Bra med bankunion. Sverige bör gå med snarast när analysen är gjord.

Folkpartiet är stark principiell anhängare av EU:s bankunion. Vi ska i positiv anda analysera den lösning som beslutas vid EU:s finansministermöte. Folkpartiet vill inte bara att Sverige ska stödja bildandet av bankunionen, utan också att Sverige ska gå med i bankunionen snarast när analysen är gjord.

Vi ska som land alltid eftersträva att sitta med vid de bord där beslut fattas som påverkar oss. Så även denna gång. Vi ska inte njuggt och mästrande sitta på vår kant, och ännu mindre sitta utanför. Man kan se vårt deltagande i en bankunion som deltagande i en ömsesidig försäkringslösning. För Sverige finns tre tydliga risker och starka egenintressen.

Sverige är ett land med fyra stora - kanske i kris alltför stora? - gränsöverskridande banker. Därför är det ett svenskt intresse att en bankunion bildas som kan hantera såväl det faktum att vi har stora banker som att de är gränsöverskridande. Det intresset skulle finnas även utan EU och euron. Nu har vi dock situationen med fyra svenska banker som är djupt involverade i euroländer - Finland, Estland, Lettland och Litauen -, och flera icke-euroländer, som Danmark och Polen. (Båda dessa två är för övrigt principiella anhängare av i första hand bankunion men även euromedlemskap.)

Exempel på problem utan bankunion: Var och en bör fråga sig hur den svenska delen av Nordea - en mycket stor bank i Sverige men med finska ägare och med ECB som tillsynsmyndighet i bakgrunden - vid kris skulle hanteras. Vems pengar skulle tas i anspråk, och hur ska besluten tas? Någon form av gränsöverskridande bankunion behövs.  

För det andra är en bankunion utomordentligt viktig för Sveriges kunder i Europa. Om de länder som svenska företag vill sälja till får problem på grund av sina banksystem och sin finansiella stabilitet kan det drabba hela EU, inklusive Sverige. Glöm inte lärdomen från den finansiella nära-döden upplevelsen hösten-vintern 2008-09! Det kan medföra instabilitet och bortfall av efterfrågan, och värsta fall lågkonjunktur under lång tid. Det drabbar jobb, tillväxt och investeringsvilja i bland annat Sverige. 

Jovisst, det finns en rad juridiska och ekonomiska frågor kvar att bestämma beträffande EU:s bankunion. Beslutsfattandet i bankunionen får inte bli för krångligt. Det finns krav på snabbhet i beslutsfattandet när en bank är på fallrepet. I knäckfrågorna om förmånsordningen när pengar ska skjutas till - först ägarna, sedan obligationsinnehavarna, nationella stödfonder, nationella skattebetalare, gemensamma EU-pengar, andra länder och IMF - har Sverige samma intresse av att undvika att betala andras bräckliga banker som t ex aktivistiska nordeuropeiska euroländer som Nederländerna, Finland och Tyskland - förutom icke-euroländerna Polen och Danmark. Sverige är inte unikt!

Uppgörelsen innebär också att Tyskland satt stopp för möjligheten för banker och deras regeringar att räkna med att enkelt rekvirera EU-pengar, och att frågor om villkor och återbetalningskrav nu lagts på bordet.

För det tredje bör vi höja blicken. I dagens EU med nationalistiska partier på högerkanten - med mer eller mindre främlingsfientliga program - växer sig allt starkare har Sverige ett intresse - efter måttet av sin förmåga - att söka ekonomiskt-politiskt stabilisera Europa. Varför skulle Sverige inte ta ansvar för detta som andra europeiska länder, genom en bankunion?

Att motverka extremism, uppgivenhet och arbetslöshet som förstärks av ekonomisk instabilitet och låg tillväxt är viktigt, och även Sverige har att ta ansvar. Vi har också tagit sådant ansvar i samband med kriserna i Lettland, Island och Irland när Sverige genom riksdagen lånat till dessa länder i kris.

Att stödja bildandet av bakunionen, och att så snart som möjligt gå med i bankunionen gynnar både oss själva och övriga Europa.

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP), professor i internationell ekonomi

”Budgeten betalar”. Framtiden hotar med uppgörelser på medelklassens bekostnad?

Socialdemokraterna och Miljöpartiet tycker att medelklassen i t ex TCO- och Sacoyrken har det bra, och inte förtjänar lägre skatt. När de två partierna tycker detta i opposition, vad kan man då inte förvänta sig att de förhandlar bort för medelklassen – skulle de komma till makten genom förhandlingar med Vänsterpartiet?

Beslutet i riksdagen att inte höja brytpunkten väcker onekligen denna fråga för medelklassens väljare. Oppositionens kommentarer efter voteringen om brytpunkten den 11/12 förtjänar också några andra framåtblickande synpunkter.

Omedelbart var talet om ”ansvarstagande” och motstånd mot ”lånade pengar” bortblåst. Efter voteringen förvandlades kammarfoajén genast till en orientalisk basar. Per Bolund (MP) startade löfteskarusellen om vad tre miljarder kr kan användas till.

Såväl Magdalena Andersson (S) som Peter Eriksson (MP) talar nu kaxigt om hur man gör upp och politiskt förankrar budgetar i förväg. Jovisst, men det har sitt pris att nå över 50 procent av mandaten i riksdagen, och vem betalar det priset? Knappast de två partiernas kärnväljare, utan sannolikt medelklassen i vid mening.

 

Problemet med den förhandlingsekonomi som nu tycks återuppstå från 70- och 80-talen är ju att politiska uppgörelser normalt sker på andras bekostnad – dvs. ”budgeten betalar”. Och vem är ”budgeten”? Jo det är kollektivet av anonyma skattebetalare.

 

Alltså: om man släpper kravet på regler som främjar minoritetsregeringars möjlighet att regera effektivt och som gynnar ett långsiktigt perspektiv – vilket S och MP dessvärre nu förespråkar – så kommer ”budgeten” att få betala.

 

Inte minst kommer i en förhandlingsekonomi olika särintressen att ges ökat spelutrymme att blanda sig i budgetprocessen med sina politiska bindningar, speciella krav, och eventuella löften. Det är viktigt att förstå att med en återgång till större krav på ”förankring” i förväg, det inte bara blir en maktförskjutning från en minoritetsregering till riksdagen, utan även från regeringen till olika särintressen i samhället.

 

Lägg också märke till att dagens budgetregler – förslag och motförslag – ger en helt annan transparens (insyn) i budgetprocessen än den just nu av S och MP hyllade modellen med ”förankring” genom politiska uppgörelser där ofta ”budgeten betalar” med hjälp av det anonyma skattebetalarkollektivet.

 

Bland annat av dessa skäl menar jag att det vore bra om alla politiska partier under nästa mandatperiod samlas i en kommitté för att förtydliga riksdagsordningen och det finanspolitiska ramverket så att strikta och transparanta budgetregler kan bibehållas och inte tillåts undergrävas av kortsiktiga perspektiv.       

*************************** 

Budgetreglerna och brytpunkten. Efter talmannens stoppbeslut.

(Redigerat anförande i riksdagen den 11 december 2013.)

 

Jag läser i media att om Alliansen skulle förlora voteringen idag, det skulle vara ett allvarligt nederlag. Men det är enligt min mening en vilseledande beskrivning av den politiska effekten. Istället: Om Alliansen förlorar voteringen blir det en stor framgång för SD och deras försök till vågmästarpolitik; En vågmästarroll som serverats SD av de rödgröna partierna. Där har ni vinnaren!

 

Så över till betänkandet. I riksdagsordningen står det om budgetprocessen: att budgetramen ska tas i ett – säger ett – enda beslut. Tanken med detta är att riksdagsbehandlingen ska hålla ihop budgetens helhet; plus- och minusposter ska organiseras så att de bildar en helhet på ett transparent och sammanhållet sätt. Då inställer sig kärnfrågan: När nu det nu faktiskt står i riksdagsordningen att det ska vara ett – säger ett – beslut, varför ska då inte riksdagen följa riksdagsordningen?

 

För att förstå hur vi hamnat i denna besynnerliga situation när en majoritet vill att riksdagen ska gå emot sin egen ordningsregel får man gå tillbaka till debattens början i augusti-september 2013. När de rödgröna såg möjligheten att med SD sam-agera för att med ett utskottsinitiativ stoppa höjd brytpunkt, hänvisade Magdalena Andersson (S) och andra, gång på gång till arbetet i finansdepartementet på 1990-talet av Per Molander och med budgetlagen.

 

Men, oppositionen har i sina hänvisningar stött sig på fel lag, den i sammanhanget icke relevanta budgetlagen! Och så har det fortsatt i månader med ett genant missförstånd om den rättsliga grunden: Oppositionspartierna har felaktigt fokuserat på budgetlagen – som främst riktar sig till regeringen – och dess uttolkare, medan den relevanta frågan har gällt riksdagsordningens bestämmelser.

 

Det är därför mycket bra att talmannens rättsutredning och KU-betänkandet (KU32) indirekt – genom att budgetlagen inte alls figurerar i sammanhanget – underkänner hela den ursprungliga utgångspunkten för socialdemokraternas och övriga oppositionspartiers agerande.

 

Nu tas väl ändå priset av att oppositionen – i konfrontation och konflikt med övriga i riksdagen – vill driva igenom en ändrad tolkning av riksdagsordningen – dvs. de facto närmast en författningsändring – så att riksdagsordningen ska anpassas till oppositionens uppfattning om vad budgetlagen tillåter.

 

Det är också värt att notera att socialdemokraterna under hösten inte hade kontroll över den parlamentariska processen som de själva varit del av. Man hade kunnat göra en – från egna utgångspunkter – någorlunda snygg exit från det pinsamma missförståndet om budgetlagen som rättslig grund. (Med snygg exit menar jag att Socialdemokraterna t ex hade kunnat säga att ’vi vill med väljarna tala om jobb och välfärd, och inte prata paragrafer och författningsfrågor’.)

 

Man hade två tillfällen att göra en sådan här exit. Första gången S missade var när SD inom minuter efter voteringssjabblet i oktober sa att SD minsann skulle upprepa utskottsinitiativet, när väl rambeslutet fattats. Andra gången var när Vänsterpartiet genom Ulla Anderssons agerande på egen hand, och redan i förväg, yrkade på KU-behandling om talmannen skulle vägra ställa proposition, vilket han sedermera också gjorde. Vid bådada tillfällena var det andra än S som dirigerade oppositionens agerande.

 

Sådant händer när man är oerfaren i riksdagen. Hur illa kan det då inte gå om S ska sköta landet när man inte förmår kontrollera det egna agerandet i riksdagen!

 

Det sätt som oppositionen vill genomdriva en nytolkning av riksdagsordningen – i konflikt och konfrontation med drygt 49 procent av riksdagens ledamöter – bryter mot en mer än hundra år gammal samförståndskultur i svensk författningspolitik. Och riksdagsordningen själv är som bekant ett resultat av denna samarbetskultur.

 

Det är självklart att detta närmast brutala sätt att utan föregående juridisk och statsvetenskaplig beredning eller samråd över partigränserna gå fram med en viktig nyordning på författningsområdet sannolikt får allvarliga konsekvenser för svensk inrikespolitik.

 

Minoritetsregeringar - som är det normala i Sverige – får det betydligt svårare att styra Sveriges offentliga finanser och därmed svensk ekonomi. Den ekonomiska politiken blir igen – som på 1970- och 80-talen – mindre förutsägbar och mindre transparant.

 

Oppositionens argument att regeringen bör säkra majoritet när man lägger förslag innebär att majoriteten accepterar en glidning tillbaka till den budgetkultur som tidigare rådde i Sverige och som riksdagen, i samförstånd efter 90-talskrisen, avskaffade.

 

Redan förefaller 1990-talskrisen glömd, liksom dess främsta offer: de som blev arbetslösa, de som fick kraftigt höjda räntor och skulder, och de som fick sämre ersättningar och pensioner, än de annars skulle fått.


Jag har sett att oppositionen påstår att den nuvarande ordningen inte alls skulle ha syftat till att skydda minoritetsregeringars möjlighet att föra en sammanhållen och förutsägbar budgetpolitik. Det är ett felaktigt påstående. Det framgår klart av förarbetena att man med 90-talets budgetreform ville stärka svenska regeringars ställning, och inte minst minoritetsregeringars möjligheter.

 

Avslutningsvis, låt mig citera f kanslichefen i FiU Ove Nilsson som från 90-talet varit med om hela resan med ny budgetordning: ”Börjar vi bryta ut beslutspunkter [i budgetprocessen] och behandla dem en och en är vi på god väg tillbaka till den ordning som vi hade före 1996. Man kan också uttrycka det som att oppositionen på sikt vrider ett antal verktyg ur händerna på den regering som är satt att styra landet.”

 

Till slut, vill jag upprepa min fråga:

När nu det nu står i riksdagsordningen att budgeten ska tas med ett beslut – ett beslut, inte flera beslut! – varför ska riksdagen då inte följa riksdagsordningen?

Viktigt att inte tumma på budgetreglerna!

(Redigerat anförande i riksdagen den 5/12 2013)

Jag ska ta upp fyra punkter.

För det första: Oppositionen - Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet - har lagt fram ett förslag till beslut som bryter mot riksdagsordningens bestämmelser om ett enda övergripande s.k. rambeslut i budgetprocessen, som bestämmer totala antalet miljarder som står till förfogande för utgifter och inkomster.

För det andra: Det sätt som oppositionen gör detta - i konflikt och konfrontation med drygt 49 procent av riksdagens mandat - bryter mot en sedan mer än hundra år etablerad konsensuskultur i svensk författningspolitik. (Riksdagsordningen själv är ett resultat av denna konsensuskultur.)

Det är självklart att detta brutala sätt att gå fram med två nyordningar på författningsområdet kan få allvarliga, negativa, verkningar för Sverige och svensk inrikespolitik i framtiden.

Därför är det viktigt att avvisa detta förslag.

Minoritetsregeringar - som är det normala i Sverige - skulle i framtiden få betydligt svårare att styra Sveriges offentliga finanser och därmed svensk ekonomi om förslaget bifalls och skulle bli prejudicerande, vilket är sannolikt. Den förda politiken på det ekonomiska området blir mindre förutsägbar och mindre transparant.

Ska en omtolkning av riksdagsordningen göras, ska den under alla förhållanden ske i samförstånd över blockgränsen, enligt svensk konsensuspraxis i författningsfrågor.

Oppositionens argument att regeringen bör säkra majoritet när man lägger förslag innebär att man accepterar en glidning tillbaka till den ordning som rådde i Sverige under 70- och 80-talen, och som riksdagen i samförstånd efter 90-talskrisen inte ville ha kvar. Dessvärre, för möjligheten till en kortsiktig opportunistisk vinst 2013, accepterar oppositionen nu uppenbarligen de risker som är förenade med att vrida klockan tillbaka till 70- och 80-talen problematiska ekonomisk oordning.

Det blir svårare för framtida regeringar att hålla ett helhetsgrepp över intäkter och utgifter. Sverige riskerar att bli ett ekonomiskt mer instabilt land. Sannolikheten ökar för alltför stora budgetunderskott i skarpa krislägen, som ju kommer att inträffa då och då.

Jag har sett att oppositionen påstår att den nuvarande ordningen inte alls skulle ha syftat till att skydda minoritetsregeringars möjlighet att föra en sammanhållen och förutsägbar budgetpolitik.

Det är dock ett felaktigt påstående. Det framgår klart av förarbetena att man med 90-talets budgetreform ville stärka regeringens ställning, och inte minst minoritetsregeringars möjligheter.

Ett annat påstående är att det aktuella förslaget skulle vara acceptabelt eftersom det skulle stärka budgeten. Det har framförts av oppositionen och Per Molander i en offentlig riksdagsutfrågning den 28/11 2013. Det finns dock inget stöd i riksdagsordningen för det påståendet eller tanken. (Utfrågningen går att se på webben, och kommer inom kort att publiceras i skrift).

Riksdagsordningen har ett vidare syfte, nämligen att underlätta en stabil, transparent och effektiv styrning av Sverige, än Per Molanders och budgetlagens avgränsade fokus på lägre utgifter. Det är en mycket viktig skillnad på riksdagsordningen och budgetlagens syften.

Låt mig på denna punkt citera f kanslichefen i finansutskottet Ove Nilsson (den 28/11): "Av den aktuella diskussionen att döma låter det som om det är en rätt man kan ta sig [dvs att göra som oppositionen vill] så länge man föreslår förstärkningar av statsfinanserna. Det är statsfinansiellt sett självfallet bättre med förstärkningar av statsfinanserna än motsatsen, men det finns inget i regelverket som stöder en sådan uppfattning. . Börjar vi bryta ut beslutspunkter och behandla dem en och en är vi på god väg tillbaka till den ordning som vi hade före 1996. Man kan också uttrycka det som att oppositionen på sikt vrider ett antal verktyg ur händerna på den regering som är satt att styra landet."

Lägg märke till att strikta budgetbestämmelser kan sägas vara den fattiges och arbetslöses vän, eftersom de skyddar mot stigande räntor i skarpa krislägen och ökar ekonomins stabilitet. Redan förefaller dessvärre 90-talskrisen glömd, liksom dess främsta offer: de som blev arbetslösa, de som fick kraftigt höjda räntor och skulder, de som fick sämre ersättningar och pensioner, än de annars skulle fått.

För det tredje:
Ingen ska inbilla mig att det är fiskal omsorg om två tusendelar av totala skatteintäkterna - dvs. 3 mdr kr - som driver S, SD, MP och V att i konfrontation med nästan halva riksdagen riva upp 1990-talets samförstånd i riksdagsordningen om strikta budgetregler. Icke desto skulle ca en miljon i medelklassen nu bli snuvade på en skattesänkning. De som tillhör Saco- och TCO-yrken, exempelvis.

För det fjärde:
Vem vinner på allt detta? Enligt alla - säger alla - politiska kommentatorer finns det en, stor vinnare på detta utskottsinitiativ, nämligen Sverigedemokraterna.

Tänkte du på det Ulla Andersson (V)? Tänkte du på det Per Bolund (MP)? Tänkte du på det Fredrik Olovsson (S)? Naturligtvis gjorde ni det.

Och ändå valde ni att spela Sverigedemokraterna rätt i händerna. Ni har agerat vämjeligt och motbjudande när ni samagerat med SD i denna fråga. Det är inte förvånande att SD nu säger sig börja fiska röster i LO-vatten.

Alltså: Nej till att i konfrontation bryta upp 90-talets stabilitetsskapande budgetregler, nej till konflikt i författningsfrågor, och ja till att behålla reglerna som de är idag. Varför ändra ett för Sverige och svenska regeringar vinnande regelverk i budgetpolitiken?

Svik inte Ukrainas EU-vänner! Viktigt att tala väl om EU-samarbetet.

Tiotusentals människor väljer att dygn efter dygn riskera övergrepp och misshandel på Kievs Självständighetstorg när de protesterar mot regeringens nej till frihandel- och samarbetsavtal med EU.

 

De människorna skulle inte förstå den raljerande jargong och den slentrianmässiga EU-negativism som numera nästan alla svenska politiska partier sprider omkring sig.

 

Kanske kan demonstrationerna i Kiev till förmån för närmare band med Europa och EU tjäna som en väckarklocka för dem som glömt grunderna för Europasamarbetet. Kanske kan ukrainarnas önskan att knyta närmare band till EU påminna om de värderingar på vilka EU bygger. Kanske kan de risker och faror som demonstranterna i Kiev utsätter sig för signalera hur viktigt EU och europasamarbertet är idag och imorgon.

 

Just där på torget i Kiev står EU:s attraktionskraft, ibland kallad soft power, mot den ukrainska regeringens hard power, regimens våld mot de egna medborgarna.  

 

Jag hoppas att de som i det offentliga samtalet i vårt land aldrig talar väl om EU, slentrianmässigt skyller problem på ”Bryssel” och raljerar över byråkrater, för ett ögonblick stannar upp och funderar en aning: Varför går människor man ur huse i Kiev? Varför är EU viktigt för dem?

Att successivt försvaga EU-samarbetet genom enkelt krypskytte och att vanemässigt klanka på samarbetet utan att någon gång stå upp och tala väl om EU gynnar de växande mörka krafterna och är naturligtvis historielöst.   

 

EUs mjuka makt står mot den ukrainska regeringens hårda våld.  

 

Och jag är glad och stolt över att tillhöra ett parti som är fast förankrat i en internationalistisk, positiv syn på europasamarbetet och dess främsta uttryck, Europeiska Unionen.

 

Större skattebas och lägre skatt ger högre välfärd!

(Redigerad version av anförande i riksdagen den 19 november 2013).

Som vi hör från oppositionen är det är lätt att göra listor på reformer. Utmaningen ligger dock inte i att göra en lång lista utan hur den ska betalas.

Resurserna till social välfärd måste alltid skapas. I länder som missköter sina offentliga finanser och sin samhällsekonomi blir det de mest utsatta människorna som drabbas först och hårdast.

"Det ska löna sig att arbeta" har varit budskapet på Folkpartiets valaffischer i generationer. Det betyder i praktiken att skatterna på arbete har sänkts. Och det har Folkpartiet och Alliansen gjort sedan 2006.

Det alliansregeringen har gjort är att vi har sänkt skatten främst för låg- och medelinkomsttagare. För undersköterskan. Vaktmästaren. Servitrisen. Busschauffören.

Men när vi påpekar detta blir de rödgröna partierna förbittrade. Det finns inget som framkallar sådan ilska hos de rödgröna, som när vi sänker skatterna för de grupper som de rödgröna anser äga som sitt "folk".

Det är därför socialdemokraterna har så svårt att hantera dessa skattesänkningar.

Vi beslutade om första jobbskatteavdraget 2006. Socialdemokraterna var förbittrade.

Vi beslutade om andra jobbskatteavdraget 2007. Socialdemokraterna accepterade då det första, men var förbittrade på det andra.

Vi beslutade om tredje jobbskatteavdraget 2008. Socialdemokraterna accepterade då det första och det andra, men var förbittrade på det tredje.

Vi beslutade om fjärde jobbskatteavdraget 2009. Socialdemokraterna accepterade då det första, det andra och det tredje, men var förbittrade på det fjärde.

Vi beslutar om en månad här i riksdagen om det femte jobbskatteavdraget. Socialdemokraterna accepterar nu det första, det andra, det tredje och det fjärde, men är förbittrade på det femte.

Varje gång förut har socialdemokraterna sagt nej, nej och nej ända tills de har sagt ja.

Men den här gången är socialdemokraterna så ivriga att säga ja, efter att de har sagt nej, att de säger ja redan nu och samtidigt som de är förbittrade, och det redan innan de hunnit rösta nej.

***

De rödgröna säger; om man sänker skatter måste man skära i välfärden. Men vi har visat att det finns en annan väg.

Javisst, stat och kommun behöver ökade skatteintäkter för att kunna satsa på välfärd. Det finns två sätt att få det.

Det ena är att höja skatterna. Problemet är att det oftast minskar intresset för att arbeta, minskar intresset för att driva företag och ofta minskar avkastningen på investeringar.

Den andra vägen är att få fler företag och fler skattebetalare, alltså fler som jobbar och betalar skatt.

Sysselsättningen har ökat med 260 000 personer sedan 2006, och särskilt stark har ökningen varit senaste året. Det betyder mer än 200000 fler skattebetalare än 2006. Samtidigt har antalet förtidspensionärer minskat med 200 000 sedan 2006.

Det är arbetslinjen till välstånd som gör att vi kan satsa mer på välfärd och sänka skatten samtidigt.

Svensk välfärd behöver inte högre skatter - svensk välfärd behöver fler skattebetalare, fler arbetade timmar och bättre tillväxt!

Tack vare ökade välfärdssatsningar är Sverige idag ett bättre land att leva i än 2006 när Alliansregeringen tillträdde:

Sverige har fler läkare än 2006.

Sverige har fler sjuksköterskor.

Sverige har fler vårdcentraler .

Sverige har fler apotek; drygt 600 stycken.

Sverige har kortare vårdköer.

Resurserna till vården har ökat sedan 2006.

Resurserna till äldreomsorgen har ökat.

Resurserna till personer med funktionsnedsättning har ökat.

Tillgängligheten till primärvården har förbättrats.

Tillgängligheten till specialiserad vård har förbättrats.

Kvaliteten på sjukvården har förbättrats i Sverige sedan 2006.

20 000 fler arbetar i den offentliga välfärden.

Resurserna till välfärden har ökat med 70 mdr kr.

Resurserna till välfärden har ökat som andel av Sveriges bruttonationalprodukt (BNP).

Bostadsbidraget för barnfamiljer är högre än 2006.

Andelen biståndsmottagare i befolkningen har minskat

Flerbarnstillägget är högre.

Barnfattigdomen har minskat sedan 1990-talet

Bostadstillägget för pensionärer är högre.

Högkostnadsskyddet för tandvård är högre.

Grundavdraget för pensionärer är högre.

Grundnivån i föräldrapenningen är högre än 2006.

Sverige har högre lärartäthet av utbildade lärare än 2006.

Sverige har högre personaltäthet vad gäller skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer.

Sverige har 40 000 fler studenter vid våra universitet.

Sverige har fler barn i förskolan, utan att barngruppernas genomsnittliga storlek har ökat och med samma förskollärartäthet som tidigare.

Resurserna till förskolan har ökat sedan 2006.

Resurserna till gymnasieskolan har ökat.

Resurserna till högskolan har ökat sedan 2006.

Studenternas studiemedel har aldrig haft bättre köpkraft.

Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag än 2006.

Sverige har fler kvinnor som är chefer.

Sverige har fler kvinnliga professorer.

Sverige har högre sysselsättning bland invandrare .

Sverige har bättre diskrimineringsskydd än 2006.

Tryggheten i Sverige har ökat med fler poliser än 2006.

Hushållens disponibla inkomster har ökat.

Kvaliteten på högre utbildning är bland den bästa i världen. När det gäller satsning på forskning är vi bland de bästa i världen. På innovation är vi bland de bästa i världen.

Vårt land har bland de mest ambitiösa klimatmålen i världen. Koldioxidutsläppen har minskat sedan 2006. Sverige har den mest koldioxideffektiva ekonomin inom hela EU.

Utbyggnadsplanerna för ny järnväg i Sverige har inte varit så omfattande sedan 1800-talet.

Sammanfattningsvis: Välfärden har byggts ut till historiska nivåer, sysselsättningen har ökat och - märk väl! - skatterna har sänkts.

Och allt detta i en tid av den djupaste ekonomiska krisen i Europa på 80 år.

Vår politik visar att skattesänkningar inte behöver stå emot välfärdssatsningar - vi har gjort båda delarna. Både sänkt skatter och ökat välfärdssatsningarna.

Detta hade aldrig varit möjligt med oppositionens ekonomiska politik.

Att fler i Sverige har mer pengar kvar i plånboken samtidigt som satsningarna på välfärden ökar. Det är vi i Alliansen stolta över.

Det betyder mer frihet till individen och mer socialt ansvarstagande.

Betyder detta att vi är nöjda. Alls icke! Vi är inte nöjda. Vi vill gå vidare och med reformer under kommande mandatperiod.

Det för mig över till framtiden, och nästa mandatperiod.

***

Nu har vi november. Hösten före ett riksdagsval fyller regeringens budget och oppositionspartiernas motförslag naturligtvis en särskilt viktig demokratisk funktion.

Varje parti redovisar sina inkomster och utgifter inte bara för nästföljande år, utan för huvuddelen av kommande valperiod.

Ett av syftena med denna praxis är att hindra regering och opposition från att ställa ut förföriska löften som saknar långsiktig finansiering. De fleråriga budgetförslagen skärper kravet på ekonomisk realism i partiernas politik och är därmed viktiga för demokratin:

Väljare, media, organisationer och andra ges goda demokratiska möjligheter att jämföra partiernas politik över större delen av den kommande mandatperioden och kan skärskåda hur utgifter och finansiering går ihop, eller inte går ihop.

Det gäller dock inte socialdemokraterna denna höst och inför valet 2014. Det partiet vill slinka undan kontroll och skärskådan inför valet.

Socialdemokraternas skarpa budgetförslag avser enbart 2014. För åren därefter finner man massor av löften, men inget sammanhållet budgetförslag. Socialdemokraternas beteende med hemliga eller obefintliga budgetar framöver är inte olagligt, men försvårar för demokratin och inbjuder till ekonomiskt lättsinne.

Med sitt enbart ettåriga budgetförslag bryter socialdemokraterna på ett unikt sätt gällande praxis om att lägga fram en flerårsbudget för större delen av valperioden. Det har hittills inte uppmärksammats. Därför vill jag vara något utförlig på denna punkt.

Riksdagens utredningstjänst har på Folkpartiets uppdrag gått igenom budgetmotionerna för de partier som varit i opposition från 2001 och fram till idag.

Genomgången visar att under denna tid har inget oppositionsparti inför ett riksdagsval presenterat en budgetmotion med ett så kortsiktigt dolt perspektiv som socialdemokraterna nu gör inför valet 2014. Man vill uppenbarligen undandra sig demokratins krav på öppenhet.

Samtliga oppositionspartier har sålunda tidigare valår lagt budgetförslag som minst täckt de kommande tre åren under valperioden, så även socialdemokraterna förra gången, hösten 2009 inför valet 2010.

Socialdemokraterna säger sig år 2014 vilja ta "ett första steg" med en blygsam summa som startfinansiering. "Satsningarna" ska sedan byggas ut, men partiet berättar inte vad det ska kosta 2015 och fortsättningsvis, hur snabbt "satsningen" ska fullföljas, eller vem som ska betala.

Låt mig ge några exempel.

Socialdemokraterna vill ha skolplikt till 18 år - men avsätter blott 10 miljoner kronor 2014.

De vill införa treterminerssystem på högskolan - men avsätter blygsamma 30 miljoner kronor 2014.

Klyftan i beskattning mellan löntagare och pensionärer ska försvinna, men år 2014 tas bara ett litet steg.

Partiet vill införa en 90-dagarsgaranti för unga arbetslösa - men tar bara "ett första steg" 2014, till en kostnad av drygt 5 miljarder kr. Vad resterande steg innebär för miljardkostnader, och om de ska finansieras under mandatperioden, döljer man.

Socialdemokraterna vill lägga 110 miljoner kr år 2014 på fler utbildningsplatser till förskolelärarutbildningen "som ett första steg". Men vad som sedan händer under valperioden redovisas inte.

Socialdemokraterna avsätter 10 miljoner kr 2014 för att introducera "yrkescollege" i nya branscher. Om dessa ska sjösättas i praktiken krävs ett kanske 100 gånger så stort resurstillskott.

50 miljoner kr avsätts 2014 till en försöksverksamhet med "Nyföretagargaranti", men det är oklart hur detta ska fungera under den fortsatta valperioden.

Kostnaderna för sjukförsäkring och a-kassa stiger med Socialdemokraternas politik efter 2014, dels på grund av höjda ersättningsnivåer, dels till följd av slopade tidsgränser i sjukförsäkringen.

Hur Socialdemokraterna kommer att formulera kraven på mottagarna av sjukersättning och a-kassa, samt de statliga myndigheterna som administrerar dessa, kan bli en av valrörelsens heta potatisar.

Eller saknar S politik för hur kostnaden för sjukersättningarna ska hanteras efter 2014? Ja, kanske har de ingen aning, men idag drar sjukförsäkringskostnaderna iväg och måste hejdas av varje framtida regering. Men det döljer socialdemokraterna i sitt budgetalternativ.

Listan med ofullständigt redovisade "satsningar" är lång och bristen på redovisad finansiering ännu längre.

Min slutsats är att om olyckan är framme, och Socialdemokraterna i regeringsställning skulle hålla vad de lovar, så skulle skatterna efter ett regeringsskifte trappas upp dramatiskt från 1 januari 2015, dvs. om drygt ett år. Miljöpartiet och Vänstern, som själva har gott om skattehöjningsförslag, skulle applådera en sådan upptrappning av skatterna.

Varför redovisar inte Socialdemokraterna ett budgetalternativ för större delen av valperioden? Vad vill de dölja? Stramare regler för sjuka och arbetslösa när ersättningarna höjs?

Vet Socialdemokraterna inte svaren, eller mörkar de svaren? Jag vet inte vilket som är värst, men demokratin fungerar inte om S gör som andra partier och regeringen, dvs. redovisar flerårsbudgetar.

Socialdemokrater! Demokratins krav på öppenhet och redovisning av valperiodens budgetar gäller även er!

Konflikten om budgetreglerna: Ett farligt prejudikat. Lärdomarna från 1990-talskrisen glöms bort.

Ingress: Idag sammanträdde riksdagens finansutskott och oppositionen lade fram ett förslag att inte höja skiktgränsen i inkomstskatten, dvs. att riva upp gårdagens budgetbeslut i riksdagen. En beredningsprocess startar. Den kommer att gå i mål någon gång de två första veckorna i december. Närmast ordnas nu snabbt en offentlig utfrågning (hearing) i finansutskottets regi med experter på frågan. Den går dessutom för yttrande till skatteutskottet och Skatteverket.

Kommentar:
Det långsiktigt allvarliga med oppositionens krav att bryta eller radikalt omtolka riksdagsordningen (RO 5:12) och tillåta flera beslut om budgeten - som att backa gårdagens budgetbeslut - är att alla framtida minoritetsregeringar - som är det normala i Sverige - kan få det betydligt svårare att styra Sveriges ekonomi.

Skulle en omtolkning av riksdagsordningen göras, ska den under alla förhållanden ske i samförstånd över blockgränsen, enligt svensk konsensuspraxis i författningsfrågor. Det förslag till beslut som oppositionen nu lagt bryter mot denna hundraåriga praxis.

Oppositionens argument att regeringen ska säkra majoritet innan man lägger förslag innebär en glidning tillbaka till den ordning som Sverige hade under 70- och 80-talen, och som man i efterbörden av 90-talskrisen inte ville ha kvar. Nu vill oppositionen uppenbarligen vrida klockan tillbaka till den tiden mycket problematiska ordning.

Möjligheten att stycka upp budgeten i sina beståndsdelar ökar, och det blir svårare för framtida regeringar att hålla ett helhetsgrepp över intäkter och utgifter. Sverige blir därmed ett ekonomiskt mer instabilt land. Sannolikheten ökar för alltför stora budgetunderskott i skarpa krislägen, som ju kommer att inträffa då och då.

Nuvarande strikta budgetbestämmelser är den fattiges och arbetslöses bästa vän, eftersom de skyddar mot stigande räntor i skarpa krislägen och förbättrar ekonomins stabilitet. Redan är 90-talskrisen glömd och deras främsta offer: de som blev arbetslösa, de som fick kraftigt höjda räntor och skulder, de som fick sämre ersättningar och pensioner än de annars skulle fått.

Ingen ska inbilla mig att det är omsorg om två tusendelar av skatteintäkterna som driver S, SD, MP och V att riva upp 1990-talets samförstånd om strikta budgetregler i riksdagsordningen. Icke desto mindre bli ca en miljon i medelklassen snuvade på en skattesänkning. Tidigare lovade Socialdemokraterna att ingen med inkomster under 60 000 kr/mån behövde frukta inkomstskatteändringar från S. Den gränsen är nu sänkt till 36 000 kr/mån. Var sätts gränsen nästa gång, efter en eventuell valseger, och under intryck av samarbete med V och MP?

Här bifogas en artikel om frågan som jag publicerat i DN den 15/10 2013: http://www.dn.se/debatt/s-braket-om-budgetregler-kan-bli-konstitutionell-kris/

Socialdemokraterna bryter praxis och mörkar sin ekonomiska politik nästa mandatperiod.

(Debattartikel publicerad idag i Dagens Industri den 18 november 2013).

Hösten före ett riksdagsval fyller oppositionspartiernas budgetförslag en särskilt viktig demokratisk funktion. Varje parti redovisar då sina inkomster och utgifter inte bara för nästföljande år utan för huvuddelen av kommande valperiod.

En av funktionerna med denna praxis är att hindra partier från att ställa ut förföriska löften som saknar finansiering. De fleråriga budgetförslagen skärper kravet på ekonomisk realism i partiernas politik och är viktiga för demokratin: Väljare, media, organisationer och andra ges möjlighet att jämföra partiernas politik över större delen av den kommande mandatperioden och skärskåda hur utgifter och finansiering går ihop.

Det gäller dock inte socialdemokraterna. Med höstens budgetförslag bryter socialdemokraterna på ett unikt sätt denna praxis, vilket inte uppmärksammats. Deras skarpa budgetförslag avser enbart 2014. För åren därefter finner man många löften, men inget sammanhållet budgetförslag. Socialdemokraternas beteende med hemliga budgetar är inte olagligt, men försvårar för demokratin och inbjuder till ekonomiskt lättsinne.

Riksdagens utredningstjänst har på Folkpartiets uppdrag gått igenom budgetmotionerna för de partier som varit i opposition från 2001 och fram till idag, dvs. budgetförslagen från hösten 2001 till nu. Genomgången visar att under denna tid har inget annat oppositionsparti inför ett riksdagsval presenterat en budgetmotion med ett så kortsiktigt och dolt perspektiv som socialdemokraterna gör hösten 2013. Samtliga oppositionspartier har lagt budgetförslag som minst täcker de kommande tre åren under valperioden, så även socialdemokraterna hösten 2009.

Budgetmotion är full av förslag där Socialdemokraterna år 2014 vill ta "ett första steg" med en blygsam summa som startfinansiering. "Satsningarna" ska sedan byggas ut, men partiet berättar inte vad det ska kosta 2015 och fortsättningsvis, hur snabbt "satsningen" ska fullföljas, eller vem som ska betala.

Låt mig ge några exempel. Socialdemokraterna vill ha skolplikt till 18 år - men avsätter blott 10 miljoner kronor 2014. De vill införa treterminerssystem på högskolan - men avsätter blygsamma 30 miljoner kronor 2014. Klyftan i beskattning mellan lönetagare och pensionärer ska försvinna, men år 2014 tas bara ett litet steg. Partiet vill införa en 90-dagarsgaranti för unga arbetslösa - men tar bara "ett första steg" 2014, till en kostnad av drygt 5 miljarder kr. Vad resterande steg innebär för miljardkostnader, och om de ska finansieras under mandatperioden döljer man.

Socialdemokraterna vill även lägga 110 miljoner kr år 2014 på fler utbildningsplatser till förskolelärarutbildningen "som ett första steg för att minska barngrupperna och höja kvaliteten i förskolan". Men vad som sedan händer under valperioden redovisas inte. Partiet avsätter 10 miljoner kr 2014 för att introducera "yrkescollege" i nya branscher. Om de ska sjösättas i praktiken krävs ett kanske 100 gånger större resurstillskott. 50 miljoner kr avsätts 2014 till en försöksverksamhet med "Nyföretagargaranti", men det är oklart hur detta ska fungera under den fortsatta valperioden.

Dessutom kommer kostnaderna för sjukförsäkring och a-kassa med Socialdemokraternas politik att stiga efter 2014, dels på grund av höjda ersättningsnivåer, dels för att fler kommer i bidragsberoende när nivåerna är högre än alternativa inkomster, dels till följd av en slopad tidsgräns i sjukförsäkringen. Hur Socialdemokraterna kommer att formulera skärpta krav på mottagarna och statliga myndigheter blir en av valrörelsens heta potatisar. Eller saknar S politik för hur kostnaden för sjukersättningarna ska utvecklas efter 2014? Idag far sjukkostnaderna iväg och måste hejdas av varje framtida regering.

Listan med ofullständigt redovisade "satsningar" är lång och bristen på redovisad finansiering av den socialdemokratiska politiken uppenbar. Min slutsats är att om Socialdemokraterna vill hålla vad de lovar kommer skatterna efter ett regeringsskifte att eskalera dramatiskt från 2015. Miljöpartiet och Vänstern, som själva har gott om skattehöjningsförslag, skulle understödja en sådan eskalering av skatterna.

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP)

Nej, FP backar inte om euron.

SVT nyheter har ikväll inför FP:s landsmöte, som börjar på torsdag 14/11, kört ett inslag om FP, Sverige och euron. Bland annat säger jag i intervjun att ”Carl B Hamilton är klok”. Men efter det inlägget kan några börja tvivla eftersom Rapportredaktionens upplägg var att påstå att FP backar om euron.

 

Så är det naturligtvis inte. Däremot tar vi i FP in verkligheten: med skuldkrisens Europa och behovet av bankunion, som man just nu förhandlar om. Vi vill att Sverige engagerat, kompetent och kreativt i avvaktan på sitt eurointräde ska delta i förhandlingarna om det ekonomiska samarbetet, inklusive det om euron och bankunion, samt tillämpningen av de nya, redan införda, reglerna för budgetkontroll i medlemsländerna.

 

I förslaget till partiprogram skriver partistyrelsen sålunda:

 

”Den europeiska valutan, euron, är både ett politiskt och ett ekonomiskt projekt. Genom en gemensam valuta fördjupas den integration som ytterst syftar till att omöjliggöra konflikter mellan Europas länder. Den skapar också förutsättningar för ökad rörlighet [för personer] och fördjupning av den inre marknaden. Det ligger i Sveriges intresse att den ekonomiska och monetära unionen stabiliseras genom gemensamma regelverk och fördjupat ekonomiskt samarbete. När detta är uppfyllt och de nya regelverken efterlevs ska Sverige införa euron som valuta.”

 

Det är inte att backa!

Tre år, tre miljarder kronor

Anf. 106 CARL B HAMILTON (FP) den 23 oktober:

Tre år, tre miljarder - det behövdes bara tre år och tre miljarder för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att överge Mona Sahlins löfte att inte ta i Sverigedemokraterna ens med tång. I stället har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en pakt under bordet med Sverigedemokraterna. De fyra partierna är överens om att stoppa sänkt statlig skatt, höjd brytpunkt i skatteskalan, och vill riva upp regeringens förslag i budgeten, som skulle ge mer i plånboken för fler som jobbar mer.

Effekten av oppositionens förslag skulle bli att ekonomin stramas åt, att fler människor blir arbetslösa [ca 4000 årsarbetskrafter]. Och - märk väl - inga nya offentliga utgifter för finansiering av till exempel vård, skola och omsorg skulle bli resultatet. Besparingen leder nämligen inte till satsning på något annat. Tvärtom blir det högre arbetslöshet och mindre pengar i plånboken för en miljon svenskar. Ja, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är så sugna på högre skatter att de väljer att bryta sina tidigare löften om att inte agera ihop med Sverigedemokraterna, ett parti som bygger sin existens på främlingsfientlighet och har sin grund i nazismen.

Som ersättning för hjälpen att bryta den politiska isoleringen behövde Sverigedemokraterna inte betala något högre pris - 3 miljarder kronor - som dock finansieras av en miljon skattebetalare, varav säkert bara en liten minoritet sympatiserar med det främlingsfientliga och bakåtsträvande partiet.

Fru talman! Varför är den här striden om budgetreglerna så allvarlig? Jo, därför att den inte bara gäller denna budget utan att den även gäller framtidens budgetar och att Sverige ska vara ett ekonomiskt väl styrbart land. Dess värre tycks nu de dyrköpta erfarenheterna från 70- och 80-talens ekonomiska instabilitet falla i glömska.

Som ett resultat av 90-talskrisen beslöt riksdagen i bred enighet över blockgränsen att reformera budgetprocessen, så att den ekonomiska politiken skulle utformas mer sammanhållet. En viktig del var att riksdagen skulle fatta ett samlat budgetbeslut, så att budgetsaldot blev ett medvetet resultat av ett riksdagsbeslut och inte som tidigare var fallet att man summerade hundratals, och på slutet tusentals, enskilda beslut. Sedan blev saldot vad det blev. Reformen skulle se till att man hade pengar från början och att man visste hur mycket man skulle göra av med.

Reformen har också inneburit en stärkt makt för varje regering i budgetfrågorna i Sverige. Likaså har ställningen för riksdagens finansutskott stärkts. Därmed har Sverige sedan mitten av 1990-talet kunnat styras ekonomiskt effektivt även av minoritetsregeringar.

Man kan notera att denna konsekvens inte är någon nyhet. Tvärtom välkomnades den i en riksdagsutvärdering av reformen några år efter att den hade genomförts.

Det uppifrån-och-ned-perspektiv som infördes innebär att det i ett första steg i budgetprocessen beslutas om utgiftsramar för 27 utgiftsområden och görs en beräkning av de totala inkomsterna och utgifterna. Därmed framkommer statens budgetsaldo.

Därefter, i ett andra steg, fördelar riksdagen statens utgifter genom ett beslut per utgiftsområde som inte får överskrida den totala ram som har fastställts i steg ett.

Detta reformarbete på 90-talet hade två centrum, ett i Finansdepartementet och ett i riksdagen. I Finansdepartementet låg fokus naturligt nog på att stoppa den tendens som fanns till högre utgifter över tiden. Det skulle uppnås genom begränsningar som medvetet styrde regeringens budgetarbete och budgetmakt i riktning mot lägre utgifter och, om det behövdes, högre skatter.

Märk väl att här i riksdagen var reformarbetet däremot mer inriktat på en effektiv och väl sammanhållen parlamentarisk beslutsprocess och inte på en styrning av politikens innehåll i en viss riktning. Man skulle göra Sverige bättre och mer ekonomiskt styrbart under olika parlamentariska förhållanden och under olika parlamentariska förutsättningar. Det är ett annat syfte.

Vi närmar oss här pudelns kärna i den pågående konflikten. Oppositionen lutar sig mot en avgränsad del av 90-talets budgetreform som enbart tar fasta på uppgiften, som naturligtvis är central för Finansdepartementet, nämligen att hindra en försvagning av budgeten.

Men budgetreformen vad gäller riksdagen hade en vidare syftning, nämligen att säkra varje regerings möjlighet att styra den ekonomiska politiken långsiktigt och ansvarsfullt genom en sammanhållen budgetbehandling. Det innebär enligt bestämmelserna och förarbetena i riksdagsordningen - den lag som styr närmast grundlag hur vi arbetar här i riksdagen - att det är lika felaktigt att plocka isär en budgets utgiftssida, med ökade utgifter som följd, som att plocka isär en budgets intäktssida, vilket är det som oppositionen nu vill göra.

Den tidigare domaren i Högsta domstolen och professorn i konstitutionell rätt Fredrik Sterzel skriver i sin nya bok Finansmakten i författningen att utgifterna är oupplösligt förbundna med inkomstberäkningen.

Fredrik Sterzel är kristallklar i sin dom att det inte är tillåtet att göra det som oppositionen nu kräver. Oppositionen vill nämligen, efter det att det första budgetbeslutet har fattats, bryta upp detta beslut, ta bort skattesänkningen och sedan fatta ett nytt budgetbeslut. Det blir alltså flera budgetbeslut i stället för det i riksdagsordningen föreskrivna, nämligen ett enda beslut. Därmed bryter oppositionens förslag mot den tydliga ordalydelsen i riksdagsordningen.

Fru talman! Den nuvarande ordningen har fungerat väl i mer än 15 år. Den bygger på en konsensuskultur som vi och generationer före oss har vårdat i författningsfrågor i Sveriges riksdag.

Oppositionspartierna vill nu göra två saker, dels bryta upp den konsensuskultur som vi har fått i arv från tidigare generationer av parlamentariker, dels bryta med 15 års praxis med de nya budgetreglerna. Det är ett oerhört stort ansvar som ni tar på er.

Det för mig mest obegripliga i sammanhanget är dock Socialdemokraternas kortsynta beteende. De hoppas rimligen att inom ett år leda en rödgrön minoritetsregering. Men varför är Socialdemokraterna då så ivriga att riva ned den nuvarande fungerande budgetordningen, dessutom tillsammans med Sverigedemokraterna, och därmed undergräva en sådan regerings möjlighet att ekonomiskt styra landet? Om olyckan skulle vara framme och den regeringen skulle etablera sig är det en uppenbar risk att den får administrera en sönderfallande ekonomi, för att referera Olof Palme. Att åstadkomma denna problematiska politiska situation efter ett samstämt agerande som legitimerar och ger Sverigedemokraterna bestämmanderätt i den ekonomiska politiken är svårbegripligt, för att inte säga obegripligt, för mig.

Fru talman! En stramare budget är inte alltid önskvärt eller det bästa. Antag att en minoritetsregering, som en del av sin politik mot arbetslöshet, vill driva en expansiv keynesiansk finanspolitik under utgiftstaket. Där antar vi att de har ordnat så att det finns plats för expansiva utgifter. Men då ska inte en opposition som är i majoritet i riksdagen kunna riva upp denna budget med motiveringen att majoriteten vill stärka budgeten. Därmed skapar den större arbetslöshet. Skulle regelverket i riksdagen ges denna innebörd, skulle vi i vår konstitution, i vår författning, bygga in en bias mot en expansiv finanspolitik som behövs bland annat i lågkonjunkturer.

Det som oppositionen nu vill är för det första att ur helheten bryta ut förslaget om höjd brytpunkt i inkomstskatteskalan och för det andra göra detta efter det att ramen för de totala utgifterna och intäkterna har fastställts i det första steget i det så kallade rambeslutet. Det innebär att principen om att budgeten ska antas i ett enda beslut körs över av en majoritet i riksdagen. En majoritet i riksdagen är beredd att med öppna ögon köra över en del av riksdagsordningen. Där finns en mycket tydlig bestämmelse om ett enda budgetbeslut som ska värna helheten.

Fru talman! Min reflexion är generande enkel. Oppositionen har inte läst och ännu mindre förstått riksdagsordningens bestämmelser och förarbeten. Man har i stället helt och hållet utgått från 90-talets mer avgränsade finansdepartementala perspektiv som säkert har dominerat till exempel Magdalena Anderssons världsbild från Finansdepartementet. Men i riksdagen vet vi mer än så. Där har riksdagsordningen en något annan syftning.

Fru talman! Det tog tre år. 3 miljarder visade sig vara det exakta priset för Socialdemokraternas heder, Miljöpartiets integritet och Vänsterns högtidstal mot främlingsfientlighet.

(Applåder)

DNs bristande jämställdhet i det offentliga samtalet.

Jag trodde DNs ledarredaktion var någorlunda insiktsfull när det gäller jämställdhet i det offentliga samtalet. Men jag hade fel.

I morse satte jag kaffet i halsen när jag läste huvudledaren (inte utlagd på webben av något skäl). Och kommen till Riksdagen träffade jag ett par alliansledamöter som reagerat precis som jag på de könsskiljande beskrivningarna av kombattanterna i riksdagen:
DN-ledaren handlade om riksdagsdebatten rörande brytpunkten i skattskalan och budgetreglerna. I ledaren framhölls finansutskottets ordförande Anna Kinberg Batras utseende dels i bild (en trist och orättvis teckning), dels i text (”den märkbart frustrerade Anna Kinberg Batras högröda ansikte”), medan mannen och motståndaren Fredrik Olovsson beskrevs med hans sakargument och en trevlig teckning.
...
Jag mejlade ledarredaktionen och bad dem föra in min kommentar. Svaret löd
"Tack för ditt mejl. Du tycker dig se något i bilden och texten som jag inte ser - men naturligtvis inte heller kan bevisa icke-existensen av. Något som talar mot din tolkning är att även män får tåla en hel del både i bild och text. Fredrik Olovsson kan säkert ha synpunkter på hur han framställs i den aktuella bilden.
Ansiktsfärgen nämndes inte för att förminska eller skada Anna Kinberg Batra utan bara som ett exempel på hur oppositionen i dag bygger upp sin retorik kring förslaget om höjd brytpunkt.
Kort sagt, jag tackar nej till texten som du erbjudit oss.
Vänliga hälsningar
Johannes Åman"

Ibland känns det extra bra att papperstidningen har fått konkurrens..

En pakt av rödgröna och SD mot välfungerande budgetregler!

(Artikel publicerad i Expressen onsdagen den 23/10 2013.)

Glöm Mona Sahlins löfte att S inte ens tar i SD "med tång" - nu har de rödgröna och SD funnit varandra, skriver Carl B Hamilton.

Det behövdes bara tre år och tre miljarder. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har övergett Mona Sahlins löfte att inte ta i Sverigedemokraterna "ens med tång". Istället har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en dold pakt med Sverigedemokraterna. De är överens om att stoppa sänkt statlig skatt ("brytpunkten" i skatteskalan), och vill riva upp regeringens aktuella förslag som, efter skatt, skulle ge mer i plånboken för fler som jobbar mer.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är så sugna på högre skatter att de väljer att bryta sina löften om att inte agera ihop med Sverigedemokraterna. De hade lätt kunnat undvika det.

Genom det dolda handslaget ges istället Sverigedemokraterna legitimitet och inflytande i svensk ekonomisk politik. Som ersättning för hjälpen att bryta sin politiska isolering behövde Sverigedemokraterna betala ett lågt pris - tre miljarder kronor - som dock finansieras av en miljon skattebetalare, varav säkert bara en liten minoritet sympatiserar med det främlingsfientliga och bakåtsträvande partiet.

En huvudregel i riksdagsordningen - den lag som bestämmer hur riksdagen fattar beslut - säger att budgeten ska ses som en helhet, och att statsbudgeten och dess utgiftsområden ska "fastställas genom ett enda beslut" - just för att skydda helheten. Sålunda är till exempel "utgifterna oupplösligt förbundna med inkomstberäkningen", som tidigare domaren i Högsta domstolen och professorn i konstitutionell rätt, Fredrik Sterzel, skriver i sin bok Finansmakten i författningen. Sterzel är kristallklar i sin dom att det inte är tillåtet att göra som oppositionen nu kräver. De vill nämligen - efter det att ett första budgetbeslut fattats - bryta upp det beslutet, ta bort skattesänkningen, och sedan fatta ett nytt budgetbeslut. Det blir alltså flera budgetbeslut och istället för det i riksdagsordningen föreskrivna ett beslut - och bryter därmed mot tydliga ordalydelsen i riksdagsordningen.

Den nuvarande ordningen har fungerat väl i mer än 15 år, och bygger på den konsensuskultur som i vårt land funnits i författningsfrågor. Oppositionspartierna vill riva upp både konsensuskulturen och 15 års praxis. Till sist kommer frågan - som det nu ser ut - att via Talmannen hamna i riksdagens konstitutionsutskott (KU) i månadsskiftet november/december.

Med tanke på den fortsatta beslutsprocessen i riksdagen är det följaktligen både olyckligt och illavarslande med den konflikt som tydligen utskottets ordförande Peter Eriksson, MP, upplever sig ha med talmannen Per Westerberg (DN.se den 16/10). För att gå rakt på sak: Jag är bekymrad för att KUs tolkning av riksdagsordningen i denna fråga inte blir korrekt, vilket ytterligare skulle skada den skyddsvärda konsensuskulturen i författningsfrågor.

Det för mig helt obegripliga i sammanhanget är dock Magdalena Andersson och socialdemokraternas kortsynta beteende. De hoppas rimligen att inom ett år leda en rödgrön minoritetsregering. Men varför är socialdemokraterna då så ivriga att riva ned den nuvarande fungerande budgetordningen och därmed undergräva en sådan regerings möjlighet att ekonomiskt styra landet? Den regeringen skulle löpa den uppenbara risken att få "administrera en sönderfallande ekonomi", vilket redan Olof Palme varnade för. Och att åstadkomma denna politiska situation efter ett sam-agerande som legitimerar och ger Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna bestämmanderätt i den ekonomiska politiken. Det är i sanning svårbegripligt.

Tre år tog det. Och tre miljarder visade sig vara det exakta priset för Socialdemokraternas heder, Miljöpartiets integritet och Vänsterns högtidstal mot främlingsfientlighet.



CARL B HAMILTON

Carl B Hamilton är ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet, tidigare statssekreterare i finansdepartementet och professor i nationalekonomi.

En allvarlig konstitutionell kris hotar om riksdagens budgetregler.

En allvarlig konstitutionell kris hotar om riksdagens budgetregler

 

(Artikel publicerad på DN Debatt den 15 oktober 2013)

En allvarlig konstitutionell kris om budgetreglerna är under uppsegling i riksdagen. De dyrköpta erfarenheterna från 70- och 80-talens ekonomiska instabilitet, som kulminerade i 90-talskrisen, tycks falla i glömska.

 

1990-talskrisen ledde till att man i bred enighet över blockgränsen beslutade att reformera budgetprocessen så att den ekonomiska politiken skulle utformas mer sammanhållet. En viktig del var att riksdagen skulle fatta ett samlat budgetbeslut så att budgetsaldot blev ett medvetet resultat av ett riksdagsbeslut, och inte som tidigare en summering av hundratals enskilda beslut. Reformen har inneburit stärkt makt för regeringen i budgetfrågorna. Likaså har ställningen för riksdagens finansutskott stärkts. Därmed har Sverige sedan mitten av 1990-talet kunnat styras ekonomiskt kraftfullt även av minoritetsregeringar. Man kan notera att den konsekvensen välkomnades i en riksdagsutvärdering av reformen.

 

Ett uppifrån-och-ned perspektiv infördes också. Fleråriga utgiftstak för staten (angivna i kronor) föreslås numera av regeringen och fastställs av riksdagen. I ett första steg i budgetprocessen beslutas om utgiftsramar för 27 utgiftsområden och en beräkning av inkomsterna. Därmed framkommer statens budgetsaldo. Därefter, i ett andra steg, fördelar riksdagen statens utgifter genom ett beslut per utgiftsområde som inte får överskrida den totala ram som fastställts i steg ett.

 

Reformarbetet hade två centra – ett i finansdepartementet och ett i riksdagen. I finansdepartementet låg fokus på att stoppa tendensen till allt högre utgifter. Det skulle uppnås genom begränsningar som medvetet styrde regeringens budgetmakt i riktning mot lägre utgifter och högre skatter.

 

I riksdagen, däremot, var reformarbetet mer inriktat på en effektiv och väl sammanhållen parlamentarisk beslutsprocess – inte att styra politikens innehåll i viss riktning! – och att göra Sverige bättre ekonomiskt styrbart under olika parlamentariska förhållanden.

 

Nu närmar vi oss pudelns kärna i den nuvarande konflikten. Oppositionen lutar sig mot en förenklad, avgränsad del av budgetreformen som enbart tar fasta på uppgiften – som naturligtvis är central för finansdepartementet – att hindra en försvagning av budgeten. Det känns måhända som en naturlig avgränsning för 90-talets kader av tjänstemän skolade i finansdepartementet, men budgetreformen vad gäller riksdagen har de facto en vidare betydelse, nämligen att säkra varje minoritetsregerings ställning i den ekonomiska politiken, och en sammanhållen budgetbehandling. Det innebär att det enligt bestämmelserna och förarbetena i riksdagsordningen (RO) – som närmast är att se som grundlag – är lika felaktigt att ta isär en budgets utgiftssida – med ökade utgifter som följd – som det är att ta isär en budgets intäktssida med högre skatter som följd.

 

Antag att en minoritetsregering, som en del av en politik mot arbetslöshet, vill driva en expansiv keynesiansk finanspolitik. Den gör detta under det fleråriga utgiftstaket, antar vi, och har berett plats för sina expansiva utgifter i sitt förslag till total utgiftsram för budgeten. Då ska inte en opposition som är i majoritet i riksdagen – enligt RO – kunna plocka isär budgeten och kunna splittra upp ett fattat beslut om budgetramen med motiveringen att majoriteten vill stärka budgeten (lägre underskott eller större överskott). Skulle regelverket ges den innebörden skulle det innebära en konstitutionell bias som alltid skulle motverka expansiv finanspolitik, bland annat.

 

En närmast helig princip – tydligt fastlagd i RO (5:12) – är att budgeten skall fastställas i ett enda beslut, dvs. alla utgiftsområden och beräkningen av inkomsterna i budgeten fastställs i ett klubbslag i kammaren. På så sätt skyddas budgetens helhet.

 

Det oppositionen nu vill är, för det första, att ur helheten bryta ut förslaget om höjd brytpunkt i inkomstskatteskalan, och för det andra, att detta görs efter det att ramen för de totala utgifterna och intäkterna har fastställts i det första steget i det s.k. rambeslutet. Det senare innebär att principen om att budgeten skall tas i ett enda beslut körs över. Oppositionen vill sålunda nu i november backa (reversera) budgetprocessen efter fattat rambeslut, och ta ett nytt, andra, beslut om intäkterna. Ett sådant förfarandet har dock konstitutionsutskottet (KU) redan tidigare underkänt utom för ”inkomstförslag av helt marginell budgetmässig betydelse”. Men nu gäller det hela 3 mdr kr, och det är definitivt inte ”helt marginellt” (bet. 1996/97:KU3). 

 

Min slutsats är generande enkel: oppositionen har inte läst och ännu mindre förstått riksdagsordningens bestämmelser och förarbeten. Man har enbart utgått från 90-talets mera avgränsade finansdepartementala perspektiv.   

 

En mycket viktig aspekt på konflikten är att oppositionen nu tycks beredd att slå sönder den konsensuskultur som i Sverige rått i denna typ av frågor i mer än hundra år, och bryta mot 15 års etablerad och välfungerande praxis med de nya budgetreglerna. När nu oppositionen inte tvekar att riva upp regelverk och etablerad praxis bör den även tänka maktpolitiskt och beakta risken för en reciprok hämnd under kommande mandatperiod.

 

Oppositionen binder ris åt egen rygg för den händelse det t ex skulle bli en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering. Jag har redan pekat på en sådan regerings potentiella problem med att driva en expansiv finanspolitik. Jag vill också peka på risken för att en oppositionell majoritet vägrar utnyttja hela budgetutrymmet som regeringen föreslår för ett visst utgiftsområde, som utgifter för höjd a-kassa eller andra transfereringar – dvs. centrala utgifter för socialdemokraterna.

 

”Öga för öga, tand för tand” är en mustigt uttryckt gammaltestamentlig princip som säkert många i en majoritet – när konsensuskulturen är uppriven – i den situationen skulle förespråka. Då glider Sverige ut på ett sluttande plan tillbaka till 70- och 80-talens problem med instabilitet, kortsynthet och splittrande beslut i den ekonomiska politiken.

 

För Sveriges långsiktiga bästa, lägg ned konflikten om budgetreglerna!

 

Carl B Hamilton

Ledamot av riksdagens finansutskott (FP), fd statssekreterare i finansdepartementet och professor i nationalekonomi.

Vänsterpartiets skuggbudget - menyn över eftergifter för tänkt rödgrönt samarbete.

Utgångspunkt är regeringsfrågan: V avser regera tillsammans med S och MP, men om V inte sitter i en tänkt S+MP-regering ska V:s politik ändå slå igenom som villkor för V:s stöd i förtroendeomröstningar. Texten nedan ska sålunda ses som en meny över de krav som V ställer och som S+MP mer eller mindre tvingas ge efter för att få V-stöd för en tänkt S+MP-regering.

V betalar för alla sina utgiftsökningar genom kraftigt höjda skatter på hushåll och företag. Vänsterpartiet tar som vanligt inte hänsyn till de kraftigt negativa effekterna på sysselsättning, produktion, skattebaser och företagande som skulle bli konsekvensen av deras politik. Därmed blir politiken långsiktigt underfinansierad eftersom bland annat skattebaserna krymper och delvis flyttar från Sverige, och inte kan pungslås på lika många miljarder som en statisk analys ger vid handen. Ett metodfel i beräkningarna om man så vill formulera det.

V höjer kostnaderna kraftigt för företagen. V vill höja arbetsgivaravgiften för unga, höja bolagsskatten från dagens 22 procent till 26 procent, höja krogmomsen och strama åt 3:12 reglerna mera. Sammantaget ger det enligt V ökade skatteintäkter på ca 40 miljarder kronor per år. Företag och företagare lämnar landet. De anställda blir kvar.

V vill höja inkomstskatterna för alla. Jobbskatteavdraget steg 1-4 ska trappas ner från inkomster på 30 000 kronor i månaden och är helt borttaget för dem med inkomster på över 50 000 kronor i månaden. Därmed vill alla de rödgröna partierna trappa ned jobbskatteavdraget och höja marginalskatterna på arbete (från inkomster på 30 000, 40 000 respektive 60 000 kronor för V, MP och S. V säger också nej till det femte jobbskatteavdraget och höjd brytpunkt. Människor lämnar landet. De som har sämre utblidning, sämre språkkunskaper och sverigespecifika yrken blir kvar.

V säger nej till RUT- och ROT-avdraget. RUT-avdraget slopas från 2014. ROT-avdraget i sin nuvarande form ska finnas kvar till slutet på 2016, därefter försvinna. V vill också sänka taket för RUT- och ROT-avdragen från dagens 50 000 kr per år till 15 000 kronor från och med 2015. Förslagen skulle innebära ökat svartarbete i branscherna och att många jobb skulle gå förlorade, särskilt i den hushållsnära tjänstesektorn där många kvinnor arbetar. Många invandrarkvinnor som genom RUT-avdrag haft en liten men dock ökad chans att komma in på arbetsmarknaden -- trots höga ingångslöner och utestängande arbetsrätt -- förlorar nu denna lilla möjlighet.

V vill återinföra fastighetsskatten och arvsskatten. Utöver dagens fastighetsavgift vill V införa en fastighetsskatt för dem som har villor med taxeringsvärde på över tre miljoner kronor. De ska betala en procent av taxeringsvärdet som överstiger tre miljoner i extra skatt. Det innebär att många villaägare i storstadsregionerna skulle få höjd skatt på sin bostad. V vill också införa en skatt på tillgångarna i ett dödsbo innan ett arv skiftas, på runt 10 procent. Förmögenhet och förmögna personer lämnar landet. Företag flyttas ut till lägre länder med normala skatter.

V säger också nej till avdragsrätt för gåvor.

V föreslår precis som MP höjd CO2-skatt och införande av en flygskatt. V:s förslag till skattehöjningar är dock mindre än MP:s.Flygbolag tankar i andra länder.

V vill skrota dagens finanspolitiska ramverk. V anser att överskottsmålet i det finanspolitiska ramverket har spelat ut sin roll och ska överges. V vill också kraftigt höja utgiftstaket. Utgiftstaken och överskottsmålet är två hörnpelare i den nya budgetordningen. V vill i praktiken att den gamla ordningen med uppsplittrad budgetprocess med få begränsningar på riksdagens agerande ska återinföras. Hela-havet-stormar som på 70-80-talen i budgetpolitken med ökade offentliga utgifter och sämre styrbarhet av Sveriges ekonomiska politik som följd.

V vill även avskaffa Riksbankens självständiga ställning och därmed släppa möjligheten att effektivt genomdriva ett inflationsmål. Inflantionen blir högre och varierar mera.

V storsatsar på offentlig sektor. Den offentliga sektorn kan inte vara stor nog. V föreslår satsningar i kommunsektorn år 2014 på 26 miljarder kronor, som sedan utökas till att uppgå till 44 miljarder kronor 2016. V vill ge ett högre och värdesäkrat generellt statsbidrag till kommunerna, och därutöver även ge öronmärkta statsbidrag till en mängd riktade satsningar på sjukvård, kollektivtrafik, komvux, förskolan och flyktingmottagande m.m. Kommunerna ska inte få sina bidrag i "en påse" utan öronmärkta, vilket bör ses som ett underkännande av kommunpolitikernas förmåga och vilja att satsa pengarna på rätt sätt. Precis som socialdemokraterna vill V satsa på minskade klasstorlekar i skolan och förskolan, men talar inte heller om varitfrån de nödvändiga fler lärarna ska komma ifrån, om det inte är så att man ska sludda över speciallärare till vanliga klasser. Åtgärder till de unga som V vill införa är bl.a. utbildningsvikariat, trainee-anställningar och lärlingsanställningar. V bryr sig förga om finasieringens detaljer och hur det går för de välståndsbildande krafterna.

V vill höja taket i sjukförsäkringen till 29 600 kronor per månad år 2014 och till 33 300 kronor per månad 2016. Det första steget sammanfaller med Socialdemokraternas förslag på området. Kostnad?

V vill strama åt reglerna på arbetsmarknaden och göra det svårare för företagen att anställa tillfällig personal. Arbetsrätten ska bli mer oförmånlig för företagen, göra det mer oförmånligt att anställa och antalet anställda kan förväntas minska. Det saknas insikt eller acceptans att det finns samband mellan arbetsrätt och produktion, produktionskostnad och sysselsättning. V vill införa en skarpare gräns för hur länge en person får vara visstidsanställd och även göra det svårare för arbetsgivare att ha tidsbegränsade anställningar. V vill inte acceptera dagens regler för arbetskraftsinvandring, vilket försvårar produktion och specialisering i Sverige.

 

V vill individualisera föräldraförsäkringen. Den ska vara tvådelad, vilket de anser kommer leda till bättre jämställdhet på arbetsmarknaden.

V föreslår, precis som MP, stora investeringar i järnväg och kollektivtrafik mm. V vill 2014 satsa ca 9 miljarder mer än regeringen på infrastrukturinvesteringar och 2016 ca 14 miljarder kronor mer. I princip alla pengarna går till satsningar på olika former av kollektivtrafik samt cykel. Precis som MP så bryr V sig inte om något krav på att investeringarna ska vara samhällsekonomiskt effektiva.

Även när det gäller energiinvesteringar finns en samsyn med MP om stora statliga utgifter. V vill satsa på energiomställning genom bl.a. mer energiforskning och olika former av stöd och subventioner till bl.a. biogas och etanol. V lägger 4 miljarder kr 2014 och 6 miljarder kr 2016 på sådana åtgärder. Kärnkraften ska läggas ned, elpriserna höjas och skogen användas till bränsle snarare än som input i industrin.

V vill återgå till subventionering av byggandet. Totalt vill V avsätta ca 8 miljarder kr 2014 och 11 miljarder kr 2016 för att på olika sätt subventionera renovering och nybyggnation av hyresrätter och upprustning av välfärdslokaler. Byggsubventioner var på 70 och 80-talen massiva och förödande för de offentliga finanserna. En återgång förefaller ligga i korten.

Även V vill kraftigt öka antalet utbildningsplatser. V föreslår ca 50 000 fler platser än regeringen på komvux, yrkevux, yrkeshögskolan, högskolan och arbetsmarkandsutbildningar. Tonvikten för V:s del ligger dock på fler platser på komvux och inom arbetsmarknadsutbildningarna. Om det finns lärare för detta är oklart.

Analys av Miljöpartiets skuggbudget

Miljöpartiet (MP) föreslår ett antal utgiftsökningar framför allt på skolan, de små företagen och klimatet. MP vill t.ex. skapa 5000 fler utbildningsplatser på komvux, 10 000 nya folkhögskoleplatser och 10 000 nya högskoleplatser. Det är rimligen omöjligt att få fram lärare till allt detta år 2014, så det är orealistiskt att kunna förverkliga dessa förslag. MP vill också börja med en uppsökande verksamhet för att stödja arbetslösa under 25 år utan gymnasiekompetens. För att hjälpa företagen vill MP bland annat slopa sjuklöneansvaret för företag med upp till tio anställda och införa en "grön innovationsfond" för industrin.

Förslagen finansieras genom mycket stora skattehöjningar för hushåll och företag. Skatten på arbete höjs med över 18 miljarder per år och skatterna på transporter och energi med över 15 miljarder per år (från 2015). MP menar att deras politik ger upp till 30 000 nya jobb. Men då ignorerar MP negativa effekterna som deras kraftiga skattehöjningar får för företag, lönsamhet och jobb. Sett till hela MP:s budget blir resultatet sannolikt färre jobb, inte fler; se vidare nedan.

MP säger nej till det femte jobbskatteavdraget (och till höjd brytpunkt i den statliga inkomstskatten). Frågan till MP blir därför, kommer MP att driva avskaffat jobbskatteavdrag som krav i valrörelsen, när avdraget väl är infört. Alltså:Tänker MP gå till val på höjd personlig inkomstskatt (dvs avskaffat 5e jobbskatteavdrag)? Om inte, hur ska MP finansiera det hål på 12 miljarder kronor som i så fall finns i MP:s budgetkalkyl?

MP vill kraftigt höja de svenska marginalskatterna på arbete. Sverige har redan i dag världens högsta marginalskatter. MP vill höja marginalskatten ytterligare, genom att trappa ner jobbskatteavdrag 1-4 från inkomster på över 40 000 kronor/månad. (De som tjänar över 117 000 kronor/mån får inget jobbskatteavdrag alls.) De höjda marginalskatterna ger enligt MP skatteintäkter på nära 4 miljarder kronor per år, vilket förefaller en smula osannolikt eftersom de som beskattas sannolikt går ned i antal arbetstimmar/år. Här går dessutom MP längre än Socialdemokraterna, som tidigare har föreslagit att jobbskatteavdraget ska trappas ned från inkomster över 60 000 kronor/månaden.

MP vill införa en kraftig skattechock på transporter. Till 2016 har MP höjt skatterna på transporter med ca 13 miljarder kronor, genom höjd bensinskatt, ny lastbilsskatt, högre flygskatt, mm. Observera att lastbilsskatten och bensinskatten inte betalas av lastbilar utan läggs på priset till konsument av de varor som transporteras på bilarna, vilket inte minst är transporter till/från dagligvarubutiker, och höjer priset på varor som mjölk, bröd och andra dagligvaror.

MP:s säger sig ha förslag för en företagsvänligare politik - men det totala skattetrycket på företagen ökar. MP vill avskaffa regeringens nedsättning av arbetsgivaravgiften för unga och föreslår istället att arbetsgivaravgiften sänks med 10 procent på lönesumman upp till 760 000 kronor/år och företag. Men nettoeffekten för företagen av dessa två förändringar blir en skattehöjning på 1.5 miljarder 2015 och på över 2 miljarder kronor 2017.

Företag i tjänstenäringarna, med många unga anställda, får en extra stor skattehöjningl. Den får rimligen effekt på ungas möjligheter att få jobb.

MP:s förslag till förbättringar för företagen, som mer riskkapital och lägre sjuklöneansvar (bekostas med öronmärkt högre arbetsgivaravgift?), måste jämföras med annan höjning av arbetsgivaravgifter, samt de höjda skatterna på transporter och energi. Det går inte att plocka ut några av MP:s förslag separat, så som MP själva gör, utan man behöver se till helhetsbilden för företagen av MP:s politik.

MP säger dock ja till fortsatt sänkt krogmoms, och är därmed på kollisionskurs med Socialdemokraterna, och slutresultatet av deras tvist är oklart för alla.

Höjd bensinskatt slår mot hushållen. MP:s skattehöjning ger en ökning av bensinpriset med ca 70 öre per liter. En familj som kör 2000 mil per år (och har en bensinförbrukning på 0,8 liter/mil) får ökade bensinkostnader med ca 1600 kronor per år. Kör familjen 1500 mil per år blir kostnadsökningen 1200 kronor per år. Staten beräknas få in ca 5 miljarder mer i skatteintäkter per år på skattehöjningen. MPs resonemang utgår sannolikt från gamla beräkningar och ett gammalt världsmarknadspris på olja om ca 55 USD/fat. Idag är dock priset ca det dubbla: dvs 109 USD/fat. Det bör man rimligen ta hänsyn till.

MP vill införa en lastbilsskatt (tidigare kallad kilometerskatt). Skatten ska ligga på 1,4 kr/km, vilket är samma förslag som de rödgröna hade i valrörelsen 2010. MP vill också, precis som då, att skatten ska differentieras så att den blir lägre där det saknas alternativ i form av båt- och järnvägstransporter.

Lastbilsskatten är dock ineffektiv klimatpolitik, administrativt krånglig och svår att differentiera. Skatten är ett ineffektivt sätt att få ner koldioxidutsläppen på. Höga bränslepriser och hög koldioxidskatt gör att svenska åkeriföretag redan i dag har starka incitament att minska sina CO2-utsläpp genom att optimera sina transporter och minimera körsträckorna.

För många vägtransporter finns knappast realistiska alternativ. Lastbilsskatten ökar kostnaderna för transporterna, men med oklar effekt på ändrat körbeteende. Lägre utsläpp sker därmed mest på bekostnad av produktion och föga träffsäkra prisökningar.

MP säger att de vill differentiera skatten, för att bl.a. skydda skogsindustrin (timmertransporter). Men det finns inte något annat land som har en branschdifferentierad lastbilsskatt. Det är mycket svårt att se hur det i praktiken skulle gå att ha lägre lastbilsskatt i vissa regioner. Det skulle kräva att alla lastbilar, svenska som utländska, förses med en GPS sändare och lastbilarnas förehavanden registreras. Förutom att vara integritetskränkande innebär ett sådant system gigantiska administrationskostnader. Att kontrollera att alla utländska lastbilar har erforderlig GPS-utrustning skulle dessutom bli en ny resurskrävande uppgift för den svenska tullen, vilket minskar nettointäkterna från skatten. Om de utländska bilarna struntar i skatten snedvrider det konkurrensen mellan svenska och utländska åkare.

Lastbilsskatten innebär en kraftig kostnadsökning för åkerierna. Ett åkeriföretag som har 25 lastbilar som kör 15 000 mil per år och bil får en skatteökning på ca 5,3 miljoner kronor per år. Det innebär en skattehöjning på ca 200 000 kronor per lastbil/år. De högre kostnaderna kommer leda till sämre svensk konkurrenskraft för den kostnadskänsliga exportindustrin, och högre priser på t.ex. mat och andra dagligvaror som transporteras med lastbil.

MP höjer skatten kraftigt på koldioxidfri el, vilket ger högre elpriser och mindre pengar för kraftbolagen att investera i ny kraftproduktion som vindkraft. MP höjer skatten på kärnkraft med 3 miljarder kr per år och skatten på vattenkraft med 1 miljard per år. Det är självklart att en skattehöjning på fyra miljarder per år leder till mindre möjligheter för kraftbolagens att investera i ny kraftproduktion, t ex förnybar elproduktion. Det är kontraproduktivt att ett parti -- som likt MP fokuserar på klimatproblemen -- väljer att höja skatten på CO2-fri produktion. Bakvänt!

Sverige ska införa en egen flygskatt, som ska ta in 12 miljarder kronor under fyra år. Det blir högre pris på flygbiljetter och därmed ett slag mot sammanhållningen i Sverige, samtidigt som det uppmuntrar till flyga till/från våra grannländer, i stället för Sverige. Jubel i Danmark och Norge kan förutses, liksom nedlagda regionala flygplatser i Sverige. Beskattning av flyget behöver bestämmas på EU-nivå och inte på nationell nivå.

MP vill införa en särskilt skatt på svenska företag som finns inom ramen för EU:s utsläppshandelssystem. MP vill att Sverige, helt på egen hand, ska införa ett golv i EU:s handel med utsläppsrätter på 15 öre/kg CO2. Det är ett problem idag med prisfallet på utsläppsrätter i EU. MPs golv har dock oönskade allvarliga bieffekter. Förslaget innebär att faller priset under 15 ö/kg träder en specifikt svensk skatt in och "fyller upp" kostnaderna för just de svenska företagen så att deras skattebörda blir minst 15 öre. Svenska företag beräknas med denna metod - enligt MP - att belastas med en extraskatt på 4 miljarder kronor under budgetperioden. Det skulle lägga en tung börda på svenska företag jämfört med företag som verkar i övriga EU.



Handelssystemets poäng är att det ska vara ett gemensamt europeiskt system. Därför är det högst olyckligt om Sverige skulle införa egna särlösningar som skulle driva företag från Sverige till länder med lägre utsläppspris. Istället bör Sverige, inom EU-systemet, arbeta för ett bättre fungerande system för handel med utsläppsrätter.