LO brukar skotta in pengar till sociakdemokraterna när det är riksdagsval. Att LO inte öronmärker en enda extra krona till socialdemokraternas EP-valrörelse kan inte tolkas på något annat sätt än att LO anser att EP-valet är ointressant för deras medlemmar.
LO centralt ger inget extra stöd till socialdemokraternas valbudget med anledning av EP-valet 2009, inte heller i form av arbetskraft.
Av 15 tillfrågade LO-förbund svarade sex (Handels, Hotell och Restaurang, Kommunal, Pappers, Skogs- och Trä och Transport). Alla sex ger samma svar: 0 kronor till Socialdemokraternas EP-valrörelse, och ingen arbetskraft.Byggnads och resterande nio förbund har av något skäl struntat i att svara.
Man kan tycka att bristen på öronmärkta extra bidrag är bra eller dåligt, men att inget EP-bidrag alls ges av LO till Socialdemokraterna måste ses som en kraftfull dementi av det slags yttrande som Mona Sahlin fällde den 13 maj 2009 om att ”Är det någon gång fackrörelsen och partiet ska gå arm i arm, skuldra vid skuldra och fot vid fot är det nu. … Den här gången handlar valet om jobben och de fackliga frågorna.” LO ställer uppenbarligen inte upp på Sahlins tes.
Bristen på svar både 2004 och 2009 är rimligen också en stark indikation på ointresse inom LO för EP-valet. Oviljan att svara kan också bero på att man inom LO skäms över att behöva svara att man inget vill ge till socialdemokraternas EP-valbudget trots att har ett utpräglat LO-tema som huvudbudskap, nämligen ”hotet emot kollektivavtalen”, Lavaldomen och jobben. Även med detta tydliga LO-upplägg misstror tydligen LO-sfärens ledning klokskapen i att lägga några extra pengar på socialdemokraterna i EP-valet.
Varför skall då LO:s medlemmar göra sig besvär och gå och rösta socialdemokratiskt?, blir den naturliga följdfrågan.
fredag 29 maj 2009
måndag 25 maj 2009
Ja till euron, ju förr desto bättre!
Ja till euron, ju förr desto bättre!
Det nya är att euron gått och blivit allmängods och gammal. Den viktiga skillnaden i eurofrågan idag jämfört med dess sjösättning 1999 eller den svenska folkomröstningen 2003 är att det nu gått tio år och viktiga erfarenheter har samlats. Under dessa år har Sverige och Finland råkat ut för en asymmetrisk chock (telekombubblan som sprack), och dagens globala kris. Vi kan även göra en jämförelse mellan utvecklingen i Finland och Sverige, två ganska likartade länder. Några viktiga slutsatser i punktform är:
Eurosamarbetets handelsskapade kraft underskattades kraftigt. Sverige har gjort en långt större förlust av export och import av att stå utanför euron än någon förutsåg. Denna förlust ökar successivt över tiden med ökad integration bland euroländerna.
Eurosamarbetet har genererat en ökning av direkta investeringar mellan euroländerna, som Sverige inte fått del av. Denna förlust ökar successivt över tiden med ökad integration bland euroländerna.
Problem med asymmetriska chocker har inte materialiserats. Trots att Finland drabbats av en asymmetrisk chock har inte euron hindrat landet från att göra en stark återhämtning.
Finland har kommit ikapp Sveriges försprång i BNP/capita. Finland har haft en högre BNP-tillväxt än Sverige.
Från en i utgångsläget högre arbetslöshet har den finska arbetslösheten kommit ned till Sveriges nivå. För kommande år bedömer EU-kommissionen att arbetslösheten blir lägre i Finland än i Sverige.
Finland har haft en något lägre inflation än eurogenomsnittet.
Budgetunderskotten 2009 och 2010 väntas bli lägre i Finland än i Sverige. Finland har starka offentliga finanser jämfört med Sverige.
Allmänna opinionen i Finland, liksom inställningen bland finska ekonomer, är att Finland fattade ett riktigt beslut att gå med i euron från början. En stark omsvängning har skett i opinionen från skepsis till positiv inställning, och det gäller i synnerhet bland finska företagare.
Finland har alltjämt en livaktig och välfungerande demokrati. Hotet kommer inte från Frankfurt.
Svenska utanförskapet medför ett växande demokratiskt underskott för Sverige genom att vårt land inte kan delta i viktiga överläggningar och beslut som påverkar vårt land.
Kronfallet (13 procent senaste året) har inte förmått skydda mot kraftigt fall i export och industriproduktion (volym). Däremot ökar importpriserna på bl.a. livsmedel, kläder och skor och utländsk turism, t ex i Finland.
Allmänna opinionen har svängt.
Enligt den opinionsundersökning som Novus Opinion låtit göra på uppdrag av Folkpartiet är idag stödet för att införa euron som valuta större än motståndet: 47 procent är för och 44 procent är emot. Så sent som 2008 var opinionen den omvända: ca 38 procent för och ca 50 procent emot (se nedan power point bilder). Något överraskande är det kanske att stödet för euron ökar med stigande ålder; ju äldre man är desto mer positiv är man. Annars skulle man kunna tro att nymodigheter först accepteras bland yngre. Livserfarenhet kan kanske utläsas mellan staplarna (bild 3).
Om man ser till stödet inom olika politiska partier är stödet bland Centerns sympatisörer inte långt efter det inom Moderaterna och Folkpartiet liberalerna. En förklaring kan vara bönders nära kontakt med och beroende av EUs jordbrukspolitik och eurokursen? Stödet inom Socialdemokraterna för euron är lägre än i Centern. Bland de partier som stod på ja-sidan i folkomröstningen 2003 är stödet svagast inom Kristdemokraterna. Socialdemokraterna har två starkt euronegativa partier som partners (bild 4).
Uppenbarligen sker en omsvängning i opinionen. Den har inte drivits av partipolitiska överväganden utan är rimligen väljarnas reaktion på en förändrad verklighet. En massiv majoritet anser att det inte hade varit någon nackdel att vara med (bild 5). Fyra av tio har blivit mer positiva till euron som valuta allteftersom tiden går. Rädslan för det okända förefaller smälta bort, eller så överstiger rädslan för att vara utanför euron rädslan för att vara med och innanför (bild 6).
Att ge Socialdemokraterna vetorätt i frågan om övergång till euron kan bli en kvarnsten runt halsen: Väljarna förefaller styras av verklighetens förändring till skillnad mot de politiker som - till skillnad mot Folkpartiet - sitter fast överspelade hållningar fastlagda i dåtid i svallvågorna av folkomröstningen 2003. Eurofrågan kan också komma utvecklas till en renodlad höger/vänsterfråga inför valet 2010. Förr skulle den "konventionella visdomen" bjuda att detta gynnar vänstersidan, men om det gäller 2010 är idag omöjligt att säga.
(Hela rapporten kan läsas på länken http://www2.folkpartiet.se/ImageVault/Images/id_5826/ImageVaultHandler.aspx )
Det nya är att euron gått och blivit allmängods och gammal. Den viktiga skillnaden i eurofrågan idag jämfört med dess sjösättning 1999 eller den svenska folkomröstningen 2003 är att det nu gått tio år och viktiga erfarenheter har samlats. Under dessa år har Sverige och Finland råkat ut för en asymmetrisk chock (telekombubblan som sprack), och dagens globala kris. Vi kan även göra en jämförelse mellan utvecklingen i Finland och Sverige, två ganska likartade länder. Några viktiga slutsatser i punktform är:
Eurosamarbetets handelsskapade kraft underskattades kraftigt. Sverige har gjort en långt större förlust av export och import av att stå utanför euron än någon förutsåg. Denna förlust ökar successivt över tiden med ökad integration bland euroländerna.
Eurosamarbetet har genererat en ökning av direkta investeringar mellan euroländerna, som Sverige inte fått del av. Denna förlust ökar successivt över tiden med ökad integration bland euroländerna.
Problem med asymmetriska chocker har inte materialiserats. Trots att Finland drabbats av en asymmetrisk chock har inte euron hindrat landet från att göra en stark återhämtning.
Finland har kommit ikapp Sveriges försprång i BNP/capita. Finland har haft en högre BNP-tillväxt än Sverige.
Från en i utgångsläget högre arbetslöshet har den finska arbetslösheten kommit ned till Sveriges nivå. För kommande år bedömer EU-kommissionen att arbetslösheten blir lägre i Finland än i Sverige.
Finland har haft en något lägre inflation än eurogenomsnittet.
Budgetunderskotten 2009 och 2010 väntas bli lägre i Finland än i Sverige. Finland har starka offentliga finanser jämfört med Sverige.
Allmänna opinionen i Finland, liksom inställningen bland finska ekonomer, är att Finland fattade ett riktigt beslut att gå med i euron från början. En stark omsvängning har skett i opinionen från skepsis till positiv inställning, och det gäller i synnerhet bland finska företagare.
Finland har alltjämt en livaktig och välfungerande demokrati. Hotet kommer inte från Frankfurt.
Svenska utanförskapet medför ett växande demokratiskt underskott för Sverige genom att vårt land inte kan delta i viktiga överläggningar och beslut som påverkar vårt land.
Kronfallet (13 procent senaste året) har inte förmått skydda mot kraftigt fall i export och industriproduktion (volym). Däremot ökar importpriserna på bl.a. livsmedel, kläder och skor och utländsk turism, t ex i Finland.
Allmänna opinionen har svängt.
Enligt den opinionsundersökning som Novus Opinion låtit göra på uppdrag av Folkpartiet är idag stödet för att införa euron som valuta större än motståndet: 47 procent är för och 44 procent är emot. Så sent som 2008 var opinionen den omvända: ca 38 procent för och ca 50 procent emot (se nedan power point bilder). Något överraskande är det kanske att stödet för euron ökar med stigande ålder; ju äldre man är desto mer positiv är man. Annars skulle man kunna tro att nymodigheter först accepteras bland yngre. Livserfarenhet kan kanske utläsas mellan staplarna (bild 3).
Om man ser till stödet inom olika politiska partier är stödet bland Centerns sympatisörer inte långt efter det inom Moderaterna och Folkpartiet liberalerna. En förklaring kan vara bönders nära kontakt med och beroende av EUs jordbrukspolitik och eurokursen? Stödet inom Socialdemokraterna för euron är lägre än i Centern. Bland de partier som stod på ja-sidan i folkomröstningen 2003 är stödet svagast inom Kristdemokraterna. Socialdemokraterna har två starkt euronegativa partier som partners (bild 4).
Uppenbarligen sker en omsvängning i opinionen. Den har inte drivits av partipolitiska överväganden utan är rimligen väljarnas reaktion på en förändrad verklighet. En massiv majoritet anser att det inte hade varit någon nackdel att vara med (bild 5). Fyra av tio har blivit mer positiva till euron som valuta allteftersom tiden går. Rädslan för det okända förefaller smälta bort, eller så överstiger rädslan för att vara utanför euron rädslan för att vara med och innanför (bild 6).
Att ge Socialdemokraterna vetorätt i frågan om övergång till euron kan bli en kvarnsten runt halsen: Väljarna förefaller styras av verklighetens förändring till skillnad mot de politiker som - till skillnad mot Folkpartiet - sitter fast överspelade hållningar fastlagda i dåtid i svallvågorna av folkomröstningen 2003. Eurofrågan kan också komma utvecklas till en renodlad höger/vänsterfråga inför valet 2010. Förr skulle den "konventionella visdomen" bjuda att detta gynnar vänstersidan, men om det gäller 2010 är idag omöjligt att säga.
(Hela rapporten kan läsas på länken http://www2.folkpartiet.se/ImageVault/Images/id_5826/ImageVaultHandler.aspx )
fredag 22 maj 2009
Officiell hemlighet: Islands EU-medlemskapsansökan kommer i början av juli 2009.
Officiell hemlighet: Islands EU-medlemskapsansökan kommer i början av juli 2009.
Velkominn i EU, Island! Välkommen Island!
Det efterlängtade beskedet är nu en ”officiell hemlighet” i Reykjavik. Island planerar att inlämnar sin EU-medlemskapsansökan någon av de första dagarna i juli 2009. Detta besked är självklart välkommet och viktigt för Island, men det även oerhört glädjande för oss andra.
Inget ont som inte har något gott med sig! Finanskrisens härjning på Island har fokuserat sinnena på nationens öde.
Island har redan genom EES-avtalet och Schengensamarbetet gjort alla åtgärder som krävs för att införa fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital.
Förhandlingen bör därför bli tämligen okomplicerad och ta mindre än ett år. Island bör kunna inta sin plats vid EU-borden sommaren 2010.
Knäckfrågan i förhandlingarna blir fisket. Men det ordnar sig säkert. Har EU sedan start lyckats förhandla in 21 nya medlemsländer kommer det att gå även med Island på för islänningarna acceptabla villkor. Övriga Norden – utom Norge – kommer självklart att både ploga och stödja Islands ansökan så att man kommer med snabbt och smidigt. Att Norge inte samtidigt förhandlar om medlemskap underlättar och gör det möjligt för EU att skräddarsy ett fiskeavtal för Islands behov.
Norge då?
Att opinionen i Norge påverkas av Islands ansökan ska man nog inte tro. Tillgången på olja och gas har gjort rika Norge kaxigt och EF är inte tillräckligt fattigt för att Norge av solidaritetsskäl skulle vilja gå med i EF (”en rikemansklubb”).
Däremot blir EES-avtalet för enbart Norge och Liechtenstein en koloss på lerfötter som kan komma att kollapsa under sin egen tyngd. Då kan EU-opinionen börja röra på sig i Norge för då rör det sig om ekonomi och handel och Ola Normans plånbok.
Velkominn i EU, Island! Välkommen Island!
Det efterlängtade beskedet är nu en ”officiell hemlighet” i Reykjavik. Island planerar att inlämnar sin EU-medlemskapsansökan någon av de första dagarna i juli 2009. Detta besked är självklart välkommet och viktigt för Island, men det även oerhört glädjande för oss andra.
Inget ont som inte har något gott med sig! Finanskrisens härjning på Island har fokuserat sinnena på nationens öde.
Island har redan genom EES-avtalet och Schengensamarbetet gjort alla åtgärder som krävs för att införa fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital.
Förhandlingen bör därför bli tämligen okomplicerad och ta mindre än ett år. Island bör kunna inta sin plats vid EU-borden sommaren 2010.
Knäckfrågan i förhandlingarna blir fisket. Men det ordnar sig säkert. Har EU sedan start lyckats förhandla in 21 nya medlemsländer kommer det att gå även med Island på för islänningarna acceptabla villkor. Övriga Norden – utom Norge – kommer självklart att både ploga och stödja Islands ansökan så att man kommer med snabbt och smidigt. Att Norge inte samtidigt förhandlar om medlemskap underlättar och gör det möjligt för EU att skräddarsy ett fiskeavtal för Islands behov.
Norge då?
Att opinionen i Norge påverkas av Islands ansökan ska man nog inte tro. Tillgången på olja och gas har gjort rika Norge kaxigt och EF är inte tillräckligt fattigt för att Norge av solidaritetsskäl skulle vilja gå med i EF (”en rikemansklubb”).
Däremot blir EES-avtalet för enbart Norge och Liechtenstein en koloss på lerfötter som kan komma att kollapsa under sin egen tyngd. Då kan EU-opinionen börja röra på sig i Norge för då rör det sig om ekonomi och handel och Ola Normans plånbok.
torsdag 21 maj 2009
Kritiska synpunkter på Finanspolitiska rådets rapport.
Kritiska synpunkter på Finanspolitiska rådets rapport.
Finanspolitiska rådet (FR) har under Lars Calmfors ledning avgivit sin rapport för 2009. Här tar jag upp några kritiska synpunkter med fokus på den aktuella debatten. Det gäller internationellt agerande, konjunkturlägets krav, utgiftstaken, kommunala balanskravet, konjunkturanpassad a-kassa, allmän statlig a-kassa, och innebörden av många brasklappar.
FR-rapporten innehåller många värdefulla analyser och förslag, inte minst vad gäller arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken, som jag dock inte tar upp närmare nu. Det finns anledning att återkomma till arbetsmarknadens problem och lösningar.
Internationella dimensionen saknas i rapporten.
Den svenska regeringen agerar dels nationellt, dels internationell. Det senare är främst inom EU, men även IMF och OECD.
I rapporten analyseras enbart det nationella agerandet, dvs. regeringens agerande i Sverige. Detta måste ses som en allvarlig brist eftersom regeringen både influerats av det intensiva EU-samarbetet under krisen, men också anser sig ha påverkat EU-ländernas synsätt och agerande. Regeringen har även begränsats av EU-regler och av kommissionens agerande, eller brist därpå.
Eftersom vår kris bottnar i ett internationellt bortfall i efterfrågan på svensk export är Sveriges arbete internationellt för att häva krisen i resten av världen - dvs. på våra exportmarknader - helt avgörande för Sveriges återhämtning.
EU-politiken hittills har framför allt gällt att söka etablera ett gemensamt synsätt och gemensamma åtgärder för att medlemsländerna snabbt ska stabilisera sina finansiella sektorer. Det är frågan om riktlinjeöverenskommelser utan rättsligt bindande status, men med status som politiska åtaganden. I den diskussion har funnits erfarenheterna från svenska bankkrisen, men även politiska riktlinjebeslut om EU-målen för finanspolitikens expansiva inriktning.
Men EU-dimensionen i finans- och stabilitetspolitiken finns inte med i rapporten. Det beror inte på att information skulle saknas. Tvärtom. Inför varje ekofin-möte och varje toppmöte har regeringen redovisat sina positioner och förhandlingsupplägg, och återrapportering sker alltid. Förutom i EU-nämndens handlingar finns det ofta uppteckningar som är tillgängliga och offentliga en kort tid efter mötet. (Den internationella dimensionen faller väl in under §5 och §7 i rådets instruktion.)
FR-rapporten speglar ett numera överspelat nationalstatsperspektiv, och också ett läroboksperspektiv. Sverige är dock sedan 1995 medlem i en union som är av mycket stor betydelse för Sveriges ekonomiska politik.
Vad är rationell politik i ett extremt osäkert konjunkturläge?
Vi har en unik kris. Ingen del av den har sin orsak i felgrepp gjorda inom Sverige. Krisen är samtidig över hela världen och har sina rötter i den amerikanska finansiella sektorn. Den har för Sverige inneburit ett extremt snabbt fall i efterfrågan från utlandet på svenska varor och tjänster.
Prognosmakarna famlar efter förebilder till dagens situation, men de finns knappast. Man tvingas gripa tillbaka på 1930-talet och senare nationella finansiella kriser för att finna vägledning. Allt dock av tveksam relevans 2008-9.
Samtidigt har världens centralbanker och regeringar, till skillnad mot 1930-talet, svarat på krisen med en expansiv politik som saknar motstycke i världshistorien. Aldrig har så många centralbanker sänkt sina räntor så mycket för att rädda jobben för så många. Samma sak med regeringarna: automatiska stabilisatorer har tillåtits slå igenom fullt ut nästan överallt. Regeringar har kompletterat detta med särskilda (diskretionära) beslut om sänkta skatter och ökade offentliga utgifter. Allt för att öka efterfrågan och, i nästa led, med fler jobb och högre inkomster än eljest som resultat.
Krisens unika omfattning, styrka och hastighet i kombination med de exempellösa motåtgärderna - som ännu inte alls hunnit mognat ut - gör att prognoserna för 2010 och 2011 är extremt osäkra, och helt opålitliga Det erkänner alla prognosmakare när de pressas att kvalitetssäkra sina förutsägelser.
Nästa beslutstillfälle för regeringen är höstbudgeten (BP 09) som läggs i september 2009, avseende åren 2010, 2011 och åren därefter.
I detta läge, vad är mest rationella beslutfattande för en regering som den svenska? Är det - som FR gör - att omgående besluta om nya åtaganden som ökar underskotten? Eller är det att avvakta för att se hur konjunkturen utvecklas och vad effekten blir av de redan insatta - men ännu inte utmognade - massiva motåtgärderna?
Man bör lägga märke till att FRs förslag - som jag förstår dispositionen - primärt gäller att "[ytterligare stimulanser . ] bör sannolikt sättas in under 2010" (s 1, sammanfattningen). Alltså inte primärt beslut om 2009 att tas nu i maj 2009, eftersom FR inte ens har med ett förslag beträffande år 2009 i sammanfattningen av rapporten. (Det finns dock ett sådant inne i texten, s 10.)
FR:s förslag kan i efterhand eller redan om nåot halvår visa sig vara riktigt, men det vet vi inte. Åtgärden kan också visa sig oriktig och feltajmad.
Slutsats: Vi bör inte binda oss nu att avisera ny politik, utan inta en avvaktande hållning till BP 09 i första hand, och dessutom avvisa den ofta förekommande övertron på en regerings möjligheter i detta skede i krisen. Regeringen bör i finanspolitiken fokusera på bibehållen handlingsfrihet genom att värna stabiliteten i de offentliga finanserna i kombination med god beredskap för nya åtgärder.
Bryta igenom utgiftstaket?
Att utgiftstaket kan genombrytas i exceptionella lägen är redan klart i lagen, och är närmast en truism. Det är naturligtvis ingen slump att lagen är så formulerad.
Det som istället bör hålla tillbaka varje regering från att bryta igenom utgiftstaken är att taken då förlorar i trovärdighet. Eftersom det tar tid att förtjäna trovärdighet, och den på kort tid kan spelas bort vore ett genombrott ett allvarligt steg att ta.
Om man har denna syn på hur bl. a marknader och politiskt agerande fungerar blir FRs utsaga att "Utgiftstaken har inget egenvärde" (ss 14 och 78) för mig obegriplig.
Tvärtom, att hålla fast vid utgiftstaken har definitivt ett egenvärde, nämligen värdet av att inte förlora trovärdighet i framtida budgetpolitik, och att undvika att riskera bl. a högre långa räntor och ökad politisk osäkerhet om den framtida budgetpolitiken.
FR menar att regeringen i ett tidigt skede bör signalera att man ger upp ansträngningarna att hålla utgiftstaken. Regeringen ska ta initiativ i riksdagen för att göra genombrottet "i ordnade former". Med ordnade former menas, framgår av texten, en blocköverskridande överenskommelse i riksdagen. Men - bortsett från att oppositionen (socialdemokraterna och vänsterpartiet) redan har för egen del beslutat om högre utgiftstak än regeringen i sina budgetalternativ - varför skulle regeringen spela bort trovärdighet nu "trots att det inte finns akuta skäl att ompröva utgiftstaket för 2010." (s 14)? Regeringen ska tydligen både behålla taket och samtidigt vara inställd på att slopa det.
Argumentationen från FRs sida blir inte bättre av att rådet tolkar på egen fri hand vad lagstiftaren menat när taken och nuvarande budgetlag infördes. Varför stödjer man sig inte på proposition och utskottsbetänkanden, som - förutom lagtexten - är de dokument om utgiftstaken som varje regering har att rätta sig efter?
Tidsbegränsad höjning av a-kassan.
FR föreslår en tidsbegränsad höjning av a-kasseersättningen i konjunkturnedgång bl a för att öka efterfrågan och av fördelningspolitiska skäl.
I det politiska landskapet är läget det att oppositionen vill höja a-kassan permanent till FRs nivå. Därför fungerar förslaget för oppositionen aldrig som en anti-cyklisk åtgärd.
Med ett sådant här system ska a-kasseersättningen sänkas när konjunkturen förbättras. Det finns dock problem med detta. Det första är att det är svårt för beslutsfattarna att veta var i konjunkturcykeln man befinner sig förrän efteråt. Det andra är den välbekanta politiska svårigheten att sänka förmåner efter en period med påfrestningar för väljarna. De förväntar sig kompensation och återhämtning - inte motsatsen! För det tredje, även om systemet fungerar i Nordamerika är det inte säkert att det skulle kunna fungera här i Sverige där vi har en helt annan styrka hos fackföreningsrörelsen.
Allmän statlig obligatorisk arbetslöshetskassa.
En allmän obligatorisk arbetslöshetskassa som administreras av staten bör införas, föreslår FR (bl.a s 197). Det är bara att instämma. Knäckfrågan är dock om detta går att göra med bibehållande av nuvarande system med fackligt administrerade kassor. Svaret förefaller vara nej, det går inte. Därmed måste fackföreningsrörelsen i denna fråga nedkämpas i vad facket uppfattar som dels en strid om makten, dels en strid om - ur deras synpunkt - hög organisationsgrad som gynnar en ansvarsfull lönebildning. Motfrågan är varför arbetslöshet inte vore bra om alla är försäkrade mot precis som sjukdom och ålderdom genom våra statliga och obligatoriska sjuk- och pensionsförsäkringar. Hade vi haft det idag hade ca 1 milj människor varit tryggare, dvs de som aldrig varit med i a-kassa, och de som lämnat a-kassan. Är den fackliga organisationsgraden verkligen viktigare än tryggheten för en miljon arbetstagare? Svaret är nej, naturligtvis.
Balanskravet på kommunerna.
Balanskravet på kommunerna bör modifieras så att kommunernas agerande inte förstärker konjunktursvängarna. En sådan reform måste ske utan att man ruckar på det grundläggande kravet på balans i kommunernas budgetar sett över två-tre år (i princip en konjunkturcykel). Automatiska statsbidragsvariationer, som FR föreslår, skulle knappast i praktiken skänka en tillräckligt disciplinerande verkan på kommunernas ekonomiska planering. FRs förslag skulle öppna ett idag tämligen robust system för lobbyism, och som sannolikt inte skulle disciplinera kommunerna att långsiktigt ta hundraprocentigt ansvar för balans i budgetarna.
Automatisk balansering och automatiserade statliga utbetalningar.
FR anser att den uppgörelse är olycklig som gjorts mellan de fem partier som står bakom pensionsuppgörelsen om att sprida över flera år den anpassning som krävs när inkomsterna stiger/sjunker (modifierad "broms").
Motivet för FR är att "det är bättre för pensionssystemets långsiktiga trovärdighet om sådana åtgärder [när tillgångarna t ex fallit kraftigt i värde] sker diskretionärt via stasbudgeten än genom förändringar i reglerna för pensionernas balansering." (s 77). Men varför blir trovärdigheten större för pensionssystemet när detsamma görs mindre autonomt och mer beroende av beslut som involverar statsbudgeten? Och vad händer med trovärdigheten för budgetpolitiken och utgiftstaken om detta automatiserade ansvar för staten att betala pensioner - en verklig potentiell gökunge! - läggs på statsbudgeten istället för att hanteras inom pensionssystemet? Det är svårt att följa logiken.
Samma något obekymrade inställning till budgetpolitikens trovärdighet återfinns i avsnittet om kommunala statsbidrag. FR vill även här automatisera utbetalningarna enligt en "fastslagen regel" och utan hänsyn till vad den regeln innebär för variationen i statens finanser, som dessutom redan i utgångsläget är betydligt mer konjunkturkänsliga än kommunernas.
Motivet för FR-förslaget om en "fastlagd regel" är att på så sätt skulle göra förutsättningarna för kommunernas ekonomiska budgetering mer förutsägbar. Det är riktigt - men motsatsen drabbar staten, dessvärre, som får en mer oförutsägbar budgetutveckling. Även det bör ges viss vikt.
Risk för överdrifter av åsiktsskillnader.
Noteras bör att FR-majoriteten skriver - apropå att man likt mig kan ha en annan uppfattning än FR - att det "finns högst respektabla argument för en mer försiktig hållning" än den som FR står för när det gäller expansiv finanspolitik (s 7).
Det är även värt att notera FR slutsats om finanspolitikens begränsade möjligheter för att hejda nedgången: ". konjunkturförsvagningen är så stark att den ekonomiska politikens möjligheter att motverka den är begränsade. . Det är en fråga på marginalen hur stora finanspolitiska stimulanser som bör sättas in ." (s 6).
Rådet - liksom jag själv - pekar faktiskt på risken för att i närtid ha spelat bort handlingsmöjligheterna om recessionens blir både mycket djup och utdragen. "Alltför stora stimulanser i nuläget [skulle] kunna begränsa utrymmet för ytterligare stimulanser i ett senare läge när behovet kan vara ännu större [än 2020]" (s 7). Rådet pekar också på risken att "underskotten skulle kunna skapa förväntningar om kommande skattehöjningar, vilket kan leda till att hushållen börjar spara mer. Detta skulle kunna skapa åtstramade effekter längre fram." (s.k. ricardiansk ekvivalens). Rådet pekar också på risken för stigande långa räntor om trovärdigheten i budgetpolitiken rubbas: "[Åtstramande] effekter uppkommer också om trovärdighetsproblem för finanspolitiken driver upp de långa räntorna."
När man som jag sammanställer dessa brasklappar och reservationer i texten i rapporten undrar jag naturligtvis hur stora skillnaderna i synsätt egentligen är.
Finanspolitiska rådet (FR) har under Lars Calmfors ledning avgivit sin rapport för 2009. Här tar jag upp några kritiska synpunkter med fokus på den aktuella debatten. Det gäller internationellt agerande, konjunkturlägets krav, utgiftstaken, kommunala balanskravet, konjunkturanpassad a-kassa, allmän statlig a-kassa, och innebörden av många brasklappar.
FR-rapporten innehåller många värdefulla analyser och förslag, inte minst vad gäller arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken, som jag dock inte tar upp närmare nu. Det finns anledning att återkomma till arbetsmarknadens problem och lösningar.
Internationella dimensionen saknas i rapporten.
Den svenska regeringen agerar dels nationellt, dels internationell. Det senare är främst inom EU, men även IMF och OECD.
I rapporten analyseras enbart det nationella agerandet, dvs. regeringens agerande i Sverige. Detta måste ses som en allvarlig brist eftersom regeringen både influerats av det intensiva EU-samarbetet under krisen, men också anser sig ha påverkat EU-ländernas synsätt och agerande. Regeringen har även begränsats av EU-regler och av kommissionens agerande, eller brist därpå.
Eftersom vår kris bottnar i ett internationellt bortfall i efterfrågan på svensk export är Sveriges arbete internationellt för att häva krisen i resten av världen - dvs. på våra exportmarknader - helt avgörande för Sveriges återhämtning.
EU-politiken hittills har framför allt gällt att söka etablera ett gemensamt synsätt och gemensamma åtgärder för att medlemsländerna snabbt ska stabilisera sina finansiella sektorer. Det är frågan om riktlinjeöverenskommelser utan rättsligt bindande status, men med status som politiska åtaganden. I den diskussion har funnits erfarenheterna från svenska bankkrisen, men även politiska riktlinjebeslut om EU-målen för finanspolitikens expansiva inriktning.
Men EU-dimensionen i finans- och stabilitetspolitiken finns inte med i rapporten. Det beror inte på att information skulle saknas. Tvärtom. Inför varje ekofin-möte och varje toppmöte har regeringen redovisat sina positioner och förhandlingsupplägg, och återrapportering sker alltid. Förutom i EU-nämndens handlingar finns det ofta uppteckningar som är tillgängliga och offentliga en kort tid efter mötet. (Den internationella dimensionen faller väl in under §5 och §7 i rådets instruktion.)
FR-rapporten speglar ett numera överspelat nationalstatsperspektiv, och också ett läroboksperspektiv. Sverige är dock sedan 1995 medlem i en union som är av mycket stor betydelse för Sveriges ekonomiska politik.
Vad är rationell politik i ett extremt osäkert konjunkturläge?
Vi har en unik kris. Ingen del av den har sin orsak i felgrepp gjorda inom Sverige. Krisen är samtidig över hela världen och har sina rötter i den amerikanska finansiella sektorn. Den har för Sverige inneburit ett extremt snabbt fall i efterfrågan från utlandet på svenska varor och tjänster.
Prognosmakarna famlar efter förebilder till dagens situation, men de finns knappast. Man tvingas gripa tillbaka på 1930-talet och senare nationella finansiella kriser för att finna vägledning. Allt dock av tveksam relevans 2008-9.
Samtidigt har världens centralbanker och regeringar, till skillnad mot 1930-talet, svarat på krisen med en expansiv politik som saknar motstycke i världshistorien. Aldrig har så många centralbanker sänkt sina räntor så mycket för att rädda jobben för så många. Samma sak med regeringarna: automatiska stabilisatorer har tillåtits slå igenom fullt ut nästan överallt. Regeringar har kompletterat detta med särskilda (diskretionära) beslut om sänkta skatter och ökade offentliga utgifter. Allt för att öka efterfrågan och, i nästa led, med fler jobb och högre inkomster än eljest som resultat.
Krisens unika omfattning, styrka och hastighet i kombination med de exempellösa motåtgärderna - som ännu inte alls hunnit mognat ut - gör att prognoserna för 2010 och 2011 är extremt osäkra, och helt opålitliga Det erkänner alla prognosmakare när de pressas att kvalitetssäkra sina förutsägelser.
Nästa beslutstillfälle för regeringen är höstbudgeten (BP 09) som läggs i september 2009, avseende åren 2010, 2011 och åren därefter.
I detta läge, vad är mest rationella beslutfattande för en regering som den svenska? Är det - som FR gör - att omgående besluta om nya åtaganden som ökar underskotten? Eller är det att avvakta för att se hur konjunkturen utvecklas och vad effekten blir av de redan insatta - men ännu inte utmognade - massiva motåtgärderna?
Man bör lägga märke till att FRs förslag - som jag förstår dispositionen - primärt gäller att "[ytterligare stimulanser . ] bör sannolikt sättas in under 2010" (s 1, sammanfattningen). Alltså inte primärt beslut om 2009 att tas nu i maj 2009, eftersom FR inte ens har med ett förslag beträffande år 2009 i sammanfattningen av rapporten. (Det finns dock ett sådant inne i texten, s 10.)
FR:s förslag kan i efterhand eller redan om nåot halvår visa sig vara riktigt, men det vet vi inte. Åtgärden kan också visa sig oriktig och feltajmad.
Slutsats: Vi bör inte binda oss nu att avisera ny politik, utan inta en avvaktande hållning till BP 09 i första hand, och dessutom avvisa den ofta förekommande övertron på en regerings möjligheter i detta skede i krisen. Regeringen bör i finanspolitiken fokusera på bibehållen handlingsfrihet genom att värna stabiliteten i de offentliga finanserna i kombination med god beredskap för nya åtgärder.
Bryta igenom utgiftstaket?
Att utgiftstaket kan genombrytas i exceptionella lägen är redan klart i lagen, och är närmast en truism. Det är naturligtvis ingen slump att lagen är så formulerad.
Det som istället bör hålla tillbaka varje regering från att bryta igenom utgiftstaken är att taken då förlorar i trovärdighet. Eftersom det tar tid att förtjäna trovärdighet, och den på kort tid kan spelas bort vore ett genombrott ett allvarligt steg att ta.
Om man har denna syn på hur bl. a marknader och politiskt agerande fungerar blir FRs utsaga att "Utgiftstaken har inget egenvärde" (ss 14 och 78) för mig obegriplig.
Tvärtom, att hålla fast vid utgiftstaken har definitivt ett egenvärde, nämligen värdet av att inte förlora trovärdighet i framtida budgetpolitik, och att undvika att riskera bl. a högre långa räntor och ökad politisk osäkerhet om den framtida budgetpolitiken.
FR menar att regeringen i ett tidigt skede bör signalera att man ger upp ansträngningarna att hålla utgiftstaken. Regeringen ska ta initiativ i riksdagen för att göra genombrottet "i ordnade former". Med ordnade former menas, framgår av texten, en blocköverskridande överenskommelse i riksdagen. Men - bortsett från att oppositionen (socialdemokraterna och vänsterpartiet) redan har för egen del beslutat om högre utgiftstak än regeringen i sina budgetalternativ - varför skulle regeringen spela bort trovärdighet nu "trots att det inte finns akuta skäl att ompröva utgiftstaket för 2010." (s 14)? Regeringen ska tydligen både behålla taket och samtidigt vara inställd på att slopa det.
Argumentationen från FRs sida blir inte bättre av att rådet tolkar på egen fri hand vad lagstiftaren menat när taken och nuvarande budgetlag infördes. Varför stödjer man sig inte på proposition och utskottsbetänkanden, som - förutom lagtexten - är de dokument om utgiftstaken som varje regering har att rätta sig efter?
Tidsbegränsad höjning av a-kassan.
FR föreslår en tidsbegränsad höjning av a-kasseersättningen i konjunkturnedgång bl a för att öka efterfrågan och av fördelningspolitiska skäl.
I det politiska landskapet är läget det att oppositionen vill höja a-kassan permanent till FRs nivå. Därför fungerar förslaget för oppositionen aldrig som en anti-cyklisk åtgärd.
Med ett sådant här system ska a-kasseersättningen sänkas när konjunkturen förbättras. Det finns dock problem med detta. Det första är att det är svårt för beslutsfattarna att veta var i konjunkturcykeln man befinner sig förrän efteråt. Det andra är den välbekanta politiska svårigheten att sänka förmåner efter en period med påfrestningar för väljarna. De förväntar sig kompensation och återhämtning - inte motsatsen! För det tredje, även om systemet fungerar i Nordamerika är det inte säkert att det skulle kunna fungera här i Sverige där vi har en helt annan styrka hos fackföreningsrörelsen.
Allmän statlig obligatorisk arbetslöshetskassa.
En allmän obligatorisk arbetslöshetskassa som administreras av staten bör införas, föreslår FR (bl.a s 197). Det är bara att instämma. Knäckfrågan är dock om detta går att göra med bibehållande av nuvarande system med fackligt administrerade kassor. Svaret förefaller vara nej, det går inte. Därmed måste fackföreningsrörelsen i denna fråga nedkämpas i vad facket uppfattar som dels en strid om makten, dels en strid om - ur deras synpunkt - hög organisationsgrad som gynnar en ansvarsfull lönebildning. Motfrågan är varför arbetslöshet inte vore bra om alla är försäkrade mot precis som sjukdom och ålderdom genom våra statliga och obligatoriska sjuk- och pensionsförsäkringar. Hade vi haft det idag hade ca 1 milj människor varit tryggare, dvs de som aldrig varit med i a-kassa, och de som lämnat a-kassan. Är den fackliga organisationsgraden verkligen viktigare än tryggheten för en miljon arbetstagare? Svaret är nej, naturligtvis.
Balanskravet på kommunerna.
Balanskravet på kommunerna bör modifieras så att kommunernas agerande inte förstärker konjunktursvängarna. En sådan reform måste ske utan att man ruckar på det grundläggande kravet på balans i kommunernas budgetar sett över två-tre år (i princip en konjunkturcykel). Automatiska statsbidragsvariationer, som FR föreslår, skulle knappast i praktiken skänka en tillräckligt disciplinerande verkan på kommunernas ekonomiska planering. FRs förslag skulle öppna ett idag tämligen robust system för lobbyism, och som sannolikt inte skulle disciplinera kommunerna att långsiktigt ta hundraprocentigt ansvar för balans i budgetarna.
Automatisk balansering och automatiserade statliga utbetalningar.
FR anser att den uppgörelse är olycklig som gjorts mellan de fem partier som står bakom pensionsuppgörelsen om att sprida över flera år den anpassning som krävs när inkomsterna stiger/sjunker (modifierad "broms").
Motivet för FR är att "det är bättre för pensionssystemets långsiktiga trovärdighet om sådana åtgärder [när tillgångarna t ex fallit kraftigt i värde] sker diskretionärt via stasbudgeten än genom förändringar i reglerna för pensionernas balansering." (s 77). Men varför blir trovärdigheten större för pensionssystemet när detsamma görs mindre autonomt och mer beroende av beslut som involverar statsbudgeten? Och vad händer med trovärdigheten för budgetpolitiken och utgiftstaken om detta automatiserade ansvar för staten att betala pensioner - en verklig potentiell gökunge! - läggs på statsbudgeten istället för att hanteras inom pensionssystemet? Det är svårt att följa logiken.
Samma något obekymrade inställning till budgetpolitikens trovärdighet återfinns i avsnittet om kommunala statsbidrag. FR vill även här automatisera utbetalningarna enligt en "fastslagen regel" och utan hänsyn till vad den regeln innebär för variationen i statens finanser, som dessutom redan i utgångsläget är betydligt mer konjunkturkänsliga än kommunernas.
Motivet för FR-förslaget om en "fastlagd regel" är att på så sätt skulle göra förutsättningarna för kommunernas ekonomiska budgetering mer förutsägbar. Det är riktigt - men motsatsen drabbar staten, dessvärre, som får en mer oförutsägbar budgetutveckling. Även det bör ges viss vikt.
Risk för överdrifter av åsiktsskillnader.
Noteras bör att FR-majoriteten skriver - apropå att man likt mig kan ha en annan uppfattning än FR - att det "finns högst respektabla argument för en mer försiktig hållning" än den som FR står för när det gäller expansiv finanspolitik (s 7).
Det är även värt att notera FR slutsats om finanspolitikens begränsade möjligheter för att hejda nedgången: ". konjunkturförsvagningen är så stark att den ekonomiska politikens möjligheter att motverka den är begränsade. . Det är en fråga på marginalen hur stora finanspolitiska stimulanser som bör sättas in ." (s 6).
Rådet - liksom jag själv - pekar faktiskt på risken för att i närtid ha spelat bort handlingsmöjligheterna om recessionens blir både mycket djup och utdragen. "Alltför stora stimulanser i nuläget [skulle] kunna begränsa utrymmet för ytterligare stimulanser i ett senare läge när behovet kan vara ännu större [än 2020]" (s 7). Rådet pekar också på risken att "underskotten skulle kunna skapa förväntningar om kommande skattehöjningar, vilket kan leda till att hushållen börjar spara mer. Detta skulle kunna skapa åtstramade effekter längre fram." (s.k. ricardiansk ekvivalens). Rådet pekar också på risken för stigande långa räntor om trovärdigheten i budgetpolitiken rubbas: "[Åtstramande] effekter uppkommer också om trovärdighetsproblem för finanspolitiken driver upp de långa räntorna."
När man som jag sammanställer dessa brasklappar och reservationer i texten i rapporten undrar jag naturligtvis hur stora skillnaderna i synsätt egentligen är.
tisdag 19 maj 2009
Exit Mats Bergstrand på DN-debatt
Jag får mig ett gott skratt när jag läser Mats Bergstrands ”Tack för mig”-spalt på DN-debatt idag. Tänk att mitt mejl till chefredaktör Jan Wifstrand för fyra år sedan skavt i skon så länge! I ärlighetens namn bör tilläggas att MB trots att han uppenbarligen blev riktigt sur faktiskt inte ratat mina artiklar i större utsträckning än andras sedan dess. Jag frågade helt enkelt MBs chef varför det ansågs av intresse för DNs läsare att MB på det ytterst knappa debatt- och replikutrymmet fick beskriva självklarheter om hur han skötte sitt jobb och läget i journalistvärlden. (Frågan kvarstår, dessutom.)
Idag skriver MB i sin sista spalt om olika historiska tillfällen där han anser sig ha avgjort skeendet med olika artiklar. En pikant detalj är att han placerar tiden för Nils Lundgrens devalverings-förespråkande artikel hösten 1992 tidsmässigt efter kronfallet. Undrar om han lyckas få in en rättelse i morgondagens DN?
Nu ska jag iväg och delta i hearing om Finanspolitiska rådets rapport, med Calmfors, Borg och finansutskottet. Slå på TVn om du vill titta.
Idag skriver MB i sin sista spalt om olika historiska tillfällen där han anser sig ha avgjort skeendet med olika artiklar. En pikant detalj är att han placerar tiden för Nils Lundgrens devalverings-förespråkande artikel hösten 1992 tidsmässigt efter kronfallet. Undrar om han lyckas få in en rättelse i morgondagens DN?
Nu ska jag iväg och delta i hearing om Finanspolitiska rådets rapport, med Calmfors, Borg och finansutskottet. Slå på TVn om du vill titta.
måndag 18 maj 2009
Snabbanalys av partiledardebatten 17/5 (rättad)
Färre jobb med högre skatter.
Vänsterpartiernas (S,V,MP) skattepolitik förefaller tvångsmässigt inriktad på högre skatter. Vare sig det är hög- eller lågkonjunktur är lösningen högre skatter. Samtidigt bedyrar alla tre partierna att jobben är den viktigaste frågan. Men högre skatter motverkar i rådande krisartade konjunkturläge fler jobb. Trots att Sverige behöver ökad efterfrågan på varor och tjänster kommer oppositionen – om den skulle vinna valet – att istället minska efterfrågan med sina skattehöjningar. Detta efterfrågebortfall kan inte smusslas undan genom tal om ändrad fördelning, ”rättvisa” osv. Nettot blir mindre efterfrågan på jobb om man höjer skatter i lågkonjunktur jämfört med om man inte höjer skatter. I praktiken är inte jobben viktigast.
I fråga om koldioxidskatt var oppositionen förvirrad och motstridig internt.
Euron
Det nya i eurodebatten jämfört med 2003 är den vunna erfarenheten: Vi vet att domedagsprofetiorna om massarbetslöshet och underminerad demokrati i euroländerna inte slog in. Vi vet att eurosamarbetet i krisen fungerat väl, varit synnerligen viktigt, att Sverige inte fått vara med om besluten, och vi vet att den ekonomiska utvecklingen i eurolandet Finland varit bättre under dessa år än utvecklingen i Sverige. Finland har inte drabbats av asymmetriska chocker eller felaktigt satt ränta, utan har visat sig vara ett land väl lämpat för euromedlemskap. Vi vet att finska småföretag helt svängt till förmån för euron. Osv. Och var finns svensk solidaritet med avskedade finska arbetare, som blivit utkonkurrerade av den svaga svenska kronan? De problem som en del euroländer har haft och som nu fördjupats har inte med euron att göra utan är det gamla vanliga: dålig budgetkontroll och oförmåga till omställning till konkurrenternas frammarsch. Det är ju tio års erfarenhet av euron som borde lyftas fram – inte de gamla ståndpunkterna från 2003 en gång till.
Ökar klyftorna?
Under socialdemokratisk ledning i tolv år ökade inkomstklyftorna i Sverige.
Men, man får skilja på inkomstklyftor och förmögenhetsklyftor. Arbetslöshet leder ökade inkomstklyftor. Krisen har dock medfört dramatisk utjämning av förmögenhetsskillnader vilket bör glädja dem med enbart fördelning och inte har tillväxt i målsättningen för politik. Förra året sjönk Stockholmsbörsen med 45 procent, och har sedan gått upp med knappt 20 procent; netto minus 34 procent. De rika aktieägarna har blivit väsentligt fattigare. Det bör glädja t ex vänsterpartiet. Dessvärre drabbar nedgången alla som sparar i aktier, dvs. även pensionssparare. Slutsatsen är alltså att större förmögenhetsvärden och större klyftor bland aktieägarna kan gynna pensionärerna.
Klimatpolitik utan kärnkraft
Hur kan kärnkraftmotståndarna tillåtas ha en moraliskt hög svansföring i klimatdebatten? Med deras politik skulle Sverige och övriga Europa släppt ut många hundra miljoner ton koldioxid mer än Europa redan gör och har gjort sedan 1970-talet.
Ungdomsarbetslöshet och skola
Ingen har något bra recept på kort sikt som inte går ut över äldre arbetskraft. Sänkta kostnader för unga gör i dagsläget äldre (50+) mer arbetslösa, och för de äldre är det faktiskt svårare att åter komma in på arbetsmarknaden än för unga, som bl. a i går in och ut i jobb i en helt annan utsträckning. Borttagen LAS gör att fler företag vill anställa, men det gäller inte bara ungdomar utan alla med svag anknytning till arbetsmarknaden – dvs. även de med invandrarbakgrund. Ingen nackdel förvisso!
Vänsterpartiernas (S,V,MP) skattepolitik förefaller tvångsmässigt inriktad på högre skatter. Vare sig det är hög- eller lågkonjunktur är lösningen högre skatter. Samtidigt bedyrar alla tre partierna att jobben är den viktigaste frågan. Men högre skatter motverkar i rådande krisartade konjunkturläge fler jobb. Trots att Sverige behöver ökad efterfrågan på varor och tjänster kommer oppositionen – om den skulle vinna valet – att istället minska efterfrågan med sina skattehöjningar. Detta efterfrågebortfall kan inte smusslas undan genom tal om ändrad fördelning, ”rättvisa” osv. Nettot blir mindre efterfrågan på jobb om man höjer skatter i lågkonjunktur jämfört med om man inte höjer skatter. I praktiken är inte jobben viktigast.
I fråga om koldioxidskatt var oppositionen förvirrad och motstridig internt.
Euron
Det nya i eurodebatten jämfört med 2003 är den vunna erfarenheten: Vi vet att domedagsprofetiorna om massarbetslöshet och underminerad demokrati i euroländerna inte slog in. Vi vet att eurosamarbetet i krisen fungerat väl, varit synnerligen viktigt, att Sverige inte fått vara med om besluten, och vi vet att den ekonomiska utvecklingen i eurolandet Finland varit bättre under dessa år än utvecklingen i Sverige. Finland har inte drabbats av asymmetriska chocker eller felaktigt satt ränta, utan har visat sig vara ett land väl lämpat för euromedlemskap. Vi vet att finska småföretag helt svängt till förmån för euron. Osv. Och var finns svensk solidaritet med avskedade finska arbetare, som blivit utkonkurrerade av den svaga svenska kronan? De problem som en del euroländer har haft och som nu fördjupats har inte med euron att göra utan är det gamla vanliga: dålig budgetkontroll och oförmåga till omställning till konkurrenternas frammarsch. Det är ju tio års erfarenhet av euron som borde lyftas fram – inte de gamla ståndpunkterna från 2003 en gång till.
Ökar klyftorna?
Under socialdemokratisk ledning i tolv år ökade inkomstklyftorna i Sverige.
Men, man får skilja på inkomstklyftor och förmögenhetsklyftor. Arbetslöshet leder ökade inkomstklyftor. Krisen har dock medfört dramatisk utjämning av förmögenhetsskillnader vilket bör glädja dem med enbart fördelning och inte har tillväxt i målsättningen för politik. Förra året sjönk Stockholmsbörsen med 45 procent, och har sedan gått upp med knappt 20 procent; netto minus 34 procent. De rika aktieägarna har blivit väsentligt fattigare. Det bör glädja t ex vänsterpartiet. Dessvärre drabbar nedgången alla som sparar i aktier, dvs. även pensionssparare. Slutsatsen är alltså att större förmögenhetsvärden och större klyftor bland aktieägarna kan gynna pensionärerna.
Klimatpolitik utan kärnkraft
Hur kan kärnkraftmotståndarna tillåtas ha en moraliskt hög svansföring i klimatdebatten? Med deras politik skulle Sverige och övriga Europa släppt ut många hundra miljoner ton koldioxid mer än Europa redan gör och har gjort sedan 1970-talet.
Ungdomsarbetslöshet och skola
Ingen har något bra recept på kort sikt som inte går ut över äldre arbetskraft. Sänkta kostnader för unga gör i dagsläget äldre (50+) mer arbetslösa, och för de äldre är det faktiskt svårare att åter komma in på arbetsmarknaden än för unga, som bl. a i går in och ut i jobb i en helt annan utsträckning. Borttagen LAS gör att fler företag vill anställa, men det gäller inte bara ungdomar utan alla med svag anknytning till arbetsmarknaden – dvs. även de med invandrarbakgrund. Ingen nackdel förvisso!
fredag 15 maj 2009
Snabbanalys av Socialdemokraternas valmanifest
Övergripande synpunkter
Socialdemokraterna fortsätter att försöka skrämma väljarna när det gäller de svenska kollektivavtalen och de fackliga rättigheterna. Genom att vilja lyfta upp alltför mycket av arbetsmarknadspolitiken på EU-nivå hotar Socialdemokraterna i själva verket den svenska modellen.
Socialdemokraternas önskan att riva upp utstationeringsdirektivet är en riskfylld strategi, med tanke på att Sverige har en arbetsrätt som skiljer sig markant från vad som är vanligt i övriga EU. I Sverige står parterna i fokus och bestämmer i stor utsträckning. I andra länder ligger mer ansvar på staten. Risken är stor att en omförhandling inte skulle leda alls i rätt riktning. Resultatet kan bli det motsatt: mera stat och mindre parterna Även vår svenska EU-kommissionär Margot Wallström är negativ till att ändra direktivet av det skälet.
Lavaldomen hotar inte den svenska modellen med kollektivavtal. Domen ger utrymme för att stoppa lönedumpning. Fackförbunden har möjlighet att kräva minimilöner enligt svenska kollektivavtal ifall löner eller andra anställningsvillkor avviker väsentligt. Det som ställs är krav på transparanta avtal, dvs. att förhandlingar om kollektivavtal ska vara öppna och tydliga för alla parter.
Innehållet i Socialdemokraternas valmanifest är i stora delar otydligt och vagt. Hur vill Socialdemokraterna åstadkomma de mål som de vill sätta upp?
Av särskilt intresse i manifestet:
Halverad ungdomsarbetslöshet i EU senast till 2015 bland unga som inte studerar. Unga ska erbjudas jobb, utbildning och praktik
Nytt samlat klimatdirektiv i EU för att uppnå klimatmålen
15 procent av EUs jordbruksmark ska vara ekologiskt odlad år 2015.
Inrätta ett nationellt FBI i Sverige som effektivare kan samordna brottsbekämpning i EU.
FP kommentarer följer nedan.
Fler jobb, trygga jobb och rättvisa villkor
Socialdemokraterna vill:
Att EU ska vara en union för full sysselsättning.
I ett första steg halvera ungdomsarbetslösheten i EU senast till 2015 bland unga som inte studerar. Unga ska erbjudas jobb, utbildning och praktik.
FP håller med om (S) ambitioner. Problemet vad det gäller arbetslösheten, och särskilt ungdomsarbetslösheten, är dock inte att det saknas mål på EU nivå. (S) lyckades inte under sin tid vid makten att minska ungdomsarbetslösheten. Ett nytt mål på EU nivå skulle troligen inte förändra det. Hur målet ska uppnås är vagt. Visst är det bra med mer jobb, utbildning och praktik för unga. Men (S) duckar för sitt eget ansvar för den långvariga höga svenska ungdomsarbetslösheten, den dåliga utbildningen (dvs låg produktivitet i förhållande till höga ingångslöner ger ungdomsarbetslöshet)och andra orsaker till problemen.
Skapa fler jobb genom investeringar i kunskap och utbildning - det har vi råd med om vi avvecklar EUs jordbrukssubventioner.
FP delar uppfattningen att EUs produktionsstöd till jordbruket bör avvecklas och vi är konkreta med att detta ska ske till 2015, dvs betydligt djärvare än (S). Oklart vad (s) menar med kunskap och utbildning. Vi betonar forskning och innovation som vår framtidssatsning. Vi har en tydlig, tidssatt plan för avvecklingen av jordbruksstödet och vill i stället satsa på ett antal framtidspaket för miljö och klimat, infrastruktur, forskning och innovation samt på ett europeiskt FBI.
Investera i infrastrukturprojekt för fler jobb och bättre miljö.
Samma uppfattning som FP.
Skapa tillväxtmöjligheter genom regionala kunskaps-, jobb- och klimatsatsningar.
FP: Oklart vad (s) menar med detta.
Utveckla ett utbytesprogram för vuxenutbildning i EU - ett vuxen-Erasmus.
FP: Nytt förslag vad vi vet. Det har FP väl principiellt inget emot eftersom vi bejakar människors fria rörlighet i Europa.
Införa en ny hållbarhetsstrategi i EU med tydliga gemensamma mål om fler jobb,
tillväxt och miljö - en ny Lissabonstrategi.
FP: Lissabonstrategin och dess uppföljare måste gå från vackra ord till konkret politik, om målsättningarna ska uppnås. Ofta ses de ekonomiska målsättningarna i motsatsförhållande till sociala och miljömässiga mål, men folkpartiet anser att man bör ha ett annat synsätt. Det är exempelvis bara i en dynamisk och växande ekonomi som de resurser kan skapas som behövs för att komma tillrätta med miljöförstöringen, och omvänt är tillväxten inte långsiktigt hållbar om den inte går hand i hand med omställningen till ett miljövänligt samhälle.
FP: En hållbarhetsstrategi låter bra, men vad ska den innehålla? Och hur ska resultaten uppnås?
Stärka den svenska kollektivavtalsmodellen i EU för att bättre skydda dina fackliga rättigheter och din lön på arbetsmarknaden.
Se FP-kommentar på nästa punkt
Lika lön för lika arbete ska gälla i alla EUs länder - därför måste EUs utstationeringsdirektiv ändras.
FP: Socialdemokraterna fortsätter att försöka skrämma väljarna när det gäller de svenska kollektivavtalen och de fackliga rättigheterna. Genom att vilja lyfta upp alltför mycket av arbetsmarknadspolitiken på EU-nivå hotar Socialdemokraterna i själva verket den svenska(parts-styrda) modellen.
FP: Socialdemokraternas önskan att riva upp utstationeringsdirektivet är en riskfylld strategi, med tanke på att Sverige har en arbetsrätt som skiljer sig markant från vad som är vanligt i övriga EU. Risken är stor att en omförhandling inte skulle leda alls i rätt riktning. Resultatet kan bli det motsatta, dvs mera stat och mindre roll för parterna. Även vår svenska EU-kommissionär Margot Wallström är negativ till att ändra direktivet av det skälet.
FP: Lavaldomen hotar inte den svenska modellen med kollektivavtal. Domen ger utrymme att stoppa lönedumpning. Fackförbunden har möjlighet att kräva svenska kollektivavtal ifall löner eller andra anställningsvillkor avviker väsentligt. Det som ställs är krav på att förhandlingar om kollektivavtal ska vara öppna och tydliga för alla parter.
Inrätta en Finansinspektion i EU och införa gemensamma regler för finansmarknaden.
FP anser också att det behövs en gemensam finansmyndighet och att vi behöver mer gemensamma regler på EU-nivå för finansmarknaderna. Ett antal sådana direktiv har redan röstats igenom i parlamentet och det arbetet bör fortsätta.
Förbättra förutsättningarna för Europas småföretag. S vill driva på för att EU ska ta större hänsyn till företagens vardag genom enklare, färre och tydligare regler.
FP: EU har redan målet att minska regelkrånglet för företagen med 25 % till 2012. Regeringen har dessutom målet att regelkrånglet för svenska företag ska minska med 25 % till 2010. (S) säger ingenting mer konkret om vad det vill förändra. Parlamentet har redan antagit en "Small Business Act" som syftar till att underlätta för små företag att agera på den europeiska marknaden. Fp genom Olle Schmidt vill därutöver till exempel att EU ska komma överens om en gemensam konsoliderad skattebas, vilket skulle underlätta beskattning och rörlighet särskilt för små företag inom EU. (S) har inga konkreta förslag hur de vill underlätta för småföretagen.
Klimatarbete ger gröna jobb
Socialdemokraterna vill:
Att EU:s utsläpp av växthusgaser minskas med minst 30 procent fram till 2020.
FP: Detta instämmer i stort sett alla politiska partier i.
Att Sverige tar täten och minskar klimatutsläppen med 40 procent genom aktiva åtgärder i Sverige.
FP vill till skillnad från oppositionen att åtgärder också ska kunna genomföras i tredje land för att uppnå 40 procents målet.
Att alla länder i EU inför en skatt på koldioxid.
FP: Detta driver redan regeringen, genom miljöminister Andreas Carlgren.
Klimatsäkra EUs jordbrukspolitik.
FP: Marit Paulsen vill driva på för ett fossilfritt jordbruk.
Införa ett nytt samlat klimatdirektiv i EU för att uppnå klimatmålen.
FP: Det är oklart vad (S) menar och vad som skulle ingå i ett klimatdirektiv. Möjligtvis vill de revidera möjligheterna till insatser i andra länder (minska dessa) och styra mer över klimatinvesteringarna, men det framgår inte av manifestet.
Att EUs regionalfonder och strukturfonder ger stöd till klimat- och miljövänliga bostäder.
Folkpartiet tycker att det är vore ett steg i alldeles fel riktning att ge EUs regionalfonder och strukturfonder ytterligare uppgifter. Vi vill kraftigt banta regionalstödet. EUs regionalpolitik ska koncentreras till de fattigaste regionerna i de fattigaste länderna.
Investera mer i förnybar energi och transport av miljövänlig el
FP: För att bryta beroendet av den smutsiga kolkraften i Europa måste vi använda alla de klimatsmarta energislag som står till buds. Både kärnkraft och förnybara energikällor bidrar till att minska koldioxidutsläppen.
Folkpartiet vill bygga ihop de europeiska elnäten till en fungerande inre marknad för energi. Bra överföringsmöjligheter mellan olika delar av Europa minskar beroendet av olja och av rysk gas. Detta är viktigt både för klimatet och vår säkerhet.
Säga nej till gasledningen genom Östersjön. EU ska inte planera för nya olje- och fossilgasledningar.
FP: Såväl Olle Schmidt som Carl B Hamilton har uttryckts stark skepsis mot gasledningen inte minst av säkerhetspolitiska skäl, men även av miljöskäl..
Investera i tågtrafik. Det måste bli enklare och snabbare att åka tåg i Europa.
FP delar uppfattningen
Stoppa utfisket av världshaven. EU ska ta en aktiv roll i arbetet och satsa mer resurser på att Östersjön blir ett renare innanhav.
FP delar uppfattningen
Att EU förbjuder tillsatser i livsmedel som inte är bevisat ofarliga, skärper politiken för säkra livsmedel och ökar andelen ekologiskt producerad mat. Vi vill att 15 procent av EU:s jordbruksmark ska vara ekologiskt odlad år 2015.
Folkpartiet vill avreglera jordbrukspolitiken till 2015. Hur stor andel av maten som ska vara ekologiskt odlad är en fråga som konsumenterna ska bestämma och inte politiker.
Ett öppet och demokratiskt EU
Socialdemokrater vill:
Att EU ska bekämpa skattefusk, ekonomisk brottslighet och skatteparadis.
FP:Ingen annan uppfattning
Inrätta ett nationellt FBI i Sverige som effektivare kan samordna brottsbekämpning med EU.
FP: Märkligt krav i en EU-valrörelsen. Viktigt att vi får en EU-gemensam nationell polismyndighet. Men det räcker inte för att bekämpa den organiserade, gränsöverskridande brottsligheten. Vi vill ha ett europeiskt FBI.
Införa en integritetsombudsman i EU för att bevaka de medborgerliga fri- och
rättigheterna - speciellt på internet.
Liknar FP krav på en europeisk dataskyddsmyndighet.
Skärpa kampen mot människohandel.
FP: Ingen annan uppfattning. Frågan är hur. Vårt svar är ett europeiskt FBI. Vad är socialdemokraternas?
Sätta tydliga gränser för EUs makt och effektivisera arbetet i parlamentet. Europaparlamentet endast ska sammanträda på en plats - inte åka fram och tillbaka mellan Bryssel och Strasbourg.
FP: Ingen annan uppfattning
Stärka konsumenternas rättigheter i EU.
FP: Ingen annan uppfattning
Fortsätta EU:s utvidgning.
FP: Ingen annan uppfattning
Arbeta för ett jämställt Europa. EU måste stärka sin jämställdhetslagstiftning och dela befattningarna lika mellan män och kvinnor.
Fp driver på för ett jämställt EU.. För oss är det självklart att sträva efter en jämn könsfördelning vad gäller både folkvalda och personalen i EU:s institutioner.
Oklart om (s) menar kvotering när de skriver att befattningarna ska delas lika mellan kvinnor och män.
Socialdemokraterna fortsätter att försöka skrämma väljarna när det gäller de svenska kollektivavtalen och de fackliga rättigheterna. Genom att vilja lyfta upp alltför mycket av arbetsmarknadspolitiken på EU-nivå hotar Socialdemokraterna i själva verket den svenska modellen.
Socialdemokraternas önskan att riva upp utstationeringsdirektivet är en riskfylld strategi, med tanke på att Sverige har en arbetsrätt som skiljer sig markant från vad som är vanligt i övriga EU. I Sverige står parterna i fokus och bestämmer i stor utsträckning. I andra länder ligger mer ansvar på staten. Risken är stor att en omförhandling inte skulle leda alls i rätt riktning. Resultatet kan bli det motsatt: mera stat och mindre parterna Även vår svenska EU-kommissionär Margot Wallström är negativ till att ändra direktivet av det skälet.
Lavaldomen hotar inte den svenska modellen med kollektivavtal. Domen ger utrymme för att stoppa lönedumpning. Fackförbunden har möjlighet att kräva minimilöner enligt svenska kollektivavtal ifall löner eller andra anställningsvillkor avviker väsentligt. Det som ställs är krav på transparanta avtal, dvs. att förhandlingar om kollektivavtal ska vara öppna och tydliga för alla parter.
Innehållet i Socialdemokraternas valmanifest är i stora delar otydligt och vagt. Hur vill Socialdemokraterna åstadkomma de mål som de vill sätta upp?
Av särskilt intresse i manifestet:
Halverad ungdomsarbetslöshet i EU senast till 2015 bland unga som inte studerar. Unga ska erbjudas jobb, utbildning och praktik
Nytt samlat klimatdirektiv i EU för att uppnå klimatmålen
15 procent av EUs jordbruksmark ska vara ekologiskt odlad år 2015.
Inrätta ett nationellt FBI i Sverige som effektivare kan samordna brottsbekämpning i EU.
FP kommentarer följer nedan.
Fler jobb, trygga jobb och rättvisa villkor
Socialdemokraterna vill:
Att EU ska vara en union för full sysselsättning.
I ett första steg halvera ungdomsarbetslösheten i EU senast till 2015 bland unga som inte studerar. Unga ska erbjudas jobb, utbildning och praktik.
FP håller med om (S) ambitioner. Problemet vad det gäller arbetslösheten, och särskilt ungdomsarbetslösheten, är dock inte att det saknas mål på EU nivå. (S) lyckades inte under sin tid vid makten att minska ungdomsarbetslösheten. Ett nytt mål på EU nivå skulle troligen inte förändra det. Hur målet ska uppnås är vagt. Visst är det bra med mer jobb, utbildning och praktik för unga. Men (S) duckar för sitt eget ansvar för den långvariga höga svenska ungdomsarbetslösheten, den dåliga utbildningen (dvs låg produktivitet i förhållande till höga ingångslöner ger ungdomsarbetslöshet)och andra orsaker till problemen.
Skapa fler jobb genom investeringar i kunskap och utbildning - det har vi råd med om vi avvecklar EUs jordbrukssubventioner.
FP delar uppfattningen att EUs produktionsstöd till jordbruket bör avvecklas och vi är konkreta med att detta ska ske till 2015, dvs betydligt djärvare än (S). Oklart vad (s) menar med kunskap och utbildning. Vi betonar forskning och innovation som vår framtidssatsning. Vi har en tydlig, tidssatt plan för avvecklingen av jordbruksstödet och vill i stället satsa på ett antal framtidspaket för miljö och klimat, infrastruktur, forskning och innovation samt på ett europeiskt FBI.
Investera i infrastrukturprojekt för fler jobb och bättre miljö.
Samma uppfattning som FP.
Skapa tillväxtmöjligheter genom regionala kunskaps-, jobb- och klimatsatsningar.
FP: Oklart vad (s) menar med detta.
Utveckla ett utbytesprogram för vuxenutbildning i EU - ett vuxen-Erasmus.
FP: Nytt förslag vad vi vet. Det har FP väl principiellt inget emot eftersom vi bejakar människors fria rörlighet i Europa.
Införa en ny hållbarhetsstrategi i EU med tydliga gemensamma mål om fler jobb,
tillväxt och miljö - en ny Lissabonstrategi.
FP: Lissabonstrategin och dess uppföljare måste gå från vackra ord till konkret politik, om målsättningarna ska uppnås. Ofta ses de ekonomiska målsättningarna i motsatsförhållande till sociala och miljömässiga mål, men folkpartiet anser att man bör ha ett annat synsätt. Det är exempelvis bara i en dynamisk och växande ekonomi som de resurser kan skapas som behövs för att komma tillrätta med miljöförstöringen, och omvänt är tillväxten inte långsiktigt hållbar om den inte går hand i hand med omställningen till ett miljövänligt samhälle.
FP: En hållbarhetsstrategi låter bra, men vad ska den innehålla? Och hur ska resultaten uppnås?
Stärka den svenska kollektivavtalsmodellen i EU för att bättre skydda dina fackliga rättigheter och din lön på arbetsmarknaden.
Se FP-kommentar på nästa punkt
Lika lön för lika arbete ska gälla i alla EUs länder - därför måste EUs utstationeringsdirektiv ändras.
FP: Socialdemokraterna fortsätter att försöka skrämma väljarna när det gäller de svenska kollektivavtalen och de fackliga rättigheterna. Genom att vilja lyfta upp alltför mycket av arbetsmarknadspolitiken på EU-nivå hotar Socialdemokraterna i själva verket den svenska(parts-styrda) modellen.
FP: Socialdemokraternas önskan att riva upp utstationeringsdirektivet är en riskfylld strategi, med tanke på att Sverige har en arbetsrätt som skiljer sig markant från vad som är vanligt i övriga EU. Risken är stor att en omförhandling inte skulle leda alls i rätt riktning. Resultatet kan bli det motsatta, dvs mera stat och mindre roll för parterna. Även vår svenska EU-kommissionär Margot Wallström är negativ till att ändra direktivet av det skälet.
FP: Lavaldomen hotar inte den svenska modellen med kollektivavtal. Domen ger utrymme att stoppa lönedumpning. Fackförbunden har möjlighet att kräva svenska kollektivavtal ifall löner eller andra anställningsvillkor avviker väsentligt. Det som ställs är krav på att förhandlingar om kollektivavtal ska vara öppna och tydliga för alla parter.
Inrätta en Finansinspektion i EU och införa gemensamma regler för finansmarknaden.
FP anser också att det behövs en gemensam finansmyndighet och att vi behöver mer gemensamma regler på EU-nivå för finansmarknaderna. Ett antal sådana direktiv har redan röstats igenom i parlamentet och det arbetet bör fortsätta.
Förbättra förutsättningarna för Europas småföretag. S vill driva på för att EU ska ta större hänsyn till företagens vardag genom enklare, färre och tydligare regler.
FP: EU har redan målet att minska regelkrånglet för företagen med 25 % till 2012. Regeringen har dessutom målet att regelkrånglet för svenska företag ska minska med 25 % till 2010. (S) säger ingenting mer konkret om vad det vill förändra. Parlamentet har redan antagit en "Small Business Act" som syftar till att underlätta för små företag att agera på den europeiska marknaden. Fp genom Olle Schmidt vill därutöver till exempel att EU ska komma överens om en gemensam konsoliderad skattebas, vilket skulle underlätta beskattning och rörlighet särskilt för små företag inom EU. (S) har inga konkreta förslag hur de vill underlätta för småföretagen.
Klimatarbete ger gröna jobb
Socialdemokraterna vill:
Att EU:s utsläpp av växthusgaser minskas med minst 30 procent fram till 2020.
FP: Detta instämmer i stort sett alla politiska partier i.
Att Sverige tar täten och minskar klimatutsläppen med 40 procent genom aktiva åtgärder i Sverige.
FP vill till skillnad från oppositionen att åtgärder också ska kunna genomföras i tredje land för att uppnå 40 procents målet.
Att alla länder i EU inför en skatt på koldioxid.
FP: Detta driver redan regeringen, genom miljöminister Andreas Carlgren.
Klimatsäkra EUs jordbrukspolitik.
FP: Marit Paulsen vill driva på för ett fossilfritt jordbruk.
Införa ett nytt samlat klimatdirektiv i EU för att uppnå klimatmålen.
FP: Det är oklart vad (S) menar och vad som skulle ingå i ett klimatdirektiv. Möjligtvis vill de revidera möjligheterna till insatser i andra länder (minska dessa) och styra mer över klimatinvesteringarna, men det framgår inte av manifestet.
Att EUs regionalfonder och strukturfonder ger stöd till klimat- och miljövänliga bostäder.
Folkpartiet tycker att det är vore ett steg i alldeles fel riktning att ge EUs regionalfonder och strukturfonder ytterligare uppgifter. Vi vill kraftigt banta regionalstödet. EUs regionalpolitik ska koncentreras till de fattigaste regionerna i de fattigaste länderna.
Investera mer i förnybar energi och transport av miljövänlig el
FP: För att bryta beroendet av den smutsiga kolkraften i Europa måste vi använda alla de klimatsmarta energislag som står till buds. Både kärnkraft och förnybara energikällor bidrar till att minska koldioxidutsläppen.
Folkpartiet vill bygga ihop de europeiska elnäten till en fungerande inre marknad för energi. Bra överföringsmöjligheter mellan olika delar av Europa minskar beroendet av olja och av rysk gas. Detta är viktigt både för klimatet och vår säkerhet.
Säga nej till gasledningen genom Östersjön. EU ska inte planera för nya olje- och fossilgasledningar.
FP: Såväl Olle Schmidt som Carl B Hamilton har uttryckts stark skepsis mot gasledningen inte minst av säkerhetspolitiska skäl, men även av miljöskäl..
Investera i tågtrafik. Det måste bli enklare och snabbare att åka tåg i Europa.
FP delar uppfattningen
Stoppa utfisket av världshaven. EU ska ta en aktiv roll i arbetet och satsa mer resurser på att Östersjön blir ett renare innanhav.
FP delar uppfattningen
Att EU förbjuder tillsatser i livsmedel som inte är bevisat ofarliga, skärper politiken för säkra livsmedel och ökar andelen ekologiskt producerad mat. Vi vill att 15 procent av EU:s jordbruksmark ska vara ekologiskt odlad år 2015.
Folkpartiet vill avreglera jordbrukspolitiken till 2015. Hur stor andel av maten som ska vara ekologiskt odlad är en fråga som konsumenterna ska bestämma och inte politiker.
Ett öppet och demokratiskt EU
Socialdemokrater vill:
Att EU ska bekämpa skattefusk, ekonomisk brottslighet och skatteparadis.
FP:Ingen annan uppfattning
Inrätta ett nationellt FBI i Sverige som effektivare kan samordna brottsbekämpning med EU.
FP: Märkligt krav i en EU-valrörelsen. Viktigt att vi får en EU-gemensam nationell polismyndighet. Men det räcker inte för att bekämpa den organiserade, gränsöverskridande brottsligheten. Vi vill ha ett europeiskt FBI.
Införa en integritetsombudsman i EU för att bevaka de medborgerliga fri- och
rättigheterna - speciellt på internet.
Liknar FP krav på en europeisk dataskyddsmyndighet.
Skärpa kampen mot människohandel.
FP: Ingen annan uppfattning. Frågan är hur. Vårt svar är ett europeiskt FBI. Vad är socialdemokraternas?
Sätta tydliga gränser för EUs makt och effektivisera arbetet i parlamentet. Europaparlamentet endast ska sammanträda på en plats - inte åka fram och tillbaka mellan Bryssel och Strasbourg.
FP: Ingen annan uppfattning
Stärka konsumenternas rättigheter i EU.
FP: Ingen annan uppfattning
Fortsätta EU:s utvidgning.
FP: Ingen annan uppfattning
Arbeta för ett jämställt Europa. EU måste stärka sin jämställdhetslagstiftning och dela befattningarna lika mellan män och kvinnor.
Fp driver på för ett jämställt EU.. För oss är det självklart att sträva efter en jämn könsfördelning vad gäller både folkvalda och personalen i EU:s institutioner.
Oklart om (s) menar kvotering när de skriver att befattningarna ska delas lika mellan kvinnor och män.
måndag 11 maj 2009
Tveeggade och något lättsinniga finanspolitiska råd.
Finanspolitiska rådet har idag avgett sin årliga rapport. Det finns anledning att invänds på några punkter:
Politiskt och praktiskt är det omöjligt att klippa av temporärt höjd a-kassa.
Lättsinnigt prejudikat att slopa budgeteringsmarginal och bryta igenom utgiftstaket.
Inte träffsäker konjunkturpolitik med stöd till anställda. Bör gå till arbetslösa.
Underskotten ska hållas under kontroll.
Botten i konjunkturen är nu sannolikt nådd vad gäller finansiella marknader och börser. De närmaste månaderna kommer successivt förbättringar i produktion, export, investeringar, och sist - men först efter en nedgång – arbetsmarknaden; arbetslöshet och sysselsättning.
Effekten av de exceptionella penning- och finanspolitiska åtgärderna världen runt har ännu inte slagit igenom. Vi har kunnat observera initiala effekter under enbart några få månader. Åtgärderna måste tillåtas slå igenom och mogna ut innan nya insatser lanseras.
Vi får utvärdera behövliga konjunkturåtgärder i höstbudgeten mot bakgrund av det långsamt starkare ljuset i tunneln. T ex förutser EU-kommissionen i sin alldeles färska konjunkturbedömning att Sverige får en exportledd BNP-ökning – visserligen från en låg nivå – fjärde kvartalet 2009, och under 2010 en BNP-tillväxt som är tydligt högre än genomsnittet i EU.
Temporärt höjd a-kassa?
Rådet understryker att de reformer som regeringen gjort på arbetsmarknadsområdet är långsiktigt riktiga.
Vad gäller dess förslag om en temporärt höjd a-kassa i lågkonjunktur finns problem. Det är svårt för beslutsfattarna att kunna veta var i konjunkturcykeln ekonomin befinner sig för att i rätt ögonblick rätt kunna bestämma när man ska klippa av den höjda a-kassan, dvs när den temporära fasen är slut. Rådets rapport lider på denna punkt, och mer allmänt, av brist på trovärdig exit-strategi: en trovärdig handlingsbeskrivning av hur politiskt valda beslutsfattare politiskt tar sig ur den redan kraftigt expansiva politiken. Det gäller år 2010-11 och därefter.
Rådets förslag beträffande a-kassan är dock fördelningspolitiskt betydligt träffsäkrare än dess förslag om stöd till dem som alltjämt har jobbet kvar i företag med förkortad arbetstid.
En viktig förklaring till efterfrågans i världen kollaps hösten 2008 var brist på förtroende. Detta gäller inte bara förtroendet mellan banker, utan även oro hos i-världens hushåll och företag inför en svåröverskådlig framtid.
Lättsinnigt prejudikat med slopad budgeteringsmarginal och genombrutet utgiftstak.
I detta läge föreslår Finanspolitiska rådet ett brott mot det med möda upparbetade förtroendet för det finanspolitiska regelverket. Det skulle dock skapa ett högst oönskat prejudikat. På denna punkt är rådet lättsinnigt, och det tillåter sig en påfallande svajig ad-hoc argumentation (s 14, sammanfattningen).
Politik är bl. a. en inlärningsprocess genom prejudikat. Finanspolitiska rådet anser att utgiftstaket kan spräckas utan att förtroendet skadas. Det tror inte jag. Förtroendet för det finanspolitiska ramverket skulle skadas för lång tid om Finanspolitiska rådets prejudicerande rekommendation om bortsopad budgeteringsmarginal och genombrutet utgiftstak genomfördes. Det skulle stimulera ett ökat försiktighetssparande hos hushåll och företag, vilket i sin tur skulle sänka efterfrågan i ekonomin och leda till färre riktiga jobb, särskilt i ett längre perspektiv.
En ökad osäkerhet om tillförlitligheten hos det finanspolitiska regelverket när det blåser ekonomiskt snåla vindar, leder till en permanent bias åt högre långa svenska räntor. Placerare måste gardera sig mot att framtidens svenska regeringar väljer att definiera läget som en "exceptionell krissituation" i en kommande lågkonjunktur, och blåsa på utgifterna och underskotten.
Dessutom, samtidigt som rådet på annat ställe i rapporten motsätter sig en regeländring i pensionssystemet som skulle mildra "bromsen" år 2010 och höja pensionerna något, förordar rådet denna prejudicerande regeländring i det finanspolitiska regelverket, trots att det är både mindre etablerat och mindre formaliserat än pensionssystemet. Logiken imponerar inte.
Underskotten.
Problemen är inte en nivå med alltför små budgetunderskott, utan risken för en förändring till alltför stora underskott, som biter sig fast på för hög nivå.
I den ovan nämnda EU-kommissionsprognosen är omslaget i Sveriges offentliga finanser från ett överskott på 3,5-4 procent till ett lika stort underskott under loppet av två år (2008-2010), eller - räknat i mdr kr - ett omslag på mellan 200 och 250 mdr kr. Skräcken är detta skulle fortsätta i samma riktning, dvs. kraftigt ökad upplåning utan fast mål eller fäste.
Det får inte ske.
Länk: http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.1166db0f12054 0fe049800031620/Svensk+finanspolitik+2 009.pdf
Välkommen att ta risken att prenumerera på mitt nyhetsbrev som endast utkommer när det finns något att skriva om: länk https://ks.folkpartiet.se/application/newsletterApplication.asp?ct_nid=138090
Politiskt och praktiskt är det omöjligt att klippa av temporärt höjd a-kassa.
Lättsinnigt prejudikat att slopa budgeteringsmarginal och bryta igenom utgiftstaket.
Inte träffsäker konjunkturpolitik med stöd till anställda. Bör gå till arbetslösa.
Underskotten ska hållas under kontroll.
Botten i konjunkturen är nu sannolikt nådd vad gäller finansiella marknader och börser. De närmaste månaderna kommer successivt förbättringar i produktion, export, investeringar, och sist - men först efter en nedgång – arbetsmarknaden; arbetslöshet och sysselsättning.
Effekten av de exceptionella penning- och finanspolitiska åtgärderna världen runt har ännu inte slagit igenom. Vi har kunnat observera initiala effekter under enbart några få månader. Åtgärderna måste tillåtas slå igenom och mogna ut innan nya insatser lanseras.
Vi får utvärdera behövliga konjunkturåtgärder i höstbudgeten mot bakgrund av det långsamt starkare ljuset i tunneln. T ex förutser EU-kommissionen i sin alldeles färska konjunkturbedömning att Sverige får en exportledd BNP-ökning – visserligen från en låg nivå – fjärde kvartalet 2009, och under 2010 en BNP-tillväxt som är tydligt högre än genomsnittet i EU.
Temporärt höjd a-kassa?
Rådet understryker att de reformer som regeringen gjort på arbetsmarknadsområdet är långsiktigt riktiga.
Vad gäller dess förslag om en temporärt höjd a-kassa i lågkonjunktur finns problem. Det är svårt för beslutsfattarna att kunna veta var i konjunkturcykeln ekonomin befinner sig för att i rätt ögonblick rätt kunna bestämma när man ska klippa av den höjda a-kassan, dvs när den temporära fasen är slut. Rådets rapport lider på denna punkt, och mer allmänt, av brist på trovärdig exit-strategi: en trovärdig handlingsbeskrivning av hur politiskt valda beslutsfattare politiskt tar sig ur den redan kraftigt expansiva politiken. Det gäller år 2010-11 och därefter.
Rådets förslag beträffande a-kassan är dock fördelningspolitiskt betydligt träffsäkrare än dess förslag om stöd till dem som alltjämt har jobbet kvar i företag med förkortad arbetstid.
En viktig förklaring till efterfrågans i världen kollaps hösten 2008 var brist på förtroende. Detta gäller inte bara förtroendet mellan banker, utan även oro hos i-världens hushåll och företag inför en svåröverskådlig framtid.
Lättsinnigt prejudikat med slopad budgeteringsmarginal och genombrutet utgiftstak.
I detta läge föreslår Finanspolitiska rådet ett brott mot det med möda upparbetade förtroendet för det finanspolitiska regelverket. Det skulle dock skapa ett högst oönskat prejudikat. På denna punkt är rådet lättsinnigt, och det tillåter sig en påfallande svajig ad-hoc argumentation (s 14, sammanfattningen).
Politik är bl. a. en inlärningsprocess genom prejudikat. Finanspolitiska rådet anser att utgiftstaket kan spräckas utan att förtroendet skadas. Det tror inte jag. Förtroendet för det finanspolitiska ramverket skulle skadas för lång tid om Finanspolitiska rådets prejudicerande rekommendation om bortsopad budgeteringsmarginal och genombrutet utgiftstak genomfördes. Det skulle stimulera ett ökat försiktighetssparande hos hushåll och företag, vilket i sin tur skulle sänka efterfrågan i ekonomin och leda till färre riktiga jobb, särskilt i ett längre perspektiv.
En ökad osäkerhet om tillförlitligheten hos det finanspolitiska regelverket när det blåser ekonomiskt snåla vindar, leder till en permanent bias åt högre långa svenska räntor. Placerare måste gardera sig mot att framtidens svenska regeringar väljer att definiera läget som en "exceptionell krissituation" i en kommande lågkonjunktur, och blåsa på utgifterna och underskotten.
Dessutom, samtidigt som rådet på annat ställe i rapporten motsätter sig en regeländring i pensionssystemet som skulle mildra "bromsen" år 2010 och höja pensionerna något, förordar rådet denna prejudicerande regeländring i det finanspolitiska regelverket, trots att det är både mindre etablerat och mindre formaliserat än pensionssystemet. Logiken imponerar inte.
Underskotten.
Problemen är inte en nivå med alltför små budgetunderskott, utan risken för en förändring till alltför stora underskott, som biter sig fast på för hög nivå.
I den ovan nämnda EU-kommissionsprognosen är omslaget i Sveriges offentliga finanser från ett överskott på 3,5-4 procent till ett lika stort underskott under loppet av två år (2008-2010), eller - räknat i mdr kr - ett omslag på mellan 200 och 250 mdr kr. Skräcken är detta skulle fortsätta i samma riktning, dvs. kraftigt ökad upplåning utan fast mål eller fäste.
Det får inte ske.
Länk: http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.1166db0f12054 0fe049800031620/Svensk+finanspolitik+2 009.pdf
Välkommen att ta risken att prenumerera på mitt nyhetsbrev som endast utkommer när det finns något att skriva om: länk https://ks.folkpartiet.se/application/newsletterApplication.asp?ct_nid=138090
fredag 8 maj 2009
Två beslut om partiernas EU-politik
Idag kom ett bra och ett dåligt beslut om svensk EU-politik. FP:s position som tydligaste EU-positiva parti bekräftades dessutom.
Dåligt beslut: Centerpartiets halvhjärtade beslut och ledningens motgång i eurofrågan på partiets stämma är en motgång också för Sverige. Men också en motgång för europavännerna på Island och i Norge. Särskilt med tanke den euro- och EU-positiva utvecklingen på Island och att landets EU-opinion är i ett formativt skede är jag besviken och hade inte förväntat en så stark eurotvekan från vårt annars mest nordistiska parti.
Bra beslut: Det är välkommet att moderaternas ”anslag” i Europaparlamentsvalrörelsen blir mer positiv än vad partiet tidigare tänkt sig, och att ”det är en mer positiv agenda än tidigare”, enligt partisekreterare Per Schlingman (TT 2009-05-08).
Folkpartiets position som mest EU-välkomnande parti bekräftas åter igen.
Dåligt beslut: Centerpartiets halvhjärtade beslut och ledningens motgång i eurofrågan på partiets stämma är en motgång också för Sverige. Men också en motgång för europavännerna på Island och i Norge. Särskilt med tanke den euro- och EU-positiva utvecklingen på Island och att landets EU-opinion är i ett formativt skede är jag besviken och hade inte förväntat en så stark eurotvekan från vårt annars mest nordistiska parti.
Bra beslut: Det är välkommet att moderaternas ”anslag” i Europaparlamentsvalrörelsen blir mer positiv än vad partiet tidigare tänkt sig, och att ”det är en mer positiv agenda än tidigare”, enligt partisekreterare Per Schlingman (TT 2009-05-08).
Folkpartiets position som mest EU-välkomnande parti bekräftas åter igen.
tisdag 5 maj 2009
FP säger nej till ökad maktkoncentration och nya jätteAP-fonder.
De tankar som på senare tid ventileras om att slå ihop AP-fonderna i pensionssystemet avvisas idag av Folkpartiet liberalerna.
- Att samla AP-kapitalet i en eller två jättefonder innebär en oacceptabel statlig maktkoncentration av ägande och kapitalförvaltning. På sikt ser vi stora risker för ekonomisk frihet, marknadsekonomi, fri konkurrens och privat ägande i Sverige. Vi liberaler kämpade inte ned hotet om löntagarfondsocialism för att nu få tillbaka hotet genom en bakdörr, öppnad av kostnadsmedvetna men historielösa och riskblinda tänkare.
- Lockelsen att använda sådana jättefonder för andra ändamål än maximering av pensionsspararnas avkastning kan bli makthavare övermäktig och skulle skada pensionsspararna och pensionärernas levnadsstandard.
Det uttalar i dag Folkpartiets ekonomiska talesman Carl B Hamilton tillsammans med Folkpartiets representant i pensionsgruppen Tobias Krantz.
- Att samla AP-kapitalet i en eller två jättefonder innebär en oacceptabel statlig maktkoncentration av ägande och kapitalförvaltning. På sikt ser vi stora risker för ekonomisk frihet, marknadsekonomi, fri konkurrens och privat ägande i Sverige. Vi liberaler kämpade inte ned hotet om löntagarfondsocialism för att nu få tillbaka hotet genom en bakdörr, öppnad av kostnadsmedvetna men historielösa och riskblinda tänkare.
- Lockelsen att använda sådana jättefonder för andra ändamål än maximering av pensionsspararnas avkastning kan bli makthavare övermäktig och skulle skada pensionsspararna och pensionärernas levnadsstandard.
Det uttalar i dag Folkpartiets ekonomiska talesman Carl B Hamilton tillsammans med Folkpartiets representant i pensionsgruppen Tobias Krantz.
måndag 4 maj 2009
Integrationsfrågan: möte med Maciej Zaremba den 12 maj
Välkommen till en spännande afton med författaren och journalisten Maciej Zaremba som ska berätta mer om sin senaste artikelserie "I väntan på Sverige" i DN.
Datum: torsdag den 14 maj
Tid: 18-20
Plats: Folkpartiets klubbrum i riksdagen. Det bjuds på en lättare förtäring.
Anmälan till gulan.avci@riksdagen.se senast 12 maj
Varmt välkommen!
Gulan Avci & Carl B Hamilton
Datum: torsdag den 14 maj
Tid: 18-20
Plats: Folkpartiets klubbrum i riksdagen. Det bjuds på en lättare förtäring.
Anmälan till gulan.avci@riksdagen.se senast 12 maj
Varmt välkommen!
Gulan Avci & Carl B Hamilton
fredag 1 maj 2009
Sahlins pensionsärsutspel kostar 37 mdr kr per år. Medför lägre BNP och sämre välfärd för alla, eller betalas av pensionärernas barn och barnbarn.
Mona Sahlin har idag på 1:a maj lovat att pensionärer ska få samma skatt som dem som arbetar. Vad kostar det, och vem betalar?
Kostnaden är ca 37 mdr kr för att införa samma avdrag som jobbskatteavdraget även för pensionärer.
1. Det ökade underskottet kan betalas genom att skatten höjs för alla dem som arbetar. Då får vi dock mindre arbete utfört i ekonomin och basen för välfärden (BNP) blir lägre. Därmed minskar även pensionerna liksom skatteintäkterna till kommuner och landsting, vilka ju finansierar bl a vård och äldreomsorg. Pensionärerna får förvisso lägre inkomstskatt, med Sahlins utspel, men dessvärre också långsiktigt sämre välfärd på andra sätt eftersom BNP blir lägre.
2. Det ökade underskottet kan också läggas som en permanent och årlig ökning (dvs. + 37 mdr kr/år) av statsskulden. Den växande summan får barn och barnbarn till dagens pensionärer betala i form av allt högre räntekostnader när staten ska öka sin upplåning.
3. Det ökade underskottet kan också betalas genom nedskärningar i offentliga utgifter och offentligfinansierad välfärd, som sjukvård och äldreomsorg.
Att Sahlin skulle kunna dra in 37 mdr kr i återinförd förmögenhetsskatt är orealistiskt. Redan Göran Persson betecknade den skatten som ”frivillig” på grund av alla möjligheter att undandra sig beskattning. Att öka skatten på ”de rika” och höja progressiviteten i skattesystemet gör all kompetensutveckling och alla studier mindre lönsamma, och skulle lätt innebära en drakonisk skattehöjning, och driva kompetens och investeringar ut ur landet. Det strider också mot S eget förslag om slopad ”Stockholmsskatt”, dvs. S-förslaget att slopa dagens möjlighet för dem med stora reavinster på villor och bostadsrätter (i ”tillväxtens boningar” dvs de delar av landet där S förlorar väljare) att låna gratis av staten.
Grundläggande är att välstånd skapas genom arbete, effektivare utnyttjande av den arbetande delen av befolkningen, immigration av personer i arbetsför ålder, kostnadseffektiva investeringar och god kapitalbildning. Välstånd minskar om mindre arbete utförs, investeringar görs i andra länder, utbildade flyttar ut. Det blir konsekvensen av Sahlins förslag.
Det är något maniskt över socialdemokraternas skattepolitik. Oberoende av konjunktur är höjda skatter alltid det bästa receptet. Även i lågkonjunktur, trots att efterfrågan och jobb då minskar. Hur kan man säga att jobben är det viktigaste, om man med sin skattepolitik får färre jobb som konsekvens?
Kostnaden är ca 37 mdr kr för att införa samma avdrag som jobbskatteavdraget även för pensionärer.
1. Det ökade underskottet kan betalas genom att skatten höjs för alla dem som arbetar. Då får vi dock mindre arbete utfört i ekonomin och basen för välfärden (BNP) blir lägre. Därmed minskar även pensionerna liksom skatteintäkterna till kommuner och landsting, vilka ju finansierar bl a vård och äldreomsorg. Pensionärerna får förvisso lägre inkomstskatt, med Sahlins utspel, men dessvärre också långsiktigt sämre välfärd på andra sätt eftersom BNP blir lägre.
2. Det ökade underskottet kan också läggas som en permanent och årlig ökning (dvs. + 37 mdr kr/år) av statsskulden. Den växande summan får barn och barnbarn till dagens pensionärer betala i form av allt högre räntekostnader när staten ska öka sin upplåning.
3. Det ökade underskottet kan också betalas genom nedskärningar i offentliga utgifter och offentligfinansierad välfärd, som sjukvård och äldreomsorg.
Att Sahlin skulle kunna dra in 37 mdr kr i återinförd förmögenhetsskatt är orealistiskt. Redan Göran Persson betecknade den skatten som ”frivillig” på grund av alla möjligheter att undandra sig beskattning. Att öka skatten på ”de rika” och höja progressiviteten i skattesystemet gör all kompetensutveckling och alla studier mindre lönsamma, och skulle lätt innebära en drakonisk skattehöjning, och driva kompetens och investeringar ut ur landet. Det strider också mot S eget förslag om slopad ”Stockholmsskatt”, dvs. S-förslaget att slopa dagens möjlighet för dem med stora reavinster på villor och bostadsrätter (i ”tillväxtens boningar” dvs de delar av landet där S förlorar väljare) att låna gratis av staten.
Grundläggande är att välstånd skapas genom arbete, effektivare utnyttjande av den arbetande delen av befolkningen, immigration av personer i arbetsför ålder, kostnadseffektiva investeringar och god kapitalbildning. Välstånd minskar om mindre arbete utförs, investeringar görs i andra länder, utbildade flyttar ut. Det blir konsekvensen av Sahlins förslag.
Det är något maniskt över socialdemokraternas skattepolitik. Oberoende av konjunktur är höjda skatter alltid det bästa receptet. Även i lågkonjunktur, trots att efterfrågan och jobb då minskar. Hur kan man säga att jobben är det viktigaste, om man med sin skattepolitik får färre jobb som konsekvens?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
