Ja till en mer samordnad finanspolitik i EU. Reaktion på Merkel-Sarkozys förslag.

Ingress: Tyskland och Frankrike har den 15/8 lagt fram förslag för att möta den skuldkris som härjar i Europa. Förslaget fokuserar på att öka det finanspolitiska samarbetet i EU, särskilt inom eurozonen, och sätter större press särskilt på skuldtyngda länder att sanera sina ekonomier genom ny nationell lagstiftning.

Nedan text är en debattartikel publicerad i Expressen den 18/8.

Ja till en mer samordnad finanspolitik i EU.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozys förslag om en mer koordinerad finanspolitik skapar nya konflikter i svensk politik. Men först tre fundament:

1. Under hela efterkrigshistorien är det relationen mellan Tyskland och Frankrike som avgjort om, och i så fall vart, Europa är på väg. I EU:s historia har framgång, eller stagnation, berott på dessa länder. Inga andra är både tillräckligt stora och har samma grundläggande egenintresse av att lägga ett alleuropeiskt perspektiv på uppkommande problem.

2. EU-länderna har alltid fördjupat sitt samarbete som svar på kriser. EU-integrationen fördjupas alltid av påfrestningar och det uttunnas aldrig i kris. Ryggmärgsreaktionen, inte minst i Tyskland och Frankrike, är att bli ännu mera sams och samordnade – inte att splittras. Eurosamarbetet kommer att bestå, och det finanspolitiska samarbetet kommer att utvidgas och fördjupas.

3. Under de senaste åren har brandkårsutryckningarna till Grekland och andra skuldtyngda länder stått som spön i backen. Metoderna är ibland svårbegripliga och komplicerat utformade. Kärnan är dock alltid densamma: nya förmåner och lån till länder med problem. De länder som ger förmånerna och lånen kräver dock – föga förvånande – som motprestation en allt större insyn, kontroll och bestämmande över låntagarnas ekonomiska politik; ”den som är satt i skuld är inte fri”, som Göran Persson konstaterade på 1990-talet. (Eftersom alla EU-länder ska behandlas lika utsträcks långivarkraven mer eller mindre till alla euro/EU-länder.)

Dessa fundamentala punkter innebär bl a att när Frankrike och Tyskland nu bestämmer sig för att ytterligare fördjupa EU:s finanspolitiska samarbete så blir det så, med – förvisso! – pragmatiska ändringar och anpassningar till invändningar längs vägen till beslut. Men det nya huvudmålet kommer att stå fast: ett fördjupat finanspolitiskt EU-samarbete.

/Kontrollen av att länder sköter sin ekonomiska politik bör överlåtas till marknaden, som nu skett men i ordnade former. Att EU-länder inom familjen skulle straffa varandra är inte trovärdigt och kanske inte heller önskvärt. Bättre då att lägga den uppgiften på den anonyma marknanden./

Sverige har genom sin euroskepsis reducerat sig till randstat, och har med skuldkrisen hamnat alltmer utanför Europas kärna, till skillnad mot t ex Finland och Estland som gått i motsatt riktning. Det är till nackdel både för oss och för övriga EU eftersom vi genom vår skuldkris på 1990-talet har unik erfarenhet. Vi har insikter att bidra med.

Förslaget från Tyskland och Frankrike är en ny fas i långivarnas krav på ekonomisk ordning och reda för att ge stöd. Dock inte med s.k. euroobligationer, dvs. lån med bl a Tyskland som garant, som Tyskland och Frankrike nu tydligt avvisar. Skälet är att sådana skulle innebära regeringen Merkels politiska död, enligt hennes eget partis CDU/CSU bedömning.

Inrikespolitiskt innebär scenförändringen följande. Folkpartiet bejakar en mer gemensam finanspolitik, och bejakar även kärnan i det tysk-franska förslaget. I likhet med Tyskland säger vi nej till euroobligationer, och ja till att skriva in ett skuldtak i svensk lag. Vi säger ja till förslaget att företag, om de så önskar, ska kunna använda sig av en gemensam EU-skattebas. /Vi säger dock nej till en EU-gemensam nivå på företagsskatterna./ Och FP säger nej till det verklighetsfrämmande tysk-franska delförslaget om en skatt på finansiella transaktioner (s.k. Tobinskatt).

I övrigt tävlar partierna om att distansera sig från eurosamarbetet. Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och sannolikt Miljöpartiet säger nej till allt, och står tillsammans utanför eurosamarbetet så mycket som möjligt. Partiledarkandidaten Anna Karin Hatt (C) väljer tråkigt nog också läktarpositionen. Socialdemokraterna säger visserligen ja till andras lån till problemländer genom euroobligationer, men säger nej till att långivarna och Sverige som motprestation ställer konkreta krav; för Sveriges del nej till den s.k. europluspakten. Moderaterna, och inte minst finansministern, är ambivalenta och numera ganska svala européer. Borg vill förvisso gärna ha inflytande över EU:s agerande, men vill inte argumentera för att Sverige ska betala priset för inflytande. Han medverkar därför till att Sverige stannar på den euroskeptiska randen.

Vare sig Sverige är med i eurosamarbetet eller ej påverkas vi starkt av vad som händer i Europa. Sverige har därför ett stort intresse av att sitta med vid bordet när viktiga beslut som rör vår egen framtid diskuteras. Genom att Sverige dessvärre inte tillhör EU:s kärna kan vi inte heller med kraft städa bort dumheter som Tobinskatt och eventuella olyckliga förslag som skulle kunna påverka vår fungerande lönebildning. Vi kan som randstat inte tillvarata våra egenintressen på ett effektivt sätt på det område som från första början stått i fokus för svensk europapolitik: att säkra ett fullvärdigt svenskt deltagande och inflytande i den europeiska ekonomiska integrationsprocessen.