Nedanstående nyhet om pensionärers dryckesvanor kom under sommaren. Ska vi moralisera över denna utveckling och kanske uppmana staten att utreda och ingripa med ett åtgärdsprogram?
Nej.
Vi som är för en restriktiv alkoholpolitik bör tygla oss och bestämma oss på riktigt för att fortsättningsvis fokusera den restriktiva alkoholpolitiken på de unga (under 28, säg). Vi bör istället göra allt för att en ungdomsfokuserad politik ska bli effektivare, inklusive gränskontrollerna och Systembolagets arbete.
Vi bör lämna övrigas -- bland annat pensionärernas -- dryckesvanor till dem själva att hantera. Vi gör den restriktiva politiken en björntjänst om vi inte kan prioritera. Det är sålunda felfokuserat att rycka ut och ha synpunkter på pensionärers dryckesvanor och val av förpackning av vin.
”Pensionärer dricker allt mer”
(Publicerat 21 juli, P4 Radio Göteborg)
”Pensionärer dricker allt mer alkohol. Detta samtidigt som svenskarna överlag dricker mindre. Det märks säger Niklas Jäghammar , enhetschef på Althea, Halmstad kommuns enhet för öppenvård av alkoholproblem. ’Bag-in-boxen gör det svårare att låta bli’
– Det här är en av de första generationerna som haft en egen ungdomskultur och kunnat slå sig fria från tidigare generationer och värderingar, säger Niklas Jäghammar.
När 40-talisterna nu går i pension är det en livfull generation med ett annat förhållningssätt till alkohol än tidigare generationer. De har ett kontinentalt drickande och tar gärna ett glas vin till maten, men när de i pensionsåldern får mer ledig tid och bag-in-boxen åker fram finns det en risk att de hamnar i ett missbruk.”
tisdag 30 augusti 2011
fredag 26 augusti 2011
Hypernervösa reaktioner på ekonomiska läget är oklokt.
Nu kommer krav från flera håll att regeringen skall driva en mer expansiv finanspolitik. Det är märkligt av flera skäl, särskilt när kraven framförs av professionella ekonomer. Socialdemokraterna följer upp med ”oroade” instämmanden på DN-debatt idag, men bekräftar inte Waidelichs euro-nej nyligen. ”Hvad vilja socialdemokraterna” i eurofrågan?
Bör regeringen i dagsläget reptilsnabbt reagera med traditionell keynesiansk efterfrågestimulernade finanspolitik?
Nej, is i magen och ett stabilt och tryggt grepp om rorkulten i stormen anbefalles istället.
Rollfördelningen i den ekonomiska politiken är att första försvarslinjen vid en nedgång är penningpolitiken, dvs. att Riksbanken agerar för att hålla uppe efterfrågan. Den grundregeln gäller alltjämt. Och om regeringen genom slapp finanspolitik skulle driva fram en för stark efterfrågeökning gäller motsatsen: då blir räntan högre än den annars hade varit. Och regeringen skulle då kritiseras för sitt överilade agerande av opposition och ekonomer. Normal konjunkturpolitik är alltså en balansgång som Riksbanken är bäst på att sköta.
Sverige har ovanligt starka s.k. automatiska stabilisatorer på grund av vår stora offentliga sektor. När efterfrågan sjunker motverkas det automatiskt av lägre inbetalningar av skatt (en stimulerade ’skattesänkning’) och ökade utbetalningar från våra välfärdssystem, bl a arbetslöshetsersättningar. Det är andra försvarslinjen, och där är vi knappast ännu.
För det tredje är analyser av sommarens skuldkriser i USA och ett antal EU-länder fortfarande ofullkomliga och en genuin osäkerhet råder beträffande krisens karaktär och drivkrafter. Har vi en vanlig konjunkturnedgång eller är vi därtill i början på en finanskris som 2008/09? Prognosläget är svårt.
När vi vet mer, och om det behövs, bör regeringen agera med finanspolitiken på ett sådant sätt, och med en sådan inriktning och omfattning, som den ökade kunskapen om konjunktur- och krisförloppet indikerar. Den möjligheten finns alltid, och även i Sverige 2011-2012. Riksdagen tar aldrig semester.
Socialdemokraterna säger på DN-debatt att de är oroliga, liksom professor Lars Calmfors och Swedbanks chefekonom. Jag vet att akademiker lätt kan bli nervösa och rastlösa. Men det är illavarslande att också beslutfattare som Juholt och Waidelich visar prov på ett hypernervöst agerande.
Så om euron.
Det är bra att S nu är för ett ”starkare institutionellt ramverk inom euroområdet” (DN-debatt idag), men det är svårbegripligt hur S i avsaknad av att detta finns på plats och fungerar kan förorda euroobligationer.
Det mest förbluffande i artikeln är väl ändå frånvaro av kommentar till att Waidelich har lagt om S-kursen och nu är emot svenskt euromedlemskap under överskådlig tid (”min livstid”). Detta ställningstagande omnämns inte alls i DN-artikelns långa EU-avsnitt. Vi vet sålunda alltjämt inte vilken politik som gäller inom socialdemokraterna när det gäller svenskt euromedlemskap. Juholt vill uppenbarligen inte stödja Waidelichs kursändring från ja till nej för de närmaste årtiondena. ”Hvad vilja socialdemokraterna i eurofrågan?”, för att travestera den Europa-kontinentalt utbildade August Palm.
Bör regeringen i dagsläget reptilsnabbt reagera med traditionell keynesiansk efterfrågestimulernade finanspolitik?
Nej, is i magen och ett stabilt och tryggt grepp om rorkulten i stormen anbefalles istället.
Rollfördelningen i den ekonomiska politiken är att första försvarslinjen vid en nedgång är penningpolitiken, dvs. att Riksbanken agerar för att hålla uppe efterfrågan. Den grundregeln gäller alltjämt. Och om regeringen genom slapp finanspolitik skulle driva fram en för stark efterfrågeökning gäller motsatsen: då blir räntan högre än den annars hade varit. Och regeringen skulle då kritiseras för sitt överilade agerande av opposition och ekonomer. Normal konjunkturpolitik är alltså en balansgång som Riksbanken är bäst på att sköta.
Sverige har ovanligt starka s.k. automatiska stabilisatorer på grund av vår stora offentliga sektor. När efterfrågan sjunker motverkas det automatiskt av lägre inbetalningar av skatt (en stimulerade ’skattesänkning’) och ökade utbetalningar från våra välfärdssystem, bl a arbetslöshetsersättningar. Det är andra försvarslinjen, och där är vi knappast ännu.
För det tredje är analyser av sommarens skuldkriser i USA och ett antal EU-länder fortfarande ofullkomliga och en genuin osäkerhet råder beträffande krisens karaktär och drivkrafter. Har vi en vanlig konjunkturnedgång eller är vi därtill i början på en finanskris som 2008/09? Prognosläget är svårt.
När vi vet mer, och om det behövs, bör regeringen agera med finanspolitiken på ett sådant sätt, och med en sådan inriktning och omfattning, som den ökade kunskapen om konjunktur- och krisförloppet indikerar. Den möjligheten finns alltid, och även i Sverige 2011-2012. Riksdagen tar aldrig semester.
Socialdemokraterna säger på DN-debatt att de är oroliga, liksom professor Lars Calmfors och Swedbanks chefekonom. Jag vet att akademiker lätt kan bli nervösa och rastlösa. Men det är illavarslande att också beslutfattare som Juholt och Waidelich visar prov på ett hypernervöst agerande.
Så om euron.
Det är bra att S nu är för ett ”starkare institutionellt ramverk inom euroområdet” (DN-debatt idag), men det är svårbegripligt hur S i avsaknad av att detta finns på plats och fungerar kan förorda euroobligationer.
Det mest förbluffande i artikeln är väl ändå frånvaro av kommentar till att Waidelich har lagt om S-kursen och nu är emot svenskt euromedlemskap under överskådlig tid (”min livstid”). Detta ställningstagande omnämns inte alls i DN-artikelns långa EU-avsnitt. Vi vet sålunda alltjämt inte vilken politik som gäller inom socialdemokraterna när det gäller svenskt euromedlemskap. Juholt vill uppenbarligen inte stödja Waidelichs kursändring från ja till nej för de närmaste årtiondena. ”Hvad vilja socialdemokraterna i eurofrågan?”, för att travestera den Europa-kontinentalt utbildade August Palm.
torsdag 18 augusti 2011
Ja till en mer samordnad finanspolitik i EU. Reaktion på Merkel-Sarkozys förslag.
Ingress: Tyskland och Frankrike har den 15/8 lagt fram förslag för att möta den skuldkris som härjar i Europa. Förslaget fokuserar på att öka det finanspolitiska samarbetet i EU, särskilt inom eurozonen, och sätter större press särskilt på skuldtyngda länder att sanera sina ekonomier genom ny nationell lagstiftning.
Nedan text är en debattartikel publicerad i Expressen den 18/8.
Ja till en mer samordnad finanspolitik i EU.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozys förslag om en mer koordinerad finanspolitik skapar nya konflikter i svensk politik. Men först tre fundament:
1. Under hela efterkrigshistorien är det relationen mellan Tyskland och Frankrike som avgjort om, och i så fall vart, Europa är på väg. I EU:s historia har framgång, eller stagnation, berott på dessa länder. Inga andra är både tillräckligt stora och har samma grundläggande egenintresse av att lägga ett alleuropeiskt perspektiv på uppkommande problem.
2. EU-länderna har alltid fördjupat sitt samarbete som svar på kriser. EU-integrationen fördjupas alltid av påfrestningar och det uttunnas aldrig i kris. Ryggmärgsreaktionen, inte minst i Tyskland och Frankrike, är att bli ännu mera sams och samordnade – inte att splittras. Eurosamarbetet kommer att bestå, och det finanspolitiska samarbetet kommer att utvidgas och fördjupas.
3. Under de senaste åren har brandkårsutryckningarna till Grekland och andra skuldtyngda länder stått som spön i backen. Metoderna är ibland svårbegripliga och komplicerat utformade. Kärnan är dock alltid densamma: nya förmåner och lån till länder med problem. De länder som ger förmånerna och lånen kräver dock – föga förvånande – som motprestation en allt större insyn, kontroll och bestämmande över låntagarnas ekonomiska politik; ”den som är satt i skuld är inte fri”, som Göran Persson konstaterade på 1990-talet. (Eftersom alla EU-länder ska behandlas lika utsträcks långivarkraven mer eller mindre till alla euro/EU-länder.)
Dessa fundamentala punkter innebär bl a att när Frankrike och Tyskland nu bestämmer sig för att ytterligare fördjupa EU:s finanspolitiska samarbete så blir det så, med – förvisso! – pragmatiska ändringar och anpassningar till invändningar längs vägen till beslut. Men det nya huvudmålet kommer att stå fast: ett fördjupat finanspolitiskt EU-samarbete.
/Kontrollen av att länder sköter sin ekonomiska politik bör överlåtas till marknaden, som nu skett men i ordnade former. Att EU-länder inom familjen skulle straffa varandra är inte trovärdigt och kanske inte heller önskvärt. Bättre då att lägga den uppgiften på den anonyma marknanden./
Sverige har genom sin euroskepsis reducerat sig till randstat, och har med skuldkrisen hamnat alltmer utanför Europas kärna, till skillnad mot t ex Finland och Estland som gått i motsatt riktning. Det är till nackdel både för oss och för övriga EU eftersom vi genom vår skuldkris på 1990-talet har unik erfarenhet. Vi har insikter att bidra med.
Förslaget från Tyskland och Frankrike är en ny fas i långivarnas krav på ekonomisk ordning och reda för att ge stöd. Dock inte med s.k. euroobligationer, dvs. lån med bl a Tyskland som garant, som Tyskland och Frankrike nu tydligt avvisar. Skälet är att sådana skulle innebära regeringen Merkels politiska död, enligt hennes eget partis CDU/CSU bedömning.
Inrikespolitiskt innebär scenförändringen följande. Folkpartiet bejakar en mer gemensam finanspolitik, och bejakar även kärnan i det tysk-franska förslaget. I likhet med Tyskland säger vi nej till euroobligationer, och ja till att skriva in ett skuldtak i svensk lag. Vi säger ja till förslaget att företag, om de så önskar, ska kunna använda sig av en gemensam EU-skattebas. /Vi säger dock nej till en EU-gemensam nivå på företagsskatterna./ Och FP säger nej till det verklighetsfrämmande tysk-franska delförslaget om en skatt på finansiella transaktioner (s.k. Tobinskatt).
I övrigt tävlar partierna om att distansera sig från eurosamarbetet. Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och sannolikt Miljöpartiet säger nej till allt, och står tillsammans utanför eurosamarbetet så mycket som möjligt. Partiledarkandidaten Anna Karin Hatt (C) väljer tråkigt nog också läktarpositionen. Socialdemokraterna säger visserligen ja till andras lån till problemländer genom euroobligationer, men säger nej till att långivarna och Sverige som motprestation ställer konkreta krav; för Sveriges del nej till den s.k. europluspakten. Moderaterna, och inte minst finansministern, är ambivalenta och numera ganska svala européer. Borg vill förvisso gärna ha inflytande över EU:s agerande, men vill inte argumentera för att Sverige ska betala priset för inflytande. Han medverkar därför till att Sverige stannar på den euroskeptiska randen.
Vare sig Sverige är med i eurosamarbetet eller ej påverkas vi starkt av vad som händer i Europa. Sverige har därför ett stort intresse av att sitta med vid bordet när viktiga beslut som rör vår egen framtid diskuteras. Genom att Sverige dessvärre inte tillhör EU:s kärna kan vi inte heller med kraft städa bort dumheter som Tobinskatt och eventuella olyckliga förslag som skulle kunna påverka vår fungerande lönebildning. Vi kan som randstat inte tillvarata våra egenintressen på ett effektivt sätt på det område som från första början stått i fokus för svensk europapolitik: att säkra ett fullvärdigt svenskt deltagande och inflytande i den europeiska ekonomiska integrationsprocessen.
Nedan text är en debattartikel publicerad i Expressen den 18/8.
Ja till en mer samordnad finanspolitik i EU.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozys förslag om en mer koordinerad finanspolitik skapar nya konflikter i svensk politik. Men först tre fundament:
1. Under hela efterkrigshistorien är det relationen mellan Tyskland och Frankrike som avgjort om, och i så fall vart, Europa är på väg. I EU:s historia har framgång, eller stagnation, berott på dessa länder. Inga andra är både tillräckligt stora och har samma grundläggande egenintresse av att lägga ett alleuropeiskt perspektiv på uppkommande problem.
2. EU-länderna har alltid fördjupat sitt samarbete som svar på kriser. EU-integrationen fördjupas alltid av påfrestningar och det uttunnas aldrig i kris. Ryggmärgsreaktionen, inte minst i Tyskland och Frankrike, är att bli ännu mera sams och samordnade – inte att splittras. Eurosamarbetet kommer att bestå, och det finanspolitiska samarbetet kommer att utvidgas och fördjupas.
3. Under de senaste åren har brandkårsutryckningarna till Grekland och andra skuldtyngda länder stått som spön i backen. Metoderna är ibland svårbegripliga och komplicerat utformade. Kärnan är dock alltid densamma: nya förmåner och lån till länder med problem. De länder som ger förmånerna och lånen kräver dock – föga förvånande – som motprestation en allt större insyn, kontroll och bestämmande över låntagarnas ekonomiska politik; ”den som är satt i skuld är inte fri”, som Göran Persson konstaterade på 1990-talet. (Eftersom alla EU-länder ska behandlas lika utsträcks långivarkraven mer eller mindre till alla euro/EU-länder.)
Dessa fundamentala punkter innebär bl a att när Frankrike och Tyskland nu bestämmer sig för att ytterligare fördjupa EU:s finanspolitiska samarbete så blir det så, med – förvisso! – pragmatiska ändringar och anpassningar till invändningar längs vägen till beslut. Men det nya huvudmålet kommer att stå fast: ett fördjupat finanspolitiskt EU-samarbete.
/Kontrollen av att länder sköter sin ekonomiska politik bör överlåtas till marknaden, som nu skett men i ordnade former. Att EU-länder inom familjen skulle straffa varandra är inte trovärdigt och kanske inte heller önskvärt. Bättre då att lägga den uppgiften på den anonyma marknanden./
Sverige har genom sin euroskepsis reducerat sig till randstat, och har med skuldkrisen hamnat alltmer utanför Europas kärna, till skillnad mot t ex Finland och Estland som gått i motsatt riktning. Det är till nackdel både för oss och för övriga EU eftersom vi genom vår skuldkris på 1990-talet har unik erfarenhet. Vi har insikter att bidra med.
Förslaget från Tyskland och Frankrike är en ny fas i långivarnas krav på ekonomisk ordning och reda för att ge stöd. Dock inte med s.k. euroobligationer, dvs. lån med bl a Tyskland som garant, som Tyskland och Frankrike nu tydligt avvisar. Skälet är att sådana skulle innebära regeringen Merkels politiska död, enligt hennes eget partis CDU/CSU bedömning.
Inrikespolitiskt innebär scenförändringen följande. Folkpartiet bejakar en mer gemensam finanspolitik, och bejakar även kärnan i det tysk-franska förslaget. I likhet med Tyskland säger vi nej till euroobligationer, och ja till att skriva in ett skuldtak i svensk lag. Vi säger ja till förslaget att företag, om de så önskar, ska kunna använda sig av en gemensam EU-skattebas. /Vi säger dock nej till en EU-gemensam nivå på företagsskatterna./ Och FP säger nej till det verklighetsfrämmande tysk-franska delförslaget om en skatt på finansiella transaktioner (s.k. Tobinskatt).
I övrigt tävlar partierna om att distansera sig från eurosamarbetet. Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och sannolikt Miljöpartiet säger nej till allt, och står tillsammans utanför eurosamarbetet så mycket som möjligt. Partiledarkandidaten Anna Karin Hatt (C) väljer tråkigt nog också läktarpositionen. Socialdemokraterna säger visserligen ja till andras lån till problemländer genom euroobligationer, men säger nej till att långivarna och Sverige som motprestation ställer konkreta krav; för Sveriges del nej till den s.k. europluspakten. Moderaterna, och inte minst finansministern, är ambivalenta och numera ganska svala européer. Borg vill förvisso gärna ha inflytande över EU:s agerande, men vill inte argumentera för att Sverige ska betala priset för inflytande. Han medverkar därför till att Sverige stannar på den euroskeptiska randen.
Vare sig Sverige är med i eurosamarbetet eller ej påverkas vi starkt av vad som händer i Europa. Sverige har därför ett stort intresse av att sitta med vid bordet när viktiga beslut som rör vår egen framtid diskuteras. Genom att Sverige dessvärre inte tillhör EU:s kärna kan vi inte heller med kraft städa bort dumheter som Tobinskatt och eventuella olyckliga förslag som skulle kunna påverka vår fungerande lönebildning. Vi kan som randstat inte tillvarata våra egenintressen på ett effektivt sätt på det område som från första början stått i fokus för svensk europapolitik: att säkra ett fullvärdigt svenskt deltagande och inflytande i den europeiska ekonomiska integrationsprocessen.
tisdag 9 augusti 2011
Sju artiklar i Systembolagsdebatten om hemleverans till dörren
”Systembolagets varor ska levereras hem till dörren”
Publicerad DN-debatt 2011-07-18 00:50
I dag är Systembolagets öppettider reglerade i riksdagsbeslut. Det är en otidsenlig ordning för ett företag som ska ge perfekt service. Riksdagen bör därför slopa sin befattning med öppettiderna. Samtidigt bör regeringen ge ägardirektiv så att Systembolaget kan införa en modern e-handel med leverans till dörren som möjlighet. Den reformen skulle också vara ett vettigt sätt att lösa frågan om gårdsförsäljning, skriver Systembolagets styrelseledamot Carl B Hamilton.
Regeringen och riksdagen bör ta alla nödvändiga beslut för att Systembolaget ska kunna sälja sina varor över internet för leverans hem till dörren.
Systembolagets monopol och legitimitet bygger på att medborgarna accepterar monopolet. Därför är också ett mål för Systembolaget att nyktra vuxna ska få perfekt service. Förslag om Systembolagets avskaffande ska inte kunna motiveras med att bolaget ger medioker service. Fokus för företagets alkoholpolitiska uppdrag är numera också att motverka drickande bland unga. Det sker framför allt genom de strikta ålderskontrollerna, som man genom kontinuerliga tester vet är mycket effektiva, samt olika kampanjer riktade till unga, deras föräldrar och äldre syskon.
Med nya mönster för hur vi handlar bör Systembolaget förbättra sin service genom att införa modern e-handel med leverans till köparen. Det skulle också vara ett rimligt sätt att lösa frågan om gårdsförsäljning. Arrangemanget bör kunna fungera så här:
På bolagets webbplats skall man kunna beställa alla typer av drycker. Det rör sig i dag om cirka 14 100 produkter. Varorna levereras efter en i sammanhanget normal leveranstid om 2–4 dagar, beroende på var i landet leveransen sker. (Om varorna inte finns i standarsortimentet kan det ta något längre tid.) Vid överlämningen av varorna måste mottagaren kunna legitimera sig och visa att han eller hon är minst 20 år, det vill säga minimiåldern för köp i Systembolagets butiker. Mottagaren skall även vara nykter.
Den chaufför som utför leveransen måste vara minst 20 år. Om mottagaren inte uppfyller villkoren överlämnas inte varorna. Detta är, precis som i butik, desto lättare eftersom Systembolaget inte drivs med vinstintresse och ett nekat köp inte är en förlust eller motgång.
Betalningen sker antingen vid beställningen över internet på numera gängse sätt, eller med kort vid leverans på samma sätt som man kan betala till exempel taxi med kort (och alltså utan rånar-¬attraktiv kontanthantering).
Leverantören upphandlas regionalt av Systembolaget. Det kan bli Postens paketservice eller någon annan pålitlig speditör. Systembolaget får genomföra stickprovskontroller och regelbundet gå igenom problem och avvikelser vid leverans med de aktuella chaufförerna (en gång/månad exempelvis).
I dag är Systembolagets öppettider reglerade i riksdagsbeslut. Stängning sker senast klockan 20 vardagar och lördagar klockan 15. Det är en otidsenlig ordning för ett företag som ska ge perfekt service. Öppettiderna bör istället efter samråd med regeringen bestämmas av bolagets styrelse och företagsledning utifrån lokala förutsättningar. Det är viktigt att öppettiden utsträcks till klockan 21 så att hemleverans kan ske på kvällstid fram till denna tidpunkt.
Den extra kostnaden för hemleverans ska inte bäras av butikskunderna. Priset vid dörren ska vara ett rent kostnadspåslag. Det får inte sättas så lågt att bolaget kan sägas missbruka sin monopolställning och därmed konkurrera ut de under senare år nytillkomna privata vinimportörerna, som också levererar till dörren (från lager i utlandet). Systembolaget kommer ändå att ha ett övertag jämfört med dessa i kraft av sina stordriftsfördelar, och därmed lägre kostnader, och sitt mångdubbelt större sortiment. (En stor vinbutik i Paris, Milano eller Barcelona har 300–400 flaskor på hyllorna, och huvudsakligen från det egna landet.)
Jag skulle utifrån uppgifter från norska Vinmonopolet, som har ett liknande och väl fungerande system, gissa att extrakostnaden kanske kan bli 100–200 kronor för upp till sex flaskor eller några ölflak, och 400–500 kronor för upp till hundra flaskor/ölflak. Prispåslaget beror helt på speditörernas kostnad för att köra ut och hantera varor och betalning.
De privata vinimportörer från egna lager utomlands som finns redan i dag – typ Australian Wine Club, Vinstocken med flera – är knappast något social- eller alkoholpolitisk problem. I startgroparna väntar dock större aktörer – kanske både ICA och Konsum – för att introducera tjänster med helg- och festkassar som innehåller kombinationer av mat och alkoholdrycker. Inget fel i det, men de alkoholhaltiga dryckerna bör självklart istället – utan vinstintresse och med ett väsentligt bredare sortiment – köras hem, till festlokalen eller till landet, bekvämt från Systembolaget.
Blir detta en ingång till ungdomsfylleri? Knappast, eftersom det förutom legitimation kommer att krävas planering flera dagar i förväg; spontanfylla är knappast möjlig. Även om man utnyttjar möjligheten att skicka en flaska som gåva till någon annan ska mottagaren ändå alltid vara minst 20 år. För ungdomar spelar dessutom den högre totalkostnaden större roll; det blir ju inte särskilt billigt att köpa varorna med leverans, men mer bekvämt.
Jag sitter i Systembolagets styrelse, men skriver här som politiker eftersom det nu är politiska beslut som krävs. Sedan ska Systembolaget verkställa dessa beslut. Sålunda behöver riksdagen ändra i alkohollagen och bör slopa sin befattning med öppettiderna. Regeringen bör ge ägardirektiv till Systembolaget om införande av e-handel med leverans till dörren som möjlighet.
Det ovan beskrivna reformen skulle också kunna vara ett sätt att hantera frågan om gårdsförsäljning. Det skulle gå att till exempel som turist på en svensk vingård eller ett whiskybränneri omedelbart kunna beställa flaskor för leverans inom några få dagar till valfri adress i Sverige. Den som så vill kan planera att varorna levereras till dörren direkt vid hemkomsten. Det är en vettig och okomplicerad lösning på den EU-rättsligt ofrånkomliga motsättningen mellan gårdsförsäljning och bibehållet försäljningsmonopol.
Carl B Hamilton
riksdagsman (FP)
***************************************’’
”Nu är det hög tid att överge alkoholmonopolet”
Publicerad i DN 2011-07-20 00:50
Replik. Per Ankersjö (C): Spritresor och svartsprit borde vara ett större bekymmer än gårdsförsäljning och fria alternativ.
Carl B Hamilton föreslår på DN Debatt den 18 juli [1] att System¬bolaget ska börja leverera alkohol hem till dörren hos köparen. Det är förstås en taktisk reträtt som syftar till att eliminera nya initiativ från lokala producenter och importörer. När Hamilton utbrister att detta förslag skulle vara ”ett vettigt sätt att lösa frågan om gårdförsäljning”, röjs en okunskap om vad gårdsförsäljning handlar om.
Jag ser det som självklart att man vid ett besök på en vingård eller ett bryggeri kan få köpa med sig ett par flaskor av den lokalt producerade drycken som en del av upplevelsen. Hamiltons alternativ är att man i stället måste beställa samma dryck från Systembolaget, vänta minst 2–4 dagar på leverans som ska lösas ut med id-kontroll och sedan betala 100–500 kronor extra för besväret. Är det rimligt att kräva allt detta besvär för att få köpa med sig ett par flaskor exklusivt vin från den trevliga lilla vingård som besökts? Utländska turister kan dessutom inte få sina produkter levererade alls.
Hamiltons förslag är skrivna med en retorik som ska ge läsaren en känsla av att detta är en frihetsreform. Det är falsk marknadsföring å det grövsta. Förslaget har naturligtvis heller ingenting med gårdförsäljning att göra, i stället vill Hamilton ge det statliga monopolet verktygen att konkurrera ut de företag som riktar in sig på privatimport. Genom statlig hemkörning med stordriftsfördelar ska folket bli lagom nöjda och fria initiativ effektivt dödas.
Vi har historiskt sett de stora monopolen falla: mobiltelefoner, tv, radio, och nu senast apoteket. Varje gång spåddes apokalyptiska konsekvenser; varje gång visade de sig vara överdrivna. Det är nu också hög tid att överge alkoholmonopolet.
En liberal alkoholpolitik bör rimligen se till individer snarare än att vurma för ett statligt monopol som motarbetar lokala producenter och småskalig import av kvalitetsdrycker. Monopolets konsekvenser i form av spritresor till Tyskland och försäljning av svartsprit borde vara ett större bekymmer för Hamilton än gårdsförsäljning och fria alternativ.
Frihet är betydligt mer än jobbskatteavdrag och sunda statsfinanser. Alliansregeringen kan och bör göra mer. Därför är det tråkigt att Folkpartiet så desperat klamrar sig fast vid alkoholmonopolet och förhindrar en liberalisering och modernisering av Sverige.
PER ANKERSJÖ (C)
ordförande för Stockholmscentern
*************************************************************************************
Varför laga det som inte är trasigt?
Svenska Dagbladet den 30 juli 2011 kl 08:01 BRÄNNPUNKT
Det svenska försäljningmonopolet har starkt stöd i befolkningen och ses med allt större respekt också i andra länder. Däremot har förslaget om gårdsförsäljning trasslat in sig i EUs regelverk och blivit något helt annat än den ursprungliga tanken på småskalig försäljning av hemtillverkade produkter. Det skriver Peter Allebeck, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet.
I flera uppmärksammade artiklar nyligen har Systembolagets nuvarande sätt att arbeta ifrågasatts, och det har antytts att nuvarande alkoholpolitik saknar legitimitet i befolkningen. Men faktum är att den restriktiva alkoholpolitiken har stöd i befolkningen. Det är i dag fler som vill höja alkoholskatten än som vill sänka den, och de som vill tillåta försäljning av starköl, vin och sprit i livsmedelsbutikerna är färre än någonsin.
Syftet med Systembolagets ensamrätt på detaljhandel med alkohol är att begränsa tillgängligheten, så att alkoholens skadeverkningar minimeras. Den ”perfekta servicen” som nyligen efterlysts av Carl B Hamilton i DN måste ses i ett folkhälsoperspektiv, och inte bara marknadsperspektiv. Systembolagets nuvarande sätt att fungera får anses som ett perfekt sätt att kombinera ett internationellt sett sällsynt brett utbud med kontroll över försäljningen.
Per Ankersjö har kort därefter skrivit i DN om monopol som faller och hävdar att det är hög tid att överge alkoholmonopolet. Hans jämförelse haltar betänkligt eftersom de exempel han nämner – till exempel apoteksomregleringen – handlade om att öka tillgängligheten och mångfalden. När det gäller alkohol ska tillgängligheten vara begränsad och mångfalden på systembolaget har ingen klagat på.
Det är, menar jag, farligt att gå ut med påståenden om att vår nuvarande alkoholpolitik fungerar dåligt eller måste förändras radikalt. Själv har jag nyligen på en semesterresa följt debatten om hög trafikdödlighet i Sydeuropa och rop på att tillgängligheten till alkohol måste begränsas. I Frankrike är det visserligen lätt att få tag på goda viner, men föräldrar är oroliga för ungdomar som köper vodka och sätter sig på moped. I Sverige har vi kunnat glädja oss åt minskande trafikdödlighet, till stor del beroende på tydlig alkoholpolitik och bra kontrollsystem jämfört med andra länder. Detta har uppnåtts i gott samförstånd och bred politisk enighet. Det är olyckligt om denna samsyn skulle undergrävas.
Enligt studier från Stockholms universitet har svenskarnas stöd för en restriktiv alkoholpolitik ökat, en förändring som omfattade både kvinnor och män i olika åldersgrupper. Och de årliga trendanalyser som SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterar ger samma bild. Andelen som vill tillåta försäljning av starköl, vin och sprit i livsmedelsbutiker minskat från 50 till 32 procent på nio år. Anhängarna till sänkt alkoholskatt har på fem år krympt från 57 till 20 procent.
Samtidigt tycker nu 35 procent att höjd skatt är ett bra förslag.
EU-domstolen har konstaterat att Sveriges detaljhandelsmonopel är förenligt med EUs regler om fri rörlighet för varor. Förutsättningen är att monopolet fungerar icke-diskriminerande. När det gäller så kallad gårdsförsäljning av alkohol har en statlig utredning kommit fram till att försäljning av enbart svenska alkoholdrycker skulle vara diskriminerande och därmed inte förenlig med EU-rätten. Utredningens förslag handlar därför inte om försäljning från småskaliga producenter på den svenska landsbygden, utan om försäljning direkt till konsumenter i Sverige som en möjlighet för alla tillverkare av alkoholdrycker. Förslaget innebär säledes en ökad tillgänglighet till alkohol och därmed ökad förekomst av alkoholrelaterade skador.
Flera studier som gjorts av både svenska och internationella alkoholforskare har visat att alkoholkonsumtionen sannolikt skulle öka avsevärt om försäljningsmonopolet avskaffades. Som en följd av detta skulle sjukdomar, skador och dödlighet som kan kopplas till en ökad alkoholkonsumtion också öka. Särskilt storkonsumenter av alkohol samt unga skulle drabbas.
I det perspektivet är det svårt att förstå den senaste tidens utspel om förlegad alkoholpolitik. Vi borde snarast oroa oss över den okontrollerade nätförsäljningen som växer fram. Exempelvis Dagens industri och Nordea har vinklubbar med generösa erbjudanden med leverans till dörren och en flaska vin på köpet eller ett starterbjudande som ger 10 procent rabatt på alla inköp.
Det svenska försäljningmonopolet har starkt stöd i befolkningen och ses med allt större respekt också i andra länder. Däremot har förslaget om gårdsförsäljning trasslat in sig i EUs regelverk och blivit något helt annat än den ursprungliga tanken på småskalig försäljning av hemtillverkade produkter.
Om Systembolaget kan man således säga enligt ett vanligt amerikanskt talesätt: ”If it ain’t broke – why fix it?”
PETER ALLEBECK
Professor i socialmedicin
Karolinska institutet, Stockholm
**********************************************************************************’
Hamilton: ”Moralisera inte över nyktra vuxna”
Svenska Dagbladet den 1 augusti 2011 kl 13:39 BRÄNNPUNKT
Peter Allebeck skriver på Brännpunkt den 30/7 att han vill att Systembolaget och alkoholpolitiken ska vara som det är. Det är en olycklig inställning om man som jag vill behålla Systembolaget. Det skriver Carl B Hamilton (fp), riksdagsman och ledamot i Systembolagets styrelse.
Systembolaget har ett legalt monopol men har inte ensamförsäljning till personer i Sverige. Smugglingen av starksprit är ett problem, inte minst till ungdomar. De som vill höja alkoholskatten bör vara medvetna om att det stimulerar spritsmuggling främst riktad till ungdomar. Därför har ”prisverktyget” i alkoholpolitiken sin mycket bestämda begränsning. Exakt hur sambandet skatt-smuggling idag ser ut vet vi inte, tyvärr. Detta är första hotet.
Idag sker helt legal alkoholimport av två slag. Det första är enskildas resor med bussar och bilar till bland annat Danmark och Tyskland som fylls med drycker inom de legala införselkvoterna. Den kommersen är också pris- och växelkurskänslig. Det andra är vinklubbsimport med hemleverans. Det är en legal verksamhet från lager i andra EU-länder och är av snabbt växande omfattning, professionalism och koppling till matvarukedjor. Detta är det andra hotet.
Nu drivs en hård kampanj för gårdsförsäljning som de facto – enligt liggande utredningsförslag – innebär att man i Sverige tillåter försäljning drivet av privat vinstintresse i butiker på landet såväl som i städerna. Systembolagets försäljning utan vinstintresse och utan lockande marknadsföring skulle snabbt undermineras på ett sannolikt irreversibelt sätt. Detta är det tredje hotet.
Allebeck är nöjd i meningen att han inte vill ändra något vad gäller Systembolaget inför dessa tre hot. Han vill tydligen inte heller acceptera politiskt fokus på yngres alkoholinköp i motsats till mig som vill att nyktra vuxna, utan moraliserande predikningar, ska få perfekt Systembolagsservice, inklusive den tjänst – hemleverans – som finns i andra sammanhang, privat budat från Systembolaget och av vinimportörer och matkedjor levererat hem till dörren.
Vi ska inte slå oss till ro med att Systembolaget accepteras av 65-70 procent av väljarna. Vi som intresserar oss för alkoholpolitik måste hålla oss uppdaterade på vad som faktiskt sker omkring oss, och jobba med anpassningar till omvärldens förändringar för att bibehålla dessa fina tal. Att Systembolaget som service har hemleverans med bibehållna strikta ålderkontroller vore ett led i dessa ansträngningar.
CARL B HAMILTON (FP)
Riksdagsman, ledamot av Systembolagets styrelse.
****************************
Ankersjö: ”Gårdsförsäljning utvecklar turismen”
Svenska Dagbladet den 1 augusti 2011 kl 13:50 BRÄNNPUNKT
Om man ska försöka vara lite realistisk angående detta förslag så kommer det inte att leda till annat än småskalig försäljning av kvalitetsdrycker. Förslaget är nämligen omgärdat av hängslen och livremmar av sällan skådat slag. Det skriver Per Ankersjö (c) som svar till Peter Allebeck om gårdsförsäljning.
Peter Allebeck, professor i socialmedicin, menar i en artikel på SvD Opinion den 30 juli att alkoholförsäljningsmonopolet har brett folkligt stöd, och att jag med flera som argumenterar för gårdsförsäljning samt att ompröva monopolet, därför gör det på felaktiga grunder.
Till att börja med är jag helt överens med Allebeck när det gäller området för hans kompetens, det vill säga om alkoholens skadeverkningar. Alkohol är en drog som kan orsaka både medicinska och sociala skadeverkningar. Vad vi uppenbarligen är mindre överens om är på vilket sätt och under vilka principer som dessa problem bör hanteras.
Vill man förhindra alkoholrelaterade skador genom att begränsa tillgänglighet och utbud, ja då är det tydligen lätt att stämma in i den motståndarkör som hävdar att förslaget om gårdsförsäljning kommer att leda till att spriten flödar fritt in genom gränserna. Men om man ska försöka vara lite realistisk angående detta förslag så kommer det inte att leda till annat än småskalig försäljning av kvalitetsdrycker. Förslaget är nämligen omgärdat av hängslen och livremmar av sällan skådat slag.
Till att börja med ska försäljningen kombineras med en upplevelse. Vidare ska verksamhetsutövaren genomgå rigorösa kontroller och test. Dessutom begränsas den tillåtna försäljningsvolymen till några tusen flaskor per år. Som jämförelse säljs över en miljon liter alkoholhaltig dryck på en genomsnittlig Systembutik varje år. De flesta som sätter sig in i dessa detaljer förstår direkt hur löjligt överdrivna de motargument som förekommit i debatten är.
Gårdsförsäljning är ett sätt att utveckla turismen och upplevelsenäringen på landsbygden. Det är också ett sätt att utveckla dryckeskultur och bryggeritraditioner i samklang med övrig svensk gourmetindustri, vilket bland andra mat- och vinkännaren Carl Jan Granqvist och andra skrivit om i debatten tidigare. Gårdsförsäljningens inverkan på alkoholpolitiken är ytterst marginell, även om den för mig och många andra ändå har blivit en viktig symbol i egenskap av att vara en frihetsfråga.
När det gäller den större alkoholpolitiska frågan om det statliga monopolets vara eller icke vara så håller svenska folket som bäst på och avskaffar detta själva. Svenska spritresor med skåpbilar till nordtyska hamnstäder och försäljningen av svartsprit under disk i jourbutiker och från bagageluckor i bilar har blivit alternativet till Systembolaget för många. Man hör väldigt sällan företrädare för dagens alkoholpolitik adressera detta problem. Istället låtsas man som att det inte finns vilket är föga ansvarsfullt.
Allebeck undviker dessutom en central aspekt av den senaste debatten - nämligen att Systembolaget själva planerar för en utökad tillgänglighet av alkohol genom en statlig hemkörning av sprit. Detta har mycket medvetet marknadsförts som ett alternativ till gårdsförsäljning, vilket det naturligtvis inte är. Den statliga hemkörningen av alkohol till dörren är ett sätt att ta död på entreprenörer som Australian Wine Club och andra som hittat en ny nisch. Statlig hemkörning på bred front ökar naturligtvis tillgängligheten. Skillnaden blir att istället för ett dyrt vin kan man också få hem en hela Explorer och en flaska Kir.
Detta är ett av problemen med monopolet. Man ser till det man säljer som bara alkohol och inte som drycker med varumärken, traditioner och historia. Detta kliniska synsätt är förmodligen mycket destruktivt för allas vår syn på dryckerna och möjligen också för vår den svenska alkoholkulturen.
Men det största problemet för mig som liberal och frihetlig är att monopolpolitiken bygger på ett synsätt som utgår från att vi människor inte är kapabla att ta hand om oss själva. När man dessutom ser att monopolet och dess förespråkare tar död på småproducenter och distributörer av kvalitetsdrycker, förhindrar en utveckling av turism på landsbygden och förmedlar en syn där whisky från Mackmyra är jämförbar med en flaska billig vodka för att de råkar ha ungefär samma alkoholhalt - samtidigt som man göder tyska spritvaruhus och handel med svartsprit, ja då finns det sannerligen mer än bara principiella och ideologiska skäl att ifrågasätta alkoholpolitiken.
PER ANKERSJÖ (C)
ordförande Stockholmscentern
***********************************
”Fel öka alkoholens tillgänglighet”
Publicerad i DN 2011-08-02 00:50
Den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamiltons förslag på DN Debatt 18/7 [1]med internetbeställning av Systembolagets varor och hemleverans till köparens dörr har fått positiva gensvar av talespersoner för flera riksdagspartier. Åsikterna går sedan vitt isär i den debatt som inletts i DN. Vi vill förmedla fakta och erfarenheter som alkoholforskare och tidigare behandlare av alkoholmissbrukare.
Hamilton föreslår också att Systembolagets öppettider inte längre regleras i riksdagsbeslut utan i stället efter samråd med regeringen bestäms av bolagets styrelse och företagsledning utifrån lokala förutsättningar. ”Det är viktigt att öppettiden utsträcks till klockan 21 så att hemleverans kan ske på kvällstid fram till denna tidpunkt”, säger Hamilton.
Detta kan ställas i kontrast till att ungefär 1.000.000 svenskar har en riskabel alkoholkonsumtion och riskerar att hamna i ett alkoholberoende enligt de beräkningar som gjorts av den statliga missbruksutredningen. Alkohol är den vanligaste enskilda orsaken till dödsfall hos yngre och medelålders personer.
Många personer med långvarig hög alkoholkonsumtion kan få någon av 60-talet alkoholrelaterade sjukdomar, bland annat allvarliga kroppsliga sjukdomar och skador såsom skrumplever, bukspottkörtelinflammation, olika cancersjukdomar, neurologiska skador med mera, men också psykiatriska följdtillstånd. De sociala och humanitära skadorna, bland annat ökad sjukfrånvaro, är mycket stora och samhällskostnaderna uppgår till mer än 100 miljarder kronor per år. Vårdbehoven är omfattande och långtifrån tillgodosedda. De ställer stora krav på slutenvårdsplatser, vilka i Sverige i dag är neddragna så att vårt land ligger i bottenskiktet bland OECD-länderna. Det är en illusion att man skulle kunna lösa alkoholproblemet genom vårdinsatser. En minskning av alkoholskadorna kräver en genomtänkt alkoholpolitik med förebyggande inriktning.
Det är ett välkänt faktum från omfattande forskning att begränsningar i tillgängligheten till alkohol är en central åtgärd både för att minska nyrekryteringen av missbrukare och för att minska missbruket hos redan etablerade missbrukare. De historiska erfarenheter som finns visar entydigt att ökad tillgänglighet framför allt drabbar ungdomar och grupper med svaga sociala nätverk.
Det är naivt att tro att Hamiltons föreslagna åtgärder – som planering av alkoholköpet flera dagar i förväg genom beställning via internet och att den chaufför (minst 20 år gammal), som utför leveransen till mottagarens dörr och som skall kräva legitimation av mottagaren, som också skall vara minst 20 år gammal – inte skulle medföra ökad alkoholkonsumtion och missbruk. Många alkoholmissbrukare dricker tillsammans med andra missbrukare. En missbrukare kan ”hålla” sig så nykter så att det inte märks (om Hamilton inte nu tänker sig att mottagaren skall blåsa i alkometer vid leveransen) och beställa åt de andra och sedan växlar man mottagarperson.
De föreslagna åtgärderna kommer liksom gårdsförsäljning att öka tillgängligheten till alkohol och med all sannolikhet bidra till en ökning av skador och vårdbehov.
Vi är mycket förvånade över att så många politiska företrädare uttrycker sig positivt om detta förslag. Det tycks vara glömt att EU beslutat att acceptera Systembolagets försäljningsmonopol på basis av forskning och då det är bra för folkhälsan.
Hamilton anger att han skriver sitt debattinlägg som politiker men han sitter ju också som styrelseledamot i Systembolaget. Det är möjligt att det ligger något i Per Ankersjös påstående (DN Debatt 20/7) [2] om att Hamiltons förslag syftar till att värna om Systembolagets ställning, men det ska inte ske genom ogenomtänkta förslag.
Det mest allvarliga är emellertid att varken Hamilton eller Ankersjö tycks inse konsekvenserna av ökad tillgänglighet till alkohol i vårt land.
Jan Halldin
leg läk, med dr, tidigare alkohol- och socialläkare
Anders Romelsjö
leg läk, professor, Karolinska Institutet
Gunnar Ågren
leg läk, med dr, tidigare generaldirektör för Folkhälsoinstitutet
*****************************************’
”Systembolaget måste anpassa sig”
Publicerad i DN 9/8
Genom att bortse från den växande privatimporten med hemleverans ställer sig de tre alkoholläkarna helt oförstående inför mitt blygsamma krav på anpassning av Systembolaget till en ändrad omvärld, skriver Carl B Hamilton i en slutreplik.
Den ledande centerpolitikern Per Ankersjö vill i sin replik till mig (DN Debatt 20/7) avskaffa den restriktiva alkoholpolitiken, inklusive det utan vinstintresse och marknadsföring drivna Systembolaget.
Den praktiska innebörden av Ankersjös förslag är att alltför få ungdomar i dag utsätts för lockande reklam för alkohol, dricker för små volymer och startar med drickandet alltför sent i livet.
På tvärs med Ankersjös budskap går en annan replik av alkoholläkarna Jan Hallin, Anders Romelsjö och Gunnar Ågren (DN Debatt 2/8), som är helt oförstående inför mitt blygsamma krav på anpassning av Systembolaget till en ändrad omvärld.
Så bortser de tre läkarna bland annat från den växande privatimporten, genom bland annat vinklubbar och matkedjor, som sker med hemleverans. De tre vill tydligen att Systembolaget skall kapitulera inför detta. Läkarna bortser också från att hemleverans i mitt förslag sker till en ofta ganska betydande extra kostnad per flaska eller ölburk.
Trots att dessa alkoholsakkunniga säkerligen känner till att hemleverans sedan länge finns hos Norges alkoholmonopol nämner de inget därom. Där är hemleverans dessutom en viktigare försäljningskanal än den skulle bli i Sverige eftersom det är relativt glest mellan Vinmonpolets butiker i Norge, och inga ombudförsäljare finns. Icke desto mindre är hemleverans (mot extra kostnad!) okontroversiellt och helt accepterat i Norge även ur socialpolitisk synvinkel.
Alkoholläkarna bortser även från att mitt förslag är ett genomtänkt motförslag till kraven på ”gårdsförsäljning”, som trots benämningen innebär försäljning överallt i Sverige av såväl inhemska som importerade alkoholdrycker. På den punkten har de lika lite att tillföra som beträffande den växande privata alkoholimporten. Mitt förslag om snabb leverans hem beställd direkt på gården borde kunna vinna en bred majoritet i riksdagen. Vackert så, förhoppningsvis!
Carl B Hamilton, riksdagsman (FP)
Publicerad DN-debatt 2011-07-18 00:50
I dag är Systembolagets öppettider reglerade i riksdagsbeslut. Det är en otidsenlig ordning för ett företag som ska ge perfekt service. Riksdagen bör därför slopa sin befattning med öppettiderna. Samtidigt bör regeringen ge ägardirektiv så att Systembolaget kan införa en modern e-handel med leverans till dörren som möjlighet. Den reformen skulle också vara ett vettigt sätt att lösa frågan om gårdsförsäljning, skriver Systembolagets styrelseledamot Carl B Hamilton.
Regeringen och riksdagen bör ta alla nödvändiga beslut för att Systembolaget ska kunna sälja sina varor över internet för leverans hem till dörren.
Systembolagets monopol och legitimitet bygger på att medborgarna accepterar monopolet. Därför är också ett mål för Systembolaget att nyktra vuxna ska få perfekt service. Förslag om Systembolagets avskaffande ska inte kunna motiveras med att bolaget ger medioker service. Fokus för företagets alkoholpolitiska uppdrag är numera också att motverka drickande bland unga. Det sker framför allt genom de strikta ålderskontrollerna, som man genom kontinuerliga tester vet är mycket effektiva, samt olika kampanjer riktade till unga, deras föräldrar och äldre syskon.
Med nya mönster för hur vi handlar bör Systembolaget förbättra sin service genom att införa modern e-handel med leverans till köparen. Det skulle också vara ett rimligt sätt att lösa frågan om gårdsförsäljning. Arrangemanget bör kunna fungera så här:
På bolagets webbplats skall man kunna beställa alla typer av drycker. Det rör sig i dag om cirka 14 100 produkter. Varorna levereras efter en i sammanhanget normal leveranstid om 2–4 dagar, beroende på var i landet leveransen sker. (Om varorna inte finns i standarsortimentet kan det ta något längre tid.) Vid överlämningen av varorna måste mottagaren kunna legitimera sig och visa att han eller hon är minst 20 år, det vill säga minimiåldern för köp i Systembolagets butiker. Mottagaren skall även vara nykter.
Den chaufför som utför leveransen måste vara minst 20 år. Om mottagaren inte uppfyller villkoren överlämnas inte varorna. Detta är, precis som i butik, desto lättare eftersom Systembolaget inte drivs med vinstintresse och ett nekat köp inte är en förlust eller motgång.
Betalningen sker antingen vid beställningen över internet på numera gängse sätt, eller med kort vid leverans på samma sätt som man kan betala till exempel taxi med kort (och alltså utan rånar-¬attraktiv kontanthantering).
Leverantören upphandlas regionalt av Systembolaget. Det kan bli Postens paketservice eller någon annan pålitlig speditör. Systembolaget får genomföra stickprovskontroller och regelbundet gå igenom problem och avvikelser vid leverans med de aktuella chaufförerna (en gång/månad exempelvis).
I dag är Systembolagets öppettider reglerade i riksdagsbeslut. Stängning sker senast klockan 20 vardagar och lördagar klockan 15. Det är en otidsenlig ordning för ett företag som ska ge perfekt service. Öppettiderna bör istället efter samråd med regeringen bestämmas av bolagets styrelse och företagsledning utifrån lokala förutsättningar. Det är viktigt att öppettiden utsträcks till klockan 21 så att hemleverans kan ske på kvällstid fram till denna tidpunkt.
Den extra kostnaden för hemleverans ska inte bäras av butikskunderna. Priset vid dörren ska vara ett rent kostnadspåslag. Det får inte sättas så lågt att bolaget kan sägas missbruka sin monopolställning och därmed konkurrera ut de under senare år nytillkomna privata vinimportörerna, som också levererar till dörren (från lager i utlandet). Systembolaget kommer ändå att ha ett övertag jämfört med dessa i kraft av sina stordriftsfördelar, och därmed lägre kostnader, och sitt mångdubbelt större sortiment. (En stor vinbutik i Paris, Milano eller Barcelona har 300–400 flaskor på hyllorna, och huvudsakligen från det egna landet.)
Jag skulle utifrån uppgifter från norska Vinmonopolet, som har ett liknande och väl fungerande system, gissa att extrakostnaden kanske kan bli 100–200 kronor för upp till sex flaskor eller några ölflak, och 400–500 kronor för upp till hundra flaskor/ölflak. Prispåslaget beror helt på speditörernas kostnad för att köra ut och hantera varor och betalning.
De privata vinimportörer från egna lager utomlands som finns redan i dag – typ Australian Wine Club, Vinstocken med flera – är knappast något social- eller alkoholpolitisk problem. I startgroparna väntar dock större aktörer – kanske både ICA och Konsum – för att introducera tjänster med helg- och festkassar som innehåller kombinationer av mat och alkoholdrycker. Inget fel i det, men de alkoholhaltiga dryckerna bör självklart istället – utan vinstintresse och med ett väsentligt bredare sortiment – köras hem, till festlokalen eller till landet, bekvämt från Systembolaget.
Blir detta en ingång till ungdomsfylleri? Knappast, eftersom det förutom legitimation kommer att krävas planering flera dagar i förväg; spontanfylla är knappast möjlig. Även om man utnyttjar möjligheten att skicka en flaska som gåva till någon annan ska mottagaren ändå alltid vara minst 20 år. För ungdomar spelar dessutom den högre totalkostnaden större roll; det blir ju inte särskilt billigt att köpa varorna med leverans, men mer bekvämt.
Jag sitter i Systembolagets styrelse, men skriver här som politiker eftersom det nu är politiska beslut som krävs. Sedan ska Systembolaget verkställa dessa beslut. Sålunda behöver riksdagen ändra i alkohollagen och bör slopa sin befattning med öppettiderna. Regeringen bör ge ägardirektiv till Systembolaget om införande av e-handel med leverans till dörren som möjlighet.
Det ovan beskrivna reformen skulle också kunna vara ett sätt att hantera frågan om gårdsförsäljning. Det skulle gå att till exempel som turist på en svensk vingård eller ett whiskybränneri omedelbart kunna beställa flaskor för leverans inom några få dagar till valfri adress i Sverige. Den som så vill kan planera att varorna levereras till dörren direkt vid hemkomsten. Det är en vettig och okomplicerad lösning på den EU-rättsligt ofrånkomliga motsättningen mellan gårdsförsäljning och bibehållet försäljningsmonopol.
Carl B Hamilton
riksdagsman (FP)
***************************************’’
”Nu är det hög tid att överge alkoholmonopolet”
Publicerad i DN 2011-07-20 00:50
Replik. Per Ankersjö (C): Spritresor och svartsprit borde vara ett större bekymmer än gårdsförsäljning och fria alternativ.
Carl B Hamilton föreslår på DN Debatt den 18 juli [1] att System¬bolaget ska börja leverera alkohol hem till dörren hos köparen. Det är förstås en taktisk reträtt som syftar till att eliminera nya initiativ från lokala producenter och importörer. När Hamilton utbrister att detta förslag skulle vara ”ett vettigt sätt att lösa frågan om gårdförsäljning”, röjs en okunskap om vad gårdsförsäljning handlar om.
Jag ser det som självklart att man vid ett besök på en vingård eller ett bryggeri kan få köpa med sig ett par flaskor av den lokalt producerade drycken som en del av upplevelsen. Hamiltons alternativ är att man i stället måste beställa samma dryck från Systembolaget, vänta minst 2–4 dagar på leverans som ska lösas ut med id-kontroll och sedan betala 100–500 kronor extra för besväret. Är det rimligt att kräva allt detta besvär för att få köpa med sig ett par flaskor exklusivt vin från den trevliga lilla vingård som besökts? Utländska turister kan dessutom inte få sina produkter levererade alls.
Hamiltons förslag är skrivna med en retorik som ska ge läsaren en känsla av att detta är en frihetsreform. Det är falsk marknadsföring å det grövsta. Förslaget har naturligtvis heller ingenting med gårdförsäljning att göra, i stället vill Hamilton ge det statliga monopolet verktygen att konkurrera ut de företag som riktar in sig på privatimport. Genom statlig hemkörning med stordriftsfördelar ska folket bli lagom nöjda och fria initiativ effektivt dödas.
Vi har historiskt sett de stora monopolen falla: mobiltelefoner, tv, radio, och nu senast apoteket. Varje gång spåddes apokalyptiska konsekvenser; varje gång visade de sig vara överdrivna. Det är nu också hög tid att överge alkoholmonopolet.
En liberal alkoholpolitik bör rimligen se till individer snarare än att vurma för ett statligt monopol som motarbetar lokala producenter och småskalig import av kvalitetsdrycker. Monopolets konsekvenser i form av spritresor till Tyskland och försäljning av svartsprit borde vara ett större bekymmer för Hamilton än gårdsförsäljning och fria alternativ.
Frihet är betydligt mer än jobbskatteavdrag och sunda statsfinanser. Alliansregeringen kan och bör göra mer. Därför är det tråkigt att Folkpartiet så desperat klamrar sig fast vid alkoholmonopolet och förhindrar en liberalisering och modernisering av Sverige.
PER ANKERSJÖ (C)
ordförande för Stockholmscentern
*************************************************************************************
Varför laga det som inte är trasigt?
Svenska Dagbladet den 30 juli 2011 kl 08:01 BRÄNNPUNKT
Det svenska försäljningmonopolet har starkt stöd i befolkningen och ses med allt större respekt också i andra länder. Däremot har förslaget om gårdsförsäljning trasslat in sig i EUs regelverk och blivit något helt annat än den ursprungliga tanken på småskalig försäljning av hemtillverkade produkter. Det skriver Peter Allebeck, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet.
I flera uppmärksammade artiklar nyligen har Systembolagets nuvarande sätt att arbeta ifrågasatts, och det har antytts att nuvarande alkoholpolitik saknar legitimitet i befolkningen. Men faktum är att den restriktiva alkoholpolitiken har stöd i befolkningen. Det är i dag fler som vill höja alkoholskatten än som vill sänka den, och de som vill tillåta försäljning av starköl, vin och sprit i livsmedelsbutikerna är färre än någonsin.
Syftet med Systembolagets ensamrätt på detaljhandel med alkohol är att begränsa tillgängligheten, så att alkoholens skadeverkningar minimeras. Den ”perfekta servicen” som nyligen efterlysts av Carl B Hamilton i DN måste ses i ett folkhälsoperspektiv, och inte bara marknadsperspektiv. Systembolagets nuvarande sätt att fungera får anses som ett perfekt sätt att kombinera ett internationellt sett sällsynt brett utbud med kontroll över försäljningen.
Per Ankersjö har kort därefter skrivit i DN om monopol som faller och hävdar att det är hög tid att överge alkoholmonopolet. Hans jämförelse haltar betänkligt eftersom de exempel han nämner – till exempel apoteksomregleringen – handlade om att öka tillgängligheten och mångfalden. När det gäller alkohol ska tillgängligheten vara begränsad och mångfalden på systembolaget har ingen klagat på.
Det är, menar jag, farligt att gå ut med påståenden om att vår nuvarande alkoholpolitik fungerar dåligt eller måste förändras radikalt. Själv har jag nyligen på en semesterresa följt debatten om hög trafikdödlighet i Sydeuropa och rop på att tillgängligheten till alkohol måste begränsas. I Frankrike är det visserligen lätt att få tag på goda viner, men föräldrar är oroliga för ungdomar som köper vodka och sätter sig på moped. I Sverige har vi kunnat glädja oss åt minskande trafikdödlighet, till stor del beroende på tydlig alkoholpolitik och bra kontrollsystem jämfört med andra länder. Detta har uppnåtts i gott samförstånd och bred politisk enighet. Det är olyckligt om denna samsyn skulle undergrävas.
Enligt studier från Stockholms universitet har svenskarnas stöd för en restriktiv alkoholpolitik ökat, en förändring som omfattade både kvinnor och män i olika åldersgrupper. Och de årliga trendanalyser som SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterar ger samma bild. Andelen som vill tillåta försäljning av starköl, vin och sprit i livsmedelsbutiker minskat från 50 till 32 procent på nio år. Anhängarna till sänkt alkoholskatt har på fem år krympt från 57 till 20 procent.
Samtidigt tycker nu 35 procent att höjd skatt är ett bra förslag.
EU-domstolen har konstaterat att Sveriges detaljhandelsmonopel är förenligt med EUs regler om fri rörlighet för varor. Förutsättningen är att monopolet fungerar icke-diskriminerande. När det gäller så kallad gårdsförsäljning av alkohol har en statlig utredning kommit fram till att försäljning av enbart svenska alkoholdrycker skulle vara diskriminerande och därmed inte förenlig med EU-rätten. Utredningens förslag handlar därför inte om försäljning från småskaliga producenter på den svenska landsbygden, utan om försäljning direkt till konsumenter i Sverige som en möjlighet för alla tillverkare av alkoholdrycker. Förslaget innebär säledes en ökad tillgänglighet till alkohol och därmed ökad förekomst av alkoholrelaterade skador.
Flera studier som gjorts av både svenska och internationella alkoholforskare har visat att alkoholkonsumtionen sannolikt skulle öka avsevärt om försäljningsmonopolet avskaffades. Som en följd av detta skulle sjukdomar, skador och dödlighet som kan kopplas till en ökad alkoholkonsumtion också öka. Särskilt storkonsumenter av alkohol samt unga skulle drabbas.
I det perspektivet är det svårt att förstå den senaste tidens utspel om förlegad alkoholpolitik. Vi borde snarast oroa oss över den okontrollerade nätförsäljningen som växer fram. Exempelvis Dagens industri och Nordea har vinklubbar med generösa erbjudanden med leverans till dörren och en flaska vin på köpet eller ett starterbjudande som ger 10 procent rabatt på alla inköp.
Det svenska försäljningmonopolet har starkt stöd i befolkningen och ses med allt större respekt också i andra länder. Däremot har förslaget om gårdsförsäljning trasslat in sig i EUs regelverk och blivit något helt annat än den ursprungliga tanken på småskalig försäljning av hemtillverkade produkter.
Om Systembolaget kan man således säga enligt ett vanligt amerikanskt talesätt: ”If it ain’t broke – why fix it?”
PETER ALLEBECK
Professor i socialmedicin
Karolinska institutet, Stockholm
**********************************************************************************’
Hamilton: ”Moralisera inte över nyktra vuxna”
Svenska Dagbladet den 1 augusti 2011 kl 13:39 BRÄNNPUNKT
Peter Allebeck skriver på Brännpunkt den 30/7 att han vill att Systembolaget och alkoholpolitiken ska vara som det är. Det är en olycklig inställning om man som jag vill behålla Systembolaget. Det skriver Carl B Hamilton (fp), riksdagsman och ledamot i Systembolagets styrelse.
Systembolaget har ett legalt monopol men har inte ensamförsäljning till personer i Sverige. Smugglingen av starksprit är ett problem, inte minst till ungdomar. De som vill höja alkoholskatten bör vara medvetna om att det stimulerar spritsmuggling främst riktad till ungdomar. Därför har ”prisverktyget” i alkoholpolitiken sin mycket bestämda begränsning. Exakt hur sambandet skatt-smuggling idag ser ut vet vi inte, tyvärr. Detta är första hotet.
Idag sker helt legal alkoholimport av två slag. Det första är enskildas resor med bussar och bilar till bland annat Danmark och Tyskland som fylls med drycker inom de legala införselkvoterna. Den kommersen är också pris- och växelkurskänslig. Det andra är vinklubbsimport med hemleverans. Det är en legal verksamhet från lager i andra EU-länder och är av snabbt växande omfattning, professionalism och koppling till matvarukedjor. Detta är det andra hotet.
Nu drivs en hård kampanj för gårdsförsäljning som de facto – enligt liggande utredningsförslag – innebär att man i Sverige tillåter försäljning drivet av privat vinstintresse i butiker på landet såväl som i städerna. Systembolagets försäljning utan vinstintresse och utan lockande marknadsföring skulle snabbt undermineras på ett sannolikt irreversibelt sätt. Detta är det tredje hotet.
Allebeck är nöjd i meningen att han inte vill ändra något vad gäller Systembolaget inför dessa tre hot. Han vill tydligen inte heller acceptera politiskt fokus på yngres alkoholinköp i motsats till mig som vill att nyktra vuxna, utan moraliserande predikningar, ska få perfekt Systembolagsservice, inklusive den tjänst – hemleverans – som finns i andra sammanhang, privat budat från Systembolaget och av vinimportörer och matkedjor levererat hem till dörren.
Vi ska inte slå oss till ro med att Systembolaget accepteras av 65-70 procent av väljarna. Vi som intresserar oss för alkoholpolitik måste hålla oss uppdaterade på vad som faktiskt sker omkring oss, och jobba med anpassningar till omvärldens förändringar för att bibehålla dessa fina tal. Att Systembolaget som service har hemleverans med bibehållna strikta ålderkontroller vore ett led i dessa ansträngningar.
CARL B HAMILTON (FP)
Riksdagsman, ledamot av Systembolagets styrelse.
****************************
Ankersjö: ”Gårdsförsäljning utvecklar turismen”
Svenska Dagbladet den 1 augusti 2011 kl 13:50 BRÄNNPUNKT
Om man ska försöka vara lite realistisk angående detta förslag så kommer det inte att leda till annat än småskalig försäljning av kvalitetsdrycker. Förslaget är nämligen omgärdat av hängslen och livremmar av sällan skådat slag. Det skriver Per Ankersjö (c) som svar till Peter Allebeck om gårdsförsäljning.
Peter Allebeck, professor i socialmedicin, menar i en artikel på SvD Opinion den 30 juli att alkoholförsäljningsmonopolet har brett folkligt stöd, och att jag med flera som argumenterar för gårdsförsäljning samt att ompröva monopolet, därför gör det på felaktiga grunder.
Till att börja med är jag helt överens med Allebeck när det gäller området för hans kompetens, det vill säga om alkoholens skadeverkningar. Alkohol är en drog som kan orsaka både medicinska och sociala skadeverkningar. Vad vi uppenbarligen är mindre överens om är på vilket sätt och under vilka principer som dessa problem bör hanteras.
Vill man förhindra alkoholrelaterade skador genom att begränsa tillgänglighet och utbud, ja då är det tydligen lätt att stämma in i den motståndarkör som hävdar att förslaget om gårdsförsäljning kommer att leda till att spriten flödar fritt in genom gränserna. Men om man ska försöka vara lite realistisk angående detta förslag så kommer det inte att leda till annat än småskalig försäljning av kvalitetsdrycker. Förslaget är nämligen omgärdat av hängslen och livremmar av sällan skådat slag.
Till att börja med ska försäljningen kombineras med en upplevelse. Vidare ska verksamhetsutövaren genomgå rigorösa kontroller och test. Dessutom begränsas den tillåtna försäljningsvolymen till några tusen flaskor per år. Som jämförelse säljs över en miljon liter alkoholhaltig dryck på en genomsnittlig Systembutik varje år. De flesta som sätter sig in i dessa detaljer förstår direkt hur löjligt överdrivna de motargument som förekommit i debatten är.
Gårdsförsäljning är ett sätt att utveckla turismen och upplevelsenäringen på landsbygden. Det är också ett sätt att utveckla dryckeskultur och bryggeritraditioner i samklang med övrig svensk gourmetindustri, vilket bland andra mat- och vinkännaren Carl Jan Granqvist och andra skrivit om i debatten tidigare. Gårdsförsäljningens inverkan på alkoholpolitiken är ytterst marginell, även om den för mig och många andra ändå har blivit en viktig symbol i egenskap av att vara en frihetsfråga.
När det gäller den större alkoholpolitiska frågan om det statliga monopolets vara eller icke vara så håller svenska folket som bäst på och avskaffar detta själva. Svenska spritresor med skåpbilar till nordtyska hamnstäder och försäljningen av svartsprit under disk i jourbutiker och från bagageluckor i bilar har blivit alternativet till Systembolaget för många. Man hör väldigt sällan företrädare för dagens alkoholpolitik adressera detta problem. Istället låtsas man som att det inte finns vilket är föga ansvarsfullt.
Allebeck undviker dessutom en central aspekt av den senaste debatten - nämligen att Systembolaget själva planerar för en utökad tillgänglighet av alkohol genom en statlig hemkörning av sprit. Detta har mycket medvetet marknadsförts som ett alternativ till gårdsförsäljning, vilket det naturligtvis inte är. Den statliga hemkörningen av alkohol till dörren är ett sätt att ta död på entreprenörer som Australian Wine Club och andra som hittat en ny nisch. Statlig hemkörning på bred front ökar naturligtvis tillgängligheten. Skillnaden blir att istället för ett dyrt vin kan man också få hem en hela Explorer och en flaska Kir.
Detta är ett av problemen med monopolet. Man ser till det man säljer som bara alkohol och inte som drycker med varumärken, traditioner och historia. Detta kliniska synsätt är förmodligen mycket destruktivt för allas vår syn på dryckerna och möjligen också för vår den svenska alkoholkulturen.
Men det största problemet för mig som liberal och frihetlig är att monopolpolitiken bygger på ett synsätt som utgår från att vi människor inte är kapabla att ta hand om oss själva. När man dessutom ser att monopolet och dess förespråkare tar död på småproducenter och distributörer av kvalitetsdrycker, förhindrar en utveckling av turism på landsbygden och förmedlar en syn där whisky från Mackmyra är jämförbar med en flaska billig vodka för att de råkar ha ungefär samma alkoholhalt - samtidigt som man göder tyska spritvaruhus och handel med svartsprit, ja då finns det sannerligen mer än bara principiella och ideologiska skäl att ifrågasätta alkoholpolitiken.
PER ANKERSJÖ (C)
ordförande Stockholmscentern
***********************************
”Fel öka alkoholens tillgänglighet”
Publicerad i DN 2011-08-02 00:50
Den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamiltons förslag på DN Debatt 18/7 [1]med internetbeställning av Systembolagets varor och hemleverans till köparens dörr har fått positiva gensvar av talespersoner för flera riksdagspartier. Åsikterna går sedan vitt isär i den debatt som inletts i DN. Vi vill förmedla fakta och erfarenheter som alkoholforskare och tidigare behandlare av alkoholmissbrukare.
Hamilton föreslår också att Systembolagets öppettider inte längre regleras i riksdagsbeslut utan i stället efter samråd med regeringen bestäms av bolagets styrelse och företagsledning utifrån lokala förutsättningar. ”Det är viktigt att öppettiden utsträcks till klockan 21 så att hemleverans kan ske på kvällstid fram till denna tidpunkt”, säger Hamilton.
Detta kan ställas i kontrast till att ungefär 1.000.000 svenskar har en riskabel alkoholkonsumtion och riskerar att hamna i ett alkoholberoende enligt de beräkningar som gjorts av den statliga missbruksutredningen. Alkohol är den vanligaste enskilda orsaken till dödsfall hos yngre och medelålders personer.
Många personer med långvarig hög alkoholkonsumtion kan få någon av 60-talet alkoholrelaterade sjukdomar, bland annat allvarliga kroppsliga sjukdomar och skador såsom skrumplever, bukspottkörtelinflammation, olika cancersjukdomar, neurologiska skador med mera, men också psykiatriska följdtillstånd. De sociala och humanitära skadorna, bland annat ökad sjukfrånvaro, är mycket stora och samhällskostnaderna uppgår till mer än 100 miljarder kronor per år. Vårdbehoven är omfattande och långtifrån tillgodosedda. De ställer stora krav på slutenvårdsplatser, vilka i Sverige i dag är neddragna så att vårt land ligger i bottenskiktet bland OECD-länderna. Det är en illusion att man skulle kunna lösa alkoholproblemet genom vårdinsatser. En minskning av alkoholskadorna kräver en genomtänkt alkoholpolitik med förebyggande inriktning.
Det är ett välkänt faktum från omfattande forskning att begränsningar i tillgängligheten till alkohol är en central åtgärd både för att minska nyrekryteringen av missbrukare och för att minska missbruket hos redan etablerade missbrukare. De historiska erfarenheter som finns visar entydigt att ökad tillgänglighet framför allt drabbar ungdomar och grupper med svaga sociala nätverk.
Det är naivt att tro att Hamiltons föreslagna åtgärder – som planering av alkoholköpet flera dagar i förväg genom beställning via internet och att den chaufför (minst 20 år gammal), som utför leveransen till mottagarens dörr och som skall kräva legitimation av mottagaren, som också skall vara minst 20 år gammal – inte skulle medföra ökad alkoholkonsumtion och missbruk. Många alkoholmissbrukare dricker tillsammans med andra missbrukare. En missbrukare kan ”hålla” sig så nykter så att det inte märks (om Hamilton inte nu tänker sig att mottagaren skall blåsa i alkometer vid leveransen) och beställa åt de andra och sedan växlar man mottagarperson.
De föreslagna åtgärderna kommer liksom gårdsförsäljning att öka tillgängligheten till alkohol och med all sannolikhet bidra till en ökning av skador och vårdbehov.
Vi är mycket förvånade över att så många politiska företrädare uttrycker sig positivt om detta förslag. Det tycks vara glömt att EU beslutat att acceptera Systembolagets försäljningsmonopol på basis av forskning och då det är bra för folkhälsan.
Hamilton anger att han skriver sitt debattinlägg som politiker men han sitter ju också som styrelseledamot i Systembolaget. Det är möjligt att det ligger något i Per Ankersjös påstående (DN Debatt 20/7) [2] om att Hamiltons förslag syftar till att värna om Systembolagets ställning, men det ska inte ske genom ogenomtänkta förslag.
Det mest allvarliga är emellertid att varken Hamilton eller Ankersjö tycks inse konsekvenserna av ökad tillgänglighet till alkohol i vårt land.
Jan Halldin
leg läk, med dr, tidigare alkohol- och socialläkare
Anders Romelsjö
leg läk, professor, Karolinska Institutet
Gunnar Ågren
leg läk, med dr, tidigare generaldirektör för Folkhälsoinstitutet
*****************************************’
”Systembolaget måste anpassa sig”
Publicerad i DN 9/8
Genom att bortse från den växande privatimporten med hemleverans ställer sig de tre alkoholläkarna helt oförstående inför mitt blygsamma krav på anpassning av Systembolaget till en ändrad omvärld, skriver Carl B Hamilton i en slutreplik.
Den ledande centerpolitikern Per Ankersjö vill i sin replik till mig (DN Debatt 20/7) avskaffa den restriktiva alkoholpolitiken, inklusive det utan vinstintresse och marknadsföring drivna Systembolaget.
Den praktiska innebörden av Ankersjös förslag är att alltför få ungdomar i dag utsätts för lockande reklam för alkohol, dricker för små volymer och startar med drickandet alltför sent i livet.
På tvärs med Ankersjös budskap går en annan replik av alkoholläkarna Jan Hallin, Anders Romelsjö och Gunnar Ågren (DN Debatt 2/8), som är helt oförstående inför mitt blygsamma krav på anpassning av Systembolaget till en ändrad omvärld.
Så bortser de tre läkarna bland annat från den växande privatimporten, genom bland annat vinklubbar och matkedjor, som sker med hemleverans. De tre vill tydligen att Systembolaget skall kapitulera inför detta. Läkarna bortser också från att hemleverans i mitt förslag sker till en ofta ganska betydande extra kostnad per flaska eller ölburk.
Trots att dessa alkoholsakkunniga säkerligen känner till att hemleverans sedan länge finns hos Norges alkoholmonopol nämner de inget därom. Där är hemleverans dessutom en viktigare försäljningskanal än den skulle bli i Sverige eftersom det är relativt glest mellan Vinmonpolets butiker i Norge, och inga ombudförsäljare finns. Icke desto mindre är hemleverans (mot extra kostnad!) okontroversiellt och helt accepterat i Norge även ur socialpolitisk synvinkel.
Alkoholläkarna bortser även från att mitt förslag är ett genomtänkt motförslag till kraven på ”gårdsförsäljning”, som trots benämningen innebär försäljning överallt i Sverige av såväl inhemska som importerade alkoholdrycker. På den punkten har de lika lite att tillföra som beträffande den växande privata alkoholimporten. Mitt förslag om snabb leverans hem beställd direkt på gården borde kunna vinna en bred majoritet i riksdagen. Vackert så, förhoppningsvis!
Carl B Hamilton, riksdagsman (FP)
måndag 8 augusti 2011
Marknaden medborgarnas och barnens vän
För att möta krisen pågår telefonkonferenser nu mellan ledarna för G7-länderna, mellan G20-länderna, och mellan Europas finansministrar.
Inget ont i det, men det löser inte krisen. Det som behövs är inte fler internationella krissamtal mellan världens ledare utan fler nationella krissamtal mellan ledarna och deras väljare. I de samtalen är marknadens reaktioner ett bra stöd för ökad förståelse för höjda skatter och minskade utgifter. Marknaden framstår som framtida generationers bästa vän.
Inget ont i det, men det löser inte krisen. Det som behövs är inte fler internationella krissamtal mellan världens ledare utan fler nationella krissamtal mellan ledarna och deras väljare. I de samtalen är marknadens reaktioner ett bra stöd för ökad förståelse för höjda skatter och minskade utgifter. Marknaden framstår som framtida generationers bästa vän.
fredag 5 augusti 2011
Vad är det som krisar?
Som alla läsare av Hamiltons Blandning vet är jag biased i frågan. Ändå vill jag påstå att beteckningen "eurokrisen" och användningen av euromynt som illustration till tv-inslag och tidningsartiklar om det som nu utspelar sig på marknaderna är direkt missvisande.
USAs statsfinanser är i kris. USA har inte euron.
Finlands ekonomi är inte i kris – tvärtom. Finland har euron.
Är det då en ”eurokris” när Grekland står på ruinens brant, räntorna i Italien och Spanien stiger och världens börser faller?
Nej. Det som nu sker på det ekonomiska området bör rätteligen istället betecknas som SKULD-kris. Och lämpligaste illustrationen till denna är obligationer, reverser och dylika skuldbevis. Krisen har slagit till i Grekland och andra länder (inkl USA), men ingalunda i välskötta euroländer som Finland, Tyskland, Nederländerna m fl. Det är inte på euron det hänger utan på den nationella politiken. Även välskötta euro- och EU-länder som tvingas reda upp i skuldträsket dras in. Sverige glider i processen bort från Europas kärna och återgår till att bli en randstat. Till den diskussionen återkommer jag.
Min uppmaning för dagen till alla som skriver eller yttrar sig i frågan: använd ordet och begreppet skuld som bas i rapporteringen om de ekonomiska problemen!
USAs statsfinanser är i kris. USA har inte euron.
Finlands ekonomi är inte i kris – tvärtom. Finland har euron.
Är det då en ”eurokris” när Grekland står på ruinens brant, räntorna i Italien och Spanien stiger och världens börser faller?
Nej. Det som nu sker på det ekonomiska området bör rätteligen istället betecknas som SKULD-kris. Och lämpligaste illustrationen till denna är obligationer, reverser och dylika skuldbevis. Krisen har slagit till i Grekland och andra länder (inkl USA), men ingalunda i välskötta euroländer som Finland, Tyskland, Nederländerna m fl. Det är inte på euron det hänger utan på den nationella politiken. Även välskötta euro- och EU-länder som tvingas reda upp i skuldträsket dras in. Sverige glider i processen bort från Europas kärna och återgår till att bli en randstat. Till den diskussionen återkommer jag.
Min uppmaning för dagen till alla som skriver eller yttrar sig i frågan: använd ordet och begreppet skuld som bas i rapporteringen om de ekonomiska problemen!
måndag 1 augusti 2011
"Juholt slarvar med sanningen om budgetreglerna.” Alla artiklarna i SvD-debatten.
I texterna nedan kan du läsa hela sommarens SvD-debatt om budgeten, budgetreglerna och hotet mot det femte jobbskatteavdraget. Debatten inleddes den 16/7 av mig och därpå replikerade Mikaela Valtersson (MP) den 19/7 och Carina Moberg (S) den 21/7. Min slutreplik infördes i SvD den 1/8. Tidsmässigt hade det varit logiskt att presentera texterna i ovan ordning, men jag har valt att med en kompletterande nyhetsmässig logik placera min slutreplik både först och sist.
SLUTREPLIK
”Oppositionen backar om slopat jobbskatteavdrag”
Ett huvudsyfte med mitt debattinlägg är uppnått: I sina repliker påstår inte längre oppositionen att ett stoppat jobbskatteavdrag kan växlas över till ökade offentliga utgifter.
Håkan Juholt (s) har slarvat med sanningen när han i debatter och media menat att ett slopat jobbskatteavdrag skulle möjliggöra ökade satsningar på exempelvis infrastruktur, arbetsmarknadspolitik, barn, sjukförsäkring.
Sanningen är att riksdagsordningen inte tillåter nya utgifter utöver regeringens budget om oppositionen i höst skulle stoppa jobbskatteavdraget. Både Mikaela Valterson (mp), och Carina Moberg (s), medger indirekt detta förhållande. De är nämligen väldigt noga med att undvika att göra någon juholtsk koppling mellan jobbskatteavdrag och nya utgifter. Tvärtom beskriver båda slopat jobbskatteavdrag som en förstärkning av statskassan, och en förstärkning skulle ju inte uppstå om utgifterna tilläts öka i samma mån som jobbskatteavdraget slopas.
Oppositionen kommer, om den skulle stoppa femte jobbskatteavdraget, att ha försatt sig i positionen att tvingas försvara att man motsatt sig lägre inkomstskatt, trots att det finns reform-utrymme, men att väljarna inte får någonting annat i stället; oppositionens stoppa-jobbskatte-avdrag-politik innebär ingen fördel för väljarna. Kanske ett inte så attraktivt budskap i en val- rörelse?
Så, en korrigering av en missuppfattning: Det finanspolitiska ramverket är mycket tuffare utformat än vad de flesta är medvetna om. Här gäller inte någon enkel regel om minst 50 procent av rösterna utan strängare villkor för beslut. Partierna tvingas av budgetlag och riksdagsordning att presentera fullständiga budgetalternativ och därmed – tack och lov! – att noga prioritera vid utformningen av sitt eget alternativ. På så sätt måste varje riksdagsparti ställa sig bakom en budgetpolitisk helhetslösning. Statsbudgeten ska inte kunna rubbas av en majoritet av temporära oheliga allianser.
I dag har Sverige Europas kanske starkaste offentliga finanser. Det är ingen lyckträff utan beror i väsentlig grad på vår sedan 1990- talet tillämpade budgetordning som har passat Sveriges politiska struktur väl. Om oppositionen i höst, trots Mikaela Valterssons ansvarsfulla replik, vill bryta sig ur den mycket medvetet skapade tvångströjan för budgetpolitiken, skulle det få mer långtgående effekter än en knäpp på näsan för Alliansen.
CARL B HAMILTON (FP)
Ekonomisk-politisk talesperson, ordförande i riksdagens EU-nämnd
*********************
Inledande artikel den 16 juli 2011:
Juholt slarvar med sanningen om finanspolitiska ramverket
Bakgrunden till besluten på 1990-talet om nya regler för statens budgethantering – dvs. budgetlagen för regeringen och riksdagsordningen för riksdagen – var de dystra erfarenheterna från minoritetsregeringarna under 1970- och 1980-talen som ledde fram till krisen i början av 1990-talet.
Minoritetsregeringarna kunde inte kontrollera det ständiga trycket på högre utgifter i riksdagen, och regeringen kunde därmed inte heller genomdriva ett ekonomiskt helhetsperspektiv i budgetpolitiken.
Detta ändrades med den nya budgetlagen och ändringarna i riksdagsordningen efter krisåren på 1990-talet. Riksdagspartierna tvingades att lägga fram alternativa helhetsperspektiv och heltäckande budgetförslag där inkomster och utgifter balanserar varandra. Besluten om statens utgifter och inkomster för nästkommande år ska dessutom tas i ett enda beslut. Det förhindrar att man i riksdagen får parallella budgetpåverkande beslutsprocesser.
Alla inkomster och alla utgifter ska sålunda inkluderas under ett och samma tak, i en enda beslutsprocess och tas ett enda klubbslag. Några budgetpåverkande extraturer tillåts inte.
Detta system har tjänat Sverige mycket väl, inte minst under senare års internationella kriser. Oppositionen leker med elden om den vill ändra dessa budgetregler och väletablerad praxis.
Vad är på gång till hösten? Det har kommit återkommande propåer från SD och den övriga oppositionen att de tillsammans genom ett s.k. utskottsinitiativ i finansutskottet under budgetbehandlingen ska stoppa ett förslag om ett nytt jobbskatteavdrag.
Någon sådan typ av utskottsinitiativ förutses inte i det ramverk för budgetprocessen som beslöts på 1990-talet. Icke desto mindre strider ett sådant initiativ mot syftet med reformen, dvs. bättre och mer långsiktigt stabil budgetkontroll.
Innebörden av ett sådant initiativ är nämligen att oppositionen introducerar en parallell beslutsprocess i budgetbehandlingen, dvs. precis det som budgetlagen och riksdagsordningen är avsedd att förhindra.
Genomdriver oppositionen ett sådant utskottsinitiativ uppstår en ny, konkurrerande budgetprocess och besluten om statens alla intäkter och alla utgifter tas då inte i en enda klubbslag. I strid med budgetreformens intentioner och förarbeten skulle vi i riksdagen få två parallella budgetprocesser, dels den vanliga budgetprocessen, dels den som initieras av oppositionens utskottsinitiativ.
Därmed skulle fältet vara upprivet, och grundbulten i 1990-talets budgetreform – om en enda sammanhållen budgetprocess för att säkra helhetsperspektivet – vara hotad.
Lägg dessutom märke till följande. Och det är här Håkan Juholts slarv med sanningen kommer:
Om oppositionen skulle iscensätta det initiativ som man hotar med, kan oppositionen ändå inte använda de insparade pengarna om den inte samtidigt också skulle besluta sig för att ändra lagen, i detta fall Riksdagsordningen.
Det går nämligen inte utan en ändring i Riksdagsordningen att öka eller lägga in utgifter som ligger utanför regeringens budget. Gamla tiders frispel med ökade utgifter beslutade i riksdagen är inte möjliga med dagens riksdagsordning.
Håkan Juholt återkommer gång på gång till att han är emot ”passiva” skattesänkningar och istället vill satsa dessa pengar (och mycket mer) på en mängd nya utgifter. Men det tillåter inte dagens Riksdagsordning Juholt att göra. Juholt bluffar därför när han säger att han genom indraget jobbskatteavdrag lösgör pengar för egna större utgifter.
Detta föranleder två frågor till S och MP:
För det första: Kan ni tänka er att skapa två parallella beslutsprocesser beträffande statens intäkter och utgifter?
För det andra: Kan ni tänka er att ändra riksdagsordningen så att riksdagen på egen hand, och i strid med dagens budgetregler, kan öka statens utgifter?
Två frågor. Jag hoppas svaren blir tydliga och klara nej.
Replik ett från Mikaela Valtersson (MP) 19/7:
Alliansen måste lyssna på andra
Eftersom det inte finns någon majoritet i riksdagen för ett femte jobbskatteavdrag bör regeringen tänka om. Ett initiativ för att stoppa reformen skulle inte försvaga statskassan, tvärtom. Det skriver Mikaela Valtersson (MP).
Carl B Hamilton (FP) uttrycker oro över oppositionens hantering av höstens budgetproposition i riksdagen (Brännpunkt 16/7). Vad Carl B Hamilton och hela regeringen i stället framför allt borde oroa sig för är hur regeringen agerar för att skapa majoritet för sin politik.
Budgetreglerna i riksdagsordningen har ett gott syfte och ska följas. Från Miljöpartiets sida är detta en självklarhet. Långsiktigt ansvarstagande är centralt både för stabila statsfinanser och för Miljöpartiets politik allmänt.
Alla inkomster och utgifter ska rymmas inom fastställda ramar. Det är en förutsättning för att hålla statens budget inom utgiftstaket. Precis som Carl B Hamilton nämner så handlar det om att inkomster och utgifter ska balansera varandra. Här har vi samsyn. Andra länder i Europa som slarvat med detta har fått betala dyrt. Att äventyra statens finan ser tillika skatte betalarnas välfärd är helt främmande för Miljöpartiet.
Syftet med riksdagens strama budgetprocess är att förhindra ofinansierade beslut som försvagar statskassan och Miljöpartiet står helt bakom uppfattningen om att utgifter ska vara finansierade eller täckas av befintligt reformutrymme.
Ett eventuellt utskottsinitiativ om att inte genomföra det femte jobbskatteavdraget skulle dock inte försvaga statskassan en enda krona jämfört med att genomföra det femte jobbskatteavdraget. Tvärtom förstärker det ju statskassan.
Ett enigt finansutskott i riksdagen beslutade nyligen om en utvärdering av de fyra tidigare jobbskatteavdragen och det är rimligt att ta del av den utvärderingen innan man hastar iväg med nya jobbskatteavdrag. Att prioritera ett ytterligare jobbskatteavdrag med okända effekter andas inte stabilitet och ansvar.
Det är ingen naturlag att regeringen absolut ska få igenom sin politik i ett läge när den politiken saknar majoritet hos riksdagens partier och ledamöter.
Det finns i Sveriges riksdag ingen majoritet för ett femte jobbskatteavdrag. I ett sådant läge bör regeringen tänka om och i stället i budgetpropositionen presentera en ekonomisk politik som kan få stöd i riksdagen.
Om regeringen inte tänker ta ansvar för det politiska läge som finns får vi fundera över hur Miljöpartiet agerar inom de ramar riksdagsordningen och budgetlagen ger. Vi kommer att ta ansvar och är alltid beredda till lösningar som kan ge bred majoritet för en ansvarsfull politik.
En ansvarsfull ekonomisk politik är en politik som är varsam med skattepengar och ser till att vi investerar för framtiden i det som är de mest prioriterade reformerna.
En budget som ser till att tågtrafiken fungerar, som inleder en klimatomställning i det slitna miljonprogrammet, som tar ett större ansvar för miljön, som satsar på att ge alla unga en ärlig chans i skolan och arbetslivet och som ger företagen ökade möjligheter att satsa för framtiden och anställa fler är en budget för framtiden.
En sådan budget tar ansvar för Sverige och detta är vägledande i arbetet med det budgetförslag vi kommer lämna till riksdagen i höst.
MIKAELA VALTERSSON
riksdagsledamot, finanspolitisk talesperson för Miljöpartiet
*********************************************’
Replik från Carina Moberg 21/7:
Nej till skattesänkning stärker finanserna
På Brännpunkt 16/7 hävdar Carl B Hamilton att oppositionen genom sitt motstånd till det femte steget i jobbskatteavdraget hotar det finanspolitiska ramverket. Argumentationen hade varit mer begriplig om det hade handlat om en ofinansierad utgiftsökning. Men att säga nej till en stor skattesänkning stärker ju de offentliga finanserna, och starka offentliga finanser är själva huvudsyftet bakom ramverket.
När jag på hösten 1994 för första gången blev invald i riksdagen stod Sverige på randen till statsfinansiell kollaps.
Under regeringen Bildt hade utgifterna tillåtits skena iväg på ett närmast okontrollerat sätt, inte minst genom att det i utskottens behandling av budgeten regelmässigt påfördes utgifts- ökningar utan finansiering.
För att undvika att denna situation skulle upprepas drev vi med stöd av Centerpartiet igenom en uppstramning av det finanspolitiska ramverket. Förändringarna syftade till att få kontroll över statens utgifter, inte till att skydda en minoritetsregering genom att minska riksdagens inflytande. I propositionen om ramverket poängterades tvärtom att ”denna typ av regler är ägnade att förbättra riksdagens kontrollmöjligheter”.
Detta förhållande omvittnades nyligen av Per Molander, numera generaldirektör på Inspektionen för socialförsäkringen. Under sin tid som tjänsteman på finans- departementet var han en av huvudarkitekterna bakom den nya budgetordningen. Ytterst få, om ens någon, utanför den politiska sfären torde ha en djupare kunskap om intentionerna bakom det finanspolitiska ramverket. I en kommentar till Dagens Industri 9/7 säger Molander följande: ”Jag har mycket svårt att se att det skulle vara ett brott mot finanspolitiska ramverket. Säger man nej till en skattesänkning så stärker man ju de offentliga finanserna”.
Molander sätter fingret på en mycket svag punkt i Carl B Hamiltons, och för den delen hela den samlade borgerlighetens, argumentation i frågan. Självfallet skapades inte det finanspolitiska ramverket för att ge carte blanche åt en minoritetsregering att utan stöd av riksdagen genomföra stora skattesänkningar som – helt stick i stäv med ramverkets syfte – försvagar de offentliga finanserna.
CARINA MOBERG (S)
Gruppledare (S) i riksdagen
SLUTREPLIK Budgeten
”Oppositionen backar om slopat jobbskatteavdrag”
Ett huvudsyfte med mitt debattinlägg är uppnått: I sina repliker påstår inte längre oppositionen att ett stoppat jobbskatteavdrag kan växlas över till ökade offentliga utgifter.
Håkan Juholt (s) har slarvat med sanningen när han i debatter och media menat att ett slopat jobbskatteavdrag skulle möjliggöra ökade satsningar på exempelvis infrastruktur, arbetsmarknadspolitik, barn, sjukförsäkring.
Sanningen är att riksdagsordningen inte tillåter nya utgifter utöver regeringens budget om oppositionen i höst skulle stoppa jobbskatteavdraget. Både Mikaela Valterson (mp), och Carina Moberg (s), medger indirekt detta förhållande. De är nämligen väldigt noga med att undvika att göra någon juholtsk koppling mellan jobbskatteavdrag och nya utgifter. Tvärtom beskriver båda slopat jobbskatteavdrag som en förstärkning av statskassan, och en förstärkning skulle ju inte uppstå om utgifterna tilläts öka i samma mån som jobbskatte- avdraget slopas.
Oppositionen kommer, om den skulle stoppa femte jobbskatte-avdraget, att ha försatt sig i positionen att tvingas försvara att man motsatt sig lägre inkomstskatt, trots att det finns reform-utrymme, men att väljarna inte får någonting annat i stället; oppositionens stoppa-jobbskatte-avdrag-politik innebär ingen fördel för väljarna. Kanske ett inte så attraktivt budskap i en val- rörelse?
Så, en korrigering av en missuppfattning: Det finanspolitiska ramverket är mycket tuffare utformat än vad de flesta är medvetna om. Här gäller inte någon enkel regel om minst 50 procent av rösterna utan strängare villkor för beslut. Partierna tvingas av budgetlag och riksdagsordning att presentera fullständiga budgetalternativ och därmed – tack och lov! – att noga prioritera vid utformningen av sitt eget alternativ. På så sätt måste varje riksdagsparti ställa sig bakom en budgetpolitisk helhetslösning. Statsbudgeten ska inte kunna rubbas av en majoritet av temporära oheliga allianser.
I dag har Sverige Europas kanske starkaste offentliga finanser. Det är ingen lyckträff utan beror i väsentlig grad på vår sedan 1990- talet tillämpade budgetordning som har passat Sveriges politiska struktur väl. Om oppositionen i höst, trots Mikaela Valterssons ansvarsfulla replik, vill bryta sig ur den mycket medvetet skapade tvångströjan för budgetpolitiken, skulle det få mer långtgående effekter än en knäpp på näsan för Alliansen.
CARL B HAMILTON (FP), ekonomisk-politisk talesperson, ordförande i riksdagens EU-nämnd
SLUTREPLIK
”Oppositionen backar om slopat jobbskatteavdrag”
Ett huvudsyfte med mitt debattinlägg är uppnått: I sina repliker påstår inte längre oppositionen att ett stoppat jobbskatteavdrag kan växlas över till ökade offentliga utgifter.
Håkan Juholt (s) har slarvat med sanningen när han i debatter och media menat att ett slopat jobbskatteavdrag skulle möjliggöra ökade satsningar på exempelvis infrastruktur, arbetsmarknadspolitik, barn, sjukförsäkring.
Sanningen är att riksdagsordningen inte tillåter nya utgifter utöver regeringens budget om oppositionen i höst skulle stoppa jobbskatteavdraget. Både Mikaela Valterson (mp), och Carina Moberg (s), medger indirekt detta förhållande. De är nämligen väldigt noga med att undvika att göra någon juholtsk koppling mellan jobbskatteavdrag och nya utgifter. Tvärtom beskriver båda slopat jobbskatteavdrag som en förstärkning av statskassan, och en förstärkning skulle ju inte uppstå om utgifterna tilläts öka i samma mån som jobbskatteavdraget slopas.
Oppositionen kommer, om den skulle stoppa femte jobbskatteavdraget, att ha försatt sig i positionen att tvingas försvara att man motsatt sig lägre inkomstskatt, trots att det finns reform-utrymme, men att väljarna inte får någonting annat i stället; oppositionens stoppa-jobbskatte-avdrag-politik innebär ingen fördel för väljarna. Kanske ett inte så attraktivt budskap i en val- rörelse?
Så, en korrigering av en missuppfattning: Det finanspolitiska ramverket är mycket tuffare utformat än vad de flesta är medvetna om. Här gäller inte någon enkel regel om minst 50 procent av rösterna utan strängare villkor för beslut. Partierna tvingas av budgetlag och riksdagsordning att presentera fullständiga budgetalternativ och därmed – tack och lov! – att noga prioritera vid utformningen av sitt eget alternativ. På så sätt måste varje riksdagsparti ställa sig bakom en budgetpolitisk helhetslösning. Statsbudgeten ska inte kunna rubbas av en majoritet av temporära oheliga allianser.
I dag har Sverige Europas kanske starkaste offentliga finanser. Det är ingen lyckträff utan beror i väsentlig grad på vår sedan 1990- talet tillämpade budgetordning som har passat Sveriges politiska struktur väl. Om oppositionen i höst, trots Mikaela Valterssons ansvarsfulla replik, vill bryta sig ur den mycket medvetet skapade tvångströjan för budgetpolitiken, skulle det få mer långtgående effekter än en knäpp på näsan för Alliansen.
CARL B HAMILTON (FP)
Ekonomisk-politisk talesperson, ordförande i riksdagens EU-nämnd
*********************
Inledande artikel den 16 juli 2011:
Juholt slarvar med sanningen om finanspolitiska ramverket
Bakgrunden till besluten på 1990-talet om nya regler för statens budgethantering – dvs. budgetlagen för regeringen och riksdagsordningen för riksdagen – var de dystra erfarenheterna från minoritetsregeringarna under 1970- och 1980-talen som ledde fram till krisen i början av 1990-talet.
Minoritetsregeringarna kunde inte kontrollera det ständiga trycket på högre utgifter i riksdagen, och regeringen kunde därmed inte heller genomdriva ett ekonomiskt helhetsperspektiv i budgetpolitiken.
Detta ändrades med den nya budgetlagen och ändringarna i riksdagsordningen efter krisåren på 1990-talet. Riksdagspartierna tvingades att lägga fram alternativa helhetsperspektiv och heltäckande budgetförslag där inkomster och utgifter balanserar varandra. Besluten om statens utgifter och inkomster för nästkommande år ska dessutom tas i ett enda beslut. Det förhindrar att man i riksdagen får parallella budgetpåverkande beslutsprocesser.
Alla inkomster och alla utgifter ska sålunda inkluderas under ett och samma tak, i en enda beslutsprocess och tas ett enda klubbslag. Några budgetpåverkande extraturer tillåts inte.
Detta system har tjänat Sverige mycket väl, inte minst under senare års internationella kriser. Oppositionen leker med elden om den vill ändra dessa budgetregler och väletablerad praxis.
Vad är på gång till hösten? Det har kommit återkommande propåer från SD och den övriga oppositionen att de tillsammans genom ett s.k. utskottsinitiativ i finansutskottet under budgetbehandlingen ska stoppa ett förslag om ett nytt jobbskatteavdrag.
Någon sådan typ av utskottsinitiativ förutses inte i det ramverk för budgetprocessen som beslöts på 1990-talet. Icke desto mindre strider ett sådant initiativ mot syftet med reformen, dvs. bättre och mer långsiktigt stabil budgetkontroll.
Innebörden av ett sådant initiativ är nämligen att oppositionen introducerar en parallell beslutsprocess i budgetbehandlingen, dvs. precis det som budgetlagen och riksdagsordningen är avsedd att förhindra.
Genomdriver oppositionen ett sådant utskottsinitiativ uppstår en ny, konkurrerande budgetprocess och besluten om statens alla intäkter och alla utgifter tas då inte i en enda klubbslag. I strid med budgetreformens intentioner och förarbeten skulle vi i riksdagen få två parallella budgetprocesser, dels den vanliga budgetprocessen, dels den som initieras av oppositionens utskottsinitiativ.
Därmed skulle fältet vara upprivet, och grundbulten i 1990-talets budgetreform – om en enda sammanhållen budgetprocess för att säkra helhetsperspektivet – vara hotad.
Lägg dessutom märke till följande. Och det är här Håkan Juholts slarv med sanningen kommer:
Om oppositionen skulle iscensätta det initiativ som man hotar med, kan oppositionen ändå inte använda de insparade pengarna om den inte samtidigt också skulle besluta sig för att ändra lagen, i detta fall Riksdagsordningen.
Det går nämligen inte utan en ändring i Riksdagsordningen att öka eller lägga in utgifter som ligger utanför regeringens budget. Gamla tiders frispel med ökade utgifter beslutade i riksdagen är inte möjliga med dagens riksdagsordning.
Håkan Juholt återkommer gång på gång till att han är emot ”passiva” skattesänkningar och istället vill satsa dessa pengar (och mycket mer) på en mängd nya utgifter. Men det tillåter inte dagens Riksdagsordning Juholt att göra. Juholt bluffar därför när han säger att han genom indraget jobbskatteavdrag lösgör pengar för egna större utgifter.
Detta föranleder två frågor till S och MP:
För det första: Kan ni tänka er att skapa två parallella beslutsprocesser beträffande statens intäkter och utgifter?
För det andra: Kan ni tänka er att ändra riksdagsordningen så att riksdagen på egen hand, och i strid med dagens budgetregler, kan öka statens utgifter?
Två frågor. Jag hoppas svaren blir tydliga och klara nej.
Replik ett från Mikaela Valtersson (MP) 19/7:
Alliansen måste lyssna på andra
Eftersom det inte finns någon majoritet i riksdagen för ett femte jobbskatteavdrag bör regeringen tänka om. Ett initiativ för att stoppa reformen skulle inte försvaga statskassan, tvärtom. Det skriver Mikaela Valtersson (MP).
Carl B Hamilton (FP) uttrycker oro över oppositionens hantering av höstens budgetproposition i riksdagen (Brännpunkt 16/7). Vad Carl B Hamilton och hela regeringen i stället framför allt borde oroa sig för är hur regeringen agerar för att skapa majoritet för sin politik.
Budgetreglerna i riksdagsordningen har ett gott syfte och ska följas. Från Miljöpartiets sida är detta en självklarhet. Långsiktigt ansvarstagande är centralt både för stabila statsfinanser och för Miljöpartiets politik allmänt.
Alla inkomster och utgifter ska rymmas inom fastställda ramar. Det är en förutsättning för att hålla statens budget inom utgiftstaket. Precis som Carl B Hamilton nämner så handlar det om att inkomster och utgifter ska balansera varandra. Här har vi samsyn. Andra länder i Europa som slarvat med detta har fått betala dyrt. Att äventyra statens finan ser tillika skatte betalarnas välfärd är helt främmande för Miljöpartiet.
Syftet med riksdagens strama budgetprocess är att förhindra ofinansierade beslut som försvagar statskassan och Miljöpartiet står helt bakom uppfattningen om att utgifter ska vara finansierade eller täckas av befintligt reformutrymme.
Ett eventuellt utskottsinitiativ om att inte genomföra det femte jobbskatteavdraget skulle dock inte försvaga statskassan en enda krona jämfört med att genomföra det femte jobbskatteavdraget. Tvärtom förstärker det ju statskassan.
Ett enigt finansutskott i riksdagen beslutade nyligen om en utvärdering av de fyra tidigare jobbskatteavdragen och det är rimligt att ta del av den utvärderingen innan man hastar iväg med nya jobbskatteavdrag. Att prioritera ett ytterligare jobbskatteavdrag med okända effekter andas inte stabilitet och ansvar.
Det är ingen naturlag att regeringen absolut ska få igenom sin politik i ett läge när den politiken saknar majoritet hos riksdagens partier och ledamöter.
Det finns i Sveriges riksdag ingen majoritet för ett femte jobbskatteavdrag. I ett sådant läge bör regeringen tänka om och i stället i budgetpropositionen presentera en ekonomisk politik som kan få stöd i riksdagen.
Om regeringen inte tänker ta ansvar för det politiska läge som finns får vi fundera över hur Miljöpartiet agerar inom de ramar riksdagsordningen och budgetlagen ger. Vi kommer att ta ansvar och är alltid beredda till lösningar som kan ge bred majoritet för en ansvarsfull politik.
En ansvarsfull ekonomisk politik är en politik som är varsam med skattepengar och ser till att vi investerar för framtiden i det som är de mest prioriterade reformerna.
En budget som ser till att tågtrafiken fungerar, som inleder en klimatomställning i det slitna miljonprogrammet, som tar ett större ansvar för miljön, som satsar på att ge alla unga en ärlig chans i skolan och arbetslivet och som ger företagen ökade möjligheter att satsa för framtiden och anställa fler är en budget för framtiden.
En sådan budget tar ansvar för Sverige och detta är vägledande i arbetet med det budgetförslag vi kommer lämna till riksdagen i höst.
MIKAELA VALTERSSON
riksdagsledamot, finanspolitisk talesperson för Miljöpartiet
*********************************************’
Replik från Carina Moberg 21/7:
Nej till skattesänkning stärker finanserna
På Brännpunkt 16/7 hävdar Carl B Hamilton att oppositionen genom sitt motstånd till det femte steget i jobbskatteavdraget hotar det finanspolitiska ramverket. Argumentationen hade varit mer begriplig om det hade handlat om en ofinansierad utgiftsökning. Men att säga nej till en stor skattesänkning stärker ju de offentliga finanserna, och starka offentliga finanser är själva huvudsyftet bakom ramverket.
När jag på hösten 1994 för första gången blev invald i riksdagen stod Sverige på randen till statsfinansiell kollaps.
Under regeringen Bildt hade utgifterna tillåtits skena iväg på ett närmast okontrollerat sätt, inte minst genom att det i utskottens behandling av budgeten regelmässigt påfördes utgifts- ökningar utan finansiering.
För att undvika att denna situation skulle upprepas drev vi med stöd av Centerpartiet igenom en uppstramning av det finanspolitiska ramverket. Förändringarna syftade till att få kontroll över statens utgifter, inte till att skydda en minoritetsregering genom att minska riksdagens inflytande. I propositionen om ramverket poängterades tvärtom att ”denna typ av regler är ägnade att förbättra riksdagens kontrollmöjligheter”.
Detta förhållande omvittnades nyligen av Per Molander, numera generaldirektör på Inspektionen för socialförsäkringen. Under sin tid som tjänsteman på finans- departementet var han en av huvudarkitekterna bakom den nya budgetordningen. Ytterst få, om ens någon, utanför den politiska sfären torde ha en djupare kunskap om intentionerna bakom det finanspolitiska ramverket. I en kommentar till Dagens Industri 9/7 säger Molander följande: ”Jag har mycket svårt att se att det skulle vara ett brott mot finanspolitiska ramverket. Säger man nej till en skattesänkning så stärker man ju de offentliga finanserna”.
Molander sätter fingret på en mycket svag punkt i Carl B Hamiltons, och för den delen hela den samlade borgerlighetens, argumentation i frågan. Självfallet skapades inte det finanspolitiska ramverket för att ge carte blanche åt en minoritetsregering att utan stöd av riksdagen genomföra stora skattesänkningar som – helt stick i stäv med ramverkets syfte – försvagar de offentliga finanserna.
CARINA MOBERG (S)
Gruppledare (S) i riksdagen
SLUTREPLIK Budgeten
”Oppositionen backar om slopat jobbskatteavdrag”
Ett huvudsyfte med mitt debattinlägg är uppnått: I sina repliker påstår inte längre oppositionen att ett stoppat jobbskatteavdrag kan växlas över till ökade offentliga utgifter.
Håkan Juholt (s) har slarvat med sanningen när han i debatter och media menat att ett slopat jobbskatteavdrag skulle möjliggöra ökade satsningar på exempelvis infrastruktur, arbetsmarknadspolitik, barn, sjukförsäkring.
Sanningen är att riksdagsordningen inte tillåter nya utgifter utöver regeringens budget om oppositionen i höst skulle stoppa jobbskatteavdraget. Både Mikaela Valterson (mp), och Carina Moberg (s), medger indirekt detta förhållande. De är nämligen väldigt noga med att undvika att göra någon juholtsk koppling mellan jobbskatteavdrag och nya utgifter. Tvärtom beskriver båda slopat jobbskatteavdrag som en förstärkning av statskassan, och en förstärkning skulle ju inte uppstå om utgifterna tilläts öka i samma mån som jobbskatte- avdraget slopas.
Oppositionen kommer, om den skulle stoppa femte jobbskatte-avdraget, att ha försatt sig i positionen att tvingas försvara att man motsatt sig lägre inkomstskatt, trots att det finns reform-utrymme, men att väljarna inte får någonting annat i stället; oppositionens stoppa-jobbskatte-avdrag-politik innebär ingen fördel för väljarna. Kanske ett inte så attraktivt budskap i en val- rörelse?
Så, en korrigering av en missuppfattning: Det finanspolitiska ramverket är mycket tuffare utformat än vad de flesta är medvetna om. Här gäller inte någon enkel regel om minst 50 procent av rösterna utan strängare villkor för beslut. Partierna tvingas av budgetlag och riksdagsordning att presentera fullständiga budgetalternativ och därmed – tack och lov! – att noga prioritera vid utformningen av sitt eget alternativ. På så sätt måste varje riksdagsparti ställa sig bakom en budgetpolitisk helhetslösning. Statsbudgeten ska inte kunna rubbas av en majoritet av temporära oheliga allianser.
I dag har Sverige Europas kanske starkaste offentliga finanser. Det är ingen lyckträff utan beror i väsentlig grad på vår sedan 1990- talet tillämpade budgetordning som har passat Sveriges politiska struktur väl. Om oppositionen i höst, trots Mikaela Valterssons ansvarsfulla replik, vill bryta sig ur den mycket medvetet skapade tvångströjan för budgetpolitiken, skulle det få mer långtgående effekter än en knäpp på näsan för Alliansen.
CARL B HAMILTON (FP), ekonomisk-politisk talesperson, ordförande i riksdagens EU-nämnd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
