Finansministern ska respektera AP-fondernas oberoende ställning.
Ett genomgående problem i förvaltningen av världens pensionsfonder är att de som styr ovanför fonderna frestas att träda dem för när och påverka dem i sin egen riktning. Att detta görs med motivet att skydda pensionsspararna är legio. Pensionsfonders och pensionssystems oberoende av det politiska och fackliga livet skall vårdas och värnas.
I Sverige har AP-fonderna en oberoende ställning under riksdagen (Regeringsformen RF 11:6).
Finansminister Anders Borg bör således hålla sig på armlängds avstånd från AP-fonderna. Det är olyckligt att han nu återigen lägger sig i deras ägarpolicy. Det är överilat när Borg uttrycker sig som att han bättre begriper pensionsspararnas bästa än fonderna och deras styrelser. Det bör Borg inte utgå från ("det är viktigt att de [AP-fonderna] uppfattar vår signal"). Även om en finansminister ogillar vad fonderna gör just nu och i en viss fråga bör han avstå från att säga att han skickar "signaler". Varje finansminister bör noga respektera fondernas självständiga ställning under riksdagen.
Konflikten med fonderna blommade upp i våren 2009. Sedan dess har frågan behandlats av finansutskottet i riksdagen och riksdagen har fattat beslut. Utan att något enda parti reserverade sig däremot beslöt riksdagen på förslag från finansutskottet om följande text:
"I riktlinjerna [från våren 2009] anger regeringen . följande: 'I företag där AP-fonderna direkt eller genom ett företag är delägare bör AP-fonderna respektive företaget i dialog med övriga ägare verka för att riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt.' Detta har ibland i debatten uppfattats som att regeringen ändrat policy och nu vill styra AP-fonderna och att riktlinjerna strider mot fondernas övergripande mål om hög långsiktig avkastning.
Utskottet vill betona att formuleringarna "bör", "i dialog med övriga ägare" och "verka för att riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt" inte innebär någon ökad styrning av AP-fondstyrelsernas placeringspolitik från regeringens sida och att fonderna - liksom tidigare - i sin förvaltning inte får ta närings- eller ekonomisk-politiska hänsyn."
I morgon måndag presenteras en ESO-rapport om fondernas administration. Inför den vill jag passa på att påminna om folkpartiets position i frågan om antalet fonder, såsom den formulerades så sent som i maj 2009:
"Nej till ökad maktkoncentration och nya jätte-AP-fonder.
De tankar som på senare tid ventileras om att slå ihop AP-fonderna i pensionssystemet avvisas av Folkpartiet liberalerna.
Att samla AP-kapitalet i en eller två jättefonder innebär en oacceptabel statlig maktkoncentration av ägande och kapitalförvaltning i Sverige. På sikt ser vi stora risker för ekonomisk frihet, marknadsekonomi, fri konkurrens och privat ägande i Sverige. Vi liberaler kämpade inte ned hotet om löntagarfondsocialism för att nu få tillbaka hotet genom en bakdörr ... . Lockelsen att använda sådana jättefonder för andra ändamål än maximering av pensionsspararnas avkastning kan bli makthavare övermäktig och skulle skada pensionsspararna och pensionärernas levnadsstandard." (ur pressmeddelande den 5/5 2009)
Källor:
TT 27/11, DN 28/11, Finansutskottets betänkande 2009/10:FiU6, AP-fondernas verksamhet t.o.m. 2008, http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3322&doktyp=bet&dok_id= GX01FiU6&rm=2009/10&bet=FiU6, samt pressmeddelande den 5 maj 2009: http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____91585.aspx
söndag 29 november 2009
Hushållsavdraget har gett tusentals nya jobb
Alliansen har infört skatteavdrag för så kallade ”hushållsnära tjänster”. Enligt nya uppgifter från Skatteverket har totalt cirka 85000 ansökningar om avdrag kommit in. Det innebär att reformen idag hjälper, lågt räknat, 150000–200000 personer att klara vardagen. ”En veritabel succé”, enligt Skatteverkets generaldirektör vid en intern utfrågning nyligen i riksdagens skatteutskott.
Skatteavdraget skulle avskaffas om olyckan är framme och vänstertrojkan vinner valet 2010. Det är ett av deras vallöften om skattehöjningar. Både skröpliga pensionärer som utnyttjat avdraget, och många vuxna barn som för åldriga föräldrars räkning betalar städning och hemhjälp får en besvärligare vardag. Förutom, naturligtvis, alla andra familjer som utnyttjar avdraget.
Till årsskiftet beräknas avdraget för hushållsnära tjänster innebära cirka 10000 ”vita” heltidsjobb, det vill säga jobb med skatt, pensionspoäng och sociala förmåner. Eftersom många av dem som har dessa jobb sannolikt arbetar deltid innebär reformen sysselsättning och arbetslivserfarenhet för betydligt fler. Om vänstertrojkan vinner valet kastas sålunda långt fler än 10000 personer ut i arbetslöshet eller utsatt svartarbete.
Dessa drygt 10000 jobb utförs, enligt företagen som anställt dem, av personer som tidigare var arbetslösa, eller arbetade svart. Det är ingen vågad gissning att en betydande andel av de drygt 10000 personerna sannolikt är invandrare som vid arbetslöshet skulle ha särskilt svårt att hitta nya jobb.
Nu börjar vi kunna se resultatet av denna reform. Om vänstertrojkan vinner valet och avskaffar avdraget för hushållsnära tjänst blir det en svårare vardag för människor som behöver hjälp, och färre vita jobb, inte minst för invandrare.
CARL B HAMILTON
ekonomisk-politisk talesman (FP)
Skatteavdraget skulle avskaffas om olyckan är framme och vänstertrojkan vinner valet 2010. Det är ett av deras vallöften om skattehöjningar. Både skröpliga pensionärer som utnyttjat avdraget, och många vuxna barn som för åldriga föräldrars räkning betalar städning och hemhjälp får en besvärligare vardag. Förutom, naturligtvis, alla andra familjer som utnyttjar avdraget.
Till årsskiftet beräknas avdraget för hushållsnära tjänster innebära cirka 10000 ”vita” heltidsjobb, det vill säga jobb med skatt, pensionspoäng och sociala förmåner. Eftersom många av dem som har dessa jobb sannolikt arbetar deltid innebär reformen sysselsättning och arbetslivserfarenhet för betydligt fler. Om vänstertrojkan vinner valet kastas sålunda långt fler än 10000 personer ut i arbetslöshet eller utsatt svartarbete.
Dessa drygt 10000 jobb utförs, enligt företagen som anställt dem, av personer som tidigare var arbetslösa, eller arbetade svart. Det är ingen vågad gissning att en betydande andel av de drygt 10000 personerna sannolikt är invandrare som vid arbetslöshet skulle ha särskilt svårt att hitta nya jobb.
Nu börjar vi kunna se resultatet av denna reform. Om vänstertrojkan vinner valet och avskaffar avdraget för hushållsnära tjänst blir det en svårare vardag för människor som behöver hjälp, och färre vita jobb, inte minst för invandrare.
CARL B HAMILTON
ekonomisk-politisk talesman (FP)
onsdag 25 november 2009
Det har vänt i ekonomin! Vi går mot ljusare tider.
Det har vänt i ekonomin! Vi går mot ljusare tider.
På arbetsmarknaden är inom kort varslen tillbaka på normal nivå. Prognoserna för sysselsättningen skrivs upp, och prognoserna för arbetslösheten skrivs ned.
På grund av den fruktansvärda chock som drabbade världsekonomin hösten 2008 riskerar dock arbetslösheten i Sverige, liksom i andra länder, att ligga kvar på höga nivåer.
För att arbetslösheten snabbt ska minska behövs ekonomisk-politiska åtgärder. Det innebär hjälp till omställning genom utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket också alliansregeringen genomför. Länens varselsamordnare, kommunerna och högskolorna har redan av regeringen fått det antal utbildningsplatser som de själva anser att de kan hantera utan kvalitetsproblem.
EU-kommissionen har gjort prognoser för varje medlemsland och för hela EU. Prognoserna visar att tillväxten väntas blir högre och arbetslösheten lägre i Sverige jämfört med hela EU och med euroländerna.
Kommissionen uppskattar att det svenska budgetunderskottet 2010 kommer att vara drygt tre procent, medan budgetunderskottet inom EU i genomsnitt väntas bli mer än dubbelt så stor, drygt 7 procent.
Arbetslösheten i Sverige väntas stanna på 8,5 procent i år, vilket är lägre än EU-snittet (9,1 procent) och även lägre än genomsnittet för eurozonen (9,5 procent).
Arbetslösheten i Sverige väntas dock öka under 2010 till 10,2 procent, vilket är en hög nivå men dock snäppet lägre än EU-snittet för 2010 och lägre än genomsnittet för euroländerna på 10,7 procent.
Det går alltså bättre för Sverige än för andra länder. Vi kan vara en liten smula stolta över det – om än alls icke nöjda.
Vänstertrojkans svar på nedgången i den privata industrin är löften om att permanent öka de offentliga utgifterna.
Det är dock riskfyllt att lägga förslag på förslag som långsiktigt och permanent skulle öka den offentliga sektorns utgifter när det istället är den privata sektorn som behöver få en rejäl skjuts. Trojkaförslagen ökar risken för långsiktiga budgetunderskott.
En sådan politik är särskilt allvarlig i kombination med en trend mot långsiktigt stigande utgifter på grund av det faktum att allt färre ska försörja allt fler.
Långt före 2020-talet blir denna fråga akut. På 2020-talet vill dessutom vänstertrojkan börja avveckla nästan hälften av svensk elproduktion, nämligen den som kommer från kärnkraft.
Alltså: Om vi ska kunna kontinuerligt höja standarden i vård och omsorg, och om finansieringen av detta ska ske gemensamt, som jag vill, – ja då driver enbart befolkningsutvecklingen landet mot underskott och högre skatter.
Men vi kan motverka den här underliggande trenden mot högre underskott och högre skatter genom att öka antalet arbetade timmar.
Hur gör man det?
Jo, genom att arbete görs lönsamt, och mer lönsamt än att inte arbeta. Här ligger grundmotivet för jobbskatteavdraget.
Visionen är att vi ska bo i ett land där ökade kostnader för allt bättre vård och omsorg för våra gamla och våra barn, varken ska täckas med ständigt ökad skuldsättning, eller med allt högre skatter.
Vi ska ha världens bästa vård och omsorg, och det får vi inte med världens högsta skatter lagda på de 4,7 miljoner i Sverige som arbetar!
I Sverige var det dessvärre länge sedan ”hälften kvar” var en realitet i skattepolitiken. Att ytterligare öka skatten för dem som arbetar i ett land ett av världens högsta skattesatser – och världens högsta marginalskatter när Danmark nu sänker sina – är inte att plocka gåsen – utan snarare att nacka den. Och då får vi inte världens bästa vård och omsorg!
Befolkningsutvecklingen väcker följande fråga som jag tycker många i Sverige ska fundera över: Vad är det för fel med att sänka skatten för dem som bidrar till BNP, så att BNP kan bli större?
I detta läge föreslår vänstertrojkan att vi som land ska gå ännu mera mot strömmen och införa världens med råge högsta marginalskatter. Men vi lever inte, som trojkan tycks tro, i Tage Erlanders eller Olof Palmes gamla värld. Vi lever istället i en värld med skattekonkurrens mellan länder och rörliga skattebaser, dvs. folk, företag och kapital flyttar om våra skatter avviker för mycket från grannarnas.
Vid trojkavinst i valet 2010 riskerar vi att få världens högsta skatter, och utan lyckas åstadkomma någon särskilt bra finansiering av vård, skola och omsorg. Vi nackar gåsen.
Det kanske passar friska pensionärer som ändå har goda inkomster efter skatt, men inte skröpliga pensionärer som behöver vård och omsorg och med måttliga inkomster.
Politiken måste därför fokusera på att bevara och utveckla den totala lönesumman i landet – inte den totala skattesumman!
Till de pensionärer och pensionärsorganisationer som nu ropar ”Orättvist!” om jobbskatteavdraget och vill skärpa skatten på arbete vill jag säga så här:
OK låt då BNP växa mindre! Och låt oss minska den ekonomiska basen för pensioner, vård och omsorg! och ni får se hur kul det blir på 2020-talet att vara pensionär, när dessutom nästan halva dagens elproduktionen ska väck, om vänstertrojkan får bestämma.
Nästa alla länder har faktiskt i sina skattesystem ett avdrag från arbetsinkomster, och som inte får göras mot pensionsinkomster, dvs. ett jobbskatteavdrag av det slag alliansregeringen infört.
Det gäller följande länder: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Japan, Kanada, Nederländerna, Nya Zeeland, Storbritannien, Spanien (dock bara för kvinnor), Tyskland, Ungern, USA och Österrike.
Gemensamt för dessa jobbskatteavdrag är, just det, att det går till dem som jobbar. Pensionärer över hela den industrialiserade världen verkar acceptera att också de själva tjänar på att fler arbetar och betalar skatt, eftersom det ger mer resurser till bland annat pensioner, vård och omsorg.
Kan det möjligen vara så att man i dessa femton länder begripit något som vänstertrojkan i Sverige inte förstått? Jag vill väcka det som en idé att fundera över.
Och glöm inte att svenska pensionärer betalade högre skatt på Göran Perssons tid än de gör idag. Och att Mona Sahlin i samband med första maj 2009 lovade höjd skatt för alla. Det blir skattehöjningar både för de som jobbar och för pensionärer om vänstertrojkan vinner valet, var så säker.
Utöver höjda inkomstskatter vill till exempel socialdemokraterna införa en ny förmögenhetsskatt, där även bostäder räknas in, som riskerar leda till en stor skattesmäll för många äldre i storstadsregionerna.
Hade vi inte haft koldioxidskatt i Sverige hade utsläppen varit ca 20 procent högre än de nu är. Det är viktigt att fortsätta med avgifter och successivt stigande kostnad för utsläpp av koldioxid, både i form av skatt, och i form av avgift för utsläppsrätter.
I länder med stora budgetunderskott kommer säkert förslag om höjda koldioxidskatter som en finansiering av stora underskott. Inget ont som inte för något gott med sig, alltså, men just det argumentet för koldioxidskatt behövs inte i Sverige.
På arbetsmarknaden är inom kort varslen tillbaka på normal nivå. Prognoserna för sysselsättningen skrivs upp, och prognoserna för arbetslösheten skrivs ned.
På grund av den fruktansvärda chock som drabbade världsekonomin hösten 2008 riskerar dock arbetslösheten i Sverige, liksom i andra länder, att ligga kvar på höga nivåer.
För att arbetslösheten snabbt ska minska behövs ekonomisk-politiska åtgärder. Det innebär hjälp till omställning genom utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket också alliansregeringen genomför. Länens varselsamordnare, kommunerna och högskolorna har redan av regeringen fått det antal utbildningsplatser som de själva anser att de kan hantera utan kvalitetsproblem.
EU-kommissionen har gjort prognoser för varje medlemsland och för hela EU. Prognoserna visar att tillväxten väntas blir högre och arbetslösheten lägre i Sverige jämfört med hela EU och med euroländerna.
Kommissionen uppskattar att det svenska budgetunderskottet 2010 kommer att vara drygt tre procent, medan budgetunderskottet inom EU i genomsnitt väntas bli mer än dubbelt så stor, drygt 7 procent.
Arbetslösheten i Sverige väntas stanna på 8,5 procent i år, vilket är lägre än EU-snittet (9,1 procent) och även lägre än genomsnittet för eurozonen (9,5 procent).
Arbetslösheten i Sverige väntas dock öka under 2010 till 10,2 procent, vilket är en hög nivå men dock snäppet lägre än EU-snittet för 2010 och lägre än genomsnittet för euroländerna på 10,7 procent.
Det går alltså bättre för Sverige än för andra länder. Vi kan vara en liten smula stolta över det – om än alls icke nöjda.
Vänstertrojkans svar på nedgången i den privata industrin är löften om att permanent öka de offentliga utgifterna.
Det är dock riskfyllt att lägga förslag på förslag som långsiktigt och permanent skulle öka den offentliga sektorns utgifter när det istället är den privata sektorn som behöver få en rejäl skjuts. Trojkaförslagen ökar risken för långsiktiga budgetunderskott.
En sådan politik är särskilt allvarlig i kombination med en trend mot långsiktigt stigande utgifter på grund av det faktum att allt färre ska försörja allt fler.
Långt före 2020-talet blir denna fråga akut. På 2020-talet vill dessutom vänstertrojkan börja avveckla nästan hälften av svensk elproduktion, nämligen den som kommer från kärnkraft.
Alltså: Om vi ska kunna kontinuerligt höja standarden i vård och omsorg, och om finansieringen av detta ska ske gemensamt, som jag vill, – ja då driver enbart befolkningsutvecklingen landet mot underskott och högre skatter.
Men vi kan motverka den här underliggande trenden mot högre underskott och högre skatter genom att öka antalet arbetade timmar.
Hur gör man det?
Jo, genom att arbete görs lönsamt, och mer lönsamt än att inte arbeta. Här ligger grundmotivet för jobbskatteavdraget.
Visionen är att vi ska bo i ett land där ökade kostnader för allt bättre vård och omsorg för våra gamla och våra barn, varken ska täckas med ständigt ökad skuldsättning, eller med allt högre skatter.
Vi ska ha världens bästa vård och omsorg, och det får vi inte med världens högsta skatter lagda på de 4,7 miljoner i Sverige som arbetar!
I Sverige var det dessvärre länge sedan ”hälften kvar” var en realitet i skattepolitiken. Att ytterligare öka skatten för dem som arbetar i ett land ett av världens högsta skattesatser – och världens högsta marginalskatter när Danmark nu sänker sina – är inte att plocka gåsen – utan snarare att nacka den. Och då får vi inte världens bästa vård och omsorg!
Befolkningsutvecklingen väcker följande fråga som jag tycker många i Sverige ska fundera över: Vad är det för fel med att sänka skatten för dem som bidrar till BNP, så att BNP kan bli större?
I detta läge föreslår vänstertrojkan att vi som land ska gå ännu mera mot strömmen och införa världens med råge högsta marginalskatter. Men vi lever inte, som trojkan tycks tro, i Tage Erlanders eller Olof Palmes gamla värld. Vi lever istället i en värld med skattekonkurrens mellan länder och rörliga skattebaser, dvs. folk, företag och kapital flyttar om våra skatter avviker för mycket från grannarnas.
Vid trojkavinst i valet 2010 riskerar vi att få världens högsta skatter, och utan lyckas åstadkomma någon särskilt bra finansiering av vård, skola och omsorg. Vi nackar gåsen.
Det kanske passar friska pensionärer som ändå har goda inkomster efter skatt, men inte skröpliga pensionärer som behöver vård och omsorg och med måttliga inkomster.
Politiken måste därför fokusera på att bevara och utveckla den totala lönesumman i landet – inte den totala skattesumman!
Till de pensionärer och pensionärsorganisationer som nu ropar ”Orättvist!” om jobbskatteavdraget och vill skärpa skatten på arbete vill jag säga så här:
OK låt då BNP växa mindre! Och låt oss minska den ekonomiska basen för pensioner, vård och omsorg! och ni får se hur kul det blir på 2020-talet att vara pensionär, när dessutom nästan halva dagens elproduktionen ska väck, om vänstertrojkan får bestämma.
Nästa alla länder har faktiskt i sina skattesystem ett avdrag från arbetsinkomster, och som inte får göras mot pensionsinkomster, dvs. ett jobbskatteavdrag av det slag alliansregeringen infört.
Det gäller följande länder: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Japan, Kanada, Nederländerna, Nya Zeeland, Storbritannien, Spanien (dock bara för kvinnor), Tyskland, Ungern, USA och Österrike.
Gemensamt för dessa jobbskatteavdrag är, just det, att det går till dem som jobbar. Pensionärer över hela den industrialiserade världen verkar acceptera att också de själva tjänar på att fler arbetar och betalar skatt, eftersom det ger mer resurser till bland annat pensioner, vård och omsorg.
Kan det möjligen vara så att man i dessa femton länder begripit något som vänstertrojkan i Sverige inte förstått? Jag vill väcka det som en idé att fundera över.
Och glöm inte att svenska pensionärer betalade högre skatt på Göran Perssons tid än de gör idag. Och att Mona Sahlin i samband med första maj 2009 lovade höjd skatt för alla. Det blir skattehöjningar både för de som jobbar och för pensionärer om vänstertrojkan vinner valet, var så säker.
Utöver höjda inkomstskatter vill till exempel socialdemokraterna införa en ny förmögenhetsskatt, där även bostäder räknas in, som riskerar leda till en stor skattesmäll för många äldre i storstadsregionerna.
Hade vi inte haft koldioxidskatt i Sverige hade utsläppen varit ca 20 procent högre än de nu är. Det är viktigt att fortsätta med avgifter och successivt stigande kostnad för utsläpp av koldioxid, både i form av skatt, och i form av avgift för utsläppsrätter.
I länder med stora budgetunderskott kommer säkert förslag om höjda koldioxidskatter som en finansiering av stora underskott. Inget ont som inte för något gott med sig, alltså, men just det argumentet för koldioxidskatt behövs inte i Sverige.
måndag 23 november 2009
Landsmötesbeslut: Elmätning i realtid spar pengar och energi
Elmätning i realtid spar pengar och energi
Det är svårt för mig som elkund att se på min elräkning om jag ändrar mitt beteende och sänker min energiförbrukning. Detta fattade folkpartiet på sitt landsmöte i helgen beslut om ändra på, skriver Carl B Hamilton (FP).
Sedan den 1 juli 2009 ska, enligt lag, avläsning av elförbrukningen göras minst en gång i månaden. Det är dock fortfarande för långt mellan gångerna för att mätningarna ska kunna fungera som ett instrument för att se effekten av ändrad elanvändning i hemmet, och därmed kostnadseffektiva energibesparingar. Dagens system går dock att ändra på.
Numera finns elmätare på marknaden som i realtid mäter elförbrukningen i hemmet och som via mobilsändare skickar vidare informationen, som man sedan kan läsa av till exempel på en hemsida. På detta sätt går det att se exakt hur mycket el som hushållet sparar när en viss apparat eller lampa stängs av, och hur ändrat beteende påverkar min årliga elförbrukning och räkning. På så sätt får elkonsumenterna en starkare drivkraft att undersöka hur de kan spara energi.
Konsumtionen kan anpassas
Hushållets konsumtion kan anpassas till hur elpriserna varierar över dygnet, veckan och årstiden. Hushållen kan välja att köra hushållsmaskiner, duscha, ladda sina elbilar, med mera under de perioder på dygnet då den totala efterfrågan på el är låg. Det ger en jämnare elförbrukning samt lägre elkostnader för hushållen. Det finns även en vinst för samhället: Ju fler som konsumerar el när efterfrågan är låg desto mindre blir risken för flaskhalsar i elnäten och behovet av kostsamma utbyggnader. På sikt har en sådan ”smartare” energianvändning stor potential att förbättra effektiviteten i våra energisystem.
I dag råder dock monopol på elmätarmarknaden i Sverige. Det är nätoperatören som är ansvarig för elmätaren och avläsningen av elförbrukningen. Nätoperatören har inget intresse av att utveckla elmätarna utöver vad lagen kräver. Det gör att monopolet bromsar möjligheten till högre energieffektivitet. Lösningen på detta är att avreglera marknaden för elmätare.
Tyskland ligger före
I Tyskland är redan denna marknad avreglerad. Där är det elleverantören som äger de nya mätarna som de installerar och hyr ut till elkunderna. Elleverantören är också ansvarig för att ta in avgiften för nätet och betala den vidare till nätoperatören. Det finns redan en standard för mätare som gör det möjligt för nätbolagen att överlåta elmätningen till de leverantörer som vill erbjuda sina kunder nya mätare. Men i sista hand är det hushållen själva som väljer om de vill byta elleverantör, elmätare eller betala hyra för elmätaren.
En avreglering av elmätarmarknaden betyder alltså inte ett obligatoriskt mätarbyte, men öppnar nya möjligheter för hushåll som vill kunna hålla nere elförbrukningen och kostnaden. Det skulle troligen också bidra till ökad kundrörlighet, vilket vore välkommet ur konkurrenssynpunkt.
Folkpartiet – i likhet med Konkurrensverket – anser att de som vill anamma den nya tekniken och med hjälp av den effektivisera sin energianvändning och sänka sina elkostnader ska kunna göra det.
Carl B Hamilton (FP), riksdagsman och energipolitisk talesman.
Det är svårt för mig som elkund att se på min elräkning om jag ändrar mitt beteende och sänker min energiförbrukning. Detta fattade folkpartiet på sitt landsmöte i helgen beslut om ändra på, skriver Carl B Hamilton (FP).
Sedan den 1 juli 2009 ska, enligt lag, avläsning av elförbrukningen göras minst en gång i månaden. Det är dock fortfarande för långt mellan gångerna för att mätningarna ska kunna fungera som ett instrument för att se effekten av ändrad elanvändning i hemmet, och därmed kostnadseffektiva energibesparingar. Dagens system går dock att ändra på.
Numera finns elmätare på marknaden som i realtid mäter elförbrukningen i hemmet och som via mobilsändare skickar vidare informationen, som man sedan kan läsa av till exempel på en hemsida. På detta sätt går det att se exakt hur mycket el som hushållet sparar när en viss apparat eller lampa stängs av, och hur ändrat beteende påverkar min årliga elförbrukning och räkning. På så sätt får elkonsumenterna en starkare drivkraft att undersöka hur de kan spara energi.
Konsumtionen kan anpassas
Hushållets konsumtion kan anpassas till hur elpriserna varierar över dygnet, veckan och årstiden. Hushållen kan välja att köra hushållsmaskiner, duscha, ladda sina elbilar, med mera under de perioder på dygnet då den totala efterfrågan på el är låg. Det ger en jämnare elförbrukning samt lägre elkostnader för hushållen. Det finns även en vinst för samhället: Ju fler som konsumerar el när efterfrågan är låg desto mindre blir risken för flaskhalsar i elnäten och behovet av kostsamma utbyggnader. På sikt har en sådan ”smartare” energianvändning stor potential att förbättra effektiviteten i våra energisystem.
I dag råder dock monopol på elmätarmarknaden i Sverige. Det är nätoperatören som är ansvarig för elmätaren och avläsningen av elförbrukningen. Nätoperatören har inget intresse av att utveckla elmätarna utöver vad lagen kräver. Det gör att monopolet bromsar möjligheten till högre energieffektivitet. Lösningen på detta är att avreglera marknaden för elmätare.
Tyskland ligger före
I Tyskland är redan denna marknad avreglerad. Där är det elleverantören som äger de nya mätarna som de installerar och hyr ut till elkunderna. Elleverantören är också ansvarig för att ta in avgiften för nätet och betala den vidare till nätoperatören. Det finns redan en standard för mätare som gör det möjligt för nätbolagen att överlåta elmätningen till de leverantörer som vill erbjuda sina kunder nya mätare. Men i sista hand är det hushållen själva som väljer om de vill byta elleverantör, elmätare eller betala hyra för elmätaren.
En avreglering av elmätarmarknaden betyder alltså inte ett obligatoriskt mätarbyte, men öppnar nya möjligheter för hushåll som vill kunna hålla nere elförbrukningen och kostnaden. Det skulle troligen också bidra till ökad kundrörlighet, vilket vore välkommet ur konkurrenssynpunkt.
Folkpartiet – i likhet med Konkurrensverket – anser att de som vill anamma den nya tekniken och med hjälp av den effektivisera sin energianvändning och sänka sina elkostnader ska kunna göra det.
Carl B Hamilton (FP), riksdagsman och energipolitisk talesman.
fredag 20 november 2009
Fler kvinnor i bolagsstyrelser!
Fler kvinnor i bolagsstyrelser
(Artikel med Helene Odenjung publicerad i Dagens Industri 20/11 2009)
Nyligen presenterade Dagens industri (DI) en kartläggning som visade att 17 av börsens största bolag har noll kvinnor i valberedningen och att bara 14 procent av valberedarna är kvinnor. Endast åtta stora börsbolag har jämställda valberedningar, definierat som med minst 40 procent av ett kön. Electrolux är ensamt bland giganterna att ha en valberedning med kvinnor i majoritet. Electrolux visar att det går om man vill.
År 2008 finns det endast en (1) kvinna mer i de 225 börsbolagsstyrelserna i Sverige än året dessförinnan. Mer än 80 procent av styrelsestolarna innehas av män. Granskningen från DI bekräftar tesen att män väljer män.
Jämställdhet handlar om många saker. Det handlar bland annat om synliggörande och makt. Men i grunden handlar jämställdhet om att medvetet arbeta för att likställa kvinnors och mäns rättigheter. För att nå ett jämställt samhälle krävs samverkan och samarbete. Det är dock viktigt att nagla fast som faktum att bristen på jämställdhet idag - liksom genom historien – slår hårdast mot kvinnorna.
Varför går utvecklingen så långsamt? Hur resonerar valberedningarna?
Är ändå inte sanningen att företag sköts bättre av män än kvinnor? Är inte skälet till att det företrädesvis sitter män i styrelser och valberedningar att det är vägen till genomsnittligt högre lönsamhet? Med fler kvinnor på ledande poster i näringslivet skulle lönsamheten sjunka och konkurrenskraften urholkas, eller?
Detta är lackmustestet. Den som svarar ”ja!” på dessa tre frågor bör naturligtvis vara emot fler kvinnor i styrelser och valberedningar. Men, hur många är beredda att avge dessa tre ”ja!”-svar? Inför sina medarbetare och chefer, sina kunder och sina döttrar? Sannolikt ganska få. I så fall bör den rimliga slutsatsen vara att lägga manken till för att få en förändring till stånd.
Vi är övertygade om att mångfald är en förutsättning för framgång och stabilitet i svenska företag. Den som accepterar komparativa fördelar i företagande och länder emellan bör acceptera att olikheter och mångfald är bra ur ett ekonomiskt perspektiv. Att ta tillvara hela arbetskraften på bästa sätt är ekonomiskt klokt. De flesta företag har dessutom både kvinnor och män bland sina kunder och samarbetspartners. Att ta hänsyn till kvinnors och mäns olika förutsättningar i samhället borde vara en självklarhet för företagen.
Argumentet att fler kvinnor i styrelser motverkar grupptänkande (”groupthink”) och därmed främjar lönsamhet och stabilitet är naturligtvis ett argument för mångfald även ur andra aspekter än kön, som exempelvis etnisk bakgrund. Det har många företag begripit när de valt att ta in personer med utländsk bakgrund i sina ledningar och styrelser. Kvinnor som kommer in i styrelser och valberedningar bidrar naturligtvis inte till ökad mångfald om de skulle uppträda som vore de klonade på sina manliga kollegor i fråga om attityder, erfarenheter och fördomar. Men det är inte särskilt troligt, särskilt inte om det är fler än en enstaka kvinna på plats.
Inför folkpartiet liberalernas landsmöte har partistyrelsen lagt fram ett förslag om att utforma en tidsbegränsad jämställdhetsrankning av svenska företag. Vi hoppas att en jämställdhetsrankning under, säg 5-10 år, av svenska företag skulle skapa ett tryck på styrelser och företagsledningar att anstränga sig mer, som Electrolux.
Utgångspunkten för en – må vara ofullkomlig – jämställdhetsrankning bör vara uppgifter som är lätt tillgängliga, som andelen kvinnor på ledande poster – både styrelse, ledningsgrupp och mellanchefer. Men även jämställdhetsplaner och lönekartläggningar skulle kunna vara en del i rankningen. Därutöver får företagen själva frivilligt skicka in uppgifter om faktorer som gör företaget till en mer jämställd arbetsgivare – aktiva insatser för jämställdhet, generösa avtal som gör att fler pappor är hemma med barnen och så vidare.
Vi tror på människors förnuft och samvete. Vi tror heller inte att de flesta män svarar ”ja” på vårt lackmustest. Det personliga ansvaret kan aldrig ersättas av politiska beslut. Därför är det är dags för ett ansvarsfullt ledarskap och låta kompetensen avgöra! Nu är det upp till bevis!
Helene Odenjung, 2:e vice ordförande i folkpartiet, kommunalråd i Göteborg
Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)
(Artikel med Helene Odenjung publicerad i Dagens Industri 20/11 2009)
Nyligen presenterade Dagens industri (DI) en kartläggning som visade att 17 av börsens största bolag har noll kvinnor i valberedningen och att bara 14 procent av valberedarna är kvinnor. Endast åtta stora börsbolag har jämställda valberedningar, definierat som med minst 40 procent av ett kön. Electrolux är ensamt bland giganterna att ha en valberedning med kvinnor i majoritet. Electrolux visar att det går om man vill.
År 2008 finns det endast en (1) kvinna mer i de 225 börsbolagsstyrelserna i Sverige än året dessförinnan. Mer än 80 procent av styrelsestolarna innehas av män. Granskningen från DI bekräftar tesen att män väljer män.
Jämställdhet handlar om många saker. Det handlar bland annat om synliggörande och makt. Men i grunden handlar jämställdhet om att medvetet arbeta för att likställa kvinnors och mäns rättigheter. För att nå ett jämställt samhälle krävs samverkan och samarbete. Det är dock viktigt att nagla fast som faktum att bristen på jämställdhet idag - liksom genom historien – slår hårdast mot kvinnorna.
Varför går utvecklingen så långsamt? Hur resonerar valberedningarna?
Är ändå inte sanningen att företag sköts bättre av män än kvinnor? Är inte skälet till att det företrädesvis sitter män i styrelser och valberedningar att det är vägen till genomsnittligt högre lönsamhet? Med fler kvinnor på ledande poster i näringslivet skulle lönsamheten sjunka och konkurrenskraften urholkas, eller?
Detta är lackmustestet. Den som svarar ”ja!” på dessa tre frågor bör naturligtvis vara emot fler kvinnor i styrelser och valberedningar. Men, hur många är beredda att avge dessa tre ”ja!”-svar? Inför sina medarbetare och chefer, sina kunder och sina döttrar? Sannolikt ganska få. I så fall bör den rimliga slutsatsen vara att lägga manken till för att få en förändring till stånd.
Vi är övertygade om att mångfald är en förutsättning för framgång och stabilitet i svenska företag. Den som accepterar komparativa fördelar i företagande och länder emellan bör acceptera att olikheter och mångfald är bra ur ett ekonomiskt perspektiv. Att ta tillvara hela arbetskraften på bästa sätt är ekonomiskt klokt. De flesta företag har dessutom både kvinnor och män bland sina kunder och samarbetspartners. Att ta hänsyn till kvinnors och mäns olika förutsättningar i samhället borde vara en självklarhet för företagen.
Argumentet att fler kvinnor i styrelser motverkar grupptänkande (”groupthink”) och därmed främjar lönsamhet och stabilitet är naturligtvis ett argument för mångfald även ur andra aspekter än kön, som exempelvis etnisk bakgrund. Det har många företag begripit när de valt att ta in personer med utländsk bakgrund i sina ledningar och styrelser. Kvinnor som kommer in i styrelser och valberedningar bidrar naturligtvis inte till ökad mångfald om de skulle uppträda som vore de klonade på sina manliga kollegor i fråga om attityder, erfarenheter och fördomar. Men det är inte särskilt troligt, särskilt inte om det är fler än en enstaka kvinna på plats.
Inför folkpartiet liberalernas landsmöte har partistyrelsen lagt fram ett förslag om att utforma en tidsbegränsad jämställdhetsrankning av svenska företag. Vi hoppas att en jämställdhetsrankning under, säg 5-10 år, av svenska företag skulle skapa ett tryck på styrelser och företagsledningar att anstränga sig mer, som Electrolux.
Utgångspunkten för en – må vara ofullkomlig – jämställdhetsrankning bör vara uppgifter som är lätt tillgängliga, som andelen kvinnor på ledande poster – både styrelse, ledningsgrupp och mellanchefer. Men även jämställdhetsplaner och lönekartläggningar skulle kunna vara en del i rankningen. Därutöver får företagen själva frivilligt skicka in uppgifter om faktorer som gör företaget till en mer jämställd arbetsgivare – aktiva insatser för jämställdhet, generösa avtal som gör att fler pappor är hemma med barnen och så vidare.
Vi tror på människors förnuft och samvete. Vi tror heller inte att de flesta män svarar ”ja” på vårt lackmustest. Det personliga ansvaret kan aldrig ersättas av politiska beslut. Därför är det är dags för ett ansvarsfullt ledarskap och låta kompetensen avgöra! Nu är det upp till bevis!
Helene Odenjung, 2:e vice ordförande i folkpartiet, kommunalråd i Göteborg
Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)
måndag 16 november 2009
Bevara de många små fallen, bäckarna och åarna.
(Publicerad i Upsala Nya Tidning den 14 november 2009.)
En fördel med energiöverenskommelsen 2009 om att tillåta ny kärnkraft, är att olika skadliga ingrepp i miljön för ökad elproduktion inte krävs. Till folkpartiets landsmöte nästa vecka föreslår sålunda partistyrelsen att partiet inte ska acceptera någon utbyggnad av den småskaliga vattenkraften. Bäckar, åar och andra mindre vattendrag ska skyddas mot ytterligare exploatering.
Inget statligt stöd ska få utgå till småskalig vattenkraft efter att nuvarande överenskommelser och kontrakt löpt ut. Enligt förslaget kommer Folkpartiet bara att acceptera uppgradering och effektivitetshöjningar i existerande anläggningar och på marknadsmässiga villkor.
Huvudskälet till ställningstagandet är att nyttan i form av ytterligare elkraft inte står i proportion till skadan på miljön vid exploatering. Tillskottet av el från småskalig vattenkraft är helt marginellt för eltillförseln. I Sverige finns idag ca 1700 vattenkraftverk med en effekt under 1 500 kW och som därmed betecknas som "småskalig vattenkraft" enligt lagen om elcertifikat. Detta är visserligen ca 63 procent av antalet vattenkraftsanläggningar i landet, men de är små och bidrar med mindre än 3 procent av elproduktionen. Småskalig vattenkraft är alltså närmast marginell jämfört med den vanliga vattenkraften, som står för nära hälften (43 procent) av landets elenergiproduktion. Tillskottet vore av ännu mer marginell betydelse (1-3 TWh/år).
All vattenkraftutbyggnad får stora miljökonsekvenser. Vattenmiljöerna både upp- och nedströms alla vattenkraftverk förändras avsevärt och ett kraftverk påverkar bland annat fisket. Fördämningar förändrar vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtliv i vattnet men också på angränsande marker. Fritt strömmande vattendrag är en förutsättning för många djurarter och för sportfiske och övrigt fritidsliv. Fortsatt utbyggnad av vattenkraften riskerar också att omintetgöra tidigare restaureringar.
Systemet med elcertifikat infördes för att ekonomiskt stödja utbyggnad förnybar energi, inklusive småskaliga vattenkraftverk, trots deras miljöförstörande inverkan. Genom elcertifikatsystemet, i kombination med prognoserna om långsiktigt stigande elpriser, har det skapats ett nymornat intresse för nya små vattenkraftverk i outbyggda vattendrag och för nystart av idag nedlagda små vattenkraftsanläggningar. I dag beräknas cirka 50 outbyggda vattendrag hotas av sådan utbyggnad. Denna omfattning kunde inte förutses när elcertifikatsystemet infördes i en tid med långtidsprognoser om lägre elpriser. Detta är ett viktigt skäl för omprövning.
En utbyggnad av småskalig vattenkraft är idag också obehövlig med tanke på att vi efter Alliansens energiöverenskommelse 2009 kan bygga betydligt mer kärnkraftsel och produktion av annan förnybar el. Varför då för all framtid offra de små vattendragen och deras unika miljö?
Detsamma gäller för de fyra nationalälvarna. Att de inte ska byggas ut är en för FP orygglig ståndpunkt, liksom för dagens riksdagsmajoritet En utbyggnad av dessa älvar skulle sammanlagt ge ca 17 TWh/år, vilket sannolikt är ungefär vad en modern, säkrare, reaktor på 2020-talet kommer att producera. Utbyggd kärnkraft skyddar sålunda i praktiken även dessa fyra älvar mot framtida krav på utbyggnad under de närmaste 100 åren.
Carl B Hamilton, energi- och klimattalesman (FP)
En fördel med energiöverenskommelsen 2009 om att tillåta ny kärnkraft, är att olika skadliga ingrepp i miljön för ökad elproduktion inte krävs. Till folkpartiets landsmöte nästa vecka föreslår sålunda partistyrelsen att partiet inte ska acceptera någon utbyggnad av den småskaliga vattenkraften. Bäckar, åar och andra mindre vattendrag ska skyddas mot ytterligare exploatering.
Inget statligt stöd ska få utgå till småskalig vattenkraft efter att nuvarande överenskommelser och kontrakt löpt ut. Enligt förslaget kommer Folkpartiet bara att acceptera uppgradering och effektivitetshöjningar i existerande anläggningar och på marknadsmässiga villkor.
Huvudskälet till ställningstagandet är att nyttan i form av ytterligare elkraft inte står i proportion till skadan på miljön vid exploatering. Tillskottet av el från småskalig vattenkraft är helt marginellt för eltillförseln. I Sverige finns idag ca 1700 vattenkraftverk med en effekt under 1 500 kW och som därmed betecknas som "småskalig vattenkraft" enligt lagen om elcertifikat. Detta är visserligen ca 63 procent av antalet vattenkraftsanläggningar i landet, men de är små och bidrar med mindre än 3 procent av elproduktionen. Småskalig vattenkraft är alltså närmast marginell jämfört med den vanliga vattenkraften, som står för nära hälften (43 procent) av landets elenergiproduktion. Tillskottet vore av ännu mer marginell betydelse (1-3 TWh/år).
All vattenkraftutbyggnad får stora miljökonsekvenser. Vattenmiljöerna både upp- och nedströms alla vattenkraftverk förändras avsevärt och ett kraftverk påverkar bland annat fisket. Fördämningar förändrar vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtliv i vattnet men också på angränsande marker. Fritt strömmande vattendrag är en förutsättning för många djurarter och för sportfiske och övrigt fritidsliv. Fortsatt utbyggnad av vattenkraften riskerar också att omintetgöra tidigare restaureringar.
Systemet med elcertifikat infördes för att ekonomiskt stödja utbyggnad förnybar energi, inklusive småskaliga vattenkraftverk, trots deras miljöförstörande inverkan. Genom elcertifikatsystemet, i kombination med prognoserna om långsiktigt stigande elpriser, har det skapats ett nymornat intresse för nya små vattenkraftverk i outbyggda vattendrag och för nystart av idag nedlagda små vattenkraftsanläggningar. I dag beräknas cirka 50 outbyggda vattendrag hotas av sådan utbyggnad. Denna omfattning kunde inte förutses när elcertifikatsystemet infördes i en tid med långtidsprognoser om lägre elpriser. Detta är ett viktigt skäl för omprövning.
En utbyggnad av småskalig vattenkraft är idag också obehövlig med tanke på att vi efter Alliansens energiöverenskommelse 2009 kan bygga betydligt mer kärnkraftsel och produktion av annan förnybar el. Varför då för all framtid offra de små vattendragen och deras unika miljö?
Detsamma gäller för de fyra nationalälvarna. Att de inte ska byggas ut är en för FP orygglig ståndpunkt, liksom för dagens riksdagsmajoritet En utbyggnad av dessa älvar skulle sammanlagt ge ca 17 TWh/år, vilket sannolikt är ungefär vad en modern, säkrare, reaktor på 2020-talet kommer att producera. Utbyggd kärnkraft skyddar sålunda i praktiken även dessa fyra älvar mot framtida krav på utbyggnad under de närmaste 100 åren.
Carl B Hamilton, energi- och klimattalesman (FP)
måndag 9 november 2009
Oönskad gasledning. Om regeringens ja till Nord Streams ansökan.
Oönskad gasledning. Om regeringens ja till Nord Streams ansökan.
Regeringens beslutet att säga ja till den rysk-tyska gasledningen är djupt olyckligt. Det går på tvärs med Sveriges långsiktiga intressen i energi- och säkerhetspolitiken.
1. Det svenska motståndet mot gasledningen har dock inte varit förgäves. För det första, från början ville Nord Stream bygga ett 70 m högt kompressor- och servicetorn öster om Gotland. Tornet reducerades först till enbart 30 m höjd, för att sedan och sist helt tas bort ur Nord Streams planer. För det andra, enligt min bedömning har motståndet framtvingat en grundligare och mer oförvägen svensk miljöprövning än som annars hade genomförts av svenska myndigheter och regeringen. Detta är två viktiga framgångar, trots allt.
2. Europas energiberoende av Putins Ryssland är en av de strategiskt viktigaste frågorna i europeisk politik, och detta realpolitiska problem finns i Sveriges närområde i form av den rysk-tyska gasledningen. Likväl väljer regeringen under hela processen att varken beröra de svenska eller de europeiska säkerhets- och utrikespolitiska aspekterna på ledningen.
3. Gasledningen splittrar EU-länderna djupt, och för överskådlig tid. Främst de baltiska staterna och Polen är emot ledningen. De är emot av två skäl, dels att Europa blir ännu mer beroende av importerad rysk energi och därmed känsligare för rysk utpressning, dels därför att gasledningen just beträffande Baltikum och Polen öppnar ökade möjligheter för Ryssland att trakassera och hota dem. Med ledningen i Östersjön blir Putins Ryssland för sin energiexport inte beroende av rörledningar genom Polen, Baltikum och Vitryssland och kan då lättare sätta tumskruvar på dessa forna lydstater. Sådan rysk maktutövning på andra sidan Östersjön är självklart inte bara allmänt obehaglig, utan bör ses som ett indirekt hot även mot vårt land.
Moskva vill att EU-länderna ska misslyckas med att utarbeta en verklig gemensam energipolitik. Den fördjupade splittring mellan EU-länderna som gasledningen leder till hjälper dessvärre Ryssland i dess intressen. Ökad splittring strider därmed även mot Sveriges långsiktiga intresse. Vårt land blir aldrig starkt nog för att kunna hantera den ryska björnen på egen hand. Vi kommer – förr eller senare – att behöva luta oss mot ett så enigt EU som möjligt (liksom Nato) i relationen med Ryssland. Med tanke på ryska maktdemonstrationer och maktanspråk har Sverige ett intresse av att ständigt arbeta för ett enat EU-uppträdande gentemot Ryssland.
4. Sverige borde under de gångna åren ha lagt ned stor diplomatisk möda på att överbrygga motsättningarna och misstron mellan Baltikum och Polen, å ena sidan, och Ryssland, å den andra sidan. Syftet skulle ha varit att möjliggöra ett långsiktigt avtal om en gasledning, att den ledningen inte skulle ha gått dessa länder förbi, och skulle ha lagts ut över land på dessa länders territorium. Inget med denna inriktning har dock gjorts.
5. När gasledningen väl ligger där vid Gotland kommer kanske om några år lockelsen att bli övermäktig att bygga en grenledning till Sverige för import av tämligen billig fossilgas för användning i det befolkningstäta Mellansverige. De som idag drömmer om massiv expansion av förnybar basel kommer att upptäcka att motstånd mot kärnkraft kan leda till att svensk industri och svenska hushåll på 2020-talet inte använder stora mängder vindkraft, bioenergi, vågkraft eller solenergi, utan att man istället ser sig tvingad att öppna för import och storskalig användning av billig rysk gas när dagens reaktorer tjänat ut.
6. Det kan vara värt att erinra om ett del av bakgrunden till behovet av gasledningen. Det ligger i den rödgröna politiska överenskommelsen i Tyskland på Gerhard Schröders tid som Kansler (SDP) om att avveckla tysk kärnkraft. Eftersom kärnkraften av klimatskäl inte gärna kan ersättas av kol, har import av rysk gas blivit det enda alternativet. Gasledningen kan i ett snävt perspektiv anses bidra till minskade utsläpp av växthusgaser – men det är bara om jämförelsealternativet är kol. Det bästa för Europa och för klimatet vore om tysk kolkraft istället ersattes med helt koldioxidfria energikällor.
Regeringens beslutet att säga ja till den rysk-tyska gasledningen är djupt olyckligt. Det går på tvärs med Sveriges långsiktiga intressen i energi- och säkerhetspolitiken.
1. Det svenska motståndet mot gasledningen har dock inte varit förgäves. För det första, från början ville Nord Stream bygga ett 70 m högt kompressor- och servicetorn öster om Gotland. Tornet reducerades först till enbart 30 m höjd, för att sedan och sist helt tas bort ur Nord Streams planer. För det andra, enligt min bedömning har motståndet framtvingat en grundligare och mer oförvägen svensk miljöprövning än som annars hade genomförts av svenska myndigheter och regeringen. Detta är två viktiga framgångar, trots allt.
2. Europas energiberoende av Putins Ryssland är en av de strategiskt viktigaste frågorna i europeisk politik, och detta realpolitiska problem finns i Sveriges närområde i form av den rysk-tyska gasledningen. Likväl väljer regeringen under hela processen att varken beröra de svenska eller de europeiska säkerhets- och utrikespolitiska aspekterna på ledningen.
3. Gasledningen splittrar EU-länderna djupt, och för överskådlig tid. Främst de baltiska staterna och Polen är emot ledningen. De är emot av två skäl, dels att Europa blir ännu mer beroende av importerad rysk energi och därmed känsligare för rysk utpressning, dels därför att gasledningen just beträffande Baltikum och Polen öppnar ökade möjligheter för Ryssland att trakassera och hota dem. Med ledningen i Östersjön blir Putins Ryssland för sin energiexport inte beroende av rörledningar genom Polen, Baltikum och Vitryssland och kan då lättare sätta tumskruvar på dessa forna lydstater. Sådan rysk maktutövning på andra sidan Östersjön är självklart inte bara allmänt obehaglig, utan bör ses som ett indirekt hot även mot vårt land.
Moskva vill att EU-länderna ska misslyckas med att utarbeta en verklig gemensam energipolitik. Den fördjupade splittring mellan EU-länderna som gasledningen leder till hjälper dessvärre Ryssland i dess intressen. Ökad splittring strider därmed även mot Sveriges långsiktiga intresse. Vårt land blir aldrig starkt nog för att kunna hantera den ryska björnen på egen hand. Vi kommer – förr eller senare – att behöva luta oss mot ett så enigt EU som möjligt (liksom Nato) i relationen med Ryssland. Med tanke på ryska maktdemonstrationer och maktanspråk har Sverige ett intresse av att ständigt arbeta för ett enat EU-uppträdande gentemot Ryssland.
4. Sverige borde under de gångna åren ha lagt ned stor diplomatisk möda på att överbrygga motsättningarna och misstron mellan Baltikum och Polen, å ena sidan, och Ryssland, å den andra sidan. Syftet skulle ha varit att möjliggöra ett långsiktigt avtal om en gasledning, att den ledningen inte skulle ha gått dessa länder förbi, och skulle ha lagts ut över land på dessa länders territorium. Inget med denna inriktning har dock gjorts.
5. När gasledningen väl ligger där vid Gotland kommer kanske om några år lockelsen att bli övermäktig att bygga en grenledning till Sverige för import av tämligen billig fossilgas för användning i det befolkningstäta Mellansverige. De som idag drömmer om massiv expansion av förnybar basel kommer att upptäcka att motstånd mot kärnkraft kan leda till att svensk industri och svenska hushåll på 2020-talet inte använder stora mängder vindkraft, bioenergi, vågkraft eller solenergi, utan att man istället ser sig tvingad att öppna för import och storskalig användning av billig rysk gas när dagens reaktorer tjänat ut.
6. Det kan vara värt att erinra om ett del av bakgrunden till behovet av gasledningen. Det ligger i den rödgröna politiska överenskommelsen i Tyskland på Gerhard Schröders tid som Kansler (SDP) om att avveckla tysk kärnkraft. Eftersom kärnkraften av klimatskäl inte gärna kan ersättas av kol, har import av rysk gas blivit det enda alternativet. Gasledningen kan i ett snävt perspektiv anses bidra till minskade utsläpp av växthusgaser – men det är bara om jämförelsealternativet är kol. Det bästa för Europa och för klimatet vore om tysk kolkraft istället ersattes med helt koldioxidfria energikällor.
torsdag 5 november 2009
”Svenska tillsynsmyndigheter borde ha stoppat baltkrisen”
”Svenska tillsynsmyndigheter borde ha stoppat baltkrisen”
(Debattartikel i Dagens Industri 5 november 2009.)
Det saknas en offentlig debatt om det ansvar för Baltikum som med stor tyngd föll på Sverige hösten 2008.
Under 2006-08 varnande utomstående för att den ekonomiska utvecklingen i Baltikum inte var hållbar. Inget land kan brassa på med offentliga utgiftsökningar och ökade lånevolymer långt över BNP-tillväxten utan att ett bakslag kommer. Låneexpansionen drevs av bankerna, inte minst svenska dotterbanker. Krisen i Baltikum var inte en blixt från klar himmel. Situationen förvärrades av den globala finanskrisen, men orsakades inte av den.
Betalningssystemet är en grundbult i varje lands ekonomi och samhällssystem. Efter att finanskrisen briserat hösten 2008 blev de tre länderna – i varierande omfattning – alltmer ekonomiskt, institutionellt och politiskt instabila och därmed sårbara. Eftersom de svenska bankerna helt dominerar betalningssystemen i de tre länderna gled därmed den svenska staten in i ett ansvar för de tre betalningssystemen och ländernas ekonomiska och institutionella stabilitet. Den svenska staten hade, och har, dock inte något inflytande över den förda ekonomiska politiken eller den lokala förvaltningen. Det ansvaret vill Sverige inte heller ha.
Det formella tillsynsansvaret för de svenska dotterbankerna har legat hos myndigheterna i Baltikum. De svenska bankernas dominerande ställning i kombination med allmänna utrikespolitiska motiv, har dock gjort att den i praktiken yttersta garanten för bankerna – dvs. den svenska staten – har glidit in i ett ansvar för tre stater trots starkt begränsade handlingsmöjligheter för att hantera detta ansvar. Den ömma punkten är, som bl.a. Angela Merkel satt fingret på, att banker inte får bli så stora att de kan utpressa staten. Men detta är precis vad som skett i Baltikum. Swedbank och SEB har i praktiken placerat bland annat den svenska staten – regering och riksdag – i en utpressningssituation. Och – märk väl! – det faktiska ansvaret som staten har axlat för tre suveräna grannländer övergick till Sverige utan egentlig offentlig debatt, och utan att några regerings- eller riksdagsbeslut hade fattats. Ett närmast gigantiskt demokratiskt underskott.
Jämförelsen med bankkrisen i Sverige 1992-93 haltar betänkligt eftersom det då gällde för vår starka statsmakt att reda upp en nationell kris, orsakad av beslut fattade i vårt land. Nu gäller det potentiellt hemlandet plus tre stater som fattar sina egna suveräna beslut.
Den debatt som förts har varit alltför företagsekonomiskt fokuserad. I media rapporteras främst om bankernas förluster och hur de ska återkapitaliseras. Men vilken slutsats ska regering och riksdag dra av det inträffade?
Sedan 1990-talet har de svenska bankerna i kraft av sin storlek, sina resurser, och sin överlägsna kompetens uppenbarligen växt sig alltför mäktiga som kontrollobjekt för centralbankerna och de finansiella tillsynsmyndigheterna i Baltikum. Trots att de två stora bankerna, Swedbank och SEB, formellt är dotterbolag och egna juridiska personer i de baltiska länderna, är de i praktiken nära sammanflätade med moderbankerna i Sverige.
Idag kvarstår de ekonomiska riskerna framför allt i Lettland och i mindre grad i Estland och Litauen. Dessvärre står numera även Ukraina på problemlistan genom Swedbanks investeringar där. Estland förefaller på god väg att reda ut sin ekonomiska kris. Litauen har fortsatt stora problem, men har till skillnad från övriga två beslutat att tacka problemen på egen hand och utan förmånliga lån (med vidhängande tuffa villkor) från IMF och omvärlden.
Det är uppenbart att världens bankaktieägare inte har klarat av att hindra bankledningar från för stort risktagande. Vi kan därför inte enbart sätta vår tillit till aktieägare.
Med facit i hand bör vi utreda ansvaret hos Finansinspektionen och Riksbanken, om inte annat för att lära läxor för framtiden. Kunde, och borde, inte de svenska myndigheterna ha ingripit gentemot moderbolagen i koncernerna Swedbank och SEB redan 2007-08? Hur då? Vad visste, förstod, och gjorde Riksbanken och Finansinspektionen? Hur såg de två på sina mandat för finansiell stabilitet? Såg man inte att moderbankernas öde var nära sammantvinnade med dotterbankernas, och att tillsynsmyndigheterna och politikerna på plats inte mäktade med, eller inte ville se, systemriskerna? Varför har inte Finansinspektionen krävt förändringar i ledningarna hos Swedbank och SEB? Bör dessa sitta kvar i orubbat bo? Någon måtta på blygsamheten i svenskt ansvarsutkrävande får det väl ändå vara!
En ny gränsöverskridande banktillsyn och reglering utformas nu i EU. Sveriges läxor är tydliga och vi bör driva dem som EU-ordförandeland: Det krävs nya regler och verktyg för skärpt gränsöverskridande tillsyn och kontroll. Reglerna måste ta hänsyn till att det finns länder med så svaga politiska och institutionella system att de inte kan stå emot starka banker, som därmed kan försätta stater i utpressningssituationer. Det gäller inte bara Baltikum, utan exempelvis även Island och österriska dotterbanker i Centraleuropa och Balkan.
Hemlandet, där moderbanken finns, måste ta ansvar för hela bankkoncernen oberoende av i vilket land bankens tillgångar finns. Det är det egna landet som bör ha starkast intresse av att ta ansvar för sina finansiella institutioner eftersom hemlandet ofta påverkas mest av bankernas agerande på annat håll. Varje land måste dessutom ha rätt och skyldighet att kontrollera utländska dotterbanker på sitt territorium. Detta ställer väsentligt ökade krav på internationellt samarbete mellan finansiella tillsynsmyndigheter och centralbanker – inte minst de i Sverige.
Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)
(Debattartikel i Dagens Industri 5 november 2009.)
Det saknas en offentlig debatt om det ansvar för Baltikum som med stor tyngd föll på Sverige hösten 2008.
Under 2006-08 varnande utomstående för att den ekonomiska utvecklingen i Baltikum inte var hållbar. Inget land kan brassa på med offentliga utgiftsökningar och ökade lånevolymer långt över BNP-tillväxten utan att ett bakslag kommer. Låneexpansionen drevs av bankerna, inte minst svenska dotterbanker. Krisen i Baltikum var inte en blixt från klar himmel. Situationen förvärrades av den globala finanskrisen, men orsakades inte av den.
Betalningssystemet är en grundbult i varje lands ekonomi och samhällssystem. Efter att finanskrisen briserat hösten 2008 blev de tre länderna – i varierande omfattning – alltmer ekonomiskt, institutionellt och politiskt instabila och därmed sårbara. Eftersom de svenska bankerna helt dominerar betalningssystemen i de tre länderna gled därmed den svenska staten in i ett ansvar för de tre betalningssystemen och ländernas ekonomiska och institutionella stabilitet. Den svenska staten hade, och har, dock inte något inflytande över den förda ekonomiska politiken eller den lokala förvaltningen. Det ansvaret vill Sverige inte heller ha.
Det formella tillsynsansvaret för de svenska dotterbankerna har legat hos myndigheterna i Baltikum. De svenska bankernas dominerande ställning i kombination med allmänna utrikespolitiska motiv, har dock gjort att den i praktiken yttersta garanten för bankerna – dvs. den svenska staten – har glidit in i ett ansvar för tre stater trots starkt begränsade handlingsmöjligheter för att hantera detta ansvar. Den ömma punkten är, som bl.a. Angela Merkel satt fingret på, att banker inte får bli så stora att de kan utpressa staten. Men detta är precis vad som skett i Baltikum. Swedbank och SEB har i praktiken placerat bland annat den svenska staten – regering och riksdag – i en utpressningssituation. Och – märk väl! – det faktiska ansvaret som staten har axlat för tre suveräna grannländer övergick till Sverige utan egentlig offentlig debatt, och utan att några regerings- eller riksdagsbeslut hade fattats. Ett närmast gigantiskt demokratiskt underskott.
Jämförelsen med bankkrisen i Sverige 1992-93 haltar betänkligt eftersom det då gällde för vår starka statsmakt att reda upp en nationell kris, orsakad av beslut fattade i vårt land. Nu gäller det potentiellt hemlandet plus tre stater som fattar sina egna suveräna beslut.
Den debatt som förts har varit alltför företagsekonomiskt fokuserad. I media rapporteras främst om bankernas förluster och hur de ska återkapitaliseras. Men vilken slutsats ska regering och riksdag dra av det inträffade?
Sedan 1990-talet har de svenska bankerna i kraft av sin storlek, sina resurser, och sin överlägsna kompetens uppenbarligen växt sig alltför mäktiga som kontrollobjekt för centralbankerna och de finansiella tillsynsmyndigheterna i Baltikum. Trots att de två stora bankerna, Swedbank och SEB, formellt är dotterbolag och egna juridiska personer i de baltiska länderna, är de i praktiken nära sammanflätade med moderbankerna i Sverige.
Idag kvarstår de ekonomiska riskerna framför allt i Lettland och i mindre grad i Estland och Litauen. Dessvärre står numera även Ukraina på problemlistan genom Swedbanks investeringar där. Estland förefaller på god väg att reda ut sin ekonomiska kris. Litauen har fortsatt stora problem, men har till skillnad från övriga två beslutat att tacka problemen på egen hand och utan förmånliga lån (med vidhängande tuffa villkor) från IMF och omvärlden.
Det är uppenbart att världens bankaktieägare inte har klarat av att hindra bankledningar från för stort risktagande. Vi kan därför inte enbart sätta vår tillit till aktieägare.
Med facit i hand bör vi utreda ansvaret hos Finansinspektionen och Riksbanken, om inte annat för att lära läxor för framtiden. Kunde, och borde, inte de svenska myndigheterna ha ingripit gentemot moderbolagen i koncernerna Swedbank och SEB redan 2007-08? Hur då? Vad visste, förstod, och gjorde Riksbanken och Finansinspektionen? Hur såg de två på sina mandat för finansiell stabilitet? Såg man inte att moderbankernas öde var nära sammantvinnade med dotterbankernas, och att tillsynsmyndigheterna och politikerna på plats inte mäktade med, eller inte ville se, systemriskerna? Varför har inte Finansinspektionen krävt förändringar i ledningarna hos Swedbank och SEB? Bör dessa sitta kvar i orubbat bo? Någon måtta på blygsamheten i svenskt ansvarsutkrävande får det väl ändå vara!
En ny gränsöverskridande banktillsyn och reglering utformas nu i EU. Sveriges läxor är tydliga och vi bör driva dem som EU-ordförandeland: Det krävs nya regler och verktyg för skärpt gränsöverskridande tillsyn och kontroll. Reglerna måste ta hänsyn till att det finns länder med så svaga politiska och institutionella system att de inte kan stå emot starka banker, som därmed kan försätta stater i utpressningssituationer. Det gäller inte bara Baltikum, utan exempelvis även Island och österriska dotterbanker i Centraleuropa och Balkan.
Hemlandet, där moderbanken finns, måste ta ansvar för hela bankkoncernen oberoende av i vilket land bankens tillgångar finns. Det är det egna landet som bör ha starkast intresse av att ta ansvar för sina finansiella institutioner eftersom hemlandet ofta påverkas mest av bankernas agerande på annat håll. Varje land måste dessutom ha rätt och skyldighet att kontrollera utländska dotterbanker på sitt territorium. Detta ställer väsentligt ökade krav på internationellt samarbete mellan finansiella tillsynsmyndigheter och centralbanker – inte minst de i Sverige.
Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
