Socialdemokratiska krisförnekare och bidrag(s)debattörer.

Socialdemokraternas Mona Sahlin och Thomas Östros försöker gå på offensiven. Nu senast anklagar de Alliansregeringen för att skapa ”ett bidrags-Sverige”. Så här refererar TT deras attack (den 19/5, kl 14.05):

”I samband med [socialdemokratiska] partiets kommunkonferens pekade Thomas Östros på att socialbidragen ökat med 20 procent mellan slutet av 2008 och slutet av 2009.
- Vi blir alltmer ett bidrags-Sverige, sade den ekonomisk-politiske talesmannen.
Östros angrep regeringen för att göra för lite för att bekämpa arbetslösheten och för att inte satsa mer statliga pengar på kommunerna. Han hävdar att 25 000 personer sagts upp i kommunerna det senaste året. Enligt Sveriges kommuner och landsting handlar det dock om cirka 5 000.”

Som inteckning för sitt påstående tar alltså Sahlin - Östros (S-Ö) de ökade utgifterna för arbetslöshetsförsäkring och socialbidrag. (Men S-Ö nämner inte sjukförsäkringen; se nedan). S-Ö anser att det finns ett samband mellan ökade kostnader för socialbidrag och färre jobb i offentligfinansierad välfärd. Vad har Östros och Sahlin för fog för sina påståenden? Låt oss syna anklagelserna i sömmarna.

Sahlin och Östros ondgör sig över ökade kostnader för arbetslöshetsförsäkringen. Detta är bara det senaste exemplet på ett mer generellt drag hos S - Ös debatteknik sedan 2008: S-Ö argumenterar som om Sverige – i motsats till i stort sett alla andra länder – skulle ha kunnat gå opåverkat genom den globala finanskrisen. De driver sin kamp om verklighetsbilden genom att behandla läsare och lyssnare som blinda och döva inför medias och ansvariga myndigheters återkommande krisrapportering. Men, vem vill rösta på politiker som likt Sahlin och Östros varje vecka söker osynliggöra att det finns en global finanskris, och – när någon påpekar krisens existens – har för vana att retirera till ståndpunkten att om krisen skulle ha funnits så borde den i alla fall inte ha påverkat Sverige?

Jag har två teorier om varför Sahlin och Östros sänker sig själva till rollen som krisförnekare.

En första förklaring är att de tror att de därmed ställer sig på en nivå som åhörarna har. Alternativet hade varit att utöva ledarskap och informera, analysera och diskutera krisen, dess konsekvenser och möjliga motåtgärder i Sverige, Europa och världen. En andra förklaring är att Sahlin och Östros faktiskt är intellektuellt oförmögna att analysera den komplicerade och mångfacetterade krisen: orsaker, förlopp och konsekvenser, motåtgärder och risker och presentera sin egen politik i ljuset av verklighetens krisförlopp. Tänk efter, när läste eller hörde någon Sahlin och Östros demonstrera att de på ett insiktsfullt sätt kunde analysera den globala krisen och dess konsekvenser, bl. a för Sverige? Den artikeln eller anförandet finns inte trots att alla möjligheter funnits sedan 2008. S - Ös bedömning är att anti-intellektuellt råskäll går hem, men de underskattar väljarna. En tredje möjlighet är förstås en kombination av båda dessa förklaringar.

Så, tillbaka till det senaste exemplet på krisförnekelse som återges i TT-texten ovan. Kostnaderna för just ersättning till arbetslösa ska ju öka i en lågkonjunktur. Om något annat skedde vore det ett tecken på detta socialförsäkringssystem inte fungerade. Med S - Ös egen politik, och samma konjunkturförlopp i Sverige, hade dessutom kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen blivit betydligt högre därför att S - Ö vill ha högre ersättningar till arbetslösa under längre tid. Kritiken av att utbetalningarna ökat vädjar sålunda till åhörarnas oförstånd, och illustrerar återigen S - Ös ovilja till ens det enklaste ekonomiska upplysningsarbete.

Östros påstående att 25 000 jobb försvunnit i välfärden stämmer inte heller. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) egna kalkyler (refererade även av TT ovan) – som säkerligen inte tas till i underkant av denna kravmaskin för ökade statsbidrag! – rör det sig snarare om 5000 jobb som försvunnit under det senaste året. Det är ett lågt tal med tanke på den rådande lågkonjunkturen och även med tanke på att den demografiska utvecklingen inom skolväsendet inneburit färre barn och minskat behov av lärare. 5000 jobb är också ett mycket måttligt antal om man jämför med hur många jobb som försvunnit i svenska exportföretag. Det är inte nedskärningar i den offentliga sektorn som orsakat den högre arbetslösheten, utan en minskad efterfrågan på svenska exportprodukter. Det kan dock inte åtgärdas genom mer pengar till svenska kommuner, som S - Ö brukar antyda.

S - Ö kritiserar även att utbetalningarna för socialbidrag ökar. Regeringens prognos är att utgifterna för socialbidrag kommer att bli ca 10 miljarder för 2010. I ett historiskt perspektiv är det inte ett högt belopp. År 2000 – it-bubblans högkonjunkturår – låg kostnaderna för socialbidrag på ca 9 miljarder kronor. Om man tar hänsyn till inflation och uppräkningar av socialbidraget är den reala kostnaden för socialbidrag sannolikt lägre idag än år 2000, när socialdemokraterna regerade landet i högkonjunktur.

S - Ö undviker nogsamt att nämna bidrag från en annan del av trygghetssystemen - sjukförsäkringen. Här är förklaringen till tystnaden på denna punkt: Antalet personer som får sjukersättning hade i mars 2010 minskat med hela 210 000 personer jämfört med i mars 2006. Det gör att statskassan sparar uppskattningsvis minst 30 - 40 miljarder kronor per år i minskade utgifter.

Nettokostnadsökningen för olika bidrag, om man ser till alla tre – sjukförsäkring, socialbidrag och arbetslöshetsförsäkring – har därför varit ovanligt liten de senaste åren med tanke på att vi genomgår en kraftig lågkonjunktur. S - Ös tal om ett bidrags-Sverige håller helt enkelt inte.