Metall, omfördelad arbetstid och lägre efterfrågan.

Genom uppgörelsen fördelas arbetstiden mer jämlikt bland arbetstagarna i Metall-kollektivet. Några som alternativt hade förlorat 100 procent av sin arbetstid på grund av uppsägning förlorar nu 20 procent. Några som hade behållit 100 procent av sin arbetstid får nu arbeta enbart 80 procent.

Lönen per timme sänks inte, men antalet arbetade timmar sänks. Det innebär att inkomsten blir lägre. Men medför det bättre eller sämre inkomst för individen än i hans/hennes alternativ? Det beror på.

Om alternativet för individen är a-kassa på ca 60 procent, dvs. fallet med en metallare som slår i taket för a-kassan och får lägre a-kassa än 80 procent. För denne/a medför uppgörelsen en högre inkomst eftersom 80 procent av inkomsten är mer än 60 procent. Om tiden används för utbildning som ger individen en högre produktivitet kan lönen efter krisen bli något högre är lönen före krisen, men först när läget återgått till det normala.

Om alternativet för individen är full inkomst (100 procent) medför uppgörelsen lägre inkomst. Å andra sidan är rimligen den individens risk för att bli uppsagd högre. Om man tar hänsyn till detta, dvs. den ökade arbetslöshetsrisken, kan den statistisk förväntade skillnaden i lön mellan de två alternativen kanske bli ganska liten.

Den totala lönekostnaden blir lägre för företagen. Den totala utbetalade arbetslöshetsersättningen blir rimligen lägre för staten och a-kassorna. Den totala efterfrågan i ekonomin torde sålunda minska. Det motverkar de automatiska stabilisatorernas konjunkturdämpande effekt, och är oönskat i nuvarande konjunkturläge.

När nu Metall höjer sina avgifter för a-kassan motverkar det också de automatiska stabilisatorerna och innebär även det en ur konjunktursynpunkt oönskad indragning av köpkraft.

Statens uppgift att med finanspolitik hålla uppe inhemsk efterfrågan aktualiseras sålunda. Vad blir storleksordningen på den lägre efterfrågan? Det måste man noga följa, naturligtvis, och det kommer att bero på om Metalls uppgörelse i detta undantagstillstånd sätter en trend på arbetsmarknaden. Jag bedömer att Metall inte sätter någon trend eftersom just den exportinriktade verkstadsindustrins läge försämrats snabbare och djupare än någon annan del av svensk ekonomi; där råder bokstavligen ett undantagstillstånd.

I vårpropositionen i april kommer träffsäkra åtgärder i form av mer resurser till kommunerna. (Finansminister Anders Borg: "Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att stadga upp svensk ekonomi. Vi ska, som vi gjort, tillföra mer pengar för att stärka efterfrågan, vi måste se till att Arbetsförmedlingen har de resurser som krävs för att volymerna inom de olika åtgärderna kan öka. Vi måste också se till att vi har beredskap att tillföra pengar framför allt till kommuner och landsting." (TT den 3 mars).

Till detta kan läggas möjligheten av ytterligare åtgärder mot den inhemska finanskrisen, och att även den självständiga Riksbanken har en meny av åtgärder som finns med i stabiliseringspolitiken.

Men det som verkligen skulle gynna metallarna och det exportorienterade Sverige är ökad efterfrågan på verkstadsprodukter och investeringsvaror från utlandet. Det som kan vända utvecklingen för industrin är fler kunder i utlandet, vilket i sin tur kräver att finanskrisen på våra exportmarknader kraftfullt pressas tillbaka med resoluta åtgärder av regeringarna därstädes.