Hypernervösa reaktioner på ekonomiska läget är oklokt.

Nu kommer krav från flera håll att regeringen skall driva en mer expansiv finanspolitik. Det är märkligt av flera skäl, särskilt när kraven framförs av professionella ekonomer. Socialdemokraterna följer upp med ”oroade” instämmanden på DN-debatt idag, men bekräftar inte Waidelichs euro-nej nyligen. ”Hvad vilja socialdemokraterna” i eurofrågan?

Bör regeringen i dagsläget reptilsnabbt reagera med traditionell keynesiansk efterfrågestimulernade finanspolitik?

Nej, is i magen och ett stabilt och tryggt grepp om rorkulten i stormen anbefalles istället.

Rollfördelningen i den ekonomiska politiken är att första försvarslinjen vid en nedgång är penningpolitiken, dvs. att Riksbanken agerar för att hålla uppe efterfrågan. Den grundregeln gäller alltjämt. Och om regeringen genom slapp finanspolitik skulle driva fram en för stark efterfrågeökning gäller motsatsen: då blir räntan högre än den annars hade varit. Och regeringen skulle då kritiseras för sitt överilade agerande av opposition och ekonomer. Normal konjunkturpolitik är alltså en balansgång som Riksbanken är bäst på att sköta.

Sverige har ovanligt starka s.k. automatiska stabilisatorer på grund av vår stora offentliga sektor. När efterfrågan sjunker motverkas det automatiskt av lägre inbetalningar av skatt (en stimulerade ’skattesänkning’) och ökade utbetalningar från våra välfärdssystem, bl a arbetslöshetsersättningar. Det är andra försvarslinjen, och där är vi knappast ännu.

För det tredje är analyser av sommarens skuldkriser i USA och ett antal EU-länder fortfarande ofullkomliga och en genuin osäkerhet råder beträffande krisens karaktär och drivkrafter. Har vi en vanlig konjunkturnedgång eller är vi därtill i början på en finanskris som 2008/09? Prognosläget är svårt.

När vi vet mer, och om det behövs, bör regeringen agera med finanspolitiken på ett sådant sätt, och med en sådan inriktning och omfattning, som den ökade kunskapen om konjunktur- och krisförloppet indikerar. Den möjligheten finns alltid, och även i Sverige 2011-2012. Riksdagen tar aldrig semester.

Socialdemokraterna säger på DN-debatt att de är oroliga, liksom professor Lars Calmfors och Swedbanks chefekonom. Jag vet att akademiker lätt kan bli nervösa och rastlösa. Men det är illavarslande att också beslutfattare som Juholt och Waidelich visar prov på ett hypernervöst agerande.

Så om euron.

Det är bra att S nu är för ett ”starkare institutionellt ramverk inom euroområdet” (DN-debatt idag), men det är svårbegripligt hur S i avsaknad av att detta finns på plats och fungerar kan förorda euroobligationer.

Det mest förbluffande i artikeln är väl ändå frånvaro av kommentar till att Waidelich har lagt om S-kursen och nu är emot svenskt euromedlemskap under överskådlig tid (”min livstid”). Detta ställningstagande omnämns inte alls i DN-artikelns långa EU-avsnitt. Vi vet sålunda alltjämt inte vilken politik som gäller inom socialdemokraterna när det gäller svenskt euromedlemskap. Juholt vill uppenbarligen inte stödja Waidelichs kursändring från ja till nej för de närmaste årtiondena. ”Hvad vilja socialdemokraterna i eurofrågan?”, för att travestera den Europa-kontinentalt utbildade August Palm.