Nya förslag från EU-kommissionen ställer betydligt hårdare krav på budgetdisciplin, särskilt i euroländerna. Bland annat ska EU:s statistikmyndighet kunna göra "gryningsräder" ifall man misstänker att ett land redovisar falska siffror. Detta ställer vi oss bakom, skriver folkpartisterna Olle Schmidt och Carl B Hamilton.
(Artikeln publicerad på Svenska Dagbladet Brännpunkts webbplats den 29 september 2010.)
EU-kommissionen lade i går fram ett antal lagförslag som är tänkta att stärka budgetdisciplinen i EU. Förslagen handlar både om att samordna och staga upp ländernas ekonomier bättre än idag och om att införa snabbare och effektivare sanktioner mot euroländer som bryter mot EU:s regler för länders skulder och budgetunderskott.
Sverige bör agera för att de nya gemensamma budgetreglerna blir så stränga som möjligt. På så sätt återskapas förtroendet för euron som valuta. Det är något som hela EU tjänar på. EU-länderna behöver likt Odyssevs surra sig vid masten för att kunna stå emot de budgetslappa sirenernas förföriska sånger.
I Sverige införde vi efter bank- och budgetkrisen i början av 1990-talet bland annat en strikt budgetdisciplin. Regeringens budgetmakt ökade och riksdagens minskade. Vi införde treåriga utgiftstak och överskottsmål i statsbudgeten. EU-medlemskapet krävde en självständig Riksbank. Pensionssystemet reformerades och är numera långsiktigt stabilt. Idag behöver de flesta EU-länder genomföra det slags reformer som Sverige redan genomfört.
För att driva på en sådan utveckling behövs det mer av skarpa regler och överstatlighet i EU-ländernas budgetpolitik. På så sätt kan en ny Greklandskris motverkas. De nya reglerna bör gälla även de länder som ännu inte är med i eurosamarbetet. Sverige har inget att frukta eftersom vi redan har denna typ av regler.
Det är dock lagtekniskt svårare att införa ekonomiska sanktioner mot de länder som står utanför eurosamarbetet. Målet bör dock vara att även dessa länder i så stor utsträckning som möjligt ska pressas till att följa det nya striktare regelverket. Om ett EU-land för en ansvarslös ekonomisk politik påverkas hela EU negativt och inte bara det enskilda landet. Det gäller även de länder som står utanför eurosamarbetet.
Vi välkomnar EU-kommissionens initiativ att skärpa regelverket. Vi stödjer också EU-kommissionär Olli Rehns förslag om att införa snabbare och skarpare böter för de euroländer som inte följer regelverket. Det skulle stärka medlemsländernas budgetdisciplin och skapa större ekonomisk och finansiell stabilitet inom EU.
Vi anser att det bästa förslaget är att dra in EU-stöd om ett land inte sköter sig. Minskat stöd – mindre i den nationella plånboken! Det skulle vara ett effektivt sanktionsmedel. Euroländer ska dessutom kunna åläggas att betala depositioner, som omvandlas till böter, om landet ifråga inte följer reglerna.
Det behövs också på nationell nivå rigorösa bestämmelser som kan pressa fram åtgärder för att säkra sunda och stabila statsfinanser. Om man misstänker att ett land redovisar falsk statistik ska EU:s statistikmyndighet, Eurostat, också kunna göra oanmälda inspektioner, "gryningsräder", för att kolla upp siffrornas äkthet.
I måndags besökte ECB-chefen Jean-Claude Trichet ekonomiutskottet i Europaparlamentet. Han vill se så hårda regler som möjligt för de länder som inte når upp till stabilitets- och tillväxtpaktens regler om underskott och statsskuld. Bevisbördan ska ligga på de länder som inte följer EU:s regelverk. De måste kunna visa varför de inte ska bli föremål för sanktioner.
Trichet sa att EU kan gå mycket långt vad gäller sanktionerna utan att behöva ändra fördraget. Vi håller med Trichet. Det är också hållningen hos Sveriges regering och Europaparlamentet. Reglerna kommer också att i beslut konfirmeras av riksdagen.
Förhandlingarna om regelverket kring finanstillsynen visade att Europaparlamentet inte kommer att godkänna ett förslag som innebär att det uppnås "en minsta gemensamma nämnare". Istället för att några länder tillåts vattna ur förslaget måste svenska regeringen och Europaparlamentet – som tillsammans kommer att behandla Kommissionens förslag till nytt regelverk – nu visa musklerna och markera vikten av ett ekonomiskt strikt regelverk. Det är nödvändigt att med nya regler vingklippa de budgetslappa sirenerna i Europa.
OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, ledamot i Ekonomiutskottet och gruppledare för liberalerna (ALDE) i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman, ordförande i näringsutskottet, talesman för ekonomi- och näringspolitik.
onsdag 29 september 2010
lördag 18 september 2010
En glad nyhet. Sprid den gärna vidare!
En glad nyhet!
Du behöver inte fundera på om du ska stödrösta eller taktikrösta. Alla allianspartier är nu definitivt över 4%-spärren så du kan rösta på partiet du gillar allra bäst, och utan taktiska sidoblickar. Är du liberal, rösta liberalt!
Sprid gärna vidare!
Du behöver inte fundera på om du ska stödrösta eller taktikrösta. Alla allianspartier är nu definitivt över 4%-spärren så du kan rösta på partiet du gillar allra bäst, och utan taktiska sidoblickar. Är du liberal, rösta liberalt!
Sprid gärna vidare!
torsdag 16 september 2010
Behåll kärnkraften så sänker vi både elpris och utsläpp
Sverige har idag, tack vare kärn- och vattenkraften, tillgång till konkurrenskraftigt prissatt och koldioxidfri elförsörjning. Det är grunden för hela den svenska elintensiva industrin och gör att vi i Sverige ger upphov till jämförelsevis låga koldioxidutsläpp per person.
Det är dock inte givet att det kommer att fortsätta att gälla. På 2020-talet kommer den nuvarande svenska kärnkraften att börja avvecklas av åldersskäl. Det tar dryga tio år att bygga en ny reaktor. Därför är Allianspartierna överens om att dagens reaktorer ska få bytas ut mot nya.
Mot det står vänsterpartiernas energipolitik. All svensk kärnkraft ska enligt deras överenskommelse avvecklas "med hänsyn till sysselsättning och välfärd". Men reaktorerna kommer att behöva stängas ned av åldersskäl, oavsett om det kan ske med hänsyn till jobb och välfärd eller ej. Miljöpartiet vill gå ännu snabbare fram och avveckla minst en reaktor kommande mandatperiod
För att jämföra effekter på bland annat elpriser har elanalysföretaget Pöyry Energy Consulting tagit fram två scenarier för Sveriges framtida elförsörjning. Det ena söker spegla att Alliansens politik blir verklighet och det andra vänsterpartiernas avvecklingslinje när det gäller kärnkraften.
Slutsatsen i Pöyrys analys är att vänsterpartiernas politik leder till både betydligt högre elpriser och kraftigare svängningar i elpriset än vad Alliansens politik gör. Elpriserna blir för företagen ca 20 procent högre med vänsterpartiernas politik. För konsumenterna, som via elräkningen ovanpå detta får betala för oppositionens ytterligare skärpning av elcertifikatsystemet, blir prisökningen ca 24 procent.
Vad skulle en sådan prisökning betyda för hushållen? Låt oss ta ett exempel. För en familj (två vuxna och två barn) i en 1½-plans villa i Mellansverige med genomsnittlig elförbrukning, är fördelen med vår politik uppskattningsvis en lägre elkostnad mellan 1500 och 5000 kronor/år, beroende på hur villan värms upp.
För företag innebär de högre elpriserna försämrad internationell konkurrenskraft, lägre lönsamhet, mindre produktion och färre jobb i Sverige. Det blir i slutändan också ett slag mot de svenska hushållen i form av färre jobb.
Förutom att Alliansens politik medför stabilare elpriser uppskattar Pöyry att den också ger upphov till fyra miljoner ton lägre koldioxidutsläpp. Dessutom leder högre elpriser i Sverige till att svensk industriproduktion riskerar att läggas ned här och flytta till länder som accepterar större utsläpp. Tar man in denna aspekt ger Folkpartiets och Alliansens energipolitik ännu lägre globala utsläpp jämfört med oppositionen.
Om några dagar är det val. Då står två tydliga alternativ mot varandra. Alliansens politik är bäst för både de svenska hushållen, företagen, klimatet och de svenska jobben.
Jan Björklund (FP)
Partiledare
Carl B Hamilton (FP)
Ordförande i riksdagens näringsutskott (FP)
(Artikel med Jan Björklund publicerad i Dagens Industri den 16/9)
Det är dock inte givet att det kommer att fortsätta att gälla. På 2020-talet kommer den nuvarande svenska kärnkraften att börja avvecklas av åldersskäl. Det tar dryga tio år att bygga en ny reaktor. Därför är Allianspartierna överens om att dagens reaktorer ska få bytas ut mot nya.
Mot det står vänsterpartiernas energipolitik. All svensk kärnkraft ska enligt deras överenskommelse avvecklas "med hänsyn till sysselsättning och välfärd". Men reaktorerna kommer att behöva stängas ned av åldersskäl, oavsett om det kan ske med hänsyn till jobb och välfärd eller ej. Miljöpartiet vill gå ännu snabbare fram och avveckla minst en reaktor kommande mandatperiod
För att jämföra effekter på bland annat elpriser har elanalysföretaget Pöyry Energy Consulting tagit fram två scenarier för Sveriges framtida elförsörjning. Det ena söker spegla att Alliansens politik blir verklighet och det andra vänsterpartiernas avvecklingslinje när det gäller kärnkraften.
Slutsatsen i Pöyrys analys är att vänsterpartiernas politik leder till både betydligt högre elpriser och kraftigare svängningar i elpriset än vad Alliansens politik gör. Elpriserna blir för företagen ca 20 procent högre med vänsterpartiernas politik. För konsumenterna, som via elräkningen ovanpå detta får betala för oppositionens ytterligare skärpning av elcertifikatsystemet, blir prisökningen ca 24 procent.
Vad skulle en sådan prisökning betyda för hushållen? Låt oss ta ett exempel. För en familj (två vuxna och två barn) i en 1½-plans villa i Mellansverige med genomsnittlig elförbrukning, är fördelen med vår politik uppskattningsvis en lägre elkostnad mellan 1500 och 5000 kronor/år, beroende på hur villan värms upp.
För företag innebär de högre elpriserna försämrad internationell konkurrenskraft, lägre lönsamhet, mindre produktion och färre jobb i Sverige. Det blir i slutändan också ett slag mot de svenska hushållen i form av färre jobb.
Förutom att Alliansens politik medför stabilare elpriser uppskattar Pöyry att den också ger upphov till fyra miljoner ton lägre koldioxidutsläpp. Dessutom leder högre elpriser i Sverige till att svensk industriproduktion riskerar att läggas ned här och flytta till länder som accepterar större utsläpp. Tar man in denna aspekt ger Folkpartiets och Alliansens energipolitik ännu lägre globala utsläpp jämfört med oppositionen.
Om några dagar är det val. Då står två tydliga alternativ mot varandra. Alliansens politik är bäst för både de svenska hushållen, företagen, klimatet och de svenska jobben.
Jan Björklund (FP)
Partiledare
Carl B Hamilton (FP)
Ordförande i riksdagens näringsutskott (FP)
(Artikel med Jan Björklund publicerad i Dagens Industri den 16/9)
lördag 11 september 2010
Ny kärnkraft räddar älvarna.
(Artikel publicerad i Dagens Industri den 11/9 2010. Även apropå inslag i SVTs Rapport 11/9 om kraftverk i Torne älv).
En fördel med energiöverenskommelsen 2009 och riksdagsbeslutet i juni 2010 om att tillåta ny kärnkraft, är att olika skadliga ingrepp i miljön för ökad elproduktion inte krävs. Folkpartiets landsmöte beslöt därför också att partiet inte accepterar någon fortsatt utbyggnad av den småskaliga vattenkraften. Bäckar, åar och andra mindre vattendrag ska skyddas mot ytterligare exploatering.
Inget statligt stöd ska utgå till småskalig vattenkraft efter att nuvarande överenskommelser och kontrakt löpt ut. Folkpartiet kommer bara att acceptera uppgradering och effektivitetshöjningar i existerande anläggningar och på marknadsmässiga villkor.
Huvudskälet till vårt ställningstagande är att nyttan i form av ytterligare elkraft inte står i proportion till skadan på miljön vid exploatering. Tillskottet av el från småskalig vattenkraft är helt marginellt för eltillförseln. I Sverige finns idag ca 1700 vattenkraftverk med en effekt under 1 500 kW och som därmed betecknas som "småskalig vattenkraft" enligt lagen om elcertifikat. Detta är visserligen ca 63 procent av antalet vattenkraftsanläggningar i landet, men de är små och bidrar med mindre än 3 procent av elproduktionen. Småskalig vattenkraft är alltså helt marginell jämfört med den vanliga vattenkraften, som står för nära hälften (43 procent) av landets elenergiproduktion.
Tillskottet vore av ännu mer marginell betydelse.
All vattenkraftutbyggnad får stora miljökonsekvenser. Vattenmiljöerna både upp- och nedströms alla vattenkraftverk förändras avsevärt och ett kraftverk påverkar bland annat fisket.
Fördämningar förändrar vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtliv i vattnet men också på angränsande marker. Fritt strömmande vattendrag är en förutsättning för många djurarter och för sportfiske och övrigt fritidsliv. Fortsatt utbyggnad av vattenkraften riskerar också att omintetgöra tidigare restaureringar.
Systemet med elcertifikat är infört för att ekonomiskt stödja utbyggnad förnybar energi, inklusive småskaliga vattenkraftverk, trots deras miljöförstörande inverkan.
Genom elcertifikatsystemet, i kombination med prognoserna om långsiktigt stigande elpriser, har det skapats ett nymornat intresse för nya små vattenkraftverk i outbyggda vattendrag och för nystart av idag nedlagda små vattenkraftsanläggningar. I dag beräknas cirka 50 outbyggda vattendrag hotas av sådan utbyggnad. Denna omfattning kunde inte förutses när elcertifikatsystemet infördes i en tid med långtidsprognoser om lägre elpriser. Detta är ett viktigt skäl för omprövning.
En utbyggnad av småskalig vattenkraft är idag också obehövlig med tanke på att vi efter riksdagens energibeslut i juni 2010 kan bygga betydligt mer kärnkraftsel och även annan produktion av förnybar el. Därför ska vi som nation inte för all framtid offra de små vattendragen och deras unika miljö!
Detsamma gäller för de fyra nationalälvarna. Att de inte ska byggas ut är en för folkpartiet en orygglig ståndpunkt, liksom för dagens riksdagsmajoritet En utbyggnad av dessa älvar skulle sammanlagt ge ca 17 TWh/år, vilket sannolikt blir mindre än vad en enda modern och säkrare reaktor på 2020-talet kommer att producera.
Utbyggd kärnkraft skyddar sålunda i praktiken inte bara små vattendrag utan även dessa fyra älvar mot framtida krav på utbyggnad de närmaste 100 åren.
Carl B Hamilton, energi- och klimattalesman (FP), och ordförande i riksdagens näringsutskott
En fördel med energiöverenskommelsen 2009 och riksdagsbeslutet i juni 2010 om att tillåta ny kärnkraft, är att olika skadliga ingrepp i miljön för ökad elproduktion inte krävs. Folkpartiets landsmöte beslöt därför också att partiet inte accepterar någon fortsatt utbyggnad av den småskaliga vattenkraften. Bäckar, åar och andra mindre vattendrag ska skyddas mot ytterligare exploatering.
Inget statligt stöd ska utgå till småskalig vattenkraft efter att nuvarande överenskommelser och kontrakt löpt ut. Folkpartiet kommer bara att acceptera uppgradering och effektivitetshöjningar i existerande anläggningar och på marknadsmässiga villkor.
Huvudskälet till vårt ställningstagande är att nyttan i form av ytterligare elkraft inte står i proportion till skadan på miljön vid exploatering. Tillskottet av el från småskalig vattenkraft är helt marginellt för eltillförseln. I Sverige finns idag ca 1700 vattenkraftverk med en effekt under 1 500 kW och som därmed betecknas som "småskalig vattenkraft" enligt lagen om elcertifikat. Detta är visserligen ca 63 procent av antalet vattenkraftsanläggningar i landet, men de är små och bidrar med mindre än 3 procent av elproduktionen. Småskalig vattenkraft är alltså helt marginell jämfört med den vanliga vattenkraften, som står för nära hälften (43 procent) av landets elenergiproduktion.
Tillskottet vore av ännu mer marginell betydelse.
All vattenkraftutbyggnad får stora miljökonsekvenser. Vattenmiljöerna både upp- och nedströms alla vattenkraftverk förändras avsevärt och ett kraftverk påverkar bland annat fisket.
Fördämningar förändrar vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtliv i vattnet men också på angränsande marker. Fritt strömmande vattendrag är en förutsättning för många djurarter och för sportfiske och övrigt fritidsliv. Fortsatt utbyggnad av vattenkraften riskerar också att omintetgöra tidigare restaureringar.
Systemet med elcertifikat är infört för att ekonomiskt stödja utbyggnad förnybar energi, inklusive småskaliga vattenkraftverk, trots deras miljöförstörande inverkan.
Genom elcertifikatsystemet, i kombination med prognoserna om långsiktigt stigande elpriser, har det skapats ett nymornat intresse för nya små vattenkraftverk i outbyggda vattendrag och för nystart av idag nedlagda små vattenkraftsanläggningar. I dag beräknas cirka 50 outbyggda vattendrag hotas av sådan utbyggnad. Denna omfattning kunde inte förutses när elcertifikatsystemet infördes i en tid med långtidsprognoser om lägre elpriser. Detta är ett viktigt skäl för omprövning.
En utbyggnad av småskalig vattenkraft är idag också obehövlig med tanke på att vi efter riksdagens energibeslut i juni 2010 kan bygga betydligt mer kärnkraftsel och även annan produktion av förnybar el. Därför ska vi som nation inte för all framtid offra de små vattendragen och deras unika miljö!
Detsamma gäller för de fyra nationalälvarna. Att de inte ska byggas ut är en för folkpartiet en orygglig ståndpunkt, liksom för dagens riksdagsmajoritet En utbyggnad av dessa älvar skulle sammanlagt ge ca 17 TWh/år, vilket sannolikt blir mindre än vad en enda modern och säkrare reaktor på 2020-talet kommer att producera.
Utbyggd kärnkraft skyddar sålunda i praktiken inte bara små vattendrag utan även dessa fyra älvar mot framtida krav på utbyggnad de närmaste 100 åren.
Carl B Hamilton, energi- och klimattalesman (FP), och ordförande i riksdagens näringsutskott
Varning för skakig ekonomi med SD som vågmästare.
Vi lever i en ekonomiskt orolig omvärld. Finanskrisen har övergått i budgetkris i många länder som fortfarande har otillräckliga åtgärdsprogram. Det innebär att det finns krav på marknaden att finansiera en fortsatt stor statlig upplåning i många länder. Det gäller inte bara Europa utan även USA. Vad detta i slutändan leder vet ingen idag, bara att stora anpassningar förr eller senare måste göras. Bankerna står ostadigt i många länder, med övermodig utlåning till låntagare med svag återbetalningsförmåga. Även i Sverige har vi sett finansiella aktörer med okontrollerat risktagande i bagaget.
Sannolikt kommer ett antal av dessa europeiska och amerikanska banker att gå omkull, och det kan utlösa nya bankkriser. Sådana har vi sett kan sprida sig över gränserna genom att finansiella marknader och banker är gränsöverskridande. Kriser kan därmed komma tillbaka även av detta skäl. Det finns faror även för vårt land i detta scenario.
Idag varnar också Internationella Valutafonden för just dessa faror.
Slutsats: Vi måste se till att vi säkrar en stark och beslutsför riksdag som möjliggör en långsiktig och internationellt trovärdig ekonomisk politik i Sverige som säkrar stabilitet i Sverige även om det skulle komma ännu en kris utomlands ifrån.
Detta är bakgrunden till riksdagsvalet om en vecka och den kommande mandatperioden till 2014.
Om vi får ett parlamentariskt läge med SD som tungan på vågen har vi en vågmästare som är populist: dvs. gärna samtidigt kräver lägre skatter och högre offentliga utgifter och - följaktligen - budgetunderskott.
För svensk ekonomi skulle detta innebära ökad osäkerhet om den ekonomiska politiken och möjligheterna att driva en kraftfull och stabil ekonomisk politik som säkrar jobben, inkomsterna och investeringar under mandatperioden.
Möjligheterna för god tillväxt, låg inflation och räntor, investeringar, och reformer blir mer oförutsägbara. Beslutsfattare och marknaden hatar osäkerhet, och kan bli mer avvaktande beträffande investeringar i byggen, maskiner, anställningsbeslut och andra långsiktiga åtaganden.
Vi lärde av 90-talskrisen att ett populistparti som vågmästare i förlängningen kan leda till stora ekonomiska problem för vanligt folk, för företag, för kommuner och landsting. Sådana problem vill vi inte ha tillbaka.
Ett populistiskt vågmästarparti kan leda till misstro hos dem som ska låna ut pengar till Sverige och kan i förlängningen leda till större statlig upplåning och högre räntor.
I ett internationell ekonomiskt krisläge, som mycket väl kan återkomma, är detta naturligtvis dåliga nyheter för svenska hushåll och företag. En vågmästarroll för SD får svåröverblickbara konsekvenser för jobben, inkomsterna och, i värsta fall, i förlängningen även för räntorna.
Slutsats: Vi måste se till att vi säkrar en stark och beslutsför riksdag som möjliggör en stabil och långsiktig ekonomisk politik i Sverige. Bland annat därför bör SD inte komma in i riksdagen.
Sannolikt kommer ett antal av dessa europeiska och amerikanska banker att gå omkull, och det kan utlösa nya bankkriser. Sådana har vi sett kan sprida sig över gränserna genom att finansiella marknader och banker är gränsöverskridande. Kriser kan därmed komma tillbaka även av detta skäl. Det finns faror även för vårt land i detta scenario.
Idag varnar också Internationella Valutafonden för just dessa faror.
Slutsats: Vi måste se till att vi säkrar en stark och beslutsför riksdag som möjliggör en långsiktig och internationellt trovärdig ekonomisk politik i Sverige som säkrar stabilitet i Sverige även om det skulle komma ännu en kris utomlands ifrån.
Detta är bakgrunden till riksdagsvalet om en vecka och den kommande mandatperioden till 2014.
Om vi får ett parlamentariskt läge med SD som tungan på vågen har vi en vågmästare som är populist: dvs. gärna samtidigt kräver lägre skatter och högre offentliga utgifter och - följaktligen - budgetunderskott.
För svensk ekonomi skulle detta innebära ökad osäkerhet om den ekonomiska politiken och möjligheterna att driva en kraftfull och stabil ekonomisk politik som säkrar jobben, inkomsterna och investeringar under mandatperioden.
Möjligheterna för god tillväxt, låg inflation och räntor, investeringar, och reformer blir mer oförutsägbara. Beslutsfattare och marknaden hatar osäkerhet, och kan bli mer avvaktande beträffande investeringar i byggen, maskiner, anställningsbeslut och andra långsiktiga åtaganden.
Vi lärde av 90-talskrisen att ett populistparti som vågmästare i förlängningen kan leda till stora ekonomiska problem för vanligt folk, för företag, för kommuner och landsting. Sådana problem vill vi inte ha tillbaka.
Ett populistiskt vågmästarparti kan leda till misstro hos dem som ska låna ut pengar till Sverige och kan i förlängningen leda till större statlig upplåning och högre räntor.
I ett internationell ekonomiskt krisläge, som mycket väl kan återkomma, är detta naturligtvis dåliga nyheter för svenska hushåll och företag. En vågmästarroll för SD får svåröverblickbara konsekvenser för jobben, inkomsterna och, i värsta fall, i förlängningen även för räntorna.
Slutsats: Vi måste se till att vi säkrar en stark och beslutsför riksdag som möjliggör en stabil och långsiktig ekonomisk politik i Sverige. Bland annat därför bör SD inte komma in i riksdagen.
onsdag 8 september 2010
Aldrig Vänsterpartiet i Sveriges regering!
Det går det inte att komma ifrån att om man röstar på (S) eller (MP) i valet, så röstar man också för att Vänsterpartiet ska medverka i en svensk regering.
Men vänsterpartiet är inte ett parti bland andra.Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat STASI-DDR och dess ledare ända in i modern tid. Partiet har senfärdigt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist. Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering.
En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sveriges socialdemokrater och miljöpartister nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Det skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att skänka ett reformerat nazistparti.
Aldrig Vänsterpartiet i Sveriges regering!
Men vänsterpartiet är inte ett parti bland andra.Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat STASI-DDR och dess ledare ända in i modern tid. Partiet har senfärdigt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist. Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering.
En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sveriges socialdemokrater och miljöpartister nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Det skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att skänka ett reformerat nazistparti.
Aldrig Vänsterpartiet i Sveriges regering!
måndag 6 september 2010
Tyskt kärnkraftsbeslut jätteviktigt för klimatet. Seger om partifinansiering. Minst 15 000 jobb bort i försvarsindustrin vid rödgrön valseger.
Tyskt kärnkraftsbeslut jätteviktigt för klimatet. Seger om partifinansiering. Minst 15 000 jobb bort i försvarsindustrin vid rödgrön valseger. Resurser Ohlys blinda fläck.
Beslutet om livstidsförlängning av tyska kärnkraftverk besparar atmosfären ca 2300 miljoner ton koldioxid.
Tyskland utökar livslängden på sina 17 kärnkraftverk med i genomsnitt tolv år, meddelar miljöminister Norbert Röttgen.
Förutsatt att det tyska beslutet genomförs besparas atmosfären stora mängder koldioxid eftersom alternativet är ökade utsläpp från nybyggda tyska kolkraftverk och kolkraftverk med förlängd livstid.
Antalet ytterligare reaktorår blir 12*17=204. Om man, som i Tyskland, räknar med knappt 10 TWh/reaktorår innebär det ytterligare ca 1800 TWh koldioxidfri elproduktion i Tyskland. Det, i sin tur, besparar atmosfären ca 1800*1,3 miljoner ton CO2, dvs. utsläppen blir ca 2300 miljoner ton CO2 lägre än de annars blivit. En oerhört kraftfull insats för klimatet med andra ord!
Seger om partifinansiering.
Socialdemokraterna har svängt om partifinansiering, enligt Dagens Nyheter idag. Det är ett välkommet besked efter det att partiet i årtionden har mörkat om sina miljonbidrag från LO. Beslutet är en viktig delseger för oss som i åratal kartlagt och kritiserat S-LO:s hemlighetsmakeri, och som fortfarande pågår, märk väl.
Hemlighetsmakeriet blev alltså till slut ohållbart, och så kommer det också visa sig vara för Moderaterna. Min bedömning är att detta är sista riksdagsvalet utan öppenhet om partiernas finansiering.
Mer än halverad vapenexport och sysselsättning vid rödgrön valseger.
Det blev tydligt i SVT-utfrågningen av Lars Ohly i SVT igår att tusentals jobb försvinner i försvarsindustrin om de rödgröna vinner valet. Samma budskap har tidigare miljöpartiet givit, och det upprepades av Peter Eriksson i TV4 idag på morgonen. Det gäller ca 15 000 jobb på ett stort antal platser, framför allt i Linköping, Karlskoga, Arboga, Karlskrona, Stockholm, Göteborg, Mölndal, m fl orter. Boende på dessa orter och de anställda i aktuella företag gör klokt i att rösta på Alliansen, och om Alliansen ändå förlorar valet, att omgående gå med i a-kassan.
Ohlys blinda fläck är frågan: ”hur skapas resurser?”.
För Lars Ohly är välfärd detsamma som offentliga utgifter. Mer välfärd åstadkoms genom ökade offentliga utgifter. Dessa i sin tur finansieras med skatter och avgifter. Men varifrån kommer resurserna ur vilka det betalas skatter och avgifter? Den frågan verkar Ohly aldrig ha funderat över utan han utgår från att det kommer fram resurser någonstans ifrån som sedan kan beskattas och avgiftsbeläggas. (Apropås SVT utfrågning av Ohly igår 5/9).
Beslutet om livstidsförlängning av tyska kärnkraftverk besparar atmosfären ca 2300 miljoner ton koldioxid.
Tyskland utökar livslängden på sina 17 kärnkraftverk med i genomsnitt tolv år, meddelar miljöminister Norbert Röttgen.
Förutsatt att det tyska beslutet genomförs besparas atmosfären stora mängder koldioxid eftersom alternativet är ökade utsläpp från nybyggda tyska kolkraftverk och kolkraftverk med förlängd livstid.
Antalet ytterligare reaktorår blir 12*17=204. Om man, som i Tyskland, räknar med knappt 10 TWh/reaktorår innebär det ytterligare ca 1800 TWh koldioxidfri elproduktion i Tyskland. Det, i sin tur, besparar atmosfären ca 1800*1,3 miljoner ton CO2, dvs. utsläppen blir ca 2300 miljoner ton CO2 lägre än de annars blivit. En oerhört kraftfull insats för klimatet med andra ord!
Seger om partifinansiering.
Socialdemokraterna har svängt om partifinansiering, enligt Dagens Nyheter idag. Det är ett välkommet besked efter det att partiet i årtionden har mörkat om sina miljonbidrag från LO. Beslutet är en viktig delseger för oss som i åratal kartlagt och kritiserat S-LO:s hemlighetsmakeri, och som fortfarande pågår, märk väl.
Hemlighetsmakeriet blev alltså till slut ohållbart, och så kommer det också visa sig vara för Moderaterna. Min bedömning är att detta är sista riksdagsvalet utan öppenhet om partiernas finansiering.
Mer än halverad vapenexport och sysselsättning vid rödgrön valseger.
Det blev tydligt i SVT-utfrågningen av Lars Ohly i SVT igår att tusentals jobb försvinner i försvarsindustrin om de rödgröna vinner valet. Samma budskap har tidigare miljöpartiet givit, och det upprepades av Peter Eriksson i TV4 idag på morgonen. Det gäller ca 15 000 jobb på ett stort antal platser, framför allt i Linköping, Karlskoga, Arboga, Karlskrona, Stockholm, Göteborg, Mölndal, m fl orter. Boende på dessa orter och de anställda i aktuella företag gör klokt i att rösta på Alliansen, och om Alliansen ändå förlorar valet, att omgående gå med i a-kassan.
Ohlys blinda fläck är frågan: ”hur skapas resurser?”.
För Lars Ohly är välfärd detsamma som offentliga utgifter. Mer välfärd åstadkoms genom ökade offentliga utgifter. Dessa i sin tur finansieras med skatter och avgifter. Men varifrån kommer resurserna ur vilka det betalas skatter och avgifter? Den frågan verkar Ohly aldrig ha funderat över utan han utgår från att det kommer fram resurser någonstans ifrån som sedan kan beskattas och avgiftsbeläggas. (Apropås SVT utfrågning av Ohly igår 5/9).
lördag 4 september 2010
Sju tunga skäl att rösta på alliansen
Står vi inför ett ödesval? Ja, menar de två liberala ekonomerna Carl B Hamilton och Nils Lundgren och lyfter fram sina sju bästa argument för en röst på alliansen, vilket de menar skulle säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
(Artikel publicerad i Göteborgs Posten den 4 september 2010).
För det första är det viktigt att Socialdemokraterna inte återkommer i regeringsställning efter bara en mandatperiod, eftersom det befäster föreställningen att (S) är landets statsbärande parti, det parti som karriärister i offentliga sektorn, intresseorganisationer, opinionsbildare och lobbyister måste hålla sig väl med. Det krävs flera mandatperioder med (S) i opposition för att säkra den demokratiska vitalisering som regeringsskiftet 2006 medförde.
För det andra stiger nu andelen gamla i befolkningen snabbt i Sverige liksom i övriga Europa. Ska vi klara pensioner, vård och äldreomsorg måste många fler arbeta många fler timmar under livet. För att bevara välfärdsstaten, tillsammans med demokratin vår civilisations största landvinning, måste vi då välja alliansens arbetslinje och säga nej till de rödgrönas bidragslinje.
För det tredje måste redan tagna beslut om energipolitiken börja genomföras under kommande mandatperiod. Följderna kommer att påverka den svenska ekonomins fundament och därmed landets välstånd under årtionden framåt. Kärnkraften är central i energipolitiken. Alliansens partier står enade om en tydlig, positiv linje, medan de rödgröna bakom fasaden är djupt oeniga och kommer att försätta vårt näringsliv och därmed jobben och välståndet i en farlig situation.
För det fjärde har alliansen under mandatperioden visat att den kan driva en beslutsam och skicklig ekonomisk politik under en global finanskris. Följderna av krisen är bara delvis övervunna. Mängder med banker runt om i världen har bräckliga balansräkningar, de samlade budgetunderskotten och statsskulderna i världens tjugo största ekonomier är enorma och flera euroländers problem är inte alls lösta. Krisen kan komma tillbaka i former som vi inte genomskådar ännu. Varken vi eller svenska folkets majoritet tror att Mona Sahlin kommer att kunna koppla ett fast grepp om Sveriges ekonomi tillsammans med Lars Ohly och MP-ledningen i det riskfyllda läget.
För det femte: det alltmer fragmenterade skattesystemet måste reformeras. Om de rödgröna får regeringsmakten, blir en grundlig skattereform omöjlig. De är djupt oeniga om hur ett skattesystem bör se ut och de kommer därtill att återinföra förmögenhetsskatten som drev ut 500 miljarder kronor ur landet och därmed underminerade tillgången på privat riskkapital och sänkte skatteintäkterna.
För det sjätte måste vi fortsätta att reformera skolpolitiken. Den ungdomsarbetslöshet som är en social tragedi, det vill säga långtidsarbetslösa ungdomar, beror i huvudsak på att de ungdomarna har misslyckats på högstadiet och i gymnasiet.
Alliansen går snabbt fram för att ge dessa ungdomar tillträde till arbetsmarknaden och därmed en lyckosam start i livet. Friskolorna har bidragit enormt till att öka valfriheten och höja utbildningens kvalitet både i den egna sektorn och i de kommunala skolorna. (S), (MP) och (V) sitter alla fast i betygsfientlighet och flumskoletänkande och bara (MP) är i grunden positivt till friskolor. Skolan, grunden för demokrati, välstånd och jämlikhet, är i kris i stora delar av västvärlden, men alliansen har ett program som driver utvecklingen åt rätt håll i Sverige.
För det sjunde går det inte att komma ifrån att om man röstar på (S) eller (MP) i valet, så röstar man också för att Vänsterpartiet ska medverka i en svensk regering. Vi hyser båda aktning för många individuella vänsterpartister som genuina demokrater och ärliga politiker som pragmatiskt verkar för ett mera jämlikt samhälle. En av oss skulle rösta på Vänsterpartiet i kommunalvalet om han bodde i Fagersta.
Men Vänsterpartiet är inte bara ett antal människor. Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat Stasi-DDR och dess ledare ända in i sen tid. Partiet har långsamt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist.
Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering. En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sverige nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Vi skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att göra med ett reformerat nazistparti.
Av dessa sju skäl är riksdagsvalet 2010 ett genuint ödesval där man bör rösta på alliansen för att säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
Carl B Hamilton (FP)
ordförande i riksdagens näringsutskott
Nils Lundgren
före detta partiledare för Junilistan och Europaparlamentariker
(Artikel publicerad i Göteborgs Posten den 4 september 2010).
För det första är det viktigt att Socialdemokraterna inte återkommer i regeringsställning efter bara en mandatperiod, eftersom det befäster föreställningen att (S) är landets statsbärande parti, det parti som karriärister i offentliga sektorn, intresseorganisationer, opinionsbildare och lobbyister måste hålla sig väl med. Det krävs flera mandatperioder med (S) i opposition för att säkra den demokratiska vitalisering som regeringsskiftet 2006 medförde.
För det andra stiger nu andelen gamla i befolkningen snabbt i Sverige liksom i övriga Europa. Ska vi klara pensioner, vård och äldreomsorg måste många fler arbeta många fler timmar under livet. För att bevara välfärdsstaten, tillsammans med demokratin vår civilisations största landvinning, måste vi då välja alliansens arbetslinje och säga nej till de rödgrönas bidragslinje.
För det tredje måste redan tagna beslut om energipolitiken börja genomföras under kommande mandatperiod. Följderna kommer att påverka den svenska ekonomins fundament och därmed landets välstånd under årtionden framåt. Kärnkraften är central i energipolitiken. Alliansens partier står enade om en tydlig, positiv linje, medan de rödgröna bakom fasaden är djupt oeniga och kommer att försätta vårt näringsliv och därmed jobben och välståndet i en farlig situation.
För det fjärde har alliansen under mandatperioden visat att den kan driva en beslutsam och skicklig ekonomisk politik under en global finanskris. Följderna av krisen är bara delvis övervunna. Mängder med banker runt om i världen har bräckliga balansräkningar, de samlade budgetunderskotten och statsskulderna i världens tjugo största ekonomier är enorma och flera euroländers problem är inte alls lösta. Krisen kan komma tillbaka i former som vi inte genomskådar ännu. Varken vi eller svenska folkets majoritet tror att Mona Sahlin kommer att kunna koppla ett fast grepp om Sveriges ekonomi tillsammans med Lars Ohly och MP-ledningen i det riskfyllda läget.
För det femte: det alltmer fragmenterade skattesystemet måste reformeras. Om de rödgröna får regeringsmakten, blir en grundlig skattereform omöjlig. De är djupt oeniga om hur ett skattesystem bör se ut och de kommer därtill att återinföra förmögenhetsskatten som drev ut 500 miljarder kronor ur landet och därmed underminerade tillgången på privat riskkapital och sänkte skatteintäkterna.
För det sjätte måste vi fortsätta att reformera skolpolitiken. Den ungdomsarbetslöshet som är en social tragedi, det vill säga långtidsarbetslösa ungdomar, beror i huvudsak på att de ungdomarna har misslyckats på högstadiet och i gymnasiet.
Alliansen går snabbt fram för att ge dessa ungdomar tillträde till arbetsmarknaden och därmed en lyckosam start i livet. Friskolorna har bidragit enormt till att öka valfriheten och höja utbildningens kvalitet både i den egna sektorn och i de kommunala skolorna. (S), (MP) och (V) sitter alla fast i betygsfientlighet och flumskoletänkande och bara (MP) är i grunden positivt till friskolor. Skolan, grunden för demokrati, välstånd och jämlikhet, är i kris i stora delar av västvärlden, men alliansen har ett program som driver utvecklingen åt rätt håll i Sverige.
För det sjunde går det inte att komma ifrån att om man röstar på (S) eller (MP) i valet, så röstar man också för att Vänsterpartiet ska medverka i en svensk regering. Vi hyser båda aktning för många individuella vänsterpartister som genuina demokrater och ärliga politiker som pragmatiskt verkar för ett mera jämlikt samhälle. En av oss skulle rösta på Vänsterpartiet i kommunalvalet om han bodde i Fagersta.
Men Vänsterpartiet är inte bara ett antal människor. Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat Stasi-DDR och dess ledare ända in i sen tid. Partiet har långsamt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist.
Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering. En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sverige nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Vi skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att göra med ett reformerat nazistparti.
Av dessa sju skäl är riksdagsvalet 2010 ett genuint ödesval där man bör rösta på alliansen för att säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
Carl B Hamilton (FP)
ordförande i riksdagens näringsutskott
Nils Lundgren
före detta partiledare för Junilistan och Europaparlamentariker
fredag 3 september 2010
Kan vi lita på att Mona Sahlin idag talar osanning om sin energipolitik på Pappers kongress?
Just nu pågår fackförbundet Pappers kongress i Norrköping. Idag lördag talar Mona Sahlin till kongressen. Därifrån måste ett tydligt budskap sändas tillbaka till Mona Sahlin: Socialdemokraterna måste ta ansvar för jobben och den svenska pappersindustrins framtid.
(Artikel av Jan Björklund, partiledare FP, och Carl B Hamilton, ordförande i riksdagens näringsutskott FP. En komprimerad version av texten publiceras i Dagens Industri lördagen den 4 september 2010).
Sveriges pappers- och massa industri är världens fjärde största exportör av massa och papper. Totalt arbetar ca 23 000 personer i sektorn. Den är också mycket energiintensiv och står för ca 40 procent av svensk industris totala elanvändning.
Fackförbundet Pappers anger själv att de ser prisutvecklingen på råvara och el de kommande åren som ödesfrågor för branschen. Pappersindustrin är för sin överlevnad i Sverige helt beroende av stabil tillförsel av el till internationellt konkurrenskraftiga priser.
De svenska kärnkraftsreaktorerna står ett normalår för nära hälften av Sveriges elproduktion. Vid ingången av 2020-talet inträffar något närmast dramatiskt för svensk energiförsörjning – då måste nuvarande tio kärnkraftverk att börja stängas av åldersskäl
Det finska konsultbolaget Pöyry har analyserat vad vänsterpartiernas respektive Alliansens energipolitik skulle innebära för de svenska elpriserna år 2030. I scenariot med vänsterpartiernas politik har 55 procent av kärnkraftskapaciteten lagts ner och inga nya reaktorer har byggts. Med Alliansens energipolitik har en reaktor som lagts ned ersatts med en ny modern reaktor.
Slutsatserna är inte överraskande. Eftersom utbudet av el minskar stiger elpriserna, i Pöyrys analys med drygt 20 procent. Utsläppen av koldioxid blir fyra miljoner ton större med vänsterpartiernas energipolitik eftersom Sverige i deras alternativ i högre grad kommer att behöva använda fossila bränslen.
En sådan prisökning blir dödsstöten för pappersindustrin. Utflyttad elintensiv industri minskar visserligen Sveriges koldioxidutsläpp, men inte utsläppen på jordklotet. Företagen flyttar till länder med billigare fossilbaserad elproduktion och lägre klimatkrav än i Sverige. Då ökar istället de globala utsläppen. Vänsterpartiernas politik är alltså dålig både för klimatet och för de svenska jobben.
Pappers själva är medvetna om dessa konsekvenser. Förbundets ekonom Christer Larsson kritiserar i LO-tidningen (2/7 2010) Miljöpartiet politik. Larsson påpekar att den leder till högre transportkostnader (kilometerskatten), högre elpriser (nedlagd kärnkraft) och högre råvarupriser (ökat uttag av konkurrerande biobränsle ur skogen) vilket tvingar industrin att lägga ned i Sverige och flytta utomlands.
Det stora problemet för svensk basindustri är att Socialdemokraterna låtit Miljöpartiets linje bli gemensam rödgrön politik. Det hotar att leda till en nationell katastrof för stora delar av svensk industri och näringsliv.
(Artikel av Jan Björklund, partiledare FP, och Carl B Hamilton, ordförande i riksdagens näringsutskott FP. En komprimerad version av texten publiceras i Dagens Industri lördagen den 4 september 2010).
Sveriges pappers- och massa industri är världens fjärde största exportör av massa och papper. Totalt arbetar ca 23 000 personer i sektorn. Den är också mycket energiintensiv och står för ca 40 procent av svensk industris totala elanvändning.
Fackförbundet Pappers anger själv att de ser prisutvecklingen på råvara och el de kommande åren som ödesfrågor för branschen. Pappersindustrin är för sin överlevnad i Sverige helt beroende av stabil tillförsel av el till internationellt konkurrenskraftiga priser.
De svenska kärnkraftsreaktorerna står ett normalår för nära hälften av Sveriges elproduktion. Vid ingången av 2020-talet inträffar något närmast dramatiskt för svensk energiförsörjning – då måste nuvarande tio kärnkraftverk att börja stängas av åldersskäl
Det finska konsultbolaget Pöyry har analyserat vad vänsterpartiernas respektive Alliansens energipolitik skulle innebära för de svenska elpriserna år 2030. I scenariot med vänsterpartiernas politik har 55 procent av kärnkraftskapaciteten lagts ner och inga nya reaktorer har byggts. Med Alliansens energipolitik har en reaktor som lagts ned ersatts med en ny modern reaktor.
Slutsatserna är inte överraskande. Eftersom utbudet av el minskar stiger elpriserna, i Pöyrys analys med drygt 20 procent. Utsläppen av koldioxid blir fyra miljoner ton större med vänsterpartiernas energipolitik eftersom Sverige i deras alternativ i högre grad kommer att behöva använda fossila bränslen.
En sådan prisökning blir dödsstöten för pappersindustrin. Utflyttad elintensiv industri minskar visserligen Sveriges koldioxidutsläpp, men inte utsläppen på jordklotet. Företagen flyttar till länder med billigare fossilbaserad elproduktion och lägre klimatkrav än i Sverige. Då ökar istället de globala utsläppen. Vänsterpartiernas politik är alltså dålig både för klimatet och för de svenska jobben.
Pappers själva är medvetna om dessa konsekvenser. Förbundets ekonom Christer Larsson kritiserar i LO-tidningen (2/7 2010) Miljöpartiet politik. Larsson påpekar att den leder till högre transportkostnader (kilometerskatten), högre elpriser (nedlagd kärnkraft) och högre råvarupriser (ökat uttag av konkurrerande biobränsle ur skogen) vilket tvingar industrin att lägga ned i Sverige och flytta utomlands.
Det stora problemet för svensk basindustri är att Socialdemokraterna låtit Miljöpartiets linje bli gemensam rödgrön politik. Det hotar att leda till en nationell katastrof för stora delar av svensk industri och näringsliv.
Hur utvecklas Sveriges ekonomi med de två regeringsalternativen?
Nu ligger de två ekonomisk-politiska alternativen bredvid varandra och kan jämföras. Låt mig göra en anspråkslös analys utifrån dels de rödgrönas (RG) dokument ”Regeringsplattform 2010-2014”, dels folkpartiets riksdagskansli och finansdepartementets genomgångar av detta dokument.
Skillnad i BNP.
En grundläggande fråga är hur Sveriges ekonomi utvecklas. Utvecklas BNP svagt utvecklas det mesta andra också dåligt, inklusive arbetslöshet, långtidsarbetslöshet, sysselsättning, offentliga finanser och resurser till offentligfinansierad välfärd.
BNP-nivån:
Finansdepartementet räknar med ca 2 % procents skillnad i nivå på BNP mellan de två alternativen. Om RG vinner kommer BNP att på sikt ligga på ca 2 % lägre nivå. (De föreslagna förändringarna i a-kassa och sjukförsäkring står för ca halva BNP-nivåsänkningen.) I reda pengar innebär detta att med Alliansens politik blir BNP 60-70 mdr kr högre varje år i framtiden, än om de rödgrönas (RG) politik genomförs.
BNP-tillväxttakten:
Nu är inte BNP-nivån den enda, eller ens på riktigt lång sikt den viktigaste BNP-effekten. På längre sikt gäller frågan om det med Alliansens politik blir en högre tillväxttakt varje år framdeles, än med RG-politiken. I ett ränta-på-ränta perspektiv blir BNP-effekten stor även om skillnaden i tillväxttakt per år kan förefalla blygsam.
För att svara på frågan om vilket alternativ som genererar högst tillväxttakt är det enklast att fokusera på investeringar och produktivitet. Med Alliansens politik investerar vi nu i reformer som successivt ökar ungas humankapital och kompetens. Det gäller framför allt bättre kvalitet i utbildningarna, men även bättre rehabilitering av dem som varit frånvarande från arbetsmarknaden av något skäl, och alltjämt har arbetsförmåga. Dessa typer av åtgärder höjer produktiviteten hos dem som arbetar, och ökar svensk arbetskrafts konkurrenskraft jämfört med andra länder. (Enskildas och staters stora utbildningssatsningar i Asien illustrerar tankegången.) FPs krav på ”hälften kvar av en inkomstökning” i skattepolitiken ligger i linje med detta, för att på så sätt uppmuntra förkovran, kompetens och utbildning – som leder till högre produktivitet och bättre internationell konkurrenskraft.
En annan central skillnad i de båda blockens politik, och som påverkar den ekonomiska tillväxten, är det som brukar kallas ”bidragslinjen mot arbetslinjen”. Få saker sänker produktiviteten så mycket hos dem som är i arbetsför ålder som att sitta fast i utanförskap, inte vara sysselsatt och förlora sin yrkeskompetens. Även i fråga om dessa faktorer talar Alliansens politik för en långsiktigt högre tillväxttakt eftersom Sverige med en Alliansregering får starkare fokus på arbetslinjen och minskat utanförskap än politiken i RG-alternativet.
Oppositionens jobbpolitik handlar i huvudsak om att höja skatterna på arbete och företagande för att finansiera ökade offentliga utgifter över statsbudgeten. Men de missar en viktig poäng – att ökat välstånd och mer resurser till offentligfinansierad välfärd inte fungerar utan en blomstrande privat sektor.
Mera i detalj kan vi notera följande viktiga skillnader mellan RG och Alliansen som påverkar både BNP-nivån och den långsiktiga tillväxttakten i BNP:
Det blir fler sjukskrivna och lägre BNP med RG- politik.
Vänsterpartiernas återställare i sjukförsäkringen gör att det blir fler och längre sjukskrivningar. RG vill att faktorer som ålder, bostadsort och utbildning ska spela större roll för vem som får vara sjukskriven. Det blir därmed en återgång till en mer godtycklig sjukskrivning med stora variationer över landet. Den bortre tidsgränsen ska slopas, taket och ersättningsnivåer höjas. Det riskerar göra att fler personer fastnar i långvarig sjukfrånvaro, och att sjukförsäkringen återgår till att de facto tjäna som en permanent och passiviserande arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Det blir fler med a-kassa och lägre BNP med RG- politik.
Vänsterpartierna vill höja ersättningen i a-kassan och öka möjligheterna att deltidsstämpla under längre tid. Entydig forskning visar att högre ersättningsnivåer och lägre krav på återgång i arbete ger svagare sökintensitet och längre perioder av arbetslöshet. Därför kommer RGs ändringar i a-kassan att leda till högre arbetslöshet och längre arbetslöshetstider. Det senare innebär att det blir fler som fastnar i långtidsarbetslöshet med RG-politiken, och kanske aldrig kommer tillbaka till arbetsmarknaden. Utanförskapet ökar och sysselsättningen blir lägre än den kunde ha varit.
Effekten av dessa två skillnader mellan Alliansens politik och RG-politiken är dels ett produktionsbortfall – lägre BNP – dels lägre offentliga inkomster och högre offentliga utgifter. Finansdepartementet bedömer att de föreslagna förändringarna i sjukförsäkring och a-kassa innebär att kostnaden för staten, utöver de högre kostnader som presenteras i RGs förslag, på sikt ökar med ca 15 miljarder kronor per år för arbetslöshetsförsäkringen och ca 10 miljarder kronor per år för sjukförsäkringen.
Den samhällsekonomiska kostnaden – dvs. den negativa effekten för individerna och produktionsbortfallet (dvs. lägre BNP) – är dock väsentligt större.
Dessa ”återställare” hotar därför också ”reformutrymmet” i statens budget, men även kommuners och landstings budgetar. Med RG-politik kommer det sålunda inte längre att finnas något statligt och kommunalt reformutrymme och därför mindre pengar till bland annat efterfrågade offentligfinansierade välfärdssatsningar, jämfört med Alliansens politik.
Fler jobb med RG-politik?
RG hävdar att de ska ”skapa” 100 000 nya jobb- och praktikplatser. Men kalkylen är en bokföringsbluff. I verkligheten blir nettoeffekten – jämfört med Alliansens politik – ca 15 000 färre jobb- och praktikplatser. Detaljerna i denna kalkyl framgår av finansdepartementets material (se länken ovan).
Felen i uträkningarna är av olika slag. I flera av RGs förslag överskattas den jobbskapande effekten. Mer pengar till kommunerna ger ca 2500 färre jobb än oppositionen beräknar, sänkt skatt för småföretag ger ca 3 700 färre jobb än RG uppger, antalet nya ungdomsjobb (netto) överskattas med ca 11 000 eftersom den åtgärd RG vill införa i praktiken redan finns (nystartsjobb för ungdomar), och man inte kan göra samma sak två gånger om.
Dessutom nämner inte RG att flera av de åtgärder som de vill införa leder till färre jobb. Det gäller till exempel slopat RUT-avdrag (ca 4-5000 färre jobb) och den höjda arbetsgivaravgiften för unga (ca 14 000 färre jobb). Återställarna i a-kassan och sjukförsäkringen gör också uppskattningsvis att det på sikt bli ca 18 000 färre personer i arbete.
Oppositionen räknar därtill med att de skapar 44 000 nya utbildnings- och praktikplatser. Men Alliansens politik innebär redan att ca 32 000 nya utbildnings- och praktikplatser är på gång. Skillnaden blir därför bara ca 12 000 platser netto.
Sammantaget och på kort sikt blir antalet personer i jobb eller praktik faktiskt 14 000 färre med RGs politik jämfört med Alliansens politik.
På lång sikt då? Om man ackumulerar effekterna när de har mognat ut uppskattar finansdepartementet att sysselsättningen varaktigt blir ca 140 000 personer lägre med RGs politik än med Alliansens politik.
Ändrad stabilitet i svensk ekonomi?
Den nuvarande krisen har understrukit problemen med stabiliteten i en modern, internationellt integrerad ekonomi som den svenska. Frågan är då vilket av de två regeringsalternativen som innebär störst stabilitet, och gör vårt land mest stryktåligt vid internationella kriser? Och hur undviker man att stabilitet betyder stagnation?
Allmänt kan man notera att en ekonomi som är mer flexibel också lättare hanterar internationella kris- och konjunkturstörningar. De rödgrönas hållning till mer flexibilitet på arbetsmarknaden är som bekant direkt avvisande. De föreslår en rad åtgärder – typ ”rätt till heltid” – som skulle minska flexibiliteten. Mera problematisk för stabiliteten hos svensk ekonomi är dock – igen – de rödgrönas svaga fokus på arbetslinjen. Att hålla hårt på arbetslinjen medför en snabbare anpassning till förändringar i ekonomin genom att sökandet efter nya jobb och adekvata utbildningar blir intensivare. Det minskar också risken för att många ska fastna i utanförskap.
Det faktum att RG vill återinföra en ”skatt på förmögna” innebär att vi i landet får ett lägre utbud av riskkapital, särskilt om s.k. affärsänglar enligt RG ska definieras som ”förmögna”. Det blir inte bara mindre utbud av riskkapital, utan särskilt det slags riskkapital som främjar nytänkande entreprenörer, innovatörer och uppfinnare. Dubbelfel, alltså, ur Sveriges synpunkt, men även fel från synpunkten att stabiliteten i svensk ekonomi främjas av en dynamisk och flexibel ekonomi.
Man kan notera att sysselsättningen – trots krisen – idag är högre än inför förra valet 2006, att utanförskapet är lägre (drygt 140 000 färre i juli 2010 än i juli 2006; Anders Borgs Harpsundspresentation, augusti 2010; http://www.regeringen.se/sb/d/13378/a/150820 ), och att jobbskatteavdraget – en del av arbetslinjen! – medför ca 80 000 fler jobb. Trots ett BNP-fall på 5 procent 2008-09 har arbetslösheten inte gått upp så mycket som gamla tumregler indikerade att den skulle göra – även om den ändå är alldeles för hög! – vilket pekar på att den svenska ekonomin har varit mer flexibel och stryktålig i denna kris jämfört med tidigare lågkonjunkturer.
Sverige har mycket starka automatiska stabilisatorer, dvs. både automatiska utgiftsökningar i en lågkonjunktur för t ex. arbetslöshetsersättningar och arbetsmarknadspolitik och lägre skatteinbetalningar. Det är bra för den reala ekonomins stabilitet, men det ställer också stora krav bl. a på ett robust överskottsmål och andra åtgärder för att förhindra att underskott i de offentliga finanserna destabiliserar hela ekonomin. Överskottsmålet som buffert fungerade väl när krisen slog till 2008. Sverige hade ett budgetöverskott, och föll från en stark överskottsposition till underskott. Det starka utgångsläget gjorde dock att underskottet blev mycket litet i en internationell jämförelse, och sannolikt är det helt borta redan nästa år. Det innebär att krisen i Sverige inte har framtvingat drakoniska sparåtgärder och skattehöjningar som i många andra länder.
Två av de rödgröna partierna accepterar överskottsmålet och det strikta finanspolitiska regelverket. Vänsterpartiet tror inte på det, vill inte tillämpa det, men har i kompromissens namn ändå anpassat sig till de två övrigas hållning.
Sverige och de svenska statsfinanserna hade alltså klarat krisen sämre med de rödgrönas politik. För det första hade det statsfinansiella utgångsläget varit sämre, eftersom fler hade levt på a-kassa eller sjukförsäkring när krisen inleddes. Med tanke på oppositionens alla vidlyftiga löften under krisen och tal om ”för lite och för sent” är det högst sannolikt att vi nu, när konjunkturen vänder, hade suttit med större budgetunderskott och fått en svagare återhämtning.
Som har visats tidigare är RG:s valplattform underfinansierad. De har inte räknat med ökade kostnader för t ex. sjukförsäkring och a-kassa som blir följden av deras politik. De svenska statsfinanserna kommer därmed att försämras med de RG vid makten.
De viktigaste skillnaderna utifrån stabilitetsaspekten är att RG har mindre fokus på den flexibilitetsstimulerande arbetslinjen, sänker tillgången på riskkapital och att RG har lägre trovärdighet i åtagandena om överskottsmål och ett strikt regelverk för budgetpolitik i stat och kommuner.
Avslutningsvis, de länder som är med i eurosamarbetet har haft en betydligt snabbare ökning av sin utrikeshandel, än de länder som gjort som Sverige. Om Sverige blir euromedlem, vilket är helt uteslutet med de rödgröna vid makten, blir utrikeshandeln större och specialiseringen i produktion och organisation mera långtgående. Det – i sin tur – medför högre produktivitet, högre lönebetalningsförmåga i företagen och större offentliga och privata inkomster; kort sagt något större BNP och högre tillväxttakt.
Skillnad i BNP.
En grundläggande fråga är hur Sveriges ekonomi utvecklas. Utvecklas BNP svagt utvecklas det mesta andra också dåligt, inklusive arbetslöshet, långtidsarbetslöshet, sysselsättning, offentliga finanser och resurser till offentligfinansierad välfärd.
BNP-nivån:
Finansdepartementet räknar med ca 2 % procents skillnad i nivå på BNP mellan de två alternativen. Om RG vinner kommer BNP att på sikt ligga på ca 2 % lägre nivå. (De föreslagna förändringarna i a-kassa och sjukförsäkring står för ca halva BNP-nivåsänkningen.) I reda pengar innebär detta att med Alliansens politik blir BNP 60-70 mdr kr högre varje år i framtiden, än om de rödgrönas (RG) politik genomförs.
BNP-tillväxttakten:
Nu är inte BNP-nivån den enda, eller ens på riktigt lång sikt den viktigaste BNP-effekten. På längre sikt gäller frågan om det med Alliansens politik blir en högre tillväxttakt varje år framdeles, än med RG-politiken. I ett ränta-på-ränta perspektiv blir BNP-effekten stor även om skillnaden i tillväxttakt per år kan förefalla blygsam.
För att svara på frågan om vilket alternativ som genererar högst tillväxttakt är det enklast att fokusera på investeringar och produktivitet. Med Alliansens politik investerar vi nu i reformer som successivt ökar ungas humankapital och kompetens. Det gäller framför allt bättre kvalitet i utbildningarna, men även bättre rehabilitering av dem som varit frånvarande från arbetsmarknaden av något skäl, och alltjämt har arbetsförmåga. Dessa typer av åtgärder höjer produktiviteten hos dem som arbetar, och ökar svensk arbetskrafts konkurrenskraft jämfört med andra länder. (Enskildas och staters stora utbildningssatsningar i Asien illustrerar tankegången.) FPs krav på ”hälften kvar av en inkomstökning” i skattepolitiken ligger i linje med detta, för att på så sätt uppmuntra förkovran, kompetens och utbildning – som leder till högre produktivitet och bättre internationell konkurrenskraft.
En annan central skillnad i de båda blockens politik, och som påverkar den ekonomiska tillväxten, är det som brukar kallas ”bidragslinjen mot arbetslinjen”. Få saker sänker produktiviteten så mycket hos dem som är i arbetsför ålder som att sitta fast i utanförskap, inte vara sysselsatt och förlora sin yrkeskompetens. Även i fråga om dessa faktorer talar Alliansens politik för en långsiktigt högre tillväxttakt eftersom Sverige med en Alliansregering får starkare fokus på arbetslinjen och minskat utanförskap än politiken i RG-alternativet.
Oppositionens jobbpolitik handlar i huvudsak om att höja skatterna på arbete och företagande för att finansiera ökade offentliga utgifter över statsbudgeten. Men de missar en viktig poäng – att ökat välstånd och mer resurser till offentligfinansierad välfärd inte fungerar utan en blomstrande privat sektor.
Mera i detalj kan vi notera följande viktiga skillnader mellan RG och Alliansen som påverkar både BNP-nivån och den långsiktiga tillväxttakten i BNP:
Det blir fler sjukskrivna och lägre BNP med RG- politik.
Vänsterpartiernas återställare i sjukförsäkringen gör att det blir fler och längre sjukskrivningar. RG vill att faktorer som ålder, bostadsort och utbildning ska spela större roll för vem som får vara sjukskriven. Det blir därmed en återgång till en mer godtycklig sjukskrivning med stora variationer över landet. Den bortre tidsgränsen ska slopas, taket och ersättningsnivåer höjas. Det riskerar göra att fler personer fastnar i långvarig sjukfrånvaro, och att sjukförsäkringen återgår till att de facto tjäna som en permanent och passiviserande arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Det blir fler med a-kassa och lägre BNP med RG- politik.
Vänsterpartierna vill höja ersättningen i a-kassan och öka möjligheterna att deltidsstämpla under längre tid. Entydig forskning visar att högre ersättningsnivåer och lägre krav på återgång i arbete ger svagare sökintensitet och längre perioder av arbetslöshet. Därför kommer RGs ändringar i a-kassan att leda till högre arbetslöshet och längre arbetslöshetstider. Det senare innebär att det blir fler som fastnar i långtidsarbetslöshet med RG-politiken, och kanske aldrig kommer tillbaka till arbetsmarknaden. Utanförskapet ökar och sysselsättningen blir lägre än den kunde ha varit.
Effekten av dessa två skillnader mellan Alliansens politik och RG-politiken är dels ett produktionsbortfall – lägre BNP – dels lägre offentliga inkomster och högre offentliga utgifter. Finansdepartementet bedömer att de föreslagna förändringarna i sjukförsäkring och a-kassa innebär att kostnaden för staten, utöver de högre kostnader som presenteras i RGs förslag, på sikt ökar med ca 15 miljarder kronor per år för arbetslöshetsförsäkringen och ca 10 miljarder kronor per år för sjukförsäkringen.
Den samhällsekonomiska kostnaden – dvs. den negativa effekten för individerna och produktionsbortfallet (dvs. lägre BNP) – är dock väsentligt större.
Dessa ”återställare” hotar därför också ”reformutrymmet” i statens budget, men även kommuners och landstings budgetar. Med RG-politik kommer det sålunda inte längre att finnas något statligt och kommunalt reformutrymme och därför mindre pengar till bland annat efterfrågade offentligfinansierade välfärdssatsningar, jämfört med Alliansens politik.
Fler jobb med RG-politik?
RG hävdar att de ska ”skapa” 100 000 nya jobb- och praktikplatser. Men kalkylen är en bokföringsbluff. I verkligheten blir nettoeffekten – jämfört med Alliansens politik – ca 15 000 färre jobb- och praktikplatser. Detaljerna i denna kalkyl framgår av finansdepartementets material (se länken ovan).
Felen i uträkningarna är av olika slag. I flera av RGs förslag överskattas den jobbskapande effekten. Mer pengar till kommunerna ger ca 2500 färre jobb än oppositionen beräknar, sänkt skatt för småföretag ger ca 3 700 färre jobb än RG uppger, antalet nya ungdomsjobb (netto) överskattas med ca 11 000 eftersom den åtgärd RG vill införa i praktiken redan finns (nystartsjobb för ungdomar), och man inte kan göra samma sak två gånger om.
Dessutom nämner inte RG att flera av de åtgärder som de vill införa leder till färre jobb. Det gäller till exempel slopat RUT-avdrag (ca 4-5000 färre jobb) och den höjda arbetsgivaravgiften för unga (ca 14 000 färre jobb). Återställarna i a-kassan och sjukförsäkringen gör också uppskattningsvis att det på sikt bli ca 18 000 färre personer i arbete.
Oppositionen räknar därtill med att de skapar 44 000 nya utbildnings- och praktikplatser. Men Alliansens politik innebär redan att ca 32 000 nya utbildnings- och praktikplatser är på gång. Skillnaden blir därför bara ca 12 000 platser netto.
Sammantaget och på kort sikt blir antalet personer i jobb eller praktik faktiskt 14 000 färre med RGs politik jämfört med Alliansens politik.
På lång sikt då? Om man ackumulerar effekterna när de har mognat ut uppskattar finansdepartementet att sysselsättningen varaktigt blir ca 140 000 personer lägre med RGs politik än med Alliansens politik.
Ändrad stabilitet i svensk ekonomi?
Den nuvarande krisen har understrukit problemen med stabiliteten i en modern, internationellt integrerad ekonomi som den svenska. Frågan är då vilket av de två regeringsalternativen som innebär störst stabilitet, och gör vårt land mest stryktåligt vid internationella kriser? Och hur undviker man att stabilitet betyder stagnation?
Allmänt kan man notera att en ekonomi som är mer flexibel också lättare hanterar internationella kris- och konjunkturstörningar. De rödgrönas hållning till mer flexibilitet på arbetsmarknaden är som bekant direkt avvisande. De föreslår en rad åtgärder – typ ”rätt till heltid” – som skulle minska flexibiliteten. Mera problematisk för stabiliteten hos svensk ekonomi är dock – igen – de rödgrönas svaga fokus på arbetslinjen. Att hålla hårt på arbetslinjen medför en snabbare anpassning till förändringar i ekonomin genom att sökandet efter nya jobb och adekvata utbildningar blir intensivare. Det minskar också risken för att många ska fastna i utanförskap.
Det faktum att RG vill återinföra en ”skatt på förmögna” innebär att vi i landet får ett lägre utbud av riskkapital, särskilt om s.k. affärsänglar enligt RG ska definieras som ”förmögna”. Det blir inte bara mindre utbud av riskkapital, utan särskilt det slags riskkapital som främjar nytänkande entreprenörer, innovatörer och uppfinnare. Dubbelfel, alltså, ur Sveriges synpunkt, men även fel från synpunkten att stabiliteten i svensk ekonomi främjas av en dynamisk och flexibel ekonomi.
Man kan notera att sysselsättningen – trots krisen – idag är högre än inför förra valet 2006, att utanförskapet är lägre (drygt 140 000 färre i juli 2010 än i juli 2006; Anders Borgs Harpsundspresentation, augusti 2010; http://www.regeringen.se/sb/d/13378/a/150820 ), och att jobbskatteavdraget – en del av arbetslinjen! – medför ca 80 000 fler jobb. Trots ett BNP-fall på 5 procent 2008-09 har arbetslösheten inte gått upp så mycket som gamla tumregler indikerade att den skulle göra – även om den ändå är alldeles för hög! – vilket pekar på att den svenska ekonomin har varit mer flexibel och stryktålig i denna kris jämfört med tidigare lågkonjunkturer.
Sverige har mycket starka automatiska stabilisatorer, dvs. både automatiska utgiftsökningar i en lågkonjunktur för t ex. arbetslöshetsersättningar och arbetsmarknadspolitik och lägre skatteinbetalningar. Det är bra för den reala ekonomins stabilitet, men det ställer också stora krav bl. a på ett robust överskottsmål och andra åtgärder för att förhindra att underskott i de offentliga finanserna destabiliserar hela ekonomin. Överskottsmålet som buffert fungerade väl när krisen slog till 2008. Sverige hade ett budgetöverskott, och föll från en stark överskottsposition till underskott. Det starka utgångsläget gjorde dock att underskottet blev mycket litet i en internationell jämförelse, och sannolikt är det helt borta redan nästa år. Det innebär att krisen i Sverige inte har framtvingat drakoniska sparåtgärder och skattehöjningar som i många andra länder.
Två av de rödgröna partierna accepterar överskottsmålet och det strikta finanspolitiska regelverket. Vänsterpartiet tror inte på det, vill inte tillämpa det, men har i kompromissens namn ändå anpassat sig till de två övrigas hållning.
Sverige och de svenska statsfinanserna hade alltså klarat krisen sämre med de rödgrönas politik. För det första hade det statsfinansiella utgångsläget varit sämre, eftersom fler hade levt på a-kassa eller sjukförsäkring när krisen inleddes. Med tanke på oppositionens alla vidlyftiga löften under krisen och tal om ”för lite och för sent” är det högst sannolikt att vi nu, när konjunkturen vänder, hade suttit med större budgetunderskott och fått en svagare återhämtning.
Som har visats tidigare är RG:s valplattform underfinansierad. De har inte räknat med ökade kostnader för t ex. sjukförsäkring och a-kassa som blir följden av deras politik. De svenska statsfinanserna kommer därmed att försämras med de RG vid makten.
De viktigaste skillnaderna utifrån stabilitetsaspekten är att RG har mindre fokus på den flexibilitetsstimulerande arbetslinjen, sänker tillgången på riskkapital och att RG har lägre trovärdighet i åtagandena om överskottsmål och ett strikt regelverk för budgetpolitik i stat och kommuner.
Avslutningsvis, de länder som är med i eurosamarbetet har haft en betydligt snabbare ökning av sin utrikeshandel, än de länder som gjort som Sverige. Om Sverige blir euromedlem, vilket är helt uteslutet med de rödgröna vid makten, blir utrikeshandeln större och specialiseringen i produktion och organisation mera långtgående. Det – i sin tur – medför högre produktivitet, högre lönebetalningsförmåga i företagen och större offentliga och privata inkomster; kort sagt något större BNP och högre tillväxttakt.
torsdag 2 september 2010
Feminism och kapitalism fungerar ihop.
En av de i särklass viktigaste jämställdhetsfrågorna är lönesättningen på arbetsmarknaden.
Lönestatistik har idag publicerats av statliga Medlingsinstitutet. Den visar bl a på minskade löneskillnader mellan kvinnor och män under denna mandatperiod.
Det här visar att det går att kombinera feminism med kapitalism, och att kvinnor har fått större chanser till bättre inkomster tack vare Alliansregeringens politik, trots krisen, och inte minst genom den ökade valfriheten i offentlig sektor.
Det är särskilt glädjande att andelen kvinnor i yrkesområdet "Ledningsarbete inom privat sektor" har ökat med 50 procent. Dagens statistik visar på ett stort steg i rätt riktning. Det har vi i Sverige uppnått utan kvotering.
(I samarbete med Tina Acketoft, riksdagsledamot FP)
Lönestatistik har idag publicerats av statliga Medlingsinstitutet. Den visar bl a på minskade löneskillnader mellan kvinnor och män under denna mandatperiod.
Det här visar att det går att kombinera feminism med kapitalism, och att kvinnor har fått större chanser till bättre inkomster tack vare Alliansregeringens politik, trots krisen, och inte minst genom den ökade valfriheten i offentlig sektor.
Det är särskilt glädjande att andelen kvinnor i yrkesområdet "Ledningsarbete inom privat sektor" har ökat med 50 procent. Dagens statistik visar på ett stort steg i rätt riktning. Det har vi i Sverige uppnått utan kvotering.
(I samarbete med Tina Acketoft, riksdagsledamot FP)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
