Den förbisedda jokern i budgetprocessen.

Strax läggs den nya regeringens första budget. De flesta av förslagen är redan framlagda, om än inte för riksdagen. Medialt fokus blir på ”vinnare och förlorare” (kvällspressen) och på om budgeten blir nedröstad eller ej (morgontidningarna och etermedia).

En förbisedd joker under riksdagens budgetbehandling är den kommande domen i Högsta förvaltningsdomstolen i tvisten om det lagliga i att bryta ut en budgetpost – förslaget om höjd brytpunkt – ur riksdagens budgetprocess förra hösten. (Konflikten beskrev jag 15 oktober 2013 på DN-debatt http://www.dn.se/debatt/s-braket-om-budgetregler-kan-bli-konstitutionell-kris/).

Å ena sidan bedömde de i konstitutionell rätt kunniga juristerna i riksdagsförvaltningen i en längre utredning, och med stöd av jurister utanför riksdagen, att dåvarande oppositionens agerande inte är förenligt med riksdagsordningen. Budgeten skall tas i ett enda beslut -- inte i flera. Å andra sidan bedömde en majoritet i vår lagstiftande församling – Konstitutionsutskottet (KU) och kammaren – att agerandet är förenligt med riksdagsordningen. Det blev som bekant resultatet av riksdagsbehandlingen hösten 2013, men en pyrrhusseger för Socialdemokraterna et consortes.

Många har säkert glömt att riksdagsbeslutet överklagades, men inte jag. Frågan ska under hösten 2014 – sannolikt nu i november -- avgöras genom en dom i Högsta förvaltningsdomstolen.

I november månad infaller intressant nog även de avgörande veckorna i riksdagens budgetbehandling när oppositionen med hänvisning till rättsstatens likabehandlingsprincip kan komma att aktualisera krav på att bryta ut (budgetförsvagande) förslag, t ex 32000 traineeplatser, som väl får anses vara regeringens viktigaste förslag för att försöka sänka den registrerade ungdomsarbetslösheten.

Om domstolen följer Kammarrätten står KU:s bedömning fast. Men det är inte alls säkert. Konstitutionella frågor av denna dignitet är synnerligen ovanliga och förvaltningsrätterna är något mindre tränade i denna typ av rätt. Likaså aktualiseras den principiella frågan om landet ska styras under lagarna såsom de ligger, eller styras genom ett snabbt och jämförelsevis torftigt berett beslut av en utskottsmajoritet i riksdagen i ett enskilt ärende. Principiellt finns i bakgrunden den gamla frågan om författningsdomstol och lagprövning av politiska beslut, där borgerliga partier och vänsterpartier tidigare haft något olika mening.

Om Högsta förvaltningsdomstolen dömer att beslutet inte är förenligt med lagen, att KU får ett slags bakläxa. KU- beslutet upphävs och skattesänkningen genomförs retroaktivt för 2014. Det är enligt Skatteverket inget större praktiskt problem att göra. Det utfallet är naturligtvis en stor och viktig seger för strävan efter en budgetordning som skänker ekonomisk stabilitet även med minoritetsregeringar, och som långsiktigt gynnar ordning, reda och förutsägbarhet i budgetpolitiken och den ekonomiska utvecklingen. Det har ju också varit avsikten med bestämmelsen om en budget beslutad med ett helhetsperspektiv genom ett enda beslut, och på så sätt att förhindra att en minoritetsregerings budgetförslag plockas isär i riksdagen av olika kombinationer av majoriteter.

Kortsiktigt politiskt skulle ett sådant beslut naturligtvis kunna ses som en motgång för regeringen eftersom regeringspartierna plus SD ju var de som drev igenom KU-beslutet 2013. Men ett sådant beslut kommer trots allt att bli en tur i oturen – a blessing in disguise -- för regeringen: minoritetsregeringar riskerar fortsättningsvis inte att enskilda budgetposter bryts ut, och den nuvarande minoritetsregeringen kan regera lättare. Om dagens opposition genom ett s.k. utskottsinitiativ nu i november påbörjat en process att bryta ut en eller flera budgetposter ur budgeten, t ex traineeplatserna, måste oppositionen dra tillbaka sitt utskottsinitiativ om domstolen skulle underkänna KU:s beslut från i fjol såsom lagstridigt.

Om inte budgetprocessen redan skulle se ut att bli komplicerad, så kan den alltså komma att bli ännu mera komplicerad genom att Högsta förvaltningsdomstolens dom kommer först sent i höst, och ingen vet när.

Om domstolen inte håller med KU och alltså underkänner att brytpunktshöjningen stoppades för 2014, vill säkert regeringen för 2015 göra en återställare och sänka brytpunkten – dvs. höja skatten jämfört med 2014. Det borde vara praktiskt möjligt, men jag är osäker på hur det skulle gå till.  

 

                                                                                       ***

Den ideologiska vattendelaren i budgeten är välkänd. Å ena sidan har vi partierna som vill att ökad sysselsättning och lägre arbetslöshet ska avgöras genom beslut i företag som skapar riktiga jobb, dvs. jobb och utbildningsplatser som inte är resultatet av offentlig finansiering med primärt sysselsättningspolitiska motiv. Å andra sidan har vi partierna som nöjer sig med att sänka den registrerade arbetslösheten, oberoende av hur den sänks. Debatten kommer att återgå till frågan om långsiktig arbetslöshet dold genom offentliga åtgärder.

Socialdemokraternas förslag om 90-dagarsgaranti strider mot EU:s statsstödsregler!

Stefan Löfven (S) har den 29 augusti återlanserat sitt partis flaggskepp bland vallöften, ”90-dagarsgaranti för alla unga”.

 

De upplägg som Socialdemokraterna presenterar för ”90-dagarsgarantin” strider dock mot EU.s statsstödsregler. Om det åtgärden ändå skulle bli ”första regeringsbeslutet”, kommer kommuner och landsting att senare tvingas betala tillbaka de otillåtna statsstöden.

 

Vidare: Kravet på att ungdomar ska ingå utbildningskontrakt och annars förlora ersättning faller delvis på att de flesta av dessa ungdomar i utgångsläget inte uppbär något ekonomiskt stöd alls från det offentliga. Då kan de inte heller berövas något stöd om de inte sköter sig enligt ”utbildningskontraktet”. Ungdomarna kan helt istället låta bli att gå till arbetsförmedlingen, och – dessvärre – istället då fastna i utanförskap.

Kostnadskalkylen för 90-dagarsgarantin hänger därtill inte alls ihop med tidigare uppgifter om kostnaden.

 

   

För det första: Otillåten subventionering av 32 000 traineejobb i offentlig verksamhet.

För de föreslagna drygt 30 000 traineejobben skall det utgå ”full lön enligt kollektivavtal”, föreslåt Socialdemokraterna. Magdalena Andersson (S) har tidigare sagt till TT, DN, DI m fl media att lönen för dessa traineejobb ska ”fullt ut finansieras av staten” (dvs. till 100 procent). Traineejobben ska dessutom införas direkt vid ett eventuellt rödgrönt regeringstillträde (”första regeringsbeslutet”).

 

Det låter handlingskraftigt, men då borde Socialdemokraterna veta att sådan här frikostig subventionering av jobb – även i offentlig sektor – prövas och ska eventuellt godkännas av EU-kommissionen eftersom det är ett statsstöd, och t ex skadar andra arbetsgivare än kommuner och landsting.

 

Eftersom vi från början misstänkte att upplägget inte står i samklang med EU:s statsstödsregler har FP låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) göra en juridisk utredning av det Socialdemokratiska förslaget (S-förslaget är ju inte nytt).

 

RUT drar i sin utredning slutsatsen att högst 50 procents subvention av lönen är tillåten enligt EU:s statsstödsregler, och i enlighet med de rättsfall som domstolen avgjort under senare år. (RUT PM Dnr 2014:1265) bifogas i sin helhet, och slutsatsstycket återges nedan).

 

Om Socialdemokraterna struntar i regelverket kommer i slutändan EU-domstolen att döma kommuner och landsting att återbetala 50 procent av stödet till staten. Det lär därför bli färre kommuner som är pigga på att ta emot traineer. Den absolut mest omfattande åtgärden i Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti riskerar därmed att falla mer eller mindre platt till marken.

 

För det andra: 13 000 utbildningskontrakt utan bett.

Unga ska med Socialdemokraternas politik tvingas läsa in gymnasiet, oavsett om de själva vill eller ej. Annars ska – enligt Socialdemokraterna – deras ”ekonomiska stöd från samhället” dras in eller nekas. Men det finns en hake: bara 25 procent uppbär något stöd från offentliga kassor, och för de under 20 år är andelen ännu lägre. (Källa: Långtidsutredningen 2011).

 

Hotet biter sålunda inte på 75 procent av målgruppen. Socialdemokraternas villkor kan tvärtom göra att ungdomar avstår från att skriva in sig på arbetsförmedlingen för att undvika att utsättas för tvång. Därmed kan de istället hamna i ett långvarigt utanförskap, dvs. stjälpa istället för hjälpta.

 

För det tredje: Kostnaden mycket svajig för 90-dagarsgarnatin.

Enligt Socialdemokraterna ska det kosta 6 mdr kronor per år att införa 90-dagarsgarantin. Socialdemokraterna uppger att den kostnaden fanns redovisad redan i höstbudgeten 2013. Men på denna punkt säger Socialdemokraterna inte hela sanningen.

 

Hösten 2013, sålunda, avsatte Socialdemokraterna bara 5 miljarder kronor och bara som ett ”första steg” i 90-dagarsgarantin. De som då skulle vara berättigade var alla som varit arbetslösa i mer än 6 månader. Nu ska enligt S blott en miljard ytterligare räcka till att täcka in alla unga som varit utan jobb i mer än 3 månader, dvs. ytterligare tre månaders arbetslöshet skall klaras med 1 mdr kr. Det blir en mycket märklig kalkyl. Att inte mer pengar tillförs förklaras troligen med en kraftig ambitionssänkning beträffande vad personerna i garantin får göra.

 

Bilaga:

Mer precist skriver RUT såhär i sin sammanfattning: ”Så vitt [Riksdagens] utredningstjänst kan avgöra är ett statligt stöd för t.ex. traineetjänster i äldreomsorgen i Sverige förenligt med EU:s statsstödsregler – eller rättare sagt kan undantas enligt gruppundantagsförordningen och behöver inte anmälas – om stödet riktar sig till arbetstagare mellan 15-24 år och om detta stöd medför en nettoökning av antalet arbetsplatser och att anställningen fortlöper under en minimiperiod som är förenlig med ett kollektivavtal. Lönekostnaderna är under dessa förutsättningar stödberättigande under ett år men stödnivån av lönen får inte vara högre än 50 procent.” RUT PM Dnr 2014:1265 kan rekvireras från författaren.

Socialdemokraternas förslag om 90-dagarsgaranti är ogenomförbart.

Stefan Löfven (S) har idag presenterat ”Vallöfte: 90-dagarsgaranti för alla unga”.

 

De upplägg som Socialdemokraterna presenterar för ”90-dagarsgarantin” kan inte fungera. De åtgärder som ungdomarna ska sättas in i kommer antingen inte gå att genomföra i praktiken, eller kommer inte att fungera såsom S-ledaren Stefan Löfvén planerar.

 

Kravet på att ungdomar ska ingå utbildningskontrakt och annars förlora ersättning faller på att de flesta av dessa ungdomar inte uppbär något ekonomiskt stöd alls från det offentliga. De kan helt enkelt istället låta bli att gå till arbetsförmedlingen, och – dessvärre – istället fastna i utanförskap.

 

Den mest omfattande åtgärden, 30 000 traineeplatser, går enligt EU-regler om statsstöd inte att subventionera på det sätt och utsträckning som Socialdemokraterna föreslår. Om det ändå skulle bli första regeringsbeslutet, kommer kommuner och landsting sannolikt att senare tvingas betala tillbaka de otillåtna statsstöden.

 

För det första: 13 000 utbildningskontrakt.

Unga ska tvingas läsa in gymnasiet, oavsett om de själva vill eller ej. Annars ska – enligt S – det ”ekonomiska stöd från samhället” dras in eller nekas. Men bara 25 procent uppbär något stöd från offentliga kassor, och för de under 20 år är andelen ännu lägre. (Källa: Långtidsutredningen 2011). Hotet biter sålunda inte på 75 procent av målgruppen. Socialdemokraternas villkor kan tvärtom göra att ungdomar avstår från att skriva in sig på arbetsförmedlingen för att undvika att utsättas för tvång. Därmed kan de istället hamna i ett långvarigt utanförskap, dvs. stjälpa istället för hjälpta.

 

För det andra: 32 000 traineejobb i offentlig verksamhet.

För dessa traineejobb skall utgå ”full lön enligt kollektivavtal”, skriver Socialdemokraterna. Magdalena Andersson (S) har sagt till TT, DN, DI m fl media att lönen för dessa traineejobb ska ”fullt ut finansieras av staten” (dvs. 100 procent). Traineejobben ska införas direkt vid ett eventuellt rödgrönt regeringstillträde (”första regeringsbeslutet”).

 

Det låter sturskt, men då ska man veta att sådan här subventionering av jobb – även i offentlig sektor – ska prövas och eventuellt godkännas av EU-kommissionen eftersom det är ett statsstöd. Eftersom vi misstänkte att upplägget inte står i full samklang med EU:s statsstödsregler har FP låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) göra en juridisk utredning av precis denna fråga (S-förslaget är ju inte nytt).

 

RUT drar i sin utredning (se nedan) slutsatsen att högst 50 procents subvention av lönen är tillåten enligt EU:s statsstödsregler, och i enlighet med de rättsfall som domstolen avgjort under senare år. Om Socialdemokraterna struntar i regelverket kommer i slutändan EU-domstolen med stor sannolikhet att döma att kommuner och landsting att återbetala 50 procent av stödet till staten. Det lär därför inte bli så många kommuner som är pigga på att ta emot traineer. Den absolut mest omfattande åtgärden i 90-dagarsgarantin riskerar därmed att falla platt till marken och inte gå att genomföra.

 

För det tredje: Kostnaden för 90-dagarsgarnatin.

Enligt Socialdemokraterna ska det kosta 6 mdr kronor per år att införa 90-dagarsgarantin. Socialdemokraterna uppger att den kostnaden fanns redovisad redan i höstbudgeten 2013. Men S säger inte hela sanningen.

 

Hösten 2013, sålunda, avsatte Socialdemokraterna 5 miljarder kronor som ett ”första steg” i 90-dagarsgarantin, och det innebar då att alla som varit arbetslösa i mer än 6 månader skulle omfattas av garantin. Nu ska enligt S blott en miljard ytterligare räcka till att täcka in alla unga som varit utan jobb i mer än 3 månader. Det är en märklig kalkyl. Att inte mer pengar tillförs förklaras troligen med en kraftig ambitionsminskning i vad personerna i garantin ska få göra.

 

Bilaga:

Mer precist skriver RUT: ”Så vitt [Riksdagens] utredningstjänst kan avgöra är ett statligt stöd för t.ex. traineetjänster i äldreomsorgen i Sverige förenligt med EU:s statsstödsregler – eller rättare sagt kan undantas enligt gruppundantagsförordningen och behöver inte anmälas – om stödet riktar sig till arbetstagare mellan 15-24 år och om detta stöd medför en nettoökning av antalet arbetsplatser och att anställningen fortlöper under en minimiperiod som är förenlig med ett kollektivavtal. Lönekostnaderna är under dessa förutsättningar stödberättigande under ett år men stödnivån av lönen får inte vara högre än 50 procent. Sammanlagt får inte heller stödet vara högre än tröskelvärdet, som uppgår till 5 miljoner kr per företag och år.” (RUT PM Dnr 2014:1265).

Harpsundskommentar: Var det rätt att sänka skatterna när de nu ska höjas igen? Och bankskatt och tajming.

En förutsägbar anklagelse från oppositionen när regeringen nu aviserar skattehöjningar 2017-2018 är att skatten aldrig skulle ha sänkts. En sådan plus/minus-bild av finanspolitiken är emellertid alltför enkel, och den bortser från jobbskatteavdragens (JSA) långsiktiga (strukturella) samhällsekonomiska effekter. Eller annorlunda uttryckt: invändningen blandar ihop statsfinansiella effekter med samhällsekonomins funktionssätt.

 

Jobbskatteavdragen.

JSA är den stora skattereformen, och de har två effekter: de har stimulerat efterfrågan genom att medborgarna fått mer pengar i plånboken (konjunktureffekt) – ca en månadslön. Den effekten har varit utomordentligt viktigt under lågkonjunkturen sedan 2009 för att hålla nere arbetslösheten. Den andra effekten är strukturell: arbete har blivit mer lönsamt än icke-arbete. Fler har gått ut i arbetslivet, gått från deltid till heltid eller arbetar över när så behövs. Den effekten har höjt sysselsättning med 250 000 personer och tillväxten i ekonomin långt över EU-genomsnittet – faktiskt även om man ur genomsnittet räknar bort de allra värsta krisekonomierna. JSA har därmed långsiktigt både understött välfärdsstatens (skatte-)finansiering, och medfört högre privata inkomster.

 

Svaret på kritiken är därmed att JSA varit en väsentlig och värdefull strukturförändring som förbättrat svensk ekonomis sysselsättning och tillväxt. Utan JSA hade såväl sysselsättning som tillväxt varit lägre. (Det är naturligtvis också ett av skälen till att oppositionspartierna S och MP i efterhand accepterat JSA fem gånger!).

 

Att räkna skatteeffekter och finanspolitik med kulram är för enkelt. Men i valrörelseretoriken återgår S och MP till retorik som ställer skattesänkningar mot välfärd.

 

Invandring.

Ökad invandring är en strukturell förändring som på 5-10 års sikt leder till högre produktion och samhällsekonomisk vinst. Man ska komma ihåg att de som kommer ofta är unga och har en återstående arbetstid på kanske 30-45 år. I debatten sker emellertid en återkommande sammanblandning av kortsiktiga (< ca fem år) statsfinansiella effekter och långsiktiga samhällsekonomiska effekter (mer än fem år, säg). Det är två olika beräkningar och sammanblandningen är mycket olycklig.

 

Obs: De skatteändringar som föreslås skall inte träffa arbete och företagande, dvs. det som skapar ökade resurser.

 

Konjunkturen - timing

Nu ska ekonomin inte stramas åt de närmaste åren, märk väl.  En (1) procent överskott ”bör” uppnås 2018, och ”Utformningen av finanspolitiken bör ta hänsyn till att resursutnyttjandet de närmaste åren är fortsatt lågt. För att värna jobb och tillväxt bör finanspolitiken därför inte föras i en riktning som håller tillbaka återhämtningen i ekonomin 2014-2016. … Om en ny allvarlig störning drabbar svensk ekonomi och ekonomin hamnar längre från balans bör de budgetförstärkande åtgärderna förskjutas längre fram i tiden.” De automatiska stabilisatorerna ska verka, och politiken ”kalibreras” efter den aktuella situationen. (Min kursivering).

 

Bankskatt – storleksordning och vem som betalar.

En höjd arbetsgivaravgift i den finansiella sektorn har diskuterats länge, och därför på mitt initiativ kortfattat utretts av Riksdagens utredningstjänst (RUT), med bl a Danmark som förebild. En enkel beräkning grundad på lönesumman i hela svenska finansiella sektorn ger vid handen att 5 procent höjning av arbetsgivaravgiften skulle ge drygt 2 mdr kr i ökade intäkter. (Därmed på intet sätt sagt att det är just denna procentsats som blir aktuell framöver). Det ger en uppfattning om storleksordningen, dvs att 1 procents höjning kan ge ca ½ mdr kr i ökade skatteintäkter.

Skatteministeriet och Centralbanken i Danmark gör bedömningen – enligt RUTs referat – ”att det inte finns något som tyder på att skatten skulle ha påverkat sektorn negativt. Deras analyser tyder på att skattebördan åtminstone till viss del har hamnat hos kapitalägarna.” (RUT PM Dnr 2014:1228).   
                           

Glädjande stark arbetsmarknadsstatistik idag!

Idag släppte SCB sin arbetskraftsundersökning (AKU) för juli månad, samt viss analys av AKU-siffrorna för det andra kvartalet i år. Detta är den sista AKU:n innan riksdagsvalet, vilket gör den extra intressant. Här kommer en kort analys.

AKU för Juli 2014:

·         Sysselsättningen fortsätter att utvecklas starkt. Antalet sysselsatta (15-74 år) har ökat med 77 000 personer på ett år. Säsongsrensade siffror visar att antalet sysselsatta har ökat starkt också jämfört med de närmast föregående månaderna. Även sysselsättningsgraden har ökat jämfört med tidigare månader. Trenden de senaste månaderna är alltså tydligt uppåtgående. 

 

·         Framförallt går det mycket bra för ungdomarna. Drygt hälften av den sysselsättningsökning som skett sedan förra året består av ungdomar. I juli vad det ca 39 000 fler ungdomar som hade ett jobb jämfört med ett år tidigare. Det har också gjort att arbetslösheten bland unga har fallit. I juli var 17 000 färre unga arbetslösa jämfört med ett år innan. Ungdomsarbetslösheten har fallit med 3 procentenheter på ett år (säsongsrensade värden), till 20,7 procent. Det är den lägsta uppmätta nivån på ungdomsarbetslösheten sedan hösten 2008.

 

·         Ungdomsarbetslösheten låg i juli på ungefär samma nivå som i juli 2006. Den snabba jobbtillväxten för unga har gjort att ungdomsarbetslösheten nu ligger nära nivån som rådde i juli 2006. Då var ungdomsarbetslösheten (säsongsrensade värden) 20,0 procent, i juli i år var den 20,7 procent. Enligt dessa siffror ligger alltså ungdomsarbetslösheten nu på ungefär samma nivå som 2006. 

 

·         Alliansregeringen har uppnått S tidigare sysselsättningsmål om 80 procent. 81,9 procent av befolkningen i åldern 20-64 år var sysselsatt i juli. Rensar man bort säsongeffekten var sysselsättningen 80 procent, vilket betyder att Alliansregeringen uppnått den gamla (S)-regeringens 80 procents-mål som S själva aldrig uppnådde. I juli 2006 var sysselsättningsgraden i åldern 20-64 år 79 procent (säsongsrensat), vilket alltså betyder att den är något högre nu än 2006. Sysselsättningsgraden för dem mellan 15-74 år låg i juli dock på ungefär samma nivå som i juli 2006, vilket främst beror på demografiska faktorer.

 

·         Arbetskraften fortsätter att öka. Arbetskraften (15-74 år) har ökat med 75 000 personer på ett år, vilket betyder att fler söker jobb, ett bra tecken på arbetsmarknaden är på väg åt rätt håll.

 

·         Det gör dock att den registrerade arbetslösheten sjunker långsamt. Trots ökande sysselsättning har därför arbetslösheten minskat endast marginellt jämfört med för ett år sedan, med 2 000 personer. Säsongsrensat var arbetslösheten i juli 7,9 procent.

 

SCB släppte idag också analyser av arbetskraftsundersökningarna för det andra kvartalet 2014:

 

       ·   Antalet jobb inom handeln ökar kraftigt. Antalet lediga jobb inom handeln var under det andra kvartalet i år ca 50 procent fler än under samma kvartal förra året. Totalt fanns det 9 000 lediga jobb i sektorn. Det visar på att det just nu sker en kraftig ökning av jobben inom handeln.

·         I och med att den internationella konjunkturen fortsätter att vara relativt svag är tillväxten i den inhemska tjänstesektorn central för att jobben ska bli fler. Att jobben ökar just i denna sektor har säkerligen också bidragit till att det är ungdomar som i hög utsträckning fått jobb under det gångna året.

·         Totalt sett ökade under det andra kvartalet antalet lediga jobb med ca 15 procent jämfört med samma kvartal förra året. Antalet vakanser, alltså där det råder akut arbetskraftsbrist, ökade med ca 30 procent jämfört med förra året. Det är ett tecken på att arbetsmarknaden nu snabbt och kraftigt förbättras.

Miljöpartiets politik hotar viktig industri i Sörmland.

(Debattartikel publicerad i Södermanlands Nyheter den 20 augusti 2014).

Om olyckan är framme och de fyra rödgrönrosa partierna vinner flest röster i riksdagsvalet kommer S-ledaren Stefan Löfven att vilja samregera med Miljöpartiet (MP). Då ska man veta att MPs politik driver på nedläggning av viktig skogs-, kemi och verkstadsindustri. Därför är det hög tid att närmare granska vad en S-MP regering skulle betyda för företagen, jobben och välståndet. Väljarna bör veta vad som väntar dem vid en rödgrönrosa valseger.

 

Miljöpartiet planerar stora skattehöjningar på det mesta som rör sig: Det ska bli dyrare att åka bil, och att utföra transporter på lastbil och med flyg. Dessutom ska vägsatsningar ersättas av större fokus på mer cykelvägar. Utbyggd kollektivtrafik är förvisso viktigt, men kan ofta inte ersätta lastbils- och personbilstransporter – särskilt inte på landsbygden.

 

Men framför allt planerar Miljöpartiet att kraftigt höja elpriset för både industri och familjehushåll genom högre skatter på energi och ett minskat utbud av el. Partiet vill lägga ned kärnkraften som står för drygt 40 procent av Sveriges elproduktion: två av tio reaktorer vill MP lägga ned inom fyra år. MP vill inte ersätta dessa med moderna, säkrare reaktorer. Man hänvisar istället vagt till mer förnybar energi, men undviker att berätta om kostnaderna för detta, de högre elpriserna, de många nya vindsnurrorna och att det skulle krävas allt högre skattesubventioner. Sannolikt blir det istället ökad import av fossilgas om kärnkraften skulle läggas ned. Det vore mycket dåligt för klimatet.

 

Det man bör komma ihåg att svensk industri ofta är mycket elenergiintensiv. Chockhöjda elpriser kan mycket väl driva stål-, kemi- och skogsindustrins investeringar, produktion och jobb från Sörmland och Sverige.

 

Men den effekten av MPs politik förefaller inte bekymra Miljöpartiet. Språkröret Åsa Romson ser helst att t ex svensk pappersindustri lägger ner: ”Jag är inte jätteglad i att svenska värdefulla träråvaror görs till blöjor och näsdukar och att vi exporterar pappersmassa” (Romson i Dagens Industri den 12 mars 2014).

 

Ungefär 5000 personer är anställda i basindustrin i Sörmland. De som i Oxelösund, Eskilstuna, Torshälla och på andra håll funderar på att rösta på Åsa Romson och MP bör tänka om och besinna konsekvenserna. Svensk basindustri ger tusentals människor både inkomster och jobb, och bär upp den offentliga sektorn i många av Sveriges regioner och samhällen.

 

Folkpartiet vill tvärtom: behåll kärnkraften genom att byta ut gamla reaktorer mot moderna och säkrare, förädla skogens, kemins och verkstadsindustrins processer och produkter.

 

Men lämna fossila bränslen (kol, gas, olja) kvar i jorden, för klimatets skull.

Stefan Löfvens drömmar, brister och kunskapsluckor (TT-intervju 12/8).

Detta är en kommentar till den TT-intervju som S-ledaren Stefan Löfven gav den 12 augusti. Här är ett centralt avsnitt om den tilltänkta S-politiken:

 

”Vi ställer upp för dig [ungdom], men då får du faktiskt ta och genomföra det här. Annars kan det bli så att du inte får någon ersättning. Du är skyldig som individ att se till att du blir anställningsbar och ställer upp. Det är gammal hederlig moral, säger Löfven. För en del kan det bli traineeplats i äldreomsorgen, som behöver rekrytera mycket personal framöver. Regeringens YA-jobb har liknande upplägg och där går det trögt att få fram platser. De har inte skickat med några resurser, säger Löfven, som satsar mer pengar i sitt förslag. Efter ett år upphör anställningen. Då har de unga fått en halvfärdig undersköterskeutbildning. Vi är övertygade om att just för att kommunerna måste sörja för personalförsörjningen, kan de ta över anställningen och fortsätta att kombinera med utbildning. Det ligger i kommunernas eget intresse”, säger Löfven.

 
Fungerar detta? Knappast.

1) S vill att dessa ”trainees” ska läsa in undersköterskeutbildning samtidigt som de jobbar 75 procent i äldreomsorgen. Men det är omöjligt att läsa in en undersköterskeutbildning på 25 procent av heltid på enbart ett år. Enligt Svensk vård och kompetensutvecklings hemsida tar det 1,5 års heltidsstudier att bli färdigutbildad undersköterska.

Frågan uppstår därför: vad händer sen, när efter max ett år när YA-jobbet senast upphör? Ska kommuner och landsting anställa mindre än halvutbildade som inte gjort färdigt sina kurser och praktik? Ska staten tvinga arbetsgivarna – hur då? –  att betala för resterande studietid med lärare, lokaler etc.? Skall dessa trainees ta CSN-lån, som andra studenter? Alltså: Vem betalar den eventuellt utvidgade och förlängda undervisningen?

Löfvens svar är att det ska kommunerna göra. Men det räcker inte med att hänvisa till deras egenintresse. Kommunerna kräver ersättning från staten enligt den s.k. finansieringsprincipen, dvs. statliga krav på kommunerna som kostar skall betalas av staten.

2) S vill subventionera YA-jobben, vilket sannolikt är helt nödvändigt för att jobben ska bli attraktiva hos arbetsgivare och studenter. Frågan blir då – å andra sidan – om en stark subventionering är förenligt med EU:s regelverk för statsstöd. Sannolikt inte, och särskilt inte när det påverkar konkurrenssituationen för privata företag. (Se även artikel i Dagens Industri den 11/8). Utan stark subventionering går det antagligen inte att få tillräckligt många sökande till YA-jobben. EU-reglerna som skall förhindra konkurrenssnedvridande statsstöd tillåter dock inte stark subventionering.

 

Andra frågor är om det finns handledare, och hur mänga yrkeskunniga anställda i äldreomsorgen som måste avdelas för handledning. Finns lärare?

 

Det finns dessvärre också uppenbara risker för patientsäkerheten med outbildad personal, t ex att några är elaka mot dementa, senila och olyckliga människor som blir besvärliga från tid till annan.

 

3) Löfven hotar med att dra in ersättningen för de ungdomar som inte gör som S vill. Men hur mycket är hotet värt?

 

Hållhaken är vid närmare betraktande väldigt klen. Enligt Riksdagens utredningstjänst, RUT, var det i augusti förra året endast ca 14 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen mellan 18 och 24 år som hade rätt till a-kassa.

Hur många av de arbetslösa ungdomarna som får socialbidrag finns inga färska siffror på, men enligt Långtidsutredningen (2011) var det 2008 ca 25 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen i åldern 20-24 som fick socialbidrag. Inkluderar man även yngre ungdomar blir andelen rimligen ännu lägre.

En stor majoritet av de arbetslösa ungdomarna får alltså inte någon ersättning alls från politiskt styrda kassor. De kan därmed heller inte hotas av Löfven med att berövas någon ersättning. Därför har de allra flesta ungdomar inga ekonomiska skäl att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Socialdemokraternas upplägg riskerar snarare att leda till att ungdomar helt sonika låter bli att skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att slippa dras in i något tvång. Resultatet kan bli att de ungdomar som kanske har störst behov av stöd inte får någon hjälp alls, utan riskerar hamna i långvarigt utanförskap.

En viktig praktisk rättvisefråga blir också vad som händer med dem som får behålla t ex sin a-kassa när de läser på Komvux, men sedan hoppar av. Blir de återbetalningsskyldiga? Utan återbetalningskrav finns varken en hake på ungdomarna att fullfölja utbildningen, eller rättvisa i systemet. Samtidigt kan återbetalningskrav bli ett besvärligt ekonomiskt problem för unga som har svårt med skolan, och hjälper dem knappast att få jobb. 

S och yrkesutbildning: dubbelräkning och fuffens? En stärkt, energisk faktakoll behövs.

Socialdemokraterna har gjort ett antal utspel om yrkesutbildning och ”trainee”-platser.

 

Ett närmare studium avslöjar att det för utomstående väljare är helt omöjligt att avgöra vad löftena innebär jämfört med dagens situation. Klart är dock att utbildningsmomentet i förslaget av den 4/8 är starkt underfinansierat, och att framtida arbetsgivare och studenter skulle få lägga upp stora summor på bordet om det ska bli en fullföljd utbildning. Så stora insatser från arbetsgivare och studenter kommer inte att ske, är en tämligen säker prognos. Därmed kommer S politik att leverera närmare 20 000 halvutbildade undersköterskor, eller betydligt färre. Vem ska i nästa steg anställa dessa halvutbildade, och vad är incitamenten för arbetsgivare och studenter?

 

En allra första fråga är dock om S inte bara skamlöst återanvänder sina tidigare förslag, paketerar om, och erhåller en bonusomgång mediauppmärksamhet och ledarkommentarer.

 

S hade sålunda i sitt budgetförslag hösten 2013 förslag att partiet kraftigt ska subventionera YA-jobb i privat och offentlig sektor: ”Vi avsätter medel för inrättande av 21 000 Yrkesintroduktionsjobb i privat och offentlig sektor”, och förslaget ”stöttar parternas inrättande av 16 000 nya Yrkesintroduktionsjobb i kommuner och landsting, genom ett stöd som täcker hela lönekostnaden för arbete 75 procent till avtalsenlig lön, samt ett handledningsstöd för de kommuner och landsting, som med detta stöd anställer en ung människa som varit arbetslös minst sex månader.” (Här talas alltså inte om formell utbildning eller om privata omsorgsföretag.)

 

Den 23 april 2014, utanför vårbudgeten, föreslog partiet 30 000 platser för unga under 25 år, varav Komvux 10000 platser, och i Yrkesvux och yrkeshögskola 20 000 platser.

 

Den 4 augusti föreslog Socialdemokraterna mera platser, nämligen 20 000 ”traineejobb” inom äldreomsorgen.

 

Är allt detta nya, tillkommande platser, eller enbart en förlängning av existerande utbildningar?

 

Man kan få intrycket att Socialdemokraterna föreslår 51 000 nya utbildningsplatser för unga. Så är det antagligen inte alls, och en kärnfråga inför valet är ju om partiet föreslår några nya och fler platser. Upp till klarhet och bevis! 

 

Kostnaden som anges den 5/8 är 2,8 mdr kr. Socialdemokraterna skriver i höstbudgeten om ett YA-stöd om 12 000 kr/månad. Finansieringen för övriga platser – 30 000?? – är synnerligen oklar utom att det rör sig om krav på flera miljarder kronor som förefaller fattas. (Enligt S skall det vara helt statlig finansiering – inget kommunalt eller privat inslag.)

 

S vill att de 20 000 ”trainees” ska läsa in undersköterskeutbildning samtidigt som de jobbar 75 procent i äldreomsorgen. Men det är omöjligt att läsa in en undersköterskeutbildning på 25 procent av heltid på enbart ett år. Enligt Svensk vård och kompetensutvecklings hemsida tar det 1,5 års heltidsstudier att bli färdigutbildad undersköterska.

Frågan uppstår därför: vad händer sen, när efter max ett år när YA-jobbet senast upphör? Ska kommuner och landsting anställa halvutbildade som inte gjort färdigt sina kurser och praktik? Vilken lön ska de få när de upphör som ”trainees”? Ska staten tvinga arbetsgivarna att betala för resterande studietid, eller skall dessa trainees ta CSN-lån, som andra studenter? Vem betalar den eventuellt utvidgade undervisningen? Det snällaste man kan säga om förslagen är att de förefaller både ofärdiga och ofullständiga – och sannolikt orättvisa gentemot övriga arbetslösa och studenter på t ex Komvux.

 

Som synes vill S subventionera YA-jobben, vilket sannolikt är helt nödvändigt för att jobben ska bli attraktiva hos arbetsgivare och studenter. Frågan blir då – å andra sidan – om en stark subventionering är förenligt med EU:s regelverk för statsstöd. Sannolikt inte, och särskilt inte i privata företag. Utan stark subventionering går det antagligen inte att få tillräckligt många sökande till YA-jobben.

 

Andra frågor är om det finns handledare, och hur mänga yrkeskunniga anställda i äldreomsorgen som måste avdelas för handledning. Finns lärare? Sammantaget är det oklart om S förslag är finansierade, om tanken på trainees i vården verkligen kan fungera, och om det verkligen ger ett långsiktigt kompetenstillskott.

Jag ser fram emot att dessa frågor ställs i kommande utfrågningar i media och i intervjuer.

 

Och – sist men inte minst – finns det en majoritet för förslagen hos hästarna i det rödgrönrosa stallet? Går det att betsla ett fyrspann? Vem sitter vid tömmarna? 
                         

Riksbankens två mål i nya verkligheten. Skriv om riksbankslagen.

(Debattartikel publicerad i Dagens Industri den 17 juli 2014.)

 

Det står klart, med facit i hand, att Riksbanken – om den enbart haft ett inflationsmål – skulle ha drivit en mer expansiv penningpolitik – hållit en lägre ränta – år 2010, 2011, 2012 och 2013. Arbetslösheten hade då varit lägre, åtminstone i ett konjunkturperspektiv.

 

Men uppgiften är mer komplicerad än så. Världen har förändrats, och det går inte för regering och riksdag att ignorera när man ska ta ansvar för den ekonomiska stabiliteten. Det innebär bland annat att Riksbanken numera inte enbart har ett inflationsmål.

 

När den självständiga Riksbanken och inflationsmålet etablerades på 1990-talet tog dessvärre ekonomer och politiker den finansiella stabiliteten närmast för given. Det var fel och förhastat. (Jag själv medverkade också genom att bland annat sitta i Riksbanksutredningen).

 

De senaste åren – inte minst krisen sedan 2007 – har visat att finansiella problem från tid till annan blir det största hotet mot ekonomiska stabiliteten – inte inflationen. Det ställer Riksbanken och dess huvudman Riksdagen inför nya svårigheter vid utformningen och utvärderingen av den förda riksbankspolitiken: hur ska målen finansiell stabilitet (tillgångsprisernas stabilitet) och inflationens stabilitet (konsumentprisernas stabilitet) rangordnas? Vad är viktigast?

 

Svaret måste bli: Ibland kommer det att vara inflationen, ibland den finansiella stabiliteten. Det finns inget rätlinjigt enkelt svar. Här gäller en avvägning mellan två mål som kan komma i konflikt med varandra.

 

Man kan i Sveriges fall inte låtsas som att riksbankslagen, och dess förarbeten från 1990-talet med tydligt fokus på inflationsmålet, idag skulle vara det enda rättesnöre som Riksbanken ska utvärderas mot. Så är det inte heller konstitutionellt idag.

 

Att en förändrad verklighet tvingat fram en ändrad konstitutionell praxis är inte något historiskt eller politiskt nytt i Sverige. Denna gång gäller det tolkningen av Riksbankens uppdrag och ansvar. Målen har de facto utvidgats sedan flera år tillbaka.

 

Om praxis ändras är det självklart viktigt att den godkänns av riksdagen. Detta har också skett genom återkommande utvärderingar, utfrågningar, betänkanden, och riksdagsbeslut. Riksbankens agerande med två mål är därför accepterat och knäsatt på ett demokratiskt sätt. Vare sig man tycker bankens agerande varit rätt eller fel, är det viktigt att förstå att Riksbanken genom en successivt utvecklad och godkänd praxis har ett demokratiskt och i Riksdagen väl förankrat mål om finansiell stabilitet, förutom inflationsmålet. Någon vid varje tidpunkt uttalad rangordning mellan dessa mål finns inte. Det kommer an på den aktuella situationen. Just nu är hushållens upplåning problemet, men finansiell stabilitet är ett vidare begrepp än så.

 

Att Riksbanken starkt påverkats av bankens oro för hushållens skuldsättning är välbekant. Regeringen, Finansinspektionen och Bankföreningen har också något valhänt och med bland annat kvantitativa ransoneringsmetoder snarare än priset (räntekostnaden) sökt minska efterfrågan på lån: Bolånetak infördes 2010, riskviktgolv på 15 procent kom 2013, och en amorteringsrekommendation från Bankföreningen på 75 procent. Åtgärderna skärptes under 2014, 15 procent blev 25 procent, och amorteringsrekommendationen sänktes till 70 procent. Kapitaltäckningskraven är idag internationell sett höga. Hushållen kan inte vara säkra på vad deras lån kommer att kosta annat än att de blir dyrare än idag. (Riksbankens 0,25 procents ränta är en sextondel av en fullt normal ränta på 4 procent.)

 

Att Riksbanken har ett delat ansvar med Finansinspektionen och regeringen för finansiell stabilitet gör den demokratiska kontrollen av den självständiga Riksbanken svårare än tänkt när riksbankslagen skrevs. Numera gäller inte bara att kontrollera inflationsmålet, utan även om Riksbanken har varit klok och omdömesgill i sitt agerande, och i sitt samarbete med regering och Finansinspektionen i kris och potentiella krislägen.

 

Varför skriver jag ”klok och omdömesgill”? Jo, man kan inte undvika att Riksbanken när det gäller målet om finansiell stabilitet mycket lätt kommer in på närmast rent politiska ställningstaganden. Detta – i sin tur – ställer delvis högre krav på dem som sitter i Riksbankens operativa ledning, direktionen. De ska ha ett gott och säkert omdöme, som fungerar även under press och kris, samt när det närmar sig politik. Att leda en centralbank kräver, förutom akademiska meriter, kyla och hög samarbets- och beslutsförmåga.

 

Eftersom finansiell stabilitet tidvis blir ett överordnat mål innebär det att Riksdagens förlängda arm, Riksbanksfullmäktige, kan få en delvis ny roll. Fullmäktige bör vara på alerten när det gäller politiskt präglade bedömningsfrågor på den finansiella stabilitetens område. På det området finns ett större behov av erfarenhetsbaserad allmän politisk klokhet. Detta bör partierna ta hänsyn till redan i höst när de utser nya ledamöter av riksbanksfullmäktige.

 

Behövs en ny lagtext för Riksbanken? Ja, lagen bör omarbetas och tydligt ange att Riksbanken numera har två mål – både inflationen och den finansiella stabiliteten. Detta bör ingå i den översyn av riksbankslagen som såväl Riksdagens finansutskott som Riksbanken begärt. Översynen bör ske nästa mandatperiod och slutföras efter den större utvärdering av Riksbanken som Finansutskottet nyligen satt igång med hjälp av utländska experter, bl a f d chefen för Bank of England, Mervin King. De eventuella lagändringar som föreslås skulle riksdagen kunna besluta senast under 2018.

 

Carl B Hamilton, fd ordförande i Näringsutskottet och EU-nämnden, ekonomisk-politisk talesperson (FP), och ledamot av Finansutskottet som i riksdagen ansvarar för riksbanksärenden. Professor i internationell ekonomi.

Behåll kärnkraften. Låt kolet och gasen ligga!

(Debattartikel publicerad i GöteborgsPosten 28 juni 2014.)

 

Sverige har idag en energimix med mycket vattenkraft och kärnkraft, som möjliggör en jämn och stabil elproduktion med låga koldioxidutsläpp. Om tio år kanske inte detta gäller längre.

Det skulle leda till problem. Sverige har under ett drygt sekel byggts upp en stor elintensiv basindustri för vilken det är avgörande med el till internationellt konkurrenskraftiga priser. Kärnkraften står idag för ca 40 procent av den svenska elproduktionen. Inom mindre än tio år kommer de tre äldsta reaktorerna att stängas ner antingen av åldersskäl, eller bristande lönsamhet. Hur går det då för Sverige?

Ett mål för energipolitiken bör vara en stabil och jämn eltillförsel till hushåll och företag, till konkurrenskraftiga elpriser, och med fortsatt låga och sjunkande koldioxidutsläpp. Folkpartiets utgångspunkt är att staten även i framtiden måste stå som sista garant i samhället för en jämn tillförsel av basel till konkurrenskraftiga priser. Staten kan aldrig undandra sig det yttersta ansvaret för en fungerande el-infrastruktur och eltillförsel, och kan heller inte överlämna det ansvaret till någon annan – svensk eller utländsk.

Förnybara energikällor, framför allt vindkraften, byggs idag ut i snabb takt. De är ojämna (intermittenta) energikällor. Solpaneler och solceller är efter stora internationella prisfall en allt viktigare energikälla, men i Sverige är det dessvärre mörkt länge på vintern när el-efterfrågan för bland annat uppvärmning och ljus är som störst. Råvaran för bioenergi kan ge bidrag främst till kraftvärme. Skogen är generellt sett dock mer värdefull som input i skogsindustrin än att elda upp. Vindkraft kan fungera som komplement, men levererar inte tillräcklig kontinuerlig, konkurrenskraftig el, såsom vatten- och kärnkraft. Tvärtom tvingar mycket vindkraft fram en parallell och kostsam elproduktionsapparat för att reglera en jämn tillförsel, eller bortkoppling från nätet, när det blåser litet. Myckewt vindkraft skapar både dyra och komplicerade långsiktiga problem.

Sverige har i stort sett byggt färdigt vattenkraften. Folkpartiet accepterar inte någon storskalig utbyggnad av älvarna. De realistiska alternativen för basel-produktion är därför fortsatt användning av vatten- och kärnkraft, eller – ett nytt inslag i energimixen! – storskalig import av fossilgas. Det senare alternativet har Tyskland valt. Det har försatt landet i beroende av Ryssland, och medfört ökande koldioxidutsläpp och fortsatta subventioner till kolbrytning och kolkraftverk.

Mer ökad användning av fossilgas innebär ökade utsläpp av koldioxid jämfört med den kolsnåla kärnkraften. Gas till Sverige skulle kunna importeras i pipeline från Ryssland. Det är dock oacceptabelt för Folkpartiet. Fossilgas kan – till högre kostnad – också köpas från andra länder och importeras t ex via Göteborgs LNG-hamn, men har nackdelen att den är fossil, dvs ökar Sveriges utsläpp av växthusgaser, och blir dyr.   

Frackning-revolutionen i USA sprider sig snabbt över världen. Det ökar utbudet av fossilgas och olja, och pressar världsmarknadspriserna på all fossil energi (kol, gas, olja). Det är mycket negativt ur klimatsynpunkt. Om importerad fossilgas långsiktigt blir billigare för elbolagen än vatten- och kärnkraft finns en uppenbar risk att Sverige kommer bli storskaligt beroende av fossilgas. Storskalig import av fossilgas är av detta skäl en viktig politisk framtidsfråga. Folkpartiet för sin del, avvisar storskaligt svenskt fossilgasberoende, även när det gäller import av gas från andra än Ryssland.

Huvuddelen av kostnaderna för ny kärnkraft är kapitalkostnader – som just nu är extremt låga. Å andra sidan, elpriserna är också låga, men kommer att stiga när energibolagen de närmaste 5-10 åren stänger de äldsta tre reaktorerna. En ny reaktors livslängd kan bli 70-90 år. Kostnaden är starkt koncentrerad till konstruktion och byggande i början av denna långa period, medan intäkterna kommer varje år i en allt mer avlägsen framtiden. Hur beslutsfattarna gör avvägningen mellan ekonomiska uppoffringar i början av projektet och den senare strömmen av intäkter är helt avgörande för lönsamheten. Till sist blir avvägningen mellan olika generationers kostnader och intäkter en politisk bedömning. Folkpartiet anser att framtida generationer skall ges samma vikt som dagens, och med de motiv som t ex Stern-rapporten om klimathotet bygger på.

Folkpartiets inställning inför 2020-talet är sålunda klar: Ta ansvar för klimatet genom säker tillförsel av basel från kärn- och vattenkraft. Byt ut gamla reaktorer mot nya och säkrare i enlighet med Alliansens energiöverenskommelse. Låt kol, gas och olja ligga kvar i jorden. Staten ska främja effektivitet och låga priser genom fortsatt god konkurrens på den nordiska elmarknaden och ökad överföringskapacitet till/från omvärlden.

Sverige ska inom EU självklart arbeta för ökat oberoende av rysk energi och nyckfullhet. Det sker genom dels ökad överföringskapacitet till/från Sveriges grannländer, dels energieffektivisering, dels åtaganden att stödja gemensam försörjningstrygghet inom EU.

Carl B Hamilton

Riksdagsledamot och energipolitisk talesperson (FP)

Miljöpartiet styrs av slumpen.

(En något utvidgad version av debattartikel i Dagens Industri den 27 juni 2014.)

 

Med en ny regering skulle Miljöpartiets krav på högre kostnader för bensin och diesel bli aktuella (Dagens Industri den 30 maj 2014). Bensinpriset vill MP höja med minst 57 öre/l och diesel med 61 öre/l, och höjningarna ska effektueras genom högre koldioxidskatter. Det kan dock bli en större höjning eftersom MPs argumentation för just dessa nivåer är både oriktig och förefaller slumpmässig.

 

Partiet hänvisar som grund för sina krav till Klimatberedningens beräkningar år 2007 (SOU 2008:24; se DI ovan och MP-språkröret Åsa Romson i Dagens Nyheter den 25 juni 2014: ” Våra konkreta förslag när det gäller bensinskatterna är det som klimatberedningen landade på”).

 

Pyttsan: Vid den tiden, dvs 2007, var världsmarknadspriset på råolja bara ca 55 USD/fat Sedan flera år är priset dubbelt så högt: idag 113-115 USD/fat. Det vill säga, efter 2008 höjde världsmarknaden på egen hand priset långt mer än Miljöpartiet då ville höja genom riksdagsbeslut. Priset vid pumpen för bensin har följaktligen stigit med 25 procent och dieseln med knappt 30 procent. Trots detta är MPs krav på kostnadsökning sju år senare precis densamma. Partiet är opåverkat av verkligheten.

 

Syftet med Klimatberedningens förslag var att pressa ned CO2-utsläppen med 0,6 milj. ton till 2020. Den nivån bör vara mer än uppnådd redan idag genom de kostnadsökningar för bensin och diesel som redan levererats av världsmarknaden. Den långsiktiga priskänsligheten är dessutom ganska hög (priselasticitet ca -0,8), dvs. när priset vid pumpen går upp med 25-30 procent, som i Sveriges fall, minskar användningen med 20-24 procent på tio års sikt.

 

Som för att ursäkta sitt krav på kostnadsökningar för landets bilburna påstår MP att ”Sverige är ett medianland vad gäller bränsleskatter” (DI 30/5). Det är dock svårt att förstå vad Sveriges placering i en Europaliga för bränsleskatter har med klimatfrågan att göra, och dessutom är påståendet om en medianplacering oriktigt. Sverige har idag tredje högsta dieselpriset i EU, och ligger på sjunde plats av 27 länder beträffande bensin. Enligt Riksdagens utredningstjänst (Rut) skulle med MPs skattehöjningar Sveriges bilister få EU:s allra högsta dieselpris, och det tredje högsta bensinpriset. Det är inte heller någon median, som ju ligger på 13-14 plats. Knappt en siffra rätt, alltså, när det gäller MP och bensin och dieselskatterna.

 

MP viftar bort människors oro för kostnadsökningar på drivmedel med att det bara rör sig om ”högst en klimathundring i månaden” för en normalfamilj, och på landet. De högre bränslepriserna kombineras dock av MP med en lastbilsskatt – som via en redan hårt trängd åkeribransch kommer höja priserna på alla de varor som transporteras på flaken – samt därtill höjda elskatter, särskilt kännbart i Sydsverige. Inte minst landsbygden skulle drabbas av den sammanlagda skattehöjningen, och då rör det sig förvisso inte bara om ”någon hundring” per månad i ökade hushållsutgifter.

 

Miljöpartiets förslag är oriktigt underbyggda och verkar slumpartade. Ge inte partiet chansen att sitta vid makten!   

 

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomi- och energitalesperson.

Socialdemokraterna luras mest om ungdomsjobben.

Socialdemokraterna går till val på fler jobb för Sveriges unga. Men leder deras politik till detta? Knappast.

Vi har granskat Socialdemokraternas två viktigaste förslag för att få ner ungdomsarbetslösheten – ett ”utbildningskontrakt” och en ”90-dagarsgaranti”.

Utbildningskontrakt?

Socialdemokraterna vill att alla ungdomar utan gymnasieexamen som skriver in sig på Arbetsförmedlingen måste skriva under det som Socialdemokraterna kallar ett utbildningskontrakt och förbinda sig att läsa in gymnasiekompetens med högskolebehörighet, ibland i en kombination med andra åtgärder. Hållhaken på ungdomarna för att de ska följa kontraktet är att de annars blir av med t.ex. a-kassa eller försörjningsstöd (socialbidrag). ”Utbildningen är ett krav för att få ekonomiskt stöd från samhället.”, skriver S i sin budgetmotion (de skriver ”samhälle” men menar a-kassor, stat och kommun.)

Men hållhaken är vid närmare betraktande väldigt klen. Enligt Riksdagens utredningstjänst, RUT, var det i augusti förra året endast ca 14 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen mellan 18 och 24 år som hade rätt till a-kassa. 

Hur många av de arbetslösa ungdomarna som får socialbidrag finns inga färska siffror på, men enligt Långtidsutredningen (2011) var det 2008 ca 25 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen i åldern 20-24 som fick socialbidrag. Inkluderar man även yngre ungdomar blir andelen rimligen ännu lägre. 

Därmed får en stor majoritet av de arbetslösa ungdomarna inte någon ersättning alls från politiskt styrda kassor. De kan därmed heller inte som sanktion berövas någon ersättning. Därför har de allra flesta ungdomar inga ekonomiska skäl att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Socialdemokraternas kontrakt riskerar snarare att leda till att ungdomar helt sonika låter bli att skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att slippa dras in i något tvång. Resultatet kan bli att de ungdomar som kanske har störst behov av stöd inte får någon hjälp alls, utan riskerar hamna i långvarigt utanförskap.

En viktig praktisk rättvisefråga är också vad som händer med dem som får behålla t ex sin a-kassa när de läser på Komvux, men sedan hoppar av. Blir de återbetalningsskyldiga? Utan återbetalningskrav finns varken en hake på ungdomarna att fullfölja utbildningen, eller rättvisa i systemet. Samtidigt kan återbetalningskrav bli ett besvärligt ekonomiskt problem för unga som har svårt med skolan, och hjälper dem knappast att få jobb.  

Nu under 2014 vänder konjunkturen uppåt. Allt fler unga får ett riktigt arbete med lön. Chanserna till jobb ökar alltså – för dem som faktiskt söker ett jobb, vill säga. Att i detta alltmer positiva konjunkturläge tvinga tusentals lågomotiverade unga att avstå från jobb och istället studera verkar vara dålig tajming. Hur tänkte man?

Folkpartiet anser att alla utan gymnasieexamen ska ha en rätt att läsa in gymnasiekurserna på Komvux, oavsett var man bor. Arbetslösa mellan 20 och 24 år som väljer att läsa in grundskole- och gymnasiebetyg har också rätt till ett högre studiebidrag jämfört med andra studenter för att göra det mer attraktivt för dem att ta steget (6600 kr/mån att jämföra med 1600 kr/mån för andra). Men det är individen, inte politiker, som bör ha sista ordet när det passar bäst att plugga.

90-dagarsgaranti?

Socialdemokraternas andra paradnummer för att få ner ungdomsarbetslösheten är 90-dagarsgarantin. Unga ska efter max tre månader få utbildning, praktik eller andra ”åtgärder”. Just i ett uppåtgående konjunkturläge riskerar det att låsa in ungdomar i ineffektiva offentliga insatser samtidigt som många har goda chanser att få jobb om de får rätt stöd, och fortsätter aktivt att söka jobb.

90-dagarsgarantin har sin tyngdpunkt på olika reguljära utbildningar, som högskola och Komvux. Ungdomar som varit utan jobb i mer än tre månader ska kunna plugga på t.ex. högskolan med bibehållen a-kassa. För alla dem som skuldsätter sig hos CSN för att finansiera sin utbildning kommer det att upplevas som djupt orättvist att vissa klasskamrater får samma utbildning betald. Ett liknande upplägg har också redan prövats och skapade då stora legitimitetsproblem. Risken är stor att unga som jobbar ser till att bli arbetslösa en tid, för att sedan få sin utbildning betald. Det skapar ett system som uppmuntrar till osund bidragsplanering.

Det enda i 90-dagarsgarantin som ens liknar riktiga jobb är en hårt subventionerad variant av regeringens yrkesintroduktionsanställningar.  Men S-förslaget kan enligt Finansdepartementet falla på att det inte är tillåtet enligt EU:s statsstöd-regler. I så fall finns inget kvar i garantin som innebär ett riktigt jobb.

Ett snarlikt upplägg som socialdemokraternas nu aktuella ungdomsgaranti testades i Sverige under Göran Perssons tid som statsminister, och med klent resultat. Då hette åtgärden ”hundradagarsgarantin” och var kommunernas ansvar. Enligt utvärderingen av Institutet för Arbetsmarknads- och Utbildningspolitisk Utvärdering (IFAU) hade garantin sämre effektivitet än Arbetsförmedlingens normala insatser för att hjälpa ungdomar till jobb.

Tills sist: Socialdemokraterna vill, om de vinner valet, höja skatterna kraftigt på alla ungdomsjobb och särskilt på dem i restaurang och cateringbranschen, för att på så sätt finansiera ökade utgifter för bidrag och ams-politik. Det leder till färre riktiga ungdomsjobb och fler unga förpassas istället ut i konstgjorda åtgärder och utbildningar. Det är i grunden fel väg att gå. 

 

Carl B Hamilton

Christer Nylander

Riksdagsledamöter (FP), talespersoner för ekonomisk politik och arbetsmarknadsfrågor.

 

 

 

Välfärdssocialism motverkar jobbyten som är bästa sättet för kvinnor att få upp lönen.

Den viktigaste förklaringen till löneskillnaderna mellan könen är att män och kvinnor jobbar inom olika yrken.

I Medlingsinstitutets analys idag konstateras att bästa sättet att få upp lönen är att byta arbetsgivare. Och för kvinnor är den löneökningen större än för män.

 

När därför vänsterfeminismen vill minska arbetsgivaralternativen i vård, skola och omsorg och slår den samtidigt mot den effektivaste metoden för kvinnor att få bättre lön: att kunna byta arbetsgivare. Att kunna välja bort kommunen, landstinget och staten till förmån för eget företagande eller privata arbetsgivare.

 

För vänsterfeministen är socialismen viktigare än feminismen. Hellre prioritet för stat och kommun som välfärdsproducent, än möjligheten till högre lön för kvinnorna.

 

Obs! Löneskillnaderna mellan män och kvinnor fortsätter att minska, men långsamt. I fjol var skillnaden 13,4 procent, en minskning med 0,5 procentenheter jämfört med året innan, enligt Medlingsinstitutets nya statistik.

Om man bortser från mäns och kvinnors olika yrkesval, olika arbetstid och utbildning, landar den oförklarade löneskillnaden på 5,6 procent, vilket är 0,3 procentenheter mindre än för ett år sedan.

Mellan åren 2005 och 2012 har löneskillnaderna mellan könen minskat med mellan 2,2 och 6,1 procentenheter, beroende på vilken yrkessektor man tittar på. 

Sensationella, goda siffror från SCB om svenska ungdomsarbetslösheten!

SCB har idag, för första gången, publicerat siffror över hur stor andel av ungdomarna i Sverige som varken pluggar eller jobbar. Måttet kallas av Eurostat NEET, vilket står för ”not in education, employment or training”, och fångar upp hur många unga som kan antas leva i passivitet och riskera utanförskap.

 

Måttet behövs eftersom ungdomsarbetslöshets-siffran ofta ger en felaktig bild av hur många ungdomar som faktiskt inte gör något alls. Detta gäller i högsta grad i Sverige, eftersom runt hälften av de unga som räknas som arbetslösa samtidigt är heltidsstuderanden, ofta på högstadiet och gymnasiet.

 

Stefan Löfvén upprepar ofta att ungdomsarbetslösheten är högre idag än 2006. Men det beror i stor utsträckning på att det idag är fler ungdomar som pluggar och samtidigt söker extrajobb.

 

SCB:s nya NEET-statistik förstärker kraftigt den slutsatsen. SCB:s siffror täcker åren 2007 till 2013. De visar att andelen unga i åldern 15 till 19 år som varken pluggar eller jobbar har minskat sedan 2007, från 4,3 till 3,9 procent.

 

Samma sak gäller för dem mellan 20 och 24 år. Andelen unga som lever i passivitet, utan att plugga eller jobba, har minskat från 11,1 till 10,4 procent.

 

2013 hade Sverige fler ungdomar i åldern 20-24 år än 2007. Eftersom denna äldre grupp hade ett högre NEET-snitt än dem mellan 15-19 år har andelen NEET för hela gruppen 15-24 år i praktiken legat still sedan 2007 (den låg på 7,4 procent 2007 och 7,5 procent 2013).

 

Den nya statistiken är också intressant när det gäller utrikesfödda ungdomar. Andelen utrikesfödda mellan 15 och 24 år som varken pluggar eller jobbar har minskat, från 11,7 procent till 10,4 procent.

 

Hur kan arbetslöshetssiffran visa en så annorlunda verklighet jämfört med NEET-måttet? Det enkla svaret är att det är väldigt många studeranden som räknas som arbetslösa. De allra flesta söker bara extrajobb. NEET ger därför en bättre uppfattning om hur Sveriges ungdomar faktiskt har det. Den visar att det är relativt få unga som är arbetslösa i egentlig mening och få som varken söker jobb eller har någon annan syssla. Påståendet att ungas situation skulle ha försämrats under Alliansregeringen saknar stöd i data.