Så sent som iden 18 oktober skrev några ledande folkpartister - Jan
Björklund, Birgitta Ohlsson och undertecknad - att Sverige positivt,
konstruktivt och engagerat bör förhandla med målet att Sverige ska vara med i
EU:s bankunion (Expressen 18/10).
Andras reaktion på artikeln var misstrogen och man skakade på huvudet, eller
så blev några mycket arga, t ex ledande socialdemokrater - delvis på temat
"vilken fräckhet!".
Idag är det annat ljud i skällan. Nu är finansminister Anders Borg beredd att
resa och förhandla och möta sina EU-finansministerkollegor så ofta de andra bara
vill fram till deadline vid nyår, i syfte att sy ihop en acceptabel lösning på
utestående tvistefrågor.
Socialdemokraten Olle Ludvigsson, S-ledamot av Europaparlamentet, går mycket
längre och kritiserar idag den svenska regeringen för att den inte redan har
accepterat det liggande förslaget till bankunion, trots att liggande förslag är
skräddarsytt för enbart euroländerna (SVT Rapport 4/12). Under tyst
medgivande stödjer både de inhemska socialdemokraterna och Miljöpartiet Anders
Borg och Alliansregeringens ansträngningar i bankunionförhandlingarna.
Detta är inte den första omsvängningen i svensk EU-historia när Sverige möter
verklighetens konkreta EU-beslut. Skepsisen har också vid tidigare tillfällen
övergått i eftertankens kranka blekhet.
Inför EU-länders beslutsamhet att fördjupa samarbetet tvingas skeptikerna
(igen) att besvara frågan: Vad har vi mest att frukta - att vara tillsammans med
de andra länderna i EU, eller stå utanför deras samarbete?
Bortsett från FP och några till är nog huvuddelen av Sveriges politiker idag
antagligen inte för EU-samarbetet, men - märk väl - när det kommer till kritan
är dessa politiker ännu mycket mera emot att stå utanför samarbetet. Redan 1994
års folkomröstning resulterade i en majoritet emot att stå utanför EU.
Resultatet var inte ett ja-till-EU utan ett nej-till-nej-till-EU!
Tro mig, en majoritet kommer så småningom också att finnas för att Sverige
inte ska stå utanför eurosamarbetet. Men vid den tiden har det hunnit bli ett
annat eurosamarbete än dagens: ett samarbete som omfattar kanske ett 30-tal länder, men som är entydigt definierat av dagens tyska
och nordeuropeiska ekonomiska värderingar. Det passar Sverige bra - liksom våra
närmsta grannar Finland, Danmark, Nederländerna och Polen. Och varför skulle vi
inte vara med i det gänget, likaväl som Sverige tidigare - på 1970- och 80-talen
- var knutna till den tyska D-Marken?
Men då lever sannolikt Storbritannien i baksmällan av ett crazy beslut att
lämna EU, och vacklar ingen - för vilken gång i ordningen sedan 1700-talet? - i
frågan om britterna vill vara européer. Och några svenska EU-skeptiker hänger
säkert på då också.
tisdag 4 december 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar