Har Thomas Östros flyttat till Grekland?

Har Thomas Östros flyttat till Grekland? Frågan infinner sig osökt när jag läser hans beskrivning av politiken och läget i landet (Svenska Dagbladet den 27/3) och ser en TV-debatt med Anders Borg (26/3).

(En något komprimerad version av denna text är införd i Svenska Dagbladet idag den 31 mars 2010.)

Låt oss fokusera på Sverige! Ingenstans i Östros artikel nämns att Sverige och världen genomgått en abrupt och djup finanskris. Idag är Sveriges BNP ungefär 95 procent av vad den var sommaren 2008. Det krävs mindre arbete för att producera 95 än 100 procent. Därmed har även antalet jobb minskat i antal.

Regeringens politik - särskilt skattepolitiken! - har därför bland annat gått ut på att återhämta nedgången genom att dels uppmuntra till en ökad efterfrågan på varor, tjänster och därmed efterfrågan på arbetsinsatser, dels till ett ökat utbud av arbete ("det ska löna sig bättre att arbeta"-typ insatser, t ex jobbskatteavdraget).

Som nation kan vi vara stolta över att vi förefaller vara på god väg att lyckas med återhämtningen, och bättre här än i grannländerna. Men om man som Östros helt förtiger den dramatiska händelseutvecklingen 2008-10 blir naturligtvis den förda ekonomiska politiken i Sverige svårbegriplig.

Sysselsättningen i Sverige ökar nu stadigt. Den har inte alls sjunkit på det sätt som prognosmakarna så sent som 2009 fruktade att den skulle göra. Våra motåtgärder har fungerat!

Samma sak gäller arbetslösheten. Vi bedömde att den skulle toppa på nära tolv procent 2011. Den toppar sannolikt redan första halvåret 2010 på en nivå strax över nio procent. Det är alldeles för högt, javisst, men dock betydligt lägre än vi fruktat, och innebär en bättre utveckling här än i övriga EU (ca tio procents arbetslöshet i år för euroområdet).

Östros lamenterar över stora svenska budgetunderskott som han menar orsakas av sänkta ("ofinansierade") skatter.

Sanningen är att Sverige har bland de bästa offentliga finanserna i Europa. Istället för att förtala Sverige bör Östros söka glädje i att Sverige idag är ett av de få länder - kanske det enda när facit sammanställs - som med god marginal inte bryter mot Stabilitetspaktens krav på högst tre procents budgetunderskott, och vi har i god keynesiansk anda kunnat bekämpa arbetslöshet med bland annat skattesänkningar. Skattesänkningarna har pressat tillbaka arbetslösheten, vilket Östros förbigår med en talande tystnad.

Men även om det har vänt är farorna är långt ifrån över. De kommer från två håll, dels från risken för en ekonomisk stagnation i utlandet, dels från en valseger i höst för den svenska vänstertrojkan (MP+V+S). Den förra risken kan vi inte göra mycket åt. Den andra kan vi förhindra.

Som framgår av Östros text skulle vänstertrojkan - för dem som arbetar - vilja höja både den genomsnittliga skatten och marginalskatten (dvs. skatten på den sist intjänade 100-lappen), jämfört med Alliansen. De som arbetar - särskilt de med utbildning - skulle få mindre kvar efter skatt. De som inte arbetar skulle få mer bidrag (främst a-kassa). Till dem som inte arbetar skall alltså mer varda givet, och till dem jobbar och sliter skall mindre varda givet. Konsekvensen blir starkt anti-luthersk: det lönar sig sämre att arbeta, det blir högre arbetslöshet och lägre sysselsättning.

Kanske ändå att Östros hör mera hemma i Sydeuropa?