Greklands problem kan inte skyllas på euron.

(En komprimerad version av texten är publicerad idag den 17/2 i Svenska Dagbladet.)

Stefan de Vylder skriver i SvD den 9 februari att ett svenskt euro-medlemskap skulle skada svaga euroländer som Grekland, samt att det inte finns några större samhällsekonomiska kostnader för Sverige av att stå kvar utanför eurosamarbetet. Vi menar att de Vylders första påstående är bisarrt, och det andra oriktigt.

Det är tio år sedan euron infördes. Då stod domedagsprofetiorna från London, New York och svenska ekonomer som de Vylder som spön i backen. Efter dels mer än tio år, dels med erfarenhet av bl. a sprucken telekombubbla 2002 och finanskris 2008-10 går det nu att göra en hyfsat tillförlitlig utvärdering av eurosamarbetet.

Euroländerna har fått en mycket starkare tillväxt i sin handel med både andra euroländer, och med övriga världen än någon förväntat. Det har intensifierat konkurrensen och pressat priserna till konsumenternas fromma. Professor Harry Flam och Håkan Nordström uppskattar att Sverige på grund av euro-utanförskapet varje år går miste ca 200 miljarder kr i utebliven utrikeshandel. Därmed går vi minste om ökad specialisering, högre produktivitet i många företag, högre lönebetalningsförmåga i dessa företag och lägre priser. Därtill kommer att svenska företag belastas med större valutarisk, jämfört med konkurrenterna i euroområdet. För små- och medelstora företag är sannolikt denna nackdel särskilt stor. Det går inte, som de Vylder gör, att ignorera dessa effektivitetsförluster för svensk ekonomi.

Beträffande konjunkturpolitiken utmålades stora risker med s.k. asymmetriska chocker och arbetslöshetskriser. Sverige påstods vara radikalt annorlunda till sin ekonomiska struktur, och dessutom ha dogmatiska fack och oflexibla löner. Det senare visade sig vara fel. Många – men inte de Vylder! – har noterat att Metall, Unionen m fl fack 2009 accepterat lägre inkomster och kortare arbetstid för att i den brinnande krisen rädda jobb. Detta är en viktig erfarenhet som slår undan mycket av argumentet om ”stela löner” och asymmetriska chocker.

Hur hade Sverige klarat sig med euron? Ja vi kan t ex jämföra med Finland, som gick med från början 1999, och vars ekonomi är en långt mer udda fågel än Sverige skulle ha varit i eurosamarbetet.

Under dessa tio år har Finland kommit ikapp Sverige i fråga om BNP/capita. Från en i utgångsläget högre arbetslöshet har den finska kommit ned till svensk nivå. Budgetunderskotten är ungefär som i Sverige. Inställningen till euron är idag mycket positiv i den finska allmänna opinionen och bland finska ekonomer. Särskilt stark har omsvängningen i inställning varit bland finska företagare. Som debattämne är eurofrågan död. Hotet mot finskt välstånd och folkstyre upplevs inte komma från Frankfurt!

De ekonomiska problem som Grekland och några andra euroländer har bör inte skyllas på den gemensamma valutan. Slapp ekonomisk politik och vettlös offentlig utgiftsexpansion kommer alltid att leda till problem oavsett val av valutasystem. Det gäller t ex även Lettland. I stället hade den ekonomiska krisen blivit betydligt värre i Europa om euron inte funnits. Då hade Europas länder haft att hantera spekulation och konkurrensdevalveringar mellan mer än 20 nationella valutor. Statsfinanserna i Europa hade i utgångsläget varit sämre. Stabilitetspaktens regelverk – trots sina uppenbara brister – har dock drivit de flesta – alla? – EU-länder till en större finanspolitisk återhållsamhet än eljest.

Grekland har fuskat sig till en plats i euron med förfalskad statistik. Det är vämjeligt, men kan inte tas till inteckning för att eurosamarbetet som helhet inte skulle ha varit framgångsrikt under tio år, eller för att Sverige inte bör gå med. Varför skulle det gynna Sverige, eller EU, att vi sitter på läktaren och observerar andras samarbete, istället för att själva vara med på plan och delta?

Ett svenskt euromedlemskap skulle stärka de goda och ekonomiskt ansvarskännande krafterna i EU och ge Sverige större inflytande över hur EU ska hantera Greklands ekonomiska problem. Det kan omöjligen missgynna Grekland.

Carl B Hamilton
Ordförande i riksdagens näringsutskott och talesman (FP) för ekonomisk politik.
Olle Schmidt
Ledamot av europaparlamentet (FP) och ledamot av dess monetära utskott.