsbakgrund ska få jobb behövs också en ökad lönespridning och fler jobb där kraven på formell utbildning och lång erfarenhet inte är så höga. Införandet av RUT-avdraget och den sänkta restaurangmomsen har varit viktiga för att just skapa jobb som fungerar som en inkörsport på arbetsmarknaden. Offentliga arbetsgivare som Sveriges kommuner och landsting bör också driva på för relativt sett lägre ingångslöner för unga och högre löner för dem med lång utbildning och erfarenhet. Med dessa reformer anser vi att svensk arbetsmarknad kommer att stå starkare och fler få jobb. Det är rätt väg för Sverige att gå. Christer Nylander riksdagsledamot (FP) och arbetsmarknadspolitisk talesperson Carl B Hamilton riksdagsledamot (F) och ekonomisk-politisk talesperson

LO föreslår "en ny skattereform". Gåtfullhet och vaghet dominerar.

LO argumenterar på DN-debatt 14/2 för "en ny skattereform". Jag tar här upp frågorna som LO i DN-artikeln väcker, men även frågorna som de glömt eller undviker. Vad innebär egentligen deras förslag och verklighetsbild? (Texten publicerad på DN-debatt webb den 14 februari, 2014.) LO påstår inledningsvis att "inkomstklyftorna växer" vilket är oriktigt för dem som kan sakförhållandet, och som tidigare visats; se t ex DN-debatt 17-18 juni 2013, riksdagsdebatt 22/8 2013 och Finanspolitiska rådets rapport maj 2013. Påståendet kommer säkert att upprepas av oppositionen trots att det är ogrundat så vaccinering mot denna osanning är viktig. I sin beskrivning om varför det behövs en skattereform fokuserar LO helt på fördelning och undviker den viktiga grundfrågan. Hur skapar vi goda villkor för människor, entreprenörer och företag så att vi får fler jobb, mer välstånd och bättre välfärd? Här spelar skatter en viktig roll. I LO:s värld verkar det dock enbart vara fördelning, d.v.s. högre skatter för vissa, som är lösningen.  "Det är ekonomin, dumbom" som Bill Clintons stabschef röt till presidenten när han höll på att tappa fokus i en valrörelse. Jag vill ryta ungefär samma till LO: Det är en växande ekonomi, inte högre skatter, som skapar välstånd och välfärd. Det andra som LO talar tyst om är omvärlden och ekonomi- och skattekonkurrens. Den har tilltagit sedan den förra skattereformen. Personer och företag flyttar mellan länder och världsdelar. Det går inte år 2014 att fokusera enbart på nationell fördelningspolitik, och varje skatteändring och skattereform måste ta hänsyn förändringar och anpassa systemet till en globaliserad värld. Det gäller inte minst för en utrikeshandelsberoende nation som Sverige. Annars är risken stor att vi får höga skattesatser, men färre som betalar skatten. Här finns en allvarlig lucka i LO:s skatteförslag. Det första LO-kravet är högre skatter. Här finns det också inom S en falang som ser höjda skatter som lösningen på det mesta. Både LO:s och S egna långa lista med utgiftsförslag gör att höjda skatter kan ses som ett attraktivt alternativ. "Rationella" skatter kallar LO det, och det är en omskrivning för skattehöjningar främst för andra än majoriteten av LO-medlemmar, d.v.s. höjd skatt på högre arbetsinkomster, på kapital och fastigheter mm. Det andra kravet gäller slopade avdrag. Här kan utgå från att t.ex. RUT- och ROT-avdragen kvalar in. Men anledningen till att dessa avdrag behövs är att det höga svenska skattetrycket gör att tjänsterna annars orimligt dyra och ointressanta för vanligt folk. Eftersom LO snarare vill höja skattetrycket än sänka det, är risken stor att slopade avdrag blir förödande för branschen och skadar jobben. Det tredje kravet gäller återinförd arvsskatt, dvs. att föräldrar inte skall få överföra hela sitt sparande till sina barn, en skatt som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avskaffade. Men LO duckar för den svåra frågan, om hur. Skatter av denna typ leder lätt till mycket trixande och överförande av tillgångar för att undvika skatten. Risken - gränsande till visshet! - är stor att de resursstarka kan skatteplanera sig runt skatten, medan vanligt folk får betala. Det fjärde kravet är höjd skatt på viss konsumtion. Nyckelordet är "viss", men inte heller här talar inte LO ur skägget. Man kan med fog misstänka att det handlar om höjd restaurangmoms och högre krogpriser. Alla momsförändringar behöver dock ta hänsyn till att hög beskattning av arbetsintensiva varor och tjänster riskerar leda till färre jobb och därmed lägre skatteintäkter i andra änden. Hänsynen till jobben lyser med sin frånvaro. Det femte kravet - att ersätta jobbskatteavdraget med grundavdrag - vill LO låta påskina inte påverkar viljan att arbeta. Det har sina fördelar med enkla skatteregler, men höjda grundavdrag är mycket kostsamma och det är inte lika effektivt sätt att stimulera till ökat arbete som jobbskatteavdraget. Det sjätte kravet gäller översyn av fastighetsskatten. Eftersom det inte talas om lägre skatt någonstans i artikeln är det högre fastighetsskatt som avses, naturligtvis. Här går LO hand i hand med Vänsterpartiet som också är intresserat av höjd fastighetsskatt. Sett tillsammans med LO:s övriga skrivningar blir helhetsbilden att LO vill skärpa villkoren för människors boende successivt. Det sjunde kravet, om harmoniserad bolagsskatt inom EU, är helt orealistiskt vilket LO måste vara medveten om. LO:s tanke är uppenbarligen att försöka stoppa fortsatta sänkningar av bolagsskatten genom samarbete inom EU. EU-kommissionen försöker redan utan större framgång att harmonisera företagsskattebasen. Att tro att det skulle vara framkomligt att därtill harmonisera skattesatserna är helt orimligt och skulle tulla på principen om medlemsstaters suveränitet att sätta sina egna skattesatser. Sammantaget ger LO:s förslag för en ny skattereform intrycket av en lång lista på förslag till höjda skatter, utan förståelse för behoven av ett skattesystem som stimulerar tillväxt och välstånd i en globaliserad värld. Resultat riskerar bli höga skatter som få betalar och som hämmar jobben.   Frågan är vilket tryck LO skulle sätta på Socialdemokraterna vid en valseger för att få igenom dessa skattekrav. Partiet står i uppenbar tacksamhetsskuld till LO på grund av LO:s finansiering av socialdemokraternas valrörelser, och hela LO-armén av gratis valarbetare till förfogande.   Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP)

Ekonomin - inte högre skatt - kan finansiera välfärden.

(Ett något kortare version publicerad i tidningen NU den 5/2 2014.)

"Det är ekonomin, dumbom!", lär Bill Clintons stabschef ha utbrustit när Clinton i en valrörelse höll på att tappa fokus. Idag verkar svensk skattedebatt behöva en liknande påminnelse: Det är ekonomins - skattebaserna! - utveckling och inte skattesatsernas höjd som bestämmer hur mycket resurser som finns tillgängligt för att rätta till brister i offentligt finansierad vård, skola och omsorg (fortsättningsvis förkortat VSO). Oskickligt utlagda skattehöjningar kan bromsa upp ekonomins återhämtning och motverka sänkt arbetslöshet.

Under Alliansregeringens tid har skatteintäkterna och resurserna till VSO ökat. Detta har gått trots både den utdragna ekonomiska krisen och - märk väl! - att skattesatserna samtidigt sänkts. Det är tydligt att Socialdemokraternas påståenden - som dessvärre har visst fotfäste även i andra partier - att sänkta skatter leder till utarmad VSO inte alls stämmer. Resurserna bestäms istället av ekonomins utveckling och att många av de gjorda skattesänkningar har lett till en bättre fungerande ekonomi: fler i arbete under fler timmar, en minskad svart sektor, bättre villkor för alla företag, och särskilt för små och medelstora dito. Acceptansen för skattefusk och svartarbete har minskat och inställningen till att leva på bidrag har ändrats.

Detta och mycket mer kan man läsa om i Svenskt Näringslivs rapport "Skattesänkningar och offentliga resurser", som släpptes nyligen (se SNs webbplats).

Rapporten visar att resurserna till VSO har ökat oavsett hur man mäter: när inflationen rensats bort ur siffrorna, när man tar hänsyn till att befolkningen ökat, och om man mäter mängden VSO-resurser per brukare. Slutsatsen gäller genomgående för vård, skola och omsorg. Faktum är att det inbetalda skattebeloppet per person (16-64 år) har ökat med ca 10 procent (rensat för inflationen) sedan år 2000. Varje person i arbetsför ålder betalar alltså betydligt mer i skatt i dag än 2000, trots att skattesatserna idag är lägre.

En viktig förklaring till de ökade resurserna till VSO är att sammansättningen av de offentliga utgifterna ändrats: Det går idag mindre pengar till transfereringar ('bidrag') och mer till verksamheten i VSO. En annan förklaring är att statens ränteutgifter har minskat sedan 2006 och skapat utrymme för mer VSO-resurser. Skulden har successivt minskat och är idag låg i en internationell jämförelse, och tillgångarna överstiger skulderna. Sverige under Alliansen har alltså inte alls 'lånat till skattesänkningar' eller till utgiftsökningar! De ökade resurserna till välfärden och de sänkta skatterna har finanseriats utan någon ökad skuldsättning.

Jag drar följande tre politiska slutsatser inför valet och nästa mandatperiod:

För det första. Omfördelningen av de offentliga resurserna, från bidrag till VSO, har varit viktig för att kunna finansiera verksamheten i VSO. Eftersom resurserna inte skapas genom högre skatter utan av den arbetande delen av befolkningen är det centralt att inte backa bandet och öka transfereringarna till dem som är friska och inte arbetar, inte gå tillbaks till långa sjukskrivningsperioder och fler människor i utanförskap. Det är därför oroande att de rödgröna partierna bl a vill avskaffa tidsgränserna i sjukförsäkringen, höja a-kassan, och oftast förnekar att begreppet utanförskap alls är relevant. Både Försäkringskassan och Inspektionen för socialförsäkringen anser att tidsgränserna i sjukförsäkringen är viktiga för att förhindra en återgång till 1990-talet, med dess långa sjukskrivningsperioder och skenande kostnader.

För det andra. 2006 fanns det omfattande ineffektivitet i den svenska ekonomin, med många arbetsföra som stod utanför arbetskraften och arbetsmarknaden, samt en betydande svart sektor. Med de omfattande förändringar av bl a skatte- och bidragssystem som Alliansregeringen genomfört förefaller möjligheterna framdeles mindre att kunna uppnå motsvarande vinster. Det förutsätter väsentliga medicinska, organisatoriska och tekniska framsteg i VSO-sektorn, och nya produktivitetsvinster genom internationell tjänstehandel.

Det finns dock resursskapande reformer som kostar minimalt, som sysselsättningsskapande ändringar av arbetsrätten och avskaffad värnskatt (marginalskatten på höga inkomster), som enligt skatteforskarna till stor del finansierar sig själv.

För det tredje. Det finns ett starkt tryck från väljarna att prioritera VSO. De svenska hushållen har sett en kraftig ökning av sina disponibla inkomster under de senaste åren. När välståndet växer blir kraven och förväntningarna på VSO också större. Det kan till del förklara att det trots stora resursökningar till offentlig välfärd finns ett missnöje med att det inte satsas ännu mera i ett land som redan har bland de allra högsta skatterna i världen. När nu läget i ekonomin successivt förbättras behöver budgetsaldot stärkas i lagom takt så att arbetslösheten sänks, och resurser bör satsas på bättre villkor för lärarna.