Krisen i ekonomin

Jag inleder med en jämförelse av denna kris med tidigare svenska kriser. Sedan tar jag upp konjunkturläget. Därefter över till den stora tvistefrågan för närvarande i svensk ekonomisk politik, nämligen frågan hur expansiv politiken bör vara och vilka risker regeringen i dagsläget kan acceptera utan att äventyra uthålligheten i den förda politiken och de långsiktiga målen för de offentliga finanserna.

Avslutningsvis granskar jag det socialdemokratiska alternativet och den s.k. Radetzki-frågan. (Texten är en redigerad version av ett anförande den 15 april 2009.)

*

Lärdomarna av krisen i början av 1990-talet återkommer ständigt i debatten. Och med rätta. Men, menar jag, läxorna från 1970-talets försök till egen svensk överbryggningspolitik är väl så relevanta som 90-talskrisen.

Både på 1970- och 1990-talen hemmakoktes inhemska kostnadskriser.

Dagens kris är dock en utifrån kommande efterfrågekris, åstadkommen utan svensk förskyllan. Utlandets efterfrågan på svenska varor och tjänster har helt plötsligt fallit bort.

Vi kan med vår ekonomiska politik skapa en högre inhemsk efterfrågan och delvis väga upp den svagare internationella efterfrågan. Men inte särskilt mycket, eftersom vår specialiserade exportindustris internationella kunder inom industri, infrastruktur, gruvor, fordon, osv. efterfrågar helt andra varor och tjänster i helt andra volymer, än svenska privatkunder och svensk offentlig sektor.
*
När kommer då den internationella uppgången?

OECD publicerade den 10 april en genomgång av bl a alla OECD-länders framåtblickande konjunkturindikatorer. De pekar mot ”[även] fortsättningsvis en djup nedgång i de sju stora länderna [inklusive euroområdet]. … Utvecklingen av nedgången är för alla länder svag, och utsikterna i USA, Kanada, Japan [Kina, Ryssland, Brasilien och Indien] försämrades jämfört med den föregående månaden.” (http://www.oecd.org/document/3/0,3343,en_2649_34349_42547075_1_1_1_1,00.html )

En liten förbättring av läget kan dock noteras i Frankrike, Italien, Korea, Polen och Finland. Men slutsatsen blir ändock att det ännu inte finns några säkra tecken på en generell uppgång i världsekonomin. Många för Sverige stora exportmarknader befinner sig dessvärre i fortsatt nedgång.

Sverige då?

Vi lever med en unik global kris som vi inte vet när den lättar. Regeringen kommer redan i utgångsläget att ha OECDs mest expansiva finanspolitik åren 2008-10 (se finansplanen publicerad 15 april).

Begränsningen för finanspolitikens expansiva inriktning utgörs av riskerna på sikt, bl.a. hur man ska kunna lösa den s.k. ”exit-frågan”, dvs. hur man så småningom ska komma ur en mycket expansiv överbryggningspolitik utan kraftiga nedskärningar i välfärdsystemen, och skattehöjningar. Vi talar alltså i Sveriges fall redan i dagsläget om en mer expansiv politik än något annat OECD-land, i ett läge med en global konjunktursvacka som är unik i sin orsak och sitt förlopp, som vi inte vet hur lång den blir, och där alla länder ligger i samma konjunkturfas.

Att i detta läge, som oppositionen vill, driva en på samma gång mer aggressiv och dåligt jobbfokuserad finanspolitik är definitivt farligt och inbjuder till att göra om 1970-talets misstag.

Sverige försökte sig då på en egen överbryggningspolitik. De då sittande regeringarna körde rejält i diket med devalveringar och underskott. Det kommer inte att få upprepas.

Idag, som på 1970-talet, spelar oppositionen – likt Homeros sirener i Odyssén – en lockande finanspolitisk expansionssång som ska driva den ekonomiska politikens ansvariga i kvav, för att sedan döda dem.

Regeringen kommer dock inte låta sig vilseföras av Thomas Östros (S) och övriga oppositionens försök till förförisk expansionssång, utan är beslutsamt bunden vid det finanspolitiska ramverkets fasta mast!

Men, utan regeringens strida ström av aktiva och expansiva motåtgärder hade naturligtvis finanskrisen varit värre och arbetsmarknaden betydligt svagare.

Vidtagna åtgärder har också haft effekt. De s.k. räntespreadarna är i det närmaste normala. Den svenska börsen, som en indikator, föll mest i världen under krisens inledning, men har nu stabiliserats.
*
Oppositionen påstår att regeringen är ”passiv”, ”paralyserad” och ”handlingsförlamad”. Det är dock att luras med sanningen.

Finanskrisen har regeringen bl. a motat genom att inrätta stabilitetsfonden, ge kapitaltillskott till Svensk Exportkredit, till Almi och lån till små- och medelstora företag, till forsknings- och utvecklingsbolag för fordonsindustrin.

Ökade möjligheter för lån och kreditgarantier för Svensk Exportkredit och Exportkreditnämnden är genomförda, garantier är införda för Europeiska Investeringsbankens lån till svensk fordonsindustri, och nya s.k. omstruktureringslån till fordonsindustrin bereds för närvarande i regeringskansliet.

Arbetsgivare kan få anstånd med inbetalning av skatt till nästa år. För insatser mot finanskrisen i utvecklingsländerna får Swedfund ett särskilt kapitaltillskott. Riksbanken och Riksgälden har gjort framgångsrika insatser för att återskapa en fungerande svensk finansmarknad.

Låt mig så fokusera på traditionell finanspolitik.

Regeringen har sänkt skatten – inte primärt för höginkomsttagare, utan med fokus på låg och medelinkomsttagare, sänkt skatt för pensionärer, sänkta socialavgifter, satsningar på utbyggd infrastruktur, mer till forskning och utbildning, mer till psykiatrisk vård, mm.

Om vi ser till just arbetsmarknaden har regeringen plussat på med extra pengar till infrastruktursatsningar, infört permanent ROT-avdrag, lagt mer resurser till korttids- såväl som långtidsarbetslösa, dvs. mer resurser till jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar. Antalet deltagare i arbetsmarknadspolitiska program expanderar mycket kraftigt och blir ca 140 000 personer i år, och ca 215 000 nästa år.

Ökade statsbidrag till kommunerna kommer att utgå i tre år med 17 mdr kr, och lägre kostnader för kommunerna råder idag, genom bl. a sänkta sociala avgifter för unga anställda.

Det s.k. balanskravet för kommunerna ses över med syfte att få en ordning där konjunktursvängningarna inte förstärks på grund av regler för kommunala budgetar, och där t ex kommuner med god ekonomi bör kunna disponera överskott i dåliga tider; allt inom ramen för bestämmelser som säkerställer samma långsiktiga kommunala budgetutveckling som idag, men tillämpat över, säg, tre år.

Denna uppräkning är något tradig, men syftet med den är att med all önskvärd tydlighet dementera att regeringen skulle vara ”passiv”.

Men, vad vilja då oppositionen?

Samtidigt som oppositionen starkt kritiserar regeringens keynesianskt motiverade upplåning, och kallar det för ”slöseri”, använder socialdemokraterna krisen som ursäkt för en okontrollerad utgiftsexplosion och ökar statens utgifter på nästan alla områden, med ökad upplåning som konsekvens och andra sidan av myntet.

Denna överbudspolitik gäller inte bara ökade transfereringar till a-kassan och sänkta a-kasseavgifter utan även ökade bidrag till barnfamiljer, pensionärer och studenter. Kommunerna skall få väsentligt mer jämfört med vad regeringen föreslår, mer bidrag till småföretagen, till ”trygghetssystemen”, sjukförsäkringen, barngrupperna i förskolan, äldreomsorgen, och mer statligt riskkapital.

Socialdemokraterna vill också öka utgifterna mer än regeringen ”brett” för utbildning, mer till högskolan, yrkesutbildning, sommarundervisning, fler gröna jobb, stark upprustning av miljonprogramområdena, skolorna, äldreboendet, hyresbostäder, mer till infrastruktur, större ROT-avdrag, mer till klimatomställning, och mer till ”välfärden”, 90 000 sommarjobb, mm. mm.

Detta är nya eller ökade offentliga utgifter som presenterats av Thomas Östros bara sedan den 1 mars 2009, dvs. bara under en 1½ månad. Vilka utgiftsökningar skall inte Östros hinna med att kasta fram under tiden fram till valet 2010 med tanke på att det till dess återstår hela 1½ år!

Det finns naturligtvis stora problem med dessa överbud:

1) Hur ska de höjda offentliga utgifterna avvecklas? Sveriges produktionsförmåga utvecklats ju inte alls i samma takt som de ökade offentliga utgifterna som socialdemokraterna står för, utan tvärtom krymper ju BNP i krisen? Det skulle vänta en socialdemokratisk utgiftsslakt runt hörnet, eller hur Thomas Östros?

2) Det andra problemet är oppositionens uppenbara oförmåga att prioritera. Det finns inget ändamål under solen som inte förtjänar ett kraftigt bidrag från socialdemokraterna, men även Vänstern.

Bidragspartiet socialdemokraterna är tillbaka med vidöppen plånbok tillgänglig för alla och envar.

3) Utgifterna är ur jobbsynpunkt ineffektiva. Detta hoprafs av åtgärder som spretar åt alla möjliga håll ger inte maximalt med jobb utan, innebär en med slöseri accepterad arbetslöshet.

Dessa överbud skulle medföra att den svenska finanspolitiken spårar ur, som på 1970-talet. Socialdemokraternas utgiftsexplosion skulle underminera Sveriges långsiktiga motståndskraft om krisen blir djupare och drar ut det minsta lilla på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång – och det är dessvärre precis detta som prognoserna pekar på. I nästa fas tvingas nationen utstå nedskärningar och skattehöjningar.

”Men”, säger någon, ”så tokiga kan väl ändå inte socialdemokraterna vara att de bäddar för ett läge som liknar det på 1970-talet eller 1990-talet?”

Ja, då är vi tillbaka till den kluriga fråga som professor Marian Radetzki ställde i valrörelsen 1994: ”Kan vi lita på att socialdemokraterna ljuger?”, dvs. kan väljarna lita på att socialdemokraterna i opposition predikar en politik som de i regeringsställning inte har för avsikt att genomföra?

Det tricket fungerade inför valet 1994. Men om Östros och hans parti försöker samma trick i valrörelsen 2010, denna gång med långt mer än de utgiftsökningar jag redan nämnt, måste de inte bara föra de egna kärntrupperna bakom ljuset (”vi känner inte igen vårt parti” – typ av klagan), utan även sina koalitionspartners i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det lär dock bli närmast omöjligt. Vänsterytter Lars Ohly fungerar som garant mot sådant dubbelspel efter valet 2010.