Restriktionen på ytterligare finanspolitiska åtgärder är inte kassabrist utan hänsyn till riskerna med en starkt expansiv överbryggningspolitik i ett läge utan säker internationell uppgång i sikte.
Apropos KI-prognosen om konjunkturläget idag, länk: http://www.konj.se/analysochprognos/konjunkturlaget.106.7d810b7d109c065097980001259.html.)
Att idag gå ut hårt med ökade offentliga utgifter för att motverka krisen är som att spänna upp en brygga över ett vattendrag med okänd bredd och utan visshet om var andra stranden befinner sig. Sverige försökte sig på en sådan ensamvargens överbryggningspolitik på 1970-talet, och den då borgerliga regeringen körde i diket. Det kommer inte att upprepas.
Idag liksom på 1970-talet spelar oppositionen och några akademiska ekonomer likt Homeros sirener en lockande finanspolitisk expansions-sång som kan lockar den ekonomiska politikens ansvariga sjöfarande till sig, för att sedan [i detta sammanhang politiskt] döda dem. Regeringen kommer dock inte låta sig vilseföras av Östros och andras förrädiska sång, utan är beslutsamt bunden vid det finanspolitiska ramverkets fasta mast.
Världshandeln faller 2009 med nära 10 procent, och med den Sveriges industrivaruexport. Dock, utan regeringens strida ström av aktiva motåtgärder hade finanskrisen varit värre och arbetsmarknaden svagare. Vidtagna åtgärder har haft stabiliserande effekt på finansmarknaden (de s.k. TED-spreadarna är nu närmast normala). Åtgärderna på arbetsmarknaden är fokuserade på att lindra den akuta situationen och förbättra anställningsbarheten hos varslade och friställda människor. Varslen ökade inte i mars månad.
Finanskrisen har regeringen motat med bl a kapitaltillskottsprogram, garantiprogram, stödlagen, direkta insatser för kreditgivning till företag, insatser för fordonsindustrin, expansiv finans- och skattepolitik (jobbskatteavdraget bl a), sänkta socialavgifter, satsningar på infrastruktur, forskning och utbildning, anstånd med skatteinbetalningar för företag, avdrag för ROT-arbeten, insatser för korttidsarbetslösa, , ökad subvention av nystartjobb, fler platser i jobb- och utvecklingsgarantin, särskilt anställningsstöd, mm.
tisdag 31 mars 2009
söndag 29 mars 2009
Nej tack till Schlingmanns moderatmarxism. Resurserna skapas i företagen!
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann förefaller vilja sätta bilden av Moderaterna som ett fördelningsfixerat anti-kapitalistiskt parti.
Det blir min slutsats av hans artikel i Svenska Dagbladet med krav på ett ”progressivt” näringsliv ”som kliver fram” som ”en aktör”(26/3). Partisekreteraren skriver en artikel med det tydliga syftet att inte stå som försvarare av privat företagsamhet utan intar istället en position som utformare och förmedlare av negativa bilder av privat företagande. Artikeln kunde med sitt ordval, sina bilder och sina formuleringar om den enkla vardagen i svenska företag lika gärna ha varit skriven av Lars Ohly eller någon i 1968 års begreppsvärld.
Schlingmanns komparativa fördel är bildsättning och ordval i politisk kommunikation; dvs. en upptagenhet med politikens formspråk snarare än politikens innehåll. I artikeln slår detta tillbaka på författaren. Schlingmann argumenterar i tre steg om ”näringslivet” – benämnt i singularis bestämd form. (1) Först målar han upp en nidbild, (2) därpå torgför och upphöjer han denna till allmän sanning, (3) för att till sist bejaka och solidarisera sig med nidbilden och dra allmänna slutsatser.
Anspråken på en egen högre insikt om hur det går till här i världen är något löjeväckande: ”Som representant för politiken [tillåter jag mig] att ha synpunkter”. För egen del betackar jag mig naturligtvis för Schlingmanns anspråk att tala för någon annan än sig själv, eller möjligen Moderaterna. Det är verbalt 68-trams att låtsas som om det finns entydiga begrepp som ”politiken” (eller ”näringslivet”), som dessutom skulle kunna företrädas av en person, särskilt inte av en partisekreterare. Men det är på detta sätt som ”politiken” (och ”näringslivet”) som klassbegrepp även omhuldas av t ex Mona Sahlin, Marita Ulvskog och betongpampar (S).
Vänstern använder ordet ”progressiv” som beteckning på sig själv. Så även Schlingmann. Den egna goda ”progressiva” gruppen – lätt maskerat definierad som de som fokuserar på fördelningsfrågor – ställs i kontrast till de andra, de dåliga, själviska och giriga näringslivet. Vänsterns – och Schlingmanns – världsbild är klassamhällets; det strävsamma löntagarkollektivet ställs mot det giriga företagarkollektivet.
Schlingman känner uppenbarligen inte till att det progressiva i företagsvärlden är något helt annat än i politikens värld, nämligen insatser av individer och företag som hittar på nytt, som står för entreprenörskap, innovationer och nya metoder för att tillfredställa existerande efterfrågan, eller som är kreativa och introducerar varor och tjänster som ingen tidigare tänkt på. Detta är progressivt företagande – inte att också företag ska hålla på med politikens fördelningsfrågor.
Det är i dessa kreativa företagarmiljöer som dynamiken finns och som sedan kan sprida sig med resultatet högre inkomster, fler jobb och högre produktivitet till gruppen större företag (eller växa till större företag) – dvs. till nivåerna som Schlingmann observerar och föraktar.
Problemet för ”politikens representant” (M) är att det i verkligheten inte finns något kollektiv, eller någon kartell, av företag och företagare med gemensamt intresse som har en gemensam brevlåda. Alla konkurrerar med varandra om arbetskraft, kapital, kunder, hyror, osv. ICA-handlaren vill ha flest kunder till sig och har motstridigt intresse med Lidl- butiken. Kontorschefen i Handelsbanken konkurrerar med dito i Nordea. Importörer reser inte tillsammans när de ska hitta leverantörer. Näringslivet är inte en kartell, inte en organisation och framför allt inte något kollektiv.
Schlingmann odlar genom hela artikeln begreppet ”näringslivet” i singularis bestämd form, och beskriver det som ”en aktör”. Men det finns ingen enhetlig ”aktör”, och ska inte heller finnas. I landet finns flera hundra tusen företagare – enskilda människor som äger och driver, oftast små, företag. Lägg därtill ett antal tusen anställda företagsledare vars huvudmän är externa ägare. Dessa ägare i sin tur kan vara allt från tämligen anonyma pensionsplacerande institutioner till identifierbara och välkända individer och familjer.
Företagare kan aldrig reduceras till ”en aktör” utan består av hundratusentals personer. Enbart i organisationen Företagarna finns ca 70 000 företagare – fysiska personer – som medlemmar. Inte heller företagsledare är någon homogen grupp som kan – eller bör – agera som kollektiv.
Det som kanske upprör mig mest är Schlingmanns beskrivning av alla dessa olika företagare och företag som en grupp av kortsiktiga parasiter som nu i krisen vill grabba åt sig av skattebetalarnas pengar. Framställningen är försåtlig. Schlingmann ger först varianter av negativa beskrivningar av företag och företagare, och upphöjer sedan varje bild till en ”allmän bild” som ”många upplever”, som ”tonar fram” och som ”för många framstår”. Istället för att gå till saken och bedöma vad som är korrekt bild, och diskutera utifrån det, kolporterar Schlingmann nidbilder som upphöjs till generella sanningar.
Det anti-kapitalistiska budskapet hamras in. Landets företag och företagare beskrivs som kortsiktiga som står ”i kö med krav på att ta del av skattebetalarnas pengar.” Näringslivet är för den moderate partisekreteraren t ex ”ett intresse som försvarar sina intressen och ställer krav på skattebetalarnas pengar”. Företagande är ”konservativt och förändringsobenäget” till skillnad från den värld i vilken ”politikens” representant lever med sin ”progressiva” vardag. Själv tror jag tvärtom att dynamiken är en företagandets grundförutsättning. Företagare som tänker lika statiskt som Schlingmann överlever inte länge.
Det är inte ett näringslivskollektiv som behövs för att ”kliva fram och bestämma sig för att bli en aktör” – det är snarare enskilda, ansvarstagande och hårt arbetande individer som behöver synas och lyssnas till mer i debatten. Så min maning till Sveriges företagare blir: acceptera inte att buntas ihop till ett kollektiv av den moderate partisekreteraren, jobba på att vara lönsamma och kreativa i er egen verksamhet och vardag. Det är ni som är vardagslivets hjältar.
Resurser skapas i företag – inte i politikens fördelningspolitiska huggsexa.
Det blir min slutsats av hans artikel i Svenska Dagbladet med krav på ett ”progressivt” näringsliv ”som kliver fram” som ”en aktör”(26/3). Partisekreteraren skriver en artikel med det tydliga syftet att inte stå som försvarare av privat företagsamhet utan intar istället en position som utformare och förmedlare av negativa bilder av privat företagande. Artikeln kunde med sitt ordval, sina bilder och sina formuleringar om den enkla vardagen i svenska företag lika gärna ha varit skriven av Lars Ohly eller någon i 1968 års begreppsvärld.
Schlingmanns komparativa fördel är bildsättning och ordval i politisk kommunikation; dvs. en upptagenhet med politikens formspråk snarare än politikens innehåll. I artikeln slår detta tillbaka på författaren. Schlingmann argumenterar i tre steg om ”näringslivet” – benämnt i singularis bestämd form. (1) Först målar han upp en nidbild, (2) därpå torgför och upphöjer han denna till allmän sanning, (3) för att till sist bejaka och solidarisera sig med nidbilden och dra allmänna slutsatser.
Anspråken på en egen högre insikt om hur det går till här i världen är något löjeväckande: ”Som representant för politiken [tillåter jag mig] att ha synpunkter”. För egen del betackar jag mig naturligtvis för Schlingmanns anspråk att tala för någon annan än sig själv, eller möjligen Moderaterna. Det är verbalt 68-trams att låtsas som om det finns entydiga begrepp som ”politiken” (eller ”näringslivet”), som dessutom skulle kunna företrädas av en person, särskilt inte av en partisekreterare. Men det är på detta sätt som ”politiken” (och ”näringslivet”) som klassbegrepp även omhuldas av t ex Mona Sahlin, Marita Ulvskog och betongpampar (S).
Vänstern använder ordet ”progressiv” som beteckning på sig själv. Så även Schlingmann. Den egna goda ”progressiva” gruppen – lätt maskerat definierad som de som fokuserar på fördelningsfrågor – ställs i kontrast till de andra, de dåliga, själviska och giriga näringslivet. Vänsterns – och Schlingmanns – världsbild är klassamhällets; det strävsamma löntagarkollektivet ställs mot det giriga företagarkollektivet.
Schlingman känner uppenbarligen inte till att det progressiva i företagsvärlden är något helt annat än i politikens värld, nämligen insatser av individer och företag som hittar på nytt, som står för entreprenörskap, innovationer och nya metoder för att tillfredställa existerande efterfrågan, eller som är kreativa och introducerar varor och tjänster som ingen tidigare tänkt på. Detta är progressivt företagande – inte att också företag ska hålla på med politikens fördelningsfrågor.
Det är i dessa kreativa företagarmiljöer som dynamiken finns och som sedan kan sprida sig med resultatet högre inkomster, fler jobb och högre produktivitet till gruppen större företag (eller växa till större företag) – dvs. till nivåerna som Schlingmann observerar och föraktar.
Problemet för ”politikens representant” (M) är att det i verkligheten inte finns något kollektiv, eller någon kartell, av företag och företagare med gemensamt intresse som har en gemensam brevlåda. Alla konkurrerar med varandra om arbetskraft, kapital, kunder, hyror, osv. ICA-handlaren vill ha flest kunder till sig och har motstridigt intresse med Lidl- butiken. Kontorschefen i Handelsbanken konkurrerar med dito i Nordea. Importörer reser inte tillsammans när de ska hitta leverantörer. Näringslivet är inte en kartell, inte en organisation och framför allt inte något kollektiv.
Schlingmann odlar genom hela artikeln begreppet ”näringslivet” i singularis bestämd form, och beskriver det som ”en aktör”. Men det finns ingen enhetlig ”aktör”, och ska inte heller finnas. I landet finns flera hundra tusen företagare – enskilda människor som äger och driver, oftast små, företag. Lägg därtill ett antal tusen anställda företagsledare vars huvudmän är externa ägare. Dessa ägare i sin tur kan vara allt från tämligen anonyma pensionsplacerande institutioner till identifierbara och välkända individer och familjer.
Företagare kan aldrig reduceras till ”en aktör” utan består av hundratusentals personer. Enbart i organisationen Företagarna finns ca 70 000 företagare – fysiska personer – som medlemmar. Inte heller företagsledare är någon homogen grupp som kan – eller bör – agera som kollektiv.
Det som kanske upprör mig mest är Schlingmanns beskrivning av alla dessa olika företagare och företag som en grupp av kortsiktiga parasiter som nu i krisen vill grabba åt sig av skattebetalarnas pengar. Framställningen är försåtlig. Schlingmann ger först varianter av negativa beskrivningar av företag och företagare, och upphöjer sedan varje bild till en ”allmän bild” som ”många upplever”, som ”tonar fram” och som ”för många framstår”. Istället för att gå till saken och bedöma vad som är korrekt bild, och diskutera utifrån det, kolporterar Schlingmann nidbilder som upphöjs till generella sanningar.
Det anti-kapitalistiska budskapet hamras in. Landets företag och företagare beskrivs som kortsiktiga som står ”i kö med krav på att ta del av skattebetalarnas pengar.” Näringslivet är för den moderate partisekreteraren t ex ”ett intresse som försvarar sina intressen och ställer krav på skattebetalarnas pengar”. Företagande är ”konservativt och förändringsobenäget” till skillnad från den värld i vilken ”politikens” representant lever med sin ”progressiva” vardag. Själv tror jag tvärtom att dynamiken är en företagandets grundförutsättning. Företagare som tänker lika statiskt som Schlingmann överlever inte länge.
Det är inte ett näringslivskollektiv som behövs för att ”kliva fram och bestämma sig för att bli en aktör” – det är snarare enskilda, ansvarstagande och hårt arbetande individer som behöver synas och lyssnas till mer i debatten. Så min maning till Sveriges företagare blir: acceptera inte att buntas ihop till ett kollektiv av den moderate partisekreteraren, jobba på att vara lönsamma och kreativa i er egen verksamhet och vardag. Det är ni som är vardagslivets hjältar.
Resurser skapas i företag – inte i politikens fördelningspolitiska huggsexa.
fredag 27 mars 2009
Fel med skattechock, särskilt i lågkonjunktur.
Idag föreslår på DN-debatt socialdemokraterna nya skatter (http://www.dn.se/opinion/debatt/infor-ny-formogenhetsskatt-och-hoj-inkomstskatterna-1.831250 )
Återinförd förmögenhetsskatt.
Socialdemokraterna har återigen demonstrerat att de inte förstår hur företagare och investerare tänker och fungerar i en globaliserad värld.
I socialdemokraternas Sverige är det tydligen bättre om småföretagens expansion sker med hos banker upplånade pengar, hellre än med förmögenhetskapital som ägs av fysiska personer.
S skrämmer bort investeringskapital från Sverige med sitt hot om ny förmögenhetsskatt 2010. I ett EU med fri rörlighet för kapital och i en globaliserad världsekonomi är S-politiken därför kontraproduktiv om det är jobb och företag i Sverige man vill ha.
Höjd fastighetsskatt.
Ena veckan vill S ta bort skatten på uppskovsränta (av S benämnd ”Stockholmsskatt”) vilket skulle gynna de ”rika” i Stockholm. Denna vecka vill man höja skatten och missgynna ungefär samma grupp ”rika” med högre fastighetsskatt, sannolikt koncentrerade till storstäder som Stockholm. Ett sammelsurium av fördelningspolitik i fastighetsbeskattningen.
Jobbskatteavdragen accepterade.
Det är oerhört glädjande att Socialdemokraterna nu verkar acceptera alla tre stegen i jobbskatteavdraget som regeringen successivt infört. Det är bara att gratulera Sveriges låg- och medelinkomsttagare!
Högre skatter och skattechock.
S annonserar nu samtidigt att man vill höja andra skatter (”stänger inte dörren”). Med tanke på de ökade utgifter som beskrivs av partiet rör det sig dock mångdubbelt mer än de fem mdr kr som nämns i DN-artikeln.
Samtidigt går S emot att staten ska låna för expansiva åtgärder i vårbudgeten.
De här skatteändringarna är okloka av flera skäl.
Att nettohöja skatterna (att vara emot eller vilja återta ”ofinansierade” skattesänkningar) skulle ha en åtstramande effekt i ett konjunkturläge när en expansiv finanspolitik bör föras, dvs. en politik att höja skatterna leder till fler varsel och lägre sysselsättning. T ex om S vill höja skatterna för att ge mer pengar till kommunerna kan nettot ändå bli ungefär noll vad gäller arbetslösheten.
Med den inriktning som S har på sina skattehöjningar drabbas de som vill satsa på utbildning och förkovran. Med S skattepolitik lönar det sig sämre att studera till jobb som betalas bättre. Det är dålig politik i en värld där höjd kompetens bör främjas – inte motverkas.
Återinförd förmögenhetsskatt.
Socialdemokraterna har återigen demonstrerat att de inte förstår hur företagare och investerare tänker och fungerar i en globaliserad värld.
I socialdemokraternas Sverige är det tydligen bättre om småföretagens expansion sker med hos banker upplånade pengar, hellre än med förmögenhetskapital som ägs av fysiska personer.
S skrämmer bort investeringskapital från Sverige med sitt hot om ny förmögenhetsskatt 2010. I ett EU med fri rörlighet för kapital och i en globaliserad världsekonomi är S-politiken därför kontraproduktiv om det är jobb och företag i Sverige man vill ha.
Höjd fastighetsskatt.
Ena veckan vill S ta bort skatten på uppskovsränta (av S benämnd ”Stockholmsskatt”) vilket skulle gynna de ”rika” i Stockholm. Denna vecka vill man höja skatten och missgynna ungefär samma grupp ”rika” med högre fastighetsskatt, sannolikt koncentrerade till storstäder som Stockholm. Ett sammelsurium av fördelningspolitik i fastighetsbeskattningen.
Jobbskatteavdragen accepterade.
Det är oerhört glädjande att Socialdemokraterna nu verkar acceptera alla tre stegen i jobbskatteavdraget som regeringen successivt infört. Det är bara att gratulera Sveriges låg- och medelinkomsttagare!
Högre skatter och skattechock.
S annonserar nu samtidigt att man vill höja andra skatter (”stänger inte dörren”). Med tanke på de ökade utgifter som beskrivs av partiet rör det sig dock mångdubbelt mer än de fem mdr kr som nämns i DN-artikeln.
Samtidigt går S emot att staten ska låna för expansiva åtgärder i vårbudgeten.
De här skatteändringarna är okloka av flera skäl.
Att nettohöja skatterna (att vara emot eller vilja återta ”ofinansierade” skattesänkningar) skulle ha en åtstramande effekt i ett konjunkturläge när en expansiv finanspolitik bör föras, dvs. en politik att höja skatterna leder till fler varsel och lägre sysselsättning. T ex om S vill höja skatterna för att ge mer pengar till kommunerna kan nettot ändå bli ungefär noll vad gäller arbetslösheten.
Med den inriktning som S har på sina skattehöjningar drabbas de som vill satsa på utbildning och förkovran. Med S skattepolitik lönar det sig sämre att studera till jobb som betalas bättre. Det är dålig politik i en värld där höjd kompetens bör främjas – inte motverkas.
söndag 22 mars 2009
Tillbaks på ruta ett i energipolitiken med S, V och MP
– De rödgröna river upp riksdagsbeslut och återinför förbudslagar mot kärnkraft efter en valvinst 2010. Det skulle försätta Sverige i ett energipolitiskt tvångsläge med delvis fossilbaserad reguljär elimport på 2020-talet.
– De rödgröna anger höga mål för förnybar elproduktion utan att nämna de drakoniska kostnadsökningar för hushåll och vanliga skattebetalare som deras mål innebär. Samtidigt vill man tydligen att industrin – obegripligt hur – ska fredas för kostnadsökningar. Med detta upplägg motverkas dessutom att klimatmålen uppnås på ett kostnadseffektivt sätt.
– En avgörande oklarhet för nästa mandatperiod kvarstår: Kommer de rödgröna att acceptera planerade stora uppgraderingar av existerande reaktorer?
************
De rödgröna återinför förbudslagar vid valvinst 2010.
Före valet 2010 kommer riksdagen att ha avskaffat den nu gällande ”Avvecklingslagen” för kärnkraft och kommer även att ha tagit bort nybyggnadsförbudet för nya reaktorer. Oppositionen S, MP och V kommer därmed år 2010 att gå till val på att återinföra lagar som tvingar fram nedläggning av svensk kärnkraft och framför allt som förbjuder bygge av nya reaktorer; ”kärnkraften vill vi successivt fasa ut …” (DN-debatt).
Accepterar de rödgröna uppgradering av kärnkraft nästa mandatperiod?
Ett stort eltillskott på inte mindre än 9 TWh fram till 2015 planeras komma från uppgraderingar av existerande reaktorer. Både MP och V har varit emot att kärnkraftverken uppgraderas till högre produktionskapacitet. Skulle V och MP som regeringspartier säga ja till en kraftfull uppgradering av kärnkraftverken under nästa mandatperiod? Är det innebörden av texten ”[Vi] upprätthåller effekten i energisystemet på både kort och lång sikt.” (DN-debatt). Som jämförelse kan nämnas att vindkraften idag står för mindre än 2 TWh, och att de båda Barsebäcksreaktorerna tillsammans producerade ungefär 9 TWh.
Oansvarigt att försätta Sverige i läge utan handlingsfrihet.
De rödgrönas senfärdighet och ovilja att fatta rätt beslut i energipolitiken försätter Sverige i en försörjningsmässsig tvångssituation på 2020-talet. Med enbart gamla reaktorer som inte får ersättas med nya tvingas vårt land förlita sig på import av delvis fossilbaserad el (kol eller gas).
S, MP o V-kalkylerna utgår från en uppskattad teknisk livslängd om 60 år för de svenska reaktorerna. Den ekonomiska och säkerhetsmässiga livslängden är dock kortare, sannolikt 50-55 år. Det innebär att de äldsta reaktorerna genom ägarnas beslut kan komma att tas ur drift successivt från 2020-2025. Då försvinner överskottet på el, och slår om i ett importberoende. Eftersom det tar minst 12-15 år för att få en ny reaktor på plats måste planeringen för nya reaktorer påbörjas omgående, och kan inte vänta till 2015, som S, MP och V vill.
– De rödgröna anger höga mål för förnybar elproduktion utan att nämna de drakoniska kostnadsökningar för hushåll och vanliga skattebetalare som deras mål innebär. Samtidigt vill man tydligen att industrin – obegripligt hur – ska fredas för kostnadsökningar. Med detta upplägg motverkas dessutom att klimatmålen uppnås på ett kostnadseffektivt sätt.
– En avgörande oklarhet för nästa mandatperiod kvarstår: Kommer de rödgröna att acceptera planerade stora uppgraderingar av existerande reaktorer?
************
De rödgröna återinför förbudslagar vid valvinst 2010.
Före valet 2010 kommer riksdagen att ha avskaffat den nu gällande ”Avvecklingslagen” för kärnkraft och kommer även att ha tagit bort nybyggnadsförbudet för nya reaktorer. Oppositionen S, MP och V kommer därmed år 2010 att gå till val på att återinföra lagar som tvingar fram nedläggning av svensk kärnkraft och framför allt som förbjuder bygge av nya reaktorer; ”kärnkraften vill vi successivt fasa ut …” (DN-debatt).
Accepterar de rödgröna uppgradering av kärnkraft nästa mandatperiod?
Ett stort eltillskott på inte mindre än 9 TWh fram till 2015 planeras komma från uppgraderingar av existerande reaktorer. Både MP och V har varit emot att kärnkraftverken uppgraderas till högre produktionskapacitet. Skulle V och MP som regeringspartier säga ja till en kraftfull uppgradering av kärnkraftverken under nästa mandatperiod? Är det innebörden av texten ”[Vi] upprätthåller effekten i energisystemet på både kort och lång sikt.” (DN-debatt). Som jämförelse kan nämnas att vindkraften idag står för mindre än 2 TWh, och att de båda Barsebäcksreaktorerna tillsammans producerade ungefär 9 TWh.
Oansvarigt att försätta Sverige i läge utan handlingsfrihet.
De rödgrönas senfärdighet och ovilja att fatta rätt beslut i energipolitiken försätter Sverige i en försörjningsmässsig tvångssituation på 2020-talet. Med enbart gamla reaktorer som inte får ersättas med nya tvingas vårt land förlita sig på import av delvis fossilbaserad el (kol eller gas).
S, MP o V-kalkylerna utgår från en uppskattad teknisk livslängd om 60 år för de svenska reaktorerna. Den ekonomiska och säkerhetsmässiga livslängden är dock kortare, sannolikt 50-55 år. Det innebär att de äldsta reaktorerna genom ägarnas beslut kan komma att tas ur drift successivt från 2020-2025. Då försvinner överskottet på el, och slår om i ett importberoende. Eftersom det tar minst 12-15 år för att få en ny reaktor på plats måste planeringen för nya reaktorer påbörjas omgående, och kan inte vänta till 2015, som S, MP och V vill.
lördag 21 mars 2009
Det värsta överståndet för amerikansk bilindustri?
Våras det för bilindustrin – i alla fall i USA? Financial Times rapporterar idag den 21/3 att analytiker i USA är ”försiktigt optimistiska” om den amerikanska bilindustrin. Deras utgångspunkt är börsens egenskap att fungera som en framåtblickande indikator, att GMs aktiekurs mer än fördubblats de gångna två veckorna och att Fords kurs har gått upp 50 procent. Även underleverantörerna har dragit till sig investerare.
Någon gång ska botten ha nåtts. Kanske det är nu, och i USA?
*********************
Wall Street hints worst is over for carmakers
By Bernard Simon and John Reed
Published: March 21 2009 02:00 | Last updated: March 21 2009 02:00
The worst could soon be over for the embattled global motor industry if the stock market lives up to its reputation as a reliable leading indicator.
General Motors' shares have more than doubled in the past two weeks from their seven-decade low.
Ford's stock is up 50 per cent to $2.70 and Colin Langan, analyst at UBS, expects it to advance to $5. Investors have also flocked to the carmakers' suppliers.
The rally coincides with glimmers of light that have begun to punctuate the relentlessly bad news coming out of the automotive sector.
"The majority of the world light vehicle market is probably bottoming out," said Pete Kelly, a forecaster with JD Power and Associates. "The question is how long until we get an improvement."
Brian Johnson, analyst at Barclays Capital, echoed the cautious optimism - with the emphasis on cautious - telling clients that "at least a few positives appear to be bolstering confidence in a mid-term recovery".
Over the past week, Ford Credit, Ford's vehicle -financing arm, has raised $3bn and Nissan $1.5bn through the US Federal Reserve's new term asset-backed securities loan (Talf) scheme.
Aimed at easing the credit crunch that has helped choke off vehicle sales, Talf allows investors to use pools of asset-backed securities - such as prime vehicle loans - as collateral for Fed loans. "It helps us provide loans and leases to Ford dealers and customers," Ford Credit said.
Mr Johnson estimates that Talf could generate sales of 300,000-500,000 vehicles, equal to about 4 per cent of this year's projected total.
Meanwhile, the US government has moved to alleviate suppliers' distress with a $5bn lifeline that guarantees receivables from their carmaker customers and provides immediate liquidity through sales of receivables to the Treasury at a discount.
"This is the first piece of our efforts to assist this important industry," a -member of President Obama's automotive industry taskforce said, foreshadowing a series of other announcements over the next week or two.
Further government aid for GM and Chrysler could boost their sales, which have dropped more sharply than most of their competitors, partly because of concern over their future.
Yesterday, Steve Rattner, a senior member of the automotive taskforce, said that GM and Chrysler may need much more than the $21.6bn they have requested.
"It could be considerably higher, I won't deny that," he told Bloomberg TV.
Consumer reluctance to buy new cars and trucks remains the crux of the industry's problems.
US sales in March so far show no improvement from the severely depressed levels seen in the first two months of the year. In western Europe, new-car registrations were 22 per cent lower in January and February than a year earlier.
Experian Automotive, a data analysis group, estimates that the proportion of car loans more than 60 days overdue has climbed to 1.04 per cent from 0.89 per cent in late 2007. Loans totalling $29bn are now more than 30 days overdue.
According to Patrick Archambault, an analyst at Goldman Sachs: "We still see scant evidence to suggest the steep fall in retail vehicle demand has concluded."
Mr Archambault has lowered his forecast of US light vehicle sales this year and next by 1m units each to 10m and 12m units, respectively, compared with 16.1m in 2007.
Even so, some developments suggest the market may be at, or near, a bottom.
Edmunds.com published a lengthy list this week of new models - ranging from the Honda Civic to the BMW 6-Series - that are now cheaper than their one-year-old used counterparts.
Used car prices have bounced up markedly recently, while carmakers have piled discounts and other incentives on new models.
George Pipas, Ford's sales analyst, says consumer confidence is the key to recovery. "People are waiting to understand how the cornucopia of fiscal and monetary actions are going to shake out," he says.
"When they understand the benefits, we have the potential for a second half (of the year) stronger than we think."
Copyright The Financial Times Limited 2009
Här följer artikeln: http://www.ft.com/cms/s/0/0b35d202-15b9-11de-b9a9-0000779fd2ac.html .
Någon gång ska botten ha nåtts. Kanske det är nu, och i USA?
*********************
Wall Street hints worst is over for carmakers
By Bernard Simon and John Reed
Published: March 21 2009 02:00 | Last updated: March 21 2009 02:00
The worst could soon be over for the embattled global motor industry if the stock market lives up to its reputation as a reliable leading indicator.
General Motors' shares have more than doubled in the past two weeks from their seven-decade low.
Ford's stock is up 50 per cent to $2.70 and Colin Langan, analyst at UBS, expects it to advance to $5. Investors have also flocked to the carmakers' suppliers.
The rally coincides with glimmers of light that have begun to punctuate the relentlessly bad news coming out of the automotive sector.
"The majority of the world light vehicle market is probably bottoming out," said Pete Kelly, a forecaster with JD Power and Associates. "The question is how long until we get an improvement."
Brian Johnson, analyst at Barclays Capital, echoed the cautious optimism - with the emphasis on cautious - telling clients that "at least a few positives appear to be bolstering confidence in a mid-term recovery".
Over the past week, Ford Credit, Ford's vehicle -financing arm, has raised $3bn and Nissan $1.5bn through the US Federal Reserve's new term asset-backed securities loan (Talf) scheme.
Aimed at easing the credit crunch that has helped choke off vehicle sales, Talf allows investors to use pools of asset-backed securities - such as prime vehicle loans - as collateral for Fed loans. "It helps us provide loans and leases to Ford dealers and customers," Ford Credit said.
Mr Johnson estimates that Talf could generate sales of 300,000-500,000 vehicles, equal to about 4 per cent of this year's projected total.
Meanwhile, the US government has moved to alleviate suppliers' distress with a $5bn lifeline that guarantees receivables from their carmaker customers and provides immediate liquidity through sales of receivables to the Treasury at a discount.
"This is the first piece of our efforts to assist this important industry," a -member of President Obama's automotive industry taskforce said, foreshadowing a series of other announcements over the next week or two.
Further government aid for GM and Chrysler could boost their sales, which have dropped more sharply than most of their competitors, partly because of concern over their future.
Yesterday, Steve Rattner, a senior member of the automotive taskforce, said that GM and Chrysler may need much more than the $21.6bn they have requested.
"It could be considerably higher, I won't deny that," he told Bloomberg TV.
Consumer reluctance to buy new cars and trucks remains the crux of the industry's problems.
US sales in March so far show no improvement from the severely depressed levels seen in the first two months of the year. In western Europe, new-car registrations were 22 per cent lower in January and February than a year earlier.
Experian Automotive, a data analysis group, estimates that the proportion of car loans more than 60 days overdue has climbed to 1.04 per cent from 0.89 per cent in late 2007. Loans totalling $29bn are now more than 30 days overdue.
According to Patrick Archambault, an analyst at Goldman Sachs: "We still see scant evidence to suggest the steep fall in retail vehicle demand has concluded."
Mr Archambault has lowered his forecast of US light vehicle sales this year and next by 1m units each to 10m and 12m units, respectively, compared with 16.1m in 2007.
Even so, some developments suggest the market may be at, or near, a bottom.
Edmunds.com published a lengthy list this week of new models - ranging from the Honda Civic to the BMW 6-Series - that are now cheaper than their one-year-old used counterparts.
Used car prices have bounced up markedly recently, while carmakers have piled discounts and other incentives on new models.
George Pipas, Ford's sales analyst, says consumer confidence is the key to recovery. "People are waiting to understand how the cornucopia of fiscal and monetary actions are going to shake out," he says.
"When they understand the benefits, we have the potential for a second half (of the year) stronger than we think."
Copyright The Financial Times Limited 2009
Här följer artikeln: http://www.ft.com/cms/s/0/0b35d202-15b9-11de-b9a9-0000779fd2ac.html .
onsdag 18 mars 2009
Svag krona skapar rea på svenska företag
(Från Dagens Industri den 18 mars 2009)
Svenska bönder blir rikare, gränshandeln blomstrar och deflationshotet hålls borta. Listan i medierna över kronfallets fördelar verkar sakna slut. Låt oss dock lyfta fram två ouppmärksammade faror.
Den svenska kronans värde har fallit med inte mindre än 26 procent på sju månader. Det är ett större kronfall än hösten 1992. Den svaga kronkursen innebär att svenska företag kan köpas upp för en spottstyver - med 26 procents rabatt till dem som har tillgångar i euro och dollar. Det finns därmed en möjlighet att kapitalstarka euro- och dollarinnehavare strax fångar tillfället i flykten och startar en våg av uppköp av svenska företag.
Det är farofyllt för Sverige att huvudkontor och forskningsavdelningar flyttar ut. Spetskompetens kan också flytta utomlands som resultat av uppköp. Sverige har varit med om utarmande utlandsuppköp förr. Vi står inför en akut risk att det bryter ut en internationell huggsexa om billiga svenska företag. Osäkerheten om framtida kronkurs innebär för många företag att de inte vet om en affär kommer att gå med vinst eller med förlust. En svensk importör eller exportör som avtalar en order i dag vet inte om affären går med vinst eller förlust när leverans sker till exempel tre månader senare.
Osäkerheten är i dag långt större än normalt., försäkringar mot växelkurssvängningar blir därför extra dyra. Att leva med en volatil växelkurs i skuggan av det stora euroområdet fungerar numera i praktiken som ett handelshinder för Sverige. Det bromsar därmed tillväxt och lönsamhet.
Detta är två viktiga skäl för att med nya ögon ta upp frågan om ett införande av euron i Sverige. Som ett litet land utanför euroområdet råkar vi ut för delvis nya typer av växelkursproblem, trots att vår ekonomi är allmänt välskött i internationell jämförelse. Vi kan minska risker och problem inför framtiden genom att omgående försöka få ett snabbspår in i EU:s eurosamarbete. Möjligheten för detta kan öppna sig nu när snabbspår till euron för några EU-länder övervägs som en av flera stabiliserande åtgärder för Öst- och Centraleuropa. Sverige bör hänga på om möjligheten till ett snabbspår skulle yppa sig.
CARL B HAMILTON, OLLE SCHMIDT
Svenska bönder blir rikare, gränshandeln blomstrar och deflationshotet hålls borta. Listan i medierna över kronfallets fördelar verkar sakna slut. Låt oss dock lyfta fram två ouppmärksammade faror.
Den svenska kronans värde har fallit med inte mindre än 26 procent på sju månader. Det är ett större kronfall än hösten 1992. Den svaga kronkursen innebär att svenska företag kan köpas upp för en spottstyver - med 26 procents rabatt till dem som har tillgångar i euro och dollar. Det finns därmed en möjlighet att kapitalstarka euro- och dollarinnehavare strax fångar tillfället i flykten och startar en våg av uppköp av svenska företag.
Det är farofyllt för Sverige att huvudkontor och forskningsavdelningar flyttar ut. Spetskompetens kan också flytta utomlands som resultat av uppköp. Sverige har varit med om utarmande utlandsuppköp förr. Vi står inför en akut risk att det bryter ut en internationell huggsexa om billiga svenska företag. Osäkerheten om framtida kronkurs innebär för många företag att de inte vet om en affär kommer att gå med vinst eller med förlust. En svensk importör eller exportör som avtalar en order i dag vet inte om affären går med vinst eller förlust när leverans sker till exempel tre månader senare.
Osäkerheten är i dag långt större än normalt., försäkringar mot växelkurssvängningar blir därför extra dyra. Att leva med en volatil växelkurs i skuggan av det stora euroområdet fungerar numera i praktiken som ett handelshinder för Sverige. Det bromsar därmed tillväxt och lönsamhet.
Detta är två viktiga skäl för att med nya ögon ta upp frågan om ett införande av euron i Sverige. Som ett litet land utanför euroområdet råkar vi ut för delvis nya typer av växelkursproblem, trots att vår ekonomi är allmänt välskött i internationell jämförelse. Vi kan minska risker och problem inför framtiden genom att omgående försöka få ett snabbspår in i EU:s eurosamarbete. Möjligheten för detta kan öppna sig nu när snabbspår till euron för några EU-länder övervägs som en av flera stabiliserande åtgärder för Öst- och Centraleuropa. Sverige bör hänga på om möjligheten till ett snabbspår skulle yppa sig.
CARL B HAMILTON, OLLE SCHMIDT
fredag 13 mars 2009
Socialdemokraternas kris- och konjunkturpolitik – en analys.
Jag analyserar här helt kort socialdemokraternas konjunkturpolitik, dvs. hur socialdemokraternas politik – om den tillämpades – skulle påverka krisen och lågkonjunkturens förlopp i Sverige. (Redigerat anförande i riksdagen 13 mars 2009).
Socialdemokraterna och Thomas Östros kritiserar regeringens kris- och konjunkturpolitik längs tre linjer.
• Socialdemokraterna är emot att skatter sänkts,
• Socialdemokraterna är emot att staten ökar sin upplåning,
• Socialdemokraterna kritiserar att överskotten i staten minskar.
Låt mig citera Östros:
Skatterna.
Alliansen har ”slösat bort [överskott] på stora skattesänkningar”, ”[Skattesänkningarna är att] kasta pengarna i sjön” [Thomas Östros (TÖ) den 9/3 -09]; ”man kan inte ha som huvudstrategi ofinansierade skattesänkningar”, och ”[Man] måste kunna säga nej till dessa ofinansierade skattesänkningar” (TÖ 11/3)
OK.
Skattesänkningarna är tydligen helt fel. Men om skatterna inte hade sänkts hade finanspolitiken varit mycket mindre expansiv, den totala efterfrågan hade varit lägre, och resulterat i högre arbetslöshet.
OK.
Men om nu skatterna – enligt Östros – felaktigt sänkts, ja då bjuder logiken att skatterna bör rättas till och höjas, eller hur?
I rådande svaga konjunktur står därmed Socialdemokraterna för en kontraktiv finanspolitik som minskar efterfrågan, och förstärker nedgången och arbetslösheten.
Östros finner ”ofinansierade” skattesänkningar särskilt motbjudande.
OK.
Östros föredrar tydligen ”finansierade” skattesänkningar, men – kära läsare – lägg då märke till att just sådana skattesänkningar, som alltså matchas av ”finansierande” indragningar av köpkraft, inte ger någon expansiv effekt alls på ekonomin, och därmed ingen minskad arbetslöshet.
Överskotten i budgeten.
Alliansen har ”slösat bort överskott” säger Socialdemokraterna (TÖ 9/3 09). Alliansen har ”satt sprätt på överskotten med skattesänkningar” (11/3). Alliansen har bedrivit en ”slösaktig skattepolitik” (TÖ 9/3 09), säger Östros.
Igen, skatterna borde tydligen höjas så att det s.k. ”slöseriet” upphör. De underskott som prognosticeras borde tydligen elimineras, och de faktiskt enda kända sätten är genom högre skatter och minskade utgifter. Förslag om sådana åtgärder är alltså innebörden av socialdemokraternas återkommande kritik.
Alltså: Socialdemokraterna hävdar idag med sin konsekventa klagan på regeringens skattesänkningar och ökade underskott i staten, en åtstramade, anti-keynesiansk politik, som ska praktiseras mitt i lågkonjunktur och kris. En politik som skulle minska köpkraften i landet, snabbt driva fram högre arbetslöshet, och även driva fram en långsiktigt högre jämviktsarbetslöshet.
De automatiska stabilisatorerna.
Östros kritik av ökad upplåning i staten innebär att socialdemokraterna är emot att de s k automatiska stabilisatorerna får slå igenom i offentliga finanserna. Östros företräder därmed en politik som senast hävdades av president Herbert Hoover i USA på 20-talet, och som drev fram 30-talskrisen. Östros har lyckats förtränga både Ernst Wigforss, Bertil Ohlin och Gunnar Myrdals insatser och har litet otippat hamnat på den reaktionäre Herbert Hoovers linje. Det beror naturligtvis inte på att Östros är reaktionär utan populist, och att hans politik bara när det passar sig, är grundad i ekonomisk analys.
Utgifterna.
Nu kommer vi till Socialdemokraternas samtidiga utgiftsexpansion! Socialdemokraterna vill öka utgifterna och det gäller inte bara ökade transfereringar till a-kassan utan även ökade offentliga utgifter till barnfamiljer, pensionärer, studenter och kommuner (TÖ 11/3).
Dessutom, vill Socialdemokraterna – förutom dessa transfereringar – öka de offentliga medlen till utbildning, mer till infrastruktur, större ROT-avdrag, mer till bostadsrenoveringar, mer till klimatomställning, och mer till ”välfärden” (TÖ 9/3, 11/3).
Det finns minst två fel med dessa förslag.
1. Dessa utgiftsförslag är sammantagna ur konjunktursynpunkt ett sammelsurium av effekter. Lars Calmfors och Internationella Valutafonden (IMF) som Östros gillar att hänvisa till, men även andra ekonomer – förespråkar att konjunkturdämpande utgifter bör följa tydliga regler, t ex 3T-regeln: vara temporära, träffsäkra och rätt tajmade. Med Socialdemokraternas ökade utgifter är ett hoprafs av åtgärder vars effekter spretar åt alla möjliga håll, och inte uppfyller professionella ekonomers kriterium på en riktig utformad finanspolitik.
2. Om krisen drar det lilla minsta på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång – och det är ju precis det som de flesta prognoser dessvärre pekar på – - eller nedgången blir djupare än vanligt, ja då finns inga marginaler och ingen uthållighet i de offentliga finanserna med Östros politik. Med Östros politik skulle nationen snart vara intecknad upp över öronen, med sönderkörda offentliga finanser och hög och permanent arbetslöshet.
Summan och resultatet av alla dessa utgiftsökningar blir släpphänta, instabila och sannolikt sönderkörda statsfinanser. Vid en litet längre, eller djupare, nedgång än normalt blir det full fart ned i djupa, permanenta, strukturella, och långsiktiga budgetunderskott. Vi som nation skulle få lida av Östros släpphänta budgetpolitik och strukturella underskott många år bortom denna konjunkturnedgång.
Det är oerhört viktigt för nationen Sverige att Östros och vänstersidans släpphänta och konjunkturförstärkande ekonomiska politik inte får bestämma budgetsaldot och arbetslösheten i Sverige!
Socialdemokraterna och Thomas Östros kritiserar regeringens kris- och konjunkturpolitik längs tre linjer.
• Socialdemokraterna är emot att skatter sänkts,
• Socialdemokraterna är emot att staten ökar sin upplåning,
• Socialdemokraterna kritiserar att överskotten i staten minskar.
Låt mig citera Östros:
Skatterna.
Alliansen har ”slösat bort [överskott] på stora skattesänkningar”, ”[Skattesänkningarna är att] kasta pengarna i sjön” [Thomas Östros (TÖ) den 9/3 -09]; ”man kan inte ha som huvudstrategi ofinansierade skattesänkningar”, och ”[Man] måste kunna säga nej till dessa ofinansierade skattesänkningar” (TÖ 11/3)
OK.
Skattesänkningarna är tydligen helt fel. Men om skatterna inte hade sänkts hade finanspolitiken varit mycket mindre expansiv, den totala efterfrågan hade varit lägre, och resulterat i högre arbetslöshet.
OK.
Men om nu skatterna – enligt Östros – felaktigt sänkts, ja då bjuder logiken att skatterna bör rättas till och höjas, eller hur?
I rådande svaga konjunktur står därmed Socialdemokraterna för en kontraktiv finanspolitik som minskar efterfrågan, och förstärker nedgången och arbetslösheten.
Östros finner ”ofinansierade” skattesänkningar särskilt motbjudande.
OK.
Östros föredrar tydligen ”finansierade” skattesänkningar, men – kära läsare – lägg då märke till att just sådana skattesänkningar, som alltså matchas av ”finansierande” indragningar av köpkraft, inte ger någon expansiv effekt alls på ekonomin, och därmed ingen minskad arbetslöshet.
Överskotten i budgeten.
Alliansen har ”slösat bort överskott” säger Socialdemokraterna (TÖ 9/3 09). Alliansen har ”satt sprätt på överskotten med skattesänkningar” (11/3). Alliansen har bedrivit en ”slösaktig skattepolitik” (TÖ 9/3 09), säger Östros.
Igen, skatterna borde tydligen höjas så att det s.k. ”slöseriet” upphör. De underskott som prognosticeras borde tydligen elimineras, och de faktiskt enda kända sätten är genom högre skatter och minskade utgifter. Förslag om sådana åtgärder är alltså innebörden av socialdemokraternas återkommande kritik.
Alltså: Socialdemokraterna hävdar idag med sin konsekventa klagan på regeringens skattesänkningar och ökade underskott i staten, en åtstramade, anti-keynesiansk politik, som ska praktiseras mitt i lågkonjunktur och kris. En politik som skulle minska köpkraften i landet, snabbt driva fram högre arbetslöshet, och även driva fram en långsiktigt högre jämviktsarbetslöshet.
De automatiska stabilisatorerna.
Östros kritik av ökad upplåning i staten innebär att socialdemokraterna är emot att de s k automatiska stabilisatorerna får slå igenom i offentliga finanserna. Östros företräder därmed en politik som senast hävdades av president Herbert Hoover i USA på 20-talet, och som drev fram 30-talskrisen. Östros har lyckats förtränga både Ernst Wigforss, Bertil Ohlin och Gunnar Myrdals insatser och har litet otippat hamnat på den reaktionäre Herbert Hoovers linje. Det beror naturligtvis inte på att Östros är reaktionär utan populist, och att hans politik bara när det passar sig, är grundad i ekonomisk analys.
Utgifterna.
Nu kommer vi till Socialdemokraternas samtidiga utgiftsexpansion! Socialdemokraterna vill öka utgifterna och det gäller inte bara ökade transfereringar till a-kassan utan även ökade offentliga utgifter till barnfamiljer, pensionärer, studenter och kommuner (TÖ 11/3).
Dessutom, vill Socialdemokraterna – förutom dessa transfereringar – öka de offentliga medlen till utbildning, mer till infrastruktur, större ROT-avdrag, mer till bostadsrenoveringar, mer till klimatomställning, och mer till ”välfärden” (TÖ 9/3, 11/3).
Det finns minst två fel med dessa förslag.
1. Dessa utgiftsförslag är sammantagna ur konjunktursynpunkt ett sammelsurium av effekter. Lars Calmfors och Internationella Valutafonden (IMF) som Östros gillar att hänvisa till, men även andra ekonomer – förespråkar att konjunkturdämpande utgifter bör följa tydliga regler, t ex 3T-regeln: vara temporära, träffsäkra och rätt tajmade. Med Socialdemokraternas ökade utgifter är ett hoprafs av åtgärder vars effekter spretar åt alla möjliga håll, och inte uppfyller professionella ekonomers kriterium på en riktig utformad finanspolitik.
2. Om krisen drar det lilla minsta på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång – och det är ju precis det som de flesta prognoser dessvärre pekar på – - eller nedgången blir djupare än vanligt, ja då finns inga marginaler och ingen uthållighet i de offentliga finanserna med Östros politik. Med Östros politik skulle nationen snart vara intecknad upp över öronen, med sönderkörda offentliga finanser och hög och permanent arbetslöshet.
Summan och resultatet av alla dessa utgiftsökningar blir släpphänta, instabila och sannolikt sönderkörda statsfinanser. Vid en litet längre, eller djupare, nedgång än normalt blir det full fart ned i djupa, permanenta, strukturella, och långsiktiga budgetunderskott. Vi som nation skulle få lida av Östros släpphänta budgetpolitik och strukturella underskott många år bortom denna konjunkturnedgång.
Det är oerhört viktigt för nationen Sverige att Östros och vänstersidans släpphänta och konjunkturförstärkande ekonomiska politik inte får bestämma budgetsaldot och arbetslösheten i Sverige!
fredag 6 mars 2009
Reglerna för kommunal ekonomi ska inte förstärka konjunktursvängningarna!
Fp föreslår ändrade statsbidrag som varierar med konjunkturen och att kommunala överskott får sparas till sämre tider
I den internationella finanskrisens spår följer en världsomspännande konjunkturnedgång. Den har dragit in över Sverige med stor kraft. Men Sverige står starkt rustat för att klara denna kris jämfört med många andra länder. Starka offentliga finanser i utgångsläget ger oss goda möjligheter att motverka finanskrisen och lindra effekterna av konjunkturnedgången.
Huvuddelen av den offentliga verksamheten utförs inte av staten utan sköts av kommuner och landsting. Där arbetar 1,1 miljoner människor och där utförs de flesta av de välfärdstjänster inom skola, vård och omsorg som medborgarna behöver. De hårda tiderna på arbetsmarknaden känns direkt för kommuner och landsting genom minskade kommunala skatteintäkter.
Men utöver att hantera den akuta krisen i regeringen inom kort lagda vårpropostition om den ekonomiska politiken finns det anledning att ändra de långsiktiga spelreglerna för kommunsektorns ekonomi. Problematiska effekter av dagens regelverk har blivit synliga under detta krisförlopp.
Kommunerna och landstingen gick in i krisen med ett ganska gott utgångsläge. De hade stora överskott under 2007. Men detta har de flesta kommuner inte någon glädje av idag eftersom kommunallagen kräver balans mellan utgifter och inkomster varje år.
En kommun eller ett landsting som under flera år har haft en utmärkt ekonomi, och sådana finns det många, får trots detta inte balansera över sina samlade överskott till kommande år för att på så sätt kunna behålla verksamhet och personal över krisår. Istället riskerar Sverige att kommuner och landsting med överskott tvingas göra sig av med personal och bidra till att arbetslösheten ökar ytterligare.
Den andra huvudintäkten - förutom kommunala skatteintäkter - är statsbidrag som ökar vissa år och är oförändrade andra år. När skatteintäkterna viker kraftigt och statsbidragen är oförändrade har kommunerna för litet eget handlingsutrymme.
Det kommunala balanskravet infördes år 2000. Det var en del av en större reform för att räta upp de offentliga finanserna efter 1990-talskrisen. Det var i grunden en bra reform som vi ska slå vakt om. Sund ekonomisk hushållning måste gälla i både stat och kommuner om vi ska kunna trygga välfärden för våra gamla och för våra barn.
Men det statliga och kommunala regelverken kom att konstrueras på olika sätt. Kravet på staten är att budgeten ska gå med i genomsnitt en procents överskott över en konjunkturcykel, det vill säga att det är okej med underskott vissa år - i lågkonjunktur - förutsatt att man har överskott i högkonjunktur. För kommunerna däremot finns ett absolut krav på budgetbalans varje enskilt år.
FP:s landsmöte i höst kommer att få ta ställning till förslag om förändringar hur staten styr kommunernas ekonomi.
För det första bör kommunallagen ändras så att balanskravet gäller över en längre tidsperiod, t ex tre år. Det nya regelverket ska naturligtvis vara till fördel när tiderna blir dåliga, men det ska också utformas så att det ger starka incitament för kommunerna att hålla igen när tiderna är goda.
För det andra bör statsbidragen till kommuner och landsting utformas på ett annat sätt än idag. Nivån på statsbidragen bör följa ett lämpligt utformat mått som på ett i tiden, och till den aktuella konjunkturen närmare sätt, än idag är kopplat till landets makroekonomiska läge. Det skulle göra det lättare för kommuner och landsting att förutse statsbidragens storlek. Kontracykliska statsbidrag skulle fungera så att de snabbare ökar i lågkonjunktur när kommunernas egna skatteintäkter minskar och på samma sätt snabbare minskar i högkonjunktur när kommunernas egna intäkter ökar.
Spelreglerna skulle på detta sätt leverera mer förutsägbara ekonomiska förutsättningar för kommunsektorn. I gengäld skulle kommunsektorn bidra till att bromsa överhettning i goda tider. Problemet idag är att kommunerna har starka incitament att bygga ut den kommunala verksamheten kraftigt goda år, men påföljd att det kan bli stora neddragningar dåliga år.
I den internationella finanskrisens spår följer en världsomspännande konjunkturnedgång. Den har dragit in över Sverige med stor kraft. Men Sverige står starkt rustat för att klara denna kris jämfört med många andra länder. Starka offentliga finanser i utgångsläget ger oss goda möjligheter att motverka finanskrisen och lindra effekterna av konjunkturnedgången.
Huvuddelen av den offentliga verksamheten utförs inte av staten utan sköts av kommuner och landsting. Där arbetar 1,1 miljoner människor och där utförs de flesta av de välfärdstjänster inom skola, vård och omsorg som medborgarna behöver. De hårda tiderna på arbetsmarknaden känns direkt för kommuner och landsting genom minskade kommunala skatteintäkter.
Men utöver att hantera den akuta krisen i regeringen inom kort lagda vårpropostition om den ekonomiska politiken finns det anledning att ändra de långsiktiga spelreglerna för kommunsektorns ekonomi. Problematiska effekter av dagens regelverk har blivit synliga under detta krisförlopp.
Kommunerna och landstingen gick in i krisen med ett ganska gott utgångsläge. De hade stora överskott under 2007. Men detta har de flesta kommuner inte någon glädje av idag eftersom kommunallagen kräver balans mellan utgifter och inkomster varje år.
En kommun eller ett landsting som under flera år har haft en utmärkt ekonomi, och sådana finns det många, får trots detta inte balansera över sina samlade överskott till kommande år för att på så sätt kunna behålla verksamhet och personal över krisår. Istället riskerar Sverige att kommuner och landsting med överskott tvingas göra sig av med personal och bidra till att arbetslösheten ökar ytterligare.
Den andra huvudintäkten - förutom kommunala skatteintäkter - är statsbidrag som ökar vissa år och är oförändrade andra år. När skatteintäkterna viker kraftigt och statsbidragen är oförändrade har kommunerna för litet eget handlingsutrymme.
Det kommunala balanskravet infördes år 2000. Det var en del av en större reform för att räta upp de offentliga finanserna efter 1990-talskrisen. Det var i grunden en bra reform som vi ska slå vakt om. Sund ekonomisk hushållning måste gälla i både stat och kommuner om vi ska kunna trygga välfärden för våra gamla och för våra barn.
Men det statliga och kommunala regelverken kom att konstrueras på olika sätt. Kravet på staten är att budgeten ska gå med i genomsnitt en procents överskott över en konjunkturcykel, det vill säga att det är okej med underskott vissa år - i lågkonjunktur - förutsatt att man har överskott i högkonjunktur. För kommunerna däremot finns ett absolut krav på budgetbalans varje enskilt år.
FP:s landsmöte i höst kommer att få ta ställning till förslag om förändringar hur staten styr kommunernas ekonomi.
För det första bör kommunallagen ändras så att balanskravet gäller över en längre tidsperiod, t ex tre år. Det nya regelverket ska naturligtvis vara till fördel när tiderna blir dåliga, men det ska också utformas så att det ger starka incitament för kommunerna att hålla igen när tiderna är goda.
För det andra bör statsbidragen till kommuner och landsting utformas på ett annat sätt än idag. Nivån på statsbidragen bör följa ett lämpligt utformat mått som på ett i tiden, och till den aktuella konjunkturen närmare sätt, än idag är kopplat till landets makroekonomiska läge. Det skulle göra det lättare för kommuner och landsting att förutse statsbidragens storlek. Kontracykliska statsbidrag skulle fungera så att de snabbare ökar i lågkonjunktur när kommunernas egna skatteintäkter minskar och på samma sätt snabbare minskar i högkonjunktur när kommunernas egna intäkter ökar.
Spelreglerna skulle på detta sätt leverera mer förutsägbara ekonomiska förutsättningar för kommunsektorn. I gengäld skulle kommunsektorn bidra till att bromsa överhettning i goda tider. Problemet idag är att kommunerna har starka incitament att bygga ut den kommunala verksamheten kraftigt goda år, men påföljd att det kan bli stora neddragningar dåliga år.
torsdag 5 mars 2009
Oacceptabla bonusar, samt frågan om motåtgärder
Ett lackmustest på en acceptabel bonus i offentlig sektor är att den kan motiveras offentligt. Det testet klarade inte intervjuade personer i SVT:s Uppdrag granskning den 4/3. Regelverk i offentlig sektor måste kunna försvars och motiveras med bland annat logik och beprövad erfarenhet.
Bonusarna hos bl a AP-fonderna bör sålunda underkännas på grundval av ett ganska enkelt kriterium, i alla fall såsom systemen presenterades och intervjuerna genomfördes i SVT. Att se och höra de ansvariga beslutsfattarna var pinsamt.
Självklart ska inte bonusar utbetalas när resultatet är stora förluster. Det går aldrig att förklara för normalbegåvade och överbegåvade människor. Belöningar i offentlig sektor vid förluster och allmän nedgång i ekonomin är inte heller acceptabelt med tanke på sammanhållningen i samhället. Sådana system blir oförsvarliga, särskilt när vårt land - som nu - befinner sig i ett ekonomiskt undantagstillstånd. Det går aldrig att vinna förståelse hos någon som blir uppsagd på grund av konjunkturnedgången, att inte ledande beslutsfattare också måste ta en del av smällen.
Vad göra?
1. Gå över till fasta löner för alla höga chefer i bank- och finanssektorn.
När, som fallet är, Handelsbanken i årtionden har kunnat ha fasta löner för sina chefer, banken har haft minsta kreditförlusterna och historiskt sett har haft den högsta lönsamheten bland svenska storbanker - ja, då finns det en uppenbar slutsats att dra: Resultatet hänger inte på bonusar och existensen av rörliga löner utan mer på andra egenskaper hos finansföretagets styrsystem och interna kultur.
2. AP-fonderna: Överväg att övergå till indexförvaltning. Det blir mindre risktagande och upplevt bonusbehov, samt väsentligt lägre kostnader för kapitalförvaltningen.
Fondernas kapital behöver inte förvaltas "aktivt" - med en stor grupp anställda förvaltare - utan man kan överväga att istället förvalta passivt, dvs. med den lägre och rimliga ambitionen att göra ett lika bra - men inte bättre - resultat än andra förvaltare (i genomsnitt gör). Då undviker man överdrivet risktagande och sparar dessutom många miljarder i förvaltningskostnader. AP-fonderna behöver inte - till skillnad mot t ex privata livförsäkringsbolag - konkurrera om kundernas gunst, och de behöver därför inte locka med (på sikt fåfänga) löften om högre avkastning än index och genomsnitt.
Bonusarna hos bl a AP-fonderna bör sålunda underkännas på grundval av ett ganska enkelt kriterium, i alla fall såsom systemen presenterades och intervjuerna genomfördes i SVT. Att se och höra de ansvariga beslutsfattarna var pinsamt.
Självklart ska inte bonusar utbetalas när resultatet är stora förluster. Det går aldrig att förklara för normalbegåvade och överbegåvade människor. Belöningar i offentlig sektor vid förluster och allmän nedgång i ekonomin är inte heller acceptabelt med tanke på sammanhållningen i samhället. Sådana system blir oförsvarliga, särskilt när vårt land - som nu - befinner sig i ett ekonomiskt undantagstillstånd. Det går aldrig att vinna förståelse hos någon som blir uppsagd på grund av konjunkturnedgången, att inte ledande beslutsfattare också måste ta en del av smällen.
Vad göra?
1. Gå över till fasta löner för alla höga chefer i bank- och finanssektorn.
När, som fallet är, Handelsbanken i årtionden har kunnat ha fasta löner för sina chefer, banken har haft minsta kreditförlusterna och historiskt sett har haft den högsta lönsamheten bland svenska storbanker - ja, då finns det en uppenbar slutsats att dra: Resultatet hänger inte på bonusar och existensen av rörliga löner utan mer på andra egenskaper hos finansföretagets styrsystem och interna kultur.
2. AP-fonderna: Överväg att övergå till indexförvaltning. Det blir mindre risktagande och upplevt bonusbehov, samt väsentligt lägre kostnader för kapitalförvaltningen.
Fondernas kapital behöver inte förvaltas "aktivt" - med en stor grupp anställda förvaltare - utan man kan överväga att istället förvalta passivt, dvs. med den lägre och rimliga ambitionen att göra ett lika bra - men inte bättre - resultat än andra förvaltare (i genomsnitt gör). Då undviker man överdrivet risktagande och sparar dessutom många miljarder i förvaltningskostnader. AP-fonderna behöver inte - till skillnad mot t ex privata livförsäkringsbolag - konkurrera om kundernas gunst, och de behöver därför inte locka med (på sikt fåfänga) löften om högre avkastning än index och genomsnitt.
Effekten av att stoppa tennismatchen i Malmö är antisemitisk.
Att koppla samman regeringens i Israel agerande med judar i allmänhet är enfaldigt. Det leder också politiskt farligt fel. Antisemitismen drar lätt på sig en ny kostym. Att Israel är en judisk stat betyder inte att judar i allmänhet - idrottsmän, levande, döda, förintade, ofödda eller i oppositionen mot landets regering - skulle ha del i det som händer i Israel. Här gör de Malmöpolitiker som vill stoppa tennismatchen sig skyldiga till ett obetänksamt och enfaldigt feltänk, liksom – naturligtvis – många demonstranter.
Effekten är antisemitisk av Malmöpolitikernas beslut att motarbeta matchen, även om de som demonstrerar inte själva är antisemiter.
Effekten är antisemitisk av Malmöpolitikernas beslut att motarbeta matchen, även om de som demonstrerar inte själva är antisemiter.
tisdag 3 mars 2009
Metall, omfördelad arbetstid och lägre efterfrågan.
Genom uppgörelsen fördelas arbetstiden mer jämlikt bland arbetstagarna i Metall-kollektivet. Några som alternativt hade förlorat 100 procent av sin arbetstid på grund av uppsägning förlorar nu 20 procent. Några som hade behållit 100 procent av sin arbetstid får nu arbeta enbart 80 procent.
Lönen per timme sänks inte, men antalet arbetade timmar sänks. Det innebär att inkomsten blir lägre. Men medför det bättre eller sämre inkomst för individen än i hans/hennes alternativ? Det beror på.
Om alternativet för individen är a-kassa på ca 60 procent, dvs. fallet med en metallare som slår i taket för a-kassan och får lägre a-kassa än 80 procent. För denne/a medför uppgörelsen en högre inkomst eftersom 80 procent av inkomsten är mer än 60 procent. Om tiden används för utbildning som ger individen en högre produktivitet kan lönen efter krisen bli något högre är lönen före krisen, men först när läget återgått till det normala.
Om alternativet för individen är full inkomst (100 procent) medför uppgörelsen lägre inkomst. Å andra sidan är rimligen den individens risk för att bli uppsagd högre. Om man tar hänsyn till detta, dvs. den ökade arbetslöshetsrisken, kan den statistisk förväntade skillnaden i lön mellan de två alternativen kanske bli ganska liten.
Den totala lönekostnaden blir lägre för företagen. Den totala utbetalade arbetslöshetsersättningen blir rimligen lägre för staten och a-kassorna. Den totala efterfrågan i ekonomin torde sålunda minska. Det motverkar de automatiska stabilisatorernas konjunkturdämpande effekt, och är oönskat i nuvarande konjunkturläge.
När nu Metall höjer sina avgifter för a-kassan motverkar det också de automatiska stabilisatorerna och innebär även det en ur konjunktursynpunkt oönskad indragning av köpkraft.
Statens uppgift att med finanspolitik hålla uppe inhemsk efterfrågan aktualiseras sålunda. Vad blir storleksordningen på den lägre efterfrågan? Det måste man noga följa, naturligtvis, och det kommer att bero på om Metalls uppgörelse i detta undantagstillstånd sätter en trend på arbetsmarknaden. Jag bedömer att Metall inte sätter någon trend eftersom just den exportinriktade verkstadsindustrins läge försämrats snabbare och djupare än någon annan del av svensk ekonomi; där råder bokstavligen ett undantagstillstånd.
I vårpropositionen i april kommer träffsäkra åtgärder i form av mer resurser till kommunerna. (Finansminister Anders Borg: "Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att stadga upp svensk ekonomi. Vi ska, som vi gjort, tillföra mer pengar för att stärka efterfrågan, vi måste se till att Arbetsförmedlingen har de resurser som krävs för att volymerna inom de olika åtgärderna kan öka. Vi måste också se till att vi har beredskap att tillföra pengar framför allt till kommuner och landsting." (TT den 3 mars).
Till detta kan läggas möjligheten av ytterligare åtgärder mot den inhemska finanskrisen, och att även den självständiga Riksbanken har en meny av åtgärder som finns med i stabiliseringspolitiken.
Men det som verkligen skulle gynna metallarna och det exportorienterade Sverige är ökad efterfrågan på verkstadsprodukter och investeringsvaror från utlandet. Det som kan vända utvecklingen för industrin är fler kunder i utlandet, vilket i sin tur kräver att finanskrisen på våra exportmarknader kraftfullt pressas tillbaka med resoluta åtgärder av regeringarna därstädes.
Lönen per timme sänks inte, men antalet arbetade timmar sänks. Det innebär att inkomsten blir lägre. Men medför det bättre eller sämre inkomst för individen än i hans/hennes alternativ? Det beror på.
Om alternativet för individen är a-kassa på ca 60 procent, dvs. fallet med en metallare som slår i taket för a-kassan och får lägre a-kassa än 80 procent. För denne/a medför uppgörelsen en högre inkomst eftersom 80 procent av inkomsten är mer än 60 procent. Om tiden används för utbildning som ger individen en högre produktivitet kan lönen efter krisen bli något högre är lönen före krisen, men först när läget återgått till det normala.
Om alternativet för individen är full inkomst (100 procent) medför uppgörelsen lägre inkomst. Å andra sidan är rimligen den individens risk för att bli uppsagd högre. Om man tar hänsyn till detta, dvs. den ökade arbetslöshetsrisken, kan den statistisk förväntade skillnaden i lön mellan de två alternativen kanske bli ganska liten.
Den totala lönekostnaden blir lägre för företagen. Den totala utbetalade arbetslöshetsersättningen blir rimligen lägre för staten och a-kassorna. Den totala efterfrågan i ekonomin torde sålunda minska. Det motverkar de automatiska stabilisatorernas konjunkturdämpande effekt, och är oönskat i nuvarande konjunkturläge.
När nu Metall höjer sina avgifter för a-kassan motverkar det också de automatiska stabilisatorerna och innebär även det en ur konjunktursynpunkt oönskad indragning av köpkraft.
Statens uppgift att med finanspolitik hålla uppe inhemsk efterfrågan aktualiseras sålunda. Vad blir storleksordningen på den lägre efterfrågan? Det måste man noga följa, naturligtvis, och det kommer att bero på om Metalls uppgörelse i detta undantagstillstånd sätter en trend på arbetsmarknaden. Jag bedömer att Metall inte sätter någon trend eftersom just den exportinriktade verkstadsindustrins läge försämrats snabbare och djupare än någon annan del av svensk ekonomi; där råder bokstavligen ett undantagstillstånd.
I vårpropositionen i april kommer träffsäkra åtgärder i form av mer resurser till kommunerna. (Finansminister Anders Borg: "Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att stadga upp svensk ekonomi. Vi ska, som vi gjort, tillföra mer pengar för att stärka efterfrågan, vi måste se till att Arbetsförmedlingen har de resurser som krävs för att volymerna inom de olika åtgärderna kan öka. Vi måste också se till att vi har beredskap att tillföra pengar framför allt till kommuner och landsting." (TT den 3 mars).
Till detta kan läggas möjligheten av ytterligare åtgärder mot den inhemska finanskrisen, och att även den självständiga Riksbanken har en meny av åtgärder som finns med i stabiliseringspolitiken.
Men det som verkligen skulle gynna metallarna och det exportorienterade Sverige är ökad efterfrågan på verkstadsprodukter och investeringsvaror från utlandet. Det som kan vända utvecklingen för industrin är fler kunder i utlandet, vilket i sin tur kräver att finanskrisen på våra exportmarknader kraftfullt pressas tillbaka med resoluta åtgärder av regeringarna därstädes.
måndag 2 mars 2009
Välkommet och ansvarsfullt med ökad flexibilitet.
Apropos överenskommelsen mellan Metall och arbetsgivarna idag:
Överenskommelsen håller uppe efterfrågan, produktiviteten och utbildningsnivån - jämfört med a-kassa - samt är bättre för allmänna förtroendet. Därmed blir sannolikt hushållens konsumtionsbenägenhet högre och jobben något fler på annat håll i svensk ekonomi.
Det som kan vända utvecklingen för den exportinriktade industrin är framför allt fler kunder i utlandet, vilket i sin tur kräver att finanskrisen på våra exportmarknader kraftfullt pressas tillbaka med resoluta åtgärder av regeringarna därstädes.
Överenskommelsen håller uppe efterfrågan, produktiviteten och utbildningsnivån - jämfört med a-kassa - samt är bättre för allmänna förtroendet. Därmed blir sannolikt hushållens konsumtionsbenägenhet högre och jobben något fler på annat håll i svensk ekonomi.
Det som kan vända utvecklingen för den exportinriktade industrin är framför allt fler kunder i utlandet, vilket i sin tur kräver att finanskrisen på våra exportmarknader kraftfullt pressas tillbaka med resoluta åtgärder av regeringarna därstädes.
söndag 1 mars 2009
5% BNP-fall: Läget svårt. Optimism ändå möjlig.
Det 5-procentiga BNP-fall som SCB-offentliggjort för 4:e kvartalet 2008 understryker regeringens upplåning och statsbudgetens roll som motmedel och krigskassa mot krisen. BNP-tillväxt är inte en självklarhet eller evighetsmaskin som alltid kan leverera nya offentliga utgifter och åtaganden.
Krisen är inte svensk eller hemmagjord. Den är importerad. Sällan har vårt lands brist på inflytande i omvärlden känns så frustrerande som nu. Vårt land hotas av internationell finanskris och låg utländsk efterfrågan på vår industrivaruexport. Men vi hotas också av andra länders protektionistiska motåtgärder mot krisen. De motåtgärderna slår mot Sverige, framför allt andra länders och bankers prioritering av inhemska låntagare — särskilt när regeringar kräver att deras stödmottagare köper inhemskt.
I detta läge utvidgas - tyngs! - nu också Sverige och Nordens ansvar till att omfatta även de baltiska ekonomierna och deras problem. Det är en europeisk trend. Hela "gamla" EU:s ansvar utvidgas nu till att hantera även problemen i "nya" EU och Ukraina.
Bestämda åtgärder mot finanskrisen krävs i andra länder också för Sveriges skull.
Sverige drabbas hårdare än andra länder. Vi är ett mer exportberoende land än de flesta andra. Vår export består av större andel investeringsvaror än de flesta andra länders. Att låna till investeringar är idag svårt i de flesta länder på grund av den globala finanskrisen. Det har som en effekt mindre import från Sverige. För oss är det därför viktigare än för andra länder att finanskrisen i andra länder - våra exportmarknader! - blir löst hemma i dessa andra länder; att regeringarna där tar tag i sina sjuka banker med sina giftiga lån - går från tvekan och hummande till att ta ett aktivt ansvar! - och inte tror - eller politiskt paralyseras - att problemen i deras länders finansmarknader löser sig av sig självt, eller utan hjälp av Staten till sjuka inhemska banker.
Grym optimism krävs. Inte allt mörkt.
En positiv överraskning i dagens SCB-tal är den snabba lagerutvecklingen. Varför? Jo, man hade kunnat tro att fabriker producerat "för hyllan" när efterfrågan vikt. Men nej, det har man faktiskt inte gjort. Det innebär - eftersom det är tomt "på hyllan" - att omslaget till ökad produktion och BNP-tillväxt i Sverige blir desto snabbare och kraftigare när efterfrågan väl kommer. För den kommer: bilar, kylskåp, borrar, och andra verkstadsprodukter slits ut och behöver ganska snart bytas ut mot nytt - dvs. mot importerade svenska verkstadsprodukter.
Här hemma är ett positivt inslag i bilden de ökade inkomsterna, särskilt för de 92-93 procent som har jobb. Fallande bensin och råvarupriser, och ökade (avtalsenliga) löneökningar före skatt som ökar ännu mer efter skatt p g a jobbskatteavdrag mm. Klyftorna i samhället både ökar och minskar - den fallande börsen och fastighetsprisutvecklingen har gjort mången fattigare (mindre klyftor), medan ökad arbetslöshet ökar inkomstklyftan mellan de som har och de som inte har jobb.
Ser man närmare på hushållens bedömning är de idag mer positiva än man var före jul beträffande den egna ekonomiska situationen och risken för arbetslöshet. Det gäller inte bara Sverige utan flera länder i Europa.
(SCB-länk
http://www.scb.se/Pages/Product____22908.aspx?produktkod=NR0 103&displaypressrelease=true&pressrele aseid=263310 )
Krisen är inte svensk eller hemmagjord. Den är importerad. Sällan har vårt lands brist på inflytande i omvärlden känns så frustrerande som nu. Vårt land hotas av internationell finanskris och låg utländsk efterfrågan på vår industrivaruexport. Men vi hotas också av andra länders protektionistiska motåtgärder mot krisen. De motåtgärderna slår mot Sverige, framför allt andra länders och bankers prioritering av inhemska låntagare — särskilt när regeringar kräver att deras stödmottagare köper inhemskt.
I detta läge utvidgas - tyngs! - nu också Sverige och Nordens ansvar till att omfatta även de baltiska ekonomierna och deras problem. Det är en europeisk trend. Hela "gamla" EU:s ansvar utvidgas nu till att hantera även problemen i "nya" EU och Ukraina.
Bestämda åtgärder mot finanskrisen krävs i andra länder också för Sveriges skull.
Sverige drabbas hårdare än andra länder. Vi är ett mer exportberoende land än de flesta andra. Vår export består av större andel investeringsvaror än de flesta andra länders. Att låna till investeringar är idag svårt i de flesta länder på grund av den globala finanskrisen. Det har som en effekt mindre import från Sverige. För oss är det därför viktigare än för andra länder att finanskrisen i andra länder - våra exportmarknader! - blir löst hemma i dessa andra länder; att regeringarna där tar tag i sina sjuka banker med sina giftiga lån - går från tvekan och hummande till att ta ett aktivt ansvar! - och inte tror - eller politiskt paralyseras - att problemen i deras länders finansmarknader löser sig av sig självt, eller utan hjälp av Staten till sjuka inhemska banker.
Grym optimism krävs. Inte allt mörkt.
En positiv överraskning i dagens SCB-tal är den snabba lagerutvecklingen. Varför? Jo, man hade kunnat tro att fabriker producerat "för hyllan" när efterfrågan vikt. Men nej, det har man faktiskt inte gjort. Det innebär - eftersom det är tomt "på hyllan" - att omslaget till ökad produktion och BNP-tillväxt i Sverige blir desto snabbare och kraftigare när efterfrågan väl kommer. För den kommer: bilar, kylskåp, borrar, och andra verkstadsprodukter slits ut och behöver ganska snart bytas ut mot nytt - dvs. mot importerade svenska verkstadsprodukter.
Här hemma är ett positivt inslag i bilden de ökade inkomsterna, särskilt för de 92-93 procent som har jobb. Fallande bensin och råvarupriser, och ökade (avtalsenliga) löneökningar före skatt som ökar ännu mer efter skatt p g a jobbskatteavdrag mm. Klyftorna i samhället både ökar och minskar - den fallande börsen och fastighetsprisutvecklingen har gjort mången fattigare (mindre klyftor), medan ökad arbetslöshet ökar inkomstklyftan mellan de som har och de som inte har jobb.
Ser man närmare på hushållens bedömning är de idag mer positiva än man var före jul beträffande den egna ekonomiska situationen och risken för arbetslöshet. Det gäller inte bara Sverige utan flera länder i Europa.
(SCB-länk
http://www.scb.se/Pages/Product____22908.aspx?produktkod=NR0 103&displaypressrelease=true&pressrele aseid=263310 )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
