Borta är de gamla moderaternas kamp mot statligt och för privat ägande och marknadsekonomi. Författarna säger naturligtvis inte att de är emot marknadsekonomi - det vore ju heltokigt efter 1900-talet - men författarna förstår uppenbarligen inte att en avgörande förutsättning för marknadsekonomi är ett starkt och spritt privat ägande av företag, kapitalbildning och sparande. Marknadsekonomi - i sin tur - är en förutsättning för politisk och ekonomisk pluralism i samhället.
Staten och kommunerna ("det gemensamma") är en potentiellt farlig maktgrupp för alla dem som vill avvika eller helt enkelt sköta sina egna angelägenheter utan att be det offentliga om lov. Det gäller beträffande staten men kanske i vardagslivet ännu mera på kommunal nivå.
Vaksamhet på denna punkt är inte minst viktig i ett land som vårt med två dominerande politiska partier, och där ett parti - Socialdemokraterna - samverkar och samfinansierar sig med en annan viktig maktgrupp - LO. Min kritik beror alltså inte på att jag befarar planerade onda avsikter med "gemensamt" offentligt ägande utan snarare på massiv aningslöshet om bieffekterna av "gemensamt ägande", som jag menar Kinberg Batra och Normans artikel är ett exempel på.
Man kan som liberal aldrig vara neutral eller pragmatisk i frågan om det privata ägandet eller se statligt och kommunalt ägande främst som en pragmatisk lämplighetsfråga.
Men just pragmatism är det som Moderaterna nu lanserar i ägandefrågan. En tydlig ideologisk skiljelinje dras därmed upp mellan liberaler och nya moderater. Ingenstans i artikeln förespråkas privat ägande framför statligt eller annat offentligt ägande. Tvärtom är författarna angelägna att sudda ut skillnaden, och använder om och om igen uttrycket "gemensamt ägande".
Alla som kan sin svenska politiska historia vet att det är ett utpräglat socialdemokratiskt uttryckssätt. Den "gemensamma" sektorn har alltsedan Tage Erlanders dagars varit en förskönande omskrivning för staten och kommunerna.
"Moderaterna har historiskt (sic!) positionerat sig som motståndare till gemensamt ägande" skriver Kinberg Batra och Norman. Underförstått: Det nya M är inte längre att räkna med som motståndare till statligt och kommunalt ägande. Vidare: "Varken ägandet eller eventuella försäljningar [av offentlig egendom] har ett egenvärde. Nya moderaternas slutsats är att ägandet ... bör prövas från fall till fall." ... "Frågan om drift- och ägandeformer bör i sig själv aldrig vara det centrala."
Ideologiskt påminner därmed de nya Moderaternas o-borgerligt pragmatiska hållning i ägarfrågan om den "funktionssocialism", som Nils Karleby och andra socialdemokrater utvecklande under mellankrigstiden och senare.
Nu återstår att se vad nya Moderaternas värnande om statligt och kommunalt ägande innebär i praktiken. Nordea, Sveaskog och andra statliga företag vill väl M inte längre sälja och kommunala bolag ska behållas i "gemensamt" ägande, får man förmoda.
Förutom europapolitiken - där de nya moderaterna så tydligt övergivit gammelmoderaten Carl Bildts engagerade och kunniga linje till förmån för invändningar, historielöshet och avståndstagande - har på kort tid nu lagts ännu en skillnad gentemot liberaler: värnandet av privat ägande och insikten om dess fundamentala betydelse för politisk och ekonomisk pluralism och individens frihet.
Inlägg
2 kommentarer:
Heder åt Dig som står upp för klassiska liberala värden när andra går ner sig i pragmatismens träsk!
Peter Norman har alltid varit en socialist och Anna Kinberg har alltid varit mindre bemedlad å huvudets vägnar.
Tyvärr kan jag inte hålla med Krister Thelin att Du står upp för de klassiska liberala värdena i och med ditt vansinniga förespråkande för centralstyrning via EU.
Skicka en kommentar