Intervju av Nyhetsbyrån Direkt 27/1 2014.

 

        VÄRNSKATTEN "PÅ IS ETT PAR ÅR" - HAMILTON (FP)

Intervju av Nyhetsbyrån Direkt 27/1 2014.

STOCKHOLM (Direkt) Folkpartiet släpper inte helt sin hjärtefråga slopad värnskatt, den läggs bara på is ett par år. Höjda lärarlöner prioriteras i nuläget högre.

Det säger Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton i en intervju med Nyhetsbyrån Direkt.

I början på förra veckan sade Folkpartiets ledare Jan Björklund överraskande i en TV-intervju att partiet inte längre ska prioritera sin hjärtefråga om slopad värnskatt - en fråga som också funnits med i alliansens valmanifest såväl 2006 som 2010, om än med tillägget om ekonomin tillåter.

Men enligt Carl B Hamilton släpper partiet inte frågan utan "lägger den temporärt på is i ett par år". Detta trots att ett avskaffande i stort sett skulle betala sig självt genom att de personer som gynnas av ett avskaffande arbetar fler timmar.

I dagsläget, med resultaten i Pisa-undersökningen och "skattesänkningsstopp" utfärdat av finansministern Anders Borg, är det viktigare att prioritera skolan.

"Vi välkomnar att övriga regeringen är helt inställd på att ge mer pengar till lärarlönerna", säger Carl B Hamilton.

Hur mycket pengar som kan satsas på höjda lärarlöner blir en fråga för budgetförhandlingar inom alliansen, men Carl B Hamilton anser att det är viktigt att fortsätta på den inslagna linjen med karriärtjänster.

Miljöpartiets Per Bolund sade till Direkt i förra veckan att han hoppades att de 3 miljarder kronor som "sparades" då den höjda brytpunkten för statlig inkomstskatt stoppades i riksdagen borde läggas på utbildningssatsningar.

Men Carl B Hamilton vill inte göra någon sådan koppling. För honom och Folkpartiet handlade debatten kring brytpunkten inte primärt om pengarna, utan att "nu är fältet uppbrutet och nu vet man inte hur budgetbehandlingar [i riksdagen] kommer att gå till i framtiden".

"Jag var med under krisen på 90-talet och jag är otroligt angelägen att det som hände då [med de tillåtande budgetreglerna] inte får upprepas. Jag känner en stor oro, att nu är det en ny generation och nu måste vi gå igenom en ny kris för att man ska lära sig att det här är väldigt farligt. Jag tycker det är väldigt obehagligt med den situation vi nu har", säger han.

Carl B Hamilton hoppas att partierna i riksdagen efter höstens val kan komma fram till en uppgörelse över blockgränserna om hur man ska tolka riksdagsordningen så man kan förhindra att en situation som den i höstas upprepas.

[Om inget görs blir] "det en budgetpolitiskt instabil situation. Jag tycker det är väldigt farligt eftersom det är väldiga krafter som kommer i spel om miljarder i budgetförhandlingar, inte minst när man har koalitionsregeringar och ett lite råddigt parlamentariskt läge", säger Carl B Hamilton.

När det gäller bostadsmarknaden föreslog han 2011 att skatten på kapital skulle sänkas och ränteavdragen begränsas för att kyla av bostadsmarknaden.

I dag tror Carl B Hamilton att sannolikheten för att vi har en klassisk bubbla på den svenska bostadsmarknaden är ganska liten. Han tror priserna i storstäderna [sannolikt] "stämmer med fundamenta", däremot oroas han över effekterna [den dag] när dagens låga räntor stiger.

"Vi står ändå inför en farlig situation på det sättet att det är mängder med människor som tagit lån till en ränta som är abnormt låg. Om Sverige och Europa kommer tillbaka till ett normalläge kommer ju räntorna att vara tre gånger så höga", säger han.

Om man nu vant sig vid dagens mycket låga räntekostnader ändras när konjunkturen förbättras, resonerar Carl B Hamilton, som befarar att många kommer få svårt att klara tre gånger så hög ränta.

"Det kan bli både ett ekonomiskt och politiskt problem", säger han och tillägger att han hoppas att Riksbankens räntehöjningar då kan göras successivt.

Socialdemokraterna, och då främst partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson, har den senaste tiden uttryckt stor oro över de växande underskotten i statens finanser. Men Carl B Hamilton är inte orolig.

"Vi ska ha ett underskott när det är lågkonjunktur. Magdalena Andersson har begått ett fadermord på både Wigforss och Keynes. Har man en lågkonjunktur ska man låna för att hålla uppe sysselsättningen, det betalar sig självt. De här människorna [som annars blivit arbetslösa] är kvar i arbetskraften och blir inte utslagna. De betalar skatt och [Sverige] kommer att ha en högre sysselsättningsgrad när lågkonjunkturen är över", säger han.

Han tycker inte att överskottsmålet är överspelat, men påpekar samtidigt politikerna inte hade föreställt sig att en lågkonjunktur kunde sträcka sig över så många år som den vi är inne i nu.

"Vad är viktigast - att hålla nere arbetslösheten och hålla uppe aktivitetsnivån, eller att följa en regel som i efterhand visar sig vara alldeles för fyrkantig eftersom man inte räknat med att en konjunkturnedgång kunde vara så lång. [Sverige] befinner sig lite i en ny världsekonomisk situation, med delvis nya förutsättningar", säger Carl B Hamilton och tillägger att [med dagens] världsbild [är frågan] hur man bedriver ekonomisk politik mer komplicerad [än tidigare], inte minst i frågan om finansiell stabilitet.

Han tycker det är bättre om politikerna anpassar sig till verkligheten snarare än att titta i backspegeln hur man tänkte tidigare.

"Ett valår när folk drabbas av valfrossa är fel tid att diskutera hur ett framtida överskottsmål ska utformas", säger Carl B Hamilton.

Själv tycker han att målet på 1 procent av BNP över en konjunkturcykel bör behållas, åtminstone tills frågan utretts ordentligt, inte minst i ljuset av den demografiska utvecklingen [som inte nödvändigtvis innebär att staten ska ha överskott och inte medborgarna själva].

Carl B Hamilton tillbakavisar att regeringens skattesänkningar skulle ha utarmat den offentliga sektorn, och hänvisar till en rapport från Svenskt Näringsliv som visar att resurserna till välfärden har ökat "hur man än mäter" [länk. http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/skattesankningar-och-offentliga-resurser-resurser-till-vard-skola_211374.html ]och att inkomstklyftorna inte alls har ökat under den borgerliga regeringen.

Han vill inte peka ut några skatter som skulle kunna höjas om det skulle bli nödvändigt.

"Om Anders Borg vill höja skatter ska vi naturligtvis titta på det den dagen han kommer med de förslagen. Jag tar inga initiativ till höjda skatter", säger Carl B Hamilton.

Ett annat område som Folkpartiet tänker lyfta inför valet är att reformera arbetsrätten, så att "kompetens" och inte hur länge en person varit anställd ska gälla.

"Det är ofrånkomligt att arbetsgivaren får större inflytande över den frågan än i dag. Det som små och medelstora företag uppger är att det som de fruktar mest är att bli sittande med personer som har blivit olämpliga av något skäl, och att de sitter fast med dem, samtidigt som de hellre vill behålla någon annan som är mer lämplig för jobbet i dag", säger Carl B Hamilton.

Att vi har få konfliktdagar på svensk arbetsmarknad sker, enligt honom, till priset av att den ena parten uppfattas som så "gigantiskt stark" jämfört med ett litet, enskilt företag - "de har inget alternativ än att ta skeden i vacker hand, även om man tycker man har rätt".

Den viktigaste ekonomiska förändringen under alliansregeringen tycker han är att skattekvoten har sänkts från 50 procent av BNP när de tillträdde 2006 till 44 procent i dag.

"Det är den stora förändringen och det är en skatteförändring som tydligt prioriterar arbete före icke-arbete. Eftersom vi har en så stor offentlig sektor så måste de som ska finansiera detta ligga i, och då måste de också belönas för detta", konstaterar han.

Carl B Hamilton tycker att pensionärsorganisationerna är fel ute när de kräver sänkt skatt för pensionärerna, och säger att han personligen tycker det vore bättre att lägga mer pengar på bättre omsorg och boende för de äldre som verkligen behöver det.

Under inledningen av nästa mandatperiod tror han att arbetsmarknaden kommer att vara den viktigaste frågan, men även anpassningen till omvärlden för att se till att välutbildade stannar i Sverige.

---

Sofia Polhammer +46 8 5191 7937

       Nyhetsbyrån Direkt

Löfvens skattepolitik hotar Sveriges välfärd!

(Debattartikel i Expressen den 26/1 2014.)

I dag går mer pengar än tidigare till välfärden tack vare att fler jobbar och betalar skatt. Om Socialdemokraterna vinner valet riskerar den trenden att brytas. Det skriver Carl B Hamilton (FP).

I höstas sa Stefan Löfven "Nej!" till regeringens jobbskatteavdrag. Så sent som tre månader tidigare kunde han i kraft av detta "Nej!" finansiera tolv miljarder kronor i ökade utgifter i sitt partis förslag till svensk statsbudget.

Redan på nyårsdagen hade dock en stor del av höstens ekonomiska S-satsningar blivit omöjliga. Socialdemokraterna som i höstas var emot avdraget, gjorde på nyårsnatten en kovändning och accepterade det. Pengarna finns inte längre för Löfven att spendera ens i teorin.

Precis som när alliansregeringen fyra gånger tidigare har sänkt skatten för vanligt folk är Socialdemokraterna först emot, och sedan plötsligt för. Dessa lappkast börjar nu bilda ett mönster i partiets politik. Förra veckan övergav S förra årets heliga löfte om sänkt pensionärsskatt. Det skulle inte förvåna om fler löften förvandlas till vaga långsiktiga ambitioner.

Stefan Löfven har redan intecknat de tolv miljarder som avdraget kostar, och ställt ut en rad svulstiga utgiftslöften. Sedan den 1 januari går löftena inte att uppfylla om inte Socialdemokraterna använder väsentligt mer "lånade pengar" - vilket Magdalena Andersson nu helt får anses utesluta genom sina upprepade attacker på regeringen för "slarv" och underskott.

En annan väg vore större besparingar - men även det får Andersson anses utesluta genom att snabbt backa från att efter att först genom en jämförelse med Danmark ha indikerat 10 mdr kronor lägre anslag till statliga myndigheter i en SVT-intervju.

Beträffande jobbskatteavdraget hoppas jag att Löfvens lappkast beror på att han insett att jobbskatteavdraget är ett effektivt sätt att stimulera ekonomin, få fler i arbete och minska arbetslösheten. Jobbskatteavdraget har varit en viktig satsning för att få upp takten i återhämtningen på arbetsmarknaden, i tider av svag internationell tillväxt och låg efterfrågan från utlandet på svenska varor och tjänster. Sysselsättningen ökar nu och arbetslösheten faller långsamt. Jobbskatteavdraget ökar draget på arbetsmarknaden.

Alliansregeringen har sedan 2006 klarat av att både ge hushållen mer kvar i plånboken, stärka svensk konkurrenskraft och samtidigt öka - sic! - den skattefinansierade välfärden. När andra länder i Europa har fått skära ner på privat och offentlig välfärden har vi i Sverige kunnat göra nya satsningar. Resurserna till den offentliga välfärden har ökat med ca 60 miljarder kronor (rensat för inflationen) sedan 2006 tack vare att ekonomin - skattebasen! - vuxit.

Detta hatar Socialdemokraterna att kännas vid. De vill hitta motiv för stora skattehöjningar utan att koppla ihop dem med a-kassan och andra bidrag; den växande skattebasen gör det nämligen inte trovärdigt att motivera skattehöjningarna med att alliansregeringens skattepolitik medför minskade resurser till välfärden.

Regeringens arbetslinje har varit central för att skapa dessa nya resurser till välfärden. Trots den ekonomiska krisen är det i dag drygt 200 000 fler personer som går till jobbet och betalar skatt. Andelen av befolkningen mellan 15 och 64 år som är sysselsatt har ökat sedan 2006. De över 65 år arbetar i allt större utsträckning. Det är alla dessa arbetande personer som skapat mer resurser till både sig själva och till den skattefinansierade välfärden.

Trots Socialdemokraternas lappkast och nya acceptans av regeringens jobbskatteavdrag är konsekvensen av deras politik fortfarande att göra det mindre lönsamt att jobba, att prioritera bidrag hellre än arbete, att motverka företagens lönsamhet att anställa unga, och att med högre skatter motverka lokalisering av investeringar och produktion till Sverige. Sammantaget leder detta till färre som jobbar och att mindre resurser skapas på svensk botten för produktion och nya satsningar i svensk offentlig sektor.

Det reser frågan: Hur trovärdig är Löfvens löften om att kunna skaffa fram långsiktigt mer resurser till skola och annan offentlig välfärd? S-politiken leder till färre i jobb och lägre skatteintäkter, och i dag saknar många av S utlovade satsningar finansiering. Vilka ytterligare skatter vill Stefan Löfven höja för att finansiera sina löften? Från vilka löften måste han backa, förutom sänkt pensionärsskatt? Under 2014 kommer bnp och skattebaserna att växa. Ska Socialdemokraterna med sin skattepolitik knäcka uppgången om de vinner valet?

Det är säkert många politiker som ställer ut löften valåret 2014 och som senare får anledning att ångra sig. Men Stefan Löfven är unik bland dessa olycksfåglar: han är den enda som aspirerar på att bli statsminister, och som i dag ligger back med tolv miljarder kronor, ett havererat vallöfte till pensionärerna, och ett löfte att inte göra några större besparingar i staten. Därtill med en skattepolitik som skulle motverka tillväxt och fler jobb.

Valåret 2014 blir ett spännande år, och en nyckelfråga blir: Hur tänker sig Socialdemokraterna att få budget och ekonomisk politiken att gå ihop till valet i september?

CARL B HAMILTON, ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot  (FP)

Sysselsättningen väsentligt bättre idag efter Alliansregeringens åtgärder än 2006.

Under Alliansregeringens tid har läget på svensk arbetsmarknad förändrats till det bättre på flera sätt: Både sysselsättningen och sysselsättningsgraden har ökat, dvs. sysselsättningen har ökat snabbare än befolkningstillväxten trots lågkonjunkturen. De över 65 år har ökat i antal - bra! - och arbetar i växande utsträckning - också bra! Bland utrikes födda har både sysselsättningen och sysselsättningsgraden ökat, liksom arbetskraftsdeltagandet. Även bland unga har såväl sysselsättningen som sysselsättningsgraden ökat mellan 2006 och 2013. Det snabbt ökade utbudet av arbetskraft gör dock att den uppmätta arbetslösheten inte faller, eller faller endast långsamt.

Statistiska Centralbyrån (SCB) släppte i veckan sin arbetskraftsundersökning (AKU) för helåret 2006. Det gör att man nu kan jämföra läget på arbetsmarknaden år 2013 med hur det var när Alliansregeringen tillträdde år 2006.

AKU helåret 2013 jämfört med 2006 (genomsnitt): År 2013 var det i genomsnitt 275 000 fler personer sysselsatta jämfört med 2006 (15-74 år). Det har skett en mycket kraftig ökning i antalet sysselsatta sedan 2006 trots den utdragna lågkonjunkturen.

 

Sysselsättningsgraden för dem mellan 16 och 64 år har stigit sedan 2006. Sysselsättningsgraden - som definieras som andelen av befolkningen som ingår i kategorin sysselsatta - har stigit med 1 procentenhet mellan 2006 och 2013, från 74,5 procent till 75,5 procent. Den ökade sysselsättningsgraden för dem mellan 16 och 64 år visar att den sysselsättningsökning som skett under Alliansregeringen inte alls enbart har följt befolkningsökningen, utan sysselsättningsökningen har ökat snabbare! Det får anses som en bedrift med tanke på det sämre konjunkturläge som råder idag jämfört med 2006.

 

Sysselsättningsgraden för dem mellan 15 och 74 år ligger dock på samma nivå 2013 som 2006, och paradoxalt nog som resultat av två goda effekter. De över 65 jobbar i betydligt större omfattning idag än 2006. Sysselsättningsgraden för dem mellan 15 och 74 år ligger dock oförändrat på knappt 66 procent. Att sysselsättningsgraden inte har ökat beror på två olika demografiska trender. De över 65 har blivit fler - bra att fler lever längre! - men de har av naturliga skäl en lägre sysselsättningsgrad än de yngre. Sysselsättningsgraden för dem mellan 65 och 74 år har dock ökat från ca 10 procent 2006 till ca 15 procent 2013. Även så, med fler äldre i befolkningen blir den statistiska effekten att sysselsättningsgraden inte har ökat när man inkluderar dem över 65 år.

Antalet sysselsatta utrikesfödda ökade med nära 190 000 personer mellan 2006 och 2013. Detta har medfört att även sysselsättningsgraden för denna grupp ökade, från 56,2 procent till 57,8 procent (utrikesfödda mellan 15-74 år). Arbetskraftsdeltagandet - alltså de som har jobb eller söker jobb - för utrikes födda ökade dock ännu snabbare och steg från ca 65 procent till 69 procent av befolkningen i åldersgruppen. Det är mycket positivt att en större andel av utlandsfödda än tidigare söker sig ut på arbetsmarknaden. Men eftersom arbetskraftsdeltagandet - utbudet - steg snabbare än sysselsättningsökningen - efterfrågan - så steg även den uppmätta arbetslösheten, från 13 procent för utrikes födda 2006 till 16 procent 2013. Jämfört med 2006 har arbetslösheten framför allt ökat bland utrikesfödda unga män (15-24 år) och bland utrikesfödda äldre män (55-74 år).

 

Fler unga har fått jobb. Antalet sysselsatta som är mellan 15 och 24 år har ökat med ca 50 000 personer sedan 2006. Det gör att också sysselsättningsgraden för unga har ökat, från 40 till 41,5 procent. Samtidigt har fler unga framgångsrikt sökt sig ut på arbetsmarknaden - efterfrågan - och de unga som antingen söker jobb eller har jobb - utbudet - har ökat ännu mer, och med ca 80 000 personer sedan 2006. Det gör att den uppmätta ungdomsarbetslösheten ökat från 21,5 procent 2006 till 23,6 procent 2013. Antalet heltidsstudenter som söker jobb har dock också ökat, med ca 22 000 personer. Det senare är en luring i statistiken eftersom det inte behöver återspegla traditionella arbetslöshetsproblem.                   

Magdalena Anderssons (S) fadermord på Ernst Wigforss och JM Keynes.

Har valfrossa har fullkomligt knockat Magdalena Andersson (S)? Och Anders Borg verkar handfallen inför oppositionens befängda kritik om lån och skuld.

Oppositionens kritik av underskottet i budgeten - "slarv" - skulle leda till kraftigt ökad arbetslöshet om den omsattes i verklig politik. Magdalena Andersson förordar en budgetpolitik som innebär balans eller överskott i budgeten. Trots att både Andersson och Mikael Damberg - som började med balanskravet i partiledardebatten - har läst flera terminer nationalekonomi vid Handelshögskolan och Stockholms universitet har båda nu glömt kursen om Keynes och aktiv finanspolitik, liksom de glömt Ernst Wigforss - socialdemokraternas finansminister och arkitekten bakom S ekonomiska 30-talspolitik. För att inte tala om Anderssons konflikt med LO-ekonomernas traditionella argumentation!

Det är bara trams att Sverige skulle riskera att bli ett nytt Grekland, och Andersson kan uppenbarligen inte heller skilja på strukturellt (långsiktigt) underskott, och ett konjunkturellt underskott, som vänds till överskott vid högkonjunktur. Att låna nu är rätt och återbetalningen sker genast genom lägre arbetslöshet, högre BNP och skatteintäkter.

Det är klart att den erfarna Andersson förstår konsekvensen av sitt eget krav. Om statsbudgeten skulle balanseras 2014 och 2015 skulle arbetslösheten öka snabbt till väsentligt högre nivåer, och på ett sätt som endast länder i tvångsläge med redan skyhög skuld och räntebörda tvingats ta till.

Sverige däremot har haft en internationellt låg statsskuld, som dessutom har fallit sedan 2000, samtidigt som räntorna är rekordlåga. Det Andersson förespråkar är ekonomiskt stolligt.


Så låt mig göra litet intellektuellt renhållningsarbete: Mikael Damberg menade i partiledardebatten att regeringen har "slarvat bort arvet efter Göran Persson". Det kan då vara värt att lyfta fram hur det faktiskt ser ut i Sverige och jämföra det med andra EU-länder.

Inledningsvis, summan av alla budgetunderskott skapar statsskulden. Andersson och Damberg bortser från att den svenska statsskulden har minskat sedan 2000 under både S och Alliansregeringen. Den statsfinansiella situationen har stärkts. Sverige har idag - näst efter Luxemburg - den lägsta statsskulden - räknat på gängse sätt som andel av BNP - av alla 'gamla' EU-länder.

Sverige har fortfarande bland EU:s lägsta budgetunderskott. Enligt EU-kommissionens ekonomiska prognos från i höstas är Sverige ett av de EU-länder som väntas få lägst budgetunderskott under kommande år. Av de stora länderna är det bara Tyskland som väntas ha lägre, men Tyskland har dubbelt så hög skuld (andel av BNP). Även om prognosen skulle justeras upp till ett något större underskott ligger Sverige ändå på en förhållandevis låg nivå. Dessutom har Sverige, till skillnad från nästan alla länder, alltså inget stort arv av underskott från tidigare år. (Då Persson bestämde). När andra EU-länder sedan 2008 haft stora underskott och ökat sina statskulder har den svenska statsskulden minskat.

Enligt EU-kommissionens prognos förutspås Sverige ha den största ökningen i EU under 2014 och 2015 (utom Baltikum) i inhemsk efterfrågan, och privata konsumtionen. Detta gäller trots att Sverige redan under föregående år haft en stark utveckling av den inhemska efterfrågan.

Denna förväntade starka fortsatta konsumtionsuppgång kommer vara mycket viktig för den svenska tillväxten och jobben, så länge som efterfrågan från omvärlden fortfarande är svag. Den starka efterfrågan är ingen tillfällighet, utan en överlagd konsekvens av regeringens expansiva finanspolitik politik. Hushållen har haft en mycket stark utveckling av den disponibla inkomsten, fler människor har kommit i jobb och den svenska statsfinanserna är trots det starka.

Det är helt olika konjunkturlägen idag och 2006. Det går därför inte att säga att ett ökat underskott skulle vara tecken på "slarv". Hade Sverige legat kvar på samma överskott i statsbudgeten idag som fanns 2006 skulle lågkonjunkturen och arbetslösheten i Sverige ha varit mycket allvarligare än idag.
Enligt EU-kommissionen väntas Sverige ha den högsta ekonomiska tillväxten 2014 och 2015 av alla EU-länder näst efter länderna i Baltikum. Om något, tyder det på en framgångsrik ekonomisk politik, inte på något "slarv".                        

Mikael Dambergs (S) krav på balanserad budget ett stolleprov för ökad arbetslöshet.

I dagens partiledardebatt kritiserade socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg hårt underskottet i statsbudgeten, kallade det för "slarv". Han förordade istället en budgetpolitik som skulle leda till balans eller överskott i budgeten. Trots att Damberg läste nationalekonomi vid Stockholms universitet har han nu glömt kursen om Keynes och finanspolitik, liksom han glömt Ernst Wigforss ekonomiska 30-talspolitik på ABF-kursen om arbetarrörelsens historia. För att inte tala om LO-ekonomerna! Det är farligt anpassligt att ha en så vältajmat glömsk person som ledande politiker.  

För det är klart att den erfarne Damberg förstår konsekvensen av sitt eget krav, liksom Magdalena Andersson gör det. Om statsbudgeten skulle balanseras 2014 och 2015 skulle arbetslösheten öka snabbt till väsentligt högre nivå, och på ett sätt som endast länder i tvångsläge med redan skyhög skuld och räntebörda tvingas ta till. Sverige däremot har en låg statsskuld, som har fallit sedan 1990-talet, samtidigt som räntorna är rekordlåga. Det Damberg föreslår är ett ekonomiskt-politiskt stolleprov!

 
Så låt mig göra litet intellektuellt renhållningsarbete: Mikael Damberg menade i partiledardebatten att regeringen har "slarvat bort arvet efter Göran Persson". Det kan då vara värt att lyfta fram hur det faktiskt ser ut i Sverige och jämföra det med andra EU-länder.

Inledningsvis, summan av alla budgetunderskott skapar statsskulden. Damberg bortser från att den svenska statsskulden har minskat under Alliansregeringen. Den statsfinansiella situationen har stärkts. Sverige har idag - näst efter Luxemburg - den lägsta statsskulden - räknat på gängse sätt som andel av BNP - av alla 'gamla' EU-länder.

Sverige har fortfarande bland EU:s lägsta budgetunderskott. Enligt EU-kommissionens ekonomiska prognos från i höstas är Sverige ett av de EU-länder som väntas få lägst budgetunderskott under kommande år. Av de stora länderna är det bara Tyskland som väntas ha lägre. Även om prognosen skulle justeras upp till ett något större underskott ligger Sverige ändå på en förhållandevis låg nivå. Dessutom har Sverige, till skillnad från nästan alla länder, alltså inget stort arv av underskott från tidigare år. (Då Persson bestämde). När andra EU-länder sedan 2008 haft stora underskott och ökat sina statskulder har den svenska statsskulden minskat.

Enligt EU-kommissionens prognos förutspås Sverige ha den största ökningen i EU under 2014 och 2015 (utom Baltikum) i inhemsk efterfrågan, och privata konsumtionen. Detta gäller trots att Sverige redan under föregående år haft en stark utveckling av den inhemska efterfrågan.

Denna förväntade starka fortsatta konsumtionsuppgång kommer vara mycket viktig för den svenska tillväxten och jobben, så länge som efterfrågan från omvärlden fortfarande är svag. Den starka efterfrågan är ingen tillfällighet, utan en överlagd konsekvens av regeringens expansiva finanspolitik politik. Hushållen har haft en mycket stark utveckling av den disponibla inkomsten, fler människor har kommit i jobb och den svenska statsfinanserna är trots det starka.

Det är helt olika konjunkturlägen idag och 2006. Det går därför inte att säga att ett ökat underskott skulle vara tecken på "slarv". Har Damberg kanske hört talas om Keynes och Ernst Wigforss?  Hade Sverige legat kvar på samma överskott i statsbudgeten idag som fanns 2006 skulle lågkonjunkturen och arbetslösheten i Sverige ha varit mycket allvarligare än idag. Det om något hade varit ett ekonomiskt-politiskt stolleprov.

Enligt EU-kommissionen väntas Sverige ha den högsta ekonomiska tillväxten 2014 och 2015 av alla EU-länder näst efter länderna i Baltikum. Om något, tyder det på en framgångsrik ekonomisk politik, inte på något "slarv".

Ja till effektivare statsförvaltning, men berätta först om konsekvenserna!

Bakgrund: Magdalena Andersson (S) vill spara i staten. De 20 största myndigheterna ska spara 10-12 mdr kr vid eventuell valseger (TT, SVT, SIX, den 9-10/1).

Pengarna behöver S för ökade bidrag till kommunerna, a-kassa, sjukförsäkring, och ökade anslag till olika myndigheter med ansvar för arbetsmiljö, mm. 10-12 mdr kr är dock i sammanhanget relativt små pengar, och dessutom vet ingen hur det går att spara så mycket som 10-12 mdr kr utan betydande effekter för verksamheten (se nedan).

Politiskt är spar-utspelet ett vältajmat sätt för S att söka visa upp att man inte enbart vill öka offentliga utgifter, vilket däremot alltid är Vänsterpartiets huvudtema, och som idag börjar sin kongress. Aldrig tillräckligt, alltid mera är Vänsterpartiets traditionella inställning till pengar och offentlig sektor, även om partiledare Sjöstedt återkommande, klädsamt och ihåligt beklagar att partiet är "dåligt på att förklara" (den bristfälliga) finansieringen av sin budget (senast DN den 10/1).

Med sitt utspel ställer Socialdemokraterna Vänsterpartiet mot väggen, och belyser därmed också en splittrad inställning hos oppositionen till offentlig sektor.

I sakfrågan måste Socialdemokraterna redan före valet redovisa vilka 20 myndigheter det vid valvinst gäller, och som skall få reducerade anslag.

Det duger inte att enbart redovisa områden som ska få mer pengar genom sparande på andra områden.

Ska Skatteverket och Försäkringskassan dra ned på öppet- och telefontider? Ska de minska antalet kontor och närvaro ute i landet? Ska Försvaret få ytterligare neddragningar? Ska Migrationsverket acceptera lägre handläggningstider av asylansökningar?

Ingen ska tro att det går att dra ned 10 procent utan att det märks i form av sämre verksamhet - antingen får den tunnas ut, eller så får vissa verksamheter och uppgifter helt tas bort.

Redan idag - och sedan många år - har myndigheterna ett årligt effektivitetskrav på ett par procent. Fortsatt effektivisering och översyner är nödvändigt - ja! - och det bör fortsätta i såväl stat som kommuner och landsting. Men redovisa effekterna av detta före valet!                        

Kvinnors inkomster som andel av mäns är oförändrade.

Replik på DN-debattartikel den 7/1 av Per Bolund och Gudrun Schyman.

(Artikel av jämställdhetsminister Maria Arnholm och Carl B Hamilton, publicerad på DN-debatt, Dagens Nyheters webb, 2014-01-08.)

Nej, jämställdheten har inte försämrats under Alliansregeringen, som Bolund och Schyman påstår (DN 140106). Sedan 2006 har Alliansregeringen bland annat genomfört historiska satsningar mot mäns våld mot kvinnor, på en utbyggd förskola och för jämställdhetsintegrering i stat, kommuner och landsting. Samtidigt är ännu inkomstklyftorna mellan män och kvinnor fortsatt stora. Det är en av anledningarna till att Sverige, som världens mest jämställda land, ännu är alltför ojämställt, skriver jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) och Carl B Hamilton (FP).

Verkligheten är att över ett arbetsliv tjänar en genomsnittlig kvinna 3,6 miljoner mindre än en genomsnittlig man. Kvinnors inkomster som andel av mäns inkomster ligger oförändrat på runt 80 procent år från år. Det är bevekelsegrund nog för oss till att vilja annorlunda.

Bolund och Schyman (DN 6/1 2014) menar i stället att inkomstskillnaden mellan män och kvinnor har ökat med 43 procent sedan 2006. Det känns onekligen bestickande och påståendet bör benas ut. Sedan 2006 har både mäns och kvinnors inkomster stigit kraftigt. Regeringen och finansdepartementet räknar med fasta priser och faktiskt utfall, då har inkomsten stigit med 27 procent för män och 26 procent för kvinnor. Bolund och Schyman gör i stället en prognos, mäter i löpande priser och väljer en något annan skärning: då har mäns inkomster ökat med 49 procent och kvinnors inkomster ökat med 47 procent. Bilden är densamma: män och kvinnor har haft ungefär samma inkomstutveckling sedan 2006. Männen har inte dragit från - men vi har heller inte lyckats sluta gapet.

De 43 procent som Bolund och Schyman väljer att lyfta blir följden när kvinnors andel av mäns inkomster ligger fast och båda gruppernas inkomster stiger lika snabbt. Då följer också skillnaden i kronor och ören med uppåt. Orättvisan hade knappast varit mindre om allas marginaler i vardagen hade varit mindre. Det är inte ett rimligt mått på jämställdheten om lågkonjunktur, arbetslöshet och låga löneökningar registreras som en framgång. Det finns därför inte fog för att måla regeringens politik i dystra färger. Den har varit bra för Sverige, den har varit bra för män och den har varit bra för kvinnor.

. För det första: Jobbskatteavdragen har gjort att det lönar sig bättre för kvinnor att gå upp i arbetstid. Det har gett effekt. Den genomsnittliga arbetstiden för kvinnor har ökat sedan 2006 och andelen kvinnor som arbetade heltid var 2012 högre än någonsin tidigare. Längre arbetstid i kombination med jobbskatteavdraget har gett mer kvar i plånboken och inneburit en stor ekonomiskt förbättring och ökad frihet för många kvinnor. Det har gett bättre möjlighet att spara till en buffert och medför på sikt högre pensioner.

. För det andra: Sjukfrånvaron bland kvinnor på arbetsmarknaden har minskat dramatiskt. Antalet kvinnor som får sjukdomsrelaterade ersättningar har minskat med drygt 122.000 personer sedan 2006. Regeringens politik har lett till att färre kvinnor fastnar i förtidspension och att fler får hjälp att komma tillbaka. Nu ser vi att sjukfrånvaron för kvinnor åter ökar något. Detta oroar och regeringen utreder nu orsaken till den ökade korttidsfrånvaro.

. För det tredje: Vi har slagit vakt om den offentliga välfärden. Bolunds och Schymans påståenden om "neddragningar i vård och välfärd" under alliansregeringen saknar grund. Både sysselsättning och resurser i offentlig sektor har ökat. Regeringen tillför i år landets kommuner 30 miljarder kronor mer i fasta priser än vad som gjordes 2006. Antalet anställda i den kommunalt finansierade sektorn väntas ha ökat med 18.000 personer jämfört med 2006.

Med detta sagt vill vi understryka: vi är inte nöjda. Vi vill på sikt sluta inkomstgapet mellan kvinnor och män. Inkomstklyftorna mellan män och kvinnor är fortfarande alltför stora. Lösningarna handlar om att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden genom en jämställd skola. Det handlar om att höja lönen i kvinnodominerade yrken, exempelvis så som regeringen nu höjer lönerna för lärarna - Sveriges största kvinnliga akademikeryrke. Och att det handlar om ett jämställt föräldraskap och en jämställd vardag för kvinnor och män. Därför vill Folkpartiet bland annat införa ytterligare en pappamånad.

Vi har respekt för de insatser som Gudrun Schyman gjort för svensk jämställdhet, och för det engagemang Per Bolund länge visat i frågan. Men i den ekonomiska politiken är skillnaden mellan våra idéer stora. Vår politik kombinerar ökad jämställdhet med högre sysselsättning och stabila statsfinanser. Vi anser inte att högre skatter, lägre tillväxt och sämre inkomstutveckling gynnar jämställdheten. Resurser till skolans kunskapslinje och en fortsatt arbetslinje ska gå hand i hand med våra jämställdhetsambitioner.

Maria Arnholm (FP), jämställdhetsminister

Carl B Hamilton (FP), ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot

 

Bolund och Schymans artikel har även bemötts i två huvudledare den 8/1 i dels DN, dels SvD: http://www.dn.se/ledare/huvudledare/framat-i-snigelfart/ , http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/egna-val-paverkar-kvinnors-loneutveckling_8874434.svd , samt i en annan DN-replik som tar fasta på Miljöpartiets negativa inställning till kvinnligt företagande: http://www.dn.se/debatt/mp-hindrar-kvinnors-foretagande/ .