I texterna nedan kan du läsa hela sommarens SvD-debatt om budgeten, budgetreglerna och hotet mot det femte jobbskatteavdraget. Debatten inleddes den 16/7 av mig och därpå replikerade Mikaela Valtersson (MP) den 19/7 och Carina Moberg (S) den 21/7. Min slutreplik infördes i SvD den 1/8. Tidsmässigt hade det varit logiskt att presentera texterna i ovan ordning, men jag har valt att med en kompletterande nyhetsmässig logik placera min slutreplik både först och sist.
SLUTREPLIK
”Oppositionen backar om slopat jobbskatteavdrag”
Ett huvudsyfte med mitt debattinlägg är uppnått: I sina repliker påstår inte längre oppositionen att ett stoppat jobbskatteavdrag kan växlas över till ökade offentliga utgifter.
Håkan Juholt (s) har slarvat med sanningen när han i debatter och media menat att ett slopat jobbskatteavdrag skulle möjliggöra ökade satsningar på exempelvis infrastruktur, arbetsmarknadspolitik, barn, sjukförsäkring.
Sanningen är att riksdagsordningen inte tillåter nya utgifter utöver regeringens budget om oppositionen i höst skulle stoppa jobbskatteavdraget. Både Mikaela Valterson (mp), och Carina Moberg (s), medger indirekt detta förhållande. De är nämligen väldigt noga med att undvika att göra någon juholtsk koppling mellan jobbskatteavdrag och nya utgifter. Tvärtom beskriver båda slopat jobbskatteavdrag som en förstärkning av statskassan, och en förstärkning skulle ju inte uppstå om utgifterna tilläts öka i samma mån som jobbskatteavdraget slopas.
Oppositionen kommer, om den skulle stoppa femte jobbskatteavdraget, att ha försatt sig i positionen att tvingas försvara att man motsatt sig lägre inkomstskatt, trots att det finns reform-utrymme, men att väljarna inte får någonting annat i stället; oppositionens stoppa-jobbskatte-avdrag-politik innebär ingen fördel för väljarna. Kanske ett inte så attraktivt budskap i en val- rörelse?
Så, en korrigering av en missuppfattning: Det finanspolitiska ramverket är mycket tuffare utformat än vad de flesta är medvetna om. Här gäller inte någon enkel regel om minst 50 procent av rösterna utan strängare villkor för beslut. Partierna tvingas av budgetlag och riksdagsordning att presentera fullständiga budgetalternativ och därmed – tack och lov! – att noga prioritera vid utformningen av sitt eget alternativ. På så sätt måste varje riksdagsparti ställa sig bakom en budgetpolitisk helhetslösning. Statsbudgeten ska inte kunna rubbas av en majoritet av temporära oheliga allianser.
I dag har Sverige Europas kanske starkaste offentliga finanser. Det är ingen lyckträff utan beror i väsentlig grad på vår sedan 1990- talet tillämpade budgetordning som har passat Sveriges politiska struktur väl. Om oppositionen i höst, trots Mikaela Valterssons ansvarsfulla replik, vill bryta sig ur den mycket medvetet skapade tvångströjan för budgetpolitiken, skulle det få mer långtgående effekter än en knäpp på näsan för Alliansen.
CARL B HAMILTON (FP)
Ekonomisk-politisk talesperson, ordförande i riksdagens EU-nämnd
*********************
Inledande artikel den 16 juli 2011:
Juholt slarvar med sanningen om finanspolitiska ramverket
Bakgrunden till besluten på 1990-talet om nya regler för statens budgethantering – dvs. budgetlagen för regeringen och riksdagsordningen för riksdagen – var de dystra erfarenheterna från minoritetsregeringarna under 1970- och 1980-talen som ledde fram till krisen i början av 1990-talet.
Minoritetsregeringarna kunde inte kontrollera det ständiga trycket på högre utgifter i riksdagen, och regeringen kunde därmed inte heller genomdriva ett ekonomiskt helhetsperspektiv i budgetpolitiken.
Detta ändrades med den nya budgetlagen och ändringarna i riksdagsordningen efter krisåren på 1990-talet. Riksdagspartierna tvingades att lägga fram alternativa helhetsperspektiv och heltäckande budgetförslag där inkomster och utgifter balanserar varandra. Besluten om statens utgifter och inkomster för nästkommande år ska dessutom tas i ett enda beslut. Det förhindrar att man i riksdagen får parallella budgetpåverkande beslutsprocesser.
Alla inkomster och alla utgifter ska sålunda inkluderas under ett och samma tak, i en enda beslutsprocess och tas ett enda klubbslag. Några budgetpåverkande extraturer tillåts inte.
Detta system har tjänat Sverige mycket väl, inte minst under senare års internationella kriser. Oppositionen leker med elden om den vill ändra dessa budgetregler och väletablerad praxis.
Vad är på gång till hösten? Det har kommit återkommande propåer från SD och den övriga oppositionen att de tillsammans genom ett s.k. utskottsinitiativ i finansutskottet under budgetbehandlingen ska stoppa ett förslag om ett nytt jobbskatteavdrag.
Någon sådan typ av utskottsinitiativ förutses inte i det ramverk för budgetprocessen som beslöts på 1990-talet. Icke desto mindre strider ett sådant initiativ mot syftet med reformen, dvs. bättre och mer långsiktigt stabil budgetkontroll.
Innebörden av ett sådant initiativ är nämligen att oppositionen introducerar en parallell beslutsprocess i budgetbehandlingen, dvs. precis det som budgetlagen och riksdagsordningen är avsedd att förhindra.
Genomdriver oppositionen ett sådant utskottsinitiativ uppstår en ny, konkurrerande budgetprocess och besluten om statens alla intäkter och alla utgifter tas då inte i en enda klubbslag. I strid med budgetreformens intentioner och förarbeten skulle vi i riksdagen få två parallella budgetprocesser, dels den vanliga budgetprocessen, dels den som initieras av oppositionens utskottsinitiativ.
Därmed skulle fältet vara upprivet, och grundbulten i 1990-talets budgetreform – om en enda sammanhållen budgetprocess för att säkra helhetsperspektivet – vara hotad.
Lägg dessutom märke till följande. Och det är här Håkan Juholts slarv med sanningen kommer:
Om oppositionen skulle iscensätta det initiativ som man hotar med, kan oppositionen ändå inte använda de insparade pengarna om den inte samtidigt också skulle besluta sig för att ändra lagen, i detta fall Riksdagsordningen.
Det går nämligen inte utan en ändring i Riksdagsordningen att öka eller lägga in utgifter som ligger utanför regeringens budget. Gamla tiders frispel med ökade utgifter beslutade i riksdagen är inte möjliga med dagens riksdagsordning.
Håkan Juholt återkommer gång på gång till att han är emot ”passiva” skattesänkningar och istället vill satsa dessa pengar (och mycket mer) på en mängd nya utgifter. Men det tillåter inte dagens Riksdagsordning Juholt att göra. Juholt bluffar därför när han säger att han genom indraget jobbskatteavdrag lösgör pengar för egna större utgifter.
Detta föranleder två frågor till S och MP:
För det första: Kan ni tänka er att skapa två parallella beslutsprocesser beträffande statens intäkter och utgifter?
För det andra: Kan ni tänka er att ändra riksdagsordningen så att riksdagen på egen hand, och i strid med dagens budgetregler, kan öka statens utgifter?
Två frågor. Jag hoppas svaren blir tydliga och klara nej.
Replik ett från Mikaela Valtersson (MP) 19/7:
Alliansen måste lyssna på andra
Eftersom det inte finns någon majoritet i riksdagen för ett femte jobbskatteavdrag bör regeringen tänka om. Ett initiativ för att stoppa reformen skulle inte försvaga statskassan, tvärtom. Det skriver Mikaela Valtersson (MP).
Carl B Hamilton (FP) uttrycker oro över oppositionens hantering av höstens budgetproposition i riksdagen (Brännpunkt 16/7). Vad Carl B Hamilton och hela regeringen i stället framför allt borde oroa sig för är hur regeringen agerar för att skapa majoritet för sin politik.
Budgetreglerna i riksdagsordningen har ett gott syfte och ska följas. Från Miljöpartiets sida är detta en självklarhet. Långsiktigt ansvarstagande är centralt både för stabila statsfinanser och för Miljöpartiets politik allmänt.
Alla inkomster och utgifter ska rymmas inom fastställda ramar. Det är en förutsättning för att hålla statens budget inom utgiftstaket. Precis som Carl B Hamilton nämner så handlar det om att inkomster och utgifter ska balansera varandra. Här har vi samsyn. Andra länder i Europa som slarvat med detta har fått betala dyrt. Att äventyra statens finan ser tillika skatte betalarnas välfärd är helt främmande för Miljöpartiet.
Syftet med riksdagens strama budgetprocess är att förhindra ofinansierade beslut som försvagar statskassan och Miljöpartiet står helt bakom uppfattningen om att utgifter ska vara finansierade eller täckas av befintligt reformutrymme.
Ett eventuellt utskottsinitiativ om att inte genomföra det femte jobbskatteavdraget skulle dock inte försvaga statskassan en enda krona jämfört med att genomföra det femte jobbskatteavdraget. Tvärtom förstärker det ju statskassan.
Ett enigt finansutskott i riksdagen beslutade nyligen om en utvärdering av de fyra tidigare jobbskatteavdragen och det är rimligt att ta del av den utvärderingen innan man hastar iväg med nya jobbskatteavdrag. Att prioritera ett ytterligare jobbskatteavdrag med okända effekter andas inte stabilitet och ansvar.
Det är ingen naturlag att regeringen absolut ska få igenom sin politik i ett läge när den politiken saknar majoritet hos riksdagens partier och ledamöter.
Det finns i Sveriges riksdag ingen majoritet för ett femte jobbskatteavdrag. I ett sådant läge bör regeringen tänka om och i stället i budgetpropositionen presentera en ekonomisk politik som kan få stöd i riksdagen.
Om regeringen inte tänker ta ansvar för det politiska läge som finns får vi fundera över hur Miljöpartiet agerar inom de ramar riksdagsordningen och budgetlagen ger. Vi kommer att ta ansvar och är alltid beredda till lösningar som kan ge bred majoritet för en ansvarsfull politik.
En ansvarsfull ekonomisk politik är en politik som är varsam med skattepengar och ser till att vi investerar för framtiden i det som är de mest prioriterade reformerna.
En budget som ser till att tågtrafiken fungerar, som inleder en klimatomställning i det slitna miljonprogrammet, som tar ett större ansvar för miljön, som satsar på att ge alla unga en ärlig chans i skolan och arbetslivet och som ger företagen ökade möjligheter att satsa för framtiden och anställa fler är en budget för framtiden.
En sådan budget tar ansvar för Sverige och detta är vägledande i arbetet med det budgetförslag vi kommer lämna till riksdagen i höst.
MIKAELA VALTERSSON
riksdagsledamot, finanspolitisk talesperson för Miljöpartiet
*********************************************’
Replik från Carina Moberg 21/7:
Nej till skattesänkning stärker finanserna
På Brännpunkt 16/7 hävdar Carl B Hamilton att oppositionen genom sitt motstånd till det femte steget i jobbskatteavdraget hotar det finanspolitiska ramverket. Argumentationen hade varit mer begriplig om det hade handlat om en ofinansierad utgiftsökning. Men att säga nej till en stor skattesänkning stärker ju de offentliga finanserna, och starka offentliga finanser är själva huvudsyftet bakom ramverket.
När jag på hösten 1994 för första gången blev invald i riksdagen stod Sverige på randen till statsfinansiell kollaps.
Under regeringen Bildt hade utgifterna tillåtits skena iväg på ett närmast okontrollerat sätt, inte minst genom att det i utskottens behandling av budgeten regelmässigt påfördes utgifts- ökningar utan finansiering.
För att undvika att denna situation skulle upprepas drev vi med stöd av Centerpartiet igenom en uppstramning av det finanspolitiska ramverket. Förändringarna syftade till att få kontroll över statens utgifter, inte till att skydda en minoritetsregering genom att minska riksdagens inflytande. I propositionen om ramverket poängterades tvärtom att ”denna typ av regler är ägnade att förbättra riksdagens kontrollmöjligheter”.
Detta förhållande omvittnades nyligen av Per Molander, numera generaldirektör på Inspektionen för socialförsäkringen. Under sin tid som tjänsteman på finans- departementet var han en av huvudarkitekterna bakom den nya budgetordningen. Ytterst få, om ens någon, utanför den politiska sfären torde ha en djupare kunskap om intentionerna bakom det finanspolitiska ramverket. I en kommentar till Dagens Industri 9/7 säger Molander följande: ”Jag har mycket svårt att se att det skulle vara ett brott mot finanspolitiska ramverket. Säger man nej till en skattesänkning så stärker man ju de offentliga finanserna”.
Molander sätter fingret på en mycket svag punkt i Carl B Hamiltons, och för den delen hela den samlade borgerlighetens, argumentation i frågan. Självfallet skapades inte det finanspolitiska ramverket för att ge carte blanche åt en minoritetsregering att utan stöd av riksdagen genomföra stora skattesänkningar som – helt stick i stäv med ramverkets syfte – försvagar de offentliga finanserna.
CARINA MOBERG (S)
Gruppledare (S) i riksdagen
SLUTREPLIK Budgeten
”Oppositionen backar om slopat jobbskatteavdrag”
Ett huvudsyfte med mitt debattinlägg är uppnått: I sina repliker påstår inte längre oppositionen att ett stoppat jobbskatteavdrag kan växlas över till ökade offentliga utgifter.
Håkan Juholt (s) har slarvat med sanningen när han i debatter och media menat att ett slopat jobbskatteavdrag skulle möjliggöra ökade satsningar på exempelvis infrastruktur, arbetsmarknadspolitik, barn, sjukförsäkring.
Sanningen är att riksdagsordningen inte tillåter nya utgifter utöver regeringens budget om oppositionen i höst skulle stoppa jobbskatteavdraget. Både Mikaela Valterson (mp), och Carina Moberg (s), medger indirekt detta förhållande. De är nämligen väldigt noga med att undvika att göra någon juholtsk koppling mellan jobbskatteavdrag och nya utgifter. Tvärtom beskriver båda slopat jobbskatteavdrag som en förstärkning av statskassan, och en förstärkning skulle ju inte uppstå om utgifterna tilläts öka i samma mån som jobbskatte- avdraget slopas.
Oppositionen kommer, om den skulle stoppa femte jobbskatte-avdraget, att ha försatt sig i positionen att tvingas försvara att man motsatt sig lägre inkomstskatt, trots att det finns reform-utrymme, men att väljarna inte får någonting annat i stället; oppositionens stoppa-jobbskatte-avdrag-politik innebär ingen fördel för väljarna. Kanske ett inte så attraktivt budskap i en val- rörelse?
Så, en korrigering av en missuppfattning: Det finanspolitiska ramverket är mycket tuffare utformat än vad de flesta är medvetna om. Här gäller inte någon enkel regel om minst 50 procent av rösterna utan strängare villkor för beslut. Partierna tvingas av budgetlag och riksdagsordning att presentera fullständiga budgetalternativ och därmed – tack och lov! – att noga prioritera vid utformningen av sitt eget alternativ. På så sätt måste varje riksdagsparti ställa sig bakom en budgetpolitisk helhetslösning. Statsbudgeten ska inte kunna rubbas av en majoritet av temporära oheliga allianser.
I dag har Sverige Europas kanske starkaste offentliga finanser. Det är ingen lyckträff utan beror i väsentlig grad på vår sedan 1990- talet tillämpade budgetordning som har passat Sveriges politiska struktur väl. Om oppositionen i höst, trots Mikaela Valterssons ansvarsfulla replik, vill bryta sig ur den mycket medvetet skapade tvångströjan för budgetpolitiken, skulle det få mer långtgående effekter än en knäpp på näsan för Alliansen.
CARL B HAMILTON (FP), ekonomisk-politisk talesperson, ordförande i riksdagens EU-nämnd
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar