Attefalls avfärdande är olyckligt

En sänkning av kapitalskatten och de därtill kopplade ränteavdragen bör genomföras av långsiktiga tillväxt- och konkurrensskäl, och oberoende av frågan om bostadsprisbubbla. När bostadsminister Stefan Attefall avvisar detta förslag trampar han snett av flera skäl, skriver Carl B Hamilton i en replik publicerad i Dagens Nyheter den 20/1 kl. 20:27

På DN Debatt 5/1 föreslog jag att skatten på inkomst av kapital i ett första steg sänks från 30 till 25 procent, och på längre sikt till 20 procent. Som skattesystemet är utformat innebär detta att värdet av hushållens ränteavdrag minskar i motsvarande mån.

Bostadsminister Stefan Attefall (KD) avvisar detta (DN Debatt 19/1). Han vill i stället införa ett permanent amorteringstvång på bostadslån. Attefall trampar dessvärre snett på flera sätt.

En sänkning av kapitalskatten och de därtill kopplade ränteavdragen bör genomföras av långsiktiga tillväxt- och konkurrensskäl, och oberoende av frågan om bostadsprisbubbla. Tajmingen år 2011 är dock synnerligen lämplig på grund av risken för en bostadsprisbubbla.

Attefall väljer dock att helt bortse från de i artikeln även angivna långsiktiga tillväxtskälen: att minska diskrimineringen av svenskars aktiesparande, och att öka investeringarna och därmed stimulera till fler högproduktiva jobb i Sverige. Sänkt kapitalinkomstbeskattning ger också bättre förutsättningar för svenskt ägande, som i dag – på grund av Sveriges höga skatt – missgynnas jämfört med utländska ägare. Det är särskilt olyckligt eftersom svenska ägare oftast har ett mer långsiktigt ägarintresse i att svenska företag går bra.

Attefall nämner bara aspekten med hushållens bolån. Skulden för prisuppgången lägger han på för lågt bostadsbyggande, och är emot mitt skatteförslag därför att det skulle bromsa lönsamheten i nybyggnation.

Förlåt, men att sänka kapitalinkomstskatten från 30 till 25 procent motsvarar en räntehöjning på 0,25 procent vid fem procents ränta. Det är därmed – tvärtemot mångas retorik – varken ett dråpslag mot hushåll eller bostadsbyggande – men en mycket tydlig, men mjuk, signal mot överbelåning.

Attefalls motförslag är amorteringstvång. Det är också en form av åtstramning, naturligtvis, som – märk väl – därför skulle sänka lönsamheten för nyproduktion. Eftersom amorteringstvång är en inskränkande reglering av utlåning – till skillnad mot räntehöjning som är en prishöjning för att låna – slår dessutom ett permanent amorteringstvång godtyckligt bland hushåll med olika förutsättningar. Unga hushåll med svag ekonomi skulle få svårt att låna, eller skulle kunna se sig tvingade till att ta mer av dyra topplån för att kunna amortera ned sina billigare bottenlån.

En annan skillnad är att ränteavdragen är något som politiker styr över, medan eventuella permanenta amorteringskrav administreras av bankerna. Dessa har dock ett egenintresse av att delta i ett lånerace för att med lockande erbjudanden öka den egna bankens marknadsandelar. Det var precis det som skedde i t ex Lettland och Spanien.

Det är möjligt att utvecklingen på bostadsmarknaden kommer att behöva hanteras genom en kombination av olika åtgärder. Sänkt kapitalinkomstskatt och ränteavdrag bör definitivt vara med bland dessa. Det är en långsiktigt klok tillväxtfrämjande åtgärd som samtidigt effektivt kan minska risken för en bostadsbubbla. Därför är Stefan Attefalls kategoriska avfärdande av förslaget olyckligt.

Carl B Hamilton, professor och ekonomisk-politisk talesman (FP)