(En komprimerad variant publiceras i dagens nummer av Sydsvenskan).
Mörker och kyla har dominerat Sverige. Eltillgången har tidvis varit mycket ansträngd med mycket höga elpriser vissa timmar, samt risk för ransonering vid akut el-brist. Det har varit frekventa strömavbrott för många människor när elnäten tänjs bortom bristningsgränsen.
Den föreslagna åtgärden från den politiska oppositionen är att utan dröjsmål lägga ned nästan halva elproduktionen och avveckla all el från kärnkraft.
Miljöpartiet (MP) vill lägga ned kärnkraften "snabbt och med början omedelbart" (partiprogrammet). Varken avveckling på sikt eller successivt. Det skulle under framtida vintrar dramatiskt öka risken för el-brist - som definitivt framtvingar en ransonering av el. Frågan i det läget är vilka elkunder det är som MP väljer bort, och som bara skulle få ström i kontakten under vissa timmar per dygn? Villaägare, basindustrierna eller Skåne? Några kunder måste ju ransoneras bort som förbrukare av el vid kyla och omedelbar och snabbt nedlagd kärnkraft.
Därtill får elkonsumenterna med MP:s energipolitik betala väsentligt högre genomsnittliga elpriser. Miljöpartiet erkänner den prisökningen utan förbehåll: högre elpriser är bra!
Det är ett problem för en rationell klimatpolitik att MP blandar ihop el från fossila bränslen (kol, gas) som med sina utsläpp hotar klimatet, med el från kärnkraftverk. Det förra bör fasas ut med koldioxidskatt, men inte koldioxidfri kärnkraftsel.
Miljöpartiets gottköpslösning vid el-brist formulerar partiet såhär i sitt partiprogram: "Om det uppstår brist på el [när kärnkraften läggs ned] bör detta lösas genom import av grön el."
Förlåt en oskyldig yngling, men hur då importera? Och varifrån?
MP och övriga oppositionen är ju emot byggande av nya elkablar mellan Sverige och omvärlden. Det är en av de frågor där de tre partierna är eniga. Så hur ska MP:s "gröna" el kunna importeras om det inte finns kablar? Och framför allt - hur skulle "grön el" från andra länder produceras i tillräcklig mängd, och med den kontinuitet i exporten till Sverige som måste gälla?
Om det råder sträng kyla i Sverige är det säkert kallt också i våra grannländer och det blir både ett moraliskt och ekonomiskt problem att som MP i de lägena kräva minskad inhemsk elanvändning till förmån för ökad elexport till Sverige! Om MP-politiken alls skulle gå att förverkliga innebär den att när grannlandets el som bäst behövs hemma för t ex uppvärmning, ska den elen istället överbjudas prismässigt av svenska köpare och på så sätt frigöras för export till Sverige. Denna politik är inskrivet i miljöpartiets partiprogram, märk väl.
Även om det funnes elkablar ska man vara medveten om att den politik som MP förespråkar innebär att potentiella el-exportörer till Sverige kan välja att exportera el till oss, eller att inte göra det. Ett land - t ex Ryssland - skulle kunna utpressa oss, och bildligt talat sätta en el-kniv mot vår strupe. Den som röstar på MP röstar sålunda inte bara på ökad risk för el-brist och högre elpriser, utan också ett ensidigt beroende av importerad el, t ex import av rysk fossilgasbaserad el, eller finsk kärnkraftsel.
Vänsterpartiet är luddigare och mer kortfattad. Så här står det i partiprogrammet: "Kärnkraften skall avvecklas snarast möjligt." Förklaringen på partiets hemsida är att "Vi anser att kärnkraften ska avvecklas av ekologiska, etiska och ekonomiska skäl. [och] . Det finns hållbara alternativ." Väljarna upplyses dock inte närmare om vilka de "hållbara alternativen" skulle vara. Hade de funnits i sinnevärlden hade de rimligen angivits.
Oppositionspartiernas energipolitik är avslöjande. Gamla miljöpartiet lever med sin knäppgökspolitik. Vänsterpartiet drömmer vidare utan krav på sig själv att behöva formulera en sammanhängande politik. Förutom sakfrågan visar energipolitiken därmed också att oppositionen brister i regeringsduglighet. Ingen bör rimligen rösta på partier som med politiska beslut önskar stänga viktiga delar av landets infrastruktur. Det vore att rösta på en energipolitisk Mugabe-politik.
Oppositionen låtsas som om deras avveckling av kärnkraften inte skulle märkas i plånboken, i antal jobb, produktion eller eltillgång. El-politik med bluff, kort sagt.
söndag 31 januari 2010
fredag 29 januari 2010
Bonusar. Kommentar till Östros DN-artikel idag
Man bör analysera frågan om bonusar som ett potentiellt hot mot stabiliteten i det finansiella systemet snarare än som en fråga om rättvisa. Det innebär inte på något sätt att rättviseaspekten skulle vara ointressant eller politiskt oviktig. Men om man drar ihop frågan om ’bonusar och stabilitet i det finansiella systemet’ med frågan om ’bonusar och rättvisa’ kommer politikerna sannolikt att bestämma sig för regler som är dåliga både för att nå stabilitetsmålet och åstadkomma rättvisa.
I en artikel idag på DN-debatt slår socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros in öppna dörrar när han kräver nya åtgärder mot riskdrivande bonusar i den finansiella sektorn.
Nya bonusreglerna i Sverige ska slå igenom omedelbart, dvs. bonusar ska inte kunna vara baserade på enbart ett enda års resultat, t ex enbart 2008 eller enbart 2009, utan på långsiktigt – minst tre år – hållbara resultat.
Om inte en sådan förändring i beräkningssätt införs blir konsekvensen att staten – i Sverige och andra länder – tvingas börja intervenera så att risktagande på skattebetalarnas bekostnad omöjliggörs. Det kan ske genom mer långtgående krav på övergång till enbart fasta ersättningar, som då kan förväntas bli högre än idag. Och med eliminerade bonusar i den finansiella sektorn uppnås syftet att minska incitamenten för överdrivet riskdrivande.
Om bankerna inte vill följa nya politiska riktlinjer som följer av krisen kommer acceptansen hos valmanskåren för framtida garantier och statliga räddningsaktioner att vittra bort. Då blir det istället rättframt och raskt temporärt övertagande av banker, som sedan förvaras i offentlig sektor under några år. Det gäller Sverige såväl som andra länder.
Måhända tycker dagens bankledningar att förverkat förtroende är ett potentiellt problem som enbart angår nästa generation bankledningar om, eller när, de står inför hot om en ny finanskris. Men alla bör se betydligt längre än näsan räcker. Det måste i alla händelser politiker och parlament nu göra när det gäller reglerna för skydd av betalningssystem och finansiell stabilitet.
Bankledningar och bankstyrelser tycks dessvärre leva i en egen bubbla präglad av undfallenhet inför bonusmottagarnas krav, och utan fungerande antenner till den politiska världens ändrade syn på bonusar och bankers roll i samhället.
I sista hand är problemet ganska enkelt för politikerna. Vi vill inte i våra valkretsar ha finansiella institutioner som präglas av för stort risktagande som skapar stabilitetskriser. Om banker organiserar sig så att det kan skapa kriser är det helt rätt att ge dem sådana incitament att de väljer att lokalisera sin riskdrivande verksamheten på annat håll i världen. Det går alltså inte för en bankledning att hota med att ”vi flyttar” eftersom det är ett önskvärt beteende om inga andra åtgärder biter.
Nya bonusregler löser inte de för svensk del viktigaste problemen i spåren av finanskrisen, dvs. sammanbrotten i Lettland och Island. De frågorna rör bland annat det bristfälliga samarbetet mellan suveräna stater och behovet av bindande restriktioner på stater, och som flyttar deras suveränitet över, och kontroll av, det finansiella systemet till överstatlig nivå.
I en artikel idag på DN-debatt slår socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros in öppna dörrar när han kräver nya åtgärder mot riskdrivande bonusar i den finansiella sektorn.
Nya bonusreglerna i Sverige ska slå igenom omedelbart, dvs. bonusar ska inte kunna vara baserade på enbart ett enda års resultat, t ex enbart 2008 eller enbart 2009, utan på långsiktigt – minst tre år – hållbara resultat.
Om inte en sådan förändring i beräkningssätt införs blir konsekvensen att staten – i Sverige och andra länder – tvingas börja intervenera så att risktagande på skattebetalarnas bekostnad omöjliggörs. Det kan ske genom mer långtgående krav på övergång till enbart fasta ersättningar, som då kan förväntas bli högre än idag. Och med eliminerade bonusar i den finansiella sektorn uppnås syftet att minska incitamenten för överdrivet riskdrivande.
Om bankerna inte vill följa nya politiska riktlinjer som följer av krisen kommer acceptansen hos valmanskåren för framtida garantier och statliga räddningsaktioner att vittra bort. Då blir det istället rättframt och raskt temporärt övertagande av banker, som sedan förvaras i offentlig sektor under några år. Det gäller Sverige såväl som andra länder.
Måhända tycker dagens bankledningar att förverkat förtroende är ett potentiellt problem som enbart angår nästa generation bankledningar om, eller när, de står inför hot om en ny finanskris. Men alla bör se betydligt längre än näsan räcker. Det måste i alla händelser politiker och parlament nu göra när det gäller reglerna för skydd av betalningssystem och finansiell stabilitet.
Bankledningar och bankstyrelser tycks dessvärre leva i en egen bubbla präglad av undfallenhet inför bonusmottagarnas krav, och utan fungerande antenner till den politiska världens ändrade syn på bonusar och bankers roll i samhället.
I sista hand är problemet ganska enkelt för politikerna. Vi vill inte i våra valkretsar ha finansiella institutioner som präglas av för stort risktagande som skapar stabilitetskriser. Om banker organiserar sig så att det kan skapa kriser är det helt rätt att ge dem sådana incitament att de väljer att lokalisera sin riskdrivande verksamheten på annat håll i världen. Det går alltså inte för en bankledning att hota med att ”vi flyttar” eftersom det är ett önskvärt beteende om inga andra åtgärder biter.
Nya bonusregler löser inte de för svensk del viktigaste problemen i spåren av finanskrisen, dvs. sammanbrotten i Lettland och Island. De frågorna rör bland annat det bristfälliga samarbetet mellan suveräna stater och behovet av bindande restriktioner på stater, och som flyttar deras suveränitet över, och kontroll av, det finansiella systemet till överstatlig nivå.
onsdag 27 januari 2010
Sahlin om ”sänkt skatt med lånade pengar”.
Sahlin om ”sänkt skatt med lånade pengar”.
I riksdagens partiledardebatt och olika TV- och radiodebatter talar Mona Sahlin anklagande om att alliansregeringen ”sänkt skatten med lånade pengar”. Det är dags att syna denna tes.
Det stämmer att statsbudgeten beräknas få ett underskott år 2010 om ca 2 procent av BNP. Det ska dock jämföras med OECD-genomsnittet om hela 8 procent. Det stämmer också att alliansregeringen har sänkt skatten både för dem som jobbar och för pensionärer. Pensionärerna har fått två skattesänkningar om tillsammans 5,5 mdr kr. De i arbete har fått s.k. jobbskatteavdrag.
Effekten av, och avsikten med, skattesänkningarna har varit att människor ska ha mer kvar i plånboken efter skatt, att det därmed ska löna sig bättre att arbeta, och att ekonomin tillförs ökad köpkraft för att i den internationella krisens spår bromsa arbetslösheten här hemma. Jobbskatteavdragen bedöms sålunda ha gjort att vi i Sverige har drygt 80 000 färre arbetslösa än eljest.
Sahlins retoriska grepp att koppla ihop underskotten i statsfinanserna och skattesänkningarna är dock att luras med sanningen. Faktum är att kostnaden för jobbskatteavdraget finansierades redan före krisen genom de andra förändringar i skatter och utgifter som gjordes 2006-09. Förvånande nog har Sahlin tydligen redan glömt bl.a. sin egen kritik av bl. a A-kassereformerna.
Ekonomiska prognoser visar att regerings politik leder till att budgeten kommer att visa överskott 2011-2012, dvs. när konjunkturen vänt, och det utan att vare sig skattehöjningar eller besparingar. Dagens underskott kommer att försvinna, även när regeringens skattesänkningar ligger kvar. Det visar att regeringen ’lånar pengar’ i huvudsak för att kompensera för skattebortfallet i krisens spår, för att finansiera högre utgifter t.ex. för a-kassan, kommunbidrag (för vård, skola omsorg) och andra krisåtgärder (t ex vägbyggen) för att stimulera ekonomin.
Sahlin är därför fel ute med sin tes att regeringen sänker skatt med ”lånade pengar”. Tvärtom ska vi vara glada över att Sverige tack vare sunda statsfinanser nu ha mycket goda möjligheter att driva en expansiv finanspolitik med lånade pengar för att mildra krisen. Det gör att den blir mindre djup, arbetslösheten lägre och återhämtningen snabbare än i nästan alla andra länder i Europa. Det hade inte varit möjligt om Sahlin fått bestämma och regeringen varken genomfört skattesänkningar eller hade lånat några pengar.
I riksdagens partiledardebatt och olika TV- och radiodebatter talar Mona Sahlin anklagande om att alliansregeringen ”sänkt skatten med lånade pengar”. Det är dags att syna denna tes.
Det stämmer att statsbudgeten beräknas få ett underskott år 2010 om ca 2 procent av BNP. Det ska dock jämföras med OECD-genomsnittet om hela 8 procent. Det stämmer också att alliansregeringen har sänkt skatten både för dem som jobbar och för pensionärer. Pensionärerna har fått två skattesänkningar om tillsammans 5,5 mdr kr. De i arbete har fått s.k. jobbskatteavdrag.
Effekten av, och avsikten med, skattesänkningarna har varit att människor ska ha mer kvar i plånboken efter skatt, att det därmed ska löna sig bättre att arbeta, och att ekonomin tillförs ökad köpkraft för att i den internationella krisens spår bromsa arbetslösheten här hemma. Jobbskatteavdragen bedöms sålunda ha gjort att vi i Sverige har drygt 80 000 färre arbetslösa än eljest.
Sahlins retoriska grepp att koppla ihop underskotten i statsfinanserna och skattesänkningarna är dock att luras med sanningen. Faktum är att kostnaden för jobbskatteavdraget finansierades redan före krisen genom de andra förändringar i skatter och utgifter som gjordes 2006-09. Förvånande nog har Sahlin tydligen redan glömt bl.a. sin egen kritik av bl. a A-kassereformerna.
Ekonomiska prognoser visar att regerings politik leder till att budgeten kommer att visa överskott 2011-2012, dvs. när konjunkturen vänt, och det utan att vare sig skattehöjningar eller besparingar. Dagens underskott kommer att försvinna, även när regeringens skattesänkningar ligger kvar. Det visar att regeringen ’lånar pengar’ i huvudsak för att kompensera för skattebortfallet i krisens spår, för att finansiera högre utgifter t.ex. för a-kassan, kommunbidrag (för vård, skola omsorg) och andra krisåtgärder (t ex vägbyggen) för att stimulera ekonomin.
Sahlin är därför fel ute med sin tes att regeringen sänker skatt med ”lånade pengar”. Tvärtom ska vi vara glada över att Sverige tack vare sunda statsfinanser nu ha mycket goda möjligheter att driva en expansiv finanspolitik med lånade pengar för att mildra krisen. Det gör att den blir mindre djup, arbetslösheten lägre och återhämtningen snabbare än i nästan alla andra länder i Europa. Det hade inte varit möjligt om Sahlin fått bestämma och regeringen varken genomfört skattesänkningar eller hade lånat några pengar.
söndag 24 januari 2010
SVT-debatt: Höjd skatt med minst 11 mdr kr/år för alla arbetande + ökat godtycke i sjukskrivningen + mer makt till Försäkringskassan över människorna.
SVT-debatt: Höjd skatt med minst 11 mdr kr/år för alla arbetande + ökat godtycke i sjukskrivningen + mer makt till Försäkringskassan över människorna.
S-besked 1: Höjd skatt med minst 11 mdr kr/år för alla arbetande enbart p.g.a. pensionärslöfte, plus ca 80 000 fler arbetslösa.
Om man ska ge även pensionärer jobbskatteavdragen 1 till 4 innebär det ett skattebortfall på ca 23 mdr kr varje år. Varifrån skall finansieringen till detta tas?
Ett sätt att åstadkomma utjämningen är att höja skatten för dem som är i arbetsför ålder, dvs ca ¾ av väljarna. Intressant nog angav Mona Sahlin i debatten (24/1) att utjämningen ”i första hand” ska ske genom en sänkning av pensionärers skatt. Det måste tolkas så att mer än hälften – dvs. minst 13,5 mdr kr/år – ska åstadkommas genom en permanent skattehöjning för övriga. Eftersom den skattehöjningen inte ska få träffa pensionärerna, måste den komma att belasta enbart dem som är i arbetsför ålder, och som arbetar. Pensionärerna kommer inte att få ett lika stort jobbskatteavdrag som det som idag finns, naturligtvis; de två grupperna ska ’mötas på vägen’. Det andra alternativet är att staten lånar och försvagar budgeten, och det är väl inte omöjligt att skulle bli vänsterpartiets krav.
Jobbskatteavdraget beräknas medföra att minst 80 000 färre än eljest är arbetslösa. Till finansieringskostnaden ovan (en transferering från arbetande till icke-arbetande), skall sålunda läggas den samhällsekonomiska kostnaden (bl .a BNP-bortfall) som det innebär att ytterligare 80 000 är arbetslösa och inte producerar – förutom den mycket höga rent mänskliga kostnaden för att vara arbetslös. Därtill kommer den transferering av a-kasseersättningar som behövs till dessa 80 000 extra arbetslösa från de arbetande och – märk väl! – även från pensionärerna.
Besked 2: Sjuka mer i händerna på sjukbyråkrater, och får mindre kontroll över livet.
Vänstertrojkan vill inte ha tidsgränser i sjukförsäkringen, men – märk väl – säger sig ändå vilja uppnå ett minskat antal personer i långtidssjukskrivning, förtidspension etc., och att fler människor ska komma tillbaka till arbete, bl. a genom rehabilitering.
Men om lika många ska komma tillbaka till arbetslivet utan tidsgränser som med tidsgränser måste alternativet ’utan tidsgränser’ utföras genom att man inför skarpare ’administrativa trakasserier’ av sjukskrivna.
Den sjukskrivne blir därmed också mer utlämnad till mer eller mindre svåra och godtyckliga bedömningar gentemot regelverket, och av sitt hälsotillstånd, som ska utföras av Försäkringskassans inte alltid mjuka och träffsäkra personal.
Alltså: man kan tycka att tidsgränser är obehagliga, men de är ofta enkla och tydliga, och innebär mindre av godtycke i tillämpning av schablonmässiga regler (”avstämningspunkter”, ”fördjupad prövning”, ”arbetsförmågan ska prövas”, ”möjligheter till förlängning”, ”individuell prövning”). De bygger inte på beslut hos en systemdiktator – Försäkringskassan – som med vänstertrojkas modell skulle behöva utöva vad som många gånger kommer att uppleva som mer och ganska godtycklig makt över – för den enskilde – oerhört viktiga beslut om hälsa och integritet.(Alla citaten är tagna från en DN-debattartikel om sjukförsäkringen den 19/1 2010 av Mona Sahlin m fl.)
S-besked 1: Höjd skatt med minst 11 mdr kr/år för alla arbetande enbart p.g.a. pensionärslöfte, plus ca 80 000 fler arbetslösa.
Om man ska ge även pensionärer jobbskatteavdragen 1 till 4 innebär det ett skattebortfall på ca 23 mdr kr varje år. Varifrån skall finansieringen till detta tas?
Ett sätt att åstadkomma utjämningen är att höja skatten för dem som är i arbetsför ålder, dvs ca ¾ av väljarna. Intressant nog angav Mona Sahlin i debatten (24/1) att utjämningen ”i första hand” ska ske genom en sänkning av pensionärers skatt. Det måste tolkas så att mer än hälften – dvs. minst 13,5 mdr kr/år – ska åstadkommas genom en permanent skattehöjning för övriga. Eftersom den skattehöjningen inte ska få träffa pensionärerna, måste den komma att belasta enbart dem som är i arbetsför ålder, och som arbetar. Pensionärerna kommer inte att få ett lika stort jobbskatteavdrag som det som idag finns, naturligtvis; de två grupperna ska ’mötas på vägen’. Det andra alternativet är att staten lånar och försvagar budgeten, och det är väl inte omöjligt att skulle bli vänsterpartiets krav.
Jobbskatteavdraget beräknas medföra att minst 80 000 färre än eljest är arbetslösa. Till finansieringskostnaden ovan (en transferering från arbetande till icke-arbetande), skall sålunda läggas den samhällsekonomiska kostnaden (bl .a BNP-bortfall) som det innebär att ytterligare 80 000 är arbetslösa och inte producerar – förutom den mycket höga rent mänskliga kostnaden för att vara arbetslös. Därtill kommer den transferering av a-kasseersättningar som behövs till dessa 80 000 extra arbetslösa från de arbetande och – märk väl! – även från pensionärerna.
Besked 2: Sjuka mer i händerna på sjukbyråkrater, och får mindre kontroll över livet.
Vänstertrojkan vill inte ha tidsgränser i sjukförsäkringen, men – märk väl – säger sig ändå vilja uppnå ett minskat antal personer i långtidssjukskrivning, förtidspension etc., och att fler människor ska komma tillbaka till arbete, bl. a genom rehabilitering.
Men om lika många ska komma tillbaka till arbetslivet utan tidsgränser som med tidsgränser måste alternativet ’utan tidsgränser’ utföras genom att man inför skarpare ’administrativa trakasserier’ av sjukskrivna.
Den sjukskrivne blir därmed också mer utlämnad till mer eller mindre svåra och godtyckliga bedömningar gentemot regelverket, och av sitt hälsotillstånd, som ska utföras av Försäkringskassans inte alltid mjuka och träffsäkra personal.
Alltså: man kan tycka att tidsgränser är obehagliga, men de är ofta enkla och tydliga, och innebär mindre av godtycke i tillämpning av schablonmässiga regler (”avstämningspunkter”, ”fördjupad prövning”, ”arbetsförmågan ska prövas”, ”möjligheter till förlängning”, ”individuell prövning”). De bygger inte på beslut hos en systemdiktator – Försäkringskassan – som med vänstertrojkas modell skulle behöva utöva vad som många gånger kommer att uppleva som mer och ganska godtycklig makt över – för den enskilde – oerhört viktiga beslut om hälsa och integritet.(Alla citaten är tagna från en DN-debattartikel om sjukförsäkringen den 19/1 2010 av Mona Sahlin m fl.)
måndag 18 januari 2010
Slut på ökad arbetslöshet, men ...
Slut på ökad arbetslöshet, men ...
Ny statistik från Arbetsförmedlingen säger att både antalet lediga platser på Arbetsförmedlingen och antalet personer som får arbete nu ökar. Antalet varsel nu är betydligt lägre än för ett år sedan. Även antalet nyinskrivna vid Arbetsförmedlingen är lägre än för ett år sedan. (Länk: http://www.arbetsformedlingen.se/Go.aspx?a=88243).
Regeringens och Riksbankens åtgärder mot krisen ger resultat. De riktade åtgärderna inkluderar att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska insatser har mer än fördubblats jämfört med december 2008, från ca 75 000 till 158 000 personer. Det finns idag fler lediga platser än förra året. Att börja med en praktikplats, ett nystartsjobb eller Arbetsförmedlingens nya program kan vara bra sätt att komma in på arbetsmarknaden.
Dessa riktade insatser är inte minst viktiga för att motverka att en öppen arbetslöshet biter sig fast på hög nivå, vilket – i sin tur – skulle försvåra en långsiktigt lägre arbetslöshet. (Arbetsförmedlingens statistik är inte helt jämförbar med SCBs AKU-undersökningar. Bland annat räknas inte som arbetslösa heltidsstuderande som söker jobb. )
Till de riktade insatserna ska läggas de generella för fler jobb: mer pengar till kommunerna (10 mdr kr 2009 och 17 mdr kr 2010), jobbskatteavdragen (+ ca 80 000 jobb), massiva insatser genom våra välfärdssystem (de automatiska stabilisatorerna), de stora infrastruktursatsningarna, och riksbankens lågräntepolitik.
Sammantaget har denna regering drivit den mest expansiva politiken av alla OECD-länder (källa: OECD Economic Outlook nr 85). Detta har samtidigt hittills kunnat göras utan att riskera stabiliteten i de svenska offentliga finanserna. Av OECD-länderna 2010 prognostiseras Sverige få ett underskott som ligger mellan två och tre procent av BNP. Endast ett land – Schweiz – ligger bättre till, med ett underskott 2010 på ca en procent av BNP (källa: OECD Economic Outlook nr 86). Alla andra ligger sämre till.
Med oppositionens presenterade politik riskerar Sveriges finanspolitiskt starka position att slarvas bort på några månader. Överbudspolitik med miljarder leder till växande budgetunderskott och stigande räntor.
Omvärldens stora underskott innebär bekymmer för Sverige. Stora underskottländer som Storbritannien (underskott ca 13 procent), USA (ca 11), Frankrike (ca 9), Spanien (ca 8), Tyskland (ca 6) kommer – om de bekämpar underskotten – att minska efterfrågan genom högre skatter/lägre offentliga utgifter, eller – om de inte bekämpar underskotten – att få erfara högre räntor. Alla länder kan inte expandera genom ökad export. Några måste vilja öka sin import – och de länderna finns inte idag. Alltså: en långsiktig stagnation i omvärlden och en lägre efterfrågan från utlandet på svenska produkter och jobb i alla flerårsscenario. De kan under många år bli stagnation i OECD-omvärlden.
Desto viktigare att vi i Sverige kan hålla i vår ekonomiska politik, och vår klimatpolitik, mot lättsinne, raserade budgetprinciper, och att oppositionen med en valframgång skulle få chans att lösa sina interna konflikter genom släpphänta eftergifter, växande budgetunderskott och ökade CO2-utsläpp.
Ny statistik från Arbetsförmedlingen säger att både antalet lediga platser på Arbetsförmedlingen och antalet personer som får arbete nu ökar. Antalet varsel nu är betydligt lägre än för ett år sedan. Även antalet nyinskrivna vid Arbetsförmedlingen är lägre än för ett år sedan. (Länk: http://www.arbetsformedlingen.se/Go.aspx?a=88243).
Regeringens och Riksbankens åtgärder mot krisen ger resultat. De riktade åtgärderna inkluderar att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska insatser har mer än fördubblats jämfört med december 2008, från ca 75 000 till 158 000 personer. Det finns idag fler lediga platser än förra året. Att börja med en praktikplats, ett nystartsjobb eller Arbetsförmedlingens nya program kan vara bra sätt att komma in på arbetsmarknaden.
Dessa riktade insatser är inte minst viktiga för att motverka att en öppen arbetslöshet biter sig fast på hög nivå, vilket – i sin tur – skulle försvåra en långsiktigt lägre arbetslöshet. (Arbetsförmedlingens statistik är inte helt jämförbar med SCBs AKU-undersökningar. Bland annat räknas inte som arbetslösa heltidsstuderande som söker jobb. )
Till de riktade insatserna ska läggas de generella för fler jobb: mer pengar till kommunerna (10 mdr kr 2009 och 17 mdr kr 2010), jobbskatteavdragen (+ ca 80 000 jobb), massiva insatser genom våra välfärdssystem (de automatiska stabilisatorerna), de stora infrastruktursatsningarna, och riksbankens lågräntepolitik.
Sammantaget har denna regering drivit den mest expansiva politiken av alla OECD-länder (källa: OECD Economic Outlook nr 85). Detta har samtidigt hittills kunnat göras utan att riskera stabiliteten i de svenska offentliga finanserna. Av OECD-länderna 2010 prognostiseras Sverige få ett underskott som ligger mellan två och tre procent av BNP. Endast ett land – Schweiz – ligger bättre till, med ett underskott 2010 på ca en procent av BNP (källa: OECD Economic Outlook nr 86). Alla andra ligger sämre till.
Med oppositionens presenterade politik riskerar Sveriges finanspolitiskt starka position att slarvas bort på några månader. Överbudspolitik med miljarder leder till växande budgetunderskott och stigande räntor.
Omvärldens stora underskott innebär bekymmer för Sverige. Stora underskottländer som Storbritannien (underskott ca 13 procent), USA (ca 11), Frankrike (ca 9), Spanien (ca 8), Tyskland (ca 6) kommer – om de bekämpar underskotten – att minska efterfrågan genom högre skatter/lägre offentliga utgifter, eller – om de inte bekämpar underskotten – att få erfara högre räntor. Alla länder kan inte expandera genom ökad export. Några måste vilja öka sin import – och de länderna finns inte idag. Alltså: en långsiktig stagnation i omvärlden och en lägre efterfrågan från utlandet på svenska produkter och jobb i alla flerårsscenario. De kan under många år bli stagnation i OECD-omvärlden.
Desto viktigare att vi i Sverige kan hålla i vår ekonomiska politik, och vår klimatpolitik, mot lättsinne, raserade budgetprinciper, och att oppositionen med en valframgång skulle få chans att lösa sina interna konflikter genom släpphänta eftergifter, växande budgetunderskott och ökade CO2-utsläpp.
fredag 15 januari 2010
Välkomna euroartiklar i DN – är Alliansen splittrad?
Välkomna euroartiklar i DN – är Alliansen splittrad?
Det är en välkommen artikel om svenskt euromedlemskap som publiceras på DN-debatt den 15 januari 2009 av tunga författare från M, C, och KD. De tre partierna gör en gemensam förflyttning i europositiv riktning (länk: http://www.dn.se/opinion/debatt/dags-att-pa-nytt-debattera-om-sverige-ska-infora-euron-1.1026443 ). Men varför är inte FP med, kan någon kanske undra?
Skälet är att vi anser att frågan om svenskt inträde i eurogruppen är mogen för beslut hellre än mer utredning. Beslutunderlaget är tillräckligt. Det är dags att sätta ned foten. Vi vill ha en ny folkomröstning så snart som möjligt, och realistiskt sett är det år 2011. Detta är också den slutsats som prof Lars Calmfors drar på DN-debatt den 15 januari 2009 (http://www.dn.se/opinion/debatt/darfor-bor-sverige-ga-med-i-eurosamarbetet-1.1027026 ).
Calmfors efterfrågar ingen ny EMU-utredning utan menar att frågan är mogen för beslut och att huvudargumentet är Europeiskt samarbete och solidaritet: "Man kan ... diskutera [eurofrågan] utifrån ett mer allmäneuropeiskt perspektiv. Med ett sådant perspektiv är det berättigat att ställa frågan om det verkligen är önskvärt att Sverige, när alla drabbas av ekonomisk kris, ska vinna fördelar på andras bekostnad genom en svag valuta. Men framför allt kan man se det som ett övergripande värde att ett svenskt deltagande i eurosamarbetet kan antas bidra till ökad politisk integration i Europa. Detta argument är enligt min [Calmfors] mening det viktigaste och har lett mig till slutsatsen att Sverige bör införa euron. Debatten skulle förmodligen vinna på att fokusera mer på sådana aspekter och mindre på snäva och osäkra nationella nyttokalkyler."
Så är det förvisso. Euron har nu funnits i mer än tio år, och den har fungerat väl, inte minst i den senaste krisen men även när IT-bubblan sprack i början av 00-talet. Teoretiska förutsägelser och farhågor har testats. Erfarenheten har talat. Domedagsprofetiorna kom på skam. Under krisen blev euron en trygg hamn för EU-länder och eurosamarbetet skapade stabilitet i Europa. På så sätt bidrog EU på ett viktigt sätt även till global stabilitet. Utan euron hade det blivit valutakaos, konkurrensdevalveringar, och politisk osämja i Europa. Glöm inte erfarenheterna från 70- och 80-talen! Till detta kommer den oväntat starka handelsfrämjande effekten av euron, som också nämns i DN-artikeln. Den ökade handeln skapar ökad specialisering, högre produktivitet, högre lönebetalningsförmåga i de företag som är lokaliserade i euroområdet. Samtidigt har krisen understrukit farhågorna om för stor variabilitet och instabilitet i de mindre europeiska valutorna – som svenska kronan – så länge de står ut som randvalutor till euron. Nu under krisen föll kronan – dvs reallönerna sjönk i Sverige jämfört med andra länder – och nu är prognosen (t ex Riksbankens) att kronan gå i andra riktningen (apprecierar).
Alltså: Att vara med i eurosamarbetet omgående gagnar Sverige och världen ekonomiskt, och därför bör vi stödja det samarbetet.
Men,
Svenskt deltagande i eurosamarbetet är också en fråga om solidaritet och stöd för samarbete i Europa. Europasamarbetet är inte för oss baserat på en kostnads/nyttokalkyl utan det är framför allt en fråga om solidaritet och samarbete som finns i värderingar: Vi tycker mera samarbete, och fördjupat samarbete, är bättre än ett mindre och ytligare samarbete. Kort sagt: Vi är passionerat för europasamarbetet!
Alla tycker inte som vi i FP. Vi har fattat att oppositionen – S, MP och V – är emot. Men vi menar att även de som är skeptiska till euron bör ta till sig att man inte kan plocka russinen ur kakan och använda sig av EU-samarbetet bara när det passar en själv. Strejkbrytare och gulingar är aldrig populära. Vi ska inte vara Europas gulingar. De som vill att Europa ska vara kraftfullt som aktör för att hejda klimathotet och gränsöverskridande brottslighet, att sprida mänskliga rättigheter, mota protektionism och främja frihandel, och – som sagt – stödja ekonomisk stabilitet och tillväxt, ja kanske även skeptikerna kan se att euron är ett samarbete värt priset, för ökad nytta på andra områden.
Det är en välkommen artikel om svenskt euromedlemskap som publiceras på DN-debatt den 15 januari 2009 av tunga författare från M, C, och KD. De tre partierna gör en gemensam förflyttning i europositiv riktning (länk: http://www.dn.se/opinion/debatt/dags-att-pa-nytt-debattera-om-sverige-ska-infora-euron-1.1026443 ). Men varför är inte FP med, kan någon kanske undra?
Skälet är att vi anser att frågan om svenskt inträde i eurogruppen är mogen för beslut hellre än mer utredning. Beslutunderlaget är tillräckligt. Det är dags att sätta ned foten. Vi vill ha en ny folkomröstning så snart som möjligt, och realistiskt sett är det år 2011. Detta är också den slutsats som prof Lars Calmfors drar på DN-debatt den 15 januari 2009 (http://www.dn.se/opinion/debatt/darfor-bor-sverige-ga-med-i-eurosamarbetet-1.1027026 ).
Calmfors efterfrågar ingen ny EMU-utredning utan menar att frågan är mogen för beslut och att huvudargumentet är Europeiskt samarbete och solidaritet: "Man kan ... diskutera [eurofrågan] utifrån ett mer allmäneuropeiskt perspektiv. Med ett sådant perspektiv är det berättigat att ställa frågan om det verkligen är önskvärt att Sverige, när alla drabbas av ekonomisk kris, ska vinna fördelar på andras bekostnad genom en svag valuta. Men framför allt kan man se det som ett övergripande värde att ett svenskt deltagande i eurosamarbetet kan antas bidra till ökad politisk integration i Europa. Detta argument är enligt min [Calmfors] mening det viktigaste och har lett mig till slutsatsen att Sverige bör införa euron. Debatten skulle förmodligen vinna på att fokusera mer på sådana aspekter och mindre på snäva och osäkra nationella nyttokalkyler."
Så är det förvisso. Euron har nu funnits i mer än tio år, och den har fungerat väl, inte minst i den senaste krisen men även när IT-bubblan sprack i början av 00-talet. Teoretiska förutsägelser och farhågor har testats. Erfarenheten har talat. Domedagsprofetiorna kom på skam. Under krisen blev euron en trygg hamn för EU-länder och eurosamarbetet skapade stabilitet i Europa. På så sätt bidrog EU på ett viktigt sätt även till global stabilitet. Utan euron hade det blivit valutakaos, konkurrensdevalveringar, och politisk osämja i Europa. Glöm inte erfarenheterna från 70- och 80-talen! Till detta kommer den oväntat starka handelsfrämjande effekten av euron, som också nämns i DN-artikeln. Den ökade handeln skapar ökad specialisering, högre produktivitet, högre lönebetalningsförmåga i de företag som är lokaliserade i euroområdet. Samtidigt har krisen understrukit farhågorna om för stor variabilitet och instabilitet i de mindre europeiska valutorna – som svenska kronan – så länge de står ut som randvalutor till euron. Nu under krisen föll kronan – dvs reallönerna sjönk i Sverige jämfört med andra länder – och nu är prognosen (t ex Riksbankens) att kronan gå i andra riktningen (apprecierar).
Alltså: Att vara med i eurosamarbetet omgående gagnar Sverige och världen ekonomiskt, och därför bör vi stödja det samarbetet.
Men,
Svenskt deltagande i eurosamarbetet är också en fråga om solidaritet och stöd för samarbete i Europa. Europasamarbetet är inte för oss baserat på en kostnads/nyttokalkyl utan det är framför allt en fråga om solidaritet och samarbete som finns i värderingar: Vi tycker mera samarbete, och fördjupat samarbete, är bättre än ett mindre och ytligare samarbete. Kort sagt: Vi är passionerat för europasamarbetet!
Alla tycker inte som vi i FP. Vi har fattat att oppositionen – S, MP och V – är emot. Men vi menar att även de som är skeptiska till euron bör ta till sig att man inte kan plocka russinen ur kakan och använda sig av EU-samarbetet bara när det passar en själv. Strejkbrytare och gulingar är aldrig populära. Vi ska inte vara Europas gulingar. De som vill att Europa ska vara kraftfullt som aktör för att hejda klimathotet och gränsöverskridande brottslighet, att sprida mänskliga rättigheter, mota protektionism och främja frihandel, och – som sagt – stödja ekonomisk stabilitet och tillväxt, ja kanske även skeptikerna kan se att euron är ett samarbete värt priset, för ökad nytta på andra områden.
onsdag 13 januari 2010
Oacceptabelt. SEB, bonusar och våra halvoffenliga banker.
Oacceptabelt. SEB, bonusar och våra halvoffenliga banker.
Banker är annorlunda. De är alltför viktiga för samhället för att skötas enbart av ägarna och ledningarna. Apropå uppgifterna om SEB och bonusar i dagens Svenska Dagbladet.
Bankers funktion är en del av den offentliga sfären. Det gäller även om alla aktieägarna är privata. Ägandet kan vara privat till 100 procent, men bankers funktion - sic! - är en del av den samhällsstyrda ekonomin.
Det politiska systemet är inför medborgarna ansvarigt för att betalningssystemet och finansiella systemet fungerar eftersom de är vitala delar av landets infrastruktur. I systemviktiga bankers bakgrund finns statens ansvar och garantier. Därför är staten - med eller utan tydlig lagstiftning - "owner of last resort" (sistahandsägare) till systemviktiga banker. Det går följaktligen inte ihop att de banker som i sista hand skyddas av statens garantier för sin överlevnad i kris, med bonussystem skamlöst exploaterar statens sistahandsansvar.
Bankers halvoffentliga ställning är inget nytt förhållande, eller någon ny insikt. Dessvärre verkar den dock bortglömd av dagens bankstyrelser och bankledningar - i alla fall när det gäller de rörliga förmånerna!
Nya bonusreglerna bör slå igenom omedelbart, dvs. bonusar ska inte kunna vara baserade på enbart ett enda års resultat, t ex enbart 2008 eller enbart 2009, utan på långsiktigt hållbara resultat intjänade över flera år. Om inte en sådan förändring i beräkningssätt införs blir sannolikt konsekvensen att staten - i Sverige och andra länder - tvingas börjar intervenera så att risktagande på skattebetalarnas bekostnad omöjliggörs. Det kan ske genom mer långtgående krav på övergång till enbart fasta ersättningar, som då naturligtvis blir högre än idag, men dock uppnår syftet att inte vara riskdrivande.
Om bankerna segar och inte vill följa nya politiska riktlinjer som följer med krisen kommer acceptansen hos valmanskåren för framtida garantier och statliga räddningsaktioner att vittra bort. Det gäller Sverige såväl som andra länder. Måhända tycker dagens bankledningar att förverkat förtroende är ett potentiellt problem för nästa generation bankfolk att hantera i nästa kris, men de bör se betydligt längre än näsan räcker. Det bör i alla händelser de politiker och parlament göra när det gäller utformningen av nya regelverk för skydd av betalningssystem och finansiell stabilitet.
Banker är annorlunda. De är alltför viktiga för samhället för att skötas enbart av ägarna och ledningarna. Apropå uppgifterna om SEB och bonusar i dagens Svenska Dagbladet.
Bankers funktion är en del av den offentliga sfären. Det gäller även om alla aktieägarna är privata. Ägandet kan vara privat till 100 procent, men bankers funktion - sic! - är en del av den samhällsstyrda ekonomin.
Det politiska systemet är inför medborgarna ansvarigt för att betalningssystemet och finansiella systemet fungerar eftersom de är vitala delar av landets infrastruktur. I systemviktiga bankers bakgrund finns statens ansvar och garantier. Därför är staten - med eller utan tydlig lagstiftning - "owner of last resort" (sistahandsägare) till systemviktiga banker. Det går följaktligen inte ihop att de banker som i sista hand skyddas av statens garantier för sin överlevnad i kris, med bonussystem skamlöst exploaterar statens sistahandsansvar.
Bankers halvoffentliga ställning är inget nytt förhållande, eller någon ny insikt. Dessvärre verkar den dock bortglömd av dagens bankstyrelser och bankledningar - i alla fall när det gäller de rörliga förmånerna!
Nya bonusreglerna bör slå igenom omedelbart, dvs. bonusar ska inte kunna vara baserade på enbart ett enda års resultat, t ex enbart 2008 eller enbart 2009, utan på långsiktigt hållbara resultat intjänade över flera år. Om inte en sådan förändring i beräkningssätt införs blir sannolikt konsekvensen att staten - i Sverige och andra länder - tvingas börjar intervenera så att risktagande på skattebetalarnas bekostnad omöjliggörs. Det kan ske genom mer långtgående krav på övergång till enbart fasta ersättningar, som då naturligtvis blir högre än idag, men dock uppnår syftet att inte vara riskdrivande.
Om bankerna segar och inte vill följa nya politiska riktlinjer som följer med krisen kommer acceptansen hos valmanskåren för framtida garantier och statliga räddningsaktioner att vittra bort. Det gäller Sverige såväl som andra länder. Måhända tycker dagens bankledningar att förverkat förtroende är ett potentiellt problem för nästa generation bankfolk att hantera i nästa kris, men de bör se betydligt längre än näsan räcker. Det bör i alla händelser de politiker och parlament göra när det gäller utformningen av nya regelverk för skydd av betalningssystem och finansiell stabilitet.
måndag 11 januari 2010
Nya bonusregler mm. Kommentar till Odells utspel.
Nya bonusregler mm. Kommentar till Odells utspel.
– Nya bonusreglerna bör slå igenom omedelbart, dvs. bonusar ska inte kunna vara baserade på enbart ett enda års resultat, t ex enbart 2008 eller enbart 2009, utan på långsiktigt hållbara resultat intjänade över flera år. Om inte en sådan förändring i beräkningssätt införs blir sannolikt konsekvensen att staten – i Sverige och andra länder – tvingas börjar intervenera så att risktagande på skattebetalarnas bekostnad omöjliggörs. Det kan ske genom mer långtgående krav på övergång till enbart fasta ersättningar, som då naturligtvis blir högre än idag, men dock uppnår syftet att inte vara riskdrivande.
– Om bankerna segar och inte vill följa nya politiska riktlinjer som föjer med krisen kommer acceptansen hos valmanskåren för framtida garantier och statliga räddningsaktioner att vittra bort. Det gäller Sverige såväl som andra länder. Måhända tycker dagens bankledningar att förverkat förtroende är ett potentiellt problem för nästa generation bankfolk att hantera i nästa kris, men de bör se betydligt längre än näsan räcker. Det måste i alla händelser politiker och parlament nu göra när det gäller nya regler för skydd av betalningssystem och finansiell stabilitet.
– Bankledningar och bankstyrelser tycks dessvärre leva i en egen bubbla präglad av undfallenhet inför bonusmottagarnas krav, och utan fungerande antenner till den politiska världens ändrade syn på bonusar och bankers roll i samhället.
– Nya bonusreglerna bör slå igenom omedelbart, dvs. bonusar ska inte kunna vara baserade på enbart ett enda års resultat, t ex enbart 2008 eller enbart 2009, utan på långsiktigt hållbara resultat intjänade över flera år. Om inte en sådan förändring i beräkningssätt införs blir sannolikt konsekvensen att staten – i Sverige och andra länder – tvingas börjar intervenera så att risktagande på skattebetalarnas bekostnad omöjliggörs. Det kan ske genom mer långtgående krav på övergång till enbart fasta ersättningar, som då naturligtvis blir högre än idag, men dock uppnår syftet att inte vara riskdrivande.
– Om bankerna segar och inte vill följa nya politiska riktlinjer som föjer med krisen kommer acceptansen hos valmanskåren för framtida garantier och statliga räddningsaktioner att vittra bort. Det gäller Sverige såväl som andra länder. Måhända tycker dagens bankledningar att förverkat förtroende är ett potentiellt problem för nästa generation bankfolk att hantera i nästa kris, men de bör se betydligt längre än näsan räcker. Det måste i alla händelser politiker och parlament nu göra när det gäller nya regler för skydd av betalningssystem och finansiell stabilitet.
– Bankledningar och bankstyrelser tycks dessvärre leva i en egen bubbla präglad av undfallenhet inför bonusmottagarnas krav, och utan fungerande antenner till den politiska världens ändrade syn på bonusar och bankers roll i samhället.
torsdag 7 januari 2010
Island: Finland intar tuff hållning, i motsats till Financial Times ledare och krönikörer.
Island: Finland intar tuff hållning, i motsats till Financial Times ledare och krönikörer.
Islands moderna saga är just nu förfärlig präglad av val mellan pest och kolera. Ekonomisk realism talar för att den ekonomiska skuldbördan är för tung för att kunna betala av för de för skulderna oftast helt oskyldiga medborgarna. Men ska skulderna istället betalas av och efterskänkas av andra länders skattebetalare? Det förefaller knappast mer rättvist. Bördan måste, och kommer i sista hand, i avtal att delas mellan Island och omvärlden. Migrationen från Island av personer i arbetsför ålder - dvs en del landets ekonomiska bas - fördjupar krisen ytterligare.
Nedan återges fyra färska artiklar från Financial Times om den isländska krisen. De är inga bildsatta reportage om enskilda människor av det slag som är så populära i svenska media.
Först morgondagens nyhetsartikel om stödet från Norden (8/1), därefter dagens realistiska ledare (7/1), därefter en intellektuellt tämligen krävande debattartikel av en amerikansk professor, Michael Hudson (7/1), och till sist en insändare (letter to the editor) från två londonbaserade akademiker, Ann Pettifor and Jeremy Smith, från organisationen Advocacy International (7/1). Anledningen till att jag återger artiklarna är det stora antal mail som jag fått efter min förra artikel om islandskrisen från personer som är starkt engagerade i Islands öde, men som uppenbart inte får information och tillräcklig analys genom de media de brukar ta del av i Sverige.
**********************
January 7th, kl. 18.58.
Pressure builds on Iceland.
By Andrew Ward in Stockholm
Published: January 7 2010 18:58 : Last updated: January 7 2010 18:58
Iceland faces a battle to maintain united Nordic support for its economic recovery plans after Finland warned crucial financial aid could be held up by the dispute over ?3.9bn of lost bank deposits owed to Britain and the Netherlands.
Finland's admission that planned loans from Nordic countries to Iceland were likely to be delayed was the first concrete sign of international pressure after the Icelandic president this week blocked legislation to reimburse the UK and Dutch governments.
Steingrimur Sigfusson, Iceland's finance minister, flew to Oslo on Thursday night to meet his Norwegian counterpart and is due in Copenhagen on Friday for talks as Reykjavik scrambles to shore up Nordic support for its crisis-hit economy.
Nordic countries could determine the fate of its recovery plans because they are the biggest contributors to the rescue programme agreed with the International Monetary Fund after the Icelandic banking sector collapsed in 2008.
Finland's finance ministry said the next round of loans from the ?1.8bn ($2.5bn, £1.6bn) pledged by Nordic countries was likely to be put on hold while consultations took place over the standoff. Norway and Denmark said they were watching the situation closely. Sweden said the matter needed to be considered with the IMF board.
Nordic countries face a conflict between their regional loyalty to Iceland and their strong political and economic ties to the UK and the Netherlands, which are demanding reimbursement of money lost by British and Dutch savers in the failed Icesave online bank.
Olafur Ragnar Grimsson, the president, on Tuesday refused to sign legislation approving repayment, triggering a referendum on the issue that is likely to take place next month.
He cited public opposition to the deal as justification for his decision after more than a quarter of the electorate signed a petition against it. But an opinion poll on Wednesday indicated Icelanders may be having second thoughts. A Gallup survey found that 53 per cent of people would support the bill in a referendum, in which a simple majority is required for it to pass, marking a turnround from the 70 per cent opposition found in previous polls.
Britain and the Netherlands have warned that Iceland risks isolation if it rejects the deal, hinting that they would veto its bid to join the European Union and block IMF loans. Resolution of the issue is a condition of the Nordic loans, which are crucial to the broader IMF programme.
Iceland received the first ?300m loan from its Nordic partners last month. A similar amount was expected to follow the next IMF review, scheduled for this month. That review is now likely to be delayed.
Fitch, the credit rating agency, downgraded Iceland's main sovereign rating to "junk" status in response to the president's decision and Standard & Poor's said it could follow suit. Moody's said its financial position was strong enough to cope with a delay of "weeks or even months" to international loans.
******************************
FT ledare, January 6:
Do not put Iceland in a debtors' prison
Published: January 6 2010 19:49 : Last updated: January 6 2010 19:49
Olafur Ragnar Grimsson, Iceland's president, this week rejected a law settling his country's dispute with the UK and the Netherlands over the sorry Icesave affair. In truth he had little choice: a quarter of this fiercely independent electorate signed a petition against it, a show of defiance no leader can ignore.
The law will now go to a referendum, likely to vote it down. This may teach Dutch and British leaders the limits of what can be achieved with duress, but too late to do anyone much good.
Landsbanki offered the Icesave accounts under European "passporting" rules, which let banks open branches abroad if they satisfy the home country's regulators and take part in its deposit guarantee scheme. But as its October 2008 collapse showed, Landsbanki was exposed far beyond what Iceland's deposit guarantee fund could pay.
In June, the UK and the Netherlands agreed a 15-year loan to the guarantee fund to reimburse their Icesave depositors, but demanded an Icelandic government guarantee for the loan, which would leave taxpayers on the hook for more than one-third of Iceland's yearly output. (The amount actually paid would be less, depending on what can be recovered from Landsbanki assets). Icelandic legislators passed it only after limiting the guarantee to a share of economic growth over the life of the loan. When British and Dutch authorities balked at the guarantee possibly expiring with the debt still unpaid, changes were passed that were acceptable to the creditors - but not to Mr Grimsson or to most Icelanders.
It is hard to fathom the need to make an example of Iceland. For the creditors, the loans are trivial: they sum to ?3.9bn, one-hundredth of what the UK alone will borrow this year and next. Neighbourly generosity would cost Amsterdam and London next to nothing.
They are also not innocent victims. British and Dutch banks benefited greatly from the rules. Had they failed on the same scale, it is delusional to think their governments would take on hundreds of billions in debt to rescue foreign savers, and odious to force a weak neighbour to do the equivalent.
From the start, Iceland has been under the gun. Loans from Poland, Nordic neighbours and the IMF depend on successful IMF reviews that in turn hinge on an Icesave solution. A lifeline-grasping application for EU membership is hostage to British and Dutch goodwill.
Landsbanki showed that Europe must reform its rules to achieve stronger common standards. This will not be done by putting Iceland in a debtors' prison.
**********************************
Iceland can refuse debt servitude.
By Michael Hudson
Published: January 6 2010 19:56 : Last updated: January 6 2010 19:56
Olafur Ragnar Grimsson, Iceland's president, has created uproar with his decision to block legislation that would have repaid ?3.9bn ($5.6bn) lost by British and Dutch savers in a failed Icelandic bank, triggering a referendum that the government is expected to lose. The initial response by credit rating agencies was to downgrade Icelandic bonds, as if Iceland were repudiating its debts, Argentina-style.
But opponents of the bill have no intention of reneging on their legal obligations.
At issue is what the relevant European law says should be done - and, more to the point, what should have been done on October 6 2008, when Gordon Brown closed down the UK operations of Icesave, an online subsidiary of Landesbanki, Iceland's second-biggest bank. Icelandic authorities were given no voice in how to resolve matters. Did the British prime minister let Iceland off the hook by jumping the gun in reimbursing depositors as though they were covered by UK insurance rather than following European Union procedures?
Under normal conditions Iceland, a prospective EU member that had signed up to European deposit insurance rules, would have availed itself of the right to settle with depositors in an orderly manner. Article 10 of EU Directive 94/19/EC gave Iceland's Depositors' and Investors' Guarantee Fund (TIF) nine months to settle matters after the failure of a financial institution. Privately funded by domestic banks (unlike Britain's public Financial Services Agency), the TIF collected just 1 per cent of deposit liabilities as a risk premium.
The EU law did not anticipate a systemic failure and made no provision for the government to be liable beyond its insurance agency. But guidelines agreed by the Ecofin meeting of European Union finance ministers on November 14 2008 were clear: "These negotiating discussions shall be conducted in a compatible and co-ordinated manner and account will be taken of the difficult and unprecedented circumstances in which Iceland finds itself and the urgent necessity of deciding on measures which will enable Iceland to restore its financial and economic system."
So the broader issue concerns Iceland's ability to pay 250 per cent of its current gross domestic product - nearly $20,000 for each Icelandic citizen - to settle its Landsbanki mismanagement. The International Monetary Fund did not think this was a realistic option when its team calculated in November 2008 that: "A further depreciation of the exchange rate of 30 per cent would cause a further precipitous rise in the debt ratio (to 240 per cent of GDP in 2009) and would clearly be unsustainable."
Opponents of the Icesave agreement explain that they want to appeal to the EU rules regarding bank bail-outs and the Ecofin understanding that any agreement would preserve Iceland's economic viability. That is why Iceland's parliament, the Althing, asked last autumn for an impartial court to adjudicate the issue. Britain and the Netherlands turned down the request. They have been willing to negotiate over the timing of payments by Iceland - with interest mounting - but not the overall amount.
Iceland's government was willing to give in as the price necessary to obtain EU membership, but recent polls show that 70 per cent of voters have lost interest in joining. This is the same proportion estimated to oppose approving the Althing's agreement to give Britain and the Netherlands what they are demanding.
Icelandic voters are worried about how they reasonably can be expected to pay enough in taxes to cover the huge debt. The problem is that foreign debt is not paid out of GDP. It is paid out of balance-of-payments receipts from net exports, from the sale of assets to foreigners and from new borrowing. The market for cod is limited, and many of Iceland's quota licences already have been pledged to bankers for loans, whose debt service absorbs much of the export revenue. Interest charges also absorb most of the revenue from its aluminium exports and its geothermal and hydroelectric resources, leaving little taxable revenue behind.
There is also a dagger hanging over the heads of Iceland's homeowners: mortgages and other debts are indexed to the consumer price index. For an import-dependent country such as Iceland this, in effect, means the foreign exchange rate. Attempts to pay more foreign currency than the nation can generate in export earnings will cause the currency to depreciate and raise monthly mortgage bills. Many will lose their homes. Many already are. There is a moratorium on foreclosures, but it expires in February.
A pragmatic economic principle is at work in such conditions. Debts that cannot be paid, will not be (unless one pays back Peter by borrowing from Paul). At stake, therefore, is how much can be paid without wrecking Iceland's economy. How many Icelanders must lose their homes as carrying charges soar on mortgages indexed to the exchange rate? Emigration is accelerating, and many foreign workers already have left. How many more must depart? And if the post-Soviet experience of a steep and sudden drop in living standards is relevant, by how many years must Icelandic lifespans shorten?
The writer is professor of economics at the University of Missouri
*****************************
Unjust for Iceland to take sole responsibility
Published: January 7 2010 02:00 : Last updated: January 7 2010 02:00
From Ms Ann Pettifor and Mr Jeremy Smith.
Sir,
The president of Iceland's refusal to approve repayment to the British and Dutch governments should be welcomed (January 5). The pause gives the Anglo-Dutch governments an opportunity to withdraw their demand for full repayment from the government of Iceland, a country whose population at 317,000 is somewhat smaller than Leicester's.
The UK and the Netherlands, with a combined population of 76m, should cease to use economic force majeure on a tiny country, and accept the principle of co-responsibility for the crisis. Repayment of the nationalised losses of a private bank amounts to ?12,000 per Icelandic citizen, and will inevitably impact harshly on their lives and public services. By contrast the cost to Dutch and British taxpayers of the bail-out will be about ?50 per capita.
We understand the strong desire of the present government of Iceland to restore the country's tattered reputation.
But anyone reading the financial press in 2007 and 2008 (as opposed to the academic reports commissioned by Iceland's chamber of commerce) would have known that Iceland's banks were far from risk-free. That was why British and Dutch depositors enjoyed good rates of return on their deposits.
The British and Dutch governments have sound political reasons for protecting small savers lured into shark-infested financial waters. What is unjust is that the tiny population of Iceland should be forced to bear the full costs of the laxity of Icelandic, British and Dutch regulators and the reckless behaviour of private bankers and risk-takers.
Ann Pettifor and Jeremy Smith,
Advocacy International,
London NW1, UK.
Islands moderna saga är just nu förfärlig präglad av val mellan pest och kolera. Ekonomisk realism talar för att den ekonomiska skuldbördan är för tung för att kunna betala av för de för skulderna oftast helt oskyldiga medborgarna. Men ska skulderna istället betalas av och efterskänkas av andra länders skattebetalare? Det förefaller knappast mer rättvist. Bördan måste, och kommer i sista hand, i avtal att delas mellan Island och omvärlden. Migrationen från Island av personer i arbetsför ålder - dvs en del landets ekonomiska bas - fördjupar krisen ytterligare.
Nedan återges fyra färska artiklar från Financial Times om den isländska krisen. De är inga bildsatta reportage om enskilda människor av det slag som är så populära i svenska media.
Först morgondagens nyhetsartikel om stödet från Norden (8/1), därefter dagens realistiska ledare (7/1), därefter en intellektuellt tämligen krävande debattartikel av en amerikansk professor, Michael Hudson (7/1), och till sist en insändare (letter to the editor) från två londonbaserade akademiker, Ann Pettifor and Jeremy Smith, från organisationen Advocacy International (7/1). Anledningen till att jag återger artiklarna är det stora antal mail som jag fått efter min förra artikel om islandskrisen från personer som är starkt engagerade i Islands öde, men som uppenbart inte får information och tillräcklig analys genom de media de brukar ta del av i Sverige.
**********************
January 7th, kl. 18.58.
Pressure builds on Iceland.
By Andrew Ward in Stockholm
Published: January 7 2010 18:58 : Last updated: January 7 2010 18:58
Iceland faces a battle to maintain united Nordic support for its economic recovery plans after Finland warned crucial financial aid could be held up by the dispute over ?3.9bn of lost bank deposits owed to Britain and the Netherlands.
Finland's admission that planned loans from Nordic countries to Iceland were likely to be delayed was the first concrete sign of international pressure after the Icelandic president this week blocked legislation to reimburse the UK and Dutch governments.
Steingrimur Sigfusson, Iceland's finance minister, flew to Oslo on Thursday night to meet his Norwegian counterpart and is due in Copenhagen on Friday for talks as Reykjavik scrambles to shore up Nordic support for its crisis-hit economy.
Nordic countries could determine the fate of its recovery plans because they are the biggest contributors to the rescue programme agreed with the International Monetary Fund after the Icelandic banking sector collapsed in 2008.
Finland's finance ministry said the next round of loans from the ?1.8bn ($2.5bn, £1.6bn) pledged by Nordic countries was likely to be put on hold while consultations took place over the standoff. Norway and Denmark said they were watching the situation closely. Sweden said the matter needed to be considered with the IMF board.
Nordic countries face a conflict between their regional loyalty to Iceland and their strong political and economic ties to the UK and the Netherlands, which are demanding reimbursement of money lost by British and Dutch savers in the failed Icesave online bank.
Olafur Ragnar Grimsson, the president, on Tuesday refused to sign legislation approving repayment, triggering a referendum on the issue that is likely to take place next month.
He cited public opposition to the deal as justification for his decision after more than a quarter of the electorate signed a petition against it. But an opinion poll on Wednesday indicated Icelanders may be having second thoughts. A Gallup survey found that 53 per cent of people would support the bill in a referendum, in which a simple majority is required for it to pass, marking a turnround from the 70 per cent opposition found in previous polls.
Britain and the Netherlands have warned that Iceland risks isolation if it rejects the deal, hinting that they would veto its bid to join the European Union and block IMF loans. Resolution of the issue is a condition of the Nordic loans, which are crucial to the broader IMF programme.
Iceland received the first ?300m loan from its Nordic partners last month. A similar amount was expected to follow the next IMF review, scheduled for this month. That review is now likely to be delayed.
Fitch, the credit rating agency, downgraded Iceland's main sovereign rating to "junk" status in response to the president's decision and Standard & Poor's said it could follow suit. Moody's said its financial position was strong enough to cope with a delay of "weeks or even months" to international loans.
******************************
FT ledare, January 6:
Do not put Iceland in a debtors' prison
Published: January 6 2010 19:49 : Last updated: January 6 2010 19:49
Olafur Ragnar Grimsson, Iceland's president, this week rejected a law settling his country's dispute with the UK and the Netherlands over the sorry Icesave affair. In truth he had little choice: a quarter of this fiercely independent electorate signed a petition against it, a show of defiance no leader can ignore.
The law will now go to a referendum, likely to vote it down. This may teach Dutch and British leaders the limits of what can be achieved with duress, but too late to do anyone much good.
Landsbanki offered the Icesave accounts under European "passporting" rules, which let banks open branches abroad if they satisfy the home country's regulators and take part in its deposit guarantee scheme. But as its October 2008 collapse showed, Landsbanki was exposed far beyond what Iceland's deposit guarantee fund could pay.
In June, the UK and the Netherlands agreed a 15-year loan to the guarantee fund to reimburse their Icesave depositors, but demanded an Icelandic government guarantee for the loan, which would leave taxpayers on the hook for more than one-third of Iceland's yearly output. (The amount actually paid would be less, depending on what can be recovered from Landsbanki assets). Icelandic legislators passed it only after limiting the guarantee to a share of economic growth over the life of the loan. When British and Dutch authorities balked at the guarantee possibly expiring with the debt still unpaid, changes were passed that were acceptable to the creditors - but not to Mr Grimsson or to most Icelanders.
It is hard to fathom the need to make an example of Iceland. For the creditors, the loans are trivial: they sum to ?3.9bn, one-hundredth of what the UK alone will borrow this year and next. Neighbourly generosity would cost Amsterdam and London next to nothing.
They are also not innocent victims. British and Dutch banks benefited greatly from the rules. Had they failed on the same scale, it is delusional to think their governments would take on hundreds of billions in debt to rescue foreign savers, and odious to force a weak neighbour to do the equivalent.
From the start, Iceland has been under the gun. Loans from Poland, Nordic neighbours and the IMF depend on successful IMF reviews that in turn hinge on an Icesave solution. A lifeline-grasping application for EU membership is hostage to British and Dutch goodwill.
Landsbanki showed that Europe must reform its rules to achieve stronger common standards. This will not be done by putting Iceland in a debtors' prison.
**********************************
Iceland can refuse debt servitude.
By Michael Hudson
Published: January 6 2010 19:56 : Last updated: January 6 2010 19:56
Olafur Ragnar Grimsson, Iceland's president, has created uproar with his decision to block legislation that would have repaid ?3.9bn ($5.6bn) lost by British and Dutch savers in a failed Icelandic bank, triggering a referendum that the government is expected to lose. The initial response by credit rating agencies was to downgrade Icelandic bonds, as if Iceland were repudiating its debts, Argentina-style.
But opponents of the bill have no intention of reneging on their legal obligations.
At issue is what the relevant European law says should be done - and, more to the point, what should have been done on October 6 2008, when Gordon Brown closed down the UK operations of Icesave, an online subsidiary of Landesbanki, Iceland's second-biggest bank. Icelandic authorities were given no voice in how to resolve matters. Did the British prime minister let Iceland off the hook by jumping the gun in reimbursing depositors as though they were covered by UK insurance rather than following European Union procedures?
Under normal conditions Iceland, a prospective EU member that had signed up to European deposit insurance rules, would have availed itself of the right to settle with depositors in an orderly manner. Article 10 of EU Directive 94/19/EC gave Iceland's Depositors' and Investors' Guarantee Fund (TIF) nine months to settle matters after the failure of a financial institution. Privately funded by domestic banks (unlike Britain's public Financial Services Agency), the TIF collected just 1 per cent of deposit liabilities as a risk premium.
The EU law did not anticipate a systemic failure and made no provision for the government to be liable beyond its insurance agency. But guidelines agreed by the Ecofin meeting of European Union finance ministers on November 14 2008 were clear: "These negotiating discussions shall be conducted in a compatible and co-ordinated manner and account will be taken of the difficult and unprecedented circumstances in which Iceland finds itself and the urgent necessity of deciding on measures which will enable Iceland to restore its financial and economic system."
So the broader issue concerns Iceland's ability to pay 250 per cent of its current gross domestic product - nearly $20,000 for each Icelandic citizen - to settle its Landsbanki mismanagement. The International Monetary Fund did not think this was a realistic option when its team calculated in November 2008 that: "A further depreciation of the exchange rate of 30 per cent would cause a further precipitous rise in the debt ratio (to 240 per cent of GDP in 2009) and would clearly be unsustainable."
Opponents of the Icesave agreement explain that they want to appeal to the EU rules regarding bank bail-outs and the Ecofin understanding that any agreement would preserve Iceland's economic viability. That is why Iceland's parliament, the Althing, asked last autumn for an impartial court to adjudicate the issue. Britain and the Netherlands turned down the request. They have been willing to negotiate over the timing of payments by Iceland - with interest mounting - but not the overall amount.
Iceland's government was willing to give in as the price necessary to obtain EU membership, but recent polls show that 70 per cent of voters have lost interest in joining. This is the same proportion estimated to oppose approving the Althing's agreement to give Britain and the Netherlands what they are demanding.
Icelandic voters are worried about how they reasonably can be expected to pay enough in taxes to cover the huge debt. The problem is that foreign debt is not paid out of GDP. It is paid out of balance-of-payments receipts from net exports, from the sale of assets to foreigners and from new borrowing. The market for cod is limited, and many of Iceland's quota licences already have been pledged to bankers for loans, whose debt service absorbs much of the export revenue. Interest charges also absorb most of the revenue from its aluminium exports and its geothermal and hydroelectric resources, leaving little taxable revenue behind.
There is also a dagger hanging over the heads of Iceland's homeowners: mortgages and other debts are indexed to the consumer price index. For an import-dependent country such as Iceland this, in effect, means the foreign exchange rate. Attempts to pay more foreign currency than the nation can generate in export earnings will cause the currency to depreciate and raise monthly mortgage bills. Many will lose their homes. Many already are. There is a moratorium on foreclosures, but it expires in February.
A pragmatic economic principle is at work in such conditions. Debts that cannot be paid, will not be (unless one pays back Peter by borrowing from Paul). At stake, therefore, is how much can be paid without wrecking Iceland's economy. How many Icelanders must lose their homes as carrying charges soar on mortgages indexed to the exchange rate? Emigration is accelerating, and many foreign workers already have left. How many more must depart? And if the post-Soviet experience of a steep and sudden drop in living standards is relevant, by how many years must Icelandic lifespans shorten?
The writer is professor of economics at the University of Missouri
*****************************
Unjust for Iceland to take sole responsibility
Published: January 7 2010 02:00 : Last updated: January 7 2010 02:00
From Ms Ann Pettifor and Mr Jeremy Smith.
Sir,
The president of Iceland's refusal to approve repayment to the British and Dutch governments should be welcomed (January 5). The pause gives the Anglo-Dutch governments an opportunity to withdraw their demand for full repayment from the government of Iceland, a country whose population at 317,000 is somewhat smaller than Leicester's.
The UK and the Netherlands, with a combined population of 76m, should cease to use economic force majeure on a tiny country, and accept the principle of co-responsibility for the crisis. Repayment of the nationalised losses of a private bank amounts to ?12,000 per Icelandic citizen, and will inevitably impact harshly on their lives and public services. By contrast the cost to Dutch and British taxpayers of the bail-out will be about ?50 per capita.
We understand the strong desire of the present government of Iceland to restore the country's tattered reputation.
But anyone reading the financial press in 2007 and 2008 (as opposed to the academic reports commissioned by Iceland's chamber of commerce) would have known that Iceland's banks were far from risk-free. That was why British and Dutch depositors enjoyed good rates of return on their deposits.
The British and Dutch governments have sound political reasons for protecting small savers lured into shark-infested financial waters. What is unjust is that the tiny population of Iceland should be forced to bear the full costs of the laxity of Icelandic, British and Dutch regulators and the reckless behaviour of private bankers and risk-takers.
Ann Pettifor and Jeremy Smith,
Advocacy International,
London NW1, UK.
Kyla och risk för el-brist avslöjar bluffen med oppositionens el-politik.
Kyla och risk för el-brist avslöjar bluffen med oppositionens el-politik.
Idag råder iskyla i Sverige. Köldrekord hotar på många håll. Svenska Kraftnät har meddelat att den svenska effektsituationen är mycket ansträngd. Läget är mycket känsligt och kommer att innebära mycket höga elpriser vissa timmar, samt risk för att tillgänglig effekt inte räcker.
El-brist i Sverige, med andra ord! Och oppositionen lägger därtill förslag om att nästan halvera elproduktionen.
Miljöpartiet vill lägga ned kärnkraften "snabbt med början omedelbart" (partiprogrammet; se nedan) vilket alla framtida vintrar dramatiskt ökar risken för el-brist - och som då framtvingar ransonering av el. Därtill får vi med MP mycket höga elpriser. Miljöpartiet erkänner detta utan förbehåll: högre elpriser är bra! Vindkraft ger naturligtvis inget bidrag till elproduktionen vid kyla och vindstilla.
Miljöpartiets gottköpslösning - som inte är någon lösning utan enbart löst prat - är: "Om det uppstår brist på el [när kärnkraften läggs ned] bör detta lösas genom import av grön el." (partiprogrammet). Förlåt, men hur då? Och varifrån då?
MP och övriga oppositionen är därtill intensivt emot nya elkablar mellan Sverige och omvärlden. Men - framför allt - hur skulle sådan "grön" el från andra länder produceras? Med ett "grönt" trollspö?
Nej. Oppositionens energipolitik är inte seriös eller verklighetsbaserad. Det kan t ex vara kallt även i andra länder som är tänkta att exportera "grön" el till Sverige, när kyla råder här.
Nej, om MP får råda blir det återkommande el-brist på vintrarna, permanent skyhöga elpriser, import av rysk fossilgasbaserad el eller finsk kärnkraftsel, och sist men inte minst, nedlagd elintensiv basindustri och färre jobb i Sverige.
Bluffen är att det inte skulle märkas i plånbok, jobb, produktion och eltillgång när Miljöpartiet, Vänstern och Socialdemokraternas mål om att avskaffa kärnkraften, dvs. nästan hälften av normal elproduktion, ska uppfyllas.
Så här står det i miljöpartiets partiprogram: "Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart. . Hälften av kärnkraftselen kan effektiviseras bort, bland annat genom sparande och ersättning av eluppvärmning. Den andra hälften kan ersättas med bioenergi, vindkraft och solvärme. Också fossilanvändningen för värme och el ska minska. Elmarknaden måste fungera så att det blir dyrare att använda el när den är dyr att producera. Därigenom minskar elvärmen och då också marknaden för kärnkraft. Om det uppstår brist på el under energiomställningen bör detta lösas genom import av grön el."
Så här står det i vänsterpartiets partiprogram: "Kärnkraften skall avvecklas snarast möjligt."
Så här står det på vänsterpartiets hemsida:
"Vi anser att kärnkraften ska avvecklas av ekologiska, etiska och ekonomiska skäl. . Vi bedömer att risken med kärnkraften inte motsvarar nyttan. . Det finns hållbara alternativ." (Inget sägs närmare om "hållbara alternativ".)
Dock, så här skriver S-politikerna Hans Stenberg och Jasenko Omanovic i motion 2009/10:N228:
"Energiförsörjningen är en viktig förutsättning för konkurrenskraften eftersom energikostnaden är en mycket stor utgiftspost i basindustrin. Energipolitiken måste dels se till att det finns en tilltro till energiförsörjningen på lång sikt, dels se till att energikostnaderna hålls på en konkurrenskraftig nivå. Därför är en ansvarsfull och långsiktig energipolitik en grundförutsättning för basindustrins utvecklingsmöjligheter."
Idag råder iskyla i Sverige. Köldrekord hotar på många håll. Svenska Kraftnät har meddelat att den svenska effektsituationen är mycket ansträngd. Läget är mycket känsligt och kommer att innebära mycket höga elpriser vissa timmar, samt risk för att tillgänglig effekt inte räcker.
El-brist i Sverige, med andra ord! Och oppositionen lägger därtill förslag om att nästan halvera elproduktionen.
Miljöpartiet vill lägga ned kärnkraften "snabbt med början omedelbart" (partiprogrammet; se nedan) vilket alla framtida vintrar dramatiskt ökar risken för el-brist - och som då framtvingar ransonering av el. Därtill får vi med MP mycket höga elpriser. Miljöpartiet erkänner detta utan förbehåll: högre elpriser är bra! Vindkraft ger naturligtvis inget bidrag till elproduktionen vid kyla och vindstilla.
Miljöpartiets gottköpslösning - som inte är någon lösning utan enbart löst prat - är: "Om det uppstår brist på el [när kärnkraften läggs ned] bör detta lösas genom import av grön el." (partiprogrammet). Förlåt, men hur då? Och varifrån då?
MP och övriga oppositionen är därtill intensivt emot nya elkablar mellan Sverige och omvärlden. Men - framför allt - hur skulle sådan "grön" el från andra länder produceras? Med ett "grönt" trollspö?
Nej. Oppositionens energipolitik är inte seriös eller verklighetsbaserad. Det kan t ex vara kallt även i andra länder som är tänkta att exportera "grön" el till Sverige, när kyla råder här.
Nej, om MP får råda blir det återkommande el-brist på vintrarna, permanent skyhöga elpriser, import av rysk fossilgasbaserad el eller finsk kärnkraftsel, och sist men inte minst, nedlagd elintensiv basindustri och färre jobb i Sverige.
Bluffen är att det inte skulle märkas i plånbok, jobb, produktion och eltillgång när Miljöpartiet, Vänstern och Socialdemokraternas mål om att avskaffa kärnkraften, dvs. nästan hälften av normal elproduktion, ska uppfyllas.
Så här står det i miljöpartiets partiprogram: "Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart. . Hälften av kärnkraftselen kan effektiviseras bort, bland annat genom sparande och ersättning av eluppvärmning. Den andra hälften kan ersättas med bioenergi, vindkraft och solvärme. Också fossilanvändningen för värme och el ska minska. Elmarknaden måste fungera så att det blir dyrare att använda el när den är dyr att producera. Därigenom minskar elvärmen och då också marknaden för kärnkraft. Om det uppstår brist på el under energiomställningen bör detta lösas genom import av grön el."
Så här står det i vänsterpartiets partiprogram: "Kärnkraften skall avvecklas snarast möjligt."
Så här står det på vänsterpartiets hemsida:
"Vi anser att kärnkraften ska avvecklas av ekologiska, etiska och ekonomiska skäl. . Vi bedömer att risken med kärnkraften inte motsvarar nyttan. . Det finns hållbara alternativ." (Inget sägs närmare om "hållbara alternativ".)
Dock, så här skriver S-politikerna Hans Stenberg och Jasenko Omanovic i motion 2009/10:N228:
"Energiförsörjningen är en viktig förutsättning för konkurrenskraften eftersom energikostnaden är en mycket stor utgiftspost i basindustrin. Energipolitiken måste dels se till att det finns en tilltro till energiförsörjningen på lång sikt, dels se till att energikostnaderna hålls på en konkurrenskraftig nivå. Därför är en ansvarsfull och långsiktig energipolitik en grundförutsättning för basindustrins utvecklingsmöjligheter."
onsdag 6 januari 2010
Sveriges kredit till Island stoppas.
Sveriges kredit till Island stoppas.
Här är bakgrunden.
"Ett villkor för Sveriges och Nordens utbetalningar av Islandskrediten är att Island har avtal med Storbritannien och Nederländerna om lån för att täcka Islands åtaganden enligt EG:s insättningsdirektiv i dessa länder. Något sådant avtal är ännu inte slutgiltigt godkänt. Islands behov av internationella krediter är stort. Det är därför [riksdagens finansutskotts] förhoppning att ett avtal mellan Island och Storbritannien och Nederländerna snart kan godkännas så att processen med godkännande av översyner och kreditutbetalningar kan påskyndas."
Sålunda skrev riksdagens finansutskott i oktober 2009 och så beslöt även riksdagen i november 2009; betänkande FiU8: "Villkoren för Sveriges kredit till Island", http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3120&doktyp=betankande& bet=2009/10:FiU8 .
Men något snart godkännande av avtal har det inte blivit.
De senaste dagarnas besked från Islands president om nej tills vidare, och en folkomröstning om det av regeringen och Alltinget godkända avtalet gör det omöjligt för Sverige att utbetala någon kredit till Island. Den kan utbetalas tidigast när en folkomröstning på Island har sagt ja till uppgörelsen med bl. a Storbritannien och Nederländerna. Blir det ett nej, får det som konsekvens att regeringen faller, och nyval utlyses.
Det strider självklart mot rättskänslan hos de flesta av oss att vanliga finansiellt oskyldiga isländska medborgare ska behöva stå för notan när det är de för bankerna ansvariga som drog ned landet i dess mycket djupa kris. Men pudelns kärna är att det nog förefaller de flesta av oss ännu mera orättvist att brittiska, nederländska, svenska, norska m fl skattebetalare ska betala de skulder som Islands bankrutta banker och bankchefer lämnar efter sig. Ansvaret för att utvecklingen gick över styr på Island måste främst vila på Islands regeringar, dess myndigheter, och ytterst på landets demokratiska system. Det har uppenbarligen misslyckats att tillvarata medborgarnas intressen och bör följaktligen reformeras.
Med presidentens nej till det framförhandlade avtalet blir det tills vidare både dyrt och svårt för Island att låna utomlands. Utan avtal med IMF, Norden och EU i ryggen blir räntorna högre och krediterna färre; se t ex Financial Times http://www.ft.com/cms/s/0/46022a36-fa63-11de-beed-00144feab4 9a.html .
Islands EU-medlemskapsförhandlingar kommer att bli utdragna och blodlösa till dess ett avtal om skulderna mellan Island och omvärlden har ingåtts. Utan avtal inget EU-medlemskap för Island eftersom varje medlemsland har vetorätt beträffande nya medlemmar och det idag är osannolikt att Storbritannien och Nederländerna skulle ge grönt ljus för Island utan ett avtal som reglerar skuldfrågan.
Att Island nu skulle bli "politiskt isolerat" som t ex en rubrik i Financial Times säger tror jag dock inte. Nu gäller det istället att få islänningarna att förstå att avtalet är det minst dåliga alternativet, och att de och deras land är välkomna som EU-medlemmar.
Hellre än att bli politiskt isolerat är snarare risken att landet blir ekonomiskt ignorerat. Det är illa nog.
Här är bakgrunden.
"Ett villkor för Sveriges och Nordens utbetalningar av Islandskrediten är att Island har avtal med Storbritannien och Nederländerna om lån för att täcka Islands åtaganden enligt EG:s insättningsdirektiv i dessa länder. Något sådant avtal är ännu inte slutgiltigt godkänt. Islands behov av internationella krediter är stort. Det är därför [riksdagens finansutskotts] förhoppning att ett avtal mellan Island och Storbritannien och Nederländerna snart kan godkännas så att processen med godkännande av översyner och kreditutbetalningar kan påskyndas."
Sålunda skrev riksdagens finansutskott i oktober 2009 och så beslöt även riksdagen i november 2009; betänkande FiU8: "Villkoren för Sveriges kredit till Island", http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3120&doktyp=betankande& bet=2009/10:FiU8 .
Men något snart godkännande av avtal har det inte blivit.
De senaste dagarnas besked från Islands president om nej tills vidare, och en folkomröstning om det av regeringen och Alltinget godkända avtalet gör det omöjligt för Sverige att utbetala någon kredit till Island. Den kan utbetalas tidigast när en folkomröstning på Island har sagt ja till uppgörelsen med bl. a Storbritannien och Nederländerna. Blir det ett nej, får det som konsekvens att regeringen faller, och nyval utlyses.
Det strider självklart mot rättskänslan hos de flesta av oss att vanliga finansiellt oskyldiga isländska medborgare ska behöva stå för notan när det är de för bankerna ansvariga som drog ned landet i dess mycket djupa kris. Men pudelns kärna är att det nog förefaller de flesta av oss ännu mera orättvist att brittiska, nederländska, svenska, norska m fl skattebetalare ska betala de skulder som Islands bankrutta banker och bankchefer lämnar efter sig. Ansvaret för att utvecklingen gick över styr på Island måste främst vila på Islands regeringar, dess myndigheter, och ytterst på landets demokratiska system. Det har uppenbarligen misslyckats att tillvarata medborgarnas intressen och bör följaktligen reformeras.
Med presidentens nej till det framförhandlade avtalet blir det tills vidare både dyrt och svårt för Island att låna utomlands. Utan avtal med IMF, Norden och EU i ryggen blir räntorna högre och krediterna färre; se t ex Financial Times http://www.ft.com/cms/s/0/46022a36-fa63-11de-beed-00144feab4 9a.html .
Islands EU-medlemskapsförhandlingar kommer att bli utdragna och blodlösa till dess ett avtal om skulderna mellan Island och omvärlden har ingåtts. Utan avtal inget EU-medlemskap för Island eftersom varje medlemsland har vetorätt beträffande nya medlemmar och det idag är osannolikt att Storbritannien och Nederländerna skulle ge grönt ljus för Island utan ett avtal som reglerar skuldfrågan.
Att Island nu skulle bli "politiskt isolerat" som t ex en rubrik i Financial Times säger tror jag dock inte. Nu gäller det istället att få islänningarna att förstå att avtalet är det minst dåliga alternativet, och att de och deras land är välkomna som EU-medlemmar.
Hellre än att bli politiskt isolerat är snarare risken att landet blir ekonomiskt ignorerat. Det är illa nog.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
