Nej tack till Schlingmanns moderatmarxism. Resurserna skapas i företagen!

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann förefaller vilja sätta bilden av Moderaterna som ett fördelningsfixerat anti-kapitalistiskt parti.

Det blir min slutsats av hans artikel i Svenska Dagbladet med krav på ett ”progressivt” näringsliv ”som kliver fram” som ”en aktör”(26/3). Partisekreteraren skriver en artikel med det tydliga syftet att inte stå som försvarare av privat företagsamhet utan intar istället en position som utformare och förmedlare av negativa bilder av privat företagande. Artikeln kunde med sitt ordval, sina bilder och sina formuleringar om den enkla vardagen i svenska företag lika gärna ha varit skriven av Lars Ohly eller någon i 1968 års begreppsvärld.

Schlingmanns komparativa fördel är bildsättning och ordval i politisk kommunikation; dvs. en upptagenhet med politikens formspråk snarare än politikens innehåll. I artikeln slår detta tillbaka på författaren. Schlingmann argumenterar i tre steg om ”näringslivet” – benämnt i singularis bestämd form. (1) Först målar han upp en nidbild, (2) därpå torgför och upphöjer han denna till allmän sanning, (3) för att till sist bejaka och solidarisera sig med nidbilden och dra allmänna slutsatser.

Anspråken på en egen högre insikt om hur det går till här i världen är något löjeväckande: ”Som representant för politiken [tillåter jag mig] att ha synpunkter”. För egen del betackar jag mig naturligtvis för Schlingmanns anspråk att tala för någon annan än sig själv, eller möjligen Moderaterna. Det är verbalt 68-trams att låtsas som om det finns entydiga begrepp som ”politiken” (eller ”näringslivet”), som dessutom skulle kunna företrädas av en person, särskilt inte av en partisekreterare. Men det är på detta sätt som ”politiken” (och ”näringslivet”) som klassbegrepp även omhuldas av t ex Mona Sahlin, Marita Ulvskog och betongpampar (S).

Vänstern använder ordet ”progressiv” som beteckning på sig själv. Så även Schlingmann. Den egna goda ”progressiva” gruppen – lätt maskerat definierad som de som fokuserar på fördelningsfrågor – ställs i kontrast till de andra, de dåliga, själviska och giriga näringslivet. Vänsterns – och Schlingmanns – världsbild är klassamhällets; det strävsamma löntagarkollektivet ställs mot det giriga företagarkollektivet.

Schlingman känner uppenbarligen inte till att det progressiva i företagsvärlden är något helt annat än i politikens värld, nämligen insatser av individer och företag som hittar på nytt, som står för entreprenörskap, innovationer och nya metoder för att tillfredställa existerande efterfrågan, eller som är kreativa och introducerar varor och tjänster som ingen tidigare tänkt på. Detta är progressivt företagande – inte att också företag ska hålla på med politikens fördelningsfrågor.

Det är i dessa kreativa företagarmiljöer som dynamiken finns och som sedan kan sprida sig med resultatet högre inkomster, fler jobb och högre produktivitet till gruppen större företag (eller växa till större företag) – dvs. till nivåerna som Schlingmann observerar och föraktar.

Problemet för ”politikens representant” (M) är att det i verkligheten inte finns något kollektiv, eller någon kartell, av företag och företagare med gemensamt intresse som har en gemensam brevlåda. Alla konkurrerar med varandra om arbetskraft, kapital, kunder, hyror, osv. ICA-handlaren vill ha flest kunder till sig och har motstridigt intresse med Lidl- butiken. Kontorschefen i Handelsbanken konkurrerar med dito i Nordea. Importörer reser inte tillsammans när de ska hitta leverantörer. Näringslivet är inte en kartell, inte en organisation och framför allt inte något kollektiv.

Schlingmann odlar genom hela artikeln begreppet ”näringslivet” i singularis bestämd form, och beskriver det som ”en aktör”. Men det finns ingen enhetlig ”aktör”, och ska inte heller finnas. I landet finns flera hundra tusen företagare – enskilda människor som äger och driver, oftast små, företag. Lägg därtill ett antal tusen anställda företagsledare vars huvudmän är externa ägare. Dessa ägare i sin tur kan vara allt från tämligen anonyma pensionsplacerande institutioner till identifierbara och välkända individer och familjer.

Företagare kan aldrig reduceras till ”en aktör” utan består av hundratusentals personer. Enbart i organisationen Företagarna finns ca 70 000 företagare – fysiska personer – som medlemmar. Inte heller företagsledare är någon homogen grupp som kan – eller bör – agera som kollektiv.

Det som kanske upprör mig mest är Schlingmanns beskrivning av alla dessa olika företagare och företag som en grupp av kortsiktiga parasiter som nu i krisen vill grabba åt sig av skattebetalarnas pengar. Framställningen är försåtlig. Schlingmann ger först varianter av negativa beskrivningar av företag och företagare, och upphöjer sedan varje bild till en ”allmän bild” som ”många upplever”, som ”tonar fram” och som ”för många framstår”. Istället för att gå till saken och bedöma vad som är korrekt bild, och diskutera utifrån det, kolporterar Schlingmann nidbilder som upphöjs till generella sanningar.

Det anti-kapitalistiska budskapet hamras in. Landets företag och företagare beskrivs som kortsiktiga som står ”i kö med krav på att ta del av skattebetalarnas pengar.” Näringslivet är för den moderate partisekreteraren t ex ”ett intresse som försvarar sina intressen och ställer krav på skattebetalarnas pengar”. Företagande är ”konservativt och förändringsobenäget” till skillnad från den värld i vilken ”politikens” representant lever med sin ”progressiva” vardag. Själv tror jag tvärtom att dynamiken är en företagandets grundförutsättning. Företagare som tänker lika statiskt som Schlingmann överlever inte länge.

Det är inte ett näringslivskollektiv som behövs för att ”kliva fram och bestämma sig för att bli en aktör” – det är snarare enskilda, ansvarstagande och hårt arbetande individer som behöver synas och lyssnas till mer i debatten. Så min maning till Sveriges företagare blir: acceptera inte att buntas ihop till ett kollektiv av den moderate partisekreteraren, jobba på att vara lönsamma och kreativa i er egen verksamhet och vardag. Det är ni som är vardagslivets hjältar.

Resurser skapas i företag – inte i politikens fördelningspolitiska huggsexa.