”Svenska tillsynsmyndigheter borde ha stoppat baltkrisen”

”Svenska tillsynsmyndigheter borde ha stoppat baltkrisen”

(Debattartikel i Dagens Industri 5 november 2009.)

Det saknas en offentlig debatt om det ansvar för Baltikum som med stor tyngd föll på Sverige hösten 2008.

Under 2006-08 varnande utomstående för att den ekonomiska utvecklingen i Baltikum inte var hållbar. Inget land kan brassa på med offentliga utgiftsökningar och ökade lånevolymer långt över BNP-tillväxten utan att ett bakslag kommer. Låneexpansionen drevs av bankerna, inte minst svenska dotterbanker. Krisen i Baltikum var inte en blixt från klar himmel. Situationen förvärrades av den globala finanskrisen, men orsakades inte av den.

Betalningssystemet är en grundbult i varje lands ekonomi och samhällssystem. Efter att finanskrisen briserat hösten 2008 blev de tre länderna – i varierande omfattning – alltmer ekonomiskt, institutionellt och politiskt instabila och därmed sårbara. Eftersom de svenska bankerna helt dominerar betalningssystemen i de tre länderna gled därmed den svenska staten in i ett ansvar för de tre betalningssystemen och ländernas ekonomiska och institutionella stabilitet. Den svenska staten hade, och har, dock inte något inflytande över den förda ekonomiska politiken eller den lokala förvaltningen. Det ansvaret vill Sverige inte heller ha.

Det formella tillsynsansvaret för de svenska dotterbankerna har legat hos myndigheterna i Baltikum. De svenska bankernas dominerande ställning i kombination med allmänna utrikespolitiska motiv, har dock gjort att den i praktiken yttersta garanten för bankerna – dvs. den svenska staten – har glidit in i ett ansvar för tre stater trots starkt begränsade handlingsmöjligheter för att hantera detta ansvar. Den ömma punkten är, som bl.a. Angela Merkel satt fingret på, att banker inte får bli så stora att de kan utpressa staten. Men detta är precis vad som skett i Baltikum. Swedbank och SEB har i praktiken placerat bland annat den svenska staten – regering och riksdag – i en utpressningssituation. Och – märk väl! – det faktiska ansvaret som staten har axlat för tre suveräna grannländer övergick till Sverige utan egentlig offentlig debatt, och utan att några regerings- eller riksdagsbeslut hade fattats. Ett närmast gigantiskt demokratiskt underskott.

Jämförelsen med bankkrisen i Sverige 1992-93 haltar betänkligt eftersom det då gällde för vår starka statsmakt att reda upp en nationell kris, orsakad av beslut fattade i vårt land. Nu gäller det potentiellt hemlandet plus tre stater som fattar sina egna suveräna beslut.

Den debatt som förts har varit alltför företagsekonomiskt fokuserad. I media rapporteras främst om bankernas förluster och hur de ska återkapitaliseras. Men vilken slutsats ska regering och riksdag dra av det inträffade?

Sedan 1990-talet har de svenska bankerna i kraft av sin storlek, sina resurser, och sin överlägsna kompetens uppenbarligen växt sig alltför mäktiga som kontrollobjekt för centralbankerna och de finansiella tillsynsmyndigheterna i Baltikum. Trots att de två stora bankerna, Swedbank och SEB, formellt är dotterbolag och egna juridiska personer i de baltiska länderna, är de i praktiken nära sammanflätade med moderbankerna i Sverige.

Idag kvarstår de ekonomiska riskerna framför allt i Lettland och i mindre grad i Estland och Litauen. Dessvärre står numera även Ukraina på problemlistan genom Swedbanks investeringar där. Estland förefaller på god väg att reda ut sin ekonomiska kris. Litauen har fortsatt stora problem, men har till skillnad från övriga två beslutat att tacka problemen på egen hand och utan förmånliga lån (med vidhängande tuffa villkor) från IMF och omvärlden.

Det är uppenbart att världens bankaktieägare inte har klarat av att hindra bankledningar från för stort risktagande. Vi kan därför inte enbart sätta vår tillit till aktieägare.

Med facit i hand bör vi utreda ansvaret hos Finansinspektionen och Riksbanken, om inte annat för att lära läxor för framtiden. Kunde, och borde, inte de svenska myndigheterna ha ingripit gentemot moderbolagen i koncernerna Swedbank och SEB redan 2007-08? Hur då? Vad visste, förstod, och gjorde Riksbanken och Finansinspektionen? Hur såg de två på sina mandat för finansiell stabilitet? Såg man inte att moderbankernas öde var nära sammantvinnade med dotterbankernas, och att tillsynsmyndigheterna och politikerna på plats inte mäktade med, eller inte ville se, systemriskerna? Varför har inte Finansinspektionen krävt förändringar i ledningarna hos Swedbank och SEB? Bör dessa sitta kvar i orubbat bo? Någon måtta på blygsamheten i svenskt ansvarsutkrävande får det väl ändå vara!

En ny gränsöverskridande banktillsyn och reglering utformas nu i EU. Sveriges läxor är tydliga och vi bör driva dem som EU-ordförandeland: Det krävs nya regler och verktyg för skärpt gränsöverskridande tillsyn och kontroll. Reglerna måste ta hänsyn till att det finns länder med så svaga politiska och institutionella system att de inte kan stå emot starka banker, som därmed kan försätta stater i utpressningssituationer. Det gäller inte bara Baltikum, utan exempelvis även Island och österriska dotterbanker i Centraleuropa och Balkan.

Hemlandet, där moderbanken finns, måste ta ansvar för hela bankkoncernen oberoende av i vilket land bankens tillgångar finns. Det är det egna landet som bör ha starkast intresse av att ta ansvar för sina finansiella institutioner eftersom hemlandet ofta påverkas mest av bankernas agerande på annat håll. Varje land måste dessutom ha rätt och skyldighet att kontrollera utländska dotterbanker på sitt territorium. Detta ställer väsentligt ökade krav på internationellt samarbete mellan finansiella tillsynsmyndigheter och centralbanker – inte minst de i Sverige.

Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)