Sveriges euro-debatt fick sig en rejäl och välkommen nytändning idag. På DN-debatt argumenterar 13 "kända vänsterdebattörer" för att Sverige så snart som möjligt bör införa euron som valuta (30/6). Från mitt förråd kan jag erbjuda kampanjtröjor med det nya vänsterbudskapet.
De trettons inlägg borde få den välkomna effekten att vi i detta land börjar reflektera över, och diskutera, den europeiska ekonomiska krisen mindre träaktigt än hittills; att vi nu fördjupar vinklingen för/emot eurosamarbetet, och nyhetssnuttarna från olika EU-möten.
Det vore för väl om vi kunde komma bort från Junilistans och Lars Calmfors insnöade problemformuleringsprivilegium - som accepterats av partier utom FP, och de ledande redaktionerna, - nämligen att eurofrågan är ett nationellt och nationalekonomiskt problem. Det är ju bara en liten delmängd av frågan. I själva verket är euron och det ekonomiska samarbetet en europeisk och politisk fråga men oerhörd räckvidd, sprängkraft och betydelse för vår framtid.
Dessutom: dagens europeiska problem har inte varit problemmakarna Junilistan och Calmfors traditionella huvudinvändning mot EMU. De har fokuserat på nationella strukturella ekonomiska olikheter som skulle utlösa asymmeteriska chocker. Dagens problem är istället nationella budget- och finanskriser och med olika orsaksbakgrund.
Jag instämmer med de tretton på fyra punkter:
1. Det är "en huvudlös ståndpunkt" att skylla krisen på den gemensamma valutan. Att ge euron skulden är en intellektuell förenkling och förolämpning som slunkit med alltför länge. Som t ex när Thomas Östros (S) nyligen i riksdagen som den naturligaste sak i världen kunde påstå att jag och FP är "farliga för Sverige" med vårt krav på eurobeslut nästa mandatperiod.
2. De trettons nej till euromotståndarnas ståndpunkt att länder kan devalvera sig ur sina problem; "en återgång till nationella valutor skulle utlösa nya spekulationer och en serie kraftiga devalveringar i Europa . med katastrofala [globala] effekter". Att länder inte kan devalvera sig ur sina problem är en välkommen - och egentligen väldigt naturlig - vänsterståndpunkt eftersom devalveringsreceptet bara gäller en kortsiktig akutbehandling. Devalveringskramarna bortser ju från förhistorien till kriser och orsaker till att länder hamnar i problem. ("One formula fits all" skulle man kunna travestera.) T ex kan naturligtvis inte Greklands systematiska budgetunderskottspolitik och decenniers växande skuld botas med en växelkursjustering då och då för att sänka reallönerna. Receptet är istället demokratiska beslut om ordning-och-reda reformer, mindre korruption och en bättre långsiktig ekonomisk politik och politisk kultur.
3. "Växande statsskulder utlöser oundvikligen spekulationsattacker", och skuldbergen måste stabiliseras och sedan minska. På kort sikt är detta bara möjligt på två sätt: lägre offentliga utgifter (dvs. spara) och högre intäkter (dvs. skatte- och avgiftshöjningar). Däremot tror jag inte på benämningen "oundvikligen" i sammanhanget.
4. "Protesterna [t ex i Grekland och Toronto] är destruktiva och måste omsättas i konstruktiva politiska ställningstaganden och beslut".
Summa summarum: Det är bara att instämma i en hel del av verklighetsanalysen, men inte i artikelns sex recept mot krisen, utom det första: "Kraftfullt stöd för euron." De övriga recepten är aningen överspelade, har svag verklighetsanknytning eller är hårda slag i luften. De trettons artikel är trots detta en uppfriskande intellektuell injektion i svensk europadebatt, och bör kunna tjäna som en motvikt till valrörelsens nationellt konvergerande ekonomiska debatt.
Ja till euron - redan nästa mandatperiod!
Carl B Hamilton,
Riksdagsman (FP. Ordförande i näringsutskottet, talesman (fp) för ekonomi-, energi, och näringspolitik. Suppl. Riksbanksfullmäktige.
Ledamot av folkpartiets partiledning och partistyrelse.
Professor i internationell ekonomi.
onsdag 30 juni 2010
söndag 27 juni 2010
Vänsterpartiets (och trojkan) nya EU-politik.
Idag publicerar Dagens Nyheter dokument som visar att Vänsterpartiet överger sina kongressbeslut i Europapolitiken för chansen att få sitta med i en rödgrön regering.
Frågan är om Ohlys parti någon gång sedan Molotov-Ribbentrop traktatens offentliggörande 1939 gjort en så fullständig och snabb omsvängning i utrikespolitiken som idag i EU-politiken.
Min reaktion är stor förvåning och tvivel. Hur ofta har inte Lars Ohly stolt deklarerat att hans parti är det enda som står fast och starkt för ett svenskt EU-motstånd. Nu ger han upp i praktiken upp sitt partis EU-motstånd. De flesta ståndpunkterna är i sig inte häpnadsväckande eller konstiga för oss som alltid varit för Europasamarbetet. Men vad ska en stackars V-väljare tänka och göra?
Men kan vi lita på Ohlys lappkast? Är inte omsvängningen litet för smart och för tätt inpå valet? Låt mig fästa uppmärksamheten på några punkter i omsvängningen:
Från att igår ha krävt att Sverige ska lämna EU vill nu Vänsterpartiet inte bara att Sverige ska vara med utan därtill ”att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU”. Vänsterpartiet anser numera att ”EU är en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem.” Borta är skriverier och tal om andra samarbetsformer, ett reviderat EFTA eller EES-avtal (med Norge) och FN som bas för samarbete med andra länder. Kort sagt, den traditionella V-linjen är övergiven. Intressant, särskilt som det sker utan kongressbeslut!
EU är plötsligt uppgraderat till en viktig och värdefull arena för vårt lands vänsterpolitiker. ”Sverige ska vara en tydlig röst i EU för att få EU att agera för hållbar utveckling, fred, demokrati, jämställdhet och rättvisa i världen.” Detta är ju inte mindre än en revolution i Vänsterparitets Europapolitik. Och, som sagt, utan något kongressbeslut.
Vidare skriver Vänsterpartiet nu under på att ”Sveriges medlemskap i EU betyder att vi, med bibehållen militär alliansfrihet, tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. I och med solidaritetsdeklarationen som formaliserats i det nya Lissabonfördraget (. …) Vi står dessutom bakom den utvidgade solidaritetsförklaring som omfattar hela Norden. Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”
Innebörden är att Vänsterpartiet inte bara accepterar Lissabonfördraget utan även är berett att sätta in svensk trupp till försvar av andra EU-länder. Eftersom de flesta av dessa också är Natomedlemmar kommer Vänsterpartiet att vara berett att vid USAs sida strida och ställa upp på andra sätt för alla europeiska Natoländers skydd. Bra och alldeles utmärkt!
”Vi vill inte utveckla EU i en federalistisk riktning. EU bör i huvudsak vara ett mellanstatligt samarbete med överstatliga inslag.” Detta är närmast ett trivialt påpekande efter senare års försvagning av EU-kommissionen och den viktiga, men mödosamma, EU-utvidgningen österut.
Det är naturligtvis intressant att Vänsterpartiet nu säger ja till att Sverige deltar i Natoledda operationer, förutom att Sverige ska kunna delta i försvaret av europeiska Natoländer. ”EU är en central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. … En rödgrön regering anser att … Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE.” (kursivering tillagd)
Ja, vi får väl se om detta är sista ordet beträffande vänsterpartiet och vänstertrojkans EU-politik. Även Miljöpartiet lägger ju om sin EU- och säkerhetspolitik i och med undertecknandet av denna programförklaring..
Frågan är om Ohlys parti någon gång sedan Molotov-Ribbentrop traktatens offentliggörande 1939 gjort en så fullständig och snabb omsvängning i utrikespolitiken som idag i EU-politiken.
Min reaktion är stor förvåning och tvivel. Hur ofta har inte Lars Ohly stolt deklarerat att hans parti är det enda som står fast och starkt för ett svenskt EU-motstånd. Nu ger han upp i praktiken upp sitt partis EU-motstånd. De flesta ståndpunkterna är i sig inte häpnadsväckande eller konstiga för oss som alltid varit för Europasamarbetet. Men vad ska en stackars V-väljare tänka och göra?
Men kan vi lita på Ohlys lappkast? Är inte omsvängningen litet för smart och för tätt inpå valet? Låt mig fästa uppmärksamheten på några punkter i omsvängningen:
Från att igår ha krävt att Sverige ska lämna EU vill nu Vänsterpartiet inte bara att Sverige ska vara med utan därtill ”att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU”. Vänsterpartiet anser numera att ”EU är en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem.” Borta är skriverier och tal om andra samarbetsformer, ett reviderat EFTA eller EES-avtal (med Norge) och FN som bas för samarbete med andra länder. Kort sagt, den traditionella V-linjen är övergiven. Intressant, särskilt som det sker utan kongressbeslut!
EU är plötsligt uppgraderat till en viktig och värdefull arena för vårt lands vänsterpolitiker. ”Sverige ska vara en tydlig röst i EU för att få EU att agera för hållbar utveckling, fred, demokrati, jämställdhet och rättvisa i världen.” Detta är ju inte mindre än en revolution i Vänsterparitets Europapolitik. Och, som sagt, utan något kongressbeslut.
Vidare skriver Vänsterpartiet nu under på att ”Sveriges medlemskap i EU betyder att vi, med bibehållen militär alliansfrihet, tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. I och med solidaritetsdeklarationen som formaliserats i det nya Lissabonfördraget (. …) Vi står dessutom bakom den utvidgade solidaritetsförklaring som omfattar hela Norden. Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”
Innebörden är att Vänsterpartiet inte bara accepterar Lissabonfördraget utan även är berett att sätta in svensk trupp till försvar av andra EU-länder. Eftersom de flesta av dessa också är Natomedlemmar kommer Vänsterpartiet att vara berett att vid USAs sida strida och ställa upp på andra sätt för alla europeiska Natoländers skydd. Bra och alldeles utmärkt!
”Vi vill inte utveckla EU i en federalistisk riktning. EU bör i huvudsak vara ett mellanstatligt samarbete med överstatliga inslag.” Detta är närmast ett trivialt påpekande efter senare års försvagning av EU-kommissionen och den viktiga, men mödosamma, EU-utvidgningen österut.
Det är naturligtvis intressant att Vänsterpartiet nu säger ja till att Sverige deltar i Natoledda operationer, förutom att Sverige ska kunna delta i försvaret av europeiska Natoländer. ”EU är en central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. … En rödgrön regering anser att … Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE.” (kursivering tillagd)
Ja, vi får väl se om detta är sista ordet beträffande vänsterpartiet och vänstertrojkans EU-politik. Även Miljöpartiet lägger ju om sin EU- och säkerhetspolitik i och med undertecknandet av denna programförklaring..
måndag 21 juni 2010
Vattenfalls investering i tysk brukol.
Kommentaren till nyheten idag att Vattenfall investerar i brytning av, och elproduktion från brunkol (DN och SVT 21/6) är:
- Det hade varit mycket bättre för både klimatet och Tyskland om Vattenfall hade investerat i koldioxidfri kärnkraft i stället för brunkol.
- Bör Vattenfall sälja sin brunkolsanläggning? Det beror på vad alternativet är. Bara om vi klimatvänner har anledning tro att den potentiella köparen är mer angelägen att minska koldioxidutsläppen än Vattenfall bör anläggningen i Tyskland säljas, och då till just denne mer klimatsmarte köpare. Jag tror dock att Vattenfall är minst lika angelägen som varje tänkbar köpare att minska utsläppen av koldioxid. Därför bör Vattenfall i nuläget inte sälja utan bör klimatförbättra sin anläggning. Så snart det går bör anläggningen dock ersättas av koldioxidfria energikällor, som kärnkraft och förnybara alternativ.
Det gäller att hålla huvudet kallt när besvärliga och viktiga frågor hanters med starkt känslomässig underton.
Referenser:
DN: http://www.dn.se/ekonomi/vattenfall-investerar-i-ekovarsting-1.1125523
SVT: http://svt.se/2.22620/1.2049521/vattenfalls_satsning_hotar_miljon
- Det hade varit mycket bättre för både klimatet och Tyskland om Vattenfall hade investerat i koldioxidfri kärnkraft i stället för brunkol.
- Bör Vattenfall sälja sin brunkolsanläggning? Det beror på vad alternativet är. Bara om vi klimatvänner har anledning tro att den potentiella köparen är mer angelägen att minska koldioxidutsläppen än Vattenfall bör anläggningen i Tyskland säljas, och då till just denne mer klimatsmarte köpare. Jag tror dock att Vattenfall är minst lika angelägen som varje tänkbar köpare att minska utsläppen av koldioxid. Därför bör Vattenfall i nuläget inte sälja utan bör klimatförbättra sin anläggning. Så snart det går bör anläggningen dock ersättas av koldioxidfria energikällor, som kärnkraft och förnybara alternativ.
Det gäller att hålla huvudet kallt när besvärliga och viktiga frågor hanters med starkt känslomässig underton.
Referenser:
DN: http://www.dn.se/ekonomi/vattenfall-investerar-i-ekovarsting-1.1125523
SVT: http://svt.se/2.22620/1.2049521/vattenfalls_satsning_hotar_miljon
fredag 18 juni 2010
Fritt fram för ny kärnkraft - äntligen!
Kommer det nu efter riksdagsbeslutet att byggas nya reaktorer? Ja definitivt, enligt min bedömning!
Här gäller det att bedöma tekniska förutsättningar och framtida lönsamhet.
Tekniken: Notera till att börja med att det idag i världen konstrueras 52 nya reaktorer och att det finns på 487 "på planeringsstadiet" (enligt KVA). I Sverige ska dock inga statliga subventioner utgå, enligt klockrent riksdagsbeslut den 17/6, vilket det kan göra i några av ovan utländska fall. De tekniska förutsättningarna är dock uppenbarligen uppfyllda i hundratals projekt.
Ekonomin: Många kärnkraftsskeptiker stirrar på byggkostnaden som om den ensam avgör lönsamheten. Men lönsamhet beror på mer än så.
Kostnaden för en ny reaktor är 55-65 mdr kronor. Huvuddelen av kostnaden är räntor på lånen som tas upp för att finansiera investeringen. Varje kalkyl är alltså mycket känslig för antagandet om vilka räntor som bör användas. Just idag är räntekostnaden låg. Om regeringar i världen verkligen sänker sitt upplåningsbehov pressar det marknadsräntorna närmaste åren.
Därtill kommer att nya verk kommer att ha en betydligt längre livstid än dagens, sannolikt upp mot 80 år. Lång livslängd betyder oerhört mycket för lönsamheten. Man kan jämföra med ett vindkraftverks korta livslängd på 15+ år. Under ett nytt kärnkraftverks livstid måste därför fem nya vindkraftverk ersättas efter varandra.
Det finns också en intäktssida. Lönsamheten påverkas naturligtvis av priset på produkten - dvs. elpriset. Högre elpris medför bättre lönsamhet.
(a) Trenden i Europa idag att av klimat- och budgetskäl använda ökade CO2-skatter höjer lönsamheten (indirekt) för bl. a kärnkraft. Det blir resultatet av en avsiktlig och välkommen klimatåtgärd, dessutom.
(b) Högre pris på utsläppsrätter höjer lönsamheten för kärnkraft eftersom dessa verk helt riktigt klassas som CO2-fria.
(c) Certifikatsystem - som stödjer investeringar i mer förnybar energi - driver upp priset på all el, dvs. även priset på el från kärnkraft, och förbättrar därmed även kärnkraftens lönsamhet. Ju mer man skruvar upp kraven i certifikatsystemet, desto högre blir det allmänna elpriset.
(d) När gamla reaktorer (och kolkraftverk) faller för åldersstrecket faller produktionskapacitet bort från marknaden. Bortfallet ökar knappheten på el, och därmed tenderar priset på el att stiga.
*
Det finns två skäl till omsvängningen i synen på kärnkraft jämfört med folkomröstningen år 1980, dvs. för 30 år sedan.
1. Klimathotet är akut.
2. Existerande 10 reaktorer måste snart bytas ut.
Klimatfrågan är så avgörande för vår jords framtid att man måste vara beredd att göra omprövningar. Tar man 2-gradersmålet på allvar, och får man ny information, bör man som beslutsfattare inte bita sig fast i gamla ståndpunkter och heliga kor. Det, om något, är oansvarigt och anti-intellektuellt.
Låt mig illustrera klimataspekten. Från början av 1970-talet till 2009: producerades ca 1900 TWh el i Sverige m hj a kärnkraft. Alternativet till detta hade varit kolbaserad el. Att vi istället använt kärnkraft innebär att Sveriges kärnkraft sedan början av 1970-talet har besparat atmosfären ca 1600 miljoner ton CO2! Hade kärnkraften inte funnits hade alltså atmosfären belastats med ytterligare 1600 miljoner ton CO2, och temperaturhöjningen hade gått ännu snabbare.
De äldsta av dagens reaktorer måste av tekniska och säkerhetshänsyn stängas om 10-15 år. Vi som nation saknar handlingsfrihet att dra ut på tidpunkten för detta. Vi kan inte i "lugn och ro" och "successivt" avvakta till det passar oss av politiska skäl att stänga dessa tio reaktorer.
Den korrekta beskrivningen av beslutsläget är istället att kärnkraften blir kvar max till dess säkerhet och ekonomi gör att den måste läggas ned. Politiker kan inte välja och vraka tidpunkt för en nedläggning.
Men just välja och vraka tidpunkt gör man i oppositionens alternativ: Kärnkraften ska "successivt fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd, och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor och energieffektivisering". Mona Sahlin talade i partiledardebatten (16/6) om att "byta ut [kärnkraft] i lugn och ro i lagom takt" till något annat.
Detta är tankefel: Oppositionen argumenterar, och målar upp en verklighetsbild, som om oppositionen har kontroll över avvecklingen ("lugn och ro", "lagom takt"). Men den kontrollen har ingen politiker eftersom kärnkraftverken av ekonomi- och säkerhetsskäl stänger av sig själva när de blir ca 50 år, dvs. från 2022.
Tidpunkten för senaste avveckling av nuvarande reaktorer bestäms alltså av teknikens begränsningar och av säkerhetskrav - icke av oss politiker! Med sin politik riskerar oppositionen därför att försätta Sverige i ett nödläge utan handlingsfrihet vad gäller elförsörjningen; ett Sverige som ju närmare vi kommer 2020-talet får leva med kniven på strupen inför säkra nedläggningar av CO2-fri elproduktion, och osäkra och oklara ersättningsalternativ.
Jo men - säger någon - det finns väl ett elöverskott? Ja, men bara till det ögonblick när reaktorer måste läggas ned. Elöverskottet - som finns i mellantiden - beror på en kontinuerlig uppgraderingen av kapaciteten hos existerande reaktorer. Med 9 TWh till 2009-2015.
Lägg märke till att både MP och V alltid varit emot uppgradering av reaktorer. Ett elöverskott är dock inget problem. El kan exporteras när det finns kablar. Men fler elkablar är S-oppositionen emot sedan tidigare. Alltså: V och MP är emot uppgradering. S är emot kablar för utrikeshandel med el. Det råder en elröra på vänstersidan i politiken.
Oppositionens alternativ innebär häftiga elprisökningar.
Mindre producerad el medför högre elpriser. Räddningen menar oppositionen ligger i "energieffektivisering". Men sådan åstadkoms främst genom med högre elpriser.
Minns elpriserna och människors oro och ilska i vintras när två reaktorer krånglade. Vad riskerar inte elpriserna att bli om tio reaktorer läggs ned permanent? Det bör man fundera över.
Oppositionen kan inte, och har inte heller, redovisat någon ersättning av elproduktion för nära hälften av Sveriges elförsörjning som de vill ta bort (kärnkraften står idag för ca 45 procent), om det inte är så att oppositionen tänker sig drakoniska elprisökningar och ransonering av el för att driva ned efterfrågan.
Glädjekalkyler om energieffektivisering har vi sett många och i många år. Enstaka lyckade exempel på effektivisering upphöjs regelmässigt till allmän sanning och generell slutsats för hela Sverige. På så sätt skapar oppositionen synvillor att Sverige utan uppoffringar och utan att det märks kan lägga ned nära halva Sveriges elproduktion. Det är naturligtvis fel.
En drastisk effektivisering, som oppositionen står för, innebär kraftigt höjda el-priser. Hur mycket högre elpriser blir det om man ska effektivisera bort nära 45 procent av el-användningen? Får hushållen dubbla elpriser? Företagens elräkningar rakar i höjden och de stimuleras att lägga ned i Sverige. Hur många jobb räknar oppositionen med att det försvinner?
Partiernas sympatisörer om kärnkraft.
Enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet gäller att bland centersympatisörer väger det jämt mellan att avveckla eller använda kärnkraft långsiktigt. Bland socialdemokratiska sympatisörer är en majoritet för långsiktig användning, trots att partiets elit vill avveckla. S-sympatisörerna är betydligt mera positivt inställda till kärnkraft än C-sympatisörerna. Det parti som är mest ur fas med sina sympatisörer är alltså socialdemokraterna.
Här gäller det att bedöma tekniska förutsättningar och framtida lönsamhet.
Tekniken: Notera till att börja med att det idag i världen konstrueras 52 nya reaktorer och att det finns på 487 "på planeringsstadiet" (enligt KVA). I Sverige ska dock inga statliga subventioner utgå, enligt klockrent riksdagsbeslut den 17/6, vilket det kan göra i några av ovan utländska fall. De tekniska förutsättningarna är dock uppenbarligen uppfyllda i hundratals projekt.
Ekonomin: Många kärnkraftsskeptiker stirrar på byggkostnaden som om den ensam avgör lönsamheten. Men lönsamhet beror på mer än så.
Kostnaden för en ny reaktor är 55-65 mdr kronor. Huvuddelen av kostnaden är räntor på lånen som tas upp för att finansiera investeringen. Varje kalkyl är alltså mycket känslig för antagandet om vilka räntor som bör användas. Just idag är räntekostnaden låg. Om regeringar i världen verkligen sänker sitt upplåningsbehov pressar det marknadsräntorna närmaste åren.
Därtill kommer att nya verk kommer att ha en betydligt längre livstid än dagens, sannolikt upp mot 80 år. Lång livslängd betyder oerhört mycket för lönsamheten. Man kan jämföra med ett vindkraftverks korta livslängd på 15+ år. Under ett nytt kärnkraftverks livstid måste därför fem nya vindkraftverk ersättas efter varandra.
Det finns också en intäktssida. Lönsamheten påverkas naturligtvis av priset på produkten - dvs. elpriset. Högre elpris medför bättre lönsamhet.
(a) Trenden i Europa idag att av klimat- och budgetskäl använda ökade CO2-skatter höjer lönsamheten (indirekt) för bl. a kärnkraft. Det blir resultatet av en avsiktlig och välkommen klimatåtgärd, dessutom.
(b) Högre pris på utsläppsrätter höjer lönsamheten för kärnkraft eftersom dessa verk helt riktigt klassas som CO2-fria.
(c) Certifikatsystem - som stödjer investeringar i mer förnybar energi - driver upp priset på all el, dvs. även priset på el från kärnkraft, och förbättrar därmed även kärnkraftens lönsamhet. Ju mer man skruvar upp kraven i certifikatsystemet, desto högre blir det allmänna elpriset.
(d) När gamla reaktorer (och kolkraftverk) faller för åldersstrecket faller produktionskapacitet bort från marknaden. Bortfallet ökar knappheten på el, och därmed tenderar priset på el att stiga.
*
Det finns två skäl till omsvängningen i synen på kärnkraft jämfört med folkomröstningen år 1980, dvs. för 30 år sedan.
1. Klimathotet är akut.
2. Existerande 10 reaktorer måste snart bytas ut.
Klimatfrågan är så avgörande för vår jords framtid att man måste vara beredd att göra omprövningar. Tar man 2-gradersmålet på allvar, och får man ny information, bör man som beslutsfattare inte bita sig fast i gamla ståndpunkter och heliga kor. Det, om något, är oansvarigt och anti-intellektuellt.
Låt mig illustrera klimataspekten. Från början av 1970-talet till 2009: producerades ca 1900 TWh el i Sverige m hj a kärnkraft. Alternativet till detta hade varit kolbaserad el. Att vi istället använt kärnkraft innebär att Sveriges kärnkraft sedan början av 1970-talet har besparat atmosfären ca 1600 miljoner ton CO2! Hade kärnkraften inte funnits hade alltså atmosfären belastats med ytterligare 1600 miljoner ton CO2, och temperaturhöjningen hade gått ännu snabbare.
De äldsta av dagens reaktorer måste av tekniska och säkerhetshänsyn stängas om 10-15 år. Vi som nation saknar handlingsfrihet att dra ut på tidpunkten för detta. Vi kan inte i "lugn och ro" och "successivt" avvakta till det passar oss av politiska skäl att stänga dessa tio reaktorer.
Den korrekta beskrivningen av beslutsläget är istället att kärnkraften blir kvar max till dess säkerhet och ekonomi gör att den måste läggas ned. Politiker kan inte välja och vraka tidpunkt för en nedläggning.
Men just välja och vraka tidpunkt gör man i oppositionens alternativ: Kärnkraften ska "successivt fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd, och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor och energieffektivisering". Mona Sahlin talade i partiledardebatten (16/6) om att "byta ut [kärnkraft] i lugn och ro i lagom takt" till något annat.
Detta är tankefel: Oppositionen argumenterar, och målar upp en verklighetsbild, som om oppositionen har kontroll över avvecklingen ("lugn och ro", "lagom takt"). Men den kontrollen har ingen politiker eftersom kärnkraftverken av ekonomi- och säkerhetsskäl stänger av sig själva när de blir ca 50 år, dvs. från 2022.
Tidpunkten för senaste avveckling av nuvarande reaktorer bestäms alltså av teknikens begränsningar och av säkerhetskrav - icke av oss politiker! Med sin politik riskerar oppositionen därför att försätta Sverige i ett nödläge utan handlingsfrihet vad gäller elförsörjningen; ett Sverige som ju närmare vi kommer 2020-talet får leva med kniven på strupen inför säkra nedläggningar av CO2-fri elproduktion, och osäkra och oklara ersättningsalternativ.
Jo men - säger någon - det finns väl ett elöverskott? Ja, men bara till det ögonblick när reaktorer måste läggas ned. Elöverskottet - som finns i mellantiden - beror på en kontinuerlig uppgraderingen av kapaciteten hos existerande reaktorer. Med 9 TWh till 2009-2015.
Lägg märke till att både MP och V alltid varit emot uppgradering av reaktorer. Ett elöverskott är dock inget problem. El kan exporteras när det finns kablar. Men fler elkablar är S-oppositionen emot sedan tidigare. Alltså: V och MP är emot uppgradering. S är emot kablar för utrikeshandel med el. Det råder en elröra på vänstersidan i politiken.
Oppositionens alternativ innebär häftiga elprisökningar.
Mindre producerad el medför högre elpriser. Räddningen menar oppositionen ligger i "energieffektivisering". Men sådan åstadkoms främst genom med högre elpriser.
Minns elpriserna och människors oro och ilska i vintras när två reaktorer krånglade. Vad riskerar inte elpriserna att bli om tio reaktorer läggs ned permanent? Det bör man fundera över.
Oppositionen kan inte, och har inte heller, redovisat någon ersättning av elproduktion för nära hälften av Sveriges elförsörjning som de vill ta bort (kärnkraften står idag för ca 45 procent), om det inte är så att oppositionen tänker sig drakoniska elprisökningar och ransonering av el för att driva ned efterfrågan.
Glädjekalkyler om energieffektivisering har vi sett många och i många år. Enstaka lyckade exempel på effektivisering upphöjs regelmässigt till allmän sanning och generell slutsats för hela Sverige. På så sätt skapar oppositionen synvillor att Sverige utan uppoffringar och utan att det märks kan lägga ned nära halva Sveriges elproduktion. Det är naturligtvis fel.
En drastisk effektivisering, som oppositionen står för, innebär kraftigt höjda el-priser. Hur mycket högre elpriser blir det om man ska effektivisera bort nära 45 procent av el-användningen? Får hushållen dubbla elpriser? Företagens elräkningar rakar i höjden och de stimuleras att lägga ned i Sverige. Hur många jobb räknar oppositionen med att det försvinner?
Partiernas sympatisörer om kärnkraft.
Enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet gäller att bland centersympatisörer väger det jämt mellan att avveckla eller använda kärnkraft långsiktigt. Bland socialdemokratiska sympatisörer är en majoritet för långsiktig användning, trots att partiets elit vill avveckla. S-sympatisörerna är betydligt mera positivt inställda till kärnkraft än C-sympatisörerna. Det parti som är mest ur fas med sina sympatisörer är alltså socialdemokraterna.
onsdag 16 juni 2010
MP och kärnkraften. Replik på DN-debatt idag (16/6).
I sin artikel på DN-debatt idag vill Wetterstrand och Eriksson visa att kärnkraften skulle vara en teknik på nedgång (DN 16 juni 2010). Det har enligt dem inte byggts nya reaktorer i Västeuropa "på decennier". De påstår att "Sverige klarar sig bra med förnybara energikällor". Men exakt hur Sverige ska klara sig när nära halva den svenska elproduktionen försvinner är oklart.
Det stämmer att kärnkraftens andel av den globala energiproduktionen har sjunkit de senaste åren. 1998 stod kärnkraften för 17 procent av den totala energin, vilket till 2008 hade minskat till 14 procent.
De flesta av världens reaktorer byggdes under en kort period från mitten på sextiotalet till början på 1980-talet. Dessa reaktorer börjar nu nå pensionsålder och tas ur drift. Det har dock inget att göra med att kärnkraften är en "omodern teknik". Tvärtom pågår ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete med moderna reaktorer och nya tekniker. Det finns också planer världen över att ersätta pensionsnära reaktorer med nya. I Asien pågår också, som Wetterstrand och Eriksson noterar, en kraftig utbyggnad av helt ny kärnkraften.
Påståendet i artikeln om att det inte byggts någon reaktor i Europa på decennier är också märkligt. Till exempel i Finland pågår bygget av en ny reaktor för fullt och ytterligare minst en ny reaktor planeras. I Frankrike byggs nya reaktorer och även på andra håll planeras för ny kärnkraft.
Det är också vilseledande av Wetterstrand och Eriksson att säga att ny kärnkraft "kommer subventioneras". Det gäller inte i Sverige. Regeringen är glasklar på den punkten. Tvärtom så utökar regeringen nu skadeståndsansvaret betydligt för reaktorägaren.
Wetterstrand och Eriksson anför som argument mot kärnkraften att "vindkraften har byggts ut 70 gånger mer än kärnkraften". De låter dock bli att nämna att vindkraften fortfarande bara står för ca 1 procent av världens elproduktion och 2 procent av den svenska elproduktionen. En ökning blir lätt väldigt stor i procent om man startar från en väldigt liten bas. Detta enkla förhållande använder Wetterstrand och Eriksson till att skapa en synvilla. I själva verket - om man räknar i TWh - blir bilden en annan.
Den snabba utbyggnaden av vindkraften som nu pågår sker från en mycket låg nivå. Dessutom står ibland vindkraften still när Sverige behöver energin som mest. Det visade sig inte minst under vinterns köldknäpp, då vindkraften i genomsnitt bidrog med en procent av energiproduktionen. En energipolitik som vilar alltför tungt på vindkraft riskerar därför ge kraftigt svängningar i elpriserna, frekventa pristoppar och importbehov av fossilbaserad energi.
Allt fler inser att kärnkraften kan ge ett viktigt bidrag i kampen mot de fossila energikällorna. Det är fel att, som Wetterstrand och Eriksson gör, ställa kärnkraft mot förnybar energi.
Användningen av fossil energi i världen är fortfarande massiv. I våra södra grannländer står kol och gas för en stor del av energiförsörjningen. Kärnkraften kan inte ensam ersätta den fossila energin. En utbyggnad av den förnybara energin behövs också. Men ska kärnkraften avvecklas i Europa samtidigt som användningen av fossil energi ska minska kraftigt, ja då kommer Europa få stora problem med sin energiförsörjning. Elintensiv industri flyttar då till någon annan del av världen. Eller så uppnår vi inte de ambitiösa klimatmålen. Båda dessa alternativ är dåliga lösningar för Sverige och Europa.
Som argument mot kärnkraften anförs i artikeln också att tekniken är dyr. Det stämmer att det är kostsamt att bygga en ny kärnkraftsreaktor. Å andra sidan är driftskostnaderna när reaktorn väl klar låga och en ny reaktor levererar pålitligt energi under lång tid. Ett modernt kärnkraftverk levererar el i 60-80 år medan ett vindkraftverk är slut efter 15-20 år. Lönsamheten hänger i stor utsträckning på elpriset.
Med ett växande klimathot och en utsläppshandel som gör fossil energi allt dyrare är det mycket troligt att kärnkraften kommer vara ett intressant energislag att investera i inför framtiden. Om inte så har väl Wetterstrand och Eriksson ingenting att oroa sig för - då borde även de kunna tänka sig att ta bort förbudet mot detta energislag.
Prenumeration kan anmälas direkt på http://www.folkpartiet.se/carlssnyhetsbrev
Det stämmer att kärnkraftens andel av den globala energiproduktionen har sjunkit de senaste åren. 1998 stod kärnkraften för 17 procent av den totala energin, vilket till 2008 hade minskat till 14 procent.
De flesta av världens reaktorer byggdes under en kort period från mitten på sextiotalet till början på 1980-talet. Dessa reaktorer börjar nu nå pensionsålder och tas ur drift. Det har dock inget att göra med att kärnkraften är en "omodern teknik". Tvärtom pågår ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete med moderna reaktorer och nya tekniker. Det finns också planer världen över att ersätta pensionsnära reaktorer med nya. I Asien pågår också, som Wetterstrand och Eriksson noterar, en kraftig utbyggnad av helt ny kärnkraften.
Påståendet i artikeln om att det inte byggts någon reaktor i Europa på decennier är också märkligt. Till exempel i Finland pågår bygget av en ny reaktor för fullt och ytterligare minst en ny reaktor planeras. I Frankrike byggs nya reaktorer och även på andra håll planeras för ny kärnkraft.
Det är också vilseledande av Wetterstrand och Eriksson att säga att ny kärnkraft "kommer subventioneras". Det gäller inte i Sverige. Regeringen är glasklar på den punkten. Tvärtom så utökar regeringen nu skadeståndsansvaret betydligt för reaktorägaren.
Wetterstrand och Eriksson anför som argument mot kärnkraften att "vindkraften har byggts ut 70 gånger mer än kärnkraften". De låter dock bli att nämna att vindkraften fortfarande bara står för ca 1 procent av världens elproduktion och 2 procent av den svenska elproduktionen. En ökning blir lätt väldigt stor i procent om man startar från en väldigt liten bas. Detta enkla förhållande använder Wetterstrand och Eriksson till att skapa en synvilla. I själva verket - om man räknar i TWh - blir bilden en annan.
Den snabba utbyggnaden av vindkraften som nu pågår sker från en mycket låg nivå. Dessutom står ibland vindkraften still när Sverige behöver energin som mest. Det visade sig inte minst under vinterns köldknäpp, då vindkraften i genomsnitt bidrog med en procent av energiproduktionen. En energipolitik som vilar alltför tungt på vindkraft riskerar därför ge kraftigt svängningar i elpriserna, frekventa pristoppar och importbehov av fossilbaserad energi.
Allt fler inser att kärnkraften kan ge ett viktigt bidrag i kampen mot de fossila energikällorna. Det är fel att, som Wetterstrand och Eriksson gör, ställa kärnkraft mot förnybar energi.
Användningen av fossil energi i världen är fortfarande massiv. I våra södra grannländer står kol och gas för en stor del av energiförsörjningen. Kärnkraften kan inte ensam ersätta den fossila energin. En utbyggnad av den förnybara energin behövs också. Men ska kärnkraften avvecklas i Europa samtidigt som användningen av fossil energi ska minska kraftigt, ja då kommer Europa få stora problem med sin energiförsörjning. Elintensiv industri flyttar då till någon annan del av världen. Eller så uppnår vi inte de ambitiösa klimatmålen. Båda dessa alternativ är dåliga lösningar för Sverige och Europa.
Som argument mot kärnkraften anförs i artikeln också att tekniken är dyr. Det stämmer att det är kostsamt att bygga en ny kärnkraftsreaktor. Å andra sidan är driftskostnaderna när reaktorn väl klar låga och en ny reaktor levererar pålitligt energi under lång tid. Ett modernt kärnkraftverk levererar el i 60-80 år medan ett vindkraftverk är slut efter 15-20 år. Lönsamheten hänger i stor utsträckning på elpriset.
Med ett växande klimathot och en utsläppshandel som gör fossil energi allt dyrare är det mycket troligt att kärnkraften kommer vara ett intressant energislag att investera i inför framtiden. Om inte så har väl Wetterstrand och Eriksson ingenting att oroa sig för - då borde även de kunna tänka sig att ta bort förbudet mot detta energislag.
Prenumeration kan anmälas direkt på http://www.folkpartiet.se/carlssnyhetsbrev
tisdag 15 juni 2010
Vänsterpartierna på DN-debatt: En kvasisocialistisk vision av arbetsmarknaden
Vänsterpartierna har i dag på DN debatt presenterat sin politik för jobben. Men det är inga riktiga jobb i privata företag eller fler egenföretagare som föreslås. Huvudnumret är att vänsterpartierna med offentliga medel vill "investera" för att skapa nya jobb, dvs. en expansion av den offentliga sektorn. Men krisen har ju drabbat den privata sektorn! Det är där export- och sysselsättningsbortfallet finns!
Men all offentlig expansionen finansieras antingen genom ökad upplåning (dvs. framtida generationer betalar på en växande skuld) eller höjda skatter (som ofta pressar ned lönsamhet och hushållsinkomster idag).
Det för vänstern självklara svaret, men som inte står i artikeln, är höjda skatter. Oppositionen har frågat allmänheten om sänkta skatter ger fler jobb. De borde också ha frågat om svenskarna tror att höjda skatter ger fler jobb eftersom det är deras underförstådda alternativ.
Vänsterpartierna presenterar därmed en ny kvasisocialistsk vision: De vill behålla marknadsekonomi men jobben ska skapas och ackumuleras i den offentliga sektorn. I slutändan får vi en kvasisocialiserad arbetsmarknad där sysselsättningen görs helt beroende av den offentliga sektorns utveckling.
Men vad blir effekten på svensk ekonomi och jobben av en sådan politik?
Den ekonomiska krisen har slagit hårt framför allt mot den svenska exportindustrin. Det är den privata sektorn som har tvingats att säga upp personal. Vänsterpartierna svar för framtiden är att dessa arbetstillfällen ska ersättas med offentligt finansierade eller subventionerade jobb. Skatterna ska höjas och statens utgifter ökas. Men för metallarbetaren som förlorat jobbet är inte jobb i välfärdssektorn lösningen. Dessutom är det de privata företagen i kombination med offentlig service och tjänster som skapar resurserna till välfärden. Det fungerar inte med enbart offentlig sektor. Ett högre skattetryck och en växande offentlig ekonomi leder till färre jobb i det privata näringslivet, och inte fler.
Sverige och svensk ekonomi står framöver inför ett antal utmaningar i en allt mer globaliserad värld. Konkurrensen från snabbväxande utvecklignsländer ökar. Vi behöver rusta Sverige inför kommande utmaningar. I det läget väljer vänsterpartierna att gå till val på en backspegelpolitik som känns obsolet i en allt mer globaliserad värld. Vänsterpartierna vill höja skatterna för företag och på arbete och det trots att de svenska finanserna är starka. Medan man i andra länder i Europa försöker undvika höjda skatter som skadar arbets- och företagarviljan när de ska sanera sina ekonomier, vill vänsterpartierna helt självvalt gå emot strömmen och försämra drivkrafterna för privat företagande och arbete.
De få rader i artikeln som rör den privata sektorn ekar ihåligt. Oppositionen gör stor sak av att en småföretagare får sänkt skatt med ca med ca 50 000 kronor. Men de nämner inte att företag som har mer än en ung person anställd faktiskt kommer att få höjd skatt. Dubbleringen av arbetsgivaravgiften för dem under 26 år ger en skattehöjning på runt 30 000 kronor om året för en enda ung anställd (vid en månadslön på 18 000 kr). Det ger inte fler jobb, utan färre.
Kort sagt, oppositionen går till val på en politik som inte är vad Sverige behöver.
Men all offentlig expansionen finansieras antingen genom ökad upplåning (dvs. framtida generationer betalar på en växande skuld) eller höjda skatter (som ofta pressar ned lönsamhet och hushållsinkomster idag).
Det för vänstern självklara svaret, men som inte står i artikeln, är höjda skatter. Oppositionen har frågat allmänheten om sänkta skatter ger fler jobb. De borde också ha frågat om svenskarna tror att höjda skatter ger fler jobb eftersom det är deras underförstådda alternativ.
Vänsterpartierna presenterar därmed en ny kvasisocialistsk vision: De vill behålla marknadsekonomi men jobben ska skapas och ackumuleras i den offentliga sektorn. I slutändan får vi en kvasisocialiserad arbetsmarknad där sysselsättningen görs helt beroende av den offentliga sektorns utveckling.
Men vad blir effekten på svensk ekonomi och jobben av en sådan politik?
Den ekonomiska krisen har slagit hårt framför allt mot den svenska exportindustrin. Det är den privata sektorn som har tvingats att säga upp personal. Vänsterpartierna svar för framtiden är att dessa arbetstillfällen ska ersättas med offentligt finansierade eller subventionerade jobb. Skatterna ska höjas och statens utgifter ökas. Men för metallarbetaren som förlorat jobbet är inte jobb i välfärdssektorn lösningen. Dessutom är det de privata företagen i kombination med offentlig service och tjänster som skapar resurserna till välfärden. Det fungerar inte med enbart offentlig sektor. Ett högre skattetryck och en växande offentlig ekonomi leder till färre jobb i det privata näringslivet, och inte fler.
Sverige och svensk ekonomi står framöver inför ett antal utmaningar i en allt mer globaliserad värld. Konkurrensen från snabbväxande utvecklignsländer ökar. Vi behöver rusta Sverige inför kommande utmaningar. I det läget väljer vänsterpartierna att gå till val på en backspegelpolitik som känns obsolet i en allt mer globaliserad värld. Vänsterpartierna vill höja skatterna för företag och på arbete och det trots att de svenska finanserna är starka. Medan man i andra länder i Europa försöker undvika höjda skatter som skadar arbets- och företagarviljan när de ska sanera sina ekonomier, vill vänsterpartierna helt självvalt gå emot strömmen och försämra drivkrafterna för privat företagande och arbete.
De få rader i artikeln som rör den privata sektorn ekar ihåligt. Oppositionen gör stor sak av att en småföretagare får sänkt skatt med ca med ca 50 000 kronor. Men de nämner inte att företag som har mer än en ung person anställd faktiskt kommer att få höjd skatt. Dubbleringen av arbetsgivaravgiften för dem under 26 år ger en skattehöjning på runt 30 000 kronor om året för en enda ung anställd (vid en månadslön på 18 000 kr). Det ger inte fler jobb, utan färre.
Kort sagt, oppositionen går till val på en politik som inte är vad Sverige behöver.
måndag 14 juni 2010
Forsmarksintrånget idag: FP kräver skärpt skydd
FP-kommentar av Carl B Hamilton, ordförande i riksdagens näringsutskott (FP), med anledning av intrånget av aktivister på Forsmarks kärnkraftverk:
-- Det nu inträffade i Forsmark är helt oacceptabelt. Säkerheten och skalskyddet måste skärpas runt de svenska kärnkraftsverken.
-- Ägarna till Forsmark och de andra kärnkraftverken måste inför tillsynsmyndigheter, kommuner och polis omgående redovisa vilka åtgärder de vidtar inför riksdagsdebatten på torsdag 17/6 och på längre sikt.
-- Tillsynsmyndigheterna får ta itu med ansvarsfrågan med ägarna. De som har ansvar för anläggningen har inte skött sig.
-- Det nu inträffade i Forsmark är helt oacceptabelt. Säkerheten och skalskyddet måste skärpas runt de svenska kärnkraftsverken.
-- Ägarna till Forsmark och de andra kärnkraftverken måste inför tillsynsmyndigheter, kommuner och polis omgående redovisa vilka åtgärder de vidtar inför riksdagsdebatten på torsdag 17/6 och på längre sikt.
-- Tillsynsmyndigheterna får ta itu med ansvarsfrågan med ägarna. De som har ansvar för anläggningen har inte skött sig.
söndag 13 juni 2010
Valforskningen handfallen.
Sällan har torftigheten i svensk valforskning varit mer uppenbar än i år. Man samlar in massor av information som sätts upp i massor av tabeller med klassifikationer som är likadana sedan årtionden. Men var finns de testade hypoteserna om bakomliggande samband mellan väljarbeteende och variabler som fördelning, sysselsättning, tillväxt, internationell oro, sjuktal, befolkningsförändringar, och andra mätbara samhällsfenomen?
Var finns de nya frågorna och hypoteserna? Att ställa rätt frågor på ett begåvat sätt är ofta halva forskningsresultatet. Vem ställer de nya frågorna i svensk valforskning, och vilka frågeställningar är det? Göms de undan?
Är det lika trist och torftigt i andra länder? Bedrivs svensk valforskning i ett nationellt bakvatten? Istället för att ta del av forskares nya tester och modeller av väljarbeteende, av samband mellan väljarnas politiska sympatier och externa variabler får vi nu leva med anekdoter och historiska paralleller som känns genant osofistikerade.
Endast två säkra slutsatser kan dras av dagens högintressanta Sifomätning i Svenska Dagbladet i kombination med de senaste veckornas SCB, Demoskop, Novus och Synnovate: statsvetenskapen står handfallen utan relevanta förklaringsmodeller, och - viktigast förstås - utgången av valrörelsen beror mer än någonsin på enskilda människors insatser, arbete och engagemang. En uppmuntran för alla oss som dagligen ägnar oss att utveckla och kommunicera politik.
Aldrig har partiarbetarnas insatser chans att bli så rikt belönade som på valdagen 2010!
Var finns de nya frågorna och hypoteserna? Att ställa rätt frågor på ett begåvat sätt är ofta halva forskningsresultatet. Vem ställer de nya frågorna i svensk valforskning, och vilka frågeställningar är det? Göms de undan?
Är det lika trist och torftigt i andra länder? Bedrivs svensk valforskning i ett nationellt bakvatten? Istället för att ta del av forskares nya tester och modeller av väljarbeteende, av samband mellan väljarnas politiska sympatier och externa variabler får vi nu leva med anekdoter och historiska paralleller som känns genant osofistikerade.
Endast två säkra slutsatser kan dras av dagens högintressanta Sifomätning i Svenska Dagbladet i kombination med de senaste veckornas SCB, Demoskop, Novus och Synnovate: statsvetenskapen står handfallen utan relevanta förklaringsmodeller, och - viktigast förstås - utgången av valrörelsen beror mer än någonsin på enskilda människors insatser, arbete och engagemang. En uppmuntran för alla oss som dagligen ägnar oss att utveckla och kommunicera politik.
Aldrig har partiarbetarnas insatser chans att bli så rikt belönade som på valdagen 2010!
fredag 11 juni 2010
Sverige utan "lånade pengar". Budgetunderskottet går mot noll. Oppositionens svartmålning av Sverige alltmer bisarr.
Ekonomistyrningsverket (ESV) har idag släppt en ny prognos för statsbudgeten. Om prognoserna står sig kommer Sverige att få ett budgetöverskott inom kort, dvs. sjunkande statsskuld.
I ESV:s prognos från i hösten 09 förutspådde myndigheten ett underskott i statsbudgeten på ca 70 miljarder kronor i år. Nu väntas underskottet i år istället endast bli 29 miljarder kronor. Det motsvarar ca 0,9 procent av BNP. Redan innan dagens ESV-besked, hade Sverige det minsta budgetunderskottet i Europa. Detta lilla underskott blir nu alltså ännu mindre. Det genomsnittliga budgetunderskottet i Europa ligger på 6-7 procent av BNP.
Den tidigare prognosen var att budgetunderskottet blir 70 miljarder kr i år. Det råkar vara lika stort som jobbskatteavdraget. Oppositionen har osakligt kopplat ihop de två som om de betingade varandra - dvs. att ett underskott på 70 miljarder kronor skulle bero på att regeringen sänkt skatten med samma belopp för dem som arbetar. Man påstår detta trots att underskottet beror på automatiska stimulanser av konjunkturen och särskilt insatta keynesianska konjunkturstimulanser - till t ex kommunerna och finansiering av ökade arbetslöshetsunderstöd - och inte på permanent underskottsskapande åtgärder.
ESVs färska siffror visar att oppositionens resonemang om "skattesänkning med lånade pengar" inte längre fungerar ens om man bortser från Keynes och likt Thomas Östros kopplar samman underskott och skattesänkningar.
Det konjunkturjusterade saldot ligger enligt ESV redan i år på överskott med 0,5 procent av BNP. Det innebär att om man rensar budgeten för konjunktureffekter går statsbudgeten i år på plus. Här lånas inte till några skattesänkningar!
ESV räknar också med att arbetslösheten kommer att sjunka i år och uppgå till 8,9 procent, dvs. en sänkning från dagens aktuella tal strax över nio procent. Det är för högt, naturligtvis, men dock lägre än i många andra EU-länder, och betydligt lägre än i ESV:s prognos från hösten 2009 om en arbetslöshet på 11,5 procent 2010.
Även kommunernas ekonomi utvecklas bättre än tidigare väntat.
Den starkare ekonomiska situationen gör att statsskulden minskar redan i år, från 37 procent av BNP 2009 till 35,8 procent av BNP i år.
I kampen om verklighetsbilden inför valet framstår oppositionens svartmålande retorik som alltmer bisarr.
I ESV:s prognos från i hösten 09 förutspådde myndigheten ett underskott i statsbudgeten på ca 70 miljarder kronor i år. Nu väntas underskottet i år istället endast bli 29 miljarder kronor. Det motsvarar ca 0,9 procent av BNP. Redan innan dagens ESV-besked, hade Sverige det minsta budgetunderskottet i Europa. Detta lilla underskott blir nu alltså ännu mindre. Det genomsnittliga budgetunderskottet i Europa ligger på 6-7 procent av BNP.
Den tidigare prognosen var att budgetunderskottet blir 70 miljarder kr i år. Det råkar vara lika stort som jobbskatteavdraget. Oppositionen har osakligt kopplat ihop de två som om de betingade varandra - dvs. att ett underskott på 70 miljarder kronor skulle bero på att regeringen sänkt skatten med samma belopp för dem som arbetar. Man påstår detta trots att underskottet beror på automatiska stimulanser av konjunkturen och särskilt insatta keynesianska konjunkturstimulanser - till t ex kommunerna och finansiering av ökade arbetslöshetsunderstöd - och inte på permanent underskottsskapande åtgärder.
ESVs färska siffror visar att oppositionens resonemang om "skattesänkning med lånade pengar" inte längre fungerar ens om man bortser från Keynes och likt Thomas Östros kopplar samman underskott och skattesänkningar.
Det konjunkturjusterade saldot ligger enligt ESV redan i år på överskott med 0,5 procent av BNP. Det innebär att om man rensar budgeten för konjunktureffekter går statsbudgeten i år på plus. Här lånas inte till några skattesänkningar!
ESV räknar också med att arbetslösheten kommer att sjunka i år och uppgå till 8,9 procent, dvs. en sänkning från dagens aktuella tal strax över nio procent. Det är för högt, naturligtvis, men dock lägre än i många andra EU-länder, och betydligt lägre än i ESV:s prognos från hösten 2009 om en arbetslöshet på 11,5 procent 2010.
Även kommunernas ekonomi utvecklas bättre än tidigare väntat.
Den starkare ekonomiska situationen gör att statsskulden minskar redan i år, från 37 procent av BNP 2009 till 35,8 procent av BNP i år.
I kampen om verklighetsbilden inför valet framstår oppositionens svartmålande retorik som alltmer bisarr.
torsdag 10 juni 2010
Oacceptabelt veto mot euroval
(Fylligare version av artikel i Dagens Industri den 10 juni 2010.)
Europas ekonomiska ledare bekämpar nu krisen med beslut om minskade budgetunderskott. Besluten ska vara motmedel mot instabilitet, stigande räntor och spontan strypning av efterfrågan hos konsumenter och företag utan framtidstro.
Den ekonomiska krisen har visat hur beroende de europeiska länderna är av varandra. Misskötta statsfinanser eller spruckna fastighetsbubblor i ett land får återverkningar i andra. Det gäller även Sverige, trots att vi inte har euron som valuta, och trots att vi har Europas bästa offentliga finanser. Därför tjänar Sverige på att fullt ut delta i ansträngningarna som görs för att få ordning på Europas ekonomier. Krisen visar att det krävs både förebyggande och gemensamma åtgärder på EU- och euronivån mot länder som för en släpphänt politik och därmed äventyrar den egna men också andras ekonomiska stabilitet och tillväxt.
Man ska dock inte tro att receptet mot framtida finanskriser är så enkelt som nya regler för budgetdisciplin och frånvaro av budgetunderskott. Grekland, Portugal och Italien har visserligen haft en slapp budgetdisciplin, men inte Irland och Spanien. Deras underskott har istället uppkommit genom en närmast okontrollerad låneökning till fastighetsköp i den privata sektorn. När de överskuldsatta inte kan betala räntor och amorteringar hotas deras banker av smittande konkurser och länders finansiella system av sammanbrott. Då tvingas stater ta över, och privata skulder övergår till att bli statliga budgetunderskott. Spanien och Irland lär oss att det förutom budgetdisciplin krävs tidiga och bestämda insatser mot överbelåning av fastigheter och andra tillgångar.
EU-kommissionen har velat införa kontroller av medlemsländernas budgetprocesser och förslag till budgetar. Förslaget i sin ursprungliga form har fallit men en förebyggande skarp granskning och kontroll av EU-kommissionen har tydliga fördelar, och återkommer förhoppningsvis i modifierad form. Sverige har absolut ingenting att frukta av sådana EU-regler. Vi är idag ett av Europas ekonomiskt mest välskötta länder och har ett starkt eget nationellt regelverk. Det ligger i Sveriges intresse att vara ett föredöme både i ord och handling och att fler EU-länder följer regler liknande de svenska. Sverige ska stötta EU-kommissionen när den vill sätta grimma på spendersamma och riskskapande EU-länder. Den plåga som vissa kan känna av att underkasta sig överstatlig granskning borde vara långt mindre än den nytta som Sverige och Europa kan dra av att alla länder håller sig på den strama politikens matta.
De senaste månadernas krishantering visar tydligt att Sverige, eftersom vi inte har euron, ställs vid sidan av när viktiga formativa beslut om Europas och vår egen framtid fattas. Sverige kan endast få en stark permanent röst om deltar fullt ut i euron och då också får en plats i den europeiska centralbanken (ECB). Vi bör inte sitta på staketet och titta på – som den finske tidigare statsministern Lipponen nyligen uttryckte det. Tack vare Anders Borgs personliga kompetens och engagemang är Sverige med i en särskild grupp för regeländringar, men Sveriges politik kan inte bygga på personberoende. Det vore oansvarigt.
Den tanke som finns i debatten om att socialdemokraterna måste ge klartecken till en ny folkomröstning för att en sådan ska bli av är olycklig. Problemet är att även om socialdemokraterna har kongressbeslut till förmån för euron så vill de begrava frågan, eftersom samarbetspartierna vänsterpartiet och miljöpartiet är helt emot euron. V och MP ges därmed vetorätt över hela Sveriges nationella politik i eurofrågan. Det innebär att vi som land inte skulle kunna införa euron så länge det rödgröna samarbetet fortgår. Det kan vi inte acceptera.
En övergång till den gemensamma valutan bör ske vid en tidpunkt som är lämplig med avseende på den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige och i euroländerna. Ju förr dess bättre.
Europas ekonomiska ledare bekämpar nu krisen med beslut om minskade budgetunderskott. Besluten ska vara motmedel mot instabilitet, stigande räntor och spontan strypning av efterfrågan hos konsumenter och företag utan framtidstro.
Den ekonomiska krisen har visat hur beroende de europeiska länderna är av varandra. Misskötta statsfinanser eller spruckna fastighetsbubblor i ett land får återverkningar i andra. Det gäller även Sverige, trots att vi inte har euron som valuta, och trots att vi har Europas bästa offentliga finanser. Därför tjänar Sverige på att fullt ut delta i ansträngningarna som görs för att få ordning på Europas ekonomier. Krisen visar att det krävs både förebyggande och gemensamma åtgärder på EU- och euronivån mot länder som för en släpphänt politik och därmed äventyrar den egna men också andras ekonomiska stabilitet och tillväxt.
Man ska dock inte tro att receptet mot framtida finanskriser är så enkelt som nya regler för budgetdisciplin och frånvaro av budgetunderskott. Grekland, Portugal och Italien har visserligen haft en slapp budgetdisciplin, men inte Irland och Spanien. Deras underskott har istället uppkommit genom en närmast okontrollerad låneökning till fastighetsköp i den privata sektorn. När de överskuldsatta inte kan betala räntor och amorteringar hotas deras banker av smittande konkurser och länders finansiella system av sammanbrott. Då tvingas stater ta över, och privata skulder övergår till att bli statliga budgetunderskott. Spanien och Irland lär oss att det förutom budgetdisciplin krävs tidiga och bestämda insatser mot överbelåning av fastigheter och andra tillgångar.
EU-kommissionen har velat införa kontroller av medlemsländernas budgetprocesser och förslag till budgetar. Förslaget i sin ursprungliga form har fallit men en förebyggande skarp granskning och kontroll av EU-kommissionen har tydliga fördelar, och återkommer förhoppningsvis i modifierad form. Sverige har absolut ingenting att frukta av sådana EU-regler. Vi är idag ett av Europas ekonomiskt mest välskötta länder och har ett starkt eget nationellt regelverk. Det ligger i Sveriges intresse att vara ett föredöme både i ord och handling och att fler EU-länder följer regler liknande de svenska. Sverige ska stötta EU-kommissionen när den vill sätta grimma på spendersamma och riskskapande EU-länder. Den plåga som vissa kan känna av att underkasta sig överstatlig granskning borde vara långt mindre än den nytta som Sverige och Europa kan dra av att alla länder håller sig på den strama politikens matta.
De senaste månadernas krishantering visar tydligt att Sverige, eftersom vi inte har euron, ställs vid sidan av när viktiga formativa beslut om Europas och vår egen framtid fattas. Sverige kan endast få en stark permanent röst om deltar fullt ut i euron och då också får en plats i den europeiska centralbanken (ECB). Vi bör inte sitta på staketet och titta på – som den finske tidigare statsministern Lipponen nyligen uttryckte det. Tack vare Anders Borgs personliga kompetens och engagemang är Sverige med i en särskild grupp för regeländringar, men Sveriges politik kan inte bygga på personberoende. Det vore oansvarigt.
Den tanke som finns i debatten om att socialdemokraterna måste ge klartecken till en ny folkomröstning för att en sådan ska bli av är olycklig. Problemet är att även om socialdemokraterna har kongressbeslut till förmån för euron så vill de begrava frågan, eftersom samarbetspartierna vänsterpartiet och miljöpartiet är helt emot euron. V och MP ges därmed vetorätt över hela Sveriges nationella politik i eurofrågan. Det innebär att vi som land inte skulle kunna införa euron så länge det rödgröna samarbetet fortgår. Det kan vi inte acceptera.
En övergång till den gemensamma valutan bör ske vid en tidpunkt som är lämplig med avseende på den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige och i euroländerna. Ju förr dess bättre.
tisdag 8 juni 2010
Lars Ohlys ystra självmål
Lars Ohlys ystra självmål
Lars Ohly gillar fotboll så mycket att han inte kan värja sig inför fotbollens verklighet att höga skatter spelar roll för fotbollsproffsens vilja att bo och arbeta i Sverige.
Jag gnuggar händerna av förtjusning när jag läser hur Ohly argumenterar för sänkt skatt för fotbollsstjärnor i Dagens Nyheter (8/6). Ohly menar att fotbollsstjärnor väljer att spela och bo i länder där de får bättre betalt efter skatt, och att Sverige därför behöver sänka sina skatter till omvärldens nivå för att vi ska kunna dra till oss och behålla talanger.
Sedan kommer självmålet. Samma resonemang gäller inga andra talanger än att sparka boll. Endast fotbollspelare tycks reagera på ekonomiska incitament.
För att locka till sig talanger som är ledande inom fysik eller hjärnkirurgi tror Ohly på precis motsatt politiskt recept. För att locka till sig talanger från andra länder bör Sverige höja marginalskatten (avtrappningen av jobbskatteavdraget), trots att Sveriges marginalskatt redan idag – och under borgerlig regering dessvärre – redan är världens högsta. Det sker efter valet i höst om Ohly får bestämma.
Vad är då viktigast för samhället, att vi får en fotbollsstjärna att jobba i Sverige istället för Danmark, eller att vi får en forskare, expert eller entreprenör att välja Sverige?
Ja, Lars Ohly har alldeles rätt i att samhället inte är någon fotbollsplan. Om en fotbollsspelare gör mål blir svenska åskådare glada ett tag, men om en forskare utvecklar ett patent som exploateras av en entreprenör och förfinas av experter får många svenskar fler välbetalda jobb.
Ohly vet naturligtvis att det är osant att det bara är fotbollsproffs som reagerar på ekonomiska incitament. Så frågan infinner sig: Vad är det för fler insikter från verkligheten som Ohly av politiska skäl väljer att förtränga? Väljarna har rätt att veta hur Ohly egentligen tänker i viktiga politiska frågor, som skattefrågor.
Referens:
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/girighet-som-drivkraft-far-ohly-att-se-rott-1.1118163
Lars Ohly gillar fotboll så mycket att han inte kan värja sig inför fotbollens verklighet att höga skatter spelar roll för fotbollsproffsens vilja att bo och arbeta i Sverige.
Jag gnuggar händerna av förtjusning när jag läser hur Ohly argumenterar för sänkt skatt för fotbollsstjärnor i Dagens Nyheter (8/6). Ohly menar att fotbollsstjärnor väljer att spela och bo i länder där de får bättre betalt efter skatt, och att Sverige därför behöver sänka sina skatter till omvärldens nivå för att vi ska kunna dra till oss och behålla talanger.
Sedan kommer självmålet. Samma resonemang gäller inga andra talanger än att sparka boll. Endast fotbollspelare tycks reagera på ekonomiska incitament.
För att locka till sig talanger som är ledande inom fysik eller hjärnkirurgi tror Ohly på precis motsatt politiskt recept. För att locka till sig talanger från andra länder bör Sverige höja marginalskatten (avtrappningen av jobbskatteavdraget), trots att Sveriges marginalskatt redan idag – och under borgerlig regering dessvärre – redan är världens högsta. Det sker efter valet i höst om Ohly får bestämma.
Vad är då viktigast för samhället, att vi får en fotbollsstjärna att jobba i Sverige istället för Danmark, eller att vi får en forskare, expert eller entreprenör att välja Sverige?
Ja, Lars Ohly har alldeles rätt i att samhället inte är någon fotbollsplan. Om en fotbollsspelare gör mål blir svenska åskådare glada ett tag, men om en forskare utvecklar ett patent som exploateras av en entreprenör och förfinas av experter får många svenskar fler välbetalda jobb.
Ohly vet naturligtvis att det är osant att det bara är fotbollsproffs som reagerar på ekonomiska incitament. Så frågan infinner sig: Vad är det för fler insikter från verkligheten som Ohly av politiska skäl väljer att förtränga? Väljarna har rätt att veta hur Ohly egentligen tänker i viktiga politiska frågor, som skattefrågor.
Referens:
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/girighet-som-drivkraft-far-ohly-att-se-rott-1.1118163
onsdag 2 juni 2010
Sverige har allt att vinna på att fullt ut delta i krishanteringen med euromedlemskap.
Replik på artikel av Karl Sigfrid och Mats Persson (SvD 31/5 2010). (Detta är en något längre version av artikel i SvD den 2/6 2010).
Finanskrisen följs nu av en skuldkris. USA, Japan, Storbritannien, Italien, Portugal, Frankrike, Irland och Grekland har alla skulder som är större än 80 procent av BNP. Vissa av dessa är euroländer, andra inte. Vi kan därför föra undan påståenden att euron är orsaken till krisen och att devalveringar del av lösningen. Den nationella ekonomiska politiken är avgörande för utvecklingen i ett land – med eller utan euron. Driver man en vettlös ekonomisk politik hjälper det inte vilket valutasystem man har. Utan eurosamarbetet hade Europa plågats av valutakaos och konflikter alltsedan krisen inleddes 2008.
Den ekonomiska krisen har visat hur beroende de europeiska länderna är av varandra. Misskötta statsfinanser och spruckna fastighetsprisbubblor i ett land får återverkningar i övriga länder. Det gäller även Sverige, trots att vi inte har euron som valuta. Därför ligger det i Sveriges intresse att fullt ut delta i alla ansträngningar som görs för att få ordning på Europas ekonomier. I motsats till Karl Sigfrid (M) och Mats Persson i deras artikel den 31 maj 2010 menar jag att Sverige inte har något alls att frukta av striktare förebyggande och gemensamma åtgärder på EU-nivå och riktade mot länder som med sin politik äventyrar den egna och andras ekonomiska stabilitet. Just nu är detta närmast övertydligt: Sverige är bäst i klassen vad gäller offentliga finanser och det vore synnerligen bra om andra EU-länder vore lika duktiga som Sverige.
De förebyggande EU-regler som kan komma ifråga är budgetregler av typen vi redan tillämpar i Sverige: utgiftstak, saldomål, regler som begränsar nationella parlaments möjlighet att på egen hand öka utgifter och minska inkomster, samt därtill pensionsreformer av svensk typ. I motsats till Sigfrid och Persson menar jag att det vore mycket bra för Sverige om EU-kommissionen utrustad med den här typen av budgetkriterier examinerade alla EU-länders budgetar innan de sätts i sjön. Det skulle starkt gynna stabiliteten i vår ekonomiska omgivning utan att vi skulle behöva ändra någonting på hemmaplan.
Oberoende av om man tycker det vore bra eller dåligt tror jag inte på någon ”EU-skatt” inte bara på grund av den brittiska grundhållningen utan även inställningen numera i Tyskland – ett land som är helt avgörande i sammanhanget, men som Sigfrid och Persson helt försummar att omnämna.
De senaste veckornas händelser och krishantering visar att Sverige ställs vid sidan av när viktiga beslut för vår egen framtid fattas. Sverige kan endast få en stark permanent röst i utformningen av det sammantvinnade Europas ekonomiska regelverk och politik om vi är med i euron och tar plats i den europeiska centralbanken (ECB). Vi ska inte sitta på staketet och titta på – som den finske tidigare statsministern Lipponen nyligen uttryckte det. Tack vare Anders Borgs personliga kompetens är Sverige för tillfället med i en särskild grupp för stabiliserande regeländringar, men Sveriges politik kan inte bygga på personberoende. Det vore oansvarigt.
Finland har haft euron i mer än tio år och har ingen tanke på att lämna eurosamarbetet. Inte bara Lipponen utan hela allmänna opinionen är för euron, liksom landets företagare och ekonomer. Finland har under dessa tio år kommit ikapp Sveriges BNP/person, arbetslösheten har gått ned och budgetsaldot ligger nära Sveriges. Vad är det som personer som Sigfrid och Persson förstått, men som hela Finland inte begripit på tio år?, kan man fråga sig.
Sverige bör så snart som möjligt införa euron. Övergången bör ske vid en tidpunkt som är lämplig med avseende på den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige och i euroländerna. Beslutet bör tas under nästa mandatperiod.
Finanskrisen följs nu av en skuldkris. USA, Japan, Storbritannien, Italien, Portugal, Frankrike, Irland och Grekland har alla skulder som är större än 80 procent av BNP. Vissa av dessa är euroländer, andra inte. Vi kan därför föra undan påståenden att euron är orsaken till krisen och att devalveringar del av lösningen. Den nationella ekonomiska politiken är avgörande för utvecklingen i ett land – med eller utan euron. Driver man en vettlös ekonomisk politik hjälper det inte vilket valutasystem man har. Utan eurosamarbetet hade Europa plågats av valutakaos och konflikter alltsedan krisen inleddes 2008.
Den ekonomiska krisen har visat hur beroende de europeiska länderna är av varandra. Misskötta statsfinanser och spruckna fastighetsprisbubblor i ett land får återverkningar i övriga länder. Det gäller även Sverige, trots att vi inte har euron som valuta. Därför ligger det i Sveriges intresse att fullt ut delta i alla ansträngningar som görs för att få ordning på Europas ekonomier. I motsats till Karl Sigfrid (M) och Mats Persson i deras artikel den 31 maj 2010 menar jag att Sverige inte har något alls att frukta av striktare förebyggande och gemensamma åtgärder på EU-nivå och riktade mot länder som med sin politik äventyrar den egna och andras ekonomiska stabilitet. Just nu är detta närmast övertydligt: Sverige är bäst i klassen vad gäller offentliga finanser och det vore synnerligen bra om andra EU-länder vore lika duktiga som Sverige.
De förebyggande EU-regler som kan komma ifråga är budgetregler av typen vi redan tillämpar i Sverige: utgiftstak, saldomål, regler som begränsar nationella parlaments möjlighet att på egen hand öka utgifter och minska inkomster, samt därtill pensionsreformer av svensk typ. I motsats till Sigfrid och Persson menar jag att det vore mycket bra för Sverige om EU-kommissionen utrustad med den här typen av budgetkriterier examinerade alla EU-länders budgetar innan de sätts i sjön. Det skulle starkt gynna stabiliteten i vår ekonomiska omgivning utan att vi skulle behöva ändra någonting på hemmaplan.
Oberoende av om man tycker det vore bra eller dåligt tror jag inte på någon ”EU-skatt” inte bara på grund av den brittiska grundhållningen utan även inställningen numera i Tyskland – ett land som är helt avgörande i sammanhanget, men som Sigfrid och Persson helt försummar att omnämna.
De senaste veckornas händelser och krishantering visar att Sverige ställs vid sidan av när viktiga beslut för vår egen framtid fattas. Sverige kan endast få en stark permanent röst i utformningen av det sammantvinnade Europas ekonomiska regelverk och politik om vi är med i euron och tar plats i den europeiska centralbanken (ECB). Vi ska inte sitta på staketet och titta på – som den finske tidigare statsministern Lipponen nyligen uttryckte det. Tack vare Anders Borgs personliga kompetens är Sverige för tillfället med i en särskild grupp för stabiliserande regeländringar, men Sveriges politik kan inte bygga på personberoende. Det vore oansvarigt.
Finland har haft euron i mer än tio år och har ingen tanke på att lämna eurosamarbetet. Inte bara Lipponen utan hela allmänna opinionen är för euron, liksom landets företagare och ekonomer. Finland har under dessa tio år kommit ikapp Sveriges BNP/person, arbetslösheten har gått ned och budgetsaldot ligger nära Sveriges. Vad är det som personer som Sigfrid och Persson förstått, men som hela Finland inte begripit på tio år?, kan man fråga sig.
Sverige bör så snart som möjligt införa euron. Övergången bör ske vid en tidpunkt som är lämplig med avseende på den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige och i euroländerna. Beslutet bör tas under nästa mandatperiod.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
