Kvinnors inkomster som andel av mäns är oförändrade.

Replik på DN-debattartikel den 7/1 av Per Bolund och Gudrun Schyman.

(Artikel av jämställdhetsminister Maria Arnholm och Carl B Hamilton, publicerad på DN-debatt, Dagens Nyheters webb, 2014-01-08.)

Nej, jämställdheten har inte försämrats under Alliansregeringen, som Bolund och Schyman påstår (DN 140106). Sedan 2006 har Alliansregeringen bland annat genomfört historiska satsningar mot mäns våld mot kvinnor, på en utbyggd förskola och för jämställdhetsintegrering i stat, kommuner och landsting. Samtidigt är ännu inkomstklyftorna mellan män och kvinnor fortsatt stora. Det är en av anledningarna till att Sverige, som världens mest jämställda land, ännu är alltför ojämställt, skriver jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) och Carl B Hamilton (FP).

Verkligheten är att över ett arbetsliv tjänar en genomsnittlig kvinna 3,6 miljoner mindre än en genomsnittlig man. Kvinnors inkomster som andel av mäns inkomster ligger oförändrat på runt 80 procent år från år. Det är bevekelsegrund nog för oss till att vilja annorlunda.

Bolund och Schyman (DN 6/1 2014) menar i stället att inkomstskillnaden mellan män och kvinnor har ökat med 43 procent sedan 2006. Det känns onekligen bestickande och påståendet bör benas ut. Sedan 2006 har både mäns och kvinnors inkomster stigit kraftigt. Regeringen och finansdepartementet räknar med fasta priser och faktiskt utfall, då har inkomsten stigit med 27 procent för män och 26 procent för kvinnor. Bolund och Schyman gör i stället en prognos, mäter i löpande priser och väljer en något annan skärning: då har mäns inkomster ökat med 49 procent och kvinnors inkomster ökat med 47 procent. Bilden är densamma: män och kvinnor har haft ungefär samma inkomstutveckling sedan 2006. Männen har inte dragit från - men vi har heller inte lyckats sluta gapet.

De 43 procent som Bolund och Schyman väljer att lyfta blir följden när kvinnors andel av mäns inkomster ligger fast och båda gruppernas inkomster stiger lika snabbt. Då följer också skillnaden i kronor och ören med uppåt. Orättvisan hade knappast varit mindre om allas marginaler i vardagen hade varit mindre. Det är inte ett rimligt mått på jämställdheten om lågkonjunktur, arbetslöshet och låga löneökningar registreras som en framgång. Det finns därför inte fog för att måla regeringens politik i dystra färger. Den har varit bra för Sverige, den har varit bra för män och den har varit bra för kvinnor.

. För det första: Jobbskatteavdragen har gjort att det lönar sig bättre för kvinnor att gå upp i arbetstid. Det har gett effekt. Den genomsnittliga arbetstiden för kvinnor har ökat sedan 2006 och andelen kvinnor som arbetade heltid var 2012 högre än någonsin tidigare. Längre arbetstid i kombination med jobbskatteavdraget har gett mer kvar i plånboken och inneburit en stor ekonomiskt förbättring och ökad frihet för många kvinnor. Det har gett bättre möjlighet att spara till en buffert och medför på sikt högre pensioner.

. För det andra: Sjukfrånvaron bland kvinnor på arbetsmarknaden har minskat dramatiskt. Antalet kvinnor som får sjukdomsrelaterade ersättningar har minskat med drygt 122.000 personer sedan 2006. Regeringens politik har lett till att färre kvinnor fastnar i förtidspension och att fler får hjälp att komma tillbaka. Nu ser vi att sjukfrånvaron för kvinnor åter ökar något. Detta oroar och regeringen utreder nu orsaken till den ökade korttidsfrånvaro.

. För det tredje: Vi har slagit vakt om den offentliga välfärden. Bolunds och Schymans påståenden om "neddragningar i vård och välfärd" under alliansregeringen saknar grund. Både sysselsättning och resurser i offentlig sektor har ökat. Regeringen tillför i år landets kommuner 30 miljarder kronor mer i fasta priser än vad som gjordes 2006. Antalet anställda i den kommunalt finansierade sektorn väntas ha ökat med 18.000 personer jämfört med 2006.

Med detta sagt vill vi understryka: vi är inte nöjda. Vi vill på sikt sluta inkomstgapet mellan kvinnor och män. Inkomstklyftorna mellan män och kvinnor är fortfarande alltför stora. Lösningarna handlar om att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden genom en jämställd skola. Det handlar om att höja lönen i kvinnodominerade yrken, exempelvis så som regeringen nu höjer lönerna för lärarna - Sveriges största kvinnliga akademikeryrke. Och att det handlar om ett jämställt föräldraskap och en jämställd vardag för kvinnor och män. Därför vill Folkpartiet bland annat införa ytterligare en pappamånad.

Vi har respekt för de insatser som Gudrun Schyman gjort för svensk jämställdhet, och för det engagemang Per Bolund länge visat i frågan. Men i den ekonomiska politiken är skillnaden mellan våra idéer stora. Vår politik kombinerar ökad jämställdhet med högre sysselsättning och stabila statsfinanser. Vi anser inte att högre skatter, lägre tillväxt och sämre inkomstutveckling gynnar jämställdheten. Resurser till skolans kunskapslinje och en fortsatt arbetslinje ska gå hand i hand med våra jämställdhetsambitioner.

Maria Arnholm (FP), jämställdhetsminister

Carl B Hamilton (FP), ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot

 

Bolund och Schymans artikel har även bemötts i två huvudledare den 8/1 i dels DN, dels SvD: http://www.dn.se/ledare/huvudledare/framat-i-snigelfart/ , http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/egna-val-paverkar-kvinnors-loneutveckling_8874434.svd , samt i en annan DN-replik som tar fasta på Miljöpartiets negativa inställning till kvinnligt företagande: http://www.dn.se/debatt/mp-hindrar-kvinnors-foretagande/ .