Oönskad gasledning. Om regeringens ja till Nord Streams ansökan.

Oönskad gasledning. Om regeringens ja till Nord Streams ansökan.

Regeringens beslutet att säga ja till den rysk-tyska gasledningen är djupt olyckligt. Det går på tvärs med Sveriges långsiktiga intressen i energi- och säkerhetspolitiken.

1. Det svenska motståndet mot gasledningen har dock inte varit förgäves. För det första, från början ville Nord Stream bygga ett 70 m högt kompressor- och servicetorn öster om Gotland. Tornet reducerades först till enbart 30 m höjd, för att sedan och sist helt tas bort ur Nord Streams planer. För det andra, enligt min bedömning har motståndet framtvingat en grundligare och mer oförvägen svensk miljöprövning än som annars hade genomförts av svenska myndigheter och regeringen. Detta är två viktiga framgångar, trots allt.

2. Europas energiberoende av Putins Ryssland är en av de strategiskt viktigaste frågorna i europeisk politik, och detta realpolitiska problem finns i Sveriges närområde i form av den rysk-tyska gasledningen. Likväl väljer regeringen under hela processen att varken beröra de svenska eller de europeiska säkerhets- och utrikespolitiska aspekterna på ledningen.

3. Gasledningen splittrar EU-länderna djupt, och för överskådlig tid. Främst de baltiska staterna och Polen är emot ledningen. De är emot av två skäl, dels att Europa blir ännu mer beroende av importerad rysk energi och därmed känsligare för rysk utpressning, dels därför att gasledningen just beträffande Baltikum och Polen öppnar ökade möjligheter för Ryssland att trakassera och hota dem. Med ledningen i Östersjön blir Putins Ryssland för sin energiexport inte beroende av rörledningar genom Polen, Baltikum och Vitryssland och kan då lättare sätta tumskruvar på dessa forna lydstater. Sådan rysk maktutövning på andra sidan Östersjön är självklart inte bara allmänt obehaglig, utan bör ses som ett indirekt hot även mot vårt land.

Moskva vill att EU-länderna ska misslyckas med att utarbeta en verklig gemensam energipolitik. Den fördjupade splittring mellan EU-länderna som gasledningen leder till hjälper dessvärre Ryssland i dess intressen. Ökad splittring strider därmed även mot Sveriges långsiktiga intresse. Vårt land blir aldrig starkt nog för att kunna hantera den ryska björnen på egen hand. Vi kommer – förr eller senare – att behöva luta oss mot ett så enigt EU som möjligt (liksom Nato) i relationen med Ryssland. Med tanke på ryska maktdemonstrationer och maktanspråk har Sverige ett intresse av att ständigt arbeta för ett enat EU-uppträdande gentemot Ryssland.

4. Sverige borde under de gångna åren ha lagt ned stor diplomatisk möda på att överbrygga motsättningarna och misstron mellan Baltikum och Polen, å ena sidan, och Ryssland, å den andra sidan. Syftet skulle ha varit att möjliggöra ett långsiktigt avtal om en gasledning, att den ledningen inte skulle ha gått dessa länder förbi, och skulle ha lagts ut över land på dessa länders territorium. Inget med denna inriktning har dock gjorts.

5. När gasledningen väl ligger där vid Gotland kommer kanske om några år lockelsen att bli övermäktig att bygga en grenledning till Sverige för import av tämligen billig fossilgas för användning i det befolkningstäta Mellansverige. De som idag drömmer om massiv expansion av förnybar basel kommer att upptäcka att motstånd mot kärnkraft kan leda till att svensk industri och svenska hushåll på 2020-talet inte använder stora mängder vindkraft, bioenergi, vågkraft eller solenergi, utan att man istället ser sig tvingad att öppna för import och storskalig användning av billig rysk gas när dagens reaktorer tjänat ut.

6. Det kan vara värt att erinra om ett del av bakgrunden till behovet av gasledningen. Det ligger i den rödgröna politiska överenskommelsen i Tyskland på Gerhard Schröders tid som Kansler (SDP) om att avveckla tysk kärnkraft. Eftersom kärnkraften av klimatskäl inte gärna kan ersättas av kol, har import av rysk gas blivit det enda alternativet. Gasledningen kan i ett snävt perspektiv anses bidra till minskade utsläpp av växthusgaser – men det är bara om jämförelsealternativet är kol. Det bästa för Europa och för klimatet vore om tysk kolkraft istället ersattes med helt koldioxidfria energikällor.