Sverige har allt att vinna på att fullt ut delta i krishanteringen med euromedlemskap.

Replik på artikel av Karl Sigfrid och Mats Persson (SvD 31/5 2010). (Detta är en något längre version av artikel i SvD den 2/6 2010).

Finanskrisen följs nu av en skuldkris. USA, Japan, Storbritannien, Italien, Portugal, Frankrike, Irland och Grekland har alla skulder som är större än 80 procent av BNP. Vissa av dessa är euroländer, andra inte. Vi kan därför föra undan påståenden att euron är orsaken till krisen och att devalveringar del av lösningen. Den nationella ekonomiska politiken är avgörande för utvecklingen i ett land – med eller utan euron. Driver man en vettlös ekonomisk politik hjälper det inte vilket valutasystem man har. Utan eurosamarbetet hade Europa plågats av valutakaos och konflikter alltsedan krisen inleddes 2008.

Den ekonomiska krisen har visat hur beroende de europeiska länderna är av varandra. Misskötta statsfinanser och spruckna fastighetsprisbubblor i ett land får återverkningar i övriga länder. Det gäller även Sverige, trots att vi inte har euron som valuta. Därför ligger det i Sveriges intresse att fullt ut delta i alla ansträngningar som görs för att få ordning på Europas ekonomier. I motsats till Karl Sigfrid (M) och Mats Persson i deras artikel den 31 maj 2010 menar jag att Sverige inte har något alls att frukta av striktare förebyggande och gemensamma åtgärder på EU-nivå och riktade mot länder som med sin politik äventyrar den egna och andras ekonomiska stabilitet. Just nu är detta närmast övertydligt: Sverige är bäst i klassen vad gäller offentliga finanser och det vore synnerligen bra om andra EU-länder vore lika duktiga som Sverige.

De förebyggande EU-regler som kan komma ifråga är budgetregler av typen vi redan tillämpar i Sverige: utgiftstak, saldomål, regler som begränsar nationella parlaments möjlighet att på egen hand öka utgifter och minska inkomster, samt därtill pensionsreformer av svensk typ. I motsats till Sigfrid och Persson menar jag att det vore mycket bra för Sverige om EU-kommissionen utrustad med den här typen av budgetkriterier examinerade alla EU-länders budgetar innan de sätts i sjön. Det skulle starkt gynna stabiliteten i vår ekonomiska omgivning utan att vi skulle behöva ändra någonting på hemmaplan.

Oberoende av om man tycker det vore bra eller dåligt tror jag inte på någon ”EU-skatt” inte bara på grund av den brittiska grundhållningen utan även inställningen numera i Tyskland – ett land som är helt avgörande i sammanhanget, men som Sigfrid och Persson helt försummar att omnämna.

De senaste veckornas händelser och krishantering visar att Sverige ställs vid sidan av när viktiga beslut för vår egen framtid fattas. Sverige kan endast få en stark permanent röst i utformningen av det sammantvinnade Europas ekonomiska regelverk och politik om vi är med i euron och tar plats i den europeiska centralbanken (ECB). Vi ska inte sitta på staketet och titta på – som den finske tidigare statsministern Lipponen nyligen uttryckte det. Tack vare Anders Borgs personliga kompetens är Sverige för tillfället med i en särskild grupp för stabiliserande regeländringar, men Sveriges politik kan inte bygga på personberoende. Det vore oansvarigt.

Finland har haft euron i mer än tio år och har ingen tanke på att lämna eurosamarbetet. Inte bara Lipponen utan hela allmänna opinionen är för euron, liksom landets företagare och ekonomer. Finland har under dessa tio år kommit ikapp Sveriges BNP/person, arbetslösheten har gått ned och budgetsaldot ligger nära Sveriges. Vad är det som personer som Sigfrid och Persson förstått, men som hela Finland inte begripit på tio år?, kan man fråga sig.

Sverige bör så snart som möjligt införa euron. Övergången bör ske vid en tidpunkt som är lämplig med avseende på den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige och i euroländerna. Beslutet bör tas under nästa mandatperiod.