Magdalena Andersson (S) ger helt felaktig bild av vad som skett i Danmark.

Att översätta den danska modellen till Sverige och ta den som intäkt för att stora besparingar i svensk statsförvaltning är möjliga är både okunnigt och slarvigt.
Magdalena Anderssons utspel stärker bilden av den socialdemokratiska ekonomiska politiken som ett sammelsurium av illa underbyggda idéer.
 
Det skriver Carl B Hamilton (FP), riksdagsledamot och Folkpartiets talesman när det gäller ekonomisk politik. i nedan artikel publicerad i Sydsvenskan den 26 februari 2014.

Har Danmark lösningen, eller is there something rotten in the state of Denmark?

Socialdemokraternas ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson, gör anspråk på att bli nästa finansminister. Men hon verkar vara alltför slarvig med faktakontroll och analys för att klara den uppgiften.

Andersson sade nyligen i en SVT-intervju att hon vill skära ned på myndigheterna för att frigöra pengar till ökade utgifter. På frågan hur stora besparingar det kan röra sig om svarade Andersson att: "det återstår att se, men när man har jobbat väldigt aktivt med effektiviseringar i Danmark har det handlat om besparingar i tiomiljardersklassen."

Anderson ger en helt felaktig bild av det som skett i Danmark.

Det danska finansdepartementet djupgranskar visserligen då och då statens budget för att hitta besparingar. Den svenska metoden för att uppnå detsamma är kontinuerliga effektiviseringar i statsförvaltningen.

Det danska finansdepartementets senaste budgetgenomlysning beskriver avundsjukt Sveriges krav på produktivitetsökning i förvaltningen med cirka 1,5 procent per år. Någon motsvarighet finns inte i Danmark.

Danskarna anser dessutom att det är framgångsrikt att som i Sverige sätta ett tak för utgifterna. Det ger ett tryck på förvaltningen att effektivisera och hålla de offentliga utgifterna i schack.

När man jämför utvecklingen av de offentliga finanserna i Danmark och Sverige är Danmark inte något föredöme. Där har de offentliga utgifterna dragit iväg och i fjol var budgetunderskottet 5 procent av BNP, alltså mer än EU:s maximalt tillåtna budgetunderskott på 3 procent.

Danska regeringar har med landets mindre stränga regelverk för budgetprocessen haft svårt att bemästra krav på ökade utgifter, trots återkommande budgetgenomlysningar.

De besparingar som gjordes i det danska finansdepartementets senaste genomlysning fokuserade inte bara på myndigheter, som Andersson har gett sken av, utan även på landets kommuner.

Danska kommuners intäkter består i huvudsak av bidrag från staten och är nästan helt frikopplade från konjunkturutvecklingen.

I Sverige får kommunerna en stor del av sina intäkter genom möjligheten att ta ut kommunalskatt. Det gör att kommunernas intäkter svänger med konjunkturen och det är bra. Beslutsfattare i svenska kommuner måste nästan direkt agera när de ekonomiska förutsättningarna för landets ekonomi ändras.

Finanskrisen 2008-09 gjorde att de svenska kommunerna var tvungna att effektivisera sin verksamhet och hålla tillbaka utgifterna. I Danmark fortsatte de kommunala utgifterna att stiga, nästan som om ingenting hade hänt i omvärlden. I kombination med den danska statens minskade skatteintäkter bidrog det till stora budgetunderskott. Det bistra läget var bakgrunden till att det danska finansdepartementet föreslog besparingar på fem miljarder kronor i de danska kommunerna i landets senaste budgetöversyn 2010. Dessa fem miljarder kronor räknar Andersson in i de tio miljarder kronor som hon menar att Sverige kan dra lärdom av.

Utöver besparingar i kommunsektorn innehåller den danska budgetgenomlysningen idéer om allt från bättre upphandlingar och mer datorisering till effektivisering av statlig verksamhet. I vilken mån de har kunnat infrias är dock högst oklart.

Att översätta den danska modellen till Sverige och ta den som intäkt för att stora besparingar i svensk statsförvaltning är möjliga är både okunnigt och slarvigt. Andersson har inte förstått de danska budgetöversynerna, och skillnaden gentemot Sverige. Hennes utspel stärker bilden av den socialdemokratiska ekonomiska politiken som ett sammelsurium av illa underbyggda idéer.

Socialdemokraterna var först emot det femte jobbskatteavdraget, men är sedan årsskiftet för det. Därmed har de inte finansierat utgifter på 12 miljarder kronor i sitt budgetalternativ. Hur det ska ske kan Andersson inte redovisa, inte heller har Socialdemokraterna berättat hur de tänker kring utgifter och inkomster efter 2014.

På senare tid har Socialdemokraterna torgfört uppfattningen att Sveriges budgetunderskott är alltför stort, trots att Sverige har Europas sannolikt starkaste statsfinanser och en lägre statsskuld än när regeringen tillträdde 2006. Men Socialdemokraterna säger inget alls om, och hur, de vill strama åt budgeten, eller om de negativa konsekvenserna - med kanske 50 000 färre sysselsatta per år - som det skulle innebära att redan 2015 balansera budgeten.

Mängder av löften (a-kassa, sjukförsäkring, skola, och så vidare) paras med en närmast galen åtstramande förstärkning av svängningarna i ekonomin och slarvigt tal om effektiviseringar. Det duger inte för ett parti och en finansministerkandidat som söker regeringsmakten.

Carl B Hamilton