Socialdemokraternas kris- och konjunkturpolitik – en analys.

Jag analyserar här helt kort socialdemokraternas konjunkturpolitik, dvs. hur socialdemokraternas politik – om den tillämpades – skulle påverka krisen och lågkonjunkturens förlopp i Sverige. (Redigerat anförande i riksdagen 13 mars 2009).

Socialdemokraterna och Thomas Östros kritiserar regeringens kris- och konjunkturpolitik längs tre linjer.
• Socialdemokraterna är emot att skatter sänkts,
• Socialdemokraterna är emot att staten ökar sin upplåning,
• Socialdemokraterna kritiserar att överskotten i staten minskar.

Låt mig citera Östros:

Skatterna.
Alliansen har ”slösat bort [överskott] på stora skattesänkningar”, ”[Skattesänkningarna är att] kasta pengarna i sjön” [Thomas Östros (TÖ) den 9/3 -09]; ”man kan inte ha som huvudstrategi ofinansierade skattesänkningar”, och ”[Man] måste kunna säga nej till dessa ofinansierade skattesänkningar” (TÖ 11/3)

OK.

Skattesänkningarna är tydligen helt fel. Men om skatterna inte hade sänkts hade finanspolitiken varit mycket mindre expansiv, den totala efterfrågan hade varit lägre, och resulterat i högre arbetslöshet.

OK.

Men om nu skatterna – enligt Östros – felaktigt sänkts, ja då bjuder logiken att skatterna bör rättas till och höjas, eller hur?

I rådande svaga konjunktur står därmed Socialdemokraterna för en kontraktiv finanspolitik som minskar efterfrågan, och förstärker nedgången och arbetslösheten.

Östros finner ”ofinansierade” skattesänkningar särskilt motbjudande.

OK.

Östros föredrar tydligen ”finansierade” skattesänkningar, men – kära läsare – lägg då märke till att just sådana skattesänkningar, som alltså matchas av ”finansierande” indragningar av köpkraft, inte ger någon expansiv effekt alls på ekonomin, och därmed ingen minskad arbetslöshet.

Överskotten i budgeten.

Alliansen har ”slösat bort överskott” säger Socialdemokraterna (TÖ 9/3 09). Alliansen har ”satt sprätt på överskotten med skattesänkningar” (11/3). Alliansen har bedrivit en ”slösaktig skattepolitik” (TÖ 9/3 09), säger Östros.

Igen, skatterna borde tydligen höjas så att det s.k. ”slöseriet” upphör. De underskott som prognosticeras borde tydligen elimineras, och de faktiskt enda kända sätten är genom högre skatter och minskade utgifter. Förslag om sådana åtgärder är alltså innebörden av socialdemokraternas återkommande kritik.

Alltså: Socialdemokraterna hävdar idag med sin konsekventa klagan på regeringens skattesänkningar och ökade underskott i staten, en åtstramade, anti-keynesiansk politik, som ska praktiseras mitt i lågkonjunktur och kris. En politik som skulle minska köpkraften i landet, snabbt driva fram högre arbetslöshet, och även driva fram en långsiktigt högre jämviktsarbetslöshet.

De automatiska stabilisatorerna.

Östros kritik av ökad upplåning i staten innebär att socialdemokraterna är emot att de s k automatiska stabilisatorerna får slå igenom i offentliga finanserna. Östros företräder därmed en politik som senast hävdades av president Herbert Hoover i USA på 20-talet, och som drev fram 30-talskrisen. Östros har lyckats förtränga både Ernst Wigforss, Bertil Ohlin och Gunnar Myrdals insatser och har litet otippat hamnat på den reaktionäre Herbert Hoovers linje. Det beror naturligtvis inte på att Östros är reaktionär utan populist, och att hans politik bara när det passar sig, är grundad i ekonomisk analys.

Utgifterna.

Nu kommer vi till Socialdemokraternas samtidiga utgiftsexpansion! Socialdemokraterna vill öka utgifterna och det gäller inte bara ökade transfereringar till a-kassan utan även ökade offentliga utgifter till barnfamiljer, pensionärer, studenter och kommuner (TÖ 11/3).

Dessutom, vill Socialdemokraterna – förutom dessa transfereringar – öka de offentliga medlen till utbildning, mer till infrastruktur, större ROT-avdrag, mer till bostadsrenoveringar, mer till klimatomställning, och mer till ”välfärden” (TÖ 9/3, 11/3).

Det finns minst två fel med dessa förslag.

1. Dessa utgiftsförslag är sammantagna ur konjunktursynpunkt ett sammelsurium av effekter. Lars Calmfors och Internationella Valutafonden (IMF) som Östros gillar att hänvisa till, men även andra ekonomer – förespråkar att konjunkturdämpande utgifter bör följa tydliga regler, t ex 3T-regeln: vara temporära, träffsäkra och rätt tajmade. Med Socialdemokraternas ökade utgifter är ett hoprafs av åtgärder vars effekter spretar åt alla möjliga håll, och inte uppfyller professionella ekonomers kriterium på en riktig utformad finanspolitik.

2. Om krisen drar det lilla minsta på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång – och det är ju precis det som de flesta prognoser dessvärre pekar på – - eller nedgången blir djupare än vanligt, ja då finns inga marginaler och ingen uthållighet i de offentliga finanserna med Östros politik. Med Östros politik skulle nationen snart vara intecknad upp över öronen, med sönderkörda offentliga finanser och hög och permanent arbetslöshet.

Summan och resultatet av alla dessa utgiftsökningar blir släpphänta, instabila och sannolikt sönderkörda statsfinanser. Vid en litet längre, eller djupare, nedgång än normalt blir det full fart ned i djupa, permanenta, strukturella, och långsiktiga budgetunderskott. Vi som nation skulle få lida av Östros släpphänta budgetpolitik och strukturella underskott många år bortom denna konjunkturnedgång.

Det är oerhört viktigt för nationen Sverige att Östros och vänstersidans släpphänta och konjunkturförstärkande ekonomiska politik inte får bestämma budgetsaldot och arbetslösheten i Sverige!