Förlovningen och brölloppsförberedelserna är välkomna konsumtionsstimulanser och motverkar lågkonjunktur och arbetslöshet. Folkets glädje är större än eljest vilket medför lägre sparande, högre inhemsk efterfrågan och något lägre arbetslöshet, särskilt i tjänstesektorn. Det är kontracykliskt starkt att förlovningstiden löper under konjunkturens svagaste skede. Balanstalet i pensionssystemet kan förbättras, på sikt.
Kronan stärks, självklart.
[Varning: Texten kan innehålla ironi!]
tisdag 24 februari 2009
söndag 22 februari 2009
Ogenomtänkt och ologiskt M-förslag om utbyggd vattenkraft.
Moderaterna vill satsa på utbyggd vattenkraft enligt ett inslag i SVT den 21/2; se http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=1453111&lid=pu ff_1453089&lpos=lasmer .
Det är dessvärre en ogenomtänkt handlingslinje, särskilt efter Alliansöverenskommelsen om energi och klimat. '
Utbyggnad av småskalig vattenkraft ger patetiskt små bidrag till landets elproduktion, till priset av för evigt irreparabla skador på bäckar, åar och andra mindre vattendrag (se nedan). Förutom deras naturvärden och betydelse för den biologiska mångfalden används vattendragen av tre miljoner svenskar som någon gång varje år sportfiskar, och oftare - naturligtvis - av de 60 000 organiserade sportfiskarna.
Utbyggnaden måste idag ses som obehövlig med tanke på att vi nu efter den kloka Alliansöverenskommelsen kan bygga såväl mer kärnkraft som vindkraft för långt större elproduktion. Varför då föreslå att för evig tid offra dessa vattendrag? En fördel med Alliansöverenskommelsen är ju att sådana här ingrepp inte alls krävs för elförsörjningen.
De fyra nationalälvarna ska inte heller byggas ut. Det är en gammal och för FP orygglig ståndpunkt. En utbyggnad av dem skulle sammanlagt ge ca 17 TWh/år, vilket är något mer än en modern reaktor ger. Varför offra fyra stora älvar för evigt när man kan bygga en ny reaktor för att få nästan lika stor elproduktion?
Om vattenkraften.
Vattenkraften är en förnybar energikälla. Som sådan betraktas den särskilt skyddsvärd och är gynnad i dagens lagstiftning. Samtidigt innebär all vattenkraftutbyggnad stora miljökonsekvenser. Vattenmiljöerna både upp- och nedströms alla vattenkraftverk förändras avsevärt och kraftverket i sig påverkar bland annat fisket i vattendraget. Fördämningarna förändrar vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtlivet i vattnet men också på angränsande marker. Fritt strömmande vattendrag är en förutsättning för många djurarter och för fortsatt utveckling av sportfisket och det övriga fritidslivet. Det är dyrt och omständligt att återställa miljöer från tidigare vattenkraftverksamhet. Fortsatt utbyggnad av vattenkraften hotar inte bara naturmiljöerna utan gör också att tidigare gjorda restaureringar riskerar att gå om intet.
Ett enskilt mindre vattenkraftverk kan medföra lika stora biologiska skador som ett stort kraftverk sett i förhållande till vattendragens storlek. Småskaligheten avser kraftverkens storlek och nytta, inte dess miljöstörande följder. Naturvårdsverket anser att småskalig vattenkraft från naturmiljösynpunkt i princip alltid är negativ och att den från energisynpunkt har en liten betydelse i Sveriges totala energiproduktion.
Vid en jämförelse med andra förnybara energikällor är det betydligt svårare att återställa skadorna efter ett vattenkraftverk. Andra typer av anläggningar för förnybar energi kan ofta monteras ner, skrotas eller flyttas till en bättre plats. I vattenkraftens fall är skadorna i många fall bestående och mycket dyra att restaurera.
Småskalig vattenkraft helt marginell för eltillförseln i Sverige.
I Sverige finns cirka 1700 vattenkraftverk med effekt lägre än 1 500 kW och som därför betecknas som "småskalig vattenkraft" enligt lagen om elcertifikat. Den småskaliga vattenkraften utgör ca 63 procent av antalet anläggningar, men bidrar med mindre än 3 procent av kraftproduktionen. Den småskaliga vattenkraften är alltså av en långt mindre betydelse än den vanliga vattenkraften, som står för nära hälften (43 procent) av landets elenergiproduktion.
Det finns ett antal outbyggda vattendrag och nedlagda vattenkraftsanläggningar i landet. Genom elcertifikatsystemet, i kombination med stigande elpriser, har det skapats ett växande intresse för att återuppta driften i dessa anläggningar och för att bygga nya vattenkraftverk.
I dagsläget hotas cirka 50 outbyggda vattendrag av vattenkraftsutbyggnad. Omfattningen av den idag planerade vattenkraftutbyggnaden kunde inte förutses när elcertifikatsystemet infördes i en tid med betydligt lägre energipriser. Detta är ett skäl för omprövning.
Det är dessvärre en ogenomtänkt handlingslinje, särskilt efter Alliansöverenskommelsen om energi och klimat. '
Utbyggnad av småskalig vattenkraft ger patetiskt små bidrag till landets elproduktion, till priset av för evigt irreparabla skador på bäckar, åar och andra mindre vattendrag (se nedan). Förutom deras naturvärden och betydelse för den biologiska mångfalden används vattendragen av tre miljoner svenskar som någon gång varje år sportfiskar, och oftare - naturligtvis - av de 60 000 organiserade sportfiskarna.
Utbyggnaden måste idag ses som obehövlig med tanke på att vi nu efter den kloka Alliansöverenskommelsen kan bygga såväl mer kärnkraft som vindkraft för långt större elproduktion. Varför då föreslå att för evig tid offra dessa vattendrag? En fördel med Alliansöverenskommelsen är ju att sådana här ingrepp inte alls krävs för elförsörjningen.
De fyra nationalälvarna ska inte heller byggas ut. Det är en gammal och för FP orygglig ståndpunkt. En utbyggnad av dem skulle sammanlagt ge ca 17 TWh/år, vilket är något mer än en modern reaktor ger. Varför offra fyra stora älvar för evigt när man kan bygga en ny reaktor för att få nästan lika stor elproduktion?
Om vattenkraften.
Vattenkraften är en förnybar energikälla. Som sådan betraktas den särskilt skyddsvärd och är gynnad i dagens lagstiftning. Samtidigt innebär all vattenkraftutbyggnad stora miljökonsekvenser. Vattenmiljöerna både upp- och nedströms alla vattenkraftverk förändras avsevärt och kraftverket i sig påverkar bland annat fisket i vattendraget. Fördämningarna förändrar vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtlivet i vattnet men också på angränsande marker. Fritt strömmande vattendrag är en förutsättning för många djurarter och för fortsatt utveckling av sportfisket och det övriga fritidslivet. Det är dyrt och omständligt att återställa miljöer från tidigare vattenkraftverksamhet. Fortsatt utbyggnad av vattenkraften hotar inte bara naturmiljöerna utan gör också att tidigare gjorda restaureringar riskerar att gå om intet.
Ett enskilt mindre vattenkraftverk kan medföra lika stora biologiska skador som ett stort kraftverk sett i förhållande till vattendragens storlek. Småskaligheten avser kraftverkens storlek och nytta, inte dess miljöstörande följder. Naturvårdsverket anser att småskalig vattenkraft från naturmiljösynpunkt i princip alltid är negativ och att den från energisynpunkt har en liten betydelse i Sveriges totala energiproduktion.
Vid en jämförelse med andra förnybara energikällor är det betydligt svårare att återställa skadorna efter ett vattenkraftverk. Andra typer av anläggningar för förnybar energi kan ofta monteras ner, skrotas eller flyttas till en bättre plats. I vattenkraftens fall är skadorna i många fall bestående och mycket dyra att restaurera.
Småskalig vattenkraft helt marginell för eltillförseln i Sverige.
I Sverige finns cirka 1700 vattenkraftverk med effekt lägre än 1 500 kW och som därför betecknas som "småskalig vattenkraft" enligt lagen om elcertifikat. Den småskaliga vattenkraften utgör ca 63 procent av antalet anläggningar, men bidrar med mindre än 3 procent av kraftproduktionen. Den småskaliga vattenkraften är alltså av en långt mindre betydelse än den vanliga vattenkraften, som står för nära hälften (43 procent) av landets elenergiproduktion.
Det finns ett antal outbyggda vattendrag och nedlagda vattenkraftsanläggningar i landet. Genom elcertifikatsystemet, i kombination med stigande elpriser, har det skapats ett växande intresse för att återuppta driften i dessa anläggningar och för att bygga nya vattenkraftverk.
I dagsläget hotas cirka 50 outbyggda vattendrag av vattenkraftsutbyggnad. Omfattningen av den idag planerade vattenkraftutbyggnaden kunde inte förutses när elcertifikatsystemet infördes i en tid med betydligt lägre energipriser. Detta är ett skäl för omprövning.
lördag 21 februari 2009
Tennismatchen i Malmö. Rättsamhället kapitulerar inför hot och extremism.
Att kritisera regeringens i staten Israel politik är en sak - att anse att det fruktansvärda kriget i Gaza skulle motivera en politiskt påtvingad åtgärd mot enskilda israeliska idrottsmän och en åskådarbojkott är något helt annat.
Att koppla samman statens Israels agerande med judar i allmänhet är enfaldigt och leder farligt fel politiskt. Det innebär att antisemitismen lätt drar på sig en ny kostym. Bara för att Israel är en judisk stat betyder det inte att judar i allmänhet – idrottsmän, levande, döda, förintade, eller ofödda - skulle ha del i det som händer i Israel. Ett obetänksamt och enfaldigt feltänk. Kanske protester mot fritidsnämndens i Malmö beslut väcker människor till besinning och urskiljning.
Den 27 januari 1945 öppnades utrotningslägret Auschwitz portar av Röda Armén. Omvärlden såg för första gången den fulla vidden av vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit. 64 år senare har majoriteten i fritidsnämnden i Malmö kommun beslutat att tennismatchen Sverige-Israel av påstådda säkerhetsskäl ska spelas inför tomma läktare.
Malmöpolisen har dock inte haft invändningar mot att det skulle finnas åskådare på läktarna. ”Enligt Malmöpolisens kommenderingschef Håkan Jarborg Eriksson är det inte polisen som har rekommenderat arrangören att spela tennismatchen den 6-8 mars utan publik. ’Nej. För polisen är det ingen stor fråga, publik eller inte publik. Om den spelas med publik kommer vi däremot att föreslå ett antal villkor om biljettsläpp och annat’, säger Jarborg Eriksson.
TT: Skulle polisen klara säkerheten i en fullsatt Baltiska hallen?
- Ja, det hade vi och det är det vi har planerat för hela tiden. Vi har begärt förstärkning från olika delar av landet.” (TT den 20/2).
För S-kommunalrådet och Malmös starke man Ilmar Reepalu och vänsterpartiet och är beslutet öppet skamlöst politiskt motiverat: "För mig har det här blivit politik och det som händer i Gaza gör att vi inte borde spela. Eftersom det inte går, så var detta det bästa beslutet" säger till Sydsvenskan vänsterpartiets Carlos Gonzalez Ramos, som tillsammans med sitt parti helst vill stoppa matchen helt, enligt tidningen (19/2). Socialdemokraterna - genom sin nämndordförande Bengt Forsberg - söker gömma den politiska bockfoten och låtsas att det är fritidsnämnden som har ansvarar för säkerheten vid matchen och inte polisen.
”Bakom kravet att stoppa matchen ställer sig bland annat Vänsterpartiets ledning, SSU, Socialdemokraternas kvinnoförbund och kommunstyrelsens ordförande i Malmö, socialdemokraten Ilmar Reepalu säger att han personligen anser att matchen inte bör spelas” (Ekot 20/2).
Beslutet av socialdemokraterna och vänstern i Malmö är enbart politiskt – att dra Hamaspositiva röster i Sverige till sina partier.
Att koppla samman statens Israels agerande med judar i allmänhet är enfaldigt och leder farligt fel politiskt. Det innebär att antisemitismen lätt drar på sig en ny kostym. Bara för att Israel är en judisk stat betyder det inte att judar i allmänhet – idrottsmän, levande, döda, förintade, eller ofödda - skulle ha del i det som händer i Israel. Ett obetänksamt och enfaldigt feltänk. Kanske protester mot fritidsnämndens i Malmö beslut väcker människor till besinning och urskiljning.
Den 27 januari 1945 öppnades utrotningslägret Auschwitz portar av Röda Armén. Omvärlden såg för första gången den fulla vidden av vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit. 64 år senare har majoriteten i fritidsnämnden i Malmö kommun beslutat att tennismatchen Sverige-Israel av påstådda säkerhetsskäl ska spelas inför tomma läktare.
Malmöpolisen har dock inte haft invändningar mot att det skulle finnas åskådare på läktarna. ”Enligt Malmöpolisens kommenderingschef Håkan Jarborg Eriksson är det inte polisen som har rekommenderat arrangören att spela tennismatchen den 6-8 mars utan publik. ’Nej. För polisen är det ingen stor fråga, publik eller inte publik. Om den spelas med publik kommer vi däremot att föreslå ett antal villkor om biljettsläpp och annat’, säger Jarborg Eriksson.
TT: Skulle polisen klara säkerheten i en fullsatt Baltiska hallen?
- Ja, det hade vi och det är det vi har planerat för hela tiden. Vi har begärt förstärkning från olika delar av landet.” (TT den 20/2).
För S-kommunalrådet och Malmös starke man Ilmar Reepalu och vänsterpartiet och är beslutet öppet skamlöst politiskt motiverat: "För mig har det här blivit politik och det som händer i Gaza gör att vi inte borde spela. Eftersom det inte går, så var detta det bästa beslutet" säger till Sydsvenskan vänsterpartiets Carlos Gonzalez Ramos, som tillsammans med sitt parti helst vill stoppa matchen helt, enligt tidningen (19/2). Socialdemokraterna - genom sin nämndordförande Bengt Forsberg - söker gömma den politiska bockfoten och låtsas att det är fritidsnämnden som har ansvarar för säkerheten vid matchen och inte polisen.
”Bakom kravet att stoppa matchen ställer sig bland annat Vänsterpartiets ledning, SSU, Socialdemokraternas kvinnoförbund och kommunstyrelsens ordförande i Malmö, socialdemokraten Ilmar Reepalu säger att han personligen anser att matchen inte bör spelas” (Ekot 20/2).
Beslutet av socialdemokraterna och vänstern i Malmö är enbart politiskt – att dra Hamaspositiva röster i Sverige till sina partier.
torsdag 19 februari 2009
Saab och Volvo är rivaler
Regeringens politik gentemot Saab har betydelse för Volvos framtid. Allt modernt tal om ”fordonskluster” får inte dölja den gamla och utslagsgivande sanningen att två företag som båda vill sälja en likartad produkt till samma kund först och främst är rivaler. Den grundläggande relationen mellan Volvo och Saab är därför konkurrens och rivalitet. Inte mysigt samarbete.
Statligt stöd till Saab motverkar ett starkt Volvo. Om Saab försvinner får Volvo mindre konkurrens om olika inputs som skolade bilarbetare, ingenjörer, bildesigners, bilmarknadsförare, etc. Rimligen blir det litet lättare att låna till investeringar i Volvo på en kapitalmarknad där sparare/investerare vill undvika att lägga alla ägg i samma korg. På försäljningssidan slipper Volvo en konkurrent om främst de svenska bilköparnas gunst. Volvo kommer att producera och sälja fler fordon än man annars skulle göra om Saab finns kvar.
Alltså: Det missgynnar Volvo om statliga medel används för att hålla kvar en (icke lönsam) konkurrent, särskilt om den – som i Saabs fall – är inhemsk.
Den politiskt sammanfogade koalitionen för maximalt med statliga pengar till västsvensk fordonsindustri saknar för Volvos del ekonomisk rationalitet, sett i ett litet längre perspektiv. Och varför nämns aldrig de anställda på Volvo i Olofström i Blekinge – den värst drabbade orten?
Produktion och sysselsättning kommer att fortsätta i de anläggningar och fastigheter som idag hyser Saab. De kan mycket väl bli företag som gör sofistikerade och specialiserade produkter som är insatsvaror till bl. a världens bilindustri.
Det finns dock ett hot mot en sådan möjlighet, nämligen statliga interventioner med pengar till bl. a bilindustrin i länder som USA, Frankrike, Tyskland och Belgien. Till dessa stöd är nämligen ofta kopplade krav på att köpa inhemskt. Därmed utestängs Trollhättan. Det som svenska oppositionen framhäver som föredömligt är i själva verket en del i en protektionistisk Döbelnsmedicin som skadar bl. a Trollhättan.
Om inte annat så för Volvos skull gäller det att träda försiktigt med Saab.
Statligt stöd till Saab motverkar ett starkt Volvo. Om Saab försvinner får Volvo mindre konkurrens om olika inputs som skolade bilarbetare, ingenjörer, bildesigners, bilmarknadsförare, etc. Rimligen blir det litet lättare att låna till investeringar i Volvo på en kapitalmarknad där sparare/investerare vill undvika att lägga alla ägg i samma korg. På försäljningssidan slipper Volvo en konkurrent om främst de svenska bilköparnas gunst. Volvo kommer att producera och sälja fler fordon än man annars skulle göra om Saab finns kvar.
Alltså: Det missgynnar Volvo om statliga medel används för att hålla kvar en (icke lönsam) konkurrent, särskilt om den – som i Saabs fall – är inhemsk.
Den politiskt sammanfogade koalitionen för maximalt med statliga pengar till västsvensk fordonsindustri saknar för Volvos del ekonomisk rationalitet, sett i ett litet längre perspektiv. Och varför nämns aldrig de anställda på Volvo i Olofström i Blekinge – den värst drabbade orten?
Produktion och sysselsättning kommer att fortsätta i de anläggningar och fastigheter som idag hyser Saab. De kan mycket väl bli företag som gör sofistikerade och specialiserade produkter som är insatsvaror till bl. a världens bilindustri.
Det finns dock ett hot mot en sådan möjlighet, nämligen statliga interventioner med pengar till bl. a bilindustrin i länder som USA, Frankrike, Tyskland och Belgien. Till dessa stöd är nämligen ofta kopplade krav på att köpa inhemskt. Därmed utestängs Trollhättan. Det som svenska oppositionen framhäver som föredömligt är i själva verket en del i en protektionistisk Döbelnsmedicin som skadar bl. a Trollhättan.
Om inte annat så för Volvos skull gäller det att träda försiktigt med Saab.
tisdag 17 februari 2009
Sahlins lappkast och turer om elkablar.
Oppositionsledaren Mona Sahlin angriper regeringen för att planera att bygga ut överföringskapaciteten av elektricitet till andra länder. När hon gör detta ger hon en osann beskrivning av den politik hon själv utformade som minister. Hon hänvisar även till basindustrins intressen, men har tidigare förnekat något sådant. Sahlins lappkast och turer i frågan tyder på att hon är pressad.
Nu säger Sahlin: "Den svenska hållningen till fler elkablar till Europa har hittills vilat på beslutet att först kräva integration av marknaderna på regional nivå i hela EU, inte bara Norden, och först därefter förorda ytterligare hopkoppling." (Svenska Dagbladet 13/2 2009.) "Jag har inte ändrat ståndpunkt, det är den regering som vann valet 2006 som ändrat svenska positioner", skriver Sahlin vidare (DN 15/2). Men detta är osant. Sahlins position idag har inte alls varit någon svensk hållning, och allra minst Sahlins egen.
Så sent som fyra månader före valet 2006 svarade Mona Sahlin på en riksdagsfråga från Hans Backman (FP) om EU:s elmarknadsdirektiv: "Genomförandet av elmarknadsdirektivet och skapandet av en inre marknad för el syftar till att ge positiva effekter för konkurrensen och därmed för kunderna. Det är därför viktigt att direktivet implementeras i alla medlemsländer så att förutsättningar för en fullt fungerande och konkurrensutsatt inre marknad skapas." (2005/06:1428). Budskapet var klockrent frihandelsvänligt.
Sahlin hänvisar nu till basindustrins intressen. "[Regeringens linje] kan knappast vara gynnsam för de svenska jobben i basindustrin som redan drabbats av hög arbetslöshet." (DN 15/2). "Jag tänker fortsätta att värna jobben i basindustrin." (SvD den 13/2).
En första invändning är naturligtvis att nya kablar inte är något som alls kan påverka arbetslöshet, elhandeln eller priser i den nuvarande tuffa ekonomiska situationen eftersom dessa investeringar, precis som det mesta i energibranschen, tar flera år att genomföra. T ex kan en ny elkabel till Baltikum vara på plats och fungera ca år 2015.
En andra invändning är att Sahlin som ansvarigt statsråd så sent som tre månader före valet 2006 svarade på en skriftlig fråga från undertecknad om uttalanden i SvD den 2 juni 2006 om överläggningar mellan regering och näringsliv. Sahlin sa då att: "Krav på att begränsa eller diskriminera export eller import av el förekommer inte på de många möten jag som minister har med mängder av svenska företag och näringslivsföreträdare" (skr. fråga 2005/06:1755). Men varifrån har då Sahlin fått idén om hinder för export av el för att gynna basindustrin om sagda industri inte ens begärt det?
Vidare: Mona Sahlin var föredragande minister för propositionen 2005 om genomförande på svensk botten av EG:s direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el (prop. 2004/05:62). I direktivet sägs bl. a att "Det faktum att nödvändig nätstruktur, bland annat sammanlänkningsstrukturen, anläggs och underhålls bör bidra till en stabil elförsörjning. Underhåll och anläggning av nödvändig nätinfrastruktur, inbegripet sammanlänkningskapaciteten och decentraliserad elproduktion, är viktiga förutsättningar för att garantera en stabil elförsörjning." (inledningsavsnittet, 23).
Det är helt klart att Sahlins förslag nu, år 2009, till svensk agerande helt strider mot elmarknadsdirektivet. Även när elmarknadsdirektivet behandlades i riksdagens EU-nämnd 2002 drev den dåvarande S-regeringen en tydlig frihandelslinje: "Sverige anser att det är angeläget att EU:s arbete med att undanröja hinder för väl fungerande gemensamma el- och gasmarknader genomförs effektivt och skyndsamt, men inte på bekostnad av en urvattning av direktivförslagen."
Den svenska ståndpunkten i ett tvillingdirektiv vid samma tidpunkt var snarlik: "Sverige anser att det är angeläget att EU:s arbete med att undanröja hinder för väl fungerande gemensamma el- och gasmarknader genomförs effektivt och skyndsamt. När det gäller den övergripande synen på förordningens [om villkor för tillträde till nät och för gränsöverskridande handel] innehåll är Sverige positivt och välkomnar förslaget." (Kommenterad dagordning EUN2002/2718/EIS, 2002-11-15). När frågan var uppe i EU-nämnden begärde ingen ledamot ordet; inte heller V eller MP. Ordföranden Inger Segelström (S) konstaterade att det fanns en majoritet för regeringens ståndpunkt (22/11 2002).
Sahlins försök till bluff om det egna agerandet kan jag bara tolka som att hon är mycket pressad i energifrågan.
Nu säger Sahlin: "Den svenska hållningen till fler elkablar till Europa har hittills vilat på beslutet att först kräva integration av marknaderna på regional nivå i hela EU, inte bara Norden, och först därefter förorda ytterligare hopkoppling." (Svenska Dagbladet 13/2 2009.) "Jag har inte ändrat ståndpunkt, det är den regering som vann valet 2006 som ändrat svenska positioner", skriver Sahlin vidare (DN 15/2). Men detta är osant. Sahlins position idag har inte alls varit någon svensk hållning, och allra minst Sahlins egen.
Så sent som fyra månader före valet 2006 svarade Mona Sahlin på en riksdagsfråga från Hans Backman (FP) om EU:s elmarknadsdirektiv: "Genomförandet av elmarknadsdirektivet och skapandet av en inre marknad för el syftar till att ge positiva effekter för konkurrensen och därmed för kunderna. Det är därför viktigt att direktivet implementeras i alla medlemsländer så att förutsättningar för en fullt fungerande och konkurrensutsatt inre marknad skapas." (2005/06:1428). Budskapet var klockrent frihandelsvänligt.
Sahlin hänvisar nu till basindustrins intressen. "[Regeringens linje] kan knappast vara gynnsam för de svenska jobben i basindustrin som redan drabbats av hög arbetslöshet." (DN 15/2). "Jag tänker fortsätta att värna jobben i basindustrin." (SvD den 13/2).
En första invändning är naturligtvis att nya kablar inte är något som alls kan påverka arbetslöshet, elhandeln eller priser i den nuvarande tuffa ekonomiska situationen eftersom dessa investeringar, precis som det mesta i energibranschen, tar flera år att genomföra. T ex kan en ny elkabel till Baltikum vara på plats och fungera ca år 2015.
En andra invändning är att Sahlin som ansvarigt statsråd så sent som tre månader före valet 2006 svarade på en skriftlig fråga från undertecknad om uttalanden i SvD den 2 juni 2006 om överläggningar mellan regering och näringsliv. Sahlin sa då att: "Krav på att begränsa eller diskriminera export eller import av el förekommer inte på de många möten jag som minister har med mängder av svenska företag och näringslivsföreträdare" (skr. fråga 2005/06:1755). Men varifrån har då Sahlin fått idén om hinder för export av el för att gynna basindustrin om sagda industri inte ens begärt det?
Vidare: Mona Sahlin var föredragande minister för propositionen 2005 om genomförande på svensk botten av EG:s direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el (prop. 2004/05:62). I direktivet sägs bl. a att "Det faktum att nödvändig nätstruktur, bland annat sammanlänkningsstrukturen, anläggs och underhålls bör bidra till en stabil elförsörjning. Underhåll och anläggning av nödvändig nätinfrastruktur, inbegripet sammanlänkningskapaciteten och decentraliserad elproduktion, är viktiga förutsättningar för att garantera en stabil elförsörjning." (inledningsavsnittet, 23).
Det är helt klart att Sahlins förslag nu, år 2009, till svensk agerande helt strider mot elmarknadsdirektivet. Även när elmarknadsdirektivet behandlades i riksdagens EU-nämnd 2002 drev den dåvarande S-regeringen en tydlig frihandelslinje: "Sverige anser att det är angeläget att EU:s arbete med att undanröja hinder för väl fungerande gemensamma el- och gasmarknader genomförs effektivt och skyndsamt, men inte på bekostnad av en urvattning av direktivförslagen."
Den svenska ståndpunkten i ett tvillingdirektiv vid samma tidpunkt var snarlik: "Sverige anser att det är angeläget att EU:s arbete med att undanröja hinder för väl fungerande gemensamma el- och gasmarknader genomförs effektivt och skyndsamt. När det gäller den övergripande synen på förordningens [om villkor för tillträde till nät och för gränsöverskridande handel] innehåll är Sverige positivt och välkomnar förslaget." (Kommenterad dagordning EUN2002/2718/EIS, 2002-11-15). När frågan var uppe i EU-nämnden begärde ingen ledamot ordet; inte heller V eller MP. Ordföranden Inger Segelström (S) konstaterade att det fanns en majoritet för regeringens ståndpunkt (22/11 2002).
Sahlins försök till bluff om det egna agerandet kan jag bara tolka som att hon är mycket pressad i energifrågan.
lördag 14 februari 2009
Sahlins elstrypning ingen garanti för lågt pris, men för en rad problem.
Ett nej till elkablar till kontinenten skulle få negativa effekter på miljön och motverkar EU:s klimat- och energimål och bryta mot EU:s elmarknadsdirektiv (http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2 003:176:0037:0055:SV:PDF). Svenska elpriser behöver ändå inte bli lägre. Exporten kommer i stället att hitta indirekta vägar över de kablar som redan finns och som byggs ut. Däremot skulle det kunna skydda dagens tre eljättar från prispressande konkurrens.
(Publicerad i Dagens Industri den 13 februari 2009.)
Oppositionsledaren Mona Sahlins nej till utbyggd elöverföring direkt mellan Sverige och kontinenten medför större koldioxidutsläpp, har en oklar elpriseffekt, går helt på tvärs med Baltikums förhoppningar om stöd samt strider mot beslut i bland annat Europaparlamentet och på EU-toppmöten. Mona Sahlin säger nej till elkablar mellan Sverige och Kontinentaleuropa. Som svar på frågan om planer på ledningar till övriga Europa bör skrinläggas svarade Mona Sahlin i Ekot i måndags: "I dag, ja" .
Mona Sahlins hållning är negativ ur klimatsynpunkt eftersom den skulle medföra större utsläpp av koldioxid i Europa. När Sverige exporterar koldioxidfri el till länder som använder kol eller gas för att generera el konkurrerar svensk koldioxidfri el ut el från kol- och gaskraftverk som i dag spyr ut miljontals ton koldioxid varje år. Mona Sahlins politik motverkar minskade utsläpp och driver på temperaturökningen på jorden. Men, frågar någon, finns det inte ett tak för koldioxidutsläppen från energisektorn inom EU? Blir det mindre koldioxidfri el på kontinenten driver det väl 'bara' upp priset på utsläppsrätter och elpriser på kontinenten?"
Det är riktigt, men det finns en tidigare fas i prisbildningsprocessen som man inte får bortse ifrån: EU-kommissionens agerande. När kommissionen bestämmer var taket ska ligga sneglar den naturligtvis på konsekvensen för elpriset på kontinenten. Om Mona Sahlins politik driver fram ett högre utsläpps- och elpris kommer kommissionen att tvingas lägga taket för de totala utsläppen högre än kommissionen annars hade kunnat göra. Nej till direkta kablar mellan Sverige och Kontinentaleuropa ökar lönsamheten att bygga kablar både den östliga vägen till kontinenten över Baltikum och Polen och den västliga vägen över Danmark och Norge. En indirekt elhandel med Tyskland, Nederländerna och andra länder via Polen, Danmark och Norge kommer att blomstra om Sverige inför handelshinder för direkta kablar och elhandel. En sådan indirekt elhandel kommer successivt att utjämna priserna. Mona Sahlins mål om lägre elpriser hemmavid uppnås bara temporärt.
Men inte ens det är riktigt säkert eftersom Sverige inte har läroboksmässigt fungerande fri konkurrens på marknaden för el. I dag finns tre dominerande elproducenter: Vattenfall, Fortum och Eon. Att strypa utbyggnad av elkablar och motverka internationell handel med el stärker dessa tre elföretags dominerande ställning på den svenska och nordiska elmarknaden. Även om inte priset utjämnas med kontinenten, slipper de tre eljättarna med Mona Sahlins förslag hotet om en potentiell importkonkurrens under hela eller delar av året, eller delar av dygnet. Strypt handel innebär en fortsatt svensk marknad präglad av fåtalskonkurrens. Det skulle, tvärt emot Sahlins hypotes om lägre priser, göra det lättare för de tre dominanterna att hålla priset högre.
Det är knappast någon nyhet att det alltmer auktoritärt styrda Ryssland använder sin energiexport för utrikespolitiska och destabiliserande syften. En av de viktigaste frågorna mellan Sverige och Baltikum är balternas starka önskan om en snar elkabel oss emellan. Deras motiv är framför allt en vilja att bryta isoleringen från övriga Europas elmarknad och det Sovjetärvda beroendet av import av el och gas från Ryssland. En kabel till Sverige och den nordiska elmarknaden skulle bryta isoleringen och minska den utpressningsmöjlighet som Ryssland äger.
Desto märkligare då att Mona Sahlin menar att regeringen felprioriterar och bör investera mer på den nordiska elmarknaden. Eftersom energihandel i dag, när det gäller Ryssland, är detsamma som säkerhetspolitik sänder Sahlin en starkt negativ säkerhetspolitisk signal till Baltikum från svensk socialdemokrati. Partiet avser att inte följa EU:s bindande elmarknadsdirektiv, och inte heller mängder av energibeslut i Europaparlamentet, vid EU-toppmöten och energiministermöten om att EU-länderna ska samarbeta mer på energiområdet, stödja varandras försörjningstrygghet med el och andra former av energi och hjälpa varandra att bli mindre beroende av energiimport från bland annat Ryssland.
(Publicerad i Dagens Industri den 13 februari 2009.)
Oppositionsledaren Mona Sahlins nej till utbyggd elöverföring direkt mellan Sverige och kontinenten medför större koldioxidutsläpp, har en oklar elpriseffekt, går helt på tvärs med Baltikums förhoppningar om stöd samt strider mot beslut i bland annat Europaparlamentet och på EU-toppmöten. Mona Sahlin säger nej till elkablar mellan Sverige och Kontinentaleuropa. Som svar på frågan om planer på ledningar till övriga Europa bör skrinläggas svarade Mona Sahlin i Ekot i måndags: "I dag, ja" .
Mona Sahlins hållning är negativ ur klimatsynpunkt eftersom den skulle medföra större utsläpp av koldioxid i Europa. När Sverige exporterar koldioxidfri el till länder som använder kol eller gas för att generera el konkurrerar svensk koldioxidfri el ut el från kol- och gaskraftverk som i dag spyr ut miljontals ton koldioxid varje år. Mona Sahlins politik motverkar minskade utsläpp och driver på temperaturökningen på jorden. Men, frågar någon, finns det inte ett tak för koldioxidutsläppen från energisektorn inom EU? Blir det mindre koldioxidfri el på kontinenten driver det väl 'bara' upp priset på utsläppsrätter och elpriser på kontinenten?"
Det är riktigt, men det finns en tidigare fas i prisbildningsprocessen som man inte får bortse ifrån: EU-kommissionens agerande. När kommissionen bestämmer var taket ska ligga sneglar den naturligtvis på konsekvensen för elpriset på kontinenten. Om Mona Sahlins politik driver fram ett högre utsläpps- och elpris kommer kommissionen att tvingas lägga taket för de totala utsläppen högre än kommissionen annars hade kunnat göra. Nej till direkta kablar mellan Sverige och Kontinentaleuropa ökar lönsamheten att bygga kablar både den östliga vägen till kontinenten över Baltikum och Polen och den västliga vägen över Danmark och Norge. En indirekt elhandel med Tyskland, Nederländerna och andra länder via Polen, Danmark och Norge kommer att blomstra om Sverige inför handelshinder för direkta kablar och elhandel. En sådan indirekt elhandel kommer successivt att utjämna priserna. Mona Sahlins mål om lägre elpriser hemmavid uppnås bara temporärt.
Men inte ens det är riktigt säkert eftersom Sverige inte har läroboksmässigt fungerande fri konkurrens på marknaden för el. I dag finns tre dominerande elproducenter: Vattenfall, Fortum och Eon. Att strypa utbyggnad av elkablar och motverka internationell handel med el stärker dessa tre elföretags dominerande ställning på den svenska och nordiska elmarknaden. Även om inte priset utjämnas med kontinenten, slipper de tre eljättarna med Mona Sahlins förslag hotet om en potentiell importkonkurrens under hela eller delar av året, eller delar av dygnet. Strypt handel innebär en fortsatt svensk marknad präglad av fåtalskonkurrens. Det skulle, tvärt emot Sahlins hypotes om lägre priser, göra det lättare för de tre dominanterna att hålla priset högre.
Det är knappast någon nyhet att det alltmer auktoritärt styrda Ryssland använder sin energiexport för utrikespolitiska och destabiliserande syften. En av de viktigaste frågorna mellan Sverige och Baltikum är balternas starka önskan om en snar elkabel oss emellan. Deras motiv är framför allt en vilja att bryta isoleringen från övriga Europas elmarknad och det Sovjetärvda beroendet av import av el och gas från Ryssland. En kabel till Sverige och den nordiska elmarknaden skulle bryta isoleringen och minska den utpressningsmöjlighet som Ryssland äger.
Desto märkligare då att Mona Sahlin menar att regeringen felprioriterar och bör investera mer på den nordiska elmarknaden. Eftersom energihandel i dag, när det gäller Ryssland, är detsamma som säkerhetspolitik sänder Sahlin en starkt negativ säkerhetspolitisk signal till Baltikum från svensk socialdemokrati. Partiet avser att inte följa EU:s bindande elmarknadsdirektiv, och inte heller mängder av energibeslut i Europaparlamentet, vid EU-toppmöten och energiministermöten om att EU-länderna ska samarbeta mer på energiområdet, stödja varandras försörjningstrygghet med el och andra former av energi och hjälpa varandra att bli mindre beroende av energiimport från bland annat Ryssland.
onsdag 4 februari 2009
Sahlin slarvar med sanningen om Barsebäck.
Oppositionsledaren Mona Sahlin slarvade gravt med sanningen i helgen. Hon sågade tanken att dagens tio kärnkraftsreaktorer byts ut mot nya när reaktorerna faller för åldersstrecket på 2020-talet.
Bland annat grundade hon det ställningstagandet på att: "Jag känner mig säker på att vi ska byta ut befintliga reaktorer mot förnybar el i den takt vi får fram den, precis som vi gjorde med Barsebäck." (TT den 31/1.) Det Sahlin säger sig vara "precis" och "säker på" är dock osant.
Barsebäcksreaktorerna stängdes 1999 och 2005. Deras sammanlagda produktion när den var som störst var 9 TWh/år. Sahlin påstår alltså att produktionen av förnybar el ökade med 9 TWh/år efter, eller i samband med, Barsebäckreaktorernas nedläggning. Det är helt fel.
Produktionen av förnybar el - i huvudsak vattenkraft - minskade istället, och var större år 2000 än den var år 2007. Maximum nåddes år 2001.
Inte ens de mycket små Barsebäcksreaktorerna har sålunda kunnat ersättas med förnybar energi. Hur skulle då kvarvarande tio reaktorer som producerar nästan tio gånger mer el - 70 - 75 TWh/år efter uppgradering - kunna ersättas av förnybart? Särskilt som andelen förnybar el i Sveriges elproduktion nådde sitt maximum redan år 2000 (57 procent), och sedan dess har varit lägre varje år.
Stängningen av Barsebäck är nu historia. Man kan dock komma ihåg att utan den stängningen, gjord av regeringen Göran Persson, hade vi i Norden haft cirka 11,5 miljoner ton lägre utsläpp av växthusgaser varje år. Sverige hade inte behövt importera kolkraft från Danmark, som vårt land nu tvingas göra vid hög inhemsk efterfrågan.
Under 1980- och 1990-talen var Sverige exportör av (koldioxidfri) el. Det har sedan dess svängt om och åren 2000 - 2007 var Sverige importör av bland annat kolbaserad el. Utan stängningen av Barsebäck hade svensk elexport drivit ur marknaden ett antal danska kolkraftverk.
Vi vet vad som "säkert" kommer om Sahlins parti får bestämma i energipolitiken: fakta i energipolitiken ignoreras vilket kan komma att orsaka massiva ökningar av koldioxidutsläppen i Europa, svenskt importberoende av el från kol och gas, samt högre och mer volatila elpriser.
(Publicerad i Svenska Dagbladet den 4 februari 2009)
Bland annat grundade hon det ställningstagandet på att: "Jag känner mig säker på att vi ska byta ut befintliga reaktorer mot förnybar el i den takt vi får fram den, precis som vi gjorde med Barsebäck." (TT den 31/1.) Det Sahlin säger sig vara "precis" och "säker på" är dock osant.
Barsebäcksreaktorerna stängdes 1999 och 2005. Deras sammanlagda produktion när den var som störst var 9 TWh/år. Sahlin påstår alltså att produktionen av förnybar el ökade med 9 TWh/år efter, eller i samband med, Barsebäckreaktorernas nedläggning. Det är helt fel.
Produktionen av förnybar el - i huvudsak vattenkraft - minskade istället, och var större år 2000 än den var år 2007. Maximum nåddes år 2001.
Inte ens de mycket små Barsebäcksreaktorerna har sålunda kunnat ersättas med förnybar energi. Hur skulle då kvarvarande tio reaktorer som producerar nästan tio gånger mer el - 70 - 75 TWh/år efter uppgradering - kunna ersättas av förnybart? Särskilt som andelen förnybar el i Sveriges elproduktion nådde sitt maximum redan år 2000 (57 procent), och sedan dess har varit lägre varje år.
Stängningen av Barsebäck är nu historia. Man kan dock komma ihåg att utan den stängningen, gjord av regeringen Göran Persson, hade vi i Norden haft cirka 11,5 miljoner ton lägre utsläpp av växthusgaser varje år. Sverige hade inte behövt importera kolkraft från Danmark, som vårt land nu tvingas göra vid hög inhemsk efterfrågan.
Under 1980- och 1990-talen var Sverige exportör av (koldioxidfri) el. Det har sedan dess svängt om och åren 2000 - 2007 var Sverige importör av bland annat kolbaserad el. Utan stängningen av Barsebäck hade svensk elexport drivit ur marknaden ett antal danska kolkraftverk.
Vi vet vad som "säkert" kommer om Sahlins parti får bestämma i energipolitiken: fakta i energipolitiken ignoreras vilket kan komma att orsaka massiva ökningar av koldioxidutsläppen i Europa, svenskt importberoende av el från kol och gas, samt högre och mer volatila elpriser.
(Publicerad i Svenska Dagbladet den 4 februari 2009)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
