Har Thomas Östros flyttat till Grekland? Frågan infinner sig osökt när jag läser hans beskrivning av politiken och läget i landet (Svenska Dagbladet den 27/3) och ser en TV-debatt med Anders Borg (26/3).
(En något komprimerad version av denna text är införd i Svenska Dagbladet idag den 31 mars 2010.)
Låt oss fokusera på Sverige! Ingenstans i Östros artikel nämns att Sverige och världen genomgått en abrupt och djup finanskris. Idag är Sveriges BNP ungefär 95 procent av vad den var sommaren 2008. Det krävs mindre arbete för att producera 95 än 100 procent. Därmed har även antalet jobb minskat i antal.
Regeringens politik - särskilt skattepolitiken! - har därför bland annat gått ut på att återhämta nedgången genom att dels uppmuntra till en ökad efterfrågan på varor, tjänster och därmed efterfrågan på arbetsinsatser, dels till ett ökat utbud av arbete ("det ska löna sig bättre att arbeta"-typ insatser, t ex jobbskatteavdraget).
Som nation kan vi vara stolta över att vi förefaller vara på god väg att lyckas med återhämtningen, och bättre här än i grannländerna. Men om man som Östros helt förtiger den dramatiska händelseutvecklingen 2008-10 blir naturligtvis den förda ekonomiska politiken i Sverige svårbegriplig.
Sysselsättningen i Sverige ökar nu stadigt. Den har inte alls sjunkit på det sätt som prognosmakarna så sent som 2009 fruktade att den skulle göra. Våra motåtgärder har fungerat!
Samma sak gäller arbetslösheten. Vi bedömde att den skulle toppa på nära tolv procent 2011. Den toppar sannolikt redan första halvåret 2010 på en nivå strax över nio procent. Det är alldeles för högt, javisst, men dock betydligt lägre än vi fruktat, och innebär en bättre utveckling här än i övriga EU (ca tio procents arbetslöshet i år för euroområdet).
Östros lamenterar över stora svenska budgetunderskott som han menar orsakas av sänkta ("ofinansierade") skatter.
Sanningen är att Sverige har bland de bästa offentliga finanserna i Europa. Istället för att förtala Sverige bör Östros söka glädje i att Sverige idag är ett av de få länder - kanske det enda när facit sammanställs - som med god marginal inte bryter mot Stabilitetspaktens krav på högst tre procents budgetunderskott, och vi har i god keynesiansk anda kunnat bekämpa arbetslöshet med bland annat skattesänkningar. Skattesänkningarna har pressat tillbaka arbetslösheten, vilket Östros förbigår med en talande tystnad.
Men även om det har vänt är farorna är långt ifrån över. De kommer från två håll, dels från risken för en ekonomisk stagnation i utlandet, dels från en valseger i höst för den svenska vänstertrojkan (MP+V+S). Den förra risken kan vi inte göra mycket åt. Den andra kan vi förhindra.
Som framgår av Östros text skulle vänstertrojkan - för dem som arbetar - vilja höja både den genomsnittliga skatten och marginalskatten (dvs. skatten på den sist intjänade 100-lappen), jämfört med Alliansen. De som arbetar - särskilt de med utbildning - skulle få mindre kvar efter skatt. De som inte arbetar skulle få mer bidrag (främst a-kassa). Till dem som inte arbetar skall alltså mer varda givet, och till dem jobbar och sliter skall mindre varda givet. Konsekvensen blir starkt anti-luthersk: det lönar sig sämre att arbeta, det blir högre arbetslöshet och lägre sysselsättning.
Kanske ändå att Östros hör mera hemma i Sydeuropa?
onsdag 31 mars 2010
tisdag 30 mars 2010
Ekonomiskt moras blir konsekvensen av Miljöpartiets valmanifest.
Miljöpartiet har idag fallit tillbaka i gamla tiders ekonomiska flum och lättsinne. Efter att partiet i åratal har arbetat på att bygga upp ett förtroende som företrädare för en hållbar ekonomisk politik har Miljöpartiet nu bytt fot. I en artikel på DN Debatt redovisas partiets valmanifest (30/3; se nedan).
Inför möjligheten att hamna i regering i höst väljer partiet att satsa på stora ("ofinansierade") budgetförsvagningar. Manifestet innehåller kraftigt ökade utgifter och minskade intäkter för svenska staten och kommunerna. En enkel summering stannar på minst 17 betydande budgetförsvagningar och 1 intäktsökning (höjda miljöskatter).
Om partiets valmanifest skulle genomföras leder det till underskott på många hundra miljarder kronor i offentliga budgetar nästa mandatperiod, åtaganden därefter om fortsatta budgetunderskott 2014-2018, stigande inflationstryck och en permanent högre räntenivå som krävs för att finansiera de årligen återkommande underskotten, och för att finansiera omsättningen av en växande statsskuld.
Kort sagt: Med Miljöpartiets valmanifest blir Sverige ett ekonomiskt Sydeuropa. Partiets efterföljare i regeringsställning skulle likt Lettland och Greklands regeringar kunna tvingas tigga om hjälp hos Internationella Valutafonden (IMF).
Ekonomisk politik handlar oftast om två enkla frågor: "Vad kostar det?" och "Vems pengar ska vi ta?" I miljöpartiets valmanifest saknar de uppräknade 17 större skattesänkningarna och utgiftsökningarna finansiering, och med undantag för höjd klimatskatt sägs ingenting om vems pengar som ska tas, vem som drabbas av underskotten och vem som får lida av den högre inflationen.
Dagens DN Debattartikel är en vattendelare. Idag föll Miljöpartiet tillbaka i det egna 80- och 90-talens beteende att vara ett oseriöst parti och alla goda gåvors givare, utan hänsyn till ekonomiska konsekvenser för enskilda medborgare, företag och för nationen Sverige.
Referens: http://www.dn.se/debatt/vi-vill-sanka-momsen-for-foretag-i-tjanstesektorn-1.1070029
Inför möjligheten att hamna i regering i höst väljer partiet att satsa på stora ("ofinansierade") budgetförsvagningar. Manifestet innehåller kraftigt ökade utgifter och minskade intäkter för svenska staten och kommunerna. En enkel summering stannar på minst 17 betydande budgetförsvagningar och 1 intäktsökning (höjda miljöskatter).
Om partiets valmanifest skulle genomföras leder det till underskott på många hundra miljarder kronor i offentliga budgetar nästa mandatperiod, åtaganden därefter om fortsatta budgetunderskott 2014-2018, stigande inflationstryck och en permanent högre räntenivå som krävs för att finansiera de årligen återkommande underskotten, och för att finansiera omsättningen av en växande statsskuld.
Kort sagt: Med Miljöpartiets valmanifest blir Sverige ett ekonomiskt Sydeuropa. Partiets efterföljare i regeringsställning skulle likt Lettland och Greklands regeringar kunna tvingas tigga om hjälp hos Internationella Valutafonden (IMF).
Ekonomisk politik handlar oftast om två enkla frågor: "Vad kostar det?" och "Vems pengar ska vi ta?" I miljöpartiets valmanifest saknar de uppräknade 17 större skattesänkningarna och utgiftsökningarna finansiering, och med undantag för höjd klimatskatt sägs ingenting om vems pengar som ska tas, vem som drabbas av underskotten och vem som får lida av den högre inflationen.
Dagens DN Debattartikel är en vattendelare. Idag föll Miljöpartiet tillbaka i det egna 80- och 90-talens beteende att vara ett oseriöst parti och alla goda gåvors givare, utan hänsyn till ekonomiska konsekvenser för enskilda medborgare, företag och för nationen Sverige.
Referens: http://www.dn.se/debatt/vi-vill-sanka-momsen-for-foretag-i-tjanstesektorn-1.1070029
söndag 28 mars 2010
Hur många mackar har lagts ned i onödan? Oförblommerat fräckt i SVT:s Rapport.
Döm om min stora förvåning när jag på SVT:s Rapport ser inslaget idag om pumplagen och mackdöden i landsorten. Andreas Carlgren (C) och Karin Svensson-Smith (MP) står framför kameran och försöker se oskyldiga ut som nyfödda bebisar när de förklarar att pumplagen kan behöva rivas upp, och att den i alla händelser kommer att förses med så generösa dispenser att den i praktiken avskaffas.
Detta sägs av företrädare för Miljöpartiet som tillsammans med Socialdemokraterna - trots en massiv kritik från remissinstanserna - ursprungligen genomdrev pumplagen, men också parti i Alliansen som senare försvarat lagen, mot bl. a Folkpartiet som önskade avskaffa lagen för flera år sedan, innan mackdöden slog ut alltför många mackar. Se exempelvis vår artikel på DN Debatt i 4/10 2008 (http://www.dn.se/debatt/regeringen-maste-stoppa-mordet-pa-bensinmackarna-1.761237 )
Hur många nedlagda mackar och småföretag har inte dessa partier på sitt samvete? Hur mycket försämrad service i landsorten, och hur många extra bilresor, extra koldioxidutsläpp och ökade kostnader har de inte åsamkat landsbygdens människor och småföretagare? Dem som på grund av pumplagens stängning av mackar tvingats köra extra mil till en längre bort belägen mack. Och klimatet inte att förglömma.
Självklart är det bra att förnuftet äntligen segrat. Men det hindrar inte att ansvar och förklaring bör utkrävas av dem som inte tidigare begrep konsekvenserna av sitt handlande.
Detta sägs av företrädare för Miljöpartiet som tillsammans med Socialdemokraterna - trots en massiv kritik från remissinstanserna - ursprungligen genomdrev pumplagen, men också parti i Alliansen som senare försvarat lagen, mot bl. a Folkpartiet som önskade avskaffa lagen för flera år sedan, innan mackdöden slog ut alltför många mackar. Se exempelvis vår artikel på DN Debatt i 4/10 2008 (http://www.dn.se/debatt/regeringen-maste-stoppa-mordet-pa-bensinmackarna-1.761237 )
Hur många nedlagda mackar och småföretag har inte dessa partier på sitt samvete? Hur mycket försämrad service i landsorten, och hur många extra bilresor, extra koldioxidutsläpp och ökade kostnader har de inte åsamkat landsbygdens människor och småföretagare? Dem som på grund av pumplagens stängning av mackar tvingats köra extra mil till en längre bort belägen mack. Och klimatet inte att förglömma.
Självklart är det bra att förnuftet äntligen segrat. Men det hindrar inte att ansvar och förklaring bör utkrävas av dem som inte tidigare begrep konsekvenserna av sitt handlande.
söndag 21 mars 2010
Avtalsrörelsen i media.
Har LO-tidningen börjat utkomma på söndagar? Frågan infinner sig osökt när jag idag läser Dagens Nyheters nyhetsbevakning av avtalsrörelsen.
Det är en yrkesskada hos många arbetsmarknadsreportrar att se sig som sigillbevarare av ”den svenska modellen”. Det glider dessvärre lätt över i ställningstaganden på nyhetsplats för parternas och arbetsrättens traditionalister.
Avtalsuppgörelsen natten till lördag mellan Unionen och Sveriges Ingenjörer, å ena sidan, och arbetsgivarna, å den andra, är något tydligt negativt och närmast oansvarigt enligt DN:s nyhetsredaktion. Den har skett ”till priset av splittring” och ”priset var högt” vet DN.
DN:s förklaring till den för DN felaktiga uppgörelsen är synnerligen nedsättande för de inblandade: Uppgörelsen gjordes av ”en ny och oprövad ledning” för de två fackförbunden. Underförstått de två förbunden, och de två kvinnorna i deras ledning, förstår inte vad de nu ”ställt till med” när de brutit med LO-upplägget, när stället snällt borde ha inväntat Metall och de andra LO-förbundens förhandlingar. ”Den före detta flygvärdinnan har tagit sitt förbund [Unionen] med på ett steg ut i det okända.”
DN värnar istället om LO och Metalls syn: ”samarbetet ute på arbetsplatserna … kan också lida skada av att tjänstemännen nu gått sin egen väg.” Avtalet som ingenjörsfacket gått med på är ”precis vad arbetsgivarna har önskat sig i alla år.” Avtalet förrädarstämplat av DN, alltså.
Svenska Dagbladets referat idag är mer balanserat, så det går att göra. Men båda tidningarna, liksom andra media, ser som sin uppgift att värna, och varna för avsteg från, vad de kallar den svenska modellen på arbetsmarknaden.
Som sagt: Det är en yrkesskada hos många arbetsmarknadsreportrar att se sig som sigillbevarare av ”den svenska modellen”. Släpp taget! Vi lever i globaliseringens och kunskapens tidevarv och framtiden behöver inte vara lika med gårdagens Sverige.
Det är en yrkesskada hos många arbetsmarknadsreportrar att se sig som sigillbevarare av ”den svenska modellen”. Det glider dessvärre lätt över i ställningstaganden på nyhetsplats för parternas och arbetsrättens traditionalister.
Avtalsuppgörelsen natten till lördag mellan Unionen och Sveriges Ingenjörer, å ena sidan, och arbetsgivarna, å den andra, är något tydligt negativt och närmast oansvarigt enligt DN:s nyhetsredaktion. Den har skett ”till priset av splittring” och ”priset var högt” vet DN.
DN:s förklaring till den för DN felaktiga uppgörelsen är synnerligen nedsättande för de inblandade: Uppgörelsen gjordes av ”en ny och oprövad ledning” för de två fackförbunden. Underförstått de två förbunden, och de två kvinnorna i deras ledning, förstår inte vad de nu ”ställt till med” när de brutit med LO-upplägget, när stället snällt borde ha inväntat Metall och de andra LO-förbundens förhandlingar. ”Den före detta flygvärdinnan har tagit sitt förbund [Unionen] med på ett steg ut i det okända.”
DN värnar istället om LO och Metalls syn: ”samarbetet ute på arbetsplatserna … kan också lida skada av att tjänstemännen nu gått sin egen väg.” Avtalet som ingenjörsfacket gått med på är ”precis vad arbetsgivarna har önskat sig i alla år.” Avtalet förrädarstämplat av DN, alltså.
Svenska Dagbladets referat idag är mer balanserat, så det går att göra. Men båda tidningarna, liksom andra media, ser som sin uppgift att värna, och varna för avsteg från, vad de kallar den svenska modellen på arbetsmarknaden.
Som sagt: Det är en yrkesskada hos många arbetsmarknadsreportrar att se sig som sigillbevarare av ”den svenska modellen”. Släpp taget! Vi lever i globaliseringens och kunskapens tidevarv och framtiden behöver inte vara lika med gårdagens Sverige.
fredag 19 mars 2010
Greklands sak är Europas och vår. Ja till mer finanspolitiskt samarbete, och nej till överreglering av finansmarknaderna.
Grekerna har ansvaret för Greklands framtid, men inte ensamma. Likaväl som Sverige fått hjälp av EU med att reda upp situationen i Lettland ska vi stödja de goda krafterna i EU när det nu gäller att reda upp situationen i Grekland. Det innebär inte att vara lojal med fusk eller fuskare, utan tvärtom att vara lojal med dem som tar på sig den otacksamma uppgiften att stävja fusk och driva på för impopulära förändringar.
Krisen visar att det som krävs i EU är mer av finanspolitisk union och samarbete, inte mindre. Vi i FP bejakar detta.
När förfrågan kommer - för den kommer - bör Sverige bejaka både fördjupat och mer överstatligt finanspolitiskt EU-samarbete - som tuffare skuldförebyggande regelverk på budgetområdet - och strikt villkorade nödlån till Grekland.
Förbättrad tillsyn är den mer uthålliga åtgärden för en väl fungerande och stabil europeisk finansmarknad. Nya regleringar av finansmarknader blir lätt slag i luften mot skurkarna men enbart mer krångel för de laglydiga och omdömesgilla.
Ökad EU-reglering av finansmarknaderna får inte leda till överreglering. Snarare än mer reglering bör fokus ligga på skärpt tillsyn och att tillsynsmyndigheter ges mer resurser, större befogenheter och mer kurage. Förbättrad tillsyn är den mer uthålliga åtgärden, som varken ständigt släpar efter eller föder nya bestämmelser mot kreativa kringåenden.
[Kort sammanfattning av två budskap vid pressträff den 19/3 med Carl B Hamilton, riksdagsman (FP) och Olle Schmidt, europaparlamentariker (FP)]
Krisen visar att det som krävs i EU är mer av finanspolitisk union och samarbete, inte mindre. Vi i FP bejakar detta.
När förfrågan kommer - för den kommer - bör Sverige bejaka både fördjupat och mer överstatligt finanspolitiskt EU-samarbete - som tuffare skuldförebyggande regelverk på budgetområdet - och strikt villkorade nödlån till Grekland.
Förbättrad tillsyn är den mer uthålliga åtgärden för en väl fungerande och stabil europeisk finansmarknad. Nya regleringar av finansmarknader blir lätt slag i luften mot skurkarna men enbart mer krångel för de laglydiga och omdömesgilla.
Ökad EU-reglering av finansmarknaderna får inte leda till överreglering. Snarare än mer reglering bör fokus ligga på skärpt tillsyn och att tillsynsmyndigheter ges mer resurser, större befogenheter och mer kurage. Förbättrad tillsyn är den mer uthålliga åtgärden, som varken ständigt släpar efter eller föder nya bestämmelser mot kreativa kringåenden.
[Kort sammanfattning av två budskap vid pressträff den 19/3 med Carl B Hamilton, riksdagsman (FP) och Olle Schmidt, europaparlamentariker (FP)]
måndag 15 mars 2010
SVT Agendas RUT-statistik
Med statistik kan man visa olika saker. Resultatet blir inte mer begåvat och rättvisande än de data man laddar in, som i sin tur beror på de antaganden och avgränsningar som man gör vid datainsamlingen.
I SVTs Agenda 14 mars 2010 drevs tesen att det är viktigt för bedömningen av RUT-avdragens värde för samhället att avdragen används av personer med låga inkomster. SVTs antaganden om vad som är av värde för samhället finns förborgade i en beställning till SCB, som i programmet ställdes mot en undersökning med andra antaganden från Almega.
En stor skillnad mellan Almegas och Agendas antaganden är att Almega räknar per person (som definition av användaren) medan Agenda räknar per hushåll. Det är inte konstigt att resultatet blir fler höginkomsttagare när man definierar RUT-användaren som hushåll snarare än som person eftersom det sannolikt finns ett stort antal låg- och medelinkomsttagare som är gifta med höginkomsttagare.
Sambeskattningen av personer i ett hushåll avskaffades redan i början av 1970-talet och SVT kan kanske fundera på om det inte är dags att ta till sig skälen för detta i en undersökning gjord år 2010. Det handlade främst om kvinnas frigörelse från mannen i ekonomiskt avseende. Bara som en idé om varför senare tids definition är rimligare.
Den andra stora skillnaden mellan Almegas och Agendas undersökningar ligger i definitionen av höginkomsttagare. Enligt Almegas undersökning definieras en person som höginkomsttagare som har som inkomst minst 499 000 kr om året (dvs. 41 583 kr per mån). Agendas definition av höginkomsttagare är helt annorlunda, nämligen de 25 procent som har högst inkomst i varje grupp (sammanboende och ensamstående med och utan barn under 18). Det ger det anmärkningsvärt låga gränser för vad som definieras som höginkomsttagare, nämligen hushåll med personer med en inkomst över 25000 eller 30000 i månadsinkomst.
För det tredje, data både för Almega och SCB är i sammanhanget gamla, från 2008. Sedan dess har användningen av RUT exploderat, vilket antalet ansökningar om RUT-rabatt hos Skatteverket vittnar om . Det i sin tur innebär att fler och fler medelinkomsttagare använder hushållsnära tjänster, liksom personer med särskilda behov (t ex pensionärer, småbarnsfamiljer, m fl).
Kvarstår gör naturligtvis frågan om varför inkomsten hos köparen är så viktig i detta fall jämfört med t ex köpare med ROT-avdrag eller köpare av produkten hos Saab. Eller observationen att saldot för det offentliga av en persons övergång från svartjobb/arbetslöshet/socialbidrag till vita jobb är förmånligt för de offentliga kassorna om man betänker kostnaden per nytt (vitt) jobb hos kategorier arbetssökanden som visat sig ytterst svårplacerade på arbetsmarknaden.
Men det är en annan historia än den som berättades i Agenda den 14 mars 2010. Men kanske mera relevant för både samhället och de offentliga budgeterna?
Nedan finns länkar från Agenda och SCB:
http://svt.se/2.103800/1.1927582/statistik_rut-avdraget?lid=puff_1864921&lpos=extra_2
http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K02_TI_12_A05TI0902.pdf
I SVTs Agenda 14 mars 2010 drevs tesen att det är viktigt för bedömningen av RUT-avdragens värde för samhället att avdragen används av personer med låga inkomster. SVTs antaganden om vad som är av värde för samhället finns förborgade i en beställning till SCB, som i programmet ställdes mot en undersökning med andra antaganden från Almega.
En stor skillnad mellan Almegas och Agendas antaganden är att Almega räknar per person (som definition av användaren) medan Agenda räknar per hushåll. Det är inte konstigt att resultatet blir fler höginkomsttagare när man definierar RUT-användaren som hushåll snarare än som person eftersom det sannolikt finns ett stort antal låg- och medelinkomsttagare som är gifta med höginkomsttagare.
Sambeskattningen av personer i ett hushåll avskaffades redan i början av 1970-talet och SVT kan kanske fundera på om det inte är dags att ta till sig skälen för detta i en undersökning gjord år 2010. Det handlade främst om kvinnas frigörelse från mannen i ekonomiskt avseende. Bara som en idé om varför senare tids definition är rimligare.
Den andra stora skillnaden mellan Almegas och Agendas undersökningar ligger i definitionen av höginkomsttagare. Enligt Almegas undersökning definieras en person som höginkomsttagare som har som inkomst minst 499 000 kr om året (dvs. 41 583 kr per mån). Agendas definition av höginkomsttagare är helt annorlunda, nämligen de 25 procent som har högst inkomst i varje grupp (sammanboende och ensamstående med och utan barn under 18). Det ger det anmärkningsvärt låga gränser för vad som definieras som höginkomsttagare, nämligen hushåll med personer med en inkomst över 25000 eller 30000 i månadsinkomst.
För det tredje, data både för Almega och SCB är i sammanhanget gamla, från 2008. Sedan dess har användningen av RUT exploderat, vilket antalet ansökningar om RUT-rabatt hos Skatteverket vittnar om . Det i sin tur innebär att fler och fler medelinkomsttagare använder hushållsnära tjänster, liksom personer med särskilda behov (t ex pensionärer, småbarnsfamiljer, m fl).
Kvarstår gör naturligtvis frågan om varför inkomsten hos köparen är så viktig i detta fall jämfört med t ex köpare med ROT-avdrag eller köpare av produkten hos Saab. Eller observationen att saldot för det offentliga av en persons övergång från svartjobb/arbetslöshet/socialbidrag till vita jobb är förmånligt för de offentliga kassorna om man betänker kostnaden per nytt (vitt) jobb hos kategorier arbetssökanden som visat sig ytterst svårplacerade på arbetsmarknaden.
Men det är en annan historia än den som berättades i Agenda den 14 mars 2010. Men kanske mera relevant för både samhället och de offentliga budgeterna?
Nedan finns länkar från Agenda och SCB:
http://svt.se/2.103800/1.1927582/statistik_rut-avdraget?lid=puff_1864921&lpos=extra_2
http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K02_TI_12_A05TI0902.pdf
torsdag 11 mars 2010
Det blir inga nya gruvor om MP får bestämma. Det blir ingen uranbrytning i Sverige om vänstertrojkan kommer till makten.
Socialdemokraterna ansluter sig till Vänsterpartiet och Miljöpartiets åsikt och stänger dörren för uranbrytning i Sverige. ”Vi ser inte framför oss någon uranbrytning i Sverige och avser i regeringsställning att genomföra de förändringar av lagstiftningen som är nödvändiga för att säkerställa detta principiella ställningstagande.” Konsekvenserna för potentiella jobb och inkomster i berörda kommuner nämns däremot inte alls (se betänkande 2009/10:NU14, s 30).
Miljöpartiet skiljer ut sig genom en mer gruvfientlig hållning än något annat parti. Hela balansen i tillståndsprocesserna för gruvdrift ska ändras i mer restriktiv riktning. Gruvorna som nu planeras öppnas i Pajala, Svappavaara, Dannemora m fl orter kommer med största sannolikhat inte att godkännas om Miljöpartiet får bestämma. Partiet vill så långt det är möjligt förhindra nya gruvor, prospektering mm med hänvisning till miljöproblem. Konsekvenserna för potentiella jobb och inkomster i berörda kommuner nämns däremot inte alls. Gruvfacket förefaller helt överkört.
Miljöpartiet skiljer ut sig genom en mer gruvfientlig hållning än något annat parti. Hela balansen i tillståndsprocesserna för gruvdrift ska ändras i mer restriktiv riktning. Gruvorna som nu planeras öppnas i Pajala, Svappavaara, Dannemora m fl orter kommer med största sannolikhat inte att godkännas om Miljöpartiet får bestämma. Partiet vill så långt det är möjligt förhindra nya gruvor, prospektering mm med hänvisning till miljöproblem. Konsekvenserna för potentiella jobb och inkomster i berörda kommuner nämns däremot inte alls. Gruvfacket förefaller helt överkört.
onsdag 10 mars 2010
Dåligt svar av justitieministern om Stasianknuta personer.
Justitieminister Ask vill inte lämna ut namnen på de svenskar som funnits i Stasis arkiv ens till personerna själva. Det framgår av svaret idag på en riksdagsfråga som jag ställt till henne (http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=71&dok_id=GX12556 )
Det är uppenbart att Säpo tänker åt ministern. Ask likställer nämligen information hos Säpo med uppgifter från Stasi enbart på den grunden att informationen på något sätt hamnat hos Säpo. Därmed anses att informationen ska behandlas på samma sätt som all annan säpoinformation. Här går det snett i tänkandet.
Logiken i Asks resonemang är att svenska statens intresse blir överordnat den enskildes i det ögonblick Säpo får hand om handlingar, och därmed anser Ask att det är rätt och riktigt att neka de av Stasi utpekade personerna rätten att få ta del av Stasiuppgifter om dem själva.
Ponera att handlingarna istället hade hamnat hos en enskild svensk, eller varit kvar i Tyskland. Då skulle de som namngivits av Stasi fått en chans att förklara och försvara sig inför omvärlden och eftervärlden.
Nu nekas de denna möjlighet enbart på grunden att deras akter - tyvärr! - hamnat hos svenska staten (säpo), och inte hos t ex en enskild svensk person eller förblivit i Tyskland. Hade akterna inte hamnat hos svenska säpo, hade alltså personerna fått en chans att få försvara sig och förklara sig.
Svenska staten tar på sig uppgiften att striktare hemlighålla Stasianknutna personers identitet och akter än den demokrati gör som sedan 20 år ersatt DDR, därför att Säpo på något sätt blivit inblandat. Men det är naturligtvis orimligt att svenska staten tar på sig uppgiften att vara mera hemlighetsfull med
Stasiuppgifter än Tyskland självt är! Med vilken kompetens eller rätt gör svenska staten detta, och underkänner därmed det demokratiska Tysklands förmåga och omdöme på området? Ingen alls, är mitt svar.
Om någon av världens diktaturer inför sitt fall vill göra sig av med sina arkiv över sina vämjeliga handlingar och brott ska de inte försöka elda upp dem, köra dem i makulaturmanskin, eller dyligt. Nej ge dem till svenska Säpo. Där är de i tryggt förvar mot insyn och demokratiska anständighetskrav. Hos Säpo finns DDR ännu kvar. Uppgifterna hanteras av Säpo på precis samma sätt som om DDR existerar. Att människor i demokratier har rättigheter som inte finns i diktaturer återspeglas inte alls i frågesvaret.
Till skillnad mot i dagens Tyskland anser Ask att staten i Sverige har till uppgift att sila och undertrycka information om det som finns i Stasis arkiv och - bjuder logiken - även andra diktaturers arkiv. Uppgiften att värdera uppgifter i diktaturregimers arkiv kan tydligen inte anförtros dem som i andra fall och i andra länder får tillgång till diktaturarkiv.
Den svenska staten anser sig ha en viktig uppgift att sila och hindra information från att komma ut från dessa arkiv på ett sätt som inte t ex den tyska staten anser sig böra ta. DDR kan i sin gravkammare skatta gott åt svenska statens skydd av dess vämjeliga arvegods.
Alltså:
Beatrice Ask gör klokt i att börja tänka själv och inte låta Säpo sköta tänket åt sig.
Det är uppenbart att Säpo tänker åt ministern. Ask likställer nämligen information hos Säpo med uppgifter från Stasi enbart på den grunden att informationen på något sätt hamnat hos Säpo. Därmed anses att informationen ska behandlas på samma sätt som all annan säpoinformation. Här går det snett i tänkandet.
Logiken i Asks resonemang är att svenska statens intresse blir överordnat den enskildes i det ögonblick Säpo får hand om handlingar, och därmed anser Ask att det är rätt och riktigt att neka de av Stasi utpekade personerna rätten att få ta del av Stasiuppgifter om dem själva.
Ponera att handlingarna istället hade hamnat hos en enskild svensk, eller varit kvar i Tyskland. Då skulle de som namngivits av Stasi fått en chans att förklara och försvara sig inför omvärlden och eftervärlden.
Nu nekas de denna möjlighet enbart på grunden att deras akter - tyvärr! - hamnat hos svenska staten (säpo), och inte hos t ex en enskild svensk person eller förblivit i Tyskland. Hade akterna inte hamnat hos svenska säpo, hade alltså personerna fått en chans att få försvara sig och förklara sig.
Svenska staten tar på sig uppgiften att striktare hemlighålla Stasianknutna personers identitet och akter än den demokrati gör som sedan 20 år ersatt DDR, därför att Säpo på något sätt blivit inblandat. Men det är naturligtvis orimligt att svenska staten tar på sig uppgiften att vara mera hemlighetsfull med
Stasiuppgifter än Tyskland självt är! Med vilken kompetens eller rätt gör svenska staten detta, och underkänner därmed det demokratiska Tysklands förmåga och omdöme på området? Ingen alls, är mitt svar.
Om någon av världens diktaturer inför sitt fall vill göra sig av med sina arkiv över sina vämjeliga handlingar och brott ska de inte försöka elda upp dem, köra dem i makulaturmanskin, eller dyligt. Nej ge dem till svenska Säpo. Där är de i tryggt förvar mot insyn och demokratiska anständighetskrav. Hos Säpo finns DDR ännu kvar. Uppgifterna hanteras av Säpo på precis samma sätt som om DDR existerar. Att människor i demokratier har rättigheter som inte finns i diktaturer återspeglas inte alls i frågesvaret.
Till skillnad mot i dagens Tyskland anser Ask att staten i Sverige har till uppgift att sila och undertrycka information om det som finns i Stasis arkiv och - bjuder logiken - även andra diktaturers arkiv. Uppgiften att värdera uppgifter i diktaturregimers arkiv kan tydligen inte anförtros dem som i andra fall och i andra länder får tillgång till diktaturarkiv.
Den svenska staten anser sig ha en viktig uppgift att sila och hindra information från att komma ut från dessa arkiv på ett sätt som inte t ex den tyska staten anser sig böra ta. DDR kan i sin gravkammare skatta gott åt svenska statens skydd av dess vämjeliga arvegods.
Alltså:
Beatrice Ask gör klokt i att börja tänka själv och inte låta Säpo sköta tänket åt sig.
söndag 7 mars 2010
Island - En historisk uppgift för Carl Bildt att bana väg för islänningarna in i EU.
- Resultatet av gårdagens folkomröstning på Island visar att uppgörelsen från i höstas inte går att genomdriva. Nu krävs nya förhandlingar med regeringarna i London och Haag.
- Det är fel att Storbritannien och Nederländerna som hittills tillåts driva Island till ett nej i den mycket viktigare omröstningen om isländskt EU-medlemskap. Islänningarna måste känna sig välkomna i EU. Islänningarna kommer naturligtvis aldrig att rösta ja till EU-medlemskap om översittarna i London och Haag, som hittills, tillåts bestämma Islands öde.
- Nu måste kraftfullt nordiskt statsmannaskap utövas i EU, London och Haag för att ersätta den kamrerspolitik som tillåtits topprida Island. Carl Bildt bör ersätta sin globala agenda med fokus på de för islandsfrågan viktiga EU-huvudstäderna och Reykjavik. Här krävs svensk utrikes- och säkerhetspolitik av högre klass och med större engagemang än vad vi hittills sett.
- Finansdepartementala amorteringskrav får inte driva islänningarna i armarna på andra, som kineser och ryssar. Ett nej i EU-frågan på Island skulle glädja öns nationalister och bakåtsträvare, vilket är illa nog. Men allra värst vore det för EU och övriga Norden. Här finns ett historiskt uppdrag för Carl Bildt.
- Det är fel att Storbritannien och Nederländerna som hittills tillåts driva Island till ett nej i den mycket viktigare omröstningen om isländskt EU-medlemskap. Islänningarna måste känna sig välkomna i EU. Islänningarna kommer naturligtvis aldrig att rösta ja till EU-medlemskap om översittarna i London och Haag, som hittills, tillåts bestämma Islands öde.
- Nu måste kraftfullt nordiskt statsmannaskap utövas i EU, London och Haag för att ersätta den kamrerspolitik som tillåtits topprida Island. Carl Bildt bör ersätta sin globala agenda med fokus på de för islandsfrågan viktiga EU-huvudstäderna och Reykjavik. Här krävs svensk utrikes- och säkerhetspolitik av högre klass och med större engagemang än vad vi hittills sett.
- Finansdepartementala amorteringskrav får inte driva islänningarna i armarna på andra, som kineser och ryssar. Ett nej i EU-frågan på Island skulle glädja öns nationalister och bakåtsträvare, vilket är illa nog. Men allra värst vore det för EU och övriga Norden. Här finns ett historiskt uppdrag för Carl Bildt.
lördag 6 mars 2010
Sätt Islands EU-medlemskap framför amorteringsavtalet
(Från Dagens Industri den 6 mars 2010)
Idag röstar man på Island om förslaget till uppgörelse med Storbritannien och Nederländerna. Dessa båda brast i kontrollen av Islands betalningsförmåga.De bör omgående förhandla fram ett avtal som är acceptabelt för Islands folk. Islänningarna ska känna sig välkomna i EU, skriver Carl B Hamilton (FP).
Förra veckan lämnade Island in sin ansökan om medlemskap i EU. Den gångna veckan har finansdepartementen i London och Haag skjutit ansökan i sank.
Islänningarna röstar aldrig ja i en folkomröstning om medlemskap i en union där mobbarna i Haag och översittarna i London tillåts bestämma deras öde. Vissa frågor är för viktiga för finansdepartement att hantera. Detta är en sådan.
Den i särklass största ambassaden i Reykjavik lär vara Kinas ambassad. Motivet är knappast välgörenhet. Ryssland har återupptagit sin militära flygverksamhet runt Island och markerar därmed både mot USA men även mot EU:s nya intresse för Arktis. Det passar Ryssland utmärkt om Island om något år röstar nej till EU-medlemskap och i stället på egen hand samarbetar med Ryssland om Arktis. Men Kinas och Rysslands intressen strider mot Sveriges, EU:s och Natos.
Konflikten mellan Island, å ena sidan, och Storbritannien och Nederländerna å den andra, hänger ihop med bankkrascherna på ön. Två isländska banker - Landsbanki och Kaupthing - erbjöd mycket höga räntor till insättare i Storbritannien och Nederländerna. Enbart detta hade kunnat motivera extra kontroller av bankernas verksamheter. Myndighetstillsynen var dock undermålig från alla tre ländernas sida. Dessutom glömde alla tre att kontrollera om det fanns tillräckliga resurser för att uppfylla de isländska insättargarantierna ifall bankerna skulle gå omkull.
Sedan gick de omkull. Då skulle insättargarantierna ha fallit ut, men resurserna i det isländska garantisystemet var alldeles otillräckliga. Det borde alla tre ländernas tillsynsmyndigheter ha anat och ingripit mot. Brittiska och nederländska skattebetalare fick därför träda in och ersätta de egna medborgarna. Deras regeringar kräver nu ersättning från Island för sina utlägg.
Med tanke på de nederländska och brittiska myndigheternas egna tillkortakommanden i tidigare skeden, både i den egna tillsynen och det egna bristande intresset för Islands oförmåga att uppfylla sina åtaganden, menar många rättslärda att kraven på Island är högst diskutabla. Storbritannien och Nederländerna har nämligen själva brustit i att - på ett tidigare stadium - kontrollera Islands bankmässiga kompetens och ekonomiska kapacitet. Innan man sätter tilltro till en borgensman bör man kontrollera dennes betalförmåga. Annars faller skulden rimligen även tillbaka på en själv.
Det som inträffat på Island, i Lettland och på flera andra håll under krisen visar att den europeiska gränsöverskridande banktillsynen har varit svag och verklighetsfrånvänd. Det är en av de brister som måste åtgärdas nu när den finansiella tillsynen skärps på EU-nivå.
Men i dagsläget hjälper det Island föga. Frågan om Islands skuld är de facto en förhandlingsfråga. Ett förhandlingsresultat nåddes hösten 2009 mellan Island, Nederländerna och Storbritannien. Det godkändes även i det isländska parlamentet. Trots det blir det nu folkomröstning om avtalet. Islänningarna kommer att förkasta avtalet med stor majoritet, enligt opinionsmätningarna.
De anser det inte rimligt att denna stora börda har lagts på dem, som är helt oskyldiga till bankkrascherna. Deras "brott" har bestått i att välja inkompetenta och vänskapskorrupta politiker.
Översittarfasonerna på finansdepartementen i London och Haag hade aldrig kunnat användas mot ett större land, som Tyskland, och knappast heller mot Sverige. Island har bara cirka 330 000 invånare och landets ansökan om EU-medlemskap väger uppenbarligen lätt.
De isländska bankförhandlarna får - ofrivilligt - en starkare ställning genom nejet i folkomröstningen om avtalet. Krav på Island kan avvisas med att "det får vi inte igenom hos folket". Vad ska London och Haag sätta emot? Begära utmätning av Island? Blir landets återbetalningsförmåga bättre om det först skulle försättas statsbankrutt? Naturligtvis inte.
Nu går Islandskonflikten in i en ny fas. Indrivningsjuridiken och principrytteriet måste sättas i andra rummet till förmån för statsmannaskap. Sverige bör göra mycket mer för att säkra målet om Islands EU-medlemskap. Det är viktigare än amorteringsplanens utseende.
Att Island alltjämt befinner sig i konflikt med Storbritannien och Nederländerna är ett misslyckande även för de nordiska regeringarna, inklusive den svenska. Storbritannien och Nederländerna bör inte bara skämmas för sin mobbning av Island, utan de bör omgående förmås att förhandla fram ett för Islands folk acceptabelt avtal. Island ska både vara välkommet i EU, och känna sig välkommet.
CARL B HAMILTON
Idag röstar man på Island om förslaget till uppgörelse med Storbritannien och Nederländerna. Dessa båda brast i kontrollen av Islands betalningsförmåga.De bör omgående förhandla fram ett avtal som är acceptabelt för Islands folk. Islänningarna ska känna sig välkomna i EU, skriver Carl B Hamilton (FP).
Förra veckan lämnade Island in sin ansökan om medlemskap i EU. Den gångna veckan har finansdepartementen i London och Haag skjutit ansökan i sank.
Islänningarna röstar aldrig ja i en folkomröstning om medlemskap i en union där mobbarna i Haag och översittarna i London tillåts bestämma deras öde. Vissa frågor är för viktiga för finansdepartement att hantera. Detta är en sådan.
Den i särklass största ambassaden i Reykjavik lär vara Kinas ambassad. Motivet är knappast välgörenhet. Ryssland har återupptagit sin militära flygverksamhet runt Island och markerar därmed både mot USA men även mot EU:s nya intresse för Arktis. Det passar Ryssland utmärkt om Island om något år röstar nej till EU-medlemskap och i stället på egen hand samarbetar med Ryssland om Arktis. Men Kinas och Rysslands intressen strider mot Sveriges, EU:s och Natos.
Konflikten mellan Island, å ena sidan, och Storbritannien och Nederländerna å den andra, hänger ihop med bankkrascherna på ön. Två isländska banker - Landsbanki och Kaupthing - erbjöd mycket höga räntor till insättare i Storbritannien och Nederländerna. Enbart detta hade kunnat motivera extra kontroller av bankernas verksamheter. Myndighetstillsynen var dock undermålig från alla tre ländernas sida. Dessutom glömde alla tre att kontrollera om det fanns tillräckliga resurser för att uppfylla de isländska insättargarantierna ifall bankerna skulle gå omkull.
Sedan gick de omkull. Då skulle insättargarantierna ha fallit ut, men resurserna i det isländska garantisystemet var alldeles otillräckliga. Det borde alla tre ländernas tillsynsmyndigheter ha anat och ingripit mot. Brittiska och nederländska skattebetalare fick därför träda in och ersätta de egna medborgarna. Deras regeringar kräver nu ersättning från Island för sina utlägg.
Med tanke på de nederländska och brittiska myndigheternas egna tillkortakommanden i tidigare skeden, både i den egna tillsynen och det egna bristande intresset för Islands oförmåga att uppfylla sina åtaganden, menar många rättslärda att kraven på Island är högst diskutabla. Storbritannien och Nederländerna har nämligen själva brustit i att - på ett tidigare stadium - kontrollera Islands bankmässiga kompetens och ekonomiska kapacitet. Innan man sätter tilltro till en borgensman bör man kontrollera dennes betalförmåga. Annars faller skulden rimligen även tillbaka på en själv.
Det som inträffat på Island, i Lettland och på flera andra håll under krisen visar att den europeiska gränsöverskridande banktillsynen har varit svag och verklighetsfrånvänd. Det är en av de brister som måste åtgärdas nu när den finansiella tillsynen skärps på EU-nivå.
Men i dagsläget hjälper det Island föga. Frågan om Islands skuld är de facto en förhandlingsfråga. Ett förhandlingsresultat nåddes hösten 2009 mellan Island, Nederländerna och Storbritannien. Det godkändes även i det isländska parlamentet. Trots det blir det nu folkomröstning om avtalet. Islänningarna kommer att förkasta avtalet med stor majoritet, enligt opinionsmätningarna.
De anser det inte rimligt att denna stora börda har lagts på dem, som är helt oskyldiga till bankkrascherna. Deras "brott" har bestått i att välja inkompetenta och vänskapskorrupta politiker.
Översittarfasonerna på finansdepartementen i London och Haag hade aldrig kunnat användas mot ett större land, som Tyskland, och knappast heller mot Sverige. Island har bara cirka 330 000 invånare och landets ansökan om EU-medlemskap väger uppenbarligen lätt.
De isländska bankförhandlarna får - ofrivilligt - en starkare ställning genom nejet i folkomröstningen om avtalet. Krav på Island kan avvisas med att "det får vi inte igenom hos folket". Vad ska London och Haag sätta emot? Begära utmätning av Island? Blir landets återbetalningsförmåga bättre om det först skulle försättas statsbankrutt? Naturligtvis inte.
Nu går Islandskonflikten in i en ny fas. Indrivningsjuridiken och principrytteriet måste sättas i andra rummet till förmån för statsmannaskap. Sverige bör göra mycket mer för att säkra målet om Islands EU-medlemskap. Det är viktigare än amorteringsplanens utseende.
Att Island alltjämt befinner sig i konflikt med Storbritannien och Nederländerna är ett misslyckande även för de nordiska regeringarna, inklusive den svenska. Storbritannien och Nederländerna bör inte bara skämmas för sin mobbning av Island, utan de bör omgående förmås att förhandla fram ett för Islands folk acceptabelt avtal. Island ska både vara välkommet i EU, och känna sig välkommet.
CARL B HAMILTON
fredag 5 mars 2010
Högt pris för att stå utanför euron
(Publicerad i Sydsvenskan den 3 mars 2010)
Den ekonomiska krisen i Grekland, Spanien, Portugal och Irland beror inte på euron utan på att dessa länder har fört en vårdslös finanspolitik som eldat på inhemska bostadsbubblor, skriver Olle Schmidt, Europaparlamentariker (FP), och Carl B Hamilton, finanspolitisk talesman (FP). För svensk del blir euroutanförskapet allt kostsammare, menar de.
Ekonomihistorikerna Jonas Ljungberg och Tony Johansson menar i en debattartikel i Sydsvenskan (25.2) att euron har bidragit till att blåsa upp ekonomiska bubblor i länder som Grekland, Spanien och Irland. Deras slutsats är att Sverige bör behålla kronan.
Vi delar inte denna slutsats. Argument för eller emot ett svenskt eurodeltagande kan delas upp i politiska respektive ekonomiska argument. De ekonomiska argumenten kan i sin tur delas upp i frågor om långsiktig ekonomisk effektivitet (mer handel, investeringar och konkurrens) samt om ekonomisk stabilitet (starkare eller svagare konjunktursvängningar och finanskriser).
Ljungberg och Johansson tar i sin artikel om euron endast upp frågan om ekonomisk stabilitet. Det räcker inte för att kunna bedöma vad som vore bäst för Sverige. Till exempel hävdar professorn i nationalekonomi Assar Lindbeck att de långsiktiga effektivitetsvinsterna för Sverige av att gå med i eurosamarbetet väger tyngre än stabilitetsproblematiken.
Euron är idag en efterfrågad världsvaluta som ses som ett smidigt och väl fungerande betalningsmedel. Euron har för sina medlemsländer bidragit kraftigt till ökad intern handel, men även till ökad handel med resten av världen. Enligt forskarna Harry Flam och Håkan Nordström uppskattas Sverige varje år gå miste om cirka 200 miljarder kronor i utebliven utrikeshandel (export och import) på grund av euroutanförskapet.
Sverige förlorar därmed i specialisering, produktivitetsökning, lönebetalningsförmåga och skatteintäkter från många företag. På sikt förlorar Sverige i välstånd och konkurrenskraft av euroutanförskapet.
För att få en känsla för hur Sverige skulle ha klarat sig med euron som valuta kan vi se hur det gått för Finland, som gick med i eurosamarbetet från början och vars ekonomi i mångt och mycket liknar Sveriges.
Under dessa tio år har Finland haft snabbare ekonomisk tillväxt än Sverige. Från en i utgångsläget högre arbetslöshet har den finska kommit ned till svensk nivå. Inställningen till euron är idag mycket positiv bland finländarna och bland finska ekonomer. Särskilt stark omsvängning i inställning har skett bland finska företagare, som nu är mycket positiva till euron.Det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle ha haft en sämre utveckling än Finland om även vi bytt till euron 1999.
Den ekonomiska krisen i Grekland, Spanien, Portugal och Irland är inte ett bevis för att den monetära unionen misslyckats. Dessa länder har fört en vårdslös och slapp finanspolitik som i flera fall eldat på inhemska bostadsbubblor.
En sådan politik skapar problem oavsett landets val av valuta. Det är också troligt att den finansiella krisen i Europa hade blivit mycket värre om vi istället för euron haft ett tjugotal olika valutor och EU-länderna haft mindre intresse av att samarbeta på det ekonomiska området.
Ljungberg och Johansson skriver enbart om de ekonomiska stabilitetsaspekterna av att stå utanför eurosamarbetet. Den politiska dimensionen är dock minst lika viktig. Sverige skall inte springa iväg från problem som uppstår i Europa, utan i stället vara en positiv kraft som söker bidra till lösningar.
Oavsett om Sverige har euron eller inte påverkas vi av utvecklingen i Europa. Därför är det bättre att också ha en röst när beslut ska utformas och tas.
OLLE SCHMIDT, ledamot av europaparlamentet och dess monetära utskott.
CARL B HAMILTON, ledamot av riksdagen och ordförande i dess näringsutskott
Den ekonomiska krisen i Grekland, Spanien, Portugal och Irland beror inte på euron utan på att dessa länder har fört en vårdslös finanspolitik som eldat på inhemska bostadsbubblor, skriver Olle Schmidt, Europaparlamentariker (FP), och Carl B Hamilton, finanspolitisk talesman (FP). För svensk del blir euroutanförskapet allt kostsammare, menar de.
Ekonomihistorikerna Jonas Ljungberg och Tony Johansson menar i en debattartikel i Sydsvenskan (25.2) att euron har bidragit till att blåsa upp ekonomiska bubblor i länder som Grekland, Spanien och Irland. Deras slutsats är att Sverige bör behålla kronan.
Vi delar inte denna slutsats. Argument för eller emot ett svenskt eurodeltagande kan delas upp i politiska respektive ekonomiska argument. De ekonomiska argumenten kan i sin tur delas upp i frågor om långsiktig ekonomisk effektivitet (mer handel, investeringar och konkurrens) samt om ekonomisk stabilitet (starkare eller svagare konjunktursvängningar och finanskriser).
Ljungberg och Johansson tar i sin artikel om euron endast upp frågan om ekonomisk stabilitet. Det räcker inte för att kunna bedöma vad som vore bäst för Sverige. Till exempel hävdar professorn i nationalekonomi Assar Lindbeck att de långsiktiga effektivitetsvinsterna för Sverige av att gå med i eurosamarbetet väger tyngre än stabilitetsproblematiken.
Euron är idag en efterfrågad världsvaluta som ses som ett smidigt och väl fungerande betalningsmedel. Euron har för sina medlemsländer bidragit kraftigt till ökad intern handel, men även till ökad handel med resten av världen. Enligt forskarna Harry Flam och Håkan Nordström uppskattas Sverige varje år gå miste om cirka 200 miljarder kronor i utebliven utrikeshandel (export och import) på grund av euroutanförskapet.
Sverige förlorar därmed i specialisering, produktivitetsökning, lönebetalningsförmåga och skatteintäkter från många företag. På sikt förlorar Sverige i välstånd och konkurrenskraft av euroutanförskapet.
För att få en känsla för hur Sverige skulle ha klarat sig med euron som valuta kan vi se hur det gått för Finland, som gick med i eurosamarbetet från början och vars ekonomi i mångt och mycket liknar Sveriges.
Under dessa tio år har Finland haft snabbare ekonomisk tillväxt än Sverige. Från en i utgångsläget högre arbetslöshet har den finska kommit ned till svensk nivå. Inställningen till euron är idag mycket positiv bland finländarna och bland finska ekonomer. Särskilt stark omsvängning i inställning har skett bland finska företagare, som nu är mycket positiva till euron.Det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle ha haft en sämre utveckling än Finland om även vi bytt till euron 1999.
Den ekonomiska krisen i Grekland, Spanien, Portugal och Irland är inte ett bevis för att den monetära unionen misslyckats. Dessa länder har fört en vårdslös och slapp finanspolitik som i flera fall eldat på inhemska bostadsbubblor.
En sådan politik skapar problem oavsett landets val av valuta. Det är också troligt att den finansiella krisen i Europa hade blivit mycket värre om vi istället för euron haft ett tjugotal olika valutor och EU-länderna haft mindre intresse av att samarbeta på det ekonomiska området.
Ljungberg och Johansson skriver enbart om de ekonomiska stabilitetsaspekterna av att stå utanför eurosamarbetet. Den politiska dimensionen är dock minst lika viktig. Sverige skall inte springa iväg från problem som uppstår i Europa, utan i stället vara en positiv kraft som söker bidra till lösningar.
Oavsett om Sverige har euron eller inte påverkas vi av utvecklingen i Europa. Därför är det bättre att också ha en röst när beslut ska utformas och tas.
OLLE SCHMIDT, ledamot av europaparlamentet och dess monetära utskott.
CARL B HAMILTON, ledamot av riksdagen och ordförande i dess näringsutskott
Säpo måste öppna arkiven!
(Publicerat i Dagens Nyheter den 2 mars 2009.)
Riksdagsledamöter (M) och (FP): Utpekade Stasiinformatörer måste få möjlighet att tillbakavisa lögner.
Under rubriken "Vilka samhällstoppar är det som polisen skyddar?" berättar professor Birgitta Almgren (DN Debatt 25/2) om sin kamp för att få tillgång till Säpos uppgifter om dem som agerat för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi i Sverige. Det antas allmänt finnas femtiotalet namn.
Birgitta Almgren konstaterar att andra länder vill göra upp med sin historia. I dag är det lika rimligt att granska den östtyska diktaturen som tidigare den nazistiska. Det forskningsprojekt hon ägnar sig åt handlar bland annat om att beskriva den totalitära regimens idéer, strukturer och arbetsmetoder vilket klart visats med den förra året utgivna boken "Inte bara Stasi?... Relationer Sverige-DDR 1949-1990" (Carlssons). Skolan och kulturen var två av den östtyska regimens viktigaste spjutspetsar.
Vi har alla på olika sätt engagerat oss för att arkiven skall öppnas. På en fråga i augusti 2007 från Hans Wallmark konstaterade justitieminister Beatrice Ask att Säpo fått tag i "ett antal spridda uppgifter i samband med att Stasiarkiven öppnades i början av 90-talet. Dessa uppgifter följdes upp. Ett mindre antal namnuppgifter kunde härledas till personer som kunde identifieras. I inget fall ledde utredningarna till åtal eftersom de eventuellt brottsliga handlingar som förekommit redan var preskriberade."
I en ny fråga, nu i februari 2010, från Carl B Hamilton görs en återkoppling till dessa uppgifter då han påpekar att felaktigt utpekade rimligtvis borde ges en möjlighet att försvara sig; namnen på de påstådda Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som står på listan och som ännu är i livet. Särskilt om Stasiuppgifterna är oriktiga bör nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar - till exempel föräldrar - varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn - som så mycket annat i DDR - men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.
I grunden finns det åtminstone fyra goda skäl till öppenhet: 1). Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner. 2). Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang i fall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse eller annat bakom agerandet. 3). Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse. 4). Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.
Vi tycker att det är rimligt att seriösa forskare, författare och journalister skall ges möjligheten att gå igenom de uppgifter Säpo har kring svenska Stasiinformatörer. Birgitta Almgren förbereder nu att genom ett överklagande ta ärendet vidare till regeringsrätten. Vi hoppas att vår regering agerar innan dess. Öppna arkiven!
Hans Wallmark (M)
Carl B Hamilton (FP)
Mats Johansson (M)
Rolf K Nilsson (M)
Riksdagsledamöter (M) och (FP): Utpekade Stasiinformatörer måste få möjlighet att tillbakavisa lögner.
Under rubriken "Vilka samhällstoppar är det som polisen skyddar?" berättar professor Birgitta Almgren (DN Debatt 25/2) om sin kamp för att få tillgång till Säpos uppgifter om dem som agerat för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi i Sverige. Det antas allmänt finnas femtiotalet namn.
Birgitta Almgren konstaterar att andra länder vill göra upp med sin historia. I dag är det lika rimligt att granska den östtyska diktaturen som tidigare den nazistiska. Det forskningsprojekt hon ägnar sig åt handlar bland annat om att beskriva den totalitära regimens idéer, strukturer och arbetsmetoder vilket klart visats med den förra året utgivna boken "Inte bara Stasi?... Relationer Sverige-DDR 1949-1990" (Carlssons). Skolan och kulturen var två av den östtyska regimens viktigaste spjutspetsar.
Vi har alla på olika sätt engagerat oss för att arkiven skall öppnas. På en fråga i augusti 2007 från Hans Wallmark konstaterade justitieminister Beatrice Ask att Säpo fått tag i "ett antal spridda uppgifter i samband med att Stasiarkiven öppnades i början av 90-talet. Dessa uppgifter följdes upp. Ett mindre antal namnuppgifter kunde härledas till personer som kunde identifieras. I inget fall ledde utredningarna till åtal eftersom de eventuellt brottsliga handlingar som förekommit redan var preskriberade."
I en ny fråga, nu i februari 2010, från Carl B Hamilton görs en återkoppling till dessa uppgifter då han påpekar att felaktigt utpekade rimligtvis borde ges en möjlighet att försvara sig; namnen på de påstådda Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som står på listan och som ännu är i livet. Särskilt om Stasiuppgifterna är oriktiga bör nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar - till exempel föräldrar - varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn - som så mycket annat i DDR - men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.
I grunden finns det åtminstone fyra goda skäl till öppenhet: 1). Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner. 2). Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang i fall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse eller annat bakom agerandet. 3). Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse. 4). Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.
Vi tycker att det är rimligt att seriösa forskare, författare och journalister skall ges möjligheten att gå igenom de uppgifter Säpo har kring svenska Stasiinformatörer. Birgitta Almgren förbereder nu att genom ett överklagande ta ärendet vidare till regeringsrätten. Vi hoppas att vår regering agerar innan dess. Öppna arkiven!
Hans Wallmark (M)
Carl B Hamilton (FP)
Mats Johansson (M)
Rolf K Nilsson (M)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
