SVT-debatt: Höjd skatt med minst 11 mdr kr/år för alla arbetande + ökat godtycke i sjukskrivningen + mer makt till Försäkringskassan över människorna.

SVT-debatt: Höjd skatt med minst 11 mdr kr/år för alla arbetande + ökat godtycke i sjukskrivningen + mer makt till Försäkringskassan över människorna.

S-besked 1: Höjd skatt med minst 11 mdr kr/år för alla arbetande enbart p.g.a. pensionärslöfte, plus ca 80 000 fler arbetslösa.

Om man ska ge även pensionärer jobbskatteavdragen 1 till 4 innebär det ett skattebortfall på ca 23 mdr kr varje år. Varifrån skall finansieringen till detta tas?

Ett sätt att åstadkomma utjämningen är att höja skatten för dem som är i arbetsför ålder, dvs ca ¾ av väljarna. Intressant nog angav Mona Sahlin i debatten (24/1) att utjämningen ”i första hand” ska ske genom en sänkning av pensionärers skatt. Det måste tolkas så att mer än hälften – dvs. minst 13,5 mdr kr/år – ska åstadkommas genom en permanent skattehöjning för övriga. Eftersom den skattehöjningen inte ska få träffa pensionärerna, måste den komma att belasta enbart dem som är i arbetsför ålder, och som arbetar. Pensionärerna kommer inte att få ett lika stort jobbskatteavdrag som det som idag finns, naturligtvis; de två grupperna ska ’mötas på vägen’. Det andra alternativet är att staten lånar och försvagar budgeten, och det är väl inte omöjligt att skulle bli vänsterpartiets krav.

Jobbskatteavdraget beräknas medföra att minst 80 000 färre än eljest är arbetslösa. Till finansieringskostnaden ovan (en transferering från arbetande till icke-arbetande), skall sålunda läggas den samhällsekonomiska kostnaden (bl .a BNP-bortfall) som det innebär att ytterligare 80 000 är arbetslösa och inte producerar – förutom den mycket höga rent mänskliga kostnaden för att vara arbetslös. Därtill kommer den transferering av a-kasseersättningar som behövs till dessa 80 000 extra arbetslösa från de arbetande och – märk väl! – även från pensionärerna.

Besked 2: Sjuka mer i händerna på sjukbyråkrater, och får mindre kontroll över livet.

Vänstertrojkan vill inte ha tidsgränser i sjukförsäkringen, men – märk väl – säger sig ändå vilja uppnå ett minskat antal personer i långtidssjukskrivning, förtidspension etc., och att fler människor ska komma tillbaka till arbete, bl. a genom rehabilitering.

Men om lika många ska komma tillbaka till arbetslivet utan tidsgränser som med tidsgränser måste alternativet ’utan tidsgränser’ utföras genom att man inför skarpare ’administrativa trakasserier’ av sjukskrivna.

Den sjukskrivne blir därmed också mer utlämnad till mer eller mindre svåra och godtyckliga bedömningar gentemot regelverket, och av sitt hälsotillstånd, som ska utföras av Försäkringskassans inte alltid mjuka och träffsäkra personal.

Alltså: man kan tycka att tidsgränser är obehagliga, men de är ofta enkla och tydliga, och innebär mindre av godtycke i tillämpning av schablonmässiga regler (”avstämningspunkter”, ”fördjupad prövning”, ”arbetsförmågan ska prövas”, ”möjligheter till förlängning”, ”individuell prövning”). De bygger inte på beslut hos en systemdiktator – Försäkringskassan – som med vänstertrojkas modell skulle behöva utöva vad som många gånger kommer att uppleva som mer och ganska godtycklig makt över – för den enskilde – oerhört viktiga beslut om hälsa och integritet.(Alla citaten är tagna från en DN-debattartikel om sjukförsäkringen den 19/1 2010 av Mona Sahlin m fl.)