Nya inspel om hushållsnära tjänster.
Idag får alla 50 procents rabatt på arbetskostnaden för hushållsnära tjänster. Folkpartiet vill utvidga detta till 75 procents rabatt för de hushåll där någon är minimum 80 år, eller hushåll där någon är maximum 8 år. Om t ex barn betalar för städning mm hos sina åldriga föräldrar blir det också 75 procents avdrag, liksom när föräldrar hjälper sina småbarnsföräldrar till barn med t ex städning.
Bakgrund
Texten är en något modifierad text publicerad i LO-tidningens senaste nummer den 25/2. För att ingen otränad ska behöva möta motargumenten finns LO-tidningens replik på denna länk: http://www.lotidningen.se/?id_item=26797.
LO-tidningstext:
RUT- och ROT-avdragen innebär att man får en skatterabatt vid köp av byggrelaterade tjänster och hushållstjänster i hemmet. LO-tidningens Martin Lindblom menar att dessa avdragsmöjligheter dels endast gynnar rika, dels inte minskar skattefusket i dessa branscher. Låt mig ta Lindblom vid hornen och kontrollera hans berättelse.
ROT- avdrag har funnits i Sverige sedan 90-talskrisen i olika tappningar. RUT- avdraget är däremot en nymodighet. Tidigare var det alltså endast den traditionellt manliga byggbranschen som gynnades ROT-avdrag, medan kvinnodominerade tjänster av RUT-typ inte fick stöd. Alliansregeringen menar dock att det inte är rimligt att man ska få göra ROT-avdrag för att måla ett fönster, men inte få göra något motsvarande avdrag för att putsa detsamma. Hört talas om jämställdhet, Martin Lindblom?
Innan RUT-avdraget infördes existerade bara några få företag i hemservicebranschen. Förra året växte dock antalet RUT-berättigade hemtjänstföretag snabbt till ca 3000. Almega uppskattar att ca 11 400 vita tjänster (ca 7600 heltidsjobb) på så sätt har skapats inom den hushållsnära sektorn. Enligt företagen själva var 9 av 10 nyanställda arbetslösa. Av de nya anställda har sannolikt mången invandrarbakgrund. Att som Lindblom vilja avskaffa RUT-avdragen skulle alltså kasta ut kanske drygt 11 000 personer i arbetslöshet eller tillbaka i svartjobb, och en betydande del av dessa är sannolikt invandrarkvinnor med svag ställning på arbetsmarknaden.
Fråga: Driver inte LO-tidningen renlärigheten mot den socialdemokratiska partikatekesen väl långt i fallet med RUT-avdrag? Saknas inte medkänsla och normal vardagspragmatism i LO-borgen?
Enligt Almegas beräkningar är både ROT- och RUT -avdragen en vinstaffär för staten genom att svarta jobb blir vita. Under förra året kostade avdragen statskassan ca 8 miljarder kronor. Om man antar att 75 procent av tjänsterna ändå hade utförts, dvs. svart och utan avdrag, ger omvandlingen från svarta tjänster till vita, plus skapandet av nya jobb, så stora skatteintäkter att RUT-reformen sannolikt går med statsfinansiellt överskott.
[I SVT:s rapport den 26/2 hävdar Maud Olofsson att kalkylen går med vinst för statskassan med 50-100 milj. kr/år; http://svt.se/2.22620/1.1907741/fortsatt_strid_om_hushallsnara_tjanster.)
Lindblom påstår att avdragen innebär en kraftig omfördelning av skattemedel till en liten grupp rika människor.
Alla byggnadsarbetare vet att detta är fel. Förutom kunderna – som inte alla är ”rika” – är det också de arbetande människorna som producerar tjänsterna som vinner på avdragen, dvs. byggjobbare och de ovannämnda personerna som utför hushållsnära tjänster. En växande kategori bland dem som använder RUT-avdrag är barn som betalar för hushållshjälp hemma hos sina åldriga föräldrar.
För mig är det svårt att se det orättvisa i allt detta. Jag tycker nog Lindbloms text om en viss – obetänksam? – hjärtlöshet, faktiskt.
En undersökning från Demoskop visar att 70 procent av hushållen är positiva till avdragen och att det i alla ålders- och inkomstgrupper finns en majoritet som stödjer avdragsmöjligheten (se Almegas webbplats). 32 procent av hushållen är själva intresserade av att anlita hushållsnära tjänster. Det motsvarar runt 1,5 miljoner hushåll. Så många ”rika” hushåll finns inte.
Det finns inga tecken på att ROT- och RUT- avdragen skulle ha medfört ökat fusk i större skala. Tvärtom förefaller avdragen ha minskat svartarbete i bygg- och hushållstjänstesektorn. Av ca 2000 tillfrågade företag i bryggbranschen ansåg ca 80 procent att svartjobben i branschen minskat tack vare ROT-avdraget. 25 procent av företagen angav också att de kunnat hålla fler anställda tack vare avdraget.
Inställningen hos svenskarna till att köpa tjänster svart har kanske också ändrats på senare tid. Enligt Demoskops undersökning ansåg 33 procent av de tillfrågade 2008 att det var okej att köpa svarta tjänster. År 2009 hade andelen mer än halverats till ca 15 procent. Det är ju möjligt att tillkomsten av dessa två avdrag har haft betydelse för en ökad vilja att betala skatt och göra rätt för sig.
Carl B Hamilton
Ordförande i riksdagens näringsutskott (FP)
fredag 26 februari 2010
måndag 22 februari 2010
Extrem kyla och elpriserna rusar. Vilka är de politiska slutsatserna?
Elpriset och el-efterfrågan går mot nya rekord i den extrema kyla som råder. Priset per kilowattimme var uppe i 13:80 kronor den 22/2 på den nordiska elbörsen Nordpool. Orsaken till de höga priserna är kylan.
Vad är de politiska slutsatserna av detta? Enligt min mening, som utvecklas nedan, är oppositionens el-politik ogenomförbar. Enbart på den grund som el-politiken utgör är därför oppositionen inte regeringsduglig. Landet måste ha en regering som har respekt för problemet att säkra en infrastruktur för vår försörjning med elektricitet, nu och i framtiden.
Ta miljöpartiet! Partiet vill inte bara ingå i en kommande regering utan det vill också ”snabbt och med början omedelbart” stänga samtliga landets reaktorer (citatet från MP:s partiprogram), som idag står för ca 47 procent av elproduktionen. Partiet är, liksom vänsterpartiet, även emot all uppgradering av dagens reaktorer till högre kapacitet. "Om det uppstår brist på el [när kärnkraften läggs ned] bör detta lösas genom import av grön el", skriver miljöpartiet vidare.
Förlåt, men hur då importera? Och varifrån? De tre oppositionspartierna säger samfällt nej till investeringar i nya elkablar till vår omvärld. Så hur ska t ex MP:s ”gröna” el kunna importeras om det inte finns kablar? Och framför allt - hur skulle "grön el" från andra länder produceras i tillräcklig mängd, och med den kontinuitet i exporten till Sverige som måste gälla?
Därtill får elkonsumenterna med oppositionens energipolitik betala väsentligt högre elpriser. Miljöpartiet erkänner den prisökningen utan förbehåll: Högre elpriser är bra!
(Är det inte dags att sluta att gulla med Maria Wetterstrand och miljöpartiet, och återgå till en normal professionell bevakning av partiets politik?)
Oppositionens el-politik skulle under framtida vintrar väsentligt öka risken för el-brist - som i sin tur framtvingar ransonering av el. Frågan är vilka elkunder det är oppositionen avser ransonera bort i det läget. Är det villaägare, basindustrierna eller Mälardalen? Några kunder måste ju kopplas bort vid sträng och ihållande kyla i kombination med snabbt nedlagd kärnkraft.
När det råder sträng kyla i Sverige är det säkert kallt också i våra grannländer. Det blir då både ett moraliskt och ekonomiskt problem att kräva minskad inhemsk elanvändning till förmån för elexport till Sverige. Om t ex upplägget att importera ”grönt” i fysisk mening skulle gå att förverkliga med kablar, innebär det ändå att när ett grannlands el som bäst behövs hemma, för t ex uppvärmning, ska den elen istället överbjudas prismässigt av svenska köpare och på så sätt frigöras för export till Sverige.
Ställd inför ny information är det inte fel att byta åsikt. Men det gör inte oppositionen när det gäller kärnkraft. De tänker likadant som på 1970-talet. Trots att klimathotet är det viktigare för oppositionen att stoppa kärnkraften i Sverige än att bromsa ökningen av koldioxid i atmosfären.
Sveriges reaktorer åldras och måste tas ur drift med början på 2020-talet. Eftersom det tar 12-15 år, minst, att få en ny reaktor i produktion, måste beslut tas under nästa mandatperiod 2010 till 2014 om nya reaktorer. Nuvarande reaktorer bör inte heller köras på övertid eftersom nya reaktorer är säkrare i sin grundkonstruktion än dagens.
Oppositionens politik innebär alltså inte bara ökad risk för el-brist, högre elpriser och större utsläpp av växthusgaser, utan också ett beroende av importerad el, t ex baserad på rysk fossilgas eller finsk kärnkraft.
Vad är de politiska slutsatserna av detta? Enligt min mening, som utvecklas nedan, är oppositionens el-politik ogenomförbar. Enbart på den grund som el-politiken utgör är därför oppositionen inte regeringsduglig. Landet måste ha en regering som har respekt för problemet att säkra en infrastruktur för vår försörjning med elektricitet, nu och i framtiden.
Ta miljöpartiet! Partiet vill inte bara ingå i en kommande regering utan det vill också ”snabbt och med början omedelbart” stänga samtliga landets reaktorer (citatet från MP:s partiprogram), som idag står för ca 47 procent av elproduktionen. Partiet är, liksom vänsterpartiet, även emot all uppgradering av dagens reaktorer till högre kapacitet. "Om det uppstår brist på el [när kärnkraften läggs ned] bör detta lösas genom import av grön el", skriver miljöpartiet vidare.
Förlåt, men hur då importera? Och varifrån? De tre oppositionspartierna säger samfällt nej till investeringar i nya elkablar till vår omvärld. Så hur ska t ex MP:s ”gröna” el kunna importeras om det inte finns kablar? Och framför allt - hur skulle "grön el" från andra länder produceras i tillräcklig mängd, och med den kontinuitet i exporten till Sverige som måste gälla?
Därtill får elkonsumenterna med oppositionens energipolitik betala väsentligt högre elpriser. Miljöpartiet erkänner den prisökningen utan förbehåll: Högre elpriser är bra!
(Är det inte dags att sluta att gulla med Maria Wetterstrand och miljöpartiet, och återgå till en normal professionell bevakning av partiets politik?)
Oppositionens el-politik skulle under framtida vintrar väsentligt öka risken för el-brist - som i sin tur framtvingar ransonering av el. Frågan är vilka elkunder det är oppositionen avser ransonera bort i det läget. Är det villaägare, basindustrierna eller Mälardalen? Några kunder måste ju kopplas bort vid sträng och ihållande kyla i kombination med snabbt nedlagd kärnkraft.
När det råder sträng kyla i Sverige är det säkert kallt också i våra grannländer. Det blir då både ett moraliskt och ekonomiskt problem att kräva minskad inhemsk elanvändning till förmån för elexport till Sverige. Om t ex upplägget att importera ”grönt” i fysisk mening skulle gå att förverkliga med kablar, innebär det ändå att när ett grannlands el som bäst behövs hemma, för t ex uppvärmning, ska den elen istället överbjudas prismässigt av svenska köpare och på så sätt frigöras för export till Sverige.
Ställd inför ny information är det inte fel att byta åsikt. Men det gör inte oppositionen när det gäller kärnkraft. De tänker likadant som på 1970-talet. Trots att klimathotet är det viktigare för oppositionen att stoppa kärnkraften i Sverige än att bromsa ökningen av koldioxid i atmosfären.
Sveriges reaktorer åldras och måste tas ur drift med början på 2020-talet. Eftersom det tar 12-15 år, minst, att få en ny reaktor i produktion, måste beslut tas under nästa mandatperiod 2010 till 2014 om nya reaktorer. Nuvarande reaktorer bör inte heller köras på övertid eftersom nya reaktorer är säkrare i sin grundkonstruktion än dagens.
Oppositionens politik innebär alltså inte bara ökad risk för el-brist, högre elpriser och större utsläpp av växthusgaser, utan också ett beroende av importerad el, t ex baserad på rysk fossilgas eller finsk kärnkraft.
Miljöpartiet har läst opinionsmätningarna och väljer att förstå det fina med hushållsnära tjänster!
Miljöpartiet har läst opinionsmätningarna och väljer att förstå det fina med hushållsnära tjänster! Det är bra det.
Den ideologiska klyftan till den röda oppositionen och LO förefaller ändock djup. För de i marxism fotade partierna och LO står privata företagares intresse i tydligt konflikt med ett klassperspektiv av "rika" stående i harnesk mot "fattiga" RUT-arbetare.
Den 21/2 kom nyheten i SVTs Rapport att antalet som efterfrågar hushållsnära tjänster med s.k. RUT-avdrag ökat till ca 150 000 personer (Skatteverket). Därmed har även antalet personer ökat - ofta kvinnor med invandrarbakgrund - som har fått nya jobb med att producera dessa tjänster. Idag uppskattas antalet till ca 11 400 personer av Almega. (Eftersom en del är deltidsanställda är det ca 7600 heltidsarbeten; http://svt.se/2.22620/1.1899041/skatteavdrag_splittrar_de_rod-grona).
Svaga kastas ut i arbetslöshet.
Om RUT-avdraget avskaffas - som socialdemokraterna, LO och vänstern prioriterar - kastar de ut i arbetslöshet ca 11 000 personer - sannolikt ofta personer med svag ställning på arbetsmarknaden - eller tvingar dem tillbaka till svartjobb och utan socialt skyddsnät. Hjärtlöst!
Opinionen har svängt.
En undersökning från Demoskop visar att 70 procent av hushållen är positiva till avdragen och att det i alla ålders- och inkomstgrupper finns en majoritet som stödjer avdragsmöjligheten. 32 procent av hushållen är själva intresserade av att anlita hushållsnära tjänster. Det motsvarar runt 1,5 miljoner hushåll. Så många "rika" hushåll finns inte.
Omsvängningen är viktig. Inställningen till hushållsnära tjänster är ett lackmustest på politiska partiers förståelse för företagandets villkor, eller om de bara pratar småföretag när det passar retoriskt.
Miljöpartiet håller upp fingret?
Miljöpartiet har läst opinionsmätningarna. Partiet har tydligen bestämt sig för att söka klara lackmustestet, och vill skilja ut sig från sina socialistiskt grundade samarbetsvänner. Socialdemokraterna och vänstern agerar i kommentarerna som konkurrenter på ett bönemöte om bästa åkallan av gamla gudar.
Så länge socialdemokraterna och vänstern prioriterar att avskaffa RUT-avdragen klarar knappast miljöpartiet ensamt att vända frågan för oppositionen.
Enbart "rika" kunder?
Den marxistiskt grundande vänstern menar att RUT-avdragen enbart gynnar de rika. Det är fel. Förutom kunderna - som inte alla är "rika" - är det också de arbetande människorna som producerar tjänsterna som vinner på avdragen. Alla byggnadsarbetare vet att detta är fel vad gäller ROT-avdragen att de enbart gynnar "rika". De är själva knappast "rika". Då blir det också ganska säkert fel när påståendet om "rika" gäller RUT-avdragen. Att efterfrågans inkomstelasticitet skulle vara helt olika för de två typerna av tjänster förefaller otroligt.
En växande kategori bland dem som använder RUT-avdrag är barn som betalar för hushållshjälp hemma hos sina åldriga föräldrar.
Svartjobb inte ok?
Inställningen hos svenskarna till att köpa tjänster svart har kanske också ändrats på senare tid. Enligt Demoskops undersökning ansåg 33 procent av de tillfrågade 2008 att det var okej att köpa svarta tjänster. År 2009 hade andelen mer än halverats till ca 15 procent. Det är ju möjligt att tillkomsten av dessa två avdrag har haft betydelse för en ökad vilja att betala skatt och göra rätt för sig.
Mindre fusk?
Det finns inga tecken på att ROT- och RUT- avdragen skulle ha medfört ökat fusk i större skala. Tvärtom förefaller avdragen ha minskat svartarbete i bygg- och hushållstjänstesektorn. Av ca 2000 tillfrågade företag i bryggbranschen ansåg ca 80 procent att svartjobben i branschen minskat tack vare ROT-avdraget. 25 procent av företagen angav också att de kunnat hålla fler anställda tack vare avdraget.
Den ideologiska klyftan till den röda oppositionen och LO förefaller ändock djup. För de i marxism fotade partierna och LO står privata företagares intresse i tydligt konflikt med ett klassperspektiv av "rika" stående i harnesk mot "fattiga" RUT-arbetare.
Den 21/2 kom nyheten i SVTs Rapport att antalet som efterfrågar hushållsnära tjänster med s.k. RUT-avdrag ökat till ca 150 000 personer (Skatteverket). Därmed har även antalet personer ökat - ofta kvinnor med invandrarbakgrund - som har fått nya jobb med att producera dessa tjänster. Idag uppskattas antalet till ca 11 400 personer av Almega. (Eftersom en del är deltidsanställda är det ca 7600 heltidsarbeten; http://svt.se/2.22620/1.1899041/skatteavdrag_splittrar_de_rod-grona).
Svaga kastas ut i arbetslöshet.
Om RUT-avdraget avskaffas - som socialdemokraterna, LO och vänstern prioriterar - kastar de ut i arbetslöshet ca 11 000 personer - sannolikt ofta personer med svag ställning på arbetsmarknaden - eller tvingar dem tillbaka till svartjobb och utan socialt skyddsnät. Hjärtlöst!
Opinionen har svängt.
En undersökning från Demoskop visar att 70 procent av hushållen är positiva till avdragen och att det i alla ålders- och inkomstgrupper finns en majoritet som stödjer avdragsmöjligheten. 32 procent av hushållen är själva intresserade av att anlita hushållsnära tjänster. Det motsvarar runt 1,5 miljoner hushåll. Så många "rika" hushåll finns inte.
Omsvängningen är viktig. Inställningen till hushållsnära tjänster är ett lackmustest på politiska partiers förståelse för företagandets villkor, eller om de bara pratar småföretag när det passar retoriskt.
Miljöpartiet håller upp fingret?
Miljöpartiet har läst opinionsmätningarna. Partiet har tydligen bestämt sig för att söka klara lackmustestet, och vill skilja ut sig från sina socialistiskt grundade samarbetsvänner. Socialdemokraterna och vänstern agerar i kommentarerna som konkurrenter på ett bönemöte om bästa åkallan av gamla gudar.
Så länge socialdemokraterna och vänstern prioriterar att avskaffa RUT-avdragen klarar knappast miljöpartiet ensamt att vända frågan för oppositionen.
Enbart "rika" kunder?
Den marxistiskt grundande vänstern menar att RUT-avdragen enbart gynnar de rika. Det är fel. Förutom kunderna - som inte alla är "rika" - är det också de arbetande människorna som producerar tjänsterna som vinner på avdragen. Alla byggnadsarbetare vet att detta är fel vad gäller ROT-avdragen att de enbart gynnar "rika". De är själva knappast "rika". Då blir det också ganska säkert fel när påståendet om "rika" gäller RUT-avdragen. Att efterfrågans inkomstelasticitet skulle vara helt olika för de två typerna av tjänster förefaller otroligt.
En växande kategori bland dem som använder RUT-avdrag är barn som betalar för hushållshjälp hemma hos sina åldriga föräldrar.
Svartjobb inte ok?
Inställningen hos svenskarna till att köpa tjänster svart har kanske också ändrats på senare tid. Enligt Demoskops undersökning ansåg 33 procent av de tillfrågade 2008 att det var okej att köpa svarta tjänster. År 2009 hade andelen mer än halverats till ca 15 procent. Det är ju möjligt att tillkomsten av dessa två avdrag har haft betydelse för en ökad vilja att betala skatt och göra rätt för sig.
Mindre fusk?
Det finns inga tecken på att ROT- och RUT- avdragen skulle ha medfört ökat fusk i större skala. Tvärtom förefaller avdragen ha minskat svartarbete i bygg- och hushållstjänstesektorn. Av ca 2000 tillfrågade företag i bryggbranschen ansåg ca 80 procent att svartjobben i branschen minskat tack vare ROT-avdraget. 25 procent av företagen angav också att de kunnat hålla fler anställda tack vare avdraget.
fredag 19 februari 2010
Stasiagenter i Sverige riksdagsfråga
Mitt krav är att namnen på de Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som ännu är i livet. De utpekade har rätt att få ta del av uppgifter om sig själva.
Särskilt om Stasiuppgifterna är oriktiga måste nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, att få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar – t ex föräldrar – varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn – som så mycket annat i DDR – men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.
Ansvaret för hanteringen av namnlistan ligger inte hos våra förvaltningsdomstolar utan hos justitieminister Beatrice Ask.
Ask har i ett frågesvar i riksdagen skrivit bl. a att ”De uppgifter jag fått från Säpo i detta fall [med Stasinamnen] är inte sådana att jag ser behov av att vidta åtgärder för att namnen ska offentliggöras.” (skr. fråga 2006/07:1541). Det som dock bör ske under alla förhållanden är att de ännu levande som finns på Säpos lista snarast bör underrättas om detta.
Jag har idag inlämnat en riksdagsfråga om detta till Beatrice Ask. Den avslutande frågan lyder: ”Vilka åtgärder avser justitieministern vidta för att de som står på Säpos lista över Stasianknutna namn underrättas om detta förhållande?”
Min fråga till Ask kan ses som en uppföljning av en tidigare riksdagsfråga eftersom den inte alls berörde de utpekades rätt att få ta del av uppgifter om sig själva.
Fakta:
Enligt ett pressmeddelande från Säkerhetspolisen som publicerades den 30 oktober 2009och som finns att läsa på hemsidan gjorde Säkerhetspolisen 2007 bedömningen att de 50namn som man hade tillgång till inte kunde lämnas ut på grund av sekretess. Anledningen var att det kunde skada rikets säkerhet eller Säkerhetspolisens verksamhet. Det kunde dessutom skada den enskilde individen. (Att det kunde skada en enskilde att fortsatt hemlighålla namnen missade Säpo.)
Stasidokumenten är sekretessbelagda med hänvisning till 18 kap. 2 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400):
Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till sådan underättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terroristbrott enligt 2 lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas.
Konstitutionsutskottet har i ett betänkande (betänkande 2007/08:KU16) behandlat en motion (2007/08:K308) om offentliggörande av Säkerhetspolisens uppgifter om svenska Stasikontakter. Motionen avstyrktes av KU och avslogs senare av riksdagen med hänvisning till justitieminister Beatrice Asks svar på en skriftlig fråga (se ovan) från den 22 augusti 2007:
Ask: ”Enligt uppgifter i medierna har en lista med 900–1 000 namn på svenskar som samarbetat med Stasi lämnats till Säkerhetspolisen (Säpo). Från Säpo har jag fått beskedet att någon sådan lista inte finns och heller aldrig har funnits hos myndigheten. Däremot fick Säpo ett antal spridda uppgifter i samband med att Stasiarkiven öppnades i början av 90-talet. Dessa uppgifter följdes upp. Ett mindre antal namnuppgifter kunde härledas till personer som kunde identifieras. I inget fall ledde utredningarna till åtal eftersom de eventuellt brottsliga handlingar som förekommit redan var preskriberade.
För mig [Ask] är det viktigt att personer som begår brott mot rikets säkerhet ställs inför rätta och straffas för sina gärningar. I det här fallet är emellertid de misstänka brotten preskriberade och uppgifter om vilka som tidigare varit misstänkta för brott skyddas normalt av sekretess. I vissa fall kan det av andra skäl vara befogat att historiska fakta publiceras även om det innebär att namnen på personer som varit brottsmisstänkta röjs. De uppgifter jag fått från Säpo i detta fall är dock inte sådana att jag ser behov av att vidta åtgärder för att namnen ska offentliggöras.”
Faktauppgifterna är framtagna av riksdagens utredningstjänst (RUT), Dnr 2009:1651,
Särskilt om Stasiuppgifterna är oriktiga måste nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, att få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar – t ex föräldrar – varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn – som så mycket annat i DDR – men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.
Ansvaret för hanteringen av namnlistan ligger inte hos våra förvaltningsdomstolar utan hos justitieminister Beatrice Ask.
Ask har i ett frågesvar i riksdagen skrivit bl. a att ”De uppgifter jag fått från Säpo i detta fall [med Stasinamnen] är inte sådana att jag ser behov av att vidta åtgärder för att namnen ska offentliggöras.” (skr. fråga 2006/07:1541). Det som dock bör ske under alla förhållanden är att de ännu levande som finns på Säpos lista snarast bör underrättas om detta.
Jag har idag inlämnat en riksdagsfråga om detta till Beatrice Ask. Den avslutande frågan lyder: ”Vilka åtgärder avser justitieministern vidta för att de som står på Säpos lista över Stasianknutna namn underrättas om detta förhållande?”
Min fråga till Ask kan ses som en uppföljning av en tidigare riksdagsfråga eftersom den inte alls berörde de utpekades rätt att få ta del av uppgifter om sig själva.
Fakta:
Enligt ett pressmeddelande från Säkerhetspolisen som publicerades den 30 oktober 2009och som finns att läsa på hemsidan gjorde Säkerhetspolisen 2007 bedömningen att de 50namn som man hade tillgång till inte kunde lämnas ut på grund av sekretess. Anledningen var att det kunde skada rikets säkerhet eller Säkerhetspolisens verksamhet. Det kunde dessutom skada den enskilde individen. (Att det kunde skada en enskilde att fortsatt hemlighålla namnen missade Säpo.)
Stasidokumenten är sekretessbelagda med hänvisning till 18 kap. 2 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400):
Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till sådan underättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terroristbrott enligt 2 lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas.
Konstitutionsutskottet har i ett betänkande (betänkande 2007/08:KU16) behandlat en motion (2007/08:K308) om offentliggörande av Säkerhetspolisens uppgifter om svenska Stasikontakter. Motionen avstyrktes av KU och avslogs senare av riksdagen med hänvisning till justitieminister Beatrice Asks svar på en skriftlig fråga (se ovan) från den 22 augusti 2007:
Ask: ”Enligt uppgifter i medierna har en lista med 900–1 000 namn på svenskar som samarbetat med Stasi lämnats till Säkerhetspolisen (Säpo). Från Säpo har jag fått beskedet att någon sådan lista inte finns och heller aldrig har funnits hos myndigheten. Däremot fick Säpo ett antal spridda uppgifter i samband med att Stasiarkiven öppnades i början av 90-talet. Dessa uppgifter följdes upp. Ett mindre antal namnuppgifter kunde härledas till personer som kunde identifieras. I inget fall ledde utredningarna till åtal eftersom de eventuellt brottsliga handlingar som förekommit redan var preskriberade.
För mig [Ask] är det viktigt att personer som begår brott mot rikets säkerhet ställs inför rätta och straffas för sina gärningar. I det här fallet är emellertid de misstänka brotten preskriberade och uppgifter om vilka som tidigare varit misstänkta för brott skyddas normalt av sekretess. I vissa fall kan det av andra skäl vara befogat att historiska fakta publiceras även om det innebär att namnen på personer som varit brottsmisstänkta röjs. De uppgifter jag fått från Säpo i detta fall är dock inte sådana att jag ser behov av att vidta åtgärder för att namnen ska offentliggöras.”
Faktauppgifterna är framtagna av riksdagens utredningstjänst (RUT), Dnr 2009:1651,
onsdag 17 februari 2010
Greklands problem kan inte skyllas på euron.
(En komprimerad version av texten är publicerad idag den 17/2 i Svenska Dagbladet.)
Stefan de Vylder skriver i SvD den 9 februari att ett svenskt euro-medlemskap skulle skada svaga euroländer som Grekland, samt att det inte finns några större samhällsekonomiska kostnader för Sverige av att stå kvar utanför eurosamarbetet. Vi menar att de Vylders första påstående är bisarrt, och det andra oriktigt.
Det är tio år sedan euron infördes. Då stod domedagsprofetiorna från London, New York och svenska ekonomer som de Vylder som spön i backen. Efter dels mer än tio år, dels med erfarenhet av bl. a sprucken telekombubbla 2002 och finanskris 2008-10 går det nu att göra en hyfsat tillförlitlig utvärdering av eurosamarbetet.
Euroländerna har fått en mycket starkare tillväxt i sin handel med både andra euroländer, och med övriga världen än någon förväntat. Det har intensifierat konkurrensen och pressat priserna till konsumenternas fromma. Professor Harry Flam och Håkan Nordström uppskattar att Sverige på grund av euro-utanförskapet varje år går miste ca 200 miljarder kr i utebliven utrikeshandel. Därmed går vi minste om ökad specialisering, högre produktivitet i många företag, högre lönebetalningsförmåga i dessa företag och lägre priser. Därtill kommer att svenska företag belastas med större valutarisk, jämfört med konkurrenterna i euroområdet. För små- och medelstora företag är sannolikt denna nackdel särskilt stor. Det går inte, som de Vylder gör, att ignorera dessa effektivitetsförluster för svensk ekonomi.
Beträffande konjunkturpolitiken utmålades stora risker med s.k. asymmetriska chocker och arbetslöshetskriser. Sverige påstods vara radikalt annorlunda till sin ekonomiska struktur, och dessutom ha dogmatiska fack och oflexibla löner. Det senare visade sig vara fel. Många – men inte de Vylder! – har noterat att Metall, Unionen m fl fack 2009 accepterat lägre inkomster och kortare arbetstid för att i den brinnande krisen rädda jobb. Detta är en viktig erfarenhet som slår undan mycket av argumentet om ”stela löner” och asymmetriska chocker.
Hur hade Sverige klarat sig med euron? Ja vi kan t ex jämföra med Finland, som gick med från början 1999, och vars ekonomi är en långt mer udda fågel än Sverige skulle ha varit i eurosamarbetet.
Under dessa tio år har Finland kommit ikapp Sverige i fråga om BNP/capita. Från en i utgångsläget högre arbetslöshet har den finska kommit ned till svensk nivå. Budgetunderskotten är ungefär som i Sverige. Inställningen till euron är idag mycket positiv i den finska allmänna opinionen och bland finska ekonomer. Särskilt stark har omsvängningen i inställning varit bland finska företagare. Som debattämne är eurofrågan död. Hotet mot finskt välstånd och folkstyre upplevs inte komma från Frankfurt!
De ekonomiska problem som Grekland och några andra euroländer har bör inte skyllas på den gemensamma valutan. Slapp ekonomisk politik och vettlös offentlig utgiftsexpansion kommer alltid att leda till problem oavsett val av valutasystem. Det gäller t ex även Lettland. I stället hade den ekonomiska krisen blivit betydligt värre i Europa om euron inte funnits. Då hade Europas länder haft att hantera spekulation och konkurrensdevalveringar mellan mer än 20 nationella valutor. Statsfinanserna i Europa hade i utgångsläget varit sämre. Stabilitetspaktens regelverk – trots sina uppenbara brister – har dock drivit de flesta – alla? – EU-länder till en större finanspolitisk återhållsamhet än eljest.
Grekland har fuskat sig till en plats i euron med förfalskad statistik. Det är vämjeligt, men kan inte tas till inteckning för att eurosamarbetet som helhet inte skulle ha varit framgångsrikt under tio år, eller för att Sverige inte bör gå med. Varför skulle det gynna Sverige, eller EU, att vi sitter på läktaren och observerar andras samarbete, istället för att själva vara med på plan och delta?
Ett svenskt euromedlemskap skulle stärka de goda och ekonomiskt ansvarskännande krafterna i EU och ge Sverige större inflytande över hur EU ska hantera Greklands ekonomiska problem. Det kan omöjligen missgynna Grekland.
Carl B Hamilton
Ordförande i riksdagens näringsutskott och talesman (FP) för ekonomisk politik.
Olle Schmidt
Ledamot av europaparlamentet (FP) och ledamot av dess monetära utskott.
Stefan de Vylder skriver i SvD den 9 februari att ett svenskt euro-medlemskap skulle skada svaga euroländer som Grekland, samt att det inte finns några större samhällsekonomiska kostnader för Sverige av att stå kvar utanför eurosamarbetet. Vi menar att de Vylders första påstående är bisarrt, och det andra oriktigt.
Det är tio år sedan euron infördes. Då stod domedagsprofetiorna från London, New York och svenska ekonomer som de Vylder som spön i backen. Efter dels mer än tio år, dels med erfarenhet av bl. a sprucken telekombubbla 2002 och finanskris 2008-10 går det nu att göra en hyfsat tillförlitlig utvärdering av eurosamarbetet.
Euroländerna har fått en mycket starkare tillväxt i sin handel med både andra euroländer, och med övriga världen än någon förväntat. Det har intensifierat konkurrensen och pressat priserna till konsumenternas fromma. Professor Harry Flam och Håkan Nordström uppskattar att Sverige på grund av euro-utanförskapet varje år går miste ca 200 miljarder kr i utebliven utrikeshandel. Därmed går vi minste om ökad specialisering, högre produktivitet i många företag, högre lönebetalningsförmåga i dessa företag och lägre priser. Därtill kommer att svenska företag belastas med större valutarisk, jämfört med konkurrenterna i euroområdet. För små- och medelstora företag är sannolikt denna nackdel särskilt stor. Det går inte, som de Vylder gör, att ignorera dessa effektivitetsförluster för svensk ekonomi.
Beträffande konjunkturpolitiken utmålades stora risker med s.k. asymmetriska chocker och arbetslöshetskriser. Sverige påstods vara radikalt annorlunda till sin ekonomiska struktur, och dessutom ha dogmatiska fack och oflexibla löner. Det senare visade sig vara fel. Många – men inte de Vylder! – har noterat att Metall, Unionen m fl fack 2009 accepterat lägre inkomster och kortare arbetstid för att i den brinnande krisen rädda jobb. Detta är en viktig erfarenhet som slår undan mycket av argumentet om ”stela löner” och asymmetriska chocker.
Hur hade Sverige klarat sig med euron? Ja vi kan t ex jämföra med Finland, som gick med från början 1999, och vars ekonomi är en långt mer udda fågel än Sverige skulle ha varit i eurosamarbetet.
Under dessa tio år har Finland kommit ikapp Sverige i fråga om BNP/capita. Från en i utgångsläget högre arbetslöshet har den finska kommit ned till svensk nivå. Budgetunderskotten är ungefär som i Sverige. Inställningen till euron är idag mycket positiv i den finska allmänna opinionen och bland finska ekonomer. Särskilt stark har omsvängningen i inställning varit bland finska företagare. Som debattämne är eurofrågan död. Hotet mot finskt välstånd och folkstyre upplevs inte komma från Frankfurt!
De ekonomiska problem som Grekland och några andra euroländer har bör inte skyllas på den gemensamma valutan. Slapp ekonomisk politik och vettlös offentlig utgiftsexpansion kommer alltid att leda till problem oavsett val av valutasystem. Det gäller t ex även Lettland. I stället hade den ekonomiska krisen blivit betydligt värre i Europa om euron inte funnits. Då hade Europas länder haft att hantera spekulation och konkurrensdevalveringar mellan mer än 20 nationella valutor. Statsfinanserna i Europa hade i utgångsläget varit sämre. Stabilitetspaktens regelverk – trots sina uppenbara brister – har dock drivit de flesta – alla? – EU-länder till en större finanspolitisk återhållsamhet än eljest.
Grekland har fuskat sig till en plats i euron med förfalskad statistik. Det är vämjeligt, men kan inte tas till inteckning för att eurosamarbetet som helhet inte skulle ha varit framgångsrikt under tio år, eller för att Sverige inte bör gå med. Varför skulle det gynna Sverige, eller EU, att vi sitter på läktaren och observerar andras samarbete, istället för att själva vara med på plan och delta?
Ett svenskt euromedlemskap skulle stärka de goda och ekonomiskt ansvarskännande krafterna i EU och ge Sverige större inflytande över hur EU ska hantera Greklands ekonomiska problem. Det kan omöjligen missgynna Grekland.
Carl B Hamilton
Ordförande i riksdagens näringsutskott och talesman (FP) för ekonomisk politik.
Olle Schmidt
Ledamot av europaparlamentet (FP) och ledamot av dess monetära utskott.
söndag 14 februari 2010
Utan kärnkraft ökar koldioxidutsläppen.
(Publicerad i Sydsvenskan den 11 februari 2010)
Miljöpartiets argumentation kring kärnkraften låter precis som på 70-talet, skriver Carl B Hamilton (FP), ordförande i riksdagens näringsutskott.
Kylan har nu dominerat Sverige i många veckor. Det har aktualiserat frågor till oppositionen om Sveriges elförsörjning, om stigande elpriser och risken för återkommande strömavbrott. Oppositionen garanterar nämligen inför valet att kärnkraften skall stängas ned, och att inga nya reaktorer ska ersätta dagens reaktorer när de faller för åldersstrecket om 10-15 år.
Miljöpartiet (MP) vill, som jag skrev på Aktuella frågor (31.1), gå tuffast fram och vill enligt sitt partiprogram lägga ned kärnkraften ”snabbt och med början omedelbart”, och om elbrist hotar vill MP ”importera grön el” trots att partiet säger nej till nya elkablar till vår omvärld.
Klimatfrågan aktualiseras också i högsta grad av oppositionens nedläggningslöfte. Kärnkraftsel är koldioxidfri och den står idag för nära hälften av all el som produceras i Sverige. Det är för Folkpartiet otänkbart av klimatskäl att ersätta kärnkraftsel med importerad kol- eller fossilgasbaserad el. Precis det blir dock ofrånkomligt om kärnkraften på MP-vis läggs ned ”snabbt och med början omedelbart”.
Miljöpartisten Karin Svensson Smith väljer i sin replik (den 5.2) att tala om allt annat än kärnan i MP:s energipolitik. Istället för att illa fäkta flyr Svensson Smith till utläggningar om 70-talets energidrömmar, Mats Odells säljplaner, fler elpatroner, franska subventioner, Vattenfalls kostnader och så vidare. Hennes disparata argumentation stärker slutsatsen att oppositionens energipolitik inte bara spretar utan är ogenomförbar.
Två viktiga aspekter i energipolitiken har tillkommit sedan Svensson Smiths ljuva 70-tal. För det första: klimathotet. Det diskuterades inte ens då, och det är naturligtvis en avgörande förändring i beslutsunderlaget.
Ställd inför ny information är det inte fel att byta åsikt. Men det gör inte Svensson Smith och MP. De tänker likadant nu som på 70-talet om kärnkraft. Klimathotet är akut, men Svensson Smith nämner det inte. Det tycks vara viktigare för MP att stoppa kärnkraften i Sverige än att bromsa ökningen av koldioxid i atmosfären.
För FP är det precis tvärtom. Vi har tagit till oss ny information, tar klimathotet på allvar, och agerar därefter.
För det andra: Sveriges reaktorer åldras och måste tas ur drift med början på 2020-talet. Eftersom det tar 12-15 år, minst, att få en ny reaktor i produktion måste beslut om nya reaktorer tas under nästa mandatperiod. Om inte, ja då försvinner nära hälften av elproduktionen automatiskt från nätet. Nuvarande reaktorer bör inte heller köras på övertid eftersom nya generationer reaktorer är betydligt säkrare än dagens.
Oppositionens energipolitik är ogenomförbar. Därmed är oppositionen inte heller ett regeringsdugligt alternativ. Svensson Smiths replik illustrerar oförmågan.
Miljöpartiets argumentation kring kärnkraften låter precis som på 70-talet, skriver Carl B Hamilton (FP), ordförande i riksdagens näringsutskott.
Kylan har nu dominerat Sverige i många veckor. Det har aktualiserat frågor till oppositionen om Sveriges elförsörjning, om stigande elpriser och risken för återkommande strömavbrott. Oppositionen garanterar nämligen inför valet att kärnkraften skall stängas ned, och att inga nya reaktorer ska ersätta dagens reaktorer när de faller för åldersstrecket om 10-15 år.
Miljöpartiet (MP) vill, som jag skrev på Aktuella frågor (31.1), gå tuffast fram och vill enligt sitt partiprogram lägga ned kärnkraften ”snabbt och med början omedelbart”, och om elbrist hotar vill MP ”importera grön el” trots att partiet säger nej till nya elkablar till vår omvärld.
Klimatfrågan aktualiseras också i högsta grad av oppositionens nedläggningslöfte. Kärnkraftsel är koldioxidfri och den står idag för nära hälften av all el som produceras i Sverige. Det är för Folkpartiet otänkbart av klimatskäl att ersätta kärnkraftsel med importerad kol- eller fossilgasbaserad el. Precis det blir dock ofrånkomligt om kärnkraften på MP-vis läggs ned ”snabbt och med början omedelbart”.
Miljöpartisten Karin Svensson Smith väljer i sin replik (den 5.2) att tala om allt annat än kärnan i MP:s energipolitik. Istället för att illa fäkta flyr Svensson Smith till utläggningar om 70-talets energidrömmar, Mats Odells säljplaner, fler elpatroner, franska subventioner, Vattenfalls kostnader och så vidare. Hennes disparata argumentation stärker slutsatsen att oppositionens energipolitik inte bara spretar utan är ogenomförbar.
Två viktiga aspekter i energipolitiken har tillkommit sedan Svensson Smiths ljuva 70-tal. För det första: klimathotet. Det diskuterades inte ens då, och det är naturligtvis en avgörande förändring i beslutsunderlaget.
Ställd inför ny information är det inte fel att byta åsikt. Men det gör inte Svensson Smith och MP. De tänker likadant nu som på 70-talet om kärnkraft. Klimathotet är akut, men Svensson Smith nämner det inte. Det tycks vara viktigare för MP att stoppa kärnkraften i Sverige än att bromsa ökningen av koldioxid i atmosfären.
För FP är det precis tvärtom. Vi har tagit till oss ny information, tar klimathotet på allvar, och agerar därefter.
För det andra: Sveriges reaktorer åldras och måste tas ur drift med början på 2020-talet. Eftersom det tar 12-15 år, minst, att få en ny reaktor i produktion måste beslut om nya reaktorer tas under nästa mandatperiod. Om inte, ja då försvinner nära hälften av elproduktionen automatiskt från nätet. Nuvarande reaktorer bör inte heller köras på övertid eftersom nya generationer reaktorer är betydligt säkrare än dagens.
Oppositionens energipolitik är ogenomförbar. Därmed är oppositionen inte heller ett regeringsdugligt alternativ. Svensson Smiths replik illustrerar oförmågan.
måndag 8 februari 2010
Ja till euron även i kris!
Idag debatterar Leif Pagrotsky (S), Sven Hagströmer (Junilistan), Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) och Carl B Hamilton (FP) eurofrågan kl. 19.15 i sal 10 i Universitetshuset i Uppsala. Som en aptitretare ber jag att få erbjuda denna text. En komprimerads version är införd i DI idag, den 8/2.
Det är enbart de stora länderna som styr dagens EU. I en salig blandning av stort och smått förefaller det påståendet vara Margit Gennser och Erik Lakomaas huvudinvändning mot EMU i deras artikel i Dagens Industri 25/1.
De skulle dock inte få med sig många tyskar, fransmän eller britter på den linjen. I själva verket gynnar EU:s konstruktion och sätt att arbeta små och medelstora medlemsstater. Vid kommissionen och ministerrådens bord sitter en tysk, en svensk, en fransman, en belgare, etc. bredvid varandra. Argument, kunskap, engagemang spelar stor roll. Däremot är voteringar är ytterst sällsynta. I de stora länderna klagar man över denna modell, men den är knäsatt sedan decennier. För Sverige innebär konstruktionen ett oproportionerligt stort inflytande, särskilt i rådet och med kommissionen. I parlamentet avspeglas befolkningstalen bättre. EU är mer demokratiskt och ger Sverige långt mer inflytande än t ex FN eller OECD.
Men det finns fortfarande ett område där vi inte kan kräva inflytande. När euroländerna och Storbritannien samlade sig till motangrepp mot finanskrisen 2008 fick vi vara med på nåder bara därför att vi kunde bidra med erfarenheter av en egen finanskris 1992-3. När den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten utformades och reviderades fick vi bara marginellt och styvmoderligt påverka de regler som också icke-euroländer måste följa.
Tio års test av euron visar att domedagsprofetiorna kommit på skam. Under krisen har euron visat sig vara en trygg hamn för euroländerna, och en tillflyktsort globalt. Mindre valutor som svenska kronan ratades däremot. Utan euron hade det blivit valutakaos, konkurrensdevalveringar, kriser och politisk osämja i Europa. Låt oss inte glömma erfarenheterna från 70- och 80-talen som delvis motiverade EMU och euron, och inte heller kaoset på valutamarknaderna på 90-talet innan euron etablerats.
Krisen har understrukit problemen med stor variabilitet i de mindre europeiska valutorna - som SEK- så länge de är utanför euron. Under krisen föll kronan och därmed svenska inkomsters köpkraft jämfört med den i andra länder. Riksbankens prognos är att kronan nu kommer att studsa tillbaka, dvs. appreciera. Kast i kronans värde innebär en ständig osäkerhet för företag - särskilt de mindre - och resenärer, vilket hämmar investeringar och handel.
Euron har också haft en otippat stark handelsfrämjande effekt för euroländerna. Enligt beräkningar av forskarna Harry Flam och Håkan Nordström uppskattas Sverige varje år gå miste ca 200 miljarder i utrikeshandel (export plus import) på grund av det olycksaliga euroutanförskapet. Den ökade handeln skulle ha skapat ökad specialisering, högre produktivitet och högre lönebetalningsförmåga i svenska företag. Utanförskapet håller tillbaka vårt land på en lägre välfärdsnivå, och kanske även lägre sysselsättning.
Med erfarenheterna från bl. a krisen är det inte konstigt att allmänhet och företagare, blivit alltmer positiva till euron.
Sätt nu ned foten! Vi behöver inte än en gång utreda euron. Frågan är genomutredd och övermogen för beslut. Till och med Lars Calmfors säger numera ja! För Sveriges och Europas skull, låt oss i Sverige säga ja till euron. Ju förr dess bättre.
Det är enbart de stora länderna som styr dagens EU. I en salig blandning av stort och smått förefaller det påståendet vara Margit Gennser och Erik Lakomaas huvudinvändning mot EMU i deras artikel i Dagens Industri 25/1.
De skulle dock inte få med sig många tyskar, fransmän eller britter på den linjen. I själva verket gynnar EU:s konstruktion och sätt att arbeta små och medelstora medlemsstater. Vid kommissionen och ministerrådens bord sitter en tysk, en svensk, en fransman, en belgare, etc. bredvid varandra. Argument, kunskap, engagemang spelar stor roll. Däremot är voteringar är ytterst sällsynta. I de stora länderna klagar man över denna modell, men den är knäsatt sedan decennier. För Sverige innebär konstruktionen ett oproportionerligt stort inflytande, särskilt i rådet och med kommissionen. I parlamentet avspeglas befolkningstalen bättre. EU är mer demokratiskt och ger Sverige långt mer inflytande än t ex FN eller OECD.
Men det finns fortfarande ett område där vi inte kan kräva inflytande. När euroländerna och Storbritannien samlade sig till motangrepp mot finanskrisen 2008 fick vi vara med på nåder bara därför att vi kunde bidra med erfarenheter av en egen finanskris 1992-3. När den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten utformades och reviderades fick vi bara marginellt och styvmoderligt påverka de regler som också icke-euroländer måste följa.
Tio års test av euron visar att domedagsprofetiorna kommit på skam. Under krisen har euron visat sig vara en trygg hamn för euroländerna, och en tillflyktsort globalt. Mindre valutor som svenska kronan ratades däremot. Utan euron hade det blivit valutakaos, konkurrensdevalveringar, kriser och politisk osämja i Europa. Låt oss inte glömma erfarenheterna från 70- och 80-talen som delvis motiverade EMU och euron, och inte heller kaoset på valutamarknaderna på 90-talet innan euron etablerats.
Krisen har understrukit problemen med stor variabilitet i de mindre europeiska valutorna - som SEK- så länge de är utanför euron. Under krisen föll kronan och därmed svenska inkomsters köpkraft jämfört med den i andra länder. Riksbankens prognos är att kronan nu kommer att studsa tillbaka, dvs. appreciera. Kast i kronans värde innebär en ständig osäkerhet för företag - särskilt de mindre - och resenärer, vilket hämmar investeringar och handel.
Euron har också haft en otippat stark handelsfrämjande effekt för euroländerna. Enligt beräkningar av forskarna Harry Flam och Håkan Nordström uppskattas Sverige varje år gå miste ca 200 miljarder i utrikeshandel (export plus import) på grund av det olycksaliga euroutanförskapet. Den ökade handeln skulle ha skapat ökad specialisering, högre produktivitet och högre lönebetalningsförmåga i svenska företag. Utanförskapet håller tillbaka vårt land på en lägre välfärdsnivå, och kanske även lägre sysselsättning.
Med erfarenheterna från bl. a krisen är det inte konstigt att allmänhet och företagare, blivit alltmer positiva till euron.
Sätt nu ned foten! Vi behöver inte än en gång utreda euron. Frågan är genomutredd och övermogen för beslut. Till och med Lars Calmfors säger numera ja! För Sveriges och Europas skull, låt oss i Sverige säga ja till euron. Ju förr dess bättre.
söndag 7 februari 2010
”Tapp för svenskt välstånd”?
Innan en ny halvsanning sprids i det ekonomisk-politiska livet och läggs till grund för slutsatser finns anledning att stämma i bäcken. Reflexionen gör jag med anledning av ovanstående nyhet om ”tapp för svenskt välstånd” (se nedan för hela DN-notisen).
”Tappet” beror på två faktorer och hade – statistiskt sett – till stor del förhindrats om Sverige haft euron som valuta. Det mesta – allt? – av ”tappet” är nämligen en återspegling av kronans fallande värde gentemot euron under åren 2008 och 2009. Hade Sverige varit med i euron hade det av OECD uppmätta ”tappet” varit lägre, eller kanske obefintligt. Eftersom oppositionen är emot svenskt euromedlemskap biter den sig nu i svansen. Det är oppositionens förkärlek för ekonomisk nationalism och en svajig krona som återspeglas i det ”tapp för svenskt välstånd” som omtalas i rubriken och i DN-notisen. Slutsats: Vill vi framdeles förhindra liknande svenskt ”tapp i välstånd” bör Sverige gå med i eurosamarbetet.
De OECD-data som ligger till grund för uppgiften om ”tapp” är nämligen justerade för de ingående ländernas internationella köpkraft.
Om, exempelvis, ett lands valuta förlorar i värde förlorar dess innevånare köpkraft på världsmarknaden. Deras inkomster räcker inte lika långt som förr när de ska köpa importerade varor och tjänster. Uttryckt på ett annat sätt, när valutan faller i värde blir det dyrare att köpa samma mängd importerade varor och tjänster.
För Sverige 2008-09 hände, för det första, att vårt land drabbades hårdare än andra av finanskrisen eftersom Sverige är särskilt exportinriktat och efterfrågan från exportmarknaderna närmast kollapsade.
Det andra som hände var att kronan föll i värde (”devalverade”) och svenskarnas internationella köpkraft föll därmed. Uttryckt på ett annat sätt, svenskarna blev fattigare eftersom deras inkomster inte räckte lika långt som förr när det gällde att köpa importerade varor och tjänster.
Kombinationen av dessa två effekter förklarar med mycket stor sannolikhet rubrikens ”tapp”. Vi har blivit fattigare i en internationell jämförelse, men inte om vi jämför inkomstutvecklingen mätt i nationell valuta i de olika länderna.
Om Sverige varit med i euron hade naturligtvis inte kronan kunnat falla i värde gentemot dagens euroländer. Mellan 2007 och 2009 – mätt med de växelkurser OECD använder – föll dock kronan med 15 procent i värde gentemot euron. Mellan 2008 och 2009 föll kronan med 10 procent.
Eftersom oppositionen är emot svenskt euromedlemskap är det alltså deras politik som återspeglar sig i konstaterandet om ”tapp” som omtalas i rubriken och i DN-notisen nedan.
”Sverige ligger kvar på elfte plats i den internationella välståndsligan, enligt de första uppgifterna beträffande 2009 från industriländernas samarbetsorganisation OECD. Men svenskarnas inkomster har fallit tillbaka, relativt sett.” (Från Dagens Nyheter 2010-02-06 11:28. )
”Nu ligger de endast sju procent högre än genomsnittet för OECD-länderna, mot nio procent högre under 2008. Välståndsligan är en rangordning av OECD-länderna utifrån deras BNP per invånare, justerad med hänsyn till verklig köpkraft. Siffrorna för 2009 bygger på uppskattningar som senare kommer att revideras.” (http://www.dn.se/ekonomi/tapp-for-svenskt-valstand-1.1040573)
”Tappet” beror på två faktorer och hade – statistiskt sett – till stor del förhindrats om Sverige haft euron som valuta. Det mesta – allt? – av ”tappet” är nämligen en återspegling av kronans fallande värde gentemot euron under åren 2008 och 2009. Hade Sverige varit med i euron hade det av OECD uppmätta ”tappet” varit lägre, eller kanske obefintligt. Eftersom oppositionen är emot svenskt euromedlemskap biter den sig nu i svansen. Det är oppositionens förkärlek för ekonomisk nationalism och en svajig krona som återspeglas i det ”tapp för svenskt välstånd” som omtalas i rubriken och i DN-notisen. Slutsats: Vill vi framdeles förhindra liknande svenskt ”tapp i välstånd” bör Sverige gå med i eurosamarbetet.
De OECD-data som ligger till grund för uppgiften om ”tapp” är nämligen justerade för de ingående ländernas internationella köpkraft.
Om, exempelvis, ett lands valuta förlorar i värde förlorar dess innevånare köpkraft på världsmarknaden. Deras inkomster räcker inte lika långt som förr när de ska köpa importerade varor och tjänster. Uttryckt på ett annat sätt, när valutan faller i värde blir det dyrare att köpa samma mängd importerade varor och tjänster.
För Sverige 2008-09 hände, för det första, att vårt land drabbades hårdare än andra av finanskrisen eftersom Sverige är särskilt exportinriktat och efterfrågan från exportmarknaderna närmast kollapsade.
Det andra som hände var att kronan föll i värde (”devalverade”) och svenskarnas internationella köpkraft föll därmed. Uttryckt på ett annat sätt, svenskarna blev fattigare eftersom deras inkomster inte räckte lika långt som förr när det gällde att köpa importerade varor och tjänster.
Kombinationen av dessa två effekter förklarar med mycket stor sannolikhet rubrikens ”tapp”. Vi har blivit fattigare i en internationell jämförelse, men inte om vi jämför inkomstutvecklingen mätt i nationell valuta i de olika länderna.
Om Sverige varit med i euron hade naturligtvis inte kronan kunnat falla i värde gentemot dagens euroländer. Mellan 2007 och 2009 – mätt med de växelkurser OECD använder – föll dock kronan med 15 procent i värde gentemot euron. Mellan 2008 och 2009 föll kronan med 10 procent.
Eftersom oppositionen är emot svenskt euromedlemskap är det alltså deras politik som återspeglar sig i konstaterandet om ”tapp” som omtalas i rubriken och i DN-notisen nedan.
”Sverige ligger kvar på elfte plats i den internationella välståndsligan, enligt de första uppgifterna beträffande 2009 från industriländernas samarbetsorganisation OECD. Men svenskarnas inkomster har fallit tillbaka, relativt sett.” (Från Dagens Nyheter 2010-02-06 11:28. )
”Nu ligger de endast sju procent högre än genomsnittet för OECD-länderna, mot nio procent högre under 2008. Välståndsligan är en rangordning av OECD-länderna utifrån deras BNP per invånare, justerad med hänsyn till verklig köpkraft. Siffrorna för 2009 bygger på uppskattningar som senare kommer att revideras.” (http://www.dn.se/ekonomi/tapp-for-svenskt-valstand-1.1040573)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
