Omslag i ekonomiska politiken våren 2014.

(Artikel publicerad i tidningen NU, den 27 februari 2014).

Sverige har klarat sig väl genom den utdragna ekonomiska krisen. Trots tuffa år för övriga Europa har Sverige idag över 200 000 fler sysselsatta än 2006 och sysselsättningsgraden – dvs. andelen av vår växande befolkning som har jobb – har ökat. Det har blivit mer lönsamt att arbeta och färre människor befinner sig i utanförskap. Resurserna till välfärden (vård, skola och omsorg) har ökat mätt på alla tänkbara olika sätt. Sverige har samtidigt Europas kanske starkaste statsfinanser och en minskad statsskuld.

Alla prognosmakare ger bilden att världsekonomin nu återhämtar sig – särskilt USA och Storbritannien – och att Sverige går in i en stadig men trög konjunkturuppgång. Sysselsättningen och antalet arbetade timmar i ekonomin kommer sannolikt att stiga något snabbare än man tidigare bedömt. Därför är det dags för att börja peka på behovet av en ny fas i finanspolitiken med mindre stimulans och underskott, och med sikte på balans och budgetöverskott i slutet av nästa mandatperiod.

Lägg märke till att de åtgärder som regeringen nu presenterar börjar verka först från den 1 januari 2015, dvs. om nio månader. Lågkonjunkturen har denna gång varit ovanligt lång – sedan slutet av 2008 – och det har därför varit motiverat med finanspolitiska stimulanser under en ovanligt lång period. Vi har uthålligt klarat det, och det ska vi vara stolta över! Men det är också dags nu att successivt från 2015 ställa om och sikta på att komma tillbaks till balans och så småningom överskott i statens finanser. Vi talar alltså om hela nästa mandatperiod som den relevanta planeringshorisonten för den ekonomiska politiken.

Som det nu ser ut i prognoserna, kan vi därmed inte räkna med något ’gratis’ ”reformutrymme” för att finansiera nya utgiftshöjningar eller skattesänkningar under mandatperioden. Men den tilltagande högkonjunkturen får vi ändå stor glädje av genom ökad sysselsättning och högre privata löner, inkomster och skatteintäkter. Den goda utvecklingen är dock betingad på att det inte inträffar något bakslag i omvärldens ekonomi, och på hur Riksbanken väljer att sätta räntan.

För att fasa ut politiken med budgetunderskott måste finansministern nu med skatter och besparingar skapa utrymme för högre offentliga utgifter. Det gäller för vår del främst inom skola och utbildning. Anders Borg har sålunda presenterat skattehöjningar och besparingar som ska ge ökade intäkter på runt 9 miljarder kronor per år, som ska användas för ungefär lika stora ökade utgifter nästa år. Netto är det alltså inte fråga om någon åtstramning! Skatteförändringarna ska börja gälla den 1 januari 2015 och perspektivet i politiken dras nu ut till hela kommande mandatperiod.

En avgörande skillnad jämfört med de rödgröna partiernas politik är att Alliansen inte tänker höja några skatter på arbete och företagande. Våra skattehöjningar är på äckliga saker som tobak, alkohol och koldioxidutsläpp. Dessutom kommer våra skattehöjningar att vara synnerligen måttliga i jämförelse med de utgifts- och skattehöjningar som oppositionen binder upp sig för vecka för vecka. Folkpartiet accepterar inte skattehöjningar som skulle hämma jobb och tillväxt.

Konfliktlinjen i svensk politik går fortfarande mellan Alliansens fokus på hur resurser skapas genom tillväxt – dvs. arbete, företagande och minskat utanförskap – och de rödgröna partiernas fokus på att spendera resurser – dvs. spendera frukten av egna och andras arbete och inbetalade skatter.

Folkpartiet anser fortfarande att värnskatten är en straffbeskattning på utbildning och ansträngning och att den bör avskaffas. Det är vår skatteprioritet. Värnskatten är en av de mest skadliga skatterna. Som en kompromiss accepterar vi att Alliansen under de kommande två åren prioriterar resurser för skola och utbildning.

Med det begränsade budgetutrymmet under nästa mandatperiod blir det desto viktigare att fokusera på reformer med liten eller ingen kostnad, och som har stora samhällsvinster. Här finns ett antal viktiga politiska krav att driva i valrörelsen: Jämställdhet och kvinnors eftersatta löner. Ska kärnkraften stängas ner, ersättas av gas, eller ersättas av nya reaktorer? Ska vi införa tidigare betyg, studiero, eller fortsätta med en stökig flumskola? Ska vi ha fortsatt arbetskraftsinvandring, eller resa LO-murar och vetorätt för facket mot arbetskraftsinvandring? Ska vi ha frihandel och samarbete eller acceptera ett mer utanförstående Sverige i Europa? Ska vi modernisera den svenska arbetsrätten eller fortsätta att ha en arbetsmarknad som stänger ute unga och nyanlända och skrämmer företagande? Avskaffa hinder för fler bostäder genom liberalare regler!

Alla reformer i politiken handlar inte om mer pengar. Detta faktum får vi bli duktiga på att ta tillvara.

Carl B Hamilton, ekonomisk politisk talesperson (FP)