Ekonomin - inte högre skatt - kan finansiera välfärden.

(Ett något kortare version publicerad i tidningen NU den 5/2 2014.)

"Det är ekonomin, dumbom!", lär Bill Clintons stabschef ha utbrustit när Clinton i en valrörelse höll på att tappa fokus. Idag verkar svensk skattedebatt behöva en liknande påminnelse: Det är ekonomins - skattebaserna! - utveckling och inte skattesatsernas höjd som bestämmer hur mycket resurser som finns tillgängligt för att rätta till brister i offentligt finansierad vård, skola och omsorg (fortsättningsvis förkortat VSO). Oskickligt utlagda skattehöjningar kan bromsa upp ekonomins återhämtning och motverka sänkt arbetslöshet.

Under Alliansregeringens tid har skatteintäkterna och resurserna till VSO ökat. Detta har gått trots både den utdragna ekonomiska krisen och - märk väl! - att skattesatserna samtidigt sänkts. Det är tydligt att Socialdemokraternas påståenden - som dessvärre har visst fotfäste även i andra partier - att sänkta skatter leder till utarmad VSO inte alls stämmer. Resurserna bestäms istället av ekonomins utveckling och att många av de gjorda skattesänkningar har lett till en bättre fungerande ekonomi: fler i arbete under fler timmar, en minskad svart sektor, bättre villkor för alla företag, och särskilt för små och medelstora dito. Acceptansen för skattefusk och svartarbete har minskat och inställningen till att leva på bidrag har ändrats.

Detta och mycket mer kan man läsa om i Svenskt Näringslivs rapport "Skattesänkningar och offentliga resurser", som släpptes nyligen (se SNs webbplats).

Rapporten visar att resurserna till VSO har ökat oavsett hur man mäter: när inflationen rensats bort ur siffrorna, när man tar hänsyn till att befolkningen ökat, och om man mäter mängden VSO-resurser per brukare. Slutsatsen gäller genomgående för vård, skola och omsorg. Faktum är att det inbetalda skattebeloppet per person (16-64 år) har ökat med ca 10 procent (rensat för inflationen) sedan år 2000. Varje person i arbetsför ålder betalar alltså betydligt mer i skatt i dag än 2000, trots att skattesatserna idag är lägre.

En viktig förklaring till de ökade resurserna till VSO är att sammansättningen av de offentliga utgifterna ändrats: Det går idag mindre pengar till transfereringar ('bidrag') och mer till verksamheten i VSO. En annan förklaring är att statens ränteutgifter har minskat sedan 2006 och skapat utrymme för mer VSO-resurser. Skulden har successivt minskat och är idag låg i en internationell jämförelse, och tillgångarna överstiger skulderna. Sverige under Alliansen har alltså inte alls 'lånat till skattesänkningar' eller till utgiftsökningar! De ökade resurserna till välfärden och de sänkta skatterna har finanseriats utan någon ökad skuldsättning.

Jag drar följande tre politiska slutsatser inför valet och nästa mandatperiod:

För det första. Omfördelningen av de offentliga resurserna, från bidrag till VSO, har varit viktig för att kunna finansiera verksamheten i VSO. Eftersom resurserna inte skapas genom högre skatter utan av den arbetande delen av befolkningen är det centralt att inte backa bandet och öka transfereringarna till dem som är friska och inte arbetar, inte gå tillbaks till långa sjukskrivningsperioder och fler människor i utanförskap. Det är därför oroande att de rödgröna partierna bl a vill avskaffa tidsgränserna i sjukförsäkringen, höja a-kassan, och oftast förnekar att begreppet utanförskap alls är relevant. Både Försäkringskassan och Inspektionen för socialförsäkringen anser att tidsgränserna i sjukförsäkringen är viktiga för att förhindra en återgång till 1990-talet, med dess långa sjukskrivningsperioder och skenande kostnader.

För det andra. 2006 fanns det omfattande ineffektivitet i den svenska ekonomin, med många arbetsföra som stod utanför arbetskraften och arbetsmarknaden, samt en betydande svart sektor. Med de omfattande förändringar av bl a skatte- och bidragssystem som Alliansregeringen genomfört förefaller möjligheterna framdeles mindre att kunna uppnå motsvarande vinster. Det förutsätter väsentliga medicinska, organisatoriska och tekniska framsteg i VSO-sektorn, och nya produktivitetsvinster genom internationell tjänstehandel.

Det finns dock resursskapande reformer som kostar minimalt, som sysselsättningsskapande ändringar av arbetsrätten och avskaffad värnskatt (marginalskatten på höga inkomster), som enligt skatteforskarna till stor del finansierar sig själv.

För det tredje. Det finns ett starkt tryck från väljarna att prioritera VSO. De svenska hushållen har sett en kraftig ökning av sina disponibla inkomster under de senaste åren. När välståndet växer blir kraven och förväntningarna på VSO också större. Det kan till del förklara att det trots stora resursökningar till offentlig välfärd finns ett missnöje med att det inte satsas ännu mera i ett land som redan har bland de allra högsta skatterna i världen. När nu läget i ekonomin successivt förbättras behöver budgetsaldot stärkas i lagom takt så att arbetslösheten sänks, och resurser bör satsas på bättre villkor för lärarna.