Nej till nymoderat nymerkantilism!

Om staten skulle sälja statliga företag "rinner deras vinster ut ur Sverige", säger Anders Borg i DN 27/12. Handelsminister Ewa Björling har för sin del satt som mål att exporten skall fördubblas före ett viss datum. Svenska statens arsenal av handelspolitik är numera inriktad på att öka exporten av snus.

Frihandel är för mig och andra liberaler ett oerhört viktigt politiskt mål för Sverige, och för globalt internationellt samarbete. Frihandel skapar ekonomiskt välstånd, bryter ner hierarkiska samhällsstrukturer (arabvärlden har aldrig haft frihandel!), skapar ökad frihet, ger bättre livschanser för individer och företag, och ökar chanserna till stabil och varaktig fred. De senaste årtiondena är talade bevis för detta.

Men varför håller då de "nya" Moderaterna på med sina merkantilistiska egendomligheter? Export är inte mer värt än import. Statliga subventioner till viss export och vissa exportföretag - snarare än till insatser för ökad frihandel - är feltänkt av många skäl. (Jag bortser från försvarsmateriel som inte är en normal handelsvara.)

Om exporten ökar stiger värdet av vår flytande växelkurs vilket gör export mindre lönsam och import mera lönsam. Det gör att ett mål om fördubblad export - om handelsministern skulle lyckas - slår tillbaka genom en starkare växelkurs för alla exportföretag, turism i Sverige, etc. Ju mer pengar till exportsubventioner - desto starkare kronkurs och ju mer undflyende blir målet om fördubblad export.

I princip gäller invändningen även statligt stöd till snusexport. Andra EU-länder måste ju dessutom undra över hur Sveriges politiker och förhandlare kan klaga så mycket över medlemsavgiften till EU och EU-budgeten, och samtidigt lägga ned så mycket pengar, energi och regeringsengagemang på att sälja på dem något som de uppfattar som en ny drog, svenskt snus!

Anders Borgs anmärkning om vinster som rinner ur Sverige påminner oss om de statliga företagens mål på 1700-talet: Så mycket ädla metaller som möjligt till Sverige. Maximal export och minimal import.

Om statens säljer ett företag till svenska ägare betalar dessa fortsättningsvis skatt i Sverige, och även deras anställda betalar skatt här. Genom köpeskillingen minskar statens skuld och årliga ränteutgifter, och statens förmögenhetsställning är oförändrad. Om statens säljer till utländska ägare - kom ihåg 55 mdr kr för Vin och Sprit häromåret! - är statens förmögenhet alltjämt oförändrad; skuld och ränteutgifterna är dock lägre (bland annat till utländska långivare till Sverige). Däremot har statens förmögenhet fått en annan sammansättning - mindre aktier i statliga bolag och mindre statlig skuld.

Om man skulle ta Borg på allvar - vilket jag avvaktar med - att det skulle vara ett mål för statens förmögenhetspolitik att "vinster inte ska rinna ur landet", ja då ska staten behålla företag i statlig ägo och - bjuder logiken - Moderaterna ska börja förbjuda utländskt ägande och nationalisera företag så att deras vinster stannar i Sverige. Men, märk väl, då rinner inte heller några vinster från svenska företags verksamhet i utlandet tillbaka till Sverige. Etc. etc.

Jag föreslår som nyårslöfte en rationellt utformad och tydlig kamp för frihandel 2013, och nej till nymerkantilismen.

8+% arbetslöshet i flera år! Reformer för lägre ränta, svagare krona och flexibel arbetsmarknad nödvändigt.

Oppositionen har dock hamnat helt snett med sin åtstramande budget, skattehöjningar för unga och reform-motstånd på bostadsmarknaden.

Lägre ränta och svagare krona genom lägre risker med hushållsupplåningen behövs.

Sverige kommer aldrig att få ned arbetslösheten långsiktigt till mellan 4 och 6 procent med mindre vi genomför politiskt smärtsamma strukturreformer som gör arbetsmarknaden mer flexibel. Det är en otvetydig slutsats man måste dra av dagens prognos från Anders Borg, med en arbetslöshet över 8 procent under flera år framöver.

Mindre exkludering genom lägre ingångs- och minimilöner för okvalificerad arbetskraft (vissa unga och vissa invandrare) tills dessa personer har uppnått högre produktivitet. Lägre arbetsgivarkostnader för dessa grupper genom t ex fortsatta skatte- och avgiftsrabatter. Det krävs också mindre skillnad i anställningsskydd - reformerade turordningsregler! - mellan dem som har jobb, och dem som söker jobb, eller sitter fast i vikariatssystemet. A-kassan bör bli något högre och därtill obligatorisk av fördelningsskäl.

Det handlar sålunda inte alls bara om fortsatta konjunkturpolitiska insatser för mer utbildning, eller för att allmänt höja efterfrågetrycket i ekonomin.

Notera: Bara för några dagar sedan konstaterade OECD i sin sverigestudie att konjunkturpolitiken nu är väl avpassad: "The macroeconomic policy stance [in Sweden] is broadly appropriate given recent developments and risks." (s 9, Executive summary). Samtidigt påpekade OECD att det finns utrymme för lägre räntor, vilket Riksbanken utnyttjade häromdagen, och även finanspolitiska insatser om så skulle bedömas önskvärt. Sverige har råd med Keynes, om hans politik skulle bli mer effektiv framdeles. Lägg märke till att Sverige - på grund av sin stora offentliga sektor - jämfört med andra länder har mycket starka automatiska konjunkturstabilisatorer - som nu kan verka fullt ut, tack vara vårt starka finanspolitiska utgångsläge.

Det finns fler åtgärder som kan driva ned arbetslösheten och driva upp tillväxten: nya insatser mot hushållens skuldsättning för att på så sätt hjälpa Riksbanken att snabbt sänka räntan ytterligare - vilket också bör kunna ge en svagare kronkurs och bättre konkurrenskraft för exportföretagen! Exportens fall är ju mycket av roten till det onda -- varselvågen -- denna höst. Vidare: Nya försök till åtgärder för en mer flexibel hyres- och bostadsmarknad, och då inte bara i de expansiva regionerna av vårt land.

O-borgerliga nya moderater på DN-debatt.

Två ledande moderater -- gruppledaren för Moderaterna i riksdagen Anna Kinberg Batra och statsrådet Peter Norman -- har skrivit en o-borgerlig artikel i borgerlighetens kärnfråga: nämligen det privata ägandets roll i samhället (DN-debatt den 16/12).

Borta är de gamla moderaternas kamp mot statligt och för privat ägande och marknadsekonomi. Författarna säger naturligtvis inte att de är emot marknadsekonomi - det vore ju heltokigt efter 1900-talet - men författarna förstår uppenbarligen inte att en avgörande förutsättning för marknadsekonomi är ett starkt och spritt privat ägande av företag, kapitalbildning och sparande. Marknadsekonomi - i sin tur - är en förutsättning för politisk och ekonomisk pluralism i samhället.

Staten och kommunerna ("det gemensamma") är en potentiellt farlig maktgrupp för alla dem som vill avvika eller helt enkelt sköta sina egna angelägenheter utan att be det offentliga om lov. Det gäller beträffande staten men kanske i vardagslivet ännu mera på kommunal nivå.

Vaksamhet på denna punkt är inte minst viktig i ett land som vårt med två dominerande politiska partier, och där ett parti - Socialdemokraterna - samverkar och samfinansierar sig med en annan viktig maktgrupp - LO. Min kritik beror alltså inte på att jag befarar planerade onda avsikter med "gemensamt" offentligt ägande utan snarare på massiv aningslöshet om bieffekterna av "gemensamt ägande", som jag menar Kinberg Batra och Normans artikel är ett exempel på.

Man kan som liberal aldrig vara neutral eller pragmatisk i frågan om det privata ägandet eller se statligt och kommunalt ägande främst som en pragmatisk lämplighetsfråga.

Men just pragmatism är det som Moderaterna nu lanserar i ägandefrågan. En tydlig ideologisk skiljelinje dras därmed upp mellan liberaler och nya moderater. Ingenstans i artikeln förespråkas privat ägande framför statligt eller annat offentligt ägande. Tvärtom är författarna angelägna att sudda ut skillnaden, och använder om och om igen uttrycket "gemensamt ägande".

Alla som kan sin svenska politiska historia vet att det är ett utpräglat socialdemokratiskt uttryckssätt. Den "gemensamma" sektorn har alltsedan Tage Erlanders dagars varit en förskönande omskrivning för staten och kommunerna.

"Moderaterna har historiskt (sic!) positionerat sig som motståndare till gemensamt ägande" skriver Kinberg Batra och Norman. Underförstått: Det nya M är inte längre att räkna med som motståndare till statligt och kommunalt ägande. Vidare: "Varken ägandet eller eventuella försäljningar [av offentlig egendom] har ett egenvärde. Nya moderaternas slutsats är att ägandet ... bör prövas från fall till fall." ... "Frågan om drift- och ägandeformer bör i sig själv aldrig vara det centrala."

Ideologiskt påminner därmed de nya Moderaternas o-borgerligt pragmatiska hållning i ägarfrågan om den "funktionssocialism", som Nils Karleby och andra socialdemokrater utvecklande under mellankrigstiden och senare.

Nu återstår att se vad nya Moderaternas värnande om statligt och kommunalt ägande innebär i praktiken. Nordea, Sveaskog och andra statliga företag vill väl M inte längre sälja och kommunala bolag ska behållas i "gemensamt" ägande, får man förmoda.

Förutom europapolitiken - där de nya moderaterna så tydligt övergivit gammelmoderaten Carl Bildts engagerade och kunniga linje till förmån för invändningar, historielöshet och avståndstagande - har på kort tid nu lagts ännu en skillnad gentemot liberaler: värnandet av privat ägande och insikten om dess fundamentala betydelse för politisk och ekonomisk pluralism och individens frihet.



 

En bra natt för Europa! Sverige bör vara med från 1 mars 2014 i EU:s finansinspektion.

Rättelse : Startdatum är först 1 mars 2014 (sic!) för EU-gemensam banktillsyn! Så här korrekt:

Det var en bra natt för Europa med överenskommelsen om EU-gemensam banktillsyn (finansinspektion).



Sverige bör vara med från början i EU:s finansinspektion (banktillsyn), dvs. från den 1 mars 2014.



Ett huvudargument för EU-gemensam bankövervakning är att nationella myndigheter kan vara för släpphänta därför att de vill gynna de inhemska bankerna i den internationella konkurrensen. En europeisk banktillsyn skulle också effektivt kunna hantera bankernas alltmer gränsöverskridande verksamhet. Och eftersom fallerande banker i slutändan kan behöva nytt kapital (rekapitaliseras) är det önskvärt att den övervakning som syftar till att förhindra bankfallissemang sker på den europeiska nivån.



Det är förmätet att tro att Sverige aldrig kan hamna i en bankkris där vi behöver hjälp, eller att Sveriges finansinspektion aldrig kan komma att göra fel, eller Sverige inte skulle kunna skadas av bankriser i vår omvärld. Därför finns det skäl att allvarligt eftersträva ett svenskt deltagande i en europeisk bankunion.



Självklart ska Sverige delta konstruktivt och engagerat under 2013 i de fortsatta förhandlingarna om övriga delar av EU:s bankunion. De förhandlingarna har inte ens påbörjats så det går inte att redan nu ta ställning till något resultat, och än mindre till ett svenskt deltagande. Ett beslut om Sveriges deltagande, eller utanförstående, tas för övrigt av hela regeringen. Det finns idag inget beslut, eller mandat för regeringen att utesluta ett svenskt deltagande, eller motsatsen.



Der är glädjande, och något som Sverige kunnat påverka, att de nordiska länderna och de baltiska staterna nu håller ihop och får en gemesam finansinspektion. Så var det inte krisåren 2008-09 när krisen härjade och höll på att dra ned svenska banker i enorma förluster. Förhoppningsvis faller alla de nordiska och baltiska bankerna snart under samma EU-gemensamma finansinspektion. Det är verkligen mycket viktigt för Sverige.

Det är tråkigt, men inte något Sverige kan påverka, att det konservativa partiet i Storbritannien väljer att skjuta ut sitt land ur EU-samarbetet. Sveriges europapolitik bestäms i Stockholm och inte i London. Vad Konservativa regeringspartiet i Storbritannien tycker ska inte bestämma Sveriges europapolitik.

Säg ja till EU-gemensam banktillsyn! (Med Olle Schmidt)

(Artikel införd i Dagens Industri den 12/12/12 av Olle Schmidt, ledamot av Europaparlamentet (FP) och Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP). Texten nedan är något fylligare än artikeln i DI.)

 

I en tid av ekonomisk osäkerhet inom EU utgör Europeiska Centralbanken, ECB, - den kanske viktigaste stabiliserande faktorn i EU-samarbetet. Att Sverige skulle säga nej och hindra andra länder att fördjupa sitt samarbete – även om vi själva inte vill vara med – vore förödande för Sveriges framtida roll och inflytande i Europa.

 

Banker har orsakat stor skada det senaste decenniet. De kan inte längre övervakas effektivt på enbart nationell nivå eftersom de arbetar gränsöverskridande. Det behövs en gemensam stark europeisk tillsynsmyndighet, inte bara 27 svaga nationella. ECB föreslås få en viktig uppgift att vara denna sammanhållande kraft.

 

Även om Sverige som icke-euroland inte är med i ECB:s styrelse, ECB-rådet, ligger det starkt i Sveriges intresse att gå med i bankunionen. Vi är i denna strävan allierade med andra icke-euroländer som Polen och Danmark. Men många EU-länder vill dessvärre inte ge oss uteländer bättre villkor - om det samtidigt gynnar Storbritannien. Aversionen mot Storbritannien är stark. Sverige placeras inte sällan i samma båt som britterna och det förhållandet måste vi ändra på. Sverige är i grunden ett EU-positivt land.

 

Knepigast att lösa i förhandlingarna är icke-euroländers formella och praktiska relation till ECB-rådet. ECB är självständigt och får varken ge eller ta emot instruktioner. Dess högsta beslutande organ ECB-rådet, kan därför inte överlåta till något annat organ, som har plats för t ex icke-euroländer, att besluta i tillsynsärenden. (Självständigheten var avsedd för enbart räntepolitiken, innan tillsynsfrågorna fick dagens höga prioritet.) Det innebär att länder som Sverige, Polen och Danmark – som inte heller har euron som valuta – inte heller kan vara med i beslutsfattandet i ECB-rådet om tillsynsfrågor.

 

Sverige har tidigare krävt en fördragsändring för att ge länder utanför euroområdet lika stort inflytande som euroländerna i ECB-rådet, men det är inte realistiskt i närtid. En temporär lösning på inflytandefrågan får därför sökas.

 

I debatten har lagts fram olika lösningar, till exempel att ge en särskild tillsynsnämnd under ECBs ”paraply” en de facto-makt i tillsynsfrågor, och att ECB-rådets insats begränsas till att enbart säga ja- eller nej till denna tillsynsnämnds förslag till beslut. Det är ingen perfekt lösning - men en sådan lösning i kombination med tydliga åtaganden om en framtida fördragsändring kan vara tillräcklig för att tillmötesgå Sveriges önskemål.

 

Europaparlamentet har lanserat en lösning på ett annat viktigt svenskt krav - det om röstreglerna för beslutsfattande och tvistelösning inom EBA. Förslaget till kompromiss bör öppna dörren för svenskt deltagande i bankunionen genom att det skapar en rimlig balans mellan euroländer och de icke-euroländer som vill vara med i bankunionen. Vi vill uppmana finansminister Anders Borg och hans kollegor att ena sig om ett gemensamt förslag om EBA, som till exempel ligger i linje med den överenskommelse man har i nått i Europaparlamentet. Då kan förhandlingarna för att hitta en överenskommelse mellan rådet, Kommissionen och Europaparlamentet inledas före jul.

 

Kravet nationella tillsynsmyndigheter ska kunna ställa högre kapitalkrav på banker på nationell nivå förefaller kunna lösas. Utkast till kompromisser öppnar för detta.

 

Att Sverige skulle ställa sig utanför bankunionen tillsammans med Storbritannien vore extremet olyckligt – framför allt för Sverige.

 

Den avvaktande hållning som präglat Sveriges agerandet måste bytas ut mot ett tydligt och framåtblickande ledarskap. Politik i Europa handlar inte enbart om att lyssna till en ljum svensk EU-opinion.

 

Vi är övertygade om att den svenska regeringen når framgång i förhandlingarna om regeringen är tydligt positiv till svenskt deltagande och inte blockerar euroländernas vilja att fördjupa det europeiska samarbetet genom bankunionen.

 

Olle Schmidt, Europaparlamentariker (FP)

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP)

 

 

 

 

 

Ja till EU-gemensam banktillsyn och bankunion.

Att EU-länderna står i begrepp att fatta beslut om en EU-gemensam banktillsyn är bra både för EU-länderna och för Sverige. Sveriges förhandlingsmål år 2013 bör vara att delta i utformningen av bankunionen och sedan förhoppningsvis gå med i densamma. Det kortsiktiga målet är att Sverige före jul 2012 ska gå med i den tredjedel av bankunionen som gäller en ny effektivare tillsyn av EU:s större banker.

Vid Anders Borgs pressträff efter dagens EU-nämnd misslyckades finansministern med att hålla isär frågan om bankunion och frågan om EU-gemensam banktillsyn (den 11/12). Frågan om Sverige ställningstagande till bankunionen blir en senare fråga -- eftersom dess olika delar är långtifrån färdigförhandlade -- och en fråga att avgöras av hela regeringen.

Dispositionen nedan är: argumenten, förhandlingsläget, förhandlingsläget för Sverige, andra länder och slutsatsen

Argumenten.

Det liggande förslaget och förhandlingens knäckfrågor för Sverige finns på ett opartiskt och välskrivet sätt beskrivet i en nyss publicerad rapport från Riksbanken (ss 31-33 i http://www.riksbank.se/Documents/Rapporter/FSR/2012/FSR_2/rap_fsr2_121128_sve.pdf ).

Professor Lars Calmfors har sammanfattat sina argument för bankunion så här (DN den 30/10 2012): "Ett huvudargument för gemensam bankövervakning är att nationella myndigheter kan vara för släpphänta därför att de vill gynna de inhemska bankerna i den internationella konkurrensen. En europeisk banktillsyn skulle också bättre kunna hantera bankernas alltmer gränsöverskridande verksamhet. Och eftersom fallerande banker i slutändan kan behöva rekapitaliseras av de europeiska räddningsfonderna, är det önskvärt att även den övervakning som syftar till att förhindra fallissemang sker på den europeiska nivån."

"Min [Lars Calmfors] slutsats är att det finns goda skäl för en bankunion. Den bör inkludera en gemensam mekanism för rekonstruktion och avveckling av banker i kris samt en gemensam insättningsgaranti. Däremot bör inte finanspolitiken centraliseras." (länk: http://www.dn.se/ledare/kolumner/goda-skal-for-bankunion). Så långt Lars Calmfors.

Förhandlingsläget.

Förhandlingen just nu gäller enbart en ny EU-organisation för tillsyn av främst de större bankerna i EU.

Europeiska Centralbanken (ECB) förutsätts få en huvudroll i frågor om tillsyn av banker i EU. Beslutreglerna är sådana att alla 27 EU-medlemsstater måste acceptera utformningen av samarbetet. Om något land röstar nej faller förslaget om ECB:s roll. Det är detta krav på enhällighet som väcker frågan om att ett land eventuellt vill utnyttja sin vetorätt.

Det är viktigt att en EU-gemensam tillsyn av banker - dvs en EU-gemensam finansinspektion - snabbt inrättas för att undvika risken för en upprepning av det senaste årens katastrofala brist på självbevarelsedrift och kontroller vad gäller finanssektorn. En sådan upprepning skulle skada Sverige, naturligtvis, så det ligger i vårt egenintresse att EU-länderna kommer fram till en lösning, och att Sverige kan gå med.

I alla stegen mot bankunion finns besvärliga frågor om inflytande och beslutsregler i nya och redan existerade EU-organ, som ECB:s tillsynsråd och EBA (European Banking Authority). I senare steg kommer frågor upp om gemensam insättargaranti och kris- och konkurshantering av banker.

Förhandlingsläget för Sverige.

Om alla EU-länderna med undantag för Sverige beslutar sig för att acceptera en viss utformning av banktillsynen kan Sverige stoppa förslaget även om Sverige självt inte vill gå med. Sverige kan alltså i fallet med frågan om ECB:s deltagande stoppa alla andra EU-länders önskan om fördjupat samarbete.

Att Sverige ensamt med ett veto skulle stoppa alla andra EU-länderna önskan om fördjupat samarbete vore dock orimligt. Sverige skulle inte bara agera osolidariskt utan också få skörda en ödesdiger draksådd i europasamarbetet. Naturligtvis säger Sverige då adjö till alla tanker på att tillhöra Europas kärna.

En annan innebörd av uttrycket "Sverige säger nej" är att vi intar samma position som Storbritannien. Det innebär att vi lägger ned vår röst eller röstar ja. Vi bryr oss dock inte närmare om bankunionens utformning i förvissning om att vi redan från början bestämt oss för att ändå aldrig delta i densamma. Även i detta fall skjuter vi ut oss själva från Europas kärna. Sveriges EU-skeptiker kanske vill ha utanförskap tillsammans med brittiska tories (konservativa) som förhandlingsresultat? Det vill naturligtvis inte folkpartiet liberalerna.

En tredje tolkning av uttrycket "Sverige säger nej" är att Sverige säger nej till nu liggande förslag, men säger ja till att konstruktivt förhandla vidare för att så långt det är möjligt undanröja våra invändningar. Det är i denna situation som Sverige närmast befinner sig. Det blir ett finansministermöte (Ekofin) denna vecka, tätt följt av ett EU-toppmöte och sedan, nästa vecka, eventuellt ytterligare ett finansministermöte.

Andra länder.

Andra EU-länder har också invändningar mot liggande förslag så Sverige är inte ensamt. Några EU-länder har liknande invändningar som Sverige. Det gäller bl. a Tyskland och Polen. Båda är stora EU-länder och Polen är näst Frankrike det för Tyskland viktigaste EU-landet. Polen - i likhet med Sverige - har ännu inte euron som valuta men syftar till att gå med i euron inom några år. Danmark - ett annat utanförland - ser väsentligt mindre problem än Sverige gör med liggande förslag. Finland är mycket intresserat av att Sverige går med i en EU-gemensam banktillsyn (Nordea är en stor och gemensam bank, som bekant, med säte i Stockholm och dotterbank i Finland). Tyskland anser sig ha mer tid för fortsatta förhandlingar än Frankrike, som är mycket angeläget att få ett avslut i tillsynsfrågan till nyår. Tyskland vill sannolikt i slutänden tillmötesgå Frankrike på denna punkt, dvs det blir sannolikt ett beslut före jul.

Om det blir stor oro på de finansiella marknaderna på grund av ökad politisk osäkerhet i Italien ökar trycket på att snabbt komma överens.

Slutsats.

Sverige ska förhandla vara med målet att vara med i den EU-gemensamma bankunionen. Som ett första steg gäller att vara med i EU:s nya banktillsyn. Sverige och EU-länderna har trots allt vapenskrammel ett gott utgångsläge inför den avslutande förhandlingen om gemensam banktillsyn. Sverige kan sannolikt - förutsatt att Sverige faktiskt vill och har deltagande som ett tydligt förhandlingsmål - vara med och ro i land ett svenskt deltagande.

Nästa år kommer övriga två huvudfrågor inom ramen för bankunion, dvs insättargaranti och krislösningsmekanism.

Magdalena Andersson (S) överraskar med att vilja stoppa ny kärnkraft. Elpriset blir stor valfråga 2014?

I Ekots lördagsintervju kom Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson med det överraskande beskedet att man bör riva upp gällande lag som tillåter byggandet av nya kärnkraftsreaktorer. Det gamla förbudet återställs och Alliansens energiuppgörelse rivs upp, om Andersson får bestämma. (Länk: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3071).

Beskedet innebär bland annat att Vattenfalls ansökan om att undersöka förutsättningarna för nya reaktorer måste skrotas, om Andersson och Socialdemokraterna får bestämma efter valet 2014. Andersson aviserar helt nya förutsättningar för produktionen av svensk el, och Anderssons är en linje som överensstämmer med Miljöpartiets och Vänsterpartiets energipolitik.

Eftersom nuvarande kärnkraftverk successivt, och med början om ca 10 år, måste stängas ned av ålders- och säkerhetsskäl och därefter, under en 12-årsperiod, allihop stängas, inställer sig omedelbart frågan hur Socialdemokraterna tänker sig att försörjningen av el till hushåll och företag i Sverige efter 2022 ska organiseras. Ett svar på den frågan måste fram omgående och långt före valet 2014 eftersom tillstånd, projektering och byggandet av nya anläggningar och kraftnät tar lång tid.

Idag står kärnkraften - beroende på exakt år - för ca 40 till 45 procent av landets elförbrukning, och - märk väl - den produktionen är oberoende av väder och vind.

Anderssons nej-till-kärnkraftslinje innebär också höjda elpriser i framtiden. Redan från nästa vecka måste investerare och producenter i t ex basindustrin och bland villaägare räkna med den höjda risken för högre elpriser framöver. Den kommer ovanpå högre elpriser på grund av Tysklands kärnkraftsavveckling som höjer elpriserna i hela Nordeuropa. Elprishöjningar sänker eluppvärmda fastigheters värde, sänker företagens förväntade lönsamhet och möjlighet att anställa. Det senare gäller särskilt basindustrin.

Glädjande att fler står bakom bankunionen

(Debattartikel införd på Svenska Dagbladets webbplats den 6 december 2012 kl 14: 33)

 

Det finns i frågan om EU:s bankunion uppenbarligen en spricka mellan LO och Socialdemokraterna i riksdagen.

Den 18 oktober skrev några ledande folkpartister – Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och undertecknad – att Sverige positivt, konstruktivt och engagerat bör förhandla med målet att Sverige ska vara med i EU:s bankunion (Expressen 18/10). Redan dessförinnan hade partiledaren i anföranden klargjort liberalers positiva inställning.

 

Andras reaktion på artikeln var misstrogen. Man skakade irriterat på huvudet och några blev mycket arga, till exempel ledande socialdemokrater, delvis på temat ”vilken fräckhet!”.

Idag är det helt annat ljud i skällan. Många verkar bara på några veckor ha blivit folkpartister när det gäller inställningen till EU:s bankunion. Särskilt glädjande är detta beträffande LO, som i denna fråga förefaller stå betydligt närmare Folkpartiet liberalerna än Socialdemokraterna.

LO-ekonomerna Ola Pettersson och Torbjörn Hållö välkomnar en bankunion och kritiserar långsamheten i förhandlingarna. ”Sverige har all anledning att söka den trygghet som en gemensam bankunion kan ge. Vi [LO-ekonomer] menar att bankunionen bör välkomnas av Sverige, inte motarbetas” (Brännpunkt 3/12). Utmärkt blåslampa!

Socialdemokraten och LO-mannen Olle Ludvigsson, S-ledamot av Europaparlamentet, kritiserar den svenska regeringen för att den – enligt honom – drar benen efter sig och inte har accepterat det liggande förslaget till bankunion (SVT Rapport 4/12).

Finansminister Anders Borgs initiala motsträvighet är förbytt till beredskap att resa, förhandla och möta sina EU-finansministerkollegor så ofta de bara vill ända fram till deadline vid nyår. Allt i syfte att få till stånd en acceptabel lösning på utestående tvistefrågor.

Det finns i frågan om EU:s bankunion uppenbarligen en spricka mellan LO och Socialdemokraterna i riksdagen. De senare har som vanligt ett snävt nationellt perspektiv och är överladdade med invändningar och skeptiska frågor. LO har dessbättre ett mer internationalistiskt och europeiskt perspektiv: ”Rätt utformad kan en bankunion vara en avgörande del i lösningen på den europeiska krisen och för att minska risken med framtida [bank]kriser. Det är hög tid för Sverige att driva på för hårdare regler och bättre övervakning av de europeiska bankerna.”

Under ganska tyst medgivande stödjer dock både Socialdemokraterna och Miljöpartiet finansminister Borg och Alliansregeringens ansträngningar i bankunionförhandlingarna.

Det vi sett under hösten är inte den första omsvängningen i svensk europapolitik när den möter verklighetens konkreta EU-hållning. Skepsis har också vid tidigare tillfällen övergått i eftertankens kranka blekhet.

Inför EU-länders beslutsamhet att nu återigen fördjupa sitt samarbete tvingas skeptikerna därför igen att besvara frågan: Vad har vi mest att frukta – att vara tillsammans med de andra länderna, eller stå utanför deras samarbete? Bortsett från FP och några till är huvuddelen av Sveriges politiker idag antagligen inte anhängare av särskilt mycket mer EU-samarbete. Men – märk väl – när det kommer till kritan är dessa politiker oftast ännu mera emot att stå utanför europasamarbetet!

1994 års folkomröstning om EU-medlemskapet resulterade förvisso i en majoritet emot att stå utanför EU. Resultatet var dock inte ett ja-till-EU utan snarare ett nej-till-nej-till-EU! I EU-politiken går Sverige med bakdelen först.

Tro mig, en svensk majoritet kommer så småningom också att finnas för att Sverige inte ska stå utanför eurosamarbetet. Men vid den tiden har det hunnit bli ett annat eurosamarbete än dagens: ett samarbete som omfattar kanske ett 25-tal länder, men som är entydigt definierat av dagens tyska och nordeuropeiska ekonomiska värderingar och stabilitet. Det passar Sverige bra – liksom våra närmsta grannar Finland, Danmark, Nederländerna och Polen. Därför ska vi vara med redan nu och konstruktivt, engagerat och fördjupat delta i utformningen av detta reviderade eurosamarbete.

CARL B HAMILTON (FP)

riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson

Svensk omsvängning om bankunion.

Så sent som iden 18 oktober skrev några ledande folkpartister - Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och undertecknad - att Sverige positivt, konstruktivt och engagerat bör förhandla med målet att Sverige ska vara med i EU:s bankunion (Expressen 18/10).

Andras reaktion på artikeln var misstrogen och man skakade på huvudet, eller så blev några mycket arga, t ex ledande socialdemokrater - delvis på temat "vilken fräckhet!".

Idag är det annat ljud i skällan. Nu är finansminister Anders Borg beredd att resa och förhandla och möta sina EU-finansministerkollegor så ofta de andra bara vill fram till deadline vid nyår, i syfte att sy ihop en acceptabel lösning på utestående tvistefrågor.

Socialdemokraten Olle Ludvigsson, S-ledamot av Europaparlamentet, går mycket längre och kritiserar idag den svenska regeringen för att den inte redan har accepterat det liggande förslaget till bankunion, trots att liggande förslag är skräddarsytt för enbart euroländerna (SVT Rapport 4/12). Under tyst medgivande stödjer både de inhemska socialdemokraterna och Miljöpartiet Anders Borg och Alliansregeringens ansträngningar i bankunionförhandlingarna.

Detta är inte den första omsvängningen i svensk EU-historia när Sverige möter verklighetens konkreta EU-beslut. Skepsisen har också vid tidigare tillfällen övergått i eftertankens kranka blekhet.

Inför EU-länders beslutsamhet att fördjupa samarbetet tvingas skeptikerna (igen) att besvara frågan: Vad har vi mest att frukta - att vara tillsammans med de andra länderna i EU, eller stå utanför deras samarbete?

Bortsett från FP och några till är nog huvuddelen av Sveriges politiker idag antagligen inte för EU-samarbetet, men - märk väl - när det kommer till kritan är dessa politiker ännu mycket mera emot att stå utanför samarbetet. Redan 1994 års folkomröstning resulterade i en majoritet emot att stå utanför EU. Resultatet var inte ett ja-till-EU utan ett nej-till-nej-till-EU!

Tro mig, en majoritet kommer så småningom också att finnas för att Sverige inte ska stå utanför eurosamarbetet. Men vid den tiden har det hunnit bli ett annat eurosamarbete än dagens: ett samarbete som omfattar kanske ett 30-tal länder, men som är entydigt definierat av dagens tyska och nordeuropeiska ekonomiska värderingar. Det passar Sverige bra - liksom våra närmsta grannar Finland, Danmark, Nederländerna och Polen. Och varför skulle vi inte vara med i det gänget, likaväl som Sverige tidigare - på 1970- och 80-talen - var knutna till den tyska D-Marken?

Men då lever sannolikt Storbritannien i baksmällan av ett crazy beslut att lämna EU, och vacklar ingen - för vilken gång i ordningen sedan 1700-talet? - i frågan om britterna vill vara européer. Och några svenska EU-skeptiker hänger säkert på då också.