(Debattartikel införd på Svenska Dagbladets webbplats den
6 december 2012 kl 14: 33)
Det
finns i frågan om EU:s bankunion uppenbarligen en spricka mellan LO och
Socialdemokraterna i riksdagen.
Den 18 oktober skrev några ledande folkpartister – Jan Björklund, Birgitta
Ohlsson och undertecknad – att Sverige positivt, konstruktivt och engagerat bör
förhandla med målet att Sverige ska vara med i EU:s bankunion (Expressen
18/10). Redan dessförinnan hade partiledaren i anföranden klargjort
liberalers positiva inställning.
Idag är det helt annat ljud i
skällan. Många verkar bara på några veckor ha blivit folkpartister när det
gäller inställningen till EU:s bankunion. Särskilt glädjande är detta
beträffande LO, som i denna fråga förefaller stå betydligt närmare Folkpartiet
liberalerna än Socialdemokraterna.
LO-ekonomerna
Ola Pettersson och Torbjörn Hållö välkomnar en bankunion och kritiserar
långsamheten i förhandlingarna. ”Sverige har all anledning att söka den
trygghet som en gemensam bankunion kan ge. Vi [LO-ekonomer] menar att
bankunionen bör välkomnas av Sverige, inte motarbetas” (Brännpunkt
3/12). Utmärkt blåslampa!
Socialdemokraten
och LO-mannen Olle Ludvigsson, S-ledamot av Europaparlamentet, kritiserar den
svenska regeringen för att den – enligt honom – drar benen efter sig och inte
har accepterat det liggande förslaget till bankunion (SVT Rapport 4/12).
Finansminister
Anders Borgs initiala motsträvighet är förbytt till beredskap att resa,
förhandla och möta sina EU-finansministerkollegor så ofta de bara vill ända
fram till deadline vid nyår. Allt i syfte att få till stånd en acceptabel
lösning på utestående tvistefrågor.
Det
finns i frågan om EU:s bankunion uppenbarligen en spricka mellan LO och
Socialdemokraterna i riksdagen. De senare har som vanligt ett snävt nationellt
perspektiv och är överladdade med invändningar och skeptiska frågor. LO har
dessbättre ett mer internationalistiskt och europeiskt perspektiv: ”Rätt
utformad kan en bankunion vara en avgörande del i lösningen på den europeiska
krisen och för att minska risken med framtida [bank]kriser. Det är hög tid för
Sverige att driva på för hårdare regler och bättre övervakning av de europeiska
bankerna.”
Under
ganska tyst medgivande stödjer dock både Socialdemokraterna och Miljöpartiet
finansminister Borg och Alliansregeringens ansträngningar i
bankunionförhandlingarna.
Det vi
sett under hösten är inte den första omsvängningen i svensk europapolitik när
den möter verklighetens konkreta EU-hållning. Skepsis har också vid tidigare
tillfällen övergått i eftertankens kranka blekhet.
Inför
EU-länders beslutsamhet att nu återigen fördjupa sitt samarbete tvingas
skeptikerna därför igen att besvara frågan: Vad har vi mest att frukta – att
vara tillsammans med de andra länderna, eller stå utanför deras samarbete?
Bortsett från FP och några till är huvuddelen av Sveriges politiker idag
antagligen inte anhängare av särskilt mycket mer EU-samarbete. Men – märk väl –
när det kommer till kritan är dessa politiker oftast ännu mera emot att stå
utanför europasamarbetet!
1994
års folkomröstning om EU-medlemskapet resulterade förvisso i en majoritet emot
att stå utanför EU. Resultatet var dock inte ett ja-till-EU utan snarare ett
nej-till-nej-till-EU! I EU-politiken går Sverige med bakdelen först.
Tro
mig, en svensk majoritet kommer så småningom också att finnas för att Sverige
inte ska stå utanför eurosamarbetet. Men vid den tiden har det hunnit bli ett
annat eurosamarbete än dagens: ett samarbete som omfattar kanske ett 25-tal
länder, men som är entydigt definierat av dagens tyska och nordeuropeiska
ekonomiska värderingar och stabilitet. Det passar Sverige bra – liksom våra
närmsta grannar Finland, Danmark, Nederländerna och Polen. Därför ska vi vara
med redan nu och konstruktivt, engagerat och fördjupat delta i utformningen av
detta reviderade eurosamarbete.
CARL
B HAMILTON (FP)
riksdagsledamot
och ekonomisk-politisk talesperson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar