torsdag 27 december 2012

Nej till nymoderat nymerkantilism!

Om staten skulle sälja statliga företag "rinner deras vinster ut ur Sverige", säger Anders Borg i DN 27/12. Handelsminister Ewa Björling har för sin del satt som mål att exporten skall fördubblas före ett viss datum. Svenska statens arsenal av handelspolitik är numera inriktad på att öka exporten av snus.

Frihandel är för mig och andra liberaler ett oerhört viktigt politiskt mål för Sverige, och för globalt internationellt samarbete. Frihandel skapar ekonomiskt välstånd, bryter ner hierarkiska samhällsstrukturer (arabvärlden har aldrig haft frihandel!), skapar ökad frihet, ger bättre livschanser för individer och företag, och ökar chanserna till stabil och varaktig fred. De senaste årtiondena är talade bevis för detta.

Men varför håller då de "nya" Moderaterna på med sina merkantilistiska egendomligheter? Export är inte mer värt än import. Statliga subventioner till viss export och vissa exportföretag - snarare än till insatser för ökad frihandel - är feltänkt av många skäl. (Jag bortser från försvarsmateriel som inte är en normal handelsvara.)

Om exporten ökar stiger värdet av vår flytande växelkurs vilket gör export mindre lönsam och import mera lönsam. Det gör att ett mål om fördubblad export - om handelsministern skulle lyckas - slår tillbaka genom en starkare växelkurs för alla exportföretag, turism i Sverige, etc. Ju mer pengar till exportsubventioner - desto starkare kronkurs och ju mer undflyende blir målet om fördubblad export.

I princip gäller invändningen även statligt stöd till snusexport. Andra EU-länder måste ju dessutom undra över hur Sveriges politiker och förhandlare kan klaga så mycket över medlemsavgiften till EU och EU-budgeten, och samtidigt lägga ned så mycket pengar, energi och regeringsengagemang på att sälja på dem något som de uppfattar som en ny drog, svenskt snus!

Anders Borgs anmärkning om vinster som rinner ur Sverige påminner oss om de statliga företagens mål på 1700-talet: Så mycket ädla metaller som möjligt till Sverige. Maximal export och minimal import.

Om statens säljer ett företag till svenska ägare betalar dessa fortsättningsvis skatt i Sverige, och även deras anställda betalar skatt här. Genom köpeskillingen minskar statens skuld och årliga ränteutgifter, och statens förmögenhetsställning är oförändrad. Om statens säljer till utländska ägare - kom ihåg 55 mdr kr för Vin och Sprit häromåret! - är statens förmögenhet alltjämt oförändrad; skuld och ränteutgifterna är dock lägre (bland annat till utländska långivare till Sverige). Däremot har statens förmögenhet fått en annan sammansättning - mindre aktier i statliga bolag och mindre statlig skuld.

Om man skulle ta Borg på allvar - vilket jag avvaktar med - att det skulle vara ett mål för statens förmögenhetspolitik att "vinster inte ska rinna ur landet", ja då ska staten behålla företag i statlig ägo och - bjuder logiken - Moderaterna ska börja förbjuda utländskt ägande och nationalisera företag så att deras vinster stannar i Sverige. Men, märk väl, då rinner inte heller några vinster från svenska företags verksamhet i utlandet tillbaka till Sverige. Etc. etc.

Jag föreslår som nyårslöfte en rationellt utformad och tydlig kamp för frihandel 2013, och nej till nymerkantilismen.

2 kommentarer:

Classe sa...

Det kan finnas många bottnar i en merkantilistisk politik. På 1600-talet var det höjden av nationell säkerhetspolitik att hylla merkantilismen. Krigen avgjordes nämligen ofta av vem som kunde betala flest utländska legoknektar. Deras sold (därav ordet soldat) togs från den tidens valutareserv, som bestod av guld och silver. Sedan dess har merkantilismen förlorat aktualitet, men inte helt. Man måste fråga sig vad moderaterna, i våra moderna tider, vill ha den stora valutareserven till. Vill de köpa nya avancerade vapen från utlandet, som till exempel luftvärnsrobotar? Eller behöver de en större valutareserv för att kunna betala de höjda avgifterna till EU? Tanken svindlar.

Anonym sa...

en ekonominovis undrar: räknar man inte med framtida avkastning och vinst i en verksamhet till förmögenhet? ser man statens ägande som endast en utgift? är räntekostnaderna högre än intäkterna? i vissa fall skapas subventionering till de nya företagen - och det får man väl räkna som en fortsatt utgift?