Det socialdemokratiska ekonomisk-politiska alternativet i ett nötskal.

Socialdemokraterna och Thomas Östros har senaste tiden hårt angripit regeringens krispolitik. Det är därför dags att granska socialdemokraternas alternativ. Om det tillämpades, hur skulle krisens förlopp påverkas? För att svara på frågan tar jag som utgångspunkt Östros inlägg under mars 2009.


Socialdemokraterna kritiserar regeringens krispolitik längs tre linjer:
• Socialdemokraterna är emot att skatter sänkts, särskilt ”ofinansierat”.
• Socialdemokraterna kritiserar att överskotten i staten minskar och att upplåningen ökar.
• Socialdemokraterna anser att regeringen bör utgiftsstimulera ekonomin mer.

(Mindre komprimerad version av artikel publicerad i Dagens Industri den 3 april 2009.)

Enligt Östros har Alliansen ”slösat bort [överskott] på stora skattesänkningar”, ”[Skattesänkningarna är att] kasta pengarna i sjön”, ”[man] måste kunna säga nej till dessa ofinansierade skattesänkningar”.

Men om skatterna inte hade sänkts, hade totala efterfrågan i ekonomin idag varit lägre och arbetslösheten högre. Socialdemokraterna finner ”ofinansierade” skattesänkningar särskilt motbjudande. Dock, de två första årens skattesänkningar som Alliansregeringen genomförde motsvarades av lägre statliga utgifter. Men om Östros nu – sedan krisen brutit ut med full kraft – vill att skattesänkningar matchas av sänkta statliga utgifter och höjning av andra skatter – ja då skulle skattepolitiken inte tillåtas få någon expansiv effekt alls på ekonomin, och ingen positiv jobbeffekt.

Östros menar att Alliansen har ”slösat bort överskott”, och att ”det är ett fullständigt haveri när det gäller den slösaktiga skattepolitik[en]”. Slutsatsen blir att Socialdemokraterna vill att skatterna höjs så att det s.k. ”slöseriet” och ”haveriet” upphör. De ökade underskott i statens budget nu som prognosticeras bör tydligen omgående elimineras, liksom statens ökade upplåning. Östros har faktiskt redan aviserat återinförd förmögenhetsskatt, höjd fastighetsskatt och höjd inkomstskatt, vilket skulle ytterligare minska efterfrågan på svenska jobb.

Socialdemokraternas inställning innebär att de de s.k. automatiska stabilisatorerna inte tillåts slå igenom i de offentliga finanserna, dvs. emot att på keynesianskt manér staten med automatik ökar upplåningen för att kompensera för de på grund av krisen minskade företags- och kapitalskatteintäkterna, samt ökade utgifter för bl. a arbetslöshetsersättningar. Partiet företräder därmed en politik som bl a hävdades av president Herbert Hoover i USA på 20-talet, och som bidrog till 30-talskrisen. Att Östros otippat har hamnat på den konservative Herbert Hoovers linje beror naturligtvis inte på att Östros är konservativ utan på att hans politik endast när det passar sig är grundad i mer modern ekonomisk analys än Hoovers.

Samtidigt som Socialdemokraterna starkt kritiserar statens pågående keynesianska upplåning vill de genomföra en kraftfull utgiftsökning som följaktligen ska ”finansieras” med stora skattehöjningar. Det gäller ökade transfereringar till a-kassan, ökade bidrag till barnfamiljer, pensionärer, studenter, kommuner, småföretag, ”trygghetssystemen”, sjukförsäkringen, barngrupperna i förskolan, äldreomsorgen, och mer statligt riskkapital.

Socialdemokraterna vill dessutom öka de statliga utgifterna mer än regeringen när det gäller: ”brett” för utbildning, mer till högskolan, yrkesutbildning, fler gröna jobb, stark upprustning av miljonprogramområdena, skolor, äldreboende, hyresbostäder, mer till infrastruktur som vägar och järnvägar, större ROT-avdrag, mer till klimatomställning, och mer till ”välfärden”.

Det finns två problem med dessa listor: Den första är att utgifterna ur konjunktursynpunkt ger ett sammelsurium av effekter och vore ett ineffektivt sätt att stimulera jobben. Utgiftsexplosionen är ett hoprafs av åtgärder som inte sänker arbetslösheten på något effektivt sätt.

Det andra är att finanspolitiken skulle köra i diket. Östros vårdslösa utgiftspolitik skulle utplåna Sveriges långsiktiga motståndskraft om krisen blir djupare och drar ut det lilla minsta på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång – och det är dessvärre precis detta som vi nu se i veckans nya konjunkturprognoser. Med Östros politik riskerar nationen att i en nästa fas i ännu sämre konjunktur tvingas acceptera nedskärningar i välfärdssystemen och breda skattehöjningar.