Odell söker åter politisk och konstitutionell strid med riksdagen om AP-fonderna

Odell söker åter politisk och konstitutionell strid med riksdagen om AP-fonderna.

I dagens Dagens Industri (28/5, s 12) läxar Mats Odell upp AP-fonderna. Det bör han hålla sig för god för eftersom han dels har fel i sak, dels redan förra året fick bakläxa i riksdagen för sin då likartade offensiv mot AP-fonderna. (Odell blev dessutom KU-anmäld för sitt agerande.)

Det är uppenbart att Odell vill driva en egen linje med pensionärernas pengar, som inte accepteras av riksdagen, och som inte innebär maximal avkastning. Därmed blir pensionskapitalet mindre, i förlängningen blir det lägre pensioner än som vore möjligt, och pensionsförvaltningen politiserad.

Att Odell odlar sin egen tolkning av AP-fondernas övergripande mål sätter AP-fondernas ledningar och styrelser i en korseld. Det blir nu, igen, mycket viktigt att de hävdar sin konstitutionellt oberoende ställning från regeringen, och att de inte vika ned sig för ministerns pekpinnar.

Därför är det skönt att åter konstatera att AP-fonderna lyder under riksdagen och inte under regeringen. Odells agerande aktualiserar dock att vi i Sverige bör införa bättre och tätare vattentäta skott mellan regeringen och AP-fonderna, t ex ett särskilt ”pensionsfullmäktige”. Ett sådant fullmäktige skulle på ett av regeringen oberoende sätt tillsätta AP-fondstyrelserna, på egen hand utvärdera AP-fonderna och utföra sitt uppdrag under riksdagen på i princip samma sätt som riksbanksfullmäktige. Regeringen fråntas då dagens uppgift att utvärdera fonderna, och dagens möjlighet till den typ av regellöst agerande som Odell tycks gilla att utöva t ex via media.

Odells nakna maktspråk i DI att han vill sparka styrelseledamöter som följer riksdagens angivna mål (se nedan) mer än "regeringens riktlinjer" är ytterst olustigt eftersom regeringens riktlinjer 2009 blev de facto underkända av riksdagen; riksdagen ville inte ha någon förändring i Odells riktning, och skrev mycket tydligt som sin mening att status quo ska gälla, och att några nya riktlinjer från regeringens sida "inte innebär någon ökad styrning av AP-fondstyrelsernas placeringspolitik från regeringens sida och att fonderna – liksom tidigare – i sin förvaltning inte får ta närings- eller ekonomisk-politiska hänsyn."

Låt mig citera från Betänkande 2009/10:FiU6 AP-fondernas verksamhet t.o.m. 2008:
”Utskottet välkomnar att rörliga ersättningar tas bort för ledande befattningshavare i AP-fonderna.[OBS detta gäller i AP-fonderna och inte i bolag i vilka fonderna utövar ägande/ CBH anm]. Utskottet konstaterar samtidigt att de nya riktlinjerna tydliggör den ordning och de regler som rått sedan 2001.
I riktlinjerna [som Odell och regeringen beslöt i april 2009] anger regeringen också följande: ”I företag där AP-fonderna direkt eller genom ett företag är delägare bör AP-fonderna respektive företaget i dialog med övriga ägare verka för att riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt.”
Detta har ibland i debatten uppfattats som att regeringen ändrat policy och nu vill styra AP-fonderna och att riktlinjerna strider mot fondernas övergripande mål om hög långsiktig avkastning.
Utskottet vill betona att formuleringarna ”bör”, ”i dialog med övriga ägare” och ”verka för att riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt” inte innebär någon ökad styrning av AP-fondstyrelsernas placeringspolitik från regeringens sida och att fonderna – liksom tidigare – i sin förvaltning inte får ta närings- eller ekonomisk-politiska hänsyn.
Utskottet är överens med regeringen om att riktlinjerna inte inkräktar på pensionsöverenskommelsen. Överenskommelsen ligger fast och fondernas övergripande mål är och förblir hög långsiktig avkastning.” (CBHs understrykningar).

Så långt finansutskottet och riksdagen. Det som är särskilt bedrövligt i sammanhanget är att hotet mot AP-fondernas självständiga ställning och risken för politisk styrning kommer från en borgerlig politiker och regering, och därtill efter en finanskris i vilken vänsteroppositionen hotat med att tvinga AP-fonderna att köpa Saabaktier. Agerandet är historielöst om inte annat, och påminner oss om att även solen tidvis har stora fläckar.

P.S.
Behandlingen av KU-anmälan mot Odell är ännu inte avslutad i utskottet.

Ett utrikespolitiskt stolleprov av vänsterpartierna.

Ett utrikespolitiskt stolleprov av vänsterpartierna.

Man tar sig för pannan! I dagens SvD avslöjas att vänsterpartierna om de skulle komma till makten kommer att kräva ”att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.” Någon kanske tycker att detta låter allmänt freds-sympatiskt med det är i själva verket ett utrikespolitiskt stolleprov av närmast monumentala dimensioner. Det måste få konsekvenser för valrörelsen.

Ta det mest uppenbara. Demokratiska grannländer i vårt eget närområde vill ha USAs skydd. Island bönar och ber USA om att landet ska behålla flyg och militär på Keflaviks flygbas på ön. Det vill helst inte USA. De rödgröna ställer sig alltså på USAs sida mot Island. Ett barn kan ju begripa efter en blick på kartan att lilla Island inte självt kan försvara sin ö och Nordatlanten. De baltiska staternas säkerhet garanteras av USA i sista hand. Vänsterpartiernas politik skulle därför undergräva Baltikums säkerhet, och skulle kunna göra de baltiska staterna till lätt byte för ryska trakasserier och hot. Bäva måtte islänningar och balter inför risken att det blir en vänsterregering i Sverige.

Referens: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/retratt-av-usa-rodgront-krav_4764037.svd

Socialdemokratiska krisförnekare och bidrag(s)debattörer.

Socialdemokraternas Mona Sahlin och Thomas Östros försöker gå på offensiven. Nu senast anklagar de Alliansregeringen för att skapa ”ett bidrags-Sverige”. Så här refererar TT deras attack (den 19/5, kl 14.05):

”I samband med [socialdemokratiska] partiets kommunkonferens pekade Thomas Östros på att socialbidragen ökat med 20 procent mellan slutet av 2008 och slutet av 2009.
- Vi blir alltmer ett bidrags-Sverige, sade den ekonomisk-politiske talesmannen.
Östros angrep regeringen för att göra för lite för att bekämpa arbetslösheten och för att inte satsa mer statliga pengar på kommunerna. Han hävdar att 25 000 personer sagts upp i kommunerna det senaste året. Enligt Sveriges kommuner och landsting handlar det dock om cirka 5 000.”

Som inteckning för sitt påstående tar alltså Sahlin - Östros (S-Ö) de ökade utgifterna för arbetslöshetsförsäkring och socialbidrag. (Men S-Ö nämner inte sjukförsäkringen; se nedan). S-Ö anser att det finns ett samband mellan ökade kostnader för socialbidrag och färre jobb i offentligfinansierad välfärd. Vad har Östros och Sahlin för fog för sina påståenden? Låt oss syna anklagelserna i sömmarna.

Sahlin och Östros ondgör sig över ökade kostnader för arbetslöshetsförsäkringen. Detta är bara det senaste exemplet på ett mer generellt drag hos S - Ös debatteknik sedan 2008: S-Ö argumenterar som om Sverige – i motsats till i stort sett alla andra länder – skulle ha kunnat gå opåverkat genom den globala finanskrisen. De driver sin kamp om verklighetsbilden genom att behandla läsare och lyssnare som blinda och döva inför medias och ansvariga myndigheters återkommande krisrapportering. Men, vem vill rösta på politiker som likt Sahlin och Östros varje vecka söker osynliggöra att det finns en global finanskris, och – när någon påpekar krisens existens – har för vana att retirera till ståndpunkten att om krisen skulle ha funnits så borde den i alla fall inte ha påverkat Sverige?

Jag har två teorier om varför Sahlin och Östros sänker sig själva till rollen som krisförnekare.

En första förklaring är att de tror att de därmed ställer sig på en nivå som åhörarna har. Alternativet hade varit att utöva ledarskap och informera, analysera och diskutera krisen, dess konsekvenser och möjliga motåtgärder i Sverige, Europa och världen. En andra förklaring är att Sahlin och Östros faktiskt är intellektuellt oförmögna att analysera den komplicerade och mångfacetterade krisen: orsaker, förlopp och konsekvenser, motåtgärder och risker och presentera sin egen politik i ljuset av verklighetens krisförlopp. Tänk efter, när läste eller hörde någon Sahlin och Östros demonstrera att de på ett insiktsfullt sätt kunde analysera den globala krisen och dess konsekvenser, bl. a för Sverige? Den artikeln eller anförandet finns inte trots att alla möjligheter funnits sedan 2008. S - Ös bedömning är att anti-intellektuellt råskäll går hem, men de underskattar väljarna. En tredje möjlighet är förstås en kombination av båda dessa förklaringar.

Så, tillbaka till det senaste exemplet på krisförnekelse som återges i TT-texten ovan. Kostnaderna för just ersättning till arbetslösa ska ju öka i en lågkonjunktur. Om något annat skedde vore det ett tecken på detta socialförsäkringssystem inte fungerade. Med S - Ös egen politik, och samma konjunkturförlopp i Sverige, hade dessutom kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen blivit betydligt högre därför att S - Ö vill ha högre ersättningar till arbetslösa under längre tid. Kritiken av att utbetalningarna ökat vädjar sålunda till åhörarnas oförstånd, och illustrerar återigen S - Ös ovilja till ens det enklaste ekonomiska upplysningsarbete.

Östros påstående att 25 000 jobb försvunnit i välfärden stämmer inte heller. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) egna kalkyler (refererade även av TT ovan) – som säkerligen inte tas till i underkant av denna kravmaskin för ökade statsbidrag! – rör det sig snarare om 5000 jobb som försvunnit under det senaste året. Det är ett lågt tal med tanke på den rådande lågkonjunkturen och även med tanke på att den demografiska utvecklingen inom skolväsendet inneburit färre barn och minskat behov av lärare. 5000 jobb är också ett mycket måttligt antal om man jämför med hur många jobb som försvunnit i svenska exportföretag. Det är inte nedskärningar i den offentliga sektorn som orsakat den högre arbetslösheten, utan en minskad efterfrågan på svenska exportprodukter. Det kan dock inte åtgärdas genom mer pengar till svenska kommuner, som S - Ö brukar antyda.

S - Ö kritiserar även att utbetalningarna för socialbidrag ökar. Regeringens prognos är att utgifterna för socialbidrag kommer att bli ca 10 miljarder för 2010. I ett historiskt perspektiv är det inte ett högt belopp. År 2000 – it-bubblans högkonjunkturår – låg kostnaderna för socialbidrag på ca 9 miljarder kronor. Om man tar hänsyn till inflation och uppräkningar av socialbidraget är den reala kostnaden för socialbidrag sannolikt lägre idag än år 2000, när socialdemokraterna regerade landet i högkonjunktur.

S - Ö undviker nogsamt att nämna bidrag från en annan del av trygghetssystemen - sjukförsäkringen. Här är förklaringen till tystnaden på denna punkt: Antalet personer som får sjukersättning hade i mars 2010 minskat med hela 210 000 personer jämfört med i mars 2006. Det gör att statskassan sparar uppskattningsvis minst 30 - 40 miljarder kronor per år i minskade utgifter.

Nettokostnadsökningen för olika bidrag, om man ser till alla tre – sjukförsäkring, socialbidrag och arbetslöshetsförsäkring – har därför varit ovanligt liten de senaste åren med tanke på att vi genomgår en kraftig lågkonjunktur. S - Ös tal om ett bidrags-Sverige håller helt enkelt inte.

MP är arbetsskyggt och vill inskränka människors valfrihet.

MP är arbetsskyggt och vill inskränka människors valfrihet.

MP vill sänka normalarbetstiden till 35 timmar i veckan. MP-kongressen plockade också bort en skrivning om längre yrkesliv och en öppning för en höjd pensionsålder, i förslaget till valmanifest (TT 16/5).

Miljöpartiet är arbetsskyggt och har nära till pekpinnen och tvånget. Självklart ska människor så långt det är möjligt själva få bestämma sin arbetstid och göra sitt eget val mellan inkomst, arbetstid och fritid. Tanken att ett politiskt parti ska fatta detaljbeslut över vår vardag och våra viktiga livsval är obehaglig. Samma valfrihetsfientliga inställning gäller obligatoriskt tredelad föräldraförsäkring.

När MP både vill lagstifta om kortare arbetstid och om hur småbarnsföräldrar ska använda denna förkortade tid blottläggs partiet ideologi som ofrihetens pekpinneviftare.

(pressmeddelande 16 maj 2010)

Eftersätt inte Sveriges intressen. Visa solidaritet med Greklands goda krafter!

I nöden prövas vännen, men Sverige är frånvarande i den europeiska krishanteringen. Vi får inte tillfällen att tillvarata våra finanspolitiska intressen i eurogruppen och inte heller de penningpolitiska i ECB. Sveriges intressen eftersätts med euro-utanförskapet.

Som europeiskt och solidariskt land borde Sverige istället delta i krishanteringen och räddningsaktionerna. Vi borde vara med och stödja de goda och kloka krafterna i Europa och Grekland, och uppmuntra effektiva insatser för att stävja fusk och budgetslapphet i Grekland och annorstädes i Europa. Sverige har bidrag att ge vad gäller budgetkontroll, ekonomisk politik och krishantering, men tyvärr står vi utanför euron.

Eftersom Sverige i dessa skickelsedigra dagar inte är med vid de viktiga borden där långsiktiga beslut om Europas framtid utformas och fattas dessa dagar är euro-utanförskapet till skada för vårt land. Vi förmår inte på ett effektivt och informerat sätt tillvarata vårt lands långsiktiga intressen i Europas beslutsskapande och beslutsfattande. Vår frånvaro från förhandlingsborden i eurogruppen gör att vi inte får tillfälle att i rätt forum utveckla våra synpunkter på krishanteringen, lösningarna och vi kan bara i bästa fall indirekt ge bidrag till Europa ekonomiska och monetära framtid.

Eftersätt inte Sveriges intressen. Visa solidaritet med Grekland!

Grekland - desperata tider.

Grekland: Desperata tider - desperata åtgärder. Vår omvärld har blivit mer riskfylld. Grekland kan smitta övriga Sydeuropa. Nyckelorden är kris, risk, farligt. Satsa på beprövad erfarenhet av kristid.

Grekland får nu låna till räntor som ligger 15 procent över Tysklands. Den räntenivån klarar inte Grekland, som skulle tvingas ställa in betalningarna om landet inte fick stöd.

Tyskland och andra EU-länder, med sin större kreditvärdighet, kan låna upp på marknaden till väsentligt lägre räntor än Grekland. Därför lånar de andra EU-länderna nu upp för Greklands räkning, och lånar dessa pengar vidare till Grekland. Det benefika inslaget är att Tyskland och andra länder ställer sin högre kreditvärdighet till Greklands förfogande.

Det som motiverar den högre räntan är den upplevda risken att Grekland ställer in betalningarna, och att de som har krav på Grekland kanske bara får tillbaka 20-40 procent av sina utlånade pengar.

En parallell är Sverige m fl, å ena sidan, och Lettland, å andra sidan, åren 2008 och framåt. En flerårig vettlös finanspolitik leder till en desperat situation i vilken bl a Sverige, EU och IMF väljer att hjälpa till genom att låna upp själva för Lettlands räkning. Det bedömdes som bättre än att Lettland ställer in betalningarna.

Både beträffande Grekland och Lettland skulle en betalningsinställelse dessutom utlösa bankkrascher och krav på statligt stöd till insättare och nödkrediter till företag.

Lettland är nu på väg tillbaka, och en kris går över med rätt åtgärder. Det är inga konstiga eller sofistikerade åtgärder som krävs: Mindre utgifter och större intäkter i den offentliga sektorn i båda dessa länder. BNP faller, naturligtvis, vilket dessvärre minskar totala efterfrågan ännu mera. Som motvikt mot finanspolitikens åtstramningar bör dock komma den expansiva effekten av fallande räntor, förutsatt att det finanspolitiska åtgärdsprogrammet i både teori och genomförande är trovärdigt.

Om Greklandskrisen smittar sjunkande kreditvärdighet till andra länder som Spanien, Portugal och Italien - ja, då lever Europa farligt. Problemen med att låna får då en helt annan storleksordning. Det blir högre räntor för alla, och bland annat minskad efterfrågan på svensk export både till Sydeuropa och - indirekt - även till andra länder med försämrad efterfrågeutveckling.

Till råge på eländet verkar nu också Kina få en ekonomisk utveckling som är något sämre än väntat och vi har nu stigande världsmarknadspriser på olja.

Slutsats: Vi ska se till att vårt eget hus är stormsäkert. Europas sak blir ofrånkomligen alltmer också vår. Inga experiment. Satsa på beprövad erfarenhet av kristider.

1 maj återbetalningsdag för LO:s finansiering av S-valrörelsen

- 1 maj är dagen när LO-finansieringen av Socialdemokraterna växlas in i skarpa vallöften till LO. Genom finansieringen köper sig LO inflytande över en vänsterregering. LO blir fjärde och tyngsta hjulet i en vänsteregering. Med Socialdemokraterna i regeringsställning blir LO åter en stat i staten.

- Vad får då LO? Om oppositionen vinner får LO-adeln skattefrälse för fackliga a-kasseavgifter och höjt tak i a-kassan. LO har också vetorätt över arbetsrätten. LO-ordföranden sitter i Socialdemokraternas valledning. En organisation utanför den valda riksdagen köper sig inflytande över riksdagens beslut om de rödgröna vinner valet..

LO betalade i förra valrörelsen 90-100 miljoner kronor rakt ned i Socialdemokraternas valrörelsekassa, och ställde därutöver upp med gratis arbetskraft till ett värde av 500-800 miljoner kronor, enligt en undersökning, som Carl B Hamilton lät göra 2006.

- Med sådana resurser kommer LO att ständigt stötta S mot V och MP om de rödgröna skulle vinna valet.

– Alliansen vet vad som gäller. Vi har mött LO-krossen många gången. Vi är beredda. Vi tar fajten.

Undersökningen finns att läsa här:
www.folkpartiet.se/ImageVault/Images/id_5698/scope_0/ImageVaultHandler.aspx