Om staten skulle sälja statliga företag "rinner deras vinster ut ur Sverige",
säger Anders Borg i DN 27/12. Handelsminister Ewa Björling har för sin del satt
som mål att exporten skall fördubblas före ett viss datum. Svenska statens
arsenal av handelspolitik är numera inriktad på att öka exporten av snus.
Frihandel är för mig och andra liberaler ett oerhört viktigt politiskt mål
för Sverige, och för globalt internationellt samarbete. Frihandel skapar
ekonomiskt välstånd, bryter ner hierarkiska samhällsstrukturer (arabvärlden har
aldrig haft frihandel!), skapar ökad frihet, ger bättre livschanser för
individer och företag, och ökar chanserna till stabil och varaktig fred. De
senaste årtiondena är talade bevis för detta.
Men varför håller då de "nya" Moderaterna på med sina merkantilistiska
egendomligheter? Export är inte mer värt än import. Statliga subventioner
till viss export och vissa exportföretag - snarare än till insatser för ökad
frihandel - är feltänkt av många skäl. (Jag bortser från försvarsmateriel
som inte är en normal handelsvara.)
Om exporten ökar stiger värdet av vår flytande växelkurs vilket gör export
mindre lönsam och import mera lönsam. Det gör att ett mål om fördubblad export -
om handelsministern skulle lyckas - slår tillbaka genom en starkare växelkurs
för alla exportföretag, turism i Sverige, etc. Ju mer pengar till
exportsubventioner - desto starkare kronkurs och ju mer undflyende blir målet om
fördubblad export.
I princip gäller invändningen även statligt stöd till snusexport. Andra
EU-länder måste ju dessutom undra över hur Sveriges politiker och förhandlare
kan klaga så mycket över medlemsavgiften till EU och EU-budgeten, och samtidigt
lägga ned så mycket pengar, energi och regeringsengagemang på att sälja på dem
något som de uppfattar som en ny drog, svenskt snus!
Anders Borgs anmärkning om vinster som rinner ur Sverige påminner oss om
de statliga företagens mål på 1700-talet: Så mycket ädla metaller som möjligt
till Sverige. Maximal export och minimal import.
Om statens säljer ett företag till svenska ägare betalar dessa
fortsättningsvis skatt i Sverige, och även deras anställda betalar skatt här.
Genom köpeskillingen minskar statens skuld och årliga ränteutgifter, och statens
förmögenhetsställning är oförändrad. Om statens säljer till utländska ägare -
kom ihåg 55 mdr kr för Vin och Sprit häromåret! - är statens förmögenhet
alltjämt oförändrad; skuld och ränteutgifterna är dock lägre (bland annat till
utländska långivare till Sverige). Däremot har statens förmögenhet fått en annan
sammansättning - mindre aktier i statliga bolag och mindre statlig skuld.
Om man skulle ta Borg på allvar - vilket jag avvaktar med - att det skulle
vara ett mål för statens förmögenhetspolitik att "vinster inte ska rinna ur
landet", ja då ska staten behålla företag i statlig ägo och - bjuder logiken -
Moderaterna ska börja förbjuda utländskt ägande och nationalisera företag så att
deras vinster stannar i Sverige. Men, märk väl, då rinner inte heller några
vinster från svenska företags verksamhet i utlandet tillbaka till Sverige. Etc.
etc.
Jag föreslår som nyårslöfte en rationellt utformad och tydlig kamp
för frihandel 2013, och nej till nymerkantilismen.
torsdag 27 december 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det kan finnas många bottnar i en merkantilistisk politik. På 1600-talet var det höjden av nationell säkerhetspolitik att hylla merkantilismen. Krigen avgjordes nämligen ofta av vem som kunde betala flest utländska legoknektar. Deras sold (därav ordet soldat) togs från den tidens valutareserv, som bestod av guld och silver. Sedan dess har merkantilismen förlorat aktualitet, men inte helt. Man måste fråga sig vad moderaterna, i våra moderna tider, vill ha den stora valutareserven till. Vill de köpa nya avancerade vapen från utlandet, som till exempel luftvärnsrobotar? Eller behöver de en större valutareserv för att kunna betala de höjda avgifterna till EU? Tanken svindlar.
en ekonominovis undrar: räknar man inte med framtida avkastning och vinst i en verksamhet till förmögenhet? ser man statens ägande som endast en utgift? är räntekostnaderna högre än intäkterna? i vissa fall skapas subventionering till de nya företagen - och det får man väl räkna som en fortsatt utgift?
Skicka en kommentar