I dag går mer pengar än
tidigare till välfärden tack vare att fler jobbar och betalar skatt. Om
Socialdemokraterna vinner valet riskerar den trenden att brytas. Det skriver
Carl B Hamilton (FP).
I höstas sa Stefan Löfven "Nej!"
till regeringens jobbskatteavdrag. Så sent som tre månader tidigare kunde han i
kraft av detta "Nej!" finansiera tolv miljarder kronor i ökade
utgifter i sitt partis förslag till svensk statsbudget.
Redan på nyårsdagen hade dock en stor del av
höstens ekonomiska S-satsningar blivit omöjliga. Socialdemokraterna som i
höstas var emot avdraget, gjorde på nyårsnatten en kovändning och accepterade
det. Pengarna finns inte längre för Löfven att spendera ens i teorin.
Precis som när alliansregeringen fyra gånger
tidigare har sänkt skatten för vanligt folk är Socialdemokraterna först emot,
och sedan plötsligt för. Dessa lappkast börjar nu bilda ett mönster i partiets
politik. Förra veckan övergav S förra årets heliga löfte om sänkt
pensionärsskatt. Det skulle inte förvåna om fler löften förvandlas till vaga
långsiktiga ambitioner.
Stefan Löfven har redan intecknat de tolv
miljarder som avdraget kostar, och ställt ut en rad svulstiga utgiftslöften.
Sedan den 1 januari går löftena inte att uppfylla om inte Socialdemokraterna
använder väsentligt mer "lånade pengar" - vilket Magdalena Andersson
nu helt får anses utesluta genom sina upprepade attacker på regeringen för
"slarv" och underskott.
En annan väg vore större besparingar - men även det
får Andersson anses utesluta genom att snabbt backa från att efter att först
genom en jämförelse med Danmark ha indikerat 10 mdr kronor lägre anslag till
statliga myndigheter i en SVT-intervju.
Beträffande jobbskatteavdraget hoppas jag
att Löfvens lappkast beror på att han insett att jobbskatteavdraget är ett effektivt
sätt att stimulera ekonomin, få fler i arbete och minska arbetslösheten.
Jobbskatteavdraget har varit en viktig satsning för att få upp takten i
återhämtningen på arbetsmarknaden, i tider av svag internationell tillväxt och
låg efterfrågan från utlandet på svenska varor och tjänster. Sysselsättningen
ökar nu och arbetslösheten faller långsamt. Jobbskatteavdraget ökar draget på
arbetsmarknaden.
Alliansregeringen har sedan 2006 klarat av
att både ge hushållen mer kvar i plånboken, stärka svensk konkurrenskraft och samtidigt
öka - sic! - den skattefinansierade välfärden. När andra länder i Europa
har fått skära ner på privat och offentlig välfärden har vi i Sverige kunnat
göra nya satsningar. Resurserna till den offentliga välfärden har ökat med ca
60 miljarder kronor (rensat för inflationen) sedan 2006 tack vare att ekonomin
- skattebasen! - vuxit.
Detta hatar Socialdemokraterna att kännas vid.
De vill hitta motiv för stora skattehöjningar utan att koppla ihop dem med
a-kassan och andra bidrag; den växande skattebasen gör det nämligen inte
trovärdigt att motivera skattehöjningarna med att alliansregeringens
skattepolitik medför minskade resurser till välfärden.
Regeringens arbetslinje har varit central för att
skapa dessa nya resurser till välfärden. Trots den ekonomiska krisen är det i
dag drygt 200 000 fler personer som går till jobbet och betalar skatt. Andelen
av befolkningen mellan 15 och 64 år som är sysselsatt har ökat sedan
2006. De över 65 år arbetar i allt större utsträckning. Det är alla dessa
arbetande personer som skapat mer resurser till både sig själva och till den
skattefinansierade välfärden.
Trots Socialdemokraternas lappkast och nya
acceptans av regeringens jobbskatteavdrag är konsekvensen av deras politik
fortfarande att göra det mindre lönsamt att jobba, att prioritera
bidrag hellre än arbete, att motverka företagens lönsamhet att anställa
unga, och att med högre skatter motverka lokalisering av investeringar
och produktion till Sverige. Sammantaget leder detta till färre som jobbar och
att mindre resurser skapas på svensk botten för produktion och nya satsningar i
svensk offentlig sektor.
Det reser frågan: Hur trovärdig är Löfvens
löften om att kunna skaffa fram långsiktigt mer resurser till skola och annan
offentlig välfärd? S-politiken leder till färre i jobb och lägre
skatteintäkter, och i dag saknar många av S utlovade satsningar finansiering.
Vilka ytterligare skatter vill Stefan Löfven höja för att finansiera sina
löften? Från vilka löften måste han backa, förutom sänkt pensionärsskatt? Under
2014 kommer bnp och skattebaserna att växa. Ska Socialdemokraterna med sin
skattepolitik knäcka uppgången om de vinner valet?
Det är säkert många politiker som ställer ut
löften valåret 2014 och som senare får anledning att ångra sig. Men Stefan
Löfven är unik bland dessa olycksfåglar: han är den enda som aspirerar på att
bli statsminister, och som i dag ligger back med tolv miljarder kronor, ett
havererat vallöfte till pensionärerna, och ett löfte att inte göra några större
besparingar i staten. Därtill med en skattepolitik som skulle motverka tillväxt
och fler jobb.
Valåret 2014 blir ett spännande år, och en
nyckelfråga blir: Hur tänker sig Socialdemokraterna att få budget och ekonomisk
politiken att gå ihop till valet i september?
CARL B HAMILTON, ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot (FP)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar