tisdag 11 januari 2011

"Mycket märklig debatt om ränteavdragen"

Texten nedan återger ledaren idag den 11/1 i Dagens Industri. Av någon anledning läggs den inte ut på nätet, och återges därför här i sin helhet.

Vilken debatt det har uppstått efter folkpartisten Carl B Hamiltons förslag om sänkt kapitalinkomstskatt och därmed minskat värde på ränteavdragen! Det verkar finnas en kärlek till dessa skatteavdrag som inte står i någon rimlig proportion till deras värde med andra mått mätt.

"Hamilton vill därmed straffa barnfamiljer med höga lån, som ska betala skattesänkningar för miljardärer", skrev till exempel Aftonbladet (oberoende S) i går och tyckte att finansministern borde återinföra fastighetsskatten i stället (som om den inte skulle betalas av barnfamiljer).

Sådana ryggmärgsreflexer skulle man kunna skratta åt, om det inte rörde en för svensk ekonomi så viktig fråga - eller snarare flera. Ingen är betjänt av en bostadsbubbla. Det är oroväckande att hushållen ökar sin belåning så kraftigt. De verktyg som Riksbanken och Finansinspektionen besitter är höjd ränta respektive utlåningstak eller amorteringskrav. Utlåningstaket försvårar för dem som köper sin första bostad. Amorteringskrav på bostadslån kan leda till att de som har sämst ekonomi ser sig tvingade att ta lån till högre ränta för att kunna amortera sina mer förmånliga bostadslån.

När Riksbanken höjer räntan drabbar det inte bara hushåll utan också företag - jobben blir färre än om räntan kan hållas låg, arbetslösheten minskar inte lika fort. Det får också effekter på utsatta hushålls ekonomi. Det bästa sättet att enbart strama åt hushållsutlåningen är genom ränteavdragen.

Det hade varit lämpligt av många skäl att finansiera omläggningen av fastighetsskatten med minskat värde på ränteavdragen. Men då gjorde den här sortens ryggmärgs - reaktioner det politiskt omöjligt.

Nu är läget ett annat. Nu kan minskade ränteavdrag kyla av en stor utlåning till hushållen utan att kyla av resten av ekonomin. Det gör debatten så märklig: De som skriker högst mot minskade ränteavdrag tycks inte bekymra sig om att höjda räntor drabbar precis samma personer. Och ofta slår hårdare.

Om skatten på kapitalinkomster sänks från 30 till 25 procent minskar värdet av ränteavdragen lika mycket. Om boräntan är 5 procent motsvarar det en räntehöjning med 0,25 procent.
Kan en sådan skatteändring få Riksbanken att hålla inne en räntehöjning har hushållen inte förlorat något - men företagen och samhällsekonomin har vunnit.

Gränsen för fullt ränteavdrag går vid 100 000 kronor per person. Om räntan är 5 procent motsvarar det ett lån på 2 miljoner kronor. Efter ränteavdrag kostar det i dag 70 000 kronor. Om skattesatsen sänks till 25 procent blir det 5 000 kronor dyrare. Tycker man att det är ett hårt slag mot barnfamiljer kan man höja barnbidrag eller fortsätta sänka inkomstskatten.Det har fördelen att inte subventionera låntagande.

Skatteregler sänder signaler. Förra århundradets skattereform avsåg att gynna arbete och sparande och göra det dyrare att låna. I dag framstår det återigen som att skattesystemet uppmuntrar hushåll att låna mer än att spara. 30 procents skatt på räntor, utdelningar och reavinster var lågt 1991 men är högt 2011 när kapitalet rör sig fritt över gränserna. Den genomsnittliga skatten i konkurrentländerna beräknas till 17 procent.

Regeringen har redan sänkt skatten på arbetsinkomster rejält. De flesta betalar betydligt mindre än 30 procent i skatt på sin lön. Bolagsskatten är nere i 26,3 procent. En skattereform
för detta århundrade skulle ha långt under 30 procent i skatt även på kapitalinkomster - inte för att "gynna miljardärer" utan för att skeptikerna har förstått vikten av svenskt ägande. Om företagen får mer riskkapital från svenska aktiesparare kan de bli mindre beroende av lån, öka sin soliditet och stå starkare i kristider. Det gynnar alla. Mer kapital till företag och jobb är det starkaste skälet att sänka kapitalinkomstskatten.

När ryggmärgsreflexerna har lagt sig borde det gå att få brett stöd för en sådan reform. Den socialdemokratiske debattören Widar Andersson skriver i Folkbladet: "En bred parlamentarisk utredning bör ges i uppdrag att grundligt och långsiktigt utvärdera
skattesystemet för att därefter återkomma med förslag som säkrar såväl en stabil skattebas för offentlig verksamhet som ger incitament för arbete, företagande, utbildning, byggande,
forskning, sparande och klimatsmarta beteenden."

En sådan samsyn skulle vara bra. Men problemet är att kapitalinkomstskatten brådskar - av hänsyn till högbelånade hushåll kan den bara sänkas medan ränteläget ännu är lågt. Ett sådant besked bör därför komma i vår, precis som Carl B Hamilton föreslår."

3 kommentarer:

Classe sa...

Förslaget har en viss dos av nytänkande, och sådant är tyvärr inte populärt hos våra mest infytelserika ekonomijournalister. Jag vet inte hur många gånger jag hört på radio eller tv att nu går räntan upp eller ner med så eller så många procentenheter. Hur många radiolyssnare eller tv-tittare har ambitionen att tolka detta meddelande till någonting reellt? Egentligen är det ett lysande förslag att ändra procenten för ränteavdraget! Det gör ju räntepolitik till något som spelar någon roll, och inte bara till en ritual i Milton Friedmans efterföljd, ivrigt påhejat av halvbildade ekonomijournalister.

Anonym sa...

Vore verkligen kul att få din minnesbild av nedanstående inlägg.

http://schlaug.blogspot.com/2010/08/lekstuga-for-politiska-passioner.html

Det här låter som något som BS måste minnas fel, man gaddar väl inte ihop sig i förväg med journalister för att sedan få sin intervju inspelad?

Anonym sa...

Slående många ekonomijournalister verkar inte ens förstå kopplingen mellan kapitalbeskattning och avdrag på räntekostnader (dvs kapitalkostnader). De verkar tro att ränteavdrag på bolån är någon slags ynnest.
...
Sen kommer man inte ifrån att det finns en rättviseaspekt på det hela. När dagens pensionärer, 40-talisterna, kom ut på arbetsmarknaden var full sysselsättning och dagis åt alla det viktigaste, vilket resulterade i hög inflation. Tillsammans med generösa ränteavdrag innebar detta att 40-talisterna fick "betalt för att bo" samtidigt som dåtidens pensionärers besparingar åts upp av inflation.
...
Idag, när 40-talisterna är förmögna och har fått sina bolån avbetalda av hög inflation och gynnsam skattepolitik, är det helt plötsligt prio nummer ett att sänka kapital- och förmögenhetskatterna och ränteavdrag ses som en kostnad.
...
Något sjukt är det i alla fall.