Nedan följer en kort rättslig analys av regeringsbeslutet att instruera AP-fondernas ledning och styrelser att placera pensionsspararnas pengar på ett politiskt bestämt sätt - dvs. att inte maximera avkastningen på pensionssparandet. Först min egen inledning:
Regeringen har brutit mot den mycket viktiga principen att hålla dagspolitiken och de partipolitiska ambitionerna borta från förvaltningen av det offentliga pensionssystemet. Förtroendet för pensionssystemet kommer nu att minska, det kan förväntas leverera lägre pensioner än om fokus legat kvar enbart på maximal avkastning, och beslutet har skapat incitament för svenskar att söka sig till mer privat pensionssparande.
I potten ligger dessutom den i decennier analyserade faran för att kapitalbildningen i Sverige övergår till en mer politiskt styrd förvaltning och att makten över kapitalet därmed flyttar från privat ägande till offentligt ägande. Det är därför Vänstern och Lars Ohly m. fl. säger att de "gör vågen".
Nästa gång - måhända under en rödgrön regering - öppnar regeringsbeslutet för att AP-fonderna ska ta regionalpolitiska hänsyn (jämför med försvarspolitiken!), rädda företag och branscher i kris (kom ihåg för några månader sedan att oppositionen ville att AP-fonderna skulle köpa in sig i Saab), eller ta klimat- och miljöhänsyn, som på effektivare - men mindre publikknipande - sätt bör skötas med ekonomiska styrmedel - typ skatter, avgifter - och regleringar.
Vad säger lagen? Låt oss se på juridiken. Nedan följer en utredning gjord av jurister på en vanlig advokatbyrå. Analysen är inte märkvärdig, komplicerad eller särskilt svårtillgänglig utan juridiskt allmängods. Den görs naturligtvis i dagarna även på många andra håll, inte minst inom AP-fonderna.
Genomgången visar bl. a att AP-fondernas styrelser och ledningar sannolikt inte behöver följa regeringsbeslutet om de inte vill. Ja, frågan är om de inte är förbjudna att på grund av regeringsbeslut ändra i sina placeringar.
Strider regeringsbeslutet mot konstitutionen? Döm själv.
För att minmera skadan bör regeringen ändra tillbaka sitt beslut. Ju förr, desto mindre pina.
**************************
"AP-fondernas rättsliga ställning
1. Kortfattad bakgrund
Den 20 april 2009 beslutade regeringen om nya riktlinjer för anställningsvillkor för ledande befattningshavare i företag med statligt ägande ("Riktlinjerna för statligt ägda bolag") och om nya riktlinjer för ersättningar till ledande befattningshavare i AP-fonderna ("AP-fondsriktlinjerna").
Riktlinjerna för statligt ägda bolag anger ersättningsprinciper för ledande befattnings¬havare, innefattande bl.a. att rörlig lön inte skall ges. Riktlinjerna tar sikte på såväl företag som staten har ett bestämmande inflytande över, som företag där staten direkt eller genom ett företag är minoritetsägare. Beträffande företag där staten är minoritets¬ägare uttalar riktlinjerna att regeringen respektive statsägda företag i dialog med övriga ägare bör verka för att riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt.
AP-fondsriktlinjerna innebär "ett stopp för rörlig lön till de ledande befattningshavarna i fonderna". I riktlinjerna skriver regeringen också att AP-fonderna i företag där fonderna direkt eller genom ett företag är delägare bör verka för att de ersättningsprinciper som framgår av riktlinjerna och som motsvarar principerna i Riktlinjerna för statligt ägda bolag tillämpas så långt som möjligt.
I ljuset av detta skall här kortfattat diskuteras vilken ställning AP-fonderna har och vilka möjligheter regeringen har att utfärda för AP-fonderna bindande direktiv.
2. Den rättsliga regleringen
Regler för Första till Fjärde AP-fonderna återfinns i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder ("AP-fondslagen"). Det övergripande målet för AP-fondernas verksamhet kan sägas vara långsiktigt hög avkastning, låt vara med krav på en låg risknivå.
AP-fonderna är inte några självständiga rättssubjekt, utan ingår såsom oberoende statliga myndigheter i rättssubjektet staten.
Av AP-fondslagen följer att styrelsen i respektive AP-fond ansvarar för fondens organisation och förvaltningen av fondens medel. Styrelsen, som skall bestå av nio ledamöter, utses av regeringen, varvid två ledamöter kan föreslås av arbetstagarorganisationer och två av arbetsgivarorganisationer. Regeringen får entlediga en ledamot i förtid och skall göra det om ledamoten själv eller den organisation som föreslagit ledamoten så begär.
I förarbetena understryks att det överlämnas till respektive AP-fond att utifrån generella mål och placeringsregler närmare bestämma inriktningen på medelsförvaltningen. Det framhålls också att styrelsen är fullt och odelat ansvarig för verksamheten.
Till styrelsens uppgifter hör att organisera verksamheten och att årligen fastställa verksamhetsplan, inkl. precisering av närmare mål för placeringsverksamheten, samt att fastställa en ägarpolicy och en riskhanteringsplan. Enligt förarbetena vilar det yttersta ansvaret för dessa uppgifter liksom andra frågor som rör medelsförvaltningen på styrelsen.
Styrelsen skall utse en person som skall ha hand om den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Vidare får styrelsen enligt AP-fondslagen delegera uppgifter, också beslutanderätt, även till andra personer. I förarbetena, men inte i lagen, sägs också att styrelsen får anställa de tjänstemän som behövs samt bestämma deras löner och övriga anställningsvillkor.
I förarbetena till AP-fondslagen anges att AP-fonderna skall vara oberoende i sin löpande förvaltning gentemot regering och riksdag samt att styrelsen ensam skall ansvara för verksamheten. Där sägs vidare:
"Enligt regeringens uppfattning är det viktigt att även fortsättningsvis markera att pensionssystemet är autonomt och skall ha en hög grad av självständighet gentemot regeringen. Fondstyrelserna skall ha det fulla ansvaret för placeringsverksamheten. Verksamheten bör endast regleras i lag. Regeringen bör inte ges möjlighet att genom instruktioner, regleringsbrev eller tilldelning av anslagsmedel styra över fonderna utöver vad som följer av rätten att utse styrelse. På detta sätt kan ett förtroende upprätthållas för att AP-fondernas medel endast används till nytta för pensionssystemet och de försäkrade och inte utnyttjas i andra syften" (vår kursivering).
I anslutning till detta sägs också att regeringen dock bör ges utrymme att vid den årliga utvärderingen av respektive AP-fond "förtydliga sin syn på pensionssystemets åtagandesida och förvaltningsuppdraget i övrigt".
Viktigt är också att det uttryckligen slås fast att
"[d]et är viktigt att ägarrollen entydigt utövas i syfte att bättre tillvarata möjligheterna till högre avkastning på förvaltade medel. [AP-fondernas] ägande skall inte vara ett närings- eller ekonomisk-politiskt instrument".
Vidare sägs:
"Den föreslagna lagen ger de enskilda AP-fonderna i den löpande verksamheten en självständig ställning i förhållande till regeringen. Regleringen avviker således från vad som i allmänhet gäller för statliga myndigheter (se 11 kap. 6 § regeringsformen). Det är dock inte unikt att regeringens möjlighet att styra enskilda myndigheter inskränks i lag. Förhållandet bör förstås så att regeringen, genom att föreslå riksdagen ifrågavarande lagstiftning rörande allmänna pensionsfondernas förvaltning, frivilligt avstår från sin beslutanderätt över fonderna i den omfattning som följer av den föreslagna lagen. Förfarandet har stöd i 8 kap. 14 § regeringsformen. Genom lagformen kommer bestämmelserna enligt 8 kap. 17 § regeringsformen att även omfattas av den s.k. formella lagkraftens princip. Det innebär att beslutanderätten inte kan tas tillbaka utan beslut av riksdagen i lag."
3. Slutsatser
Klart är att AP-fonderna är betydligt mer autonoma i förhållande till regeringen än andra myndigheter. Förarbetena ger intryck av att regeringens enda möjligheter att påverka AP-fondernas verksamhet skulle bestå i valet av styrelseledamöter. Det skall ändå ihågkommas att regeringen också har möjlighet entlediga ledamöter.
AP-fondsstyrelsen huvudsakliga uppgift är att under eget ansvar verka för en långsiktigt hög avkastning med iakttagande av en låg risknivå. Beslut i strid med det övergripande målet torde styrelsen inte ha rätt att fatta.
Huruvida AP-fondsriktlinjernas ersättningsprinciper skall anses innefatta närings- eller ekonomisk-politiska instruktioner från regeringens sida kan naturligtvis diskuteras. Skulle styrelsen i en AP-fond finna att det skulle strida mot fondens övergripande mål att efterkomma riktlinjerna framstår det emellertid som tveksamt att styrelsen bör göra det.
Den rättsliga regleringen av AP-fonderna uppvisar vissa likheter med regleringen för aktiebolag. Regeringen utser fondens styrelse som fullt ut ansvarar för fondens verksamhet. Organisationsreglerna bär också drag av de aktiebolagsrättsliga reglerna. Skillnaderna mot den aktiebolagsrättsliga regleringen är dock flera. Till exempel synes utrymmet för regeringen att lämna bindande direktiv till AP-fonderna vara mera begränsat än vad som gäller för en bolagsstämma.
I ett aktiebolag med endast en ägare får styrelsen anses vara skyldig att rätta sig efter även icke-formella beslut och instruktioner från ägaren. Motsvarande kan vara tveksamt i AP-fondernas fall. I den mån sådana instruktioner kan anses stå i strid med lag får de givetvis inte efterkommas."
lördag 25 april 2009
torsdag 23 april 2009
Byggnads särintresse styr inriktningen av den röd-gröna jobbsatsningen.
Byggnads särintresse styr inriktningen av den röd-gröna jobbsatsningen. Oppositionen satsar jobb-miljarder i byggsektorn, trots att det stora tappet av jobb är på annat håll, nämligen i tillverkningsindustrin (särskilt exportindustrin).
Det kan man läsa i dagens Arbetskraftsundersökning (AKU). Sifferuppgifter där visar att antalet sysselsatta i tillverkningsindustrin minskat med 53 000 och i byggindustrin med 23 000 personer jämfört med mars månad 2008. Så varför denna diskriminerande obalans i oppositionens jobb-insatserna? Varför är en IF Metallare mindre värd att satsa på än en byggnadsarbetare?
Den rödgröna jobbsatsningen och dagens Arbetskraftsundersökning från SCB lagda vid sidan av varandra:
Inriktningen av oppositionens satsningar i jobbpolitiken bestäms av tydligen mer av Byggnads miljonbidrag till socialdemokraternas valrörelser än av arbetsmarknadsläget. Trots att sysselsättningen enligt AKU faller mer än dubbelt så mycket i tillverkningsindustrin som byggsektorn satsar oppositionen sex mdr kr i extra stöd till just byggsektorn.
Byggnads är fackförbundet som ger mest centralt och lokalt i bidrag till socialdemokraternas valrörelser. Miljö- och Vänsterpartiet får däremot inget stöd av LO-facken till sina valrörelser.
Skåpmat.
Dagens rödgröna förslag är på lika många (sex) miljarder kronor 2009 som det förslag som socialdemokraterna ensamma lade fram i februari 2009. Skillnaden är att åtgärden är förlängd till flera år och att användningsområdet för pengarna utvidgats till energisparande i flerfamiljshus och "klimatbonus" för småhus och villor.
Det kan man läsa i dagens Arbetskraftsundersökning (AKU). Sifferuppgifter där visar att antalet sysselsatta i tillverkningsindustrin minskat med 53 000 och i byggindustrin med 23 000 personer jämfört med mars månad 2008. Så varför denna diskriminerande obalans i oppositionens jobb-insatserna? Varför är en IF Metallare mindre värd att satsa på än en byggnadsarbetare?
Den rödgröna jobbsatsningen och dagens Arbetskraftsundersökning från SCB lagda vid sidan av varandra:
Inriktningen av oppositionens satsningar i jobbpolitiken bestäms av tydligen mer av Byggnads miljonbidrag till socialdemokraternas valrörelser än av arbetsmarknadsläget. Trots att sysselsättningen enligt AKU faller mer än dubbelt så mycket i tillverkningsindustrin som byggsektorn satsar oppositionen sex mdr kr i extra stöd till just byggsektorn.
Byggnads är fackförbundet som ger mest centralt och lokalt i bidrag till socialdemokraternas valrörelser. Miljö- och Vänsterpartiet får däremot inget stöd av LO-facken till sina valrörelser.
Skåpmat.
Dagens rödgröna förslag är på lika många (sex) miljarder kronor 2009 som det förslag som socialdemokraterna ensamma lade fram i februari 2009. Skillnaden är att åtgärden är förlängd till flera år och att användningsområdet för pengarna utvidgats till energisparande i flerfamiljshus och "klimatbonus" för småhus och villor.
onsdag 22 april 2009
Farligt prejudikat skapas. Riv upp regeringsbeslutet om AP-fondernas anti-bonusagerande i företag.
Det är helt i sin ordning att regeringen nu beslutat att avskaffa bonusar hos ledande befattningshavare i AP-fondernas administration. Där bör de inte finnas.
Men regeringens beslut att AP-fonderna ska agera mot bonusar i de bolag som AP-fonderna äger aktier i är felaktigt och bör återtas. Det skapar ett farligt prejudikat. Det strider dessutom helt mot den hållning som borgerliga politiker av goda skäl intagit - och dessutom lyckats övertyga skeptiska socialdemokrater om! - i denna typ av frågor.
Vari ligger faran? Jo nästa gång - måhända först under en rödgrön regering - gäller instruktionsivern sannolikt att regionalpolitiska hänsyn ska tas i de bolag AP-fonderna är engagerade i, eller krav från regeringen på viss hållning beträffande fackliga rättigheter och villkor i bolagen, företagens klimatpolitik, jämställdhet, osv.
Detta är alla mer eller mindre behjärtansvärda ändamål, men de ska absolut inte uppnås genom AP-fonderna, med pensionsspararnas sparande eller inom pensionssystemet. AP-fonderna och hela pensionssystemet måste vara fredade mot dagspolitikens stormar och särintressenas påtryckningar och kampanjer! Det är bara en kort tid sedan oppositionsledaren krävde att spararnas medel i AP-fonderna skulle användas för nya kapitalinsatser i Saab.
Inte minst sedan löntagarfondstriden har vi borgerliga varit emot att staten och politiker skall agera på detta principlösa sätt. Det är därför extremt otippat att just en borgerlig regering bryter mot förbudet att driva politiska mål med hjälp av bl. a. pensionssystemet.
Regeringen får inte börja slira när det gäller AP-fondernas syfte och restriktioner:
"Fonderna ska inte ha näringspolitiska eller ekonomisk-politiska mål. Målet är att långsiktigt maximera avkastningen i förhållande till risken i placeringarna."
Nästa område blir väl offentlig upphandling, med krav på att bonusar inte får förekomma i företag som får delta i offentlig upphandling. Så bjuder logiken.
Denna del av regeringsbeslutet om bonusar är ett olycksfall i arbetet och bör rivas upp.
Men regeringens beslut att AP-fonderna ska agera mot bonusar i de bolag som AP-fonderna äger aktier i är felaktigt och bör återtas. Det skapar ett farligt prejudikat. Det strider dessutom helt mot den hållning som borgerliga politiker av goda skäl intagit - och dessutom lyckats övertyga skeptiska socialdemokrater om! - i denna typ av frågor.
Vari ligger faran? Jo nästa gång - måhända först under en rödgrön regering - gäller instruktionsivern sannolikt att regionalpolitiska hänsyn ska tas i de bolag AP-fonderna är engagerade i, eller krav från regeringen på viss hållning beträffande fackliga rättigheter och villkor i bolagen, företagens klimatpolitik, jämställdhet, osv.
Detta är alla mer eller mindre behjärtansvärda ändamål, men de ska absolut inte uppnås genom AP-fonderna, med pensionsspararnas sparande eller inom pensionssystemet. AP-fonderna och hela pensionssystemet måste vara fredade mot dagspolitikens stormar och särintressenas påtryckningar och kampanjer! Det är bara en kort tid sedan oppositionsledaren krävde att spararnas medel i AP-fonderna skulle användas för nya kapitalinsatser i Saab.
Inte minst sedan löntagarfondstriden har vi borgerliga varit emot att staten och politiker skall agera på detta principlösa sätt. Det är därför extremt otippat att just en borgerlig regering bryter mot förbudet att driva politiska mål med hjälp av bl. a. pensionssystemet.
Regeringen får inte börja slira när det gäller AP-fondernas syfte och restriktioner:
"Fonderna ska inte ha näringspolitiska eller ekonomisk-politiska mål. Målet är att långsiktigt maximera avkastningen i förhållande till risken i placeringarna."
Nästa område blir väl offentlig upphandling, med krav på att bonusar inte får förekomma i företag som får delta i offentlig upphandling. Så bjuder logiken.
Denna del av regeringsbeslutet om bonusar är ett olycksfall i arbetet och bör rivas upp.
Räntesäkning till ½ procent: Är konjunkturstimulansen nu alltför stark?
Riksbanken har halverat styrräntan från 1 procent till 0,5 procent.
Riksbankens penningpolitiska åtgärder är kraftfullare än de som är möjliga med regeringens finanspolitik. Enligt OECD – och trots oppositionens påståenden om motsatsen – för dock regeringen idag den mest expansiva finanspolitiken av alla länder i OECD.
Sammantaget bedrivs idag i Sverige en stimulanspolitik som riskerar att väga över åt det alltför expansiva hållet. Problemet för Sverige har varit svårigheter för kunderna som skulle köpt vår export att få lån (och att omsätta lån), en snabbt fallande efterfrågan på våra exportmarknader och att alla marknader nu samtidigt ligger i samma svaga konjunkturfas. Ingenstans väger en god konjunktur upp Europas svaga. Detta är inte en normal konjunktursvacka. Tvärtom är det en unik ekonomisk nedgång.
Vi som beslutsfattare bör vara mer pro-aktiva och nu börja analysera och diskutera hur en snabb ”exit” ur expansionspolitiken ska kunna genomföras. Vidtagna åtgärder får inte genom låsa fast ekonomin i gårdagens produktionsstrukturer utan åtgärderna måste tids- och volymmässigt skalas ned i takt med att konjunkturen på Sveriges exportmarknader svänger om. Annars väntar i Sverige inflation (dopad av en svag växelkurs), alltför långsam produktionsökning, och långsiktigt högre arbetslöshet.
Oppositionen presenter nu rader av ofinansierade utgiftsökningar som den motiverar med krisen. Men dessa åtgärder är i många – de flesta? – fallen inte temporära och inte heller träffsäkra när det gäller att rädda jobb, utan ett hoprafs av oprioriterade utgifter som i tiden kan komma att ligga helt fel för att hålla uppe sysselsättningen.
Förutsatt att dagens räntesänkning helt förs vidare till hushållen minskar deras räntekostnader med totalt ca 12 miljarder kronor per år räknat på hela stocken av lån. För hela den svenska ekonomin minskar räntekostnaderna på ett års sikt med ca 44 miljarder kronor för alla låntagare, räknat på samma sätt.
Stabiliseringspolitiken förs huvudsakligen av Riksbanken. Så ska rollfördelningen mellan regering och riksbank vara.
Riksbankens penningpolitiska åtgärder är kraftfullare än de som är möjliga med regeringens finanspolitik. Enligt OECD – och trots oppositionens påståenden om motsatsen – för dock regeringen idag den mest expansiva finanspolitiken av alla länder i OECD.
Sammantaget bedrivs idag i Sverige en stimulanspolitik som riskerar att väga över åt det alltför expansiva hållet. Problemet för Sverige har varit svårigheter för kunderna som skulle köpt vår export att få lån (och att omsätta lån), en snabbt fallande efterfrågan på våra exportmarknader och att alla marknader nu samtidigt ligger i samma svaga konjunkturfas. Ingenstans väger en god konjunktur upp Europas svaga. Detta är inte en normal konjunktursvacka. Tvärtom är det en unik ekonomisk nedgång.
Vi som beslutsfattare bör vara mer pro-aktiva och nu börja analysera och diskutera hur en snabb ”exit” ur expansionspolitiken ska kunna genomföras. Vidtagna åtgärder får inte genom låsa fast ekonomin i gårdagens produktionsstrukturer utan åtgärderna måste tids- och volymmässigt skalas ned i takt med att konjunkturen på Sveriges exportmarknader svänger om. Annars väntar i Sverige inflation (dopad av en svag växelkurs), alltför långsam produktionsökning, och långsiktigt högre arbetslöshet.
Oppositionen presenter nu rader av ofinansierade utgiftsökningar som den motiverar med krisen. Men dessa åtgärder är i många – de flesta? – fallen inte temporära och inte heller träffsäkra när det gäller att rädda jobb, utan ett hoprafs av oprioriterade utgifter som i tiden kan komma att ligga helt fel för att hålla uppe sysselsättningen.
Förutsatt att dagens räntesänkning helt förs vidare till hushållen minskar deras räntekostnader med totalt ca 12 miljarder kronor per år räknat på hela stocken av lån. För hela den svenska ekonomin minskar räntekostnaderna på ett års sikt med ca 44 miljarder kronor för alla låntagare, räknat på samma sätt.
Stabiliseringspolitiken förs huvudsakligen av Riksbanken. Så ska rollfördelningen mellan regering och riksbank vara.
torsdag 16 april 2009
Krisen i ekonomin
Jag inleder med en jämförelse av denna kris med tidigare svenska kriser. Sedan tar jag upp konjunkturläget. Därefter över till den stora tvistefrågan för närvarande i svensk ekonomisk politik, nämligen frågan hur expansiv politiken bör vara och vilka risker regeringen i dagsläget kan acceptera utan att äventyra uthålligheten i den förda politiken och de långsiktiga målen för de offentliga finanserna.
Avslutningsvis granskar jag det socialdemokratiska alternativet och den s.k. Radetzki-frågan. (Texten är en redigerad version av ett anförande den 15 april 2009.)
*
Lärdomarna av krisen i början av 1990-talet återkommer ständigt i debatten. Och med rätta. Men, menar jag, läxorna från 1970-talets försök till egen svensk överbryggningspolitik är väl så relevanta som 90-talskrisen.
Både på 1970- och 1990-talen hemmakoktes inhemska kostnadskriser.
Dagens kris är dock en utifrån kommande efterfrågekris, åstadkommen utan svensk förskyllan. Utlandets efterfrågan på svenska varor och tjänster har helt plötsligt fallit bort.
Vi kan med vår ekonomiska politik skapa en högre inhemsk efterfrågan och delvis väga upp den svagare internationella efterfrågan. Men inte särskilt mycket, eftersom vår specialiserade exportindustris internationella kunder inom industri, infrastruktur, gruvor, fordon, osv. efterfrågar helt andra varor och tjänster i helt andra volymer, än svenska privatkunder och svensk offentlig sektor.
*
När kommer då den internationella uppgången?
OECD publicerade den 10 april en genomgång av bl a alla OECD-länders framåtblickande konjunkturindikatorer. De pekar mot ”[även] fortsättningsvis en djup nedgång i de sju stora länderna [inklusive euroområdet]. … Utvecklingen av nedgången är för alla länder svag, och utsikterna i USA, Kanada, Japan [Kina, Ryssland, Brasilien och Indien] försämrades jämfört med den föregående månaden.” (http://www.oecd.org/document/3/0,3343,en_2649_34349_42547075_1_1_1_1,00.html )
En liten förbättring av läget kan dock noteras i Frankrike, Italien, Korea, Polen och Finland. Men slutsatsen blir ändock att det ännu inte finns några säkra tecken på en generell uppgång i världsekonomin. Många för Sverige stora exportmarknader befinner sig dessvärre i fortsatt nedgång.
Sverige då?
Vi lever med en unik global kris som vi inte vet när den lättar. Regeringen kommer redan i utgångsläget att ha OECDs mest expansiva finanspolitik åren 2008-10 (se finansplanen publicerad 15 april).
Begränsningen för finanspolitikens expansiva inriktning utgörs av riskerna på sikt, bl.a. hur man ska kunna lösa den s.k. ”exit-frågan”, dvs. hur man så småningom ska komma ur en mycket expansiv överbryggningspolitik utan kraftiga nedskärningar i välfärdsystemen, och skattehöjningar. Vi talar alltså i Sveriges fall redan i dagsläget om en mer expansiv politik än något annat OECD-land, i ett läge med en global konjunktursvacka som är unik i sin orsak och sitt förlopp, som vi inte vet hur lång den blir, och där alla länder ligger i samma konjunkturfas.
Att i detta läge, som oppositionen vill, driva en på samma gång mer aggressiv och dåligt jobbfokuserad finanspolitik är definitivt farligt och inbjuder till att göra om 1970-talets misstag.
Sverige försökte sig då på en egen överbryggningspolitik. De då sittande regeringarna körde rejält i diket med devalveringar och underskott. Det kommer inte att få upprepas.
Idag, som på 1970-talet, spelar oppositionen – likt Homeros sirener i Odyssén – en lockande finanspolitisk expansionssång som ska driva den ekonomiska politikens ansvariga i kvav, för att sedan döda dem.
Regeringen kommer dock inte låta sig vilseföras av Thomas Östros (S) och övriga oppositionens försök till förförisk expansionssång, utan är beslutsamt bunden vid det finanspolitiska ramverkets fasta mast!
Men, utan regeringens strida ström av aktiva och expansiva motåtgärder hade naturligtvis finanskrisen varit värre och arbetsmarknaden betydligt svagare.
Vidtagna åtgärder har också haft effekt. De s.k. räntespreadarna är i det närmaste normala. Den svenska börsen, som en indikator, föll mest i världen under krisens inledning, men har nu stabiliserats.
*
Oppositionen påstår att regeringen är ”passiv”, ”paralyserad” och ”handlingsförlamad”. Det är dock att luras med sanningen.
Finanskrisen har regeringen bl. a motat genom att inrätta stabilitetsfonden, ge kapitaltillskott till Svensk Exportkredit, till Almi och lån till små- och medelstora företag, till forsknings- och utvecklingsbolag för fordonsindustrin.
Ökade möjligheter för lån och kreditgarantier för Svensk Exportkredit och Exportkreditnämnden är genomförda, garantier är införda för Europeiska Investeringsbankens lån till svensk fordonsindustri, och nya s.k. omstruktureringslån till fordonsindustrin bereds för närvarande i regeringskansliet.
Arbetsgivare kan få anstånd med inbetalning av skatt till nästa år. För insatser mot finanskrisen i utvecklingsländerna får Swedfund ett särskilt kapitaltillskott. Riksbanken och Riksgälden har gjort framgångsrika insatser för att återskapa en fungerande svensk finansmarknad.
Låt mig så fokusera på traditionell finanspolitik.
Regeringen har sänkt skatten – inte primärt för höginkomsttagare, utan med fokus på låg och medelinkomsttagare, sänkt skatt för pensionärer, sänkta socialavgifter, satsningar på utbyggd infrastruktur, mer till forskning och utbildning, mer till psykiatrisk vård, mm.
Om vi ser till just arbetsmarknaden har regeringen plussat på med extra pengar till infrastruktursatsningar, infört permanent ROT-avdrag, lagt mer resurser till korttids- såväl som långtidsarbetslösa, dvs. mer resurser till jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar. Antalet deltagare i arbetsmarknadspolitiska program expanderar mycket kraftigt och blir ca 140 000 personer i år, och ca 215 000 nästa år.
Ökade statsbidrag till kommunerna kommer att utgå i tre år med 17 mdr kr, och lägre kostnader för kommunerna råder idag, genom bl. a sänkta sociala avgifter för unga anställda.
Det s.k. balanskravet för kommunerna ses över med syfte att få en ordning där konjunktursvängningarna inte förstärks på grund av regler för kommunala budgetar, och där t ex kommuner med god ekonomi bör kunna disponera överskott i dåliga tider; allt inom ramen för bestämmelser som säkerställer samma långsiktiga kommunala budgetutveckling som idag, men tillämpat över, säg, tre år.
Denna uppräkning är något tradig, men syftet med den är att med all önskvärd tydlighet dementera att regeringen skulle vara ”passiv”.
Men, vad vilja då oppositionen?
Samtidigt som oppositionen starkt kritiserar regeringens keynesianskt motiverade upplåning, och kallar det för ”slöseri”, använder socialdemokraterna krisen som ursäkt för en okontrollerad utgiftsexplosion och ökar statens utgifter på nästan alla områden, med ökad upplåning som konsekvens och andra sidan av myntet.
Denna överbudspolitik gäller inte bara ökade transfereringar till a-kassan och sänkta a-kasseavgifter utan även ökade bidrag till barnfamiljer, pensionärer och studenter. Kommunerna skall få väsentligt mer jämfört med vad regeringen föreslår, mer bidrag till småföretagen, till ”trygghetssystemen”, sjukförsäkringen, barngrupperna i förskolan, äldreomsorgen, och mer statligt riskkapital.
Socialdemokraterna vill också öka utgifterna mer än regeringen ”brett” för utbildning, mer till högskolan, yrkesutbildning, sommarundervisning, fler gröna jobb, stark upprustning av miljonprogramområdena, skolorna, äldreboendet, hyresbostäder, mer till infrastruktur, större ROT-avdrag, mer till klimatomställning, och mer till ”välfärden”, 90 000 sommarjobb, mm. mm.
Detta är nya eller ökade offentliga utgifter som presenterats av Thomas Östros bara sedan den 1 mars 2009, dvs. bara under en 1½ månad. Vilka utgiftsökningar skall inte Östros hinna med att kasta fram under tiden fram till valet 2010 med tanke på att det till dess återstår hela 1½ år!
Det finns naturligtvis stora problem med dessa överbud:
1) Hur ska de höjda offentliga utgifterna avvecklas? Sveriges produktionsförmåga utvecklats ju inte alls i samma takt som de ökade offentliga utgifterna som socialdemokraterna står för, utan tvärtom krymper ju BNP i krisen? Det skulle vänta en socialdemokratisk utgiftsslakt runt hörnet, eller hur Thomas Östros?
2) Det andra problemet är oppositionens uppenbara oförmåga att prioritera. Det finns inget ändamål under solen som inte förtjänar ett kraftigt bidrag från socialdemokraterna, men även Vänstern.
Bidragspartiet socialdemokraterna är tillbaka med vidöppen plånbok tillgänglig för alla och envar.
3) Utgifterna är ur jobbsynpunkt ineffektiva. Detta hoprafs av åtgärder som spretar åt alla möjliga håll ger inte maximalt med jobb utan, innebär en med slöseri accepterad arbetslöshet.
Dessa överbud skulle medföra att den svenska finanspolitiken spårar ur, som på 1970-talet. Socialdemokraternas utgiftsexplosion skulle underminera Sveriges långsiktiga motståndskraft om krisen blir djupare och drar ut det minsta lilla på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång – och det är dessvärre precis detta som prognoserna pekar på. I nästa fas tvingas nationen utstå nedskärningar och skattehöjningar.
”Men”, säger någon, ”så tokiga kan väl ändå inte socialdemokraterna vara att de bäddar för ett läge som liknar det på 1970-talet eller 1990-talet?”
Ja, då är vi tillbaka till den kluriga fråga som professor Marian Radetzki ställde i valrörelsen 1994: ”Kan vi lita på att socialdemokraterna ljuger?”, dvs. kan väljarna lita på att socialdemokraterna i opposition predikar en politik som de i regeringsställning inte har för avsikt att genomföra?
Det tricket fungerade inför valet 1994. Men om Östros och hans parti försöker samma trick i valrörelsen 2010, denna gång med långt mer än de utgiftsökningar jag redan nämnt, måste de inte bara föra de egna kärntrupperna bakom ljuset (”vi känner inte igen vårt parti” – typ av klagan), utan även sina koalitionspartners i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det lär dock bli närmast omöjligt. Vänsterytter Lars Ohly fungerar som garant mot sådant dubbelspel efter valet 2010.
Avslutningsvis granskar jag det socialdemokratiska alternativet och den s.k. Radetzki-frågan. (Texten är en redigerad version av ett anförande den 15 april 2009.)
*
Lärdomarna av krisen i början av 1990-talet återkommer ständigt i debatten. Och med rätta. Men, menar jag, läxorna från 1970-talets försök till egen svensk överbryggningspolitik är väl så relevanta som 90-talskrisen.
Både på 1970- och 1990-talen hemmakoktes inhemska kostnadskriser.
Dagens kris är dock en utifrån kommande efterfrågekris, åstadkommen utan svensk förskyllan. Utlandets efterfrågan på svenska varor och tjänster har helt plötsligt fallit bort.
Vi kan med vår ekonomiska politik skapa en högre inhemsk efterfrågan och delvis väga upp den svagare internationella efterfrågan. Men inte särskilt mycket, eftersom vår specialiserade exportindustris internationella kunder inom industri, infrastruktur, gruvor, fordon, osv. efterfrågar helt andra varor och tjänster i helt andra volymer, än svenska privatkunder och svensk offentlig sektor.
*
När kommer då den internationella uppgången?
OECD publicerade den 10 april en genomgång av bl a alla OECD-länders framåtblickande konjunkturindikatorer. De pekar mot ”[även] fortsättningsvis en djup nedgång i de sju stora länderna [inklusive euroområdet]. … Utvecklingen av nedgången är för alla länder svag, och utsikterna i USA, Kanada, Japan [Kina, Ryssland, Brasilien och Indien] försämrades jämfört med den föregående månaden.” (http://www.oecd.org/document/3/0,3343,en_2649_34349_42547075_1_1_1_1,00.html )
En liten förbättring av läget kan dock noteras i Frankrike, Italien, Korea, Polen och Finland. Men slutsatsen blir ändock att det ännu inte finns några säkra tecken på en generell uppgång i världsekonomin. Många för Sverige stora exportmarknader befinner sig dessvärre i fortsatt nedgång.
Sverige då?
Vi lever med en unik global kris som vi inte vet när den lättar. Regeringen kommer redan i utgångsläget att ha OECDs mest expansiva finanspolitik åren 2008-10 (se finansplanen publicerad 15 april).
Begränsningen för finanspolitikens expansiva inriktning utgörs av riskerna på sikt, bl.a. hur man ska kunna lösa den s.k. ”exit-frågan”, dvs. hur man så småningom ska komma ur en mycket expansiv överbryggningspolitik utan kraftiga nedskärningar i välfärdsystemen, och skattehöjningar. Vi talar alltså i Sveriges fall redan i dagsläget om en mer expansiv politik än något annat OECD-land, i ett läge med en global konjunktursvacka som är unik i sin orsak och sitt förlopp, som vi inte vet hur lång den blir, och där alla länder ligger i samma konjunkturfas.
Att i detta läge, som oppositionen vill, driva en på samma gång mer aggressiv och dåligt jobbfokuserad finanspolitik är definitivt farligt och inbjuder till att göra om 1970-talets misstag.
Sverige försökte sig då på en egen överbryggningspolitik. De då sittande regeringarna körde rejält i diket med devalveringar och underskott. Det kommer inte att få upprepas.
Idag, som på 1970-talet, spelar oppositionen – likt Homeros sirener i Odyssén – en lockande finanspolitisk expansionssång som ska driva den ekonomiska politikens ansvariga i kvav, för att sedan döda dem.
Regeringen kommer dock inte låta sig vilseföras av Thomas Östros (S) och övriga oppositionens försök till förförisk expansionssång, utan är beslutsamt bunden vid det finanspolitiska ramverkets fasta mast!
Men, utan regeringens strida ström av aktiva och expansiva motåtgärder hade naturligtvis finanskrisen varit värre och arbetsmarknaden betydligt svagare.
Vidtagna åtgärder har också haft effekt. De s.k. räntespreadarna är i det närmaste normala. Den svenska börsen, som en indikator, föll mest i världen under krisens inledning, men har nu stabiliserats.
*
Oppositionen påstår att regeringen är ”passiv”, ”paralyserad” och ”handlingsförlamad”. Det är dock att luras med sanningen.
Finanskrisen har regeringen bl. a motat genom att inrätta stabilitetsfonden, ge kapitaltillskott till Svensk Exportkredit, till Almi och lån till små- och medelstora företag, till forsknings- och utvecklingsbolag för fordonsindustrin.
Ökade möjligheter för lån och kreditgarantier för Svensk Exportkredit och Exportkreditnämnden är genomförda, garantier är införda för Europeiska Investeringsbankens lån till svensk fordonsindustri, och nya s.k. omstruktureringslån till fordonsindustrin bereds för närvarande i regeringskansliet.
Arbetsgivare kan få anstånd med inbetalning av skatt till nästa år. För insatser mot finanskrisen i utvecklingsländerna får Swedfund ett särskilt kapitaltillskott. Riksbanken och Riksgälden har gjort framgångsrika insatser för att återskapa en fungerande svensk finansmarknad.
Låt mig så fokusera på traditionell finanspolitik.
Regeringen har sänkt skatten – inte primärt för höginkomsttagare, utan med fokus på låg och medelinkomsttagare, sänkt skatt för pensionärer, sänkta socialavgifter, satsningar på utbyggd infrastruktur, mer till forskning och utbildning, mer till psykiatrisk vård, mm.
Om vi ser till just arbetsmarknaden har regeringen plussat på med extra pengar till infrastruktursatsningar, infört permanent ROT-avdrag, lagt mer resurser till korttids- såväl som långtidsarbetslösa, dvs. mer resurser till jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar. Antalet deltagare i arbetsmarknadspolitiska program expanderar mycket kraftigt och blir ca 140 000 personer i år, och ca 215 000 nästa år.
Ökade statsbidrag till kommunerna kommer att utgå i tre år med 17 mdr kr, och lägre kostnader för kommunerna råder idag, genom bl. a sänkta sociala avgifter för unga anställda.
Det s.k. balanskravet för kommunerna ses över med syfte att få en ordning där konjunktursvängningarna inte förstärks på grund av regler för kommunala budgetar, och där t ex kommuner med god ekonomi bör kunna disponera överskott i dåliga tider; allt inom ramen för bestämmelser som säkerställer samma långsiktiga kommunala budgetutveckling som idag, men tillämpat över, säg, tre år.
Denna uppräkning är något tradig, men syftet med den är att med all önskvärd tydlighet dementera att regeringen skulle vara ”passiv”.
Men, vad vilja då oppositionen?
Samtidigt som oppositionen starkt kritiserar regeringens keynesianskt motiverade upplåning, och kallar det för ”slöseri”, använder socialdemokraterna krisen som ursäkt för en okontrollerad utgiftsexplosion och ökar statens utgifter på nästan alla områden, med ökad upplåning som konsekvens och andra sidan av myntet.
Denna överbudspolitik gäller inte bara ökade transfereringar till a-kassan och sänkta a-kasseavgifter utan även ökade bidrag till barnfamiljer, pensionärer och studenter. Kommunerna skall få väsentligt mer jämfört med vad regeringen föreslår, mer bidrag till småföretagen, till ”trygghetssystemen”, sjukförsäkringen, barngrupperna i förskolan, äldreomsorgen, och mer statligt riskkapital.
Socialdemokraterna vill också öka utgifterna mer än regeringen ”brett” för utbildning, mer till högskolan, yrkesutbildning, sommarundervisning, fler gröna jobb, stark upprustning av miljonprogramområdena, skolorna, äldreboendet, hyresbostäder, mer till infrastruktur, större ROT-avdrag, mer till klimatomställning, och mer till ”välfärden”, 90 000 sommarjobb, mm. mm.
Detta är nya eller ökade offentliga utgifter som presenterats av Thomas Östros bara sedan den 1 mars 2009, dvs. bara under en 1½ månad. Vilka utgiftsökningar skall inte Östros hinna med att kasta fram under tiden fram till valet 2010 med tanke på att det till dess återstår hela 1½ år!
Det finns naturligtvis stora problem med dessa överbud:
1) Hur ska de höjda offentliga utgifterna avvecklas? Sveriges produktionsförmåga utvecklats ju inte alls i samma takt som de ökade offentliga utgifterna som socialdemokraterna står för, utan tvärtom krymper ju BNP i krisen? Det skulle vänta en socialdemokratisk utgiftsslakt runt hörnet, eller hur Thomas Östros?
2) Det andra problemet är oppositionens uppenbara oförmåga att prioritera. Det finns inget ändamål under solen som inte förtjänar ett kraftigt bidrag från socialdemokraterna, men även Vänstern.
Bidragspartiet socialdemokraterna är tillbaka med vidöppen plånbok tillgänglig för alla och envar.
3) Utgifterna är ur jobbsynpunkt ineffektiva. Detta hoprafs av åtgärder som spretar åt alla möjliga håll ger inte maximalt med jobb utan, innebär en med slöseri accepterad arbetslöshet.
Dessa överbud skulle medföra att den svenska finanspolitiken spårar ur, som på 1970-talet. Socialdemokraternas utgiftsexplosion skulle underminera Sveriges långsiktiga motståndskraft om krisen blir djupare och drar ut det minsta lilla på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång – och det är dessvärre precis detta som prognoserna pekar på. I nästa fas tvingas nationen utstå nedskärningar och skattehöjningar.
”Men”, säger någon, ”så tokiga kan väl ändå inte socialdemokraterna vara att de bäddar för ett läge som liknar det på 1970-talet eller 1990-talet?”
Ja, då är vi tillbaka till den kluriga fråga som professor Marian Radetzki ställde i valrörelsen 1994: ”Kan vi lita på att socialdemokraterna ljuger?”, dvs. kan väljarna lita på att socialdemokraterna i opposition predikar en politik som de i regeringsställning inte har för avsikt att genomföra?
Det tricket fungerade inför valet 1994. Men om Östros och hans parti försöker samma trick i valrörelsen 2010, denna gång med långt mer än de utgiftsökningar jag redan nämnt, måste de inte bara föra de egna kärntrupperna bakom ljuset (”vi känner inte igen vårt parti” – typ av klagan), utan även sina koalitionspartners i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det lär dock bli närmast omöjligt. Vänsterytter Lars Ohly fungerar som garant mot sådant dubbelspel efter valet 2010.
fredag 3 april 2009
Det socialdemokratiska ekonomisk-politiska alternativet i ett nötskal.
Socialdemokraterna och Thomas Östros har senaste tiden hårt angripit regeringens krispolitik. Det är därför dags att granska socialdemokraternas alternativ. Om det tillämpades, hur skulle krisens förlopp påverkas? För att svara på frågan tar jag som utgångspunkt Östros inlägg under mars 2009.
Socialdemokraterna kritiserar regeringens krispolitik längs tre linjer:
• Socialdemokraterna är emot att skatter sänkts, särskilt ”ofinansierat”.
• Socialdemokraterna kritiserar att överskotten i staten minskar och att upplåningen ökar.
• Socialdemokraterna anser att regeringen bör utgiftsstimulera ekonomin mer.
(Mindre komprimerad version av artikel publicerad i Dagens Industri den 3 april 2009.)
Enligt Östros har Alliansen ”slösat bort [överskott] på stora skattesänkningar”, ”[Skattesänkningarna är att] kasta pengarna i sjön”, ”[man] måste kunna säga nej till dessa ofinansierade skattesänkningar”.
Men om skatterna inte hade sänkts, hade totala efterfrågan i ekonomin idag varit lägre och arbetslösheten högre. Socialdemokraterna finner ”ofinansierade” skattesänkningar särskilt motbjudande. Dock, de två första årens skattesänkningar som Alliansregeringen genomförde motsvarades av lägre statliga utgifter. Men om Östros nu – sedan krisen brutit ut med full kraft – vill att skattesänkningar matchas av sänkta statliga utgifter och höjning av andra skatter – ja då skulle skattepolitiken inte tillåtas få någon expansiv effekt alls på ekonomin, och ingen positiv jobbeffekt.
Östros menar att Alliansen har ”slösat bort överskott”, och att ”det är ett fullständigt haveri när det gäller den slösaktiga skattepolitik[en]”. Slutsatsen blir att Socialdemokraterna vill att skatterna höjs så att det s.k. ”slöseriet” och ”haveriet” upphör. De ökade underskott i statens budget nu som prognosticeras bör tydligen omgående elimineras, liksom statens ökade upplåning. Östros har faktiskt redan aviserat återinförd förmögenhetsskatt, höjd fastighetsskatt och höjd inkomstskatt, vilket skulle ytterligare minska efterfrågan på svenska jobb.
Socialdemokraternas inställning innebär att de de s.k. automatiska stabilisatorerna inte tillåts slå igenom i de offentliga finanserna, dvs. emot att på keynesianskt manér staten med automatik ökar upplåningen för att kompensera för de på grund av krisen minskade företags- och kapitalskatteintäkterna, samt ökade utgifter för bl. a arbetslöshetsersättningar. Partiet företräder därmed en politik som bl a hävdades av president Herbert Hoover i USA på 20-talet, och som bidrog till 30-talskrisen. Att Östros otippat har hamnat på den konservative Herbert Hoovers linje beror naturligtvis inte på att Östros är konservativ utan på att hans politik endast när det passar sig är grundad i mer modern ekonomisk analys än Hoovers.
Samtidigt som Socialdemokraterna starkt kritiserar statens pågående keynesianska upplåning vill de genomföra en kraftfull utgiftsökning som följaktligen ska ”finansieras” med stora skattehöjningar. Det gäller ökade transfereringar till a-kassan, ökade bidrag till barnfamiljer, pensionärer, studenter, kommuner, småföretag, ”trygghetssystemen”, sjukförsäkringen, barngrupperna i förskolan, äldreomsorgen, och mer statligt riskkapital.
Socialdemokraterna vill dessutom öka de statliga utgifterna mer än regeringen när det gäller: ”brett” för utbildning, mer till högskolan, yrkesutbildning, fler gröna jobb, stark upprustning av miljonprogramområdena, skolor, äldreboende, hyresbostäder, mer till infrastruktur som vägar och järnvägar, större ROT-avdrag, mer till klimatomställning, och mer till ”välfärden”.
Det finns två problem med dessa listor: Den första är att utgifterna ur konjunktursynpunkt ger ett sammelsurium av effekter och vore ett ineffektivt sätt att stimulera jobben. Utgiftsexplosionen är ett hoprafs av åtgärder som inte sänker arbetslösheten på något effektivt sätt.
Det andra är att finanspolitiken skulle köra i diket. Östros vårdslösa utgiftspolitik skulle utplåna Sveriges långsiktiga motståndskraft om krisen blir djupare och drar ut det lilla minsta på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång – och det är dessvärre precis detta som vi nu se i veckans nya konjunkturprognoser. Med Östros politik riskerar nationen att i en nästa fas i ännu sämre konjunktur tvingas acceptera nedskärningar i välfärdssystemen och breda skattehöjningar.
Socialdemokraterna kritiserar regeringens krispolitik längs tre linjer:
• Socialdemokraterna är emot att skatter sänkts, särskilt ”ofinansierat”.
• Socialdemokraterna kritiserar att överskotten i staten minskar och att upplåningen ökar.
• Socialdemokraterna anser att regeringen bör utgiftsstimulera ekonomin mer.
(Mindre komprimerad version av artikel publicerad i Dagens Industri den 3 april 2009.)
Enligt Östros har Alliansen ”slösat bort [överskott] på stora skattesänkningar”, ”[Skattesänkningarna är att] kasta pengarna i sjön”, ”[man] måste kunna säga nej till dessa ofinansierade skattesänkningar”.
Men om skatterna inte hade sänkts, hade totala efterfrågan i ekonomin idag varit lägre och arbetslösheten högre. Socialdemokraterna finner ”ofinansierade” skattesänkningar särskilt motbjudande. Dock, de två första årens skattesänkningar som Alliansregeringen genomförde motsvarades av lägre statliga utgifter. Men om Östros nu – sedan krisen brutit ut med full kraft – vill att skattesänkningar matchas av sänkta statliga utgifter och höjning av andra skatter – ja då skulle skattepolitiken inte tillåtas få någon expansiv effekt alls på ekonomin, och ingen positiv jobbeffekt.
Östros menar att Alliansen har ”slösat bort överskott”, och att ”det är ett fullständigt haveri när det gäller den slösaktiga skattepolitik[en]”. Slutsatsen blir att Socialdemokraterna vill att skatterna höjs så att det s.k. ”slöseriet” och ”haveriet” upphör. De ökade underskott i statens budget nu som prognosticeras bör tydligen omgående elimineras, liksom statens ökade upplåning. Östros har faktiskt redan aviserat återinförd förmögenhetsskatt, höjd fastighetsskatt och höjd inkomstskatt, vilket skulle ytterligare minska efterfrågan på svenska jobb.
Socialdemokraternas inställning innebär att de de s.k. automatiska stabilisatorerna inte tillåts slå igenom i de offentliga finanserna, dvs. emot att på keynesianskt manér staten med automatik ökar upplåningen för att kompensera för de på grund av krisen minskade företags- och kapitalskatteintäkterna, samt ökade utgifter för bl. a arbetslöshetsersättningar. Partiet företräder därmed en politik som bl a hävdades av president Herbert Hoover i USA på 20-talet, och som bidrog till 30-talskrisen. Att Östros otippat har hamnat på den konservative Herbert Hoovers linje beror naturligtvis inte på att Östros är konservativ utan på att hans politik endast när det passar sig är grundad i mer modern ekonomisk analys än Hoovers.
Samtidigt som Socialdemokraterna starkt kritiserar statens pågående keynesianska upplåning vill de genomföra en kraftfull utgiftsökning som följaktligen ska ”finansieras” med stora skattehöjningar. Det gäller ökade transfereringar till a-kassan, ökade bidrag till barnfamiljer, pensionärer, studenter, kommuner, småföretag, ”trygghetssystemen”, sjukförsäkringen, barngrupperna i förskolan, äldreomsorgen, och mer statligt riskkapital.
Socialdemokraterna vill dessutom öka de statliga utgifterna mer än regeringen när det gäller: ”brett” för utbildning, mer till högskolan, yrkesutbildning, fler gröna jobb, stark upprustning av miljonprogramområdena, skolor, äldreboende, hyresbostäder, mer till infrastruktur som vägar och järnvägar, större ROT-avdrag, mer till klimatomställning, och mer till ”välfärden”.
Det finns två problem med dessa listor: Den första är att utgifterna ur konjunktursynpunkt ger ett sammelsurium av effekter och vore ett ineffektivt sätt att stimulera jobben. Utgiftsexplosionen är ett hoprafs av åtgärder som inte sänker arbetslösheten på något effektivt sätt.
Det andra är att finanspolitiken skulle köra i diket. Östros vårdslösa utgiftspolitik skulle utplåna Sveriges långsiktiga motståndskraft om krisen blir djupare och drar ut det lilla minsta på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång – och det är dessvärre precis detta som vi nu se i veckans nya konjunkturprognoser. Med Östros politik riskerar nationen att i en nästa fas i ännu sämre konjunktur tvingas acceptera nedskärningar i välfärdssystemen och breda skattehöjningar.
onsdag 1 april 2009
Oppositionen: En nationellt navelskådande och ineffektiv klimatpolitik
Oppositionen har idag framlagt sitt alteranativ till regeringens klimatpolitik. Förslaget är förvånandsvärt nationellt fokuserat och skulle bli mycket och onödigt dyrt för Sveriges familjer.
Ohållbar bortom 2020-talet.
Ett faktum som oppositionen inte vill kännas vid är att med deras politik kommer halva Sveriges koldioxidfria elproduktion att läggas ner med början på 2020-talet, om inte förbudet mot att bygga ny kärnkraft skulle hävas. Det gör att oppositionens ambitiösa mål till 2020 – om de skulle gå att uppfylla – ändå skulle gå i kvav när kärnkraften skulle börja avvecklas och import av fossilbaserad (CO2) energi blir en storskalig ersättning i Sveriges energiförsörjning.
Oppositionens klimatmål om minskade utsläpp med 58 procent överträffas på ett kostnadseffektivt sätt genom att ersätta befintliga, mindre, kärnkraftsreaktorer med nya, mer kraftfulla reaktorer. Att på så sätt med måttlig uppoffringar minska utsläppen med 70-90 procent är fullt möjligt, dock inte till 2020.
Men till 2020, då?
Oppositionen lutar sig mot en elprognos som bygger på en planerad kraftig uppgradering av existerande reaktorer. Det är med lika mycket kapacitetshöjning som Barsebäck 1 och 2 tillsammans (9 TWh) till 2015. Både miljö- och vänsterpartiet är dock emot uppgradering av existerande kärnkraftverk i sina energipolitiska programtexter, så man undrar vad som gäller. Oppositionens prognos tar dessutom inte hänsyn till den ökade efterfrågan på el för att driva elbilar (ca 10 TWh), och att mer el krävs till att drivna fler tåg (3-4 TWh). Tågkapaciteten ska ju öka med 50 procent, enligt oppositionens program. Kalkylen över elproduktion och förbrukning hänger alltså inte ihop, varken sakligt eller politiskt.
Nationellt naveskådande klimatpolitik.
Oppositionen bortser att Sveriges utsläpp bara utgör ca 0,2 procent av de globala utsläppen. 99,8 procent av världens utsläpp sker alltså utanför Sveriges gränser. Sveriges effektiva möjlighet att bidra till att lösa klimatfrågan ligger därför i kraftfulla åtgärder i andra länder bl. a genom att bidra med mer resurser till utsläppsminskningar utomlands, realistiska mål hemma, samt att Sverige ska vara en aktiv och pådrivande kraft inom EU och internationellt.
Onödigt höga och kraftiga pris- och skatteökningar för att nå klimatmålen.
De rödgröna sätter i sitt klimat- och energiprogram upp målet att Sverige ska minska utsläppen med 40 procent till 2020 genom åtgärder i Sverige. För att nå dit ska utsläppen minska med 45 procent i den s.k. ”handlande sektorn”, dvs. bl a. i transport- och fastighetssektorerna.
Detta innebär att oppositionen vill att Sverige ska minska utsläppen med 7-8 miljoner ton CO2 mer i dessa sektorer än med regeringens politik, och under en mycket kort tidsperiod. Det betinget skulle innebära en mycket tung – onödigt tung! – ekonomisk belastning på svenska hushåll och svensk ekonomi. Koldioxidskatten – som ligger i bensinpriset – skulle behöva chockhöjas mångdubbelt över dagens prisnivåer, liksom införandet av storskaliga skattefinansierade subventioner till kommunala program, offentliga lokaler, riskkapital, industrirabatter på el, mm.
Ohållbar bortom 2020-talet.
Ett faktum som oppositionen inte vill kännas vid är att med deras politik kommer halva Sveriges koldioxidfria elproduktion att läggas ner med början på 2020-talet, om inte förbudet mot att bygga ny kärnkraft skulle hävas. Det gör att oppositionens ambitiösa mål till 2020 – om de skulle gå att uppfylla – ändå skulle gå i kvav när kärnkraften skulle börja avvecklas och import av fossilbaserad (CO2) energi blir en storskalig ersättning i Sveriges energiförsörjning.
Oppositionens klimatmål om minskade utsläpp med 58 procent överträffas på ett kostnadseffektivt sätt genom att ersätta befintliga, mindre, kärnkraftsreaktorer med nya, mer kraftfulla reaktorer. Att på så sätt med måttlig uppoffringar minska utsläppen med 70-90 procent är fullt möjligt, dock inte till 2020.
Men till 2020, då?
Oppositionen lutar sig mot en elprognos som bygger på en planerad kraftig uppgradering av existerande reaktorer. Det är med lika mycket kapacitetshöjning som Barsebäck 1 och 2 tillsammans (9 TWh) till 2015. Både miljö- och vänsterpartiet är dock emot uppgradering av existerande kärnkraftverk i sina energipolitiska programtexter, så man undrar vad som gäller. Oppositionens prognos tar dessutom inte hänsyn till den ökade efterfrågan på el för att driva elbilar (ca 10 TWh), och att mer el krävs till att drivna fler tåg (3-4 TWh). Tågkapaciteten ska ju öka med 50 procent, enligt oppositionens program. Kalkylen över elproduktion och förbrukning hänger alltså inte ihop, varken sakligt eller politiskt.
Nationellt naveskådande klimatpolitik.
Oppositionen bortser att Sveriges utsläpp bara utgör ca 0,2 procent av de globala utsläppen. 99,8 procent av världens utsläpp sker alltså utanför Sveriges gränser. Sveriges effektiva möjlighet att bidra till att lösa klimatfrågan ligger därför i kraftfulla åtgärder i andra länder bl. a genom att bidra med mer resurser till utsläppsminskningar utomlands, realistiska mål hemma, samt att Sverige ska vara en aktiv och pådrivande kraft inom EU och internationellt.
Onödigt höga och kraftiga pris- och skatteökningar för att nå klimatmålen.
De rödgröna sätter i sitt klimat- och energiprogram upp målet att Sverige ska minska utsläppen med 40 procent till 2020 genom åtgärder i Sverige. För att nå dit ska utsläppen minska med 45 procent i den s.k. ”handlande sektorn”, dvs. bl a. i transport- och fastighetssektorerna.
Detta innebär att oppositionen vill att Sverige ska minska utsläppen med 7-8 miljoner ton CO2 mer i dessa sektorer än med regeringens politik, och under en mycket kort tidsperiod. Det betinget skulle innebära en mycket tung – onödigt tung! – ekonomisk belastning på svenska hushåll och svensk ekonomi. Koldioxidskatten – som ligger i bensinpriset – skulle behöva chockhöjas mångdubbelt över dagens prisnivåer, liksom införandet av storskaliga skattefinansierade subventioner till kommunala program, offentliga lokaler, riskkapital, industrirabatter på el, mm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
