Om krav på Mubaraks avgång bara leder till att han kliver åt sidan och lämnar plats för sin hårdföre vicepresident - general och säkerhetstänstens egen man - ökar knappast möjligheterna att Egypten får fria och rättvisa val. Tvärtom. Våra krav bör därför inte fokusera på Mubaraks öde utan på behovet av en helt ny regim som eftersträvar demokrati och reformer som leder till en dynamisk marknadsekonomi.
Just nu blir landet successivt ekonomiskt förlamat. Man kan fundera över om inte demokratikraven på gatorna snart ersätts av rena hungerkravaller, om och när den svaga egyptiska ekonomin imploderar med ytterligare ökad arbetslöshet och fallande inkomster som följd. Läget blir snabbt alltmera mänskligt förtvivlat och ekonomiskt förvirrat i den här typen av situationer.
EU och andra länder bör därför förutom (1) självklara krav på demokrati och rättvisa val bereda sig på (2) att staga upp en ny regim med lån och kortsiktiga gåvor, samt erbjuda långsiktigt stöd för att möjliggöra genomgripande reformer på det ekonomiska området. Det handlar -- kort -- om att införa konkurrens, att företag ska eftersträva lönsamhet och vinst, samt incitament för att höja effektiviteten, slopa slöseri och oklart motiverade subventioner till höger och vänster, och motverka korruptionen.
Kort sagt: det räcker inte med demokrati, det krävs också marknadsekonomi för att Egypten ska kunna få en bättre framtid.
Turistindustrin - som kortsiktigt är en utomordentligt viktig inkomstkälla och skapare av jobb - bygger dock dessutom på förtroende för egyptiernas förmåga att tillhandahålla turisterna personlig säkerhet. Där kan omvärlden inte göras så mycket.
måndag 31 januari 2011
lördag 22 januari 2011
"Sänkt kapitalskatt ger fler jobb i Sverige"
Ingvar Uddén skriver att jag vill öka inkomstklyftorna i samhället genom att sänka kapitalskatten (15/1). Det är oriktigt. (Svar på insändare publicerad i DN 22/1).
En anledning till att den svenska kapitalskatten bör sänkas är att den är nära nog dubbelt så hög som kapitalskatten i vår omvärld. I dagens värld, där kapital lekande lätt flyttar över gränserna, missgynnar detta Sverige som investerar- och produktionsland. Kapital söker sig istället till andra länder. Genom att sänka kapitalskatten får därför svenska företag billigare och bättre tillgång till riskkapital. Det gör att fler nya idéer utvecklas och fler nya jobb skapas i Sverige, och att det lönar sig bättre för svenska hushåll att spara jämfört med att låna. Sänkt kapitalskatt är därför något som gynnar svensk ekonomi i stort; den svenska ”kakan” (BNP) växer snabbare än den annars gör.
Uddén tycker att Sverige i stället ska höja kapitalskatten i övriga EU-länder. Men skatter är en egen angelägenhet för varje land. Sverige har inget inflytande de andras skatter. Vi måste acceptera verkligheten omkring oss som den är, och anpassa oss till den.
Regeringens vill sänka inkomstskatten mera genom ett femte s.k. jobbskatteavdrag och höja den s.k. brytpunkten för statlig skatt, så att det lönar sig bättre att bl a utbilda sig. Med sänkta skatter på arbete och kapital blir det fler som investerar, utbildar sig, och jobbar. Det – i sin tur – skapar mer resurser till välfärden; en större total ”kaka” skapas. Fokus kan inte enbart läggas på fördelningen av den svenska ”kakan”. Då blir ”kakan” för liten.
Carl B Hamilton, professor, ekonomisk-politisk talesman (FP)
En anledning till att den svenska kapitalskatten bör sänkas är att den är nära nog dubbelt så hög som kapitalskatten i vår omvärld. I dagens värld, där kapital lekande lätt flyttar över gränserna, missgynnar detta Sverige som investerar- och produktionsland. Kapital söker sig istället till andra länder. Genom att sänka kapitalskatten får därför svenska företag billigare och bättre tillgång till riskkapital. Det gör att fler nya idéer utvecklas och fler nya jobb skapas i Sverige, och att det lönar sig bättre för svenska hushåll att spara jämfört med att låna. Sänkt kapitalskatt är därför något som gynnar svensk ekonomi i stort; den svenska ”kakan” (BNP) växer snabbare än den annars gör.
Uddén tycker att Sverige i stället ska höja kapitalskatten i övriga EU-länder. Men skatter är en egen angelägenhet för varje land. Sverige har inget inflytande de andras skatter. Vi måste acceptera verkligheten omkring oss som den är, och anpassa oss till den.
Regeringens vill sänka inkomstskatten mera genom ett femte s.k. jobbskatteavdrag och höja den s.k. brytpunkten för statlig skatt, så att det lönar sig bättre att bl a utbilda sig. Med sänkta skatter på arbete och kapital blir det fler som investerar, utbildar sig, och jobbar. Det – i sin tur – skapar mer resurser till välfärden; en större total ”kaka” skapas. Fokus kan inte enbart läggas på fördelningen av den svenska ”kakan”. Då blir ”kakan” för liten.
Carl B Hamilton, professor, ekonomisk-politisk talesman (FP)
torsdag 20 januari 2011
Attefalls avfärdande är olyckligt
En sänkning av kapitalskatten och de därtill kopplade ränteavdragen bör genomföras av långsiktiga tillväxt- och konkurrensskäl, och oberoende av frågan om bostadsprisbubbla. När bostadsminister Stefan Attefall avvisar detta förslag trampar han snett av flera skäl, skriver Carl B Hamilton i en replik publicerad i Dagens Nyheter den 20/1 kl. 20:27
På DN Debatt 5/1 föreslog jag att skatten på inkomst av kapital i ett första steg sänks från 30 till 25 procent, och på längre sikt till 20 procent. Som skattesystemet är utformat innebär detta att värdet av hushållens ränteavdrag minskar i motsvarande mån.
Bostadsminister Stefan Attefall (KD) avvisar detta (DN Debatt 19/1). Han vill i stället införa ett permanent amorteringstvång på bostadslån. Attefall trampar dessvärre snett på flera sätt.
En sänkning av kapitalskatten och de därtill kopplade ränteavdragen bör genomföras av långsiktiga tillväxt- och konkurrensskäl, och oberoende av frågan om bostadsprisbubbla. Tajmingen år 2011 är dock synnerligen lämplig på grund av risken för en bostadsprisbubbla.
Attefall väljer dock att helt bortse från de i artikeln även angivna långsiktiga tillväxtskälen: att minska diskrimineringen av svenskars aktiesparande, och att öka investeringarna och därmed stimulera till fler högproduktiva jobb i Sverige. Sänkt kapitalinkomstbeskattning ger också bättre förutsättningar för svenskt ägande, som i dag – på grund av Sveriges höga skatt – missgynnas jämfört med utländska ägare. Det är särskilt olyckligt eftersom svenska ägare oftast har ett mer långsiktigt ägarintresse i att svenska företag går bra.
Attefall nämner bara aspekten med hushållens bolån. Skulden för prisuppgången lägger han på för lågt bostadsbyggande, och är emot mitt skatteförslag därför att det skulle bromsa lönsamheten i nybyggnation.
Förlåt, men att sänka kapitalinkomstskatten från 30 till 25 procent motsvarar en räntehöjning på 0,25 procent vid fem procents ränta. Det är därmed – tvärtemot mångas retorik – varken ett dråpslag mot hushåll eller bostadsbyggande – men en mycket tydlig, men mjuk, signal mot överbelåning.
Attefalls motförslag är amorteringstvång. Det är också en form av åtstramning, naturligtvis, som – märk väl – därför skulle sänka lönsamheten för nyproduktion. Eftersom amorteringstvång är en inskränkande reglering av utlåning – till skillnad mot räntehöjning som är en prishöjning för att låna – slår dessutom ett permanent amorteringstvång godtyckligt bland hushåll med olika förutsättningar. Unga hushåll med svag ekonomi skulle få svårt att låna, eller skulle kunna se sig tvingade till att ta mer av dyra topplån för att kunna amortera ned sina billigare bottenlån.
En annan skillnad är att ränteavdragen är något som politiker styr över, medan eventuella permanenta amorteringskrav administreras av bankerna. Dessa har dock ett egenintresse av att delta i ett lånerace för att med lockande erbjudanden öka den egna bankens marknadsandelar. Det var precis det som skedde i t ex Lettland och Spanien.
Det är möjligt att utvecklingen på bostadsmarknaden kommer att behöva hanteras genom en kombination av olika åtgärder. Sänkt kapitalinkomstskatt och ränteavdrag bör definitivt vara med bland dessa. Det är en långsiktigt klok tillväxtfrämjande åtgärd som samtidigt effektivt kan minska risken för en bostadsbubbla. Därför är Stefan Attefalls kategoriska avfärdande av förslaget olyckligt.
Carl B Hamilton, professor och ekonomisk-politisk talesman (FP)
På DN Debatt 5/1 föreslog jag att skatten på inkomst av kapital i ett första steg sänks från 30 till 25 procent, och på längre sikt till 20 procent. Som skattesystemet är utformat innebär detta att värdet av hushållens ränteavdrag minskar i motsvarande mån.
Bostadsminister Stefan Attefall (KD) avvisar detta (DN Debatt 19/1). Han vill i stället införa ett permanent amorteringstvång på bostadslån. Attefall trampar dessvärre snett på flera sätt.
En sänkning av kapitalskatten och de därtill kopplade ränteavdragen bör genomföras av långsiktiga tillväxt- och konkurrensskäl, och oberoende av frågan om bostadsprisbubbla. Tajmingen år 2011 är dock synnerligen lämplig på grund av risken för en bostadsprisbubbla.
Attefall väljer dock att helt bortse från de i artikeln även angivna långsiktiga tillväxtskälen: att minska diskrimineringen av svenskars aktiesparande, och att öka investeringarna och därmed stimulera till fler högproduktiva jobb i Sverige. Sänkt kapitalinkomstbeskattning ger också bättre förutsättningar för svenskt ägande, som i dag – på grund av Sveriges höga skatt – missgynnas jämfört med utländska ägare. Det är särskilt olyckligt eftersom svenska ägare oftast har ett mer långsiktigt ägarintresse i att svenska företag går bra.
Attefall nämner bara aspekten med hushållens bolån. Skulden för prisuppgången lägger han på för lågt bostadsbyggande, och är emot mitt skatteförslag därför att det skulle bromsa lönsamheten i nybyggnation.
Förlåt, men att sänka kapitalinkomstskatten från 30 till 25 procent motsvarar en räntehöjning på 0,25 procent vid fem procents ränta. Det är därmed – tvärtemot mångas retorik – varken ett dråpslag mot hushåll eller bostadsbyggande – men en mycket tydlig, men mjuk, signal mot överbelåning.
Attefalls motförslag är amorteringstvång. Det är också en form av åtstramning, naturligtvis, som – märk väl – därför skulle sänka lönsamheten för nyproduktion. Eftersom amorteringstvång är en inskränkande reglering av utlåning – till skillnad mot räntehöjning som är en prishöjning för att låna – slår dessutom ett permanent amorteringstvång godtyckligt bland hushåll med olika förutsättningar. Unga hushåll med svag ekonomi skulle få svårt att låna, eller skulle kunna se sig tvingade till att ta mer av dyra topplån för att kunna amortera ned sina billigare bottenlån.
En annan skillnad är att ränteavdragen är något som politiker styr över, medan eventuella permanenta amorteringskrav administreras av bankerna. Dessa har dock ett egenintresse av att delta i ett lånerace för att med lockande erbjudanden öka den egna bankens marknadsandelar. Det var precis det som skedde i t ex Lettland och Spanien.
Det är möjligt att utvecklingen på bostadsmarknaden kommer att behöva hanteras genom en kombination av olika åtgärder. Sänkt kapitalinkomstskatt och ränteavdrag bör definitivt vara med bland dessa. Det är en långsiktigt klok tillväxtfrämjande åtgärd som samtidigt effektivt kan minska risken för en bostadsbubbla. Därför är Stefan Attefalls kategoriska avfärdande av förslaget olyckligt.
Carl B Hamilton, professor och ekonomisk-politisk talesman (FP)
tisdag 18 januari 2011
Sänkt skatt och reformer går hand i hand
Thomas Östros skriver på Svenska Dagbladets Brännpunkt (14/1) att oförändrade eller höjda skatter ska användas för att göra ”samhället modernare och människor friare”. Han vill ge ett intryck av att reformer och skattesänkningar är varandras fiender. Det är fel. Skälet är följande:
I vår omvärld har länder successivt sänkt sina skattesatser på både arbete och kapital, och fortsätter så. Östros förslag om höjda eller oförändrade skatter i Sverige innebär därmed att vårt land successivt förlorar attraktionskraft i den globala kampen om lättrörliga individer – dvs främst välutbildade ungdomar – och lättrörligt kapital – dvs allt kapital utom fastigheter.
För att inte hamna i globaliseringens bakvatten är tvärtom konkurrenskraftiga skatter en långsiktig förutsättning för att Sverige ska fungera som en ekonomiskt stabil bas för konkurrensutsatt inhemsk produktion, dvs Sverige som starkt exportland. Det – i sin tur – är en förutsättning för en uthålligt hög välfärd i Sverige.
Det viktigaste sättet att trygga välfärden är att trygga skattebaserna. Med lägre skattesatser blir det fler i jobb och då ökar skatteintäkterna samtidigt som kraven på bidragssystemen minskar. Jobbskatteavdraget är bara ett exempel på hur lägre skattesatser kunnat bidra till ökade skatteintäkter. Till och med rena avdrag – som avdraget för husarbete – kan leda till ökade skatteintäkter genom att svarta jobb blir vita. En sänkt kapitalinkomstskatt skulle leda till högre skatteintäkter och högproduktiva jobb på sikt eftersom sparande och investeringar i Sverige skulle öka. Sänkta marginalskatter – inklusive borttagen värnskatt – ökar antalet välutbildade ungdomar som vill bo i Sverige och betala skatt här istället för utomlands.
Viktiga reformer måste inte heller kosta pengar som Östros förutsätter. En reformerad arbetsrätt är central för att vi ska klara globaliseringens krav på mjuk omställning, vilket vi kan klara bland annat med en för alla allmän a-kassa i statlig regi.
Välkommen till globaliseringen, Östros!
I vår omvärld har länder successivt sänkt sina skattesatser på både arbete och kapital, och fortsätter så. Östros förslag om höjda eller oförändrade skatter i Sverige innebär därmed att vårt land successivt förlorar attraktionskraft i den globala kampen om lättrörliga individer – dvs främst välutbildade ungdomar – och lättrörligt kapital – dvs allt kapital utom fastigheter.
För att inte hamna i globaliseringens bakvatten är tvärtom konkurrenskraftiga skatter en långsiktig förutsättning för att Sverige ska fungera som en ekonomiskt stabil bas för konkurrensutsatt inhemsk produktion, dvs Sverige som starkt exportland. Det – i sin tur – är en förutsättning för en uthålligt hög välfärd i Sverige.
Det viktigaste sättet att trygga välfärden är att trygga skattebaserna. Med lägre skattesatser blir det fler i jobb och då ökar skatteintäkterna samtidigt som kraven på bidragssystemen minskar. Jobbskatteavdraget är bara ett exempel på hur lägre skattesatser kunnat bidra till ökade skatteintäkter. Till och med rena avdrag – som avdraget för husarbete – kan leda till ökade skatteintäkter genom att svarta jobb blir vita. En sänkt kapitalinkomstskatt skulle leda till högre skatteintäkter och högproduktiva jobb på sikt eftersom sparande och investeringar i Sverige skulle öka. Sänkta marginalskatter – inklusive borttagen värnskatt – ökar antalet välutbildade ungdomar som vill bo i Sverige och betala skatt här istället för utomlands.
Viktiga reformer måste inte heller kosta pengar som Östros förutsätter. En reformerad arbetsrätt är central för att vi ska klara globaliseringens krav på mjuk omställning, vilket vi kan klara bland annat med en för alla allmän a-kassa i statlig regi.
Välkommen till globaliseringen, Östros!
tisdag 11 januari 2011
"Mycket märklig debatt om ränteavdragen"
Texten nedan återger ledaren idag den 11/1 i Dagens Industri. Av någon anledning läggs den inte ut på nätet, och återges därför här i sin helhet.
Vilken debatt det har uppstått efter folkpartisten Carl B Hamiltons förslag om sänkt kapitalinkomstskatt och därmed minskat värde på ränteavdragen! Det verkar finnas en kärlek till dessa skatteavdrag som inte står i någon rimlig proportion till deras värde med andra mått mätt.
"Hamilton vill därmed straffa barnfamiljer med höga lån, som ska betala skattesänkningar för miljardärer", skrev till exempel Aftonbladet (oberoende S) i går och tyckte att finansministern borde återinföra fastighetsskatten i stället (som om den inte skulle betalas av barnfamiljer).
Sådana ryggmärgsreflexer skulle man kunna skratta åt, om det inte rörde en för svensk ekonomi så viktig fråga - eller snarare flera. Ingen är betjänt av en bostadsbubbla. Det är oroväckande att hushållen ökar sin belåning så kraftigt. De verktyg som Riksbanken och Finansinspektionen besitter är höjd ränta respektive utlåningstak eller amorteringskrav. Utlåningstaket försvårar för dem som köper sin första bostad. Amorteringskrav på bostadslån kan leda till att de som har sämst ekonomi ser sig tvingade att ta lån till högre ränta för att kunna amortera sina mer förmånliga bostadslån.
När Riksbanken höjer räntan drabbar det inte bara hushåll utan också företag - jobben blir färre än om räntan kan hållas låg, arbetslösheten minskar inte lika fort. Det får också effekter på utsatta hushålls ekonomi. Det bästa sättet att enbart strama åt hushållsutlåningen är genom ränteavdragen.
Det hade varit lämpligt av många skäl att finansiera omläggningen av fastighetsskatten med minskat värde på ränteavdragen. Men då gjorde den här sortens ryggmärgs - reaktioner det politiskt omöjligt.
Nu är läget ett annat. Nu kan minskade ränteavdrag kyla av en stor utlåning till hushållen utan att kyla av resten av ekonomin. Det gör debatten så märklig: De som skriker högst mot minskade ränteavdrag tycks inte bekymra sig om att höjda räntor drabbar precis samma personer. Och ofta slår hårdare.
Om skatten på kapitalinkomster sänks från 30 till 25 procent minskar värdet av ränteavdragen lika mycket. Om boräntan är 5 procent motsvarar det en räntehöjning med 0,25 procent.
Kan en sådan skatteändring få Riksbanken att hålla inne en räntehöjning har hushållen inte förlorat något - men företagen och samhällsekonomin har vunnit.
Gränsen för fullt ränteavdrag går vid 100 000 kronor per person. Om räntan är 5 procent motsvarar det ett lån på 2 miljoner kronor. Efter ränteavdrag kostar det i dag 70 000 kronor. Om skattesatsen sänks till 25 procent blir det 5 000 kronor dyrare. Tycker man att det är ett hårt slag mot barnfamiljer kan man höja barnbidrag eller fortsätta sänka inkomstskatten.Det har fördelen att inte subventionera låntagande.
Skatteregler sänder signaler. Förra århundradets skattereform avsåg att gynna arbete och sparande och göra det dyrare att låna. I dag framstår det återigen som att skattesystemet uppmuntrar hushåll att låna mer än att spara. 30 procents skatt på räntor, utdelningar och reavinster var lågt 1991 men är högt 2011 när kapitalet rör sig fritt över gränserna. Den genomsnittliga skatten i konkurrentländerna beräknas till 17 procent.
Regeringen har redan sänkt skatten på arbetsinkomster rejält. De flesta betalar betydligt mindre än 30 procent i skatt på sin lön. Bolagsskatten är nere i 26,3 procent. En skattereform
för detta århundrade skulle ha långt under 30 procent i skatt även på kapitalinkomster - inte för att "gynna miljardärer" utan för att skeptikerna har förstått vikten av svenskt ägande. Om företagen får mer riskkapital från svenska aktiesparare kan de bli mindre beroende av lån, öka sin soliditet och stå starkare i kristider. Det gynnar alla. Mer kapital till företag och jobb är det starkaste skälet att sänka kapitalinkomstskatten.
När ryggmärgsreflexerna har lagt sig borde det gå att få brett stöd för en sådan reform. Den socialdemokratiske debattören Widar Andersson skriver i Folkbladet: "En bred parlamentarisk utredning bör ges i uppdrag att grundligt och långsiktigt utvärdera
skattesystemet för att därefter återkomma med förslag som säkrar såväl en stabil skattebas för offentlig verksamhet som ger incitament för arbete, företagande, utbildning, byggande,
forskning, sparande och klimatsmarta beteenden."
En sådan samsyn skulle vara bra. Men problemet är att kapitalinkomstskatten brådskar - av hänsyn till högbelånade hushåll kan den bara sänkas medan ränteläget ännu är lågt. Ett sådant besked bör därför komma i vår, precis som Carl B Hamilton föreslår."
Vilken debatt det har uppstått efter folkpartisten Carl B Hamiltons förslag om sänkt kapitalinkomstskatt och därmed minskat värde på ränteavdragen! Det verkar finnas en kärlek till dessa skatteavdrag som inte står i någon rimlig proportion till deras värde med andra mått mätt.
"Hamilton vill därmed straffa barnfamiljer med höga lån, som ska betala skattesänkningar för miljardärer", skrev till exempel Aftonbladet (oberoende S) i går och tyckte att finansministern borde återinföra fastighetsskatten i stället (som om den inte skulle betalas av barnfamiljer).
Sådana ryggmärgsreflexer skulle man kunna skratta åt, om det inte rörde en för svensk ekonomi så viktig fråga - eller snarare flera. Ingen är betjänt av en bostadsbubbla. Det är oroväckande att hushållen ökar sin belåning så kraftigt. De verktyg som Riksbanken och Finansinspektionen besitter är höjd ränta respektive utlåningstak eller amorteringskrav. Utlåningstaket försvårar för dem som köper sin första bostad. Amorteringskrav på bostadslån kan leda till att de som har sämst ekonomi ser sig tvingade att ta lån till högre ränta för att kunna amortera sina mer förmånliga bostadslån.
När Riksbanken höjer räntan drabbar det inte bara hushåll utan också företag - jobben blir färre än om räntan kan hållas låg, arbetslösheten minskar inte lika fort. Det får också effekter på utsatta hushålls ekonomi. Det bästa sättet att enbart strama åt hushållsutlåningen är genom ränteavdragen.
Det hade varit lämpligt av många skäl att finansiera omläggningen av fastighetsskatten med minskat värde på ränteavdragen. Men då gjorde den här sortens ryggmärgs - reaktioner det politiskt omöjligt.
Nu är läget ett annat. Nu kan minskade ränteavdrag kyla av en stor utlåning till hushållen utan att kyla av resten av ekonomin. Det gör debatten så märklig: De som skriker högst mot minskade ränteavdrag tycks inte bekymra sig om att höjda räntor drabbar precis samma personer. Och ofta slår hårdare.
Om skatten på kapitalinkomster sänks från 30 till 25 procent minskar värdet av ränteavdragen lika mycket. Om boräntan är 5 procent motsvarar det en räntehöjning med 0,25 procent.
Kan en sådan skatteändring få Riksbanken att hålla inne en räntehöjning har hushållen inte förlorat något - men företagen och samhällsekonomin har vunnit.
Gränsen för fullt ränteavdrag går vid 100 000 kronor per person. Om räntan är 5 procent motsvarar det ett lån på 2 miljoner kronor. Efter ränteavdrag kostar det i dag 70 000 kronor. Om skattesatsen sänks till 25 procent blir det 5 000 kronor dyrare. Tycker man att det är ett hårt slag mot barnfamiljer kan man höja barnbidrag eller fortsätta sänka inkomstskatten.Det har fördelen att inte subventionera låntagande.
Skatteregler sänder signaler. Förra århundradets skattereform avsåg att gynna arbete och sparande och göra det dyrare att låna. I dag framstår det återigen som att skattesystemet uppmuntrar hushåll att låna mer än att spara. 30 procents skatt på räntor, utdelningar och reavinster var lågt 1991 men är högt 2011 när kapitalet rör sig fritt över gränserna. Den genomsnittliga skatten i konkurrentländerna beräknas till 17 procent.
Regeringen har redan sänkt skatten på arbetsinkomster rejält. De flesta betalar betydligt mindre än 30 procent i skatt på sin lön. Bolagsskatten är nere i 26,3 procent. En skattereform
för detta århundrade skulle ha långt under 30 procent i skatt även på kapitalinkomster - inte för att "gynna miljardärer" utan för att skeptikerna har förstått vikten av svenskt ägande. Om företagen får mer riskkapital från svenska aktiesparare kan de bli mindre beroende av lån, öka sin soliditet och stå starkare i kristider. Det gynnar alla. Mer kapital till företag och jobb är det starkaste skälet att sänka kapitalinkomstskatten.
När ryggmärgsreflexerna har lagt sig borde det gå att få brett stöd för en sådan reform. Den socialdemokratiske debattören Widar Andersson skriver i Folkbladet: "En bred parlamentarisk utredning bör ges i uppdrag att grundligt och långsiktigt utvärdera
skattesystemet för att därefter återkomma med förslag som säkrar såväl en stabil skattebas för offentlig verksamhet som ger incitament för arbete, företagande, utbildning, byggande,
forskning, sparande och klimatsmarta beteenden."
En sådan samsyn skulle vara bra. Men problemet är att kapitalinkomstskatten brådskar - av hänsyn till högbelånade hushåll kan den bara sänkas medan ränteläget ännu är lågt. Ett sådant besked bör därför komma i vår, precis som Carl B Hamilton föreslår."
lördag 8 januari 2011
Argumentrensning i skattedebatten, del I.
I argumentationen mot mina flera och kompletterande förslag i en DN-debattartikel den 5/1 om sänkt skatt på inkomst av kapital och lägre värde på ränteavdrag, ignorerar mina meningsmotståndare oftast helt vad jag skrivit om andra kompletterande skatter för att hantera fördelningsfrågan. Man bortser även från behov av högre och stabilare tillväxt och att det bör finnas en framtid för Sverige även i dagens värld, när kapital rör sig lekande lätt över gränserna till den högsta avkastningen efter skatt, och man talar istället ryggmärgsmässigt om "politiskt omöjligt". Det är en tämligen vanlig omskrivning för ovilja eller oförmåga att gå in och djupa i sakfrågan.
En påminnelse om sakfrågan kommer här från Dagens Industri idag. (Text från underledare i Dagens Industri den 7/1 2011, som inte läggs ut på nätet, dock!)
"Det är utmärkt att [Folkpartiets] ekonomisk-politiske talesperson, för in kapitalinkomstskatten i den partipolitiska debatten
Det är hög tid. Han vill att regeringen i vår arbetar fram ett beslut som sänker skatten på kapitalinkomster och därmed också minskar värdet av ränteavdragen.
Sådana förslag leder lätt till negativa ryggmärgsreaktioner från andra
politiker. Så även denna gång. Men det vore olyckligt om förslaget avfärdas
så lättvindigt. Det finns nämligen mycket starka skäl för att göra just
detta just nu. Eventuella ideologiska eller partitaktiska invändningar borde
falla - vid tillräcklig eftertanke.
Regeringen har inte egen majoritet men, som DI påpekade på ledarplats i
måndags, en sänkning från 30 till 25 eller 20 procent är en betydligt mindre
förändring än den som Social - demokraterna genomförde för 20 år
sedan.
Carl B Hamilton vill se en mjuk inbromsning av prisutvecklingen på bostadsmarknaden. Eftersom BNP växer rekordsnabbt är det angeläget oavsett hur man bedömer frågan om det finns en bostadsbubbla i dag eller inte.
Alla borde åtminstone vara överens om att det är angeläget att det inte
uppstår någon. Kan man dessutom strama åt hushållens exceptionella lånelust utan att
det drabbar företagen är mycket vunnet för sysselsättningen. Lägre värde
på ränteavdragen har samma effekt som en räntehöjning för hushållen,
men det påverkar inte räntenivån för företagen vilket Riksbankens höjningar
av styrräntan gör.
För företagens och arbetsmarknadens utveckling är därför sänkta ränteavdrag
mycket bättre än höjd ränta.
Ju lägre räntenivån är när förändringen görs desto bättre. Om boräntan
är 5 procent motsvarar en sänkning av kapitalskatten från 30 till 25
procent en räntehöjning med 0,25 procent, det vill säga lika mycket som
en normal Riksbankshöjning. I dag har de flesta lägre boränta än så.
Ett förändrat värde på ränteavdragen bör alltså varken leda till stora
prisfall eller personlig ruin. Däremot kan det fungera som en viktig signal
till hushållen om att vara försiktiga med nya stora lån. Och det kan hjälpa
Riksbanken att hålla en lägre räntehöjningstakt.
Dessutom, vilket är allra viktigast, skulle det öka tillgången på svenskt
riskkapital. I dag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än
utländska. Kapitalskatten är i dag mycket högre än i konkurrentländerna
och kapital flyter fritt över gränserna.
Svenska företag behöver mer eget kapital och fler långsiktiga ägare för
att stå emot framtida kriser. Det är det starkaste skälet att sänka kapital -
inkomstskatten.
EVA-LENA AHLQVIST"
En påminnelse om sakfrågan kommer här från Dagens Industri idag. (Text från underledare i Dagens Industri den 7/1 2011, som inte läggs ut på nätet, dock!)
"Det är utmärkt att [Folkpartiets] ekonomisk-politiske talesperson, för in kapitalinkomstskatten i den partipolitiska debatten
Det är hög tid. Han vill att regeringen i vår arbetar fram ett beslut som sänker skatten på kapitalinkomster och därmed också minskar värdet av ränteavdragen.
Sådana förslag leder lätt till negativa ryggmärgsreaktioner från andra
politiker. Så även denna gång. Men det vore olyckligt om förslaget avfärdas
så lättvindigt. Det finns nämligen mycket starka skäl för att göra just
detta just nu. Eventuella ideologiska eller partitaktiska invändningar borde
falla - vid tillräcklig eftertanke.
Regeringen har inte egen majoritet men, som DI påpekade på ledarplats i
måndags, en sänkning från 30 till 25 eller 20 procent är en betydligt mindre
förändring än den som Social - demokraterna genomförde för 20 år
sedan.
Carl B Hamilton vill se en mjuk inbromsning av prisutvecklingen på bostadsmarknaden. Eftersom BNP växer rekordsnabbt är det angeläget oavsett hur man bedömer frågan om det finns en bostadsbubbla i dag eller inte.
Alla borde åtminstone vara överens om att det är angeläget att det inte
uppstår någon. Kan man dessutom strama åt hushållens exceptionella lånelust utan att
det drabbar företagen är mycket vunnet för sysselsättningen. Lägre värde
på ränteavdragen har samma effekt som en räntehöjning för hushållen,
men det påverkar inte räntenivån för företagen vilket Riksbankens höjningar
av styrräntan gör.
För företagens och arbetsmarknadens utveckling är därför sänkta ränteavdrag
mycket bättre än höjd ränta.
Ju lägre räntenivån är när förändringen görs desto bättre. Om boräntan
är 5 procent motsvarar en sänkning av kapitalskatten från 30 till 25
procent en räntehöjning med 0,25 procent, det vill säga lika mycket som
en normal Riksbankshöjning. I dag har de flesta lägre boränta än så.
Ett förändrat värde på ränteavdragen bör alltså varken leda till stora
prisfall eller personlig ruin. Däremot kan det fungera som en viktig signal
till hushållen om att vara försiktiga med nya stora lån. Och det kan hjälpa
Riksbanken att hålla en lägre räntehöjningstakt.
Dessutom, vilket är allra viktigast, skulle det öka tillgången på svenskt
riskkapital. I dag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än
utländska. Kapitalskatten är i dag mycket högre än i konkurrentländerna
och kapital flyter fritt över gränserna.
Svenska företag behöver mer eget kapital och fler långsiktiga ägare för
att stå emot framtida kriser. Det är det starkaste skälet att sänka kapital -
inkomstskatten.
EVA-LENA AHLQVIST"
torsdag 6 januari 2011
Sänkt skatt för tillväxt, stabilitet och fördelning (=lägre ränta)
Sänkt skatt på kapitalinkomster till internationellt konkurrenskraftig nivå, sänkt värde på ränteavdrag (med möjliga inkomstkompenserande skattesänkningar) för att inbromsa utvecklingen av en instabil bostadsprisbubbla samt kompletterande skatteförändringar.
(Publicerad på DN-debatt den 5 januari 2011.)
Det finns två starka skäl att under vintern och våren 2011 arbeta fram ett beslut som sänker skatten på kapitalinkomster och som minskar de därtill kopplade ränteavdragen.
För det första finns det en berättigad oro för att en prisbubbla på fastigheter nu håller på att utvecklas. Bostadspriserna har under en längre tid växt snabbare än hushållens inkomster. Det gör att hushållens skuldsättning successivt ökat. En fortsättning på den utvecklingen leder till ökad sårbarhet både för individer och för banksystemet.
I dag står de 20 procent högst belånade låntagarna, dvs. de som har störst skulder i förhållande till tillgångar, för hela 60 procent av hushållens samlade skulder. Det är denna typ av hushåll som kommer drabbas först om Sverige skulle komma i en situation där bostadspriserna sjunker och skulderna överstiger bostadens värde. Ofta är detta hushåll som tagit nya lån för att köpa (en dyr) bostad i storstadsregionerna.
Sveriges BNP ökar nu rekordsnabbt. Optimismen är stark på de flesta håll. Det kan mycket väl göra att prisökningarna på bostäder fortsätter framöver och att risken för en bostadsprisbubbla ökar, om inte åtgärder vidtas. En eventuell prisbubbla skadar både överbelånade låntagare/hushåll och dem som lånar ut, dvs. oförsiktiga finansinstitut och banker. I sista hand skulle staten och skattebetalarna kunna tvingas ingripa för att stabilisera det finansiella systemet. Där vill vi inte hamna.
För att vara på den säkra sidan bör därför prisutvecklingen på bostadsmarknaden nu mjukt bromsas in. En begränsad minskning av ränteavdraget är en effektiv och träffsäker åtgärd för detta. Det blir mindre förmånligt för hushållen att låna, men inte för företagen. Det gör att priserna i bostadssektorn kan bromsas in utan att hela ekonomin och jobbtillväxten behöver göra det. Skulle bostadsbubblan i stället hanteras av riksbanken, genom höjd ränta, finns risken att hela den svenska ekonomin kyls av mer än önskat. Sänkt värde på ränteavdragen ger även en korrekt effekt i den meningen att det skulle belasta dyra topplån mer än de billigare bottenlånen.
För det andra blir det alltmer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot på dagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktieägande. Idag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än utländska, som ofta har ett mer kortsiktigt ägarintresse. Den svenska kapitalskatten ligger på 30 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga skattesatsen i våra konkurrentländer på 17 procent.
Den höga svenska skattesatsen bestämdes på 1990-talet, i en helt annan tid. Numera är kapital mycket lättrörligt över gränserna och kapitalinkomstskatterna i omvärlden har sänkts. Dessutom finns idag ett tydligt nationellt värde i att uppmuntra – och åtminstone inte missgynna! - personligt, svenskt ägande som typiskt sett är mera långsiktigt än utländskt och institutionellt ägande.
En anpassning skulle sannolikt även förbättra robustheten (soliditeten) hos företag och därmed stärka företagens motståndskraft vid framtida kriser och andra negativa överraskningar.
Hur mycket bör då kapitalinkomstskatten och ränteavdraget sänkas? Ett riktmärke bör vara att den sänks från 30 procent till 25 procent. På några års sikt bör den sänkas mer än så, till ca 20 procent på totala räntekostnaden. Förändringen bör annonseras under vintern/våren och den första sänkningen träda i kraft vid årsskiftet den 1/1 2012. Det är viktigt att i god tid informera om och underlätta låntagares anpassning samt klargöra för företag och företagare de mera gynnsamma villkoren för investeringar och expansion.
Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle en sänkning av ränteavdragen från 30 till 25 procent leda till en skattehöjning för hushållen på ca 3,5 miljarder kronor/år. Det kan sättas i relation till att de fyra jobbskatteavdragen som infördes under förra mandatperioden gav hushållen en skattelättnad på minst 70 miljarder kronor/år.
RUT uppskattar också att sänkt kapitalbeskattning från 30 till 25 procent innebär ett skattebortfall (brutto) på ca 10 miljarder kronor för statskassan. Nettokostnaden för staten, när även de ökade intäkterna från höjt ränteavdrag räknats in, blir följaktligen 6-7 miljarder kronor/år.
Om det finns ekonomiskt utrymme är det önskvärt att kapitalskattereformen kombineras med en sänkning av den personliga inkomstskatten, så att hushållen inte behöver bära ett högre skattetryck. Den personliga inkomstskatten kan förslagsvis sänkas genom en kombination av jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt och sänkt eller avskaffad värnskatt.
Konjunkturinstitutet har just publicerat en bedömning – som bör omgärdas med sedvanlig försiktighet och reservationer – att reformutrymmet (ungefär: utrymmet för ytterligare permanenta utgiftsökningar och sänkta skatter) framöver skulle kunna bli ca 25 mdr kr/år. En del av detta bör kunna användas för sänkt kapitalskatt. Den skatteändringen skulle gynna både tillväxt och stabilitet i svensk ekonomi.
Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP)
(Publicerad på DN-debatt den 5 januari 2011.)
Det finns två starka skäl att under vintern och våren 2011 arbeta fram ett beslut som sänker skatten på kapitalinkomster och som minskar de därtill kopplade ränteavdragen.
För det första finns det en berättigad oro för att en prisbubbla på fastigheter nu håller på att utvecklas. Bostadspriserna har under en längre tid växt snabbare än hushållens inkomster. Det gör att hushållens skuldsättning successivt ökat. En fortsättning på den utvecklingen leder till ökad sårbarhet både för individer och för banksystemet.
I dag står de 20 procent högst belånade låntagarna, dvs. de som har störst skulder i förhållande till tillgångar, för hela 60 procent av hushållens samlade skulder. Det är denna typ av hushåll som kommer drabbas först om Sverige skulle komma i en situation där bostadspriserna sjunker och skulderna överstiger bostadens värde. Ofta är detta hushåll som tagit nya lån för att köpa (en dyr) bostad i storstadsregionerna.
Sveriges BNP ökar nu rekordsnabbt. Optimismen är stark på de flesta håll. Det kan mycket väl göra att prisökningarna på bostäder fortsätter framöver och att risken för en bostadsprisbubbla ökar, om inte åtgärder vidtas. En eventuell prisbubbla skadar både överbelånade låntagare/hushåll och dem som lånar ut, dvs. oförsiktiga finansinstitut och banker. I sista hand skulle staten och skattebetalarna kunna tvingas ingripa för att stabilisera det finansiella systemet. Där vill vi inte hamna.
För att vara på den säkra sidan bör därför prisutvecklingen på bostadsmarknaden nu mjukt bromsas in. En begränsad minskning av ränteavdraget är en effektiv och träffsäker åtgärd för detta. Det blir mindre förmånligt för hushållen att låna, men inte för företagen. Det gör att priserna i bostadssektorn kan bromsas in utan att hela ekonomin och jobbtillväxten behöver göra det. Skulle bostadsbubblan i stället hanteras av riksbanken, genom höjd ränta, finns risken att hela den svenska ekonomin kyls av mer än önskat. Sänkt värde på ränteavdragen ger även en korrekt effekt i den meningen att det skulle belasta dyra topplån mer än de billigare bottenlånen.
För det andra blir det alltmer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot på dagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktieägande. Idag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än utländska, som ofta har ett mer kortsiktigt ägarintresse. Den svenska kapitalskatten ligger på 30 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga skattesatsen i våra konkurrentländer på 17 procent.
Den höga svenska skattesatsen bestämdes på 1990-talet, i en helt annan tid. Numera är kapital mycket lättrörligt över gränserna och kapitalinkomstskatterna i omvärlden har sänkts. Dessutom finns idag ett tydligt nationellt värde i att uppmuntra – och åtminstone inte missgynna! - personligt, svenskt ägande som typiskt sett är mera långsiktigt än utländskt och institutionellt ägande.
En anpassning skulle sannolikt även förbättra robustheten (soliditeten) hos företag och därmed stärka företagens motståndskraft vid framtida kriser och andra negativa överraskningar.
Hur mycket bör då kapitalinkomstskatten och ränteavdraget sänkas? Ett riktmärke bör vara att den sänks från 30 procent till 25 procent. På några års sikt bör den sänkas mer än så, till ca 20 procent på totala räntekostnaden. Förändringen bör annonseras under vintern/våren och den första sänkningen träda i kraft vid årsskiftet den 1/1 2012. Det är viktigt att i god tid informera om och underlätta låntagares anpassning samt klargöra för företag och företagare de mera gynnsamma villkoren för investeringar och expansion.
Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle en sänkning av ränteavdragen från 30 till 25 procent leda till en skattehöjning för hushållen på ca 3,5 miljarder kronor/år. Det kan sättas i relation till att de fyra jobbskatteavdragen som infördes under förra mandatperioden gav hushållen en skattelättnad på minst 70 miljarder kronor/år.
RUT uppskattar också att sänkt kapitalbeskattning från 30 till 25 procent innebär ett skattebortfall (brutto) på ca 10 miljarder kronor för statskassan. Nettokostnaden för staten, när även de ökade intäkterna från höjt ränteavdrag räknats in, blir följaktligen 6-7 miljarder kronor/år.
Om det finns ekonomiskt utrymme är det önskvärt att kapitalskattereformen kombineras med en sänkning av den personliga inkomstskatten, så att hushållen inte behöver bära ett högre skattetryck. Den personliga inkomstskatten kan förslagsvis sänkas genom en kombination av jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt och sänkt eller avskaffad värnskatt.
Konjunkturinstitutet har just publicerat en bedömning – som bör omgärdas med sedvanlig försiktighet och reservationer – att reformutrymmet (ungefär: utrymmet för ytterligare permanenta utgiftsökningar och sänkta skatter) framöver skulle kunna bli ca 25 mdr kr/år. En del av detta bör kunna användas för sänkt kapitalskatt. Den skatteändringen skulle gynna både tillväxt och stabilitet i svensk ekonomi.
Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
