Välkommet vänster-ja till euron!

Sveriges euro-debatt fick sig en rejäl och välkommen nytändning idag. På DN-debatt argumenterar 13 "kända vänsterdebattörer" för att Sverige så snart som möjligt bör införa euron som valuta (30/6). Från mitt förråd kan jag erbjuda kampanjtröjor med det nya vänsterbudskapet.

De trettons inlägg borde få den välkomna effekten att vi i detta land börjar reflektera över, och diskutera, den europeiska ekonomiska krisen mindre träaktigt än hittills; att vi nu fördjupar vinklingen för/emot eurosamarbetet, och nyhetssnuttarna från olika EU-möten.

Det vore för väl om vi kunde komma bort från Junilistans och Lars Calmfors insnöade problemformuleringsprivilegium - som accepterats av partier utom FP, och de ledande redaktionerna, - nämligen att eurofrågan är ett nationellt och nationalekonomiskt problem. Det är ju bara en liten delmängd av frågan. I själva verket är euron och det ekonomiska samarbetet en europeisk och politisk fråga men oerhörd räckvidd, sprängkraft och betydelse för vår framtid.

Dessutom: dagens europeiska problem har inte varit problemmakarna Junilistan och Calmfors traditionella huvudinvändning mot EMU. De har fokuserat på nationella strukturella ekonomiska olikheter som skulle utlösa asymmeteriska chocker. Dagens problem är istället nationella budget- och finanskriser och med olika orsaksbakgrund.

Jag instämmer med de tretton på fyra punkter:

1. Det är "en huvudlös ståndpunkt" att skylla krisen på den gemensamma valutan. Att ge euron skulden är en intellektuell förenkling och förolämpning som slunkit med alltför länge. Som t ex när Thomas Östros (S) nyligen i riksdagen som den naturligaste sak i världen kunde påstå att jag och FP är "farliga för Sverige" med vårt krav på eurobeslut nästa mandatperiod.

2. De trettons nej till euromotståndarnas ståndpunkt att länder kan devalvera sig ur sina problem; "en återgång till nationella valutor skulle utlösa nya spekulationer och en serie kraftiga devalveringar i Europa . med katastrofala [globala] effekter". Att länder inte kan devalvera sig ur sina problem är en välkommen - och egentligen väldigt naturlig - vänsterståndpunkt eftersom devalveringsreceptet bara gäller en kortsiktig akutbehandling. Devalveringskramarna bortser ju från förhistorien till kriser och orsaker till att länder hamnar i problem. ("One formula fits all" skulle man kunna travestera.) T ex kan naturligtvis inte Greklands systematiska budgetunderskottspolitik och decenniers växande skuld botas med en växelkursjustering då och då för att sänka reallönerna. Receptet är istället demokratiska beslut om ordning-och-reda reformer, mindre korruption och en bättre långsiktig ekonomisk politik och politisk kultur.

3. "Växande statsskulder utlöser oundvikligen spekulationsattacker", och skuldbergen måste stabiliseras och sedan minska. På kort sikt är detta bara möjligt på två sätt: lägre offentliga utgifter (dvs. spara) och högre intäkter (dvs. skatte- och avgiftshöjningar). Däremot tror jag inte på benämningen "oundvikligen" i sammanhanget.

4. "Protesterna [t ex i Grekland och Toronto] är destruktiva och måste omsättas i konstruktiva politiska ställningstaganden och beslut".


Summa summarum: Det är bara att instämma i en hel del av verklighetsanalysen, men inte i artikelns sex recept mot krisen, utom det första: "Kraftfullt stöd för euron." De övriga recepten är aningen överspelade, har svag verklighetsanknytning eller är hårda slag i luften. De trettons artikel är trots detta en uppfriskande intellektuell injektion i svensk europadebatt, och bör kunna tjäna som en motvikt till valrörelsens nationellt konvergerande ekonomiska debatt.

Ja till euron - redan nästa mandatperiod!

Carl B Hamilton,
Riksdagsman (FP. Ordförande i näringsutskottet, talesman (fp) för ekonomi-, energi, och näringspolitik. Suppl. Riksbanksfullmäktige.
Ledamot av folkpartiets partiledning och partistyrelse.
Professor i internationell ekonomi.