Idag den 30/12 2008 angriper oppositionen regeringen för att den ännu inte givit kommuner och landsting bidrag om tio mdr kr extra mot lågkonjunkturen (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=868673).
Alliansen är väl medveten om att lågkonjunkturen i den privata sektorn medför risker för kommuner och landstings ekonomi, skatteunderlag och utgiftsfinansiering. Akut är det dock finanskrisens och lågkonjunkturens effekter på företag, företagare och privatanställdas inkomster och jobb som alltjämt står i fokus.
Oppositionen har inte mer skatteintäkter än regeringen, och Sveriges kommuner och landsting skulle idag ha ett sämre skatteunderlag - bl a färre i sysselsättning - om oppositionens politik fått råda. Med litet variation mellan partierna - de är inte överens - vill s, v och mp hålla högre skatter 2009 än alliansen. Oppositionens alternativ är därmed i strid med läroböckers råd vad gäller skattepolitik i lågkonjunkturläge. Det talar oppositionen tyst om när ropen på finanspolitisk expansion skallar på debattsidorna.
Alliansens tredje steg i jobbskatteavdragspolitiken är däremot expansiv finanspolitik. Det är riktat till låg- och medelinkomsttagare. Därtill kommer bl a sänkta arbetsgivaravgifter till unga på arbetsmarknaden (under 26 år), ökade infrastruktursatsningar, arbetsmarknads- och utbildningssatsningar, mm.
Sista ordet är dock inte sagt från alliansens sida i frågan om resurser till kommuner och landsting, och någon dörr har inte smällts igen, men den akuta frågan för Sverige och dess kommuners och landstings ekonomi, är att skydda kommuners och landstings skattebaser mot lågkonjunkturens härjningar.
Vi måste se till att finanssektorn fungerar bättre! Åtgärder för fortsatta och normala lånemöjligheter för företag är det viktigaste för jobb, tillväxt och välfärd. Att regeringen - som i julbudgeten (32 mdr kr), decembers tilläggsförslag (8 mdr kr) och fordonsindustristöd, januaris tilläggsbudget - ger förutsättningar för lägre räntor, nya arbetsmarknadspolitiska insatser, fler och snabbare infrastrukturinvesteringar, en jobbstimulerande finanspolitik i form av sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare, FoU i fordonsindustrin, och sänkt skatter på ungas arbete, kommer därnäst. Allt detta och mer därtill är regeringens första försvarslinje för att skydda offentligt och privat finansierad välfärd.
[Efterfrågan på humantjänster ökar med stigande inkomster. På sikt måste en del av den finansieras på annat sätt än över skattsedeln, men det är ett struktur- snarare än ett konjunkturproblem, som bottnar i den s.k. Baumols lag.]
Alla kommuner och landsting inte är likadana och kommer inte nödvändigtvis att utnyttja statliga bidrag på samma sätt för att hålla uppe sysselsättning och offentlig service. De flesta är någorlunda välskötta, men ett mindre antal är vanskötta. Det komplicerar en politik riktad mot kommuner och landsting. I en kris som dagens vill alliansen ha maximal effekt på sysselsättning och utbud av vård, skola och omsorg.
Beträffande bankerna bör vi överväga att tillfälligt under 3-5 år (sic!) tillföra ägarkapital eller sk hybridkapital för att öka bankernas tillgångar och därmed deras utlåningskapacitet. Enligt Mats Odell bereder man frågan i finansdepartementet (DI 18/12, DN 29/12). Ett problem är att bankerna lurpassar på varandra och blockerar varandras önskemål. Ett odellskt alexanderhugg vore kanske på sin plats.
EU-samarbetet i fråga om krisbekämpning har dessvärre tagit paus och riskerar övergå i långbänk. Det måste bli effektivare vad gäller finansmarknaden och finanspolitiska stimulansåtgärder.
I DN-artikeln klagar författarna på de "tysta varsel" som nu kommer. Jo, men de beror ju på LO:s orubbliga tilltro till LAS - en tilltro som har full uppbackning av socialdemokraterna och vänsterpartiet. LAS skyddar etablerade "insiders" på arbetsmarknaden och stänger ute nykomlingar dvs unga, invandrare, många kvinnor som vill gå upp i arbetstid, vikarier, etc. Utan LAS hade fler av dessa haft fasta jobb när lågkonjunkturen kom. De "tysta varslens" orsak håller socialdemokrater och vänsterpartiet väldigt tyst om.
onsdag 31 december 2008
söndag 21 december 2008
Mackdöden accelererar med fallande bensinspris och politisk dumhet.
I valet mellan ingen mack i bygden och en (1) mack föredrar regeringsmajoriteten ingen mack alls, i strid med folkpartiets önskemål.
Det är innebörden av en nu redovisad ovilja hos regeringen att upphäva den s k pumlagens tredje steg den 1 mars 2009 (TT 20/12, DN 21/12). Skälet är, såvitt jag kan förstå, enbart en istadig omsorg om den egna politiska prestigen, på tvärs mot legitima krav på en omprövning av lagen grundad på en förändrad verklighetsbild.
De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu måste ställa sig.
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen. Lagen har visat sig få orimliga konsekvenser. Mackdöden brer ut sig på landsbygden. Tvånget borde omedelbart upphävas för de minsta mackarna. Men så blir det dessvärre inte. Mackdöden kommer istället att drivas på.
Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år. Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.
Lagen är miljöpartiets planekonomiska skapelse, med stöd av socialdemokraterna. Den drevs igenom trots massiv kritik från remissinstanserna.
Folkpartiet har menat att staten bör inta en teknikneutral hållning till vilka drivmedel som på sikt visar sig bäst ur klimatmässig och ekonomisk synpunkt. De styrmedel på transportområdet som klimatpolitiskt är mest ekonomiskt effektiva är högre koldioxidskatt, strängare specifikationer av bilarnas konstruktion, framför allt vad gäller lägre bensinförbrukning, samt på sikt en övergång till elbilar som körs på koldioxidfri el. Men krav på tvångsinvesteringar riktade mot småföretagare ingår inte i vårt sortiment av politiska åtgärder, och vi vill dessutom arbeta mot relevanta politiska mål.
Det har kommit allt fler rapporter i media om nedlagda bensinmackar, särskilt i glesbygden. Nedläggningarna blir ett hårt slag mot bygden. Resvägen för att tanka bilen kan bli mycket långa. Det blir svårare för både småföretag och hushåll att överleva i glesbygd.
Nu ska man dock inte vara naiv. Vissa av dessa mackar har säkert även utan pumplagen arbetat med små marginaler och legat på gränsen till att klara sig. Kravet på att investera i en etanolpump, oavsett efterfrågan, riskerar dock att bli sista spiken i kistan för många mindre mackar.
När lagen infördes var prognosen att ungefär hälften av landets dåvarande bensinmackar skulle komma att beröras av pumplagen när den fullt ut hade genomförts. Men med tanke på utslagningen av mackar under senare tid är detta sätt att resonera nu överspelat. Det är inte andelar eller procent av rikets mackar som är den viktiga aspekten, utan det enkla faktum att antalet mackar på svensk landsbygd som slås ut blir oacceptabelt stort.
Det är innebörden av en nu redovisad ovilja hos regeringen att upphäva den s k pumlagens tredje steg den 1 mars 2009 (TT 20/12, DN 21/12). Skälet är, såvitt jag kan förstå, enbart en istadig omsorg om den egna politiska prestigen, på tvärs mot legitima krav på en omprövning av lagen grundad på en förändrad verklighetsbild.
De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu måste ställa sig.
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen. Lagen har visat sig få orimliga konsekvenser. Mackdöden brer ut sig på landsbygden. Tvånget borde omedelbart upphävas för de minsta mackarna. Men så blir det dessvärre inte. Mackdöden kommer istället att drivas på.
Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år. Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.
Lagen är miljöpartiets planekonomiska skapelse, med stöd av socialdemokraterna. Den drevs igenom trots massiv kritik från remissinstanserna.
Folkpartiet har menat att staten bör inta en teknikneutral hållning till vilka drivmedel som på sikt visar sig bäst ur klimatmässig och ekonomisk synpunkt. De styrmedel på transportområdet som klimatpolitiskt är mest ekonomiskt effektiva är högre koldioxidskatt, strängare specifikationer av bilarnas konstruktion, framför allt vad gäller lägre bensinförbrukning, samt på sikt en övergång till elbilar som körs på koldioxidfri el. Men krav på tvångsinvesteringar riktade mot småföretagare ingår inte i vårt sortiment av politiska åtgärder, och vi vill dessutom arbeta mot relevanta politiska mål.
Det har kommit allt fler rapporter i media om nedlagda bensinmackar, särskilt i glesbygden. Nedläggningarna blir ett hårt slag mot bygden. Resvägen för att tanka bilen kan bli mycket långa. Det blir svårare för både småföretag och hushåll att överleva i glesbygd.
Nu ska man dock inte vara naiv. Vissa av dessa mackar har säkert även utan pumplagen arbetat med små marginaler och legat på gränsen till att klara sig. Kravet på att investera i en etanolpump, oavsett efterfrågan, riskerar dock att bli sista spiken i kistan för många mindre mackar.
När lagen infördes var prognosen att ungefär hälften av landets dåvarande bensinmackar skulle komma att beröras av pumplagen när den fullt ut hade genomförts. Men med tanke på utslagningen av mackar under senare tid är detta sätt att resonera nu överspelat. Det är inte andelar eller procent av rikets mackar som är den viktiga aspekten, utan det enkla faktum att antalet mackar på svensk landsbygd som slås ut blir oacceptabelt stort.
måndag 1 december 2008
Volvo, Saab och konkurrensen mellan statskassor.
Röster höjs och artiklar skrivs nu till förmån för statligt stöd till fordonsindustrins personbilstillverkning. Det senaste är att Ford idag meddelat att man vill sälja Volvo. Till vem? Svenska staten drömmer några om. Glöm det.
Financial Times skrev tidigare idag att svenska regeringen skulle överväga att anslå 2 mdr kr till Volvo och Saab ”i direkt stöd eller lånegarantier”. Vore det en god idé? Låt oss begrunda frågan någon minut eller två.
Regeringarna i Frankrike och Tyskland har annonserat att de vill stödja sin bilindustri. Om sådana intentioner skulle förverkligas – i strid med andan i EU:s statsstödsregler som ska säkra lika konkurrensvillkor – råkar Sverige illa ut. Konkurrensen mellan bilmärken övergår då till konkurrens mellan statskassor, och Sverige har minsta statskassan.
Nå, men subventioner i USA till amerikansk bilindustrin? Det övervägs ju av kongressen. De subventionerna skulle gå till produktion i USA, och innebär att det blir svårare för andra länders producenter att sälja bilar i USA, inklusive européerna. Ett stöd från kongressen vore till för att hålla importkonkurrensen stången. Stöd, dvs. diskriminering till förmån för amerikatillverkade bilar, får samma effekt som en tull och skulle slå mot bl. a Volvo och Saabs export till USA. Skulle Sverige matcha de amerikanska subventionerna blir det ytterligare en stor statskassa att konkurrera med för den svenska.
Sverige har alltså allt att vinna på att EU:s statsstödsregler hindrar att ett subventionskrig mellan olika EU-länders statskassor utbryter. Då förlorar vi.
Sverige har också allt att vinna på att WTO:s globala regelverk och princip upprätthålls om att import skall behandlas på samma sätt som inhemskt producerade varor och tjänster. Det gäller inte minst för att mota i grind subventioner till produktion i USA, naturligtvis.
Glöm inte att jämfört med europeiska producenter i euroländerna har kronan fallit mot dollarn. Den fallande kronan hjälper på kort sikt, men retar säkert upp andra som vill sälja i USA, bl. a tillverkare i euroländerna och i USA. I ett pressat läge, vad blir deras reaktion på den svagare kronan?
Svävande över dessa överväganden vilar hotet om att ett subventionskrig mellan statskassor övergår i ett reguljärt handelskrig med nya, högre och mer permanenta gränshinder av olika slag: tullar, kvoter, minimiprisregler för import, och – inte minst – direkta påtryckningar från stora länder mot mindre länder och deras företag. För ett litet, öppet och starkt utrikeshandelsberoende land som Sverige vore en sådan utveckling förödande.
Det är alltid lättare att fatta beslut om att börja subventionera än att ta besluten om att dra sig ur en subventionspolitik. I den meningen är ett subventionskrig likt ett vanligt krig; lättare att starta än att avsluta.
Jag undrar om de som nu förordar att staten ska stödja Volvo och Saab har tänkt ut någon exit-strategi, dvs. hur riksdagen skall dra sig ur? Nej, naturligtvis inte eftersom det inte ligger i deras intresse att vidröra den frågan.
Riksdagen skulle dessutom vara helt i händerna på billtillverkarna i den meningen att det är dessa som sitter på information om vilka kostnader staten riskerar att dra på sig. Säger någon att det rör sig om X hundra miljoner så blir det nog i slutändan 3X miljoner kr, eller någon ännu högre multipel.
Vi ska göra insatser för människor i Västra Götaland som nu råkar illa ut. Det är människor som blir arbetslösa, inte företag, branscher eller exporterade produkter som blir arbetslösa.
Financial Times skrev tidigare idag att svenska regeringen skulle överväga att anslå 2 mdr kr till Volvo och Saab ”i direkt stöd eller lånegarantier”. Vore det en god idé? Låt oss begrunda frågan någon minut eller två.
Regeringarna i Frankrike och Tyskland har annonserat att de vill stödja sin bilindustri. Om sådana intentioner skulle förverkligas – i strid med andan i EU:s statsstödsregler som ska säkra lika konkurrensvillkor – råkar Sverige illa ut. Konkurrensen mellan bilmärken övergår då till konkurrens mellan statskassor, och Sverige har minsta statskassan.
Nå, men subventioner i USA till amerikansk bilindustrin? Det övervägs ju av kongressen. De subventionerna skulle gå till produktion i USA, och innebär att det blir svårare för andra länders producenter att sälja bilar i USA, inklusive européerna. Ett stöd från kongressen vore till för att hålla importkonkurrensen stången. Stöd, dvs. diskriminering till förmån för amerikatillverkade bilar, får samma effekt som en tull och skulle slå mot bl. a Volvo och Saabs export till USA. Skulle Sverige matcha de amerikanska subventionerna blir det ytterligare en stor statskassa att konkurrera med för den svenska.
Sverige har alltså allt att vinna på att EU:s statsstödsregler hindrar att ett subventionskrig mellan olika EU-länders statskassor utbryter. Då förlorar vi.
Sverige har också allt att vinna på att WTO:s globala regelverk och princip upprätthålls om att import skall behandlas på samma sätt som inhemskt producerade varor och tjänster. Det gäller inte minst för att mota i grind subventioner till produktion i USA, naturligtvis.
Glöm inte att jämfört med europeiska producenter i euroländerna har kronan fallit mot dollarn. Den fallande kronan hjälper på kort sikt, men retar säkert upp andra som vill sälja i USA, bl. a tillverkare i euroländerna och i USA. I ett pressat läge, vad blir deras reaktion på den svagare kronan?
Svävande över dessa överväganden vilar hotet om att ett subventionskrig mellan statskassor övergår i ett reguljärt handelskrig med nya, högre och mer permanenta gränshinder av olika slag: tullar, kvoter, minimiprisregler för import, och – inte minst – direkta påtryckningar från stora länder mot mindre länder och deras företag. För ett litet, öppet och starkt utrikeshandelsberoende land som Sverige vore en sådan utveckling förödande.
Det är alltid lättare att fatta beslut om att börja subventionera än att ta besluten om att dra sig ur en subventionspolitik. I den meningen är ett subventionskrig likt ett vanligt krig; lättare att starta än att avsluta.
Jag undrar om de som nu förordar att staten ska stödja Volvo och Saab har tänkt ut någon exit-strategi, dvs. hur riksdagen skall dra sig ur? Nej, naturligtvis inte eftersom det inte ligger i deras intresse att vidröra den frågan.
Riksdagen skulle dessutom vara helt i händerna på billtillverkarna i den meningen att det är dessa som sitter på information om vilka kostnader staten riskerar att dra på sig. Säger någon att det rör sig om X hundra miljoner så blir det nog i slutändan 3X miljoner kr, eller någon ännu högre multipel.
Vi ska göra insatser för människor i Västra Götaland som nu råkar illa ut. Det är människor som blir arbetslösa, inte företag, branscher eller exporterade produkter som blir arbetslösa.
söndag 30 november 2008
Skrota satsningen på ytterligare utbyggd vindkraft!
Förra hösten föreslog Energimyndigheten att planeringsmålet för vindkraft i Sverige år 2020 ska sättas till 30 TWh/år (DN-debatt 30/11). Det vore en dramatisk ökning från dagens knappt 2 TWh vindkraft per år. Någon ekonomisk kalkyl presenterades dock inte. Inte heller förklarades motiven för att sätta ett planmål för just vindkraft i en marknadsekonomi med en i övrigt fri elmarknad. Så låt mig presentera både en ekonomisk kalkyl och en klimatkalkyl.
(Detta är en något längre version av min text publicerad på DN-debatt den 30 november 2008.)
Vindgenererad el är idag inte kommersiellt lönsam. På grund av dess attraktiva klimategenskaper har man dock politiskt beslutat att stödja vindkraft, liksom andra ”förnybara” energislag. I Sverige sker detta i huvudsak genom ett system med så kallad kvotplikt. Det innebär att en viss andel av ett elbolags sålda el måste komma från förnybar el. Elbolagen måste därför köpa en viss mängd ”elcertifikat” av producenter av förnybar el för att uppfylla sin ”kvotplikt”. Kostnaden för dessa certifikat läggs sedan på elpriset. Det blir därmed konsumenterna som i slutändan får betala för stödet till förnybar el. Konsekvensen av stödsystemet är densamma som om en särskild skatt lagts på konsumenternas elförbrukning, och skatteintäkten öronmärkts för förnybar elproduktion. Elintensiv industri är dock befriad från kvotplikten, vilket gör att det är hushållen, övrig industri och alla småföretag som betalar nationens merkostnad för den dyrare förnybara elen.
Energimyndigheten beräknar att nuvarande pliktsystem kommer att ge drygt 8 TWh/år vindkraft till 2015. När stödsystemet infördes var det tänkt att stödet skulle kosta ca 20 öre/kWh. Eftersom storleken på stödet bestäms av utbud och efterfrågan på förnybar el, kan dock priset på elcertifikat lätt springa upp till väsentligt högre tal än 20 öre/kWh på grund av ökad konkurrens om den förnybara energiproduktionen. Det är precis vad som skett. Noteringen under 2008 ligger på över 30 öre/kWh, dvs. plus 50 procent.
Vad blir då elkonsumenternas merkostnad? Varje anläggning får stöd under en femtonårsperiod. För att undvika varje tendens till överskattning räknar jag med endast 25 öre/kWh i stöd i kombination med en prognos om 8 TWh/år vindkraft och 15 års stödperiod för varje anläggning. Då blir konsumenternas merkostnad över elpriserna ca 30 miljarder (mdr) kr (25*8*15). Detta tal är en medveten underskattning eftersom en del av vindkraften byggs till havs och får en särskild ”miljöbonus” om 14 öre/kWh t.o.m. 2009, som jag dock här bortser från.
För att nå Energimyndighetens planmål om 30 TWh vindkraft/år till 2020 krävs alltså att ytterligare 22 TWh/år vindkraft byggs utöver gällande mål. Energimyndigheten bedömer att 12 TWh/år av dessa bör vara landbaserad produktion och 10 TWh/år havsbaserad. Vid oförändrad stödnivå innebär den större utbyggnaden av landbaserad vindkraft en ytterligare kostnad för konsumenterna om 45 mdr kr. Stödet till havsbaserad vindkraft anges av Energimyndigheten ”behöva minst fördubblas” för att de 10 TWh till havs ska bli verklighet, vilket alltså innebär en ytterligare kostnad på minst 75 mdr kr för elkonsumenterna. Till dessa tal ska läggas Svenska Kraftnäts uppskattning om minst 25 mdr kr som myndigheten anser krävs för investeringar i nät mm för att överföra, balansera och reglera 30 TWh/år vindkraft.
Den totala påtvingade kostnadsökningen för elkonsumenterna blir sålunda mycket lågt räknat ca 175 mdr kr. Denna summa springer dock upp till långt över 200 mdr kr om kvotpriset skulle ligga kvar på dagens nivå på över 30 öre/kWh. Någon diskontering är här inte gjord. Det påverkar dock inte huvudslutsatsen: Energimyndighetens förslag innebär att en närmast enorm ytterligare kostnad läggs på främst hushållens elräkningar.
Men kommer inte kostnaden för vindkraft att sjunka med tiden? Det stämmer att vindkraftverken har blivit effektivare, fått högre tillgänglighet och bättre anpassningsförmåga till olika vindförhållanden. International Energy Agency (IEA) uppskattar att framtida kostnadsminskningar för landbaserad vindkraft tack vare teknisk utveckling kan komma att uppgå till i storleksordningen 10 procent per år under antagande om en samtidig global kapacitetsfördubbling vart tredje år. Det gör att landbaserad vindkraft långsamt får lägre kostnader. Det motverkas dock av att vindkraftproducenter successivt tvingas välja allt sämre lägen på land och gå till havs.
Dessutom ökar efterfrågan på vindkraft i resten av världen vilket driver upp priserna på verken. EU:s krav på mer förnybar energiproduktion – som i mångt och mycket är ett lätt maskerat självförsörjningsmål gentemot Ryssland – gör att många länder i Europa planerar för utbyggnad av bland annat vindkraft fram till 2020. Det driver upp priserna på vindkraftverk eftersom den globala produktionskapaciteten än så länge inte hänger med den kraftigt ökade efterfrågan på anläggningar, och priset skenar. Prisutvecklingen visar på risken med att sätta upp ett TWh-mål utan hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.
En betydligt högre teknisk effektivitet krävs för att få ner kostnaderna för vindkraft, och alternativen till vindkraft måste bli relativt väsentligt dyrare, innan vindkraft blir ett för folkhushållet lönsamt energislag. Å andra sidan pågår en teknisk utveckling även av andra energislag, som till exempel kärnkraft och även vattenkraft. Lägre kostnader för vindkraft behöver därmed inte innebära förbättrad relativ konkurrenskraft.
Planer på vindkraftanläggningar möts ofta av protester från allmänheten inte bara i Sverige. Sådana protester driver vindkraften till havs och till glesbygd, med åtföljande höga överföringskostnader till befolkningscentra. Havsbaserad vindkraft är i dagsläget betydligt dyrare att installera och driva, även när man tagit hänsyn till dess högre produktionsförmåga.
EU har som ett av sina klimatmål att andelen förnybar el ska öka med 20 procent till år 2020. Det skulle kunna tas till intäkt för att konsumenternas ökade elkostnader är nödvändiga för att Sverige ska nå EU-målet. Folkpartiet anser dock att det i den målflora som finns inom EU att medlemsländerna måste göra en prioritering. I den prioriteringen ska enligt vår mening det övergripande målet vara att minska utsläppen av växthusgaser. Världen hotas inte av klimatkatastrof om andelen förnybar energi inte når upp till en viss procentnivå. Däremot hotas världen akut av ökade utsläpp av växthusgaser. När så krävs ska Sverige, med likasinnade länder, sålunda eftersträva att införa en hierarki beträffande EU:s klimatmål där förnybarmål i energipolitiken underordnas klimatmålet. Då kan Europa på ett effektivare sätt möta klimathotet.
Förutom stödkostnaderna för vindkraft finns en central miljö-invändning vad gäller storskalig vindkraft, dvs. den stora mängd vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs nära 4400 sådana vindkraftverk, eller motsvarande 91 vindkraftparker av Lillgrunds storlek, för att nå ett planeringsmål på 30 TWh. Eftersom många av verken istället kommer placeras på land och ha lägre effekt blir det verkliga antalet vindkraftverk betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan att det upplevs som mycket stora ingrepp i vår miljö känns nära nog omöjligt.
En annan jämförelse är att det behövs så mycket som ca 40 nya sannolikt svårplacerade vindkraftparker av Lillgrunds storlek för att producera lika mycket el per år som en enda kärnkraftsreaktor av den typ som nu byggs i finska Olkiluoto.
Vindkraften har sin komparativa fördel i småskalig och lokal elproduktion, allt från små vindsnurror för att ladda båtbatterier, via så kallade gårdskraftverk, till vindkraftkooperativ för egenproduktion. Men vindkraft kan inte ersätta till exempel kärnkraft och bli ett realistiskt storskaligt energialternativ.
När det gäller klimatmålet och minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För stödsumman 175 mdr kr (se ovan) får man en minskning av utsläppen med 24 milj. ton koldioxid per år under ett vindskraftverks livslängd, max 20 år. För samma summa kan man bygga fyra, nya och säkrare, finska reaktorer som tillsammans skulle minska utsläppen med ca 40 milj. ton koldioxid i ca 60-75 år, dvs. för samma summa ger kärnkraften 66 procent större utsläppsminskningar per år under upp till 50 års längre tid!
För klimatet, elkonsumenternas och miljöns skull bör därför Energimyndighetens plan att gå från 10 till 30 TWh vindkraft skrotas. Det var också folkpartiets partiråds beslut nyligen. Målet är exempel på gammalt planekonomiskt feltänkande och är motsatsen till att ”sätta pris på miljön”. I en modern miljömedveten marknadsekonomi används istället samhällsekonomiska styrmedel som stimulerar aktörerna till rationella investeringsbeslut mot relevanta mål.
Dessutom bör förbudet mot att bygga nya kärnkraftsreaktorer upphävas så att kraftbolagen kan investera sina vinster i kostnadseffektiv och klimatsmart svensk energiproduktion, som inte kräver ekonomiskt stöd från staten. Då, men bara då, kan Sverige driva ned sina utsläpp av växthusgaser med de 80-90 procent som krävs till 2050. Med förlitan på vindkraft misslyckas vi med den uppgiften.
(Detta är en något längre version av min text publicerad på DN-debatt den 30 november 2008.)
Vindgenererad el är idag inte kommersiellt lönsam. På grund av dess attraktiva klimategenskaper har man dock politiskt beslutat att stödja vindkraft, liksom andra ”förnybara” energislag. I Sverige sker detta i huvudsak genom ett system med så kallad kvotplikt. Det innebär att en viss andel av ett elbolags sålda el måste komma från förnybar el. Elbolagen måste därför köpa en viss mängd ”elcertifikat” av producenter av förnybar el för att uppfylla sin ”kvotplikt”. Kostnaden för dessa certifikat läggs sedan på elpriset. Det blir därmed konsumenterna som i slutändan får betala för stödet till förnybar el. Konsekvensen av stödsystemet är densamma som om en särskild skatt lagts på konsumenternas elförbrukning, och skatteintäkten öronmärkts för förnybar elproduktion. Elintensiv industri är dock befriad från kvotplikten, vilket gör att det är hushållen, övrig industri och alla småföretag som betalar nationens merkostnad för den dyrare förnybara elen.
Energimyndigheten beräknar att nuvarande pliktsystem kommer att ge drygt 8 TWh/år vindkraft till 2015. När stödsystemet infördes var det tänkt att stödet skulle kosta ca 20 öre/kWh. Eftersom storleken på stödet bestäms av utbud och efterfrågan på förnybar el, kan dock priset på elcertifikat lätt springa upp till väsentligt högre tal än 20 öre/kWh på grund av ökad konkurrens om den förnybara energiproduktionen. Det är precis vad som skett. Noteringen under 2008 ligger på över 30 öre/kWh, dvs. plus 50 procent.
Vad blir då elkonsumenternas merkostnad? Varje anläggning får stöd under en femtonårsperiod. För att undvika varje tendens till överskattning räknar jag med endast 25 öre/kWh i stöd i kombination med en prognos om 8 TWh/år vindkraft och 15 års stödperiod för varje anläggning. Då blir konsumenternas merkostnad över elpriserna ca 30 miljarder (mdr) kr (25*8*15). Detta tal är en medveten underskattning eftersom en del av vindkraften byggs till havs och får en särskild ”miljöbonus” om 14 öre/kWh t.o.m. 2009, som jag dock här bortser från.
För att nå Energimyndighetens planmål om 30 TWh vindkraft/år till 2020 krävs alltså att ytterligare 22 TWh/år vindkraft byggs utöver gällande mål. Energimyndigheten bedömer att 12 TWh/år av dessa bör vara landbaserad produktion och 10 TWh/år havsbaserad. Vid oförändrad stödnivå innebär den större utbyggnaden av landbaserad vindkraft en ytterligare kostnad för konsumenterna om 45 mdr kr. Stödet till havsbaserad vindkraft anges av Energimyndigheten ”behöva minst fördubblas” för att de 10 TWh till havs ska bli verklighet, vilket alltså innebär en ytterligare kostnad på minst 75 mdr kr för elkonsumenterna. Till dessa tal ska läggas Svenska Kraftnäts uppskattning om minst 25 mdr kr som myndigheten anser krävs för investeringar i nät mm för att överföra, balansera och reglera 30 TWh/år vindkraft.
Den totala påtvingade kostnadsökningen för elkonsumenterna blir sålunda mycket lågt räknat ca 175 mdr kr. Denna summa springer dock upp till långt över 200 mdr kr om kvotpriset skulle ligga kvar på dagens nivå på över 30 öre/kWh. Någon diskontering är här inte gjord. Det påverkar dock inte huvudslutsatsen: Energimyndighetens förslag innebär att en närmast enorm ytterligare kostnad läggs på främst hushållens elräkningar.
Men kommer inte kostnaden för vindkraft att sjunka med tiden? Det stämmer att vindkraftverken har blivit effektivare, fått högre tillgänglighet och bättre anpassningsförmåga till olika vindförhållanden. International Energy Agency (IEA) uppskattar att framtida kostnadsminskningar för landbaserad vindkraft tack vare teknisk utveckling kan komma att uppgå till i storleksordningen 10 procent per år under antagande om en samtidig global kapacitetsfördubbling vart tredje år. Det gör att landbaserad vindkraft långsamt får lägre kostnader. Det motverkas dock av att vindkraftproducenter successivt tvingas välja allt sämre lägen på land och gå till havs.
Dessutom ökar efterfrågan på vindkraft i resten av världen vilket driver upp priserna på verken. EU:s krav på mer förnybar energiproduktion – som i mångt och mycket är ett lätt maskerat självförsörjningsmål gentemot Ryssland – gör att många länder i Europa planerar för utbyggnad av bland annat vindkraft fram till 2020. Det driver upp priserna på vindkraftverk eftersom den globala produktionskapaciteten än så länge inte hänger med den kraftigt ökade efterfrågan på anläggningar, och priset skenar. Prisutvecklingen visar på risken med att sätta upp ett TWh-mål utan hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.
En betydligt högre teknisk effektivitet krävs för att få ner kostnaderna för vindkraft, och alternativen till vindkraft måste bli relativt väsentligt dyrare, innan vindkraft blir ett för folkhushållet lönsamt energislag. Å andra sidan pågår en teknisk utveckling även av andra energislag, som till exempel kärnkraft och även vattenkraft. Lägre kostnader för vindkraft behöver därmed inte innebära förbättrad relativ konkurrenskraft.
Planer på vindkraftanläggningar möts ofta av protester från allmänheten inte bara i Sverige. Sådana protester driver vindkraften till havs och till glesbygd, med åtföljande höga överföringskostnader till befolkningscentra. Havsbaserad vindkraft är i dagsläget betydligt dyrare att installera och driva, även när man tagit hänsyn till dess högre produktionsförmåga.
EU har som ett av sina klimatmål att andelen förnybar el ska öka med 20 procent till år 2020. Det skulle kunna tas till intäkt för att konsumenternas ökade elkostnader är nödvändiga för att Sverige ska nå EU-målet. Folkpartiet anser dock att det i den målflora som finns inom EU att medlemsländerna måste göra en prioritering. I den prioriteringen ska enligt vår mening det övergripande målet vara att minska utsläppen av växthusgaser. Världen hotas inte av klimatkatastrof om andelen förnybar energi inte når upp till en viss procentnivå. Däremot hotas världen akut av ökade utsläpp av växthusgaser. När så krävs ska Sverige, med likasinnade länder, sålunda eftersträva att införa en hierarki beträffande EU:s klimatmål där förnybarmål i energipolitiken underordnas klimatmålet. Då kan Europa på ett effektivare sätt möta klimathotet.
Förutom stödkostnaderna för vindkraft finns en central miljö-invändning vad gäller storskalig vindkraft, dvs. den stora mängd vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs nära 4400 sådana vindkraftverk, eller motsvarande 91 vindkraftparker av Lillgrunds storlek, för att nå ett planeringsmål på 30 TWh. Eftersom många av verken istället kommer placeras på land och ha lägre effekt blir det verkliga antalet vindkraftverk betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan att det upplevs som mycket stora ingrepp i vår miljö känns nära nog omöjligt.
En annan jämförelse är att det behövs så mycket som ca 40 nya sannolikt svårplacerade vindkraftparker av Lillgrunds storlek för att producera lika mycket el per år som en enda kärnkraftsreaktor av den typ som nu byggs i finska Olkiluoto.
Vindkraften har sin komparativa fördel i småskalig och lokal elproduktion, allt från små vindsnurror för att ladda båtbatterier, via så kallade gårdskraftverk, till vindkraftkooperativ för egenproduktion. Men vindkraft kan inte ersätta till exempel kärnkraft och bli ett realistiskt storskaligt energialternativ.
När det gäller klimatmålet och minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För stödsumman 175 mdr kr (se ovan) får man en minskning av utsläppen med 24 milj. ton koldioxid per år under ett vindskraftverks livslängd, max 20 år. För samma summa kan man bygga fyra, nya och säkrare, finska reaktorer som tillsammans skulle minska utsläppen med ca 40 milj. ton koldioxid i ca 60-75 år, dvs. för samma summa ger kärnkraften 66 procent större utsläppsminskningar per år under upp till 50 års längre tid!
För klimatet, elkonsumenternas och miljöns skull bör därför Energimyndighetens plan att gå från 10 till 30 TWh vindkraft skrotas. Det var också folkpartiets partiråds beslut nyligen. Målet är exempel på gammalt planekonomiskt feltänkande och är motsatsen till att ”sätta pris på miljön”. I en modern miljömedveten marknadsekonomi används istället samhällsekonomiska styrmedel som stimulerar aktörerna till rationella investeringsbeslut mot relevanta mål.
Dessutom bör förbudet mot att bygga nya kärnkraftsreaktorer upphävas så att kraftbolagen kan investera sina vinster i kostnadseffektiv och klimatsmart svensk energiproduktion, som inte kräver ekonomiskt stöd från staten. Då, men bara då, kan Sverige driva ned sina utsläpp av växthusgaser med de 80-90 procent som krävs till 2050. Med förlitan på vindkraft misslyckas vi med den uppgiften.
onsdag 26 november 2008
Ärkebiskopen och klimathotet – individens och kyrkans ansvar för verkliga resultat?
Det är utmärkta initiativ som ärkebiskop Anders Wejryd och Svenska Kyrkan tar i klimatfrågan. Det gäller inte minst sammankallandet nu i helgen av ett trosöverskridande toppmöte för att öka trycket på världens politiska ledare. Svenska kyrkans annonser i stora tidningar och Anders Wejryds DN-debattartikel den 9 november väcker dock två frågor, dels hur individen ska ta sitt individuella ansvar, dels om Svenska kyrkan är beredd att ta konsekvensen av sin ambitiösa hållning, vilket jag innerligt hoppas.
I en av kyrkans annonser sägs att ”var och en kan ta sitt ansvar genom ett förändrat levnadssätt på hemmaplan” (se t ex DN den 24 november). På DN-debatt betonar ärkebiskopen den enskildes ansvar för egna utsläpp: ”varje individ i de rika länderna [måste] ta ansvar för att begränsa sina utsläpp.”
Detta är en sympatisk privatmoralisk hållning, men – som även klimatprofessorn Christian Azar understukit – en sådan får inte förväxlas med de verkliga åtgärder som krävs. ”Om klimatdebatten präglas av renlevnadskrav finns risken att många uppfattar det som att klimatpolitiken förutsätter att vi avstår från det moderna samhällets alla godbitar. Då kanske stödet för politiska åtgärder sjunker och de nödvändiga politiska åtgärderna försvåras.” (Azar i sin bok Makten över klimatet.)
Det finns dessvärre i klimatfrågan en tendens till att fly till, och fokusera på, åtgärder som kan betecknas som goda, och som går i rätt riktning, men som är ineffektiva för att bemästra själva grundproblemet: det globala klimathotet. Att göra klimatgoda handlingar blir lätt det viktigaste, snarare än handlingarnas konsekvenser för klimatet. Därför måste en verkningsfull klimatpolitik fokusera på konkreta frågor om olika åtgärders betydelse och storlek när det gäller minskad halt av växthusgaser i atmosfären.
Sverige kan och bör minska sina utsläpp med minst 40 procent, skriver Anders Wejryd och andra som står bakom, och skriver under, Klimatuppropet, som är en del av toppmötet.
Men varför stanna vid minus 40 procent?
Sverige kan mycket mer än så. Ett nytt kärnkraftverk av senaste finska modell skulle medföra en reduktion av utsläppen med ca 10 milj. ton koldioxid per år, vilket i sig är en minskning med hela 14 procentenheter/reaktor, enligt det sätt att räkna som Weijryd och Klimatberedningen tillämpar. Beslut om att bygga en ny reaktor är alltså viktigare för atmosfären än om Sverige hamnar på de omtvistade minus 30 eller minus 40 procenten i klimatdebatten.
Om Sverige dessutom skulle byta ut de fyra äldsta reaktorerna mot moderna och säkrare reaktorer av nya finska typen, skulle utsläppen minska med ca 22 milj. ton CO2 per år (netto). Det innebär en minskning av utsläppen med hela 31 procent enbart genom fyra reaktorbyten. Sammantaget skulle utsläppen kunna minska med 60-70 procent för Sveriges del. Mot bakgrund av de välmotiverade krav på stora utsläppsminskningar som ärkebiskopen och kyrkan formulerat vill jag fråga: ställer Svenska kyrkan upp på det konkreta ställningstagandet?
I en av kyrkans annonser sägs att ”var och en kan ta sitt ansvar genom ett förändrat levnadssätt på hemmaplan” (se t ex DN den 24 november). På DN-debatt betonar ärkebiskopen den enskildes ansvar för egna utsläpp: ”varje individ i de rika länderna [måste] ta ansvar för att begränsa sina utsläpp.”
Detta är en sympatisk privatmoralisk hållning, men – som även klimatprofessorn Christian Azar understukit – en sådan får inte förväxlas med de verkliga åtgärder som krävs. ”Om klimatdebatten präglas av renlevnadskrav finns risken att många uppfattar det som att klimatpolitiken förutsätter att vi avstår från det moderna samhällets alla godbitar. Då kanske stödet för politiska åtgärder sjunker och de nödvändiga politiska åtgärderna försvåras.” (Azar i sin bok Makten över klimatet.)
Det finns dessvärre i klimatfrågan en tendens till att fly till, och fokusera på, åtgärder som kan betecknas som goda, och som går i rätt riktning, men som är ineffektiva för att bemästra själva grundproblemet: det globala klimathotet. Att göra klimatgoda handlingar blir lätt det viktigaste, snarare än handlingarnas konsekvenser för klimatet. Därför måste en verkningsfull klimatpolitik fokusera på konkreta frågor om olika åtgärders betydelse och storlek när det gäller minskad halt av växthusgaser i atmosfären.
Sverige kan och bör minska sina utsläpp med minst 40 procent, skriver Anders Wejryd och andra som står bakom, och skriver under, Klimatuppropet, som är en del av toppmötet.
Men varför stanna vid minus 40 procent?
Sverige kan mycket mer än så. Ett nytt kärnkraftverk av senaste finska modell skulle medföra en reduktion av utsläppen med ca 10 milj. ton koldioxid per år, vilket i sig är en minskning med hela 14 procentenheter/reaktor, enligt det sätt att räkna som Weijryd och Klimatberedningen tillämpar. Beslut om att bygga en ny reaktor är alltså viktigare för atmosfären än om Sverige hamnar på de omtvistade minus 30 eller minus 40 procenten i klimatdebatten.
Om Sverige dessutom skulle byta ut de fyra äldsta reaktorerna mot moderna och säkrare reaktorer av nya finska typen, skulle utsläppen minska med ca 22 milj. ton CO2 per år (netto). Det innebär en minskning av utsläppen med hela 31 procent enbart genom fyra reaktorbyten. Sammantaget skulle utsläppen kunna minska med 60-70 procent för Sveriges del. Mot bakgrund av de välmotiverade krav på stora utsläppsminskningar som ärkebiskopen och kyrkan formulerat vill jag fråga: ställer Svenska kyrkan upp på det konkreta ställningstagandet?
måndag 24 november 2008
Kronans kräftgång.
Idag har Cecilia Hermansson vid Swedbank föreslagit en ny EMU-utredning. Det är ett bra förslag. Den bör kunna göras av Ekonomiska rådet i vilket prof. Lars Calmfors är ordförande.
Det finns flera skäl till en snabb övergång till euron.
Euromedlemskap är bättre än offentligfinansierat stöd till turism i Sverige.
Svängningarna i kronkursen har visat sig kunna bli väldigt stora. Den ökade osäkerheten straffar all utrikeshandel - inklusive tjänster som turism i Sverige - eftersom exportörer, importörer, kunder och turister av alla slag får svårare att beräkna lönsamheten i sina affärer med omvärlden, och vad turism i andra länder i slutändan kostar. S.k. terminssäkring a valutakursen är en dyr och för företag relativt kortsiktig lösning. Den hjälper inte mot den ökade osäkerheten vid långsiktiga investeringar för t ex export och turism (hotell, skidliftar, stugbyar, osv.)
Det ställs regelmässigt krav från olika håll om ökat offentligt finansierat stöd till turism och besöksnäring. Det rör sig oftast om små- och medelstora företag. Säkerligen vore eurointräde en betydligt effektivare åtgärd än olika offentligfinansierade stöd - bidrag och skatterabatter - till turism- och besöksnäringen. Att införa euron skulle säkert innebära miljontals kronor i ökad turism och till lägre kostnader för samhällsekonomin.
De negativa handelseffekterna av att stå utanför en valutaunion har visat sig vara betydligt större än man tidigare trott, särskilt för små och medelstora företag. Det rör sig för Sverige och eurons del om ett bortfall om ca 100 miljarder. kr både i export och import. Sverige hade som medlem i euroområdet handlat betydligt mer intensivt med euroländerna och hade utnyttjat utrikeshandelns fördelar bättre i form av bättre möjlighet till stordriftsfördelar, större mångfald på "menyn" av insatsvaror och slutprodukter för konsumenter och företagare att välja, ökad förutsägbarhet och lönsamhet, mm
(http://www.kommers.se/templates/News____2849.aspx )
Erfarenheten från Finland är att det sedan införandet av euron där skett en radikal acceptansökning av euron. Bland finska företagare år 2001 trodde bara 5 procent att euron skulle vara bra för konkurrenskraften. Idag är det talet 64 procent, dvs. en 12-faldig ökning av andelen. År 2001 var 90 procent antingen tveksamma eller ansåg att euron inte skulle göra någon skillnad. Idag är detta tal nere i 28 procent.
Det finns flera skäl till en snabb övergång till euron.
Euromedlemskap är bättre än offentligfinansierat stöd till turism i Sverige.
Svängningarna i kronkursen har visat sig kunna bli väldigt stora. Den ökade osäkerheten straffar all utrikeshandel - inklusive tjänster som turism i Sverige - eftersom exportörer, importörer, kunder och turister av alla slag får svårare att beräkna lönsamheten i sina affärer med omvärlden, och vad turism i andra länder i slutändan kostar. S.k. terminssäkring a valutakursen är en dyr och för företag relativt kortsiktig lösning. Den hjälper inte mot den ökade osäkerheten vid långsiktiga investeringar för t ex export och turism (hotell, skidliftar, stugbyar, osv.)
Det ställs regelmässigt krav från olika håll om ökat offentligt finansierat stöd till turism och besöksnäring. Det rör sig oftast om små- och medelstora företag. Säkerligen vore eurointräde en betydligt effektivare åtgärd än olika offentligfinansierade stöd - bidrag och skatterabatter - till turism- och besöksnäringen. Att införa euron skulle säkert innebära miljontals kronor i ökad turism och till lägre kostnader för samhällsekonomin.
De negativa handelseffekterna av att stå utanför en valutaunion har visat sig vara betydligt större än man tidigare trott, särskilt för små och medelstora företag. Det rör sig för Sverige och eurons del om ett bortfall om ca 100 miljarder. kr både i export och import. Sverige hade som medlem i euroområdet handlat betydligt mer intensivt med euroländerna och hade utnyttjat utrikeshandelns fördelar bättre i form av bättre möjlighet till stordriftsfördelar, större mångfald på "menyn" av insatsvaror och slutprodukter för konsumenter och företagare att välja, ökad förutsägbarhet och lönsamhet, mm
(http://www.kommers.se/templates/News____2849.aspx )
Erfarenheten från Finland är att det sedan införandet av euron där skett en radikal acceptansökning av euron. Bland finska företagare år 2001 trodde bara 5 procent att euron skulle vara bra för konkurrenskraften. Idag är det talet 64 procent, dvs. en 12-faldig ökning av andelen. År 2001 var 90 procent antingen tveksamma eller ansåg att euron inte skulle göra någon skillnad. Idag är detta tal nere i 28 procent.
fredag 21 november 2008
Nu går varslen.
Innehåll.
En första och andra försvarslinje
Kunderna finns ofta i utlandet
Ett gott utgångsläge jämfört med förr och med andra länder
Åtgärder mot finanskrisen
Åtgärder mot lågkonjunkturen
Överskottsmålet och utrymmet för verksamma automatiska stabilisatorer
Expansion nu?
Mervärde över riksbankens åtgärder?
3T-regeln
Konsumtion och importläckage av åtgärder
Håll krutet torrt. Det kan bli värre.
Första och andra försvarslinjen.
Den akuta drivkraften bakom de aktuella varslen är finanskrisen - men ännu knappast inte en traditionell lågkonjunktur.
Den första försvarslinjen i politiken måste vara att häva finanskrisen, dvs. att få bort den spontana kreditåtstramning som sprider sig i form av kreditransonering (vägrade nya och omsatta lån) och höga räntor. Det gäller företag, deras kunder och kundernas kunder, och hushållen. Fokus och kraft ska som läggas på att lösa finanskrisen så att anställda kan jobba kvar och att varslen inte utlöses.
Vi får inte hoppa över den första försvarslinjen och glida över till att diskutera och koncentrera oss på den andra - mera välbekanta - försvarslinjen, nämligen åtgärder för att ta hand dem som redan blivit arbetslösa.
I krispolitiken måste vi ha ett stort hjärta och ett kallt huvud.
Det gäller att fokusera på dem som drabbas. För det krävs fakta, analys och att hålla huvudet kallt. Annars leder de bästa avsikter till fel resultat, enligt erfarenhet.
Kunder och efterfrågan finns ofta i utlandet. EU-samarbete lösningen.
Sverige är helt integrerat med världsekonomin. Den ekonomiska störning som vårt land nu utsätts för kan vi inte undvika. Vi ska komma ihåg att i en liten öppen ekonomi som den svenska säljer många företag - som varslande Sandvik, Volvo och Saab - 70 till 90 procent av sin produktion till kunder i andra länder. För de här företagens anställda blir därför andra länders penning- och finanspolitik ofta viktigare än politiken i Sverige eftersom andras politik påverkar efterfrågan på deras arbetskraft från kunderna på de sverigebaserade företagens exportmarknader.
Därför är ett fungerande internationellt samarbete för att gemensamt dra igång världskonjunkturen och EU-konjunkturen oerhört viktigt för jobb och inkomster i vårt land. Ett nationellt perspektiv är helt förlegat. I så fall missar man att första försvarslinjen för väldigt många svenskars jobb går andra länders penning- och finanspolitik.
Om de EU-fientliga partierna i riksdagen - v och mp - hade fått bestämma hade en samordnad europeisk ekonomisk krishantering varit omöjlig att genomföra, liksom en samordnad finanspolitisk återhämtning i EU, liksom ett kraftfullt EU-agerande på den globala nivån. Medlemskapet i EU innebär ett strikt ett ekonomisk-politiskt ramverk för medlemsländerna.
Inte bara om det inrikespolitiska ramverket är vänsterblocket oense. De tre partierna företräder också tre olika linjer i ekonomisk politik på europanivån. Socialdemokraterna bejakar europasamarbetet, och miljöpartiet vill försvaga EU-kommissionens beslutanderätt och ställning, och allt EU-samarbete på det ekonomiska området. Vänsterpartiet vill att Sverige ska gå ur EU och helst vill vänstern avskaffa EU och dess inslag av bindande samarbete. Detta innebär att även om de tre partierna skulle lyckas komma överens om ramverket för den ekonomiska inrikespolitiken, så återstår ändock en djup oenighet om det penning- och finanspolitiska ramverket som även Sverige har att hålla sig till som EU-medlem. Det gäller i synnerhet frågan om vänsterpartiet accepterar EU:s Tillväxt- och Stabilitetspakten och dess bindande regelverk.
Ett gott utgångsläge jämfört med förr och med andra länder.
Arbetslösheten kan komma att öka med så mycket som 100 000 personer skriver Svenskt Näringsliv på DN-debatt (16/11), efter enkät bland sina medlemmar. Över 100 000 personer i privat sektor är idag varslade. Arbetslösheten ökar med ca en procentenhet mellan 2008 och 2009 anger Konjunkturinstitutet, och regeringen i det s.k. konvergensprogrammet (framlagt 17/11), och kanske med ytterligare en dryg procentenhet därefter, beroende på utvecklingen.
Var konjunkturen är om 2-3 år vet idag ingen. Den återhämtning som de ekonomisk-statistiska modellerna anger för sent 2009/2010 behöver inte slår in. Det vi nu upplever är ingen normal konjunkturnedgång.
Risken för att Sverige åker ända ner i källaren är mindre denna gång än vid tidigare konjunkturnedgångar, främst tack vare ett gott svenskt utgångsläge bl. a på arbetsmarknaden och med budgetöverskott och stabila offentliga finanser.
Enligt AKU i oktober 2008 ökade antalet sysselsatta, märk väl, och särskilt sysselsättningen i fasta jobb. Jämfört med ett år tidigare hade Sverige sålunda 35 000 fler jobb.
Ca 115 000 fasta jobb tillkom från oktober 2007 till oktober 2008. Under varje månad under 2008 har sysselsättningen legat högre än under högkonjunkturåret 2007.
Den öppna arbetslösheten låg på samma nivå i oktober i år som för ett år sedan, dvs. 5,7 procent. Även bland ungdomar ökade jobben något. Den öppna arbetslösheten minskade något.
Konjunkturinstitutet har kommit med en riktigt god nyhet för svensk arbetsmarknad. Jämviktsarbetslösheten i Sverige skrivs ned från 6,2 till 5,7 procent. Det innebär att Sverige har fått förutsättningar för en långsiktigt högre sysselsättning genom en bättre fungerande arbetsmarknad med regeringens politik.
LO-ekonomerna och flera andra ekonomer uppskattar att det rör sig om 60 000 fler permanenta jobb genom de hittills genomföra jobbskatteavdragen.
Med en expansiv penning och finanspolitik kan man sålunda nu driva ned arbetslösheten med ytterligare en ½ procentenhet, utan att för den skull hota inflationsmålet, eller att riksbanken behöver höja räntan.
Alla varsel leder inte till uppsägningar. Av dem som varslades för sex månader sedan har bara 15 procent än så länge gått vidare till arbetslöshet.
Den andelen kommer naturligtvis att öka, men det förefaller ändå som om företagen tar i rejält i sina varsel. Det är också vad man bör vänta sig som en bieffekt av den arbetsrätt vi har här i landet. Varslen kommer dessvärre säkert att ligga på en fortsatt hög nivå de kommande månaderna.
För arbetsmarknadspolitik finns 38 mdr kr öronmärkta i budgeten, och av dessa är extra ökning med 1,5 mdr kr för omedelbara insatser i varsel-situationer.
Drygt 14 000 ungdomar befinner sig i jobb- och utvecklingsgarantin. För ett år sedan fanns inte denna ungdomsgaranti alls.
Ett annat program är den allmänna jobb- och utvecklingsgarantin. 46000 personer finns nu i denna typ av åtgärd. Det innebär en fördubbling på ett år. Nystartsjobben har ökat och omfattar idag drygt 3000 personer. Arbetsmarknadspolitiken finns och lever i allra högsta grad!
Sammanfattningsvis: Vi har ett gott utgångsläge, samtidigt som vi absolut inte får bagatellisera förändringen och de svårigheter som nu tornar upp sig på arbetsmarknaden. Vi bör vinnlägga oss om en korrekt och fullständig bild av läget på arbetsmarknaden.
Störningen är dels en global finanskris, dels en förväntad lågkonjunktur. För att vidta rätt motåtgärd måste vi begrunda de samverkande krisernas olika orsaker och sannolika förlopp.
Åtgärder mot finanskrisen.
Finanskrisen har medfört att det kommit grus i kreditmarknadens maskineri med högre räntor och kreditransonering som följd. Centralbankernas räntesänkningar tränger idag inte med normal snabbhet igenom till lägre räntor för hushåll och företag.
Onormalt många låntagare, med normalt sett en god en kreditvärdighet, riskerar att vägras lån, eller vägrar omsätta sina lån. För att komma till rätta med detta har nu ett helt batteri av olika åtgärder satts in av regering, Riksbank, Riksgäld, EU och riksdagen. Det arbetet fortsätter, i förra veckan med bl. a riksbankslån till företag, och riksdagsbeslut om förstärkning av Almi och Svensk Exportkredits finansieringsmöjligheter genom kapitaltillskott.
Bankerna återgår till mer normala kreditriskbedömningar, och till att på normalt sätt slussa vidare lägre riksbanksräntor till sina kunder. Men hur lång tid detta tar är svårt att veta. Till osäkerheten bidrar den svaga konkurrensen på den svenska bankmarknaden med fyra dominerande banker.
Åtgärder mot lågkonjunkturen.
Den successivt importerade lågkonjunkturen försämrar läget i de offentliga finanserna. (Jag har ovan berört arbetsmarknaden.)
Utgångsläget är ett överskott om 32 mdr kr. En procents lägre BNP-tillväxt 2009 medför ca 18 mdr kr i lägre skatteintäkter. Varje ny arbetslös i privat sektor ökar de offentliga utgifterna med ca 225 000 kr/persor. De offentliga utgifterna ökar med ca 14 mdr kr om det skulle bli ca 52 000 fler arbetslösa 2009. Sammantaget skulle det göra ca 32 mdr kr i sämre saldo för 2009, eller ca en procent av BNP. Om jag räknat rätt motsvara det ungefär scenario 1 i det svenska konvergensprogrammet.
Överskottsmålet.
Bör denna "automatiska" budgetförsvagning motarbetas. Nej. Målet för finanspolitiken är ett överskott i de offentliga finanserna över hela konjunkturcykeln. Det innebär att en försämring och ett underskott i de offentliga finanserna bör accepteras i lågkonjunktur.
Tack vare regeringens försiktiga finanspolitik under tidigare år - Borgs lador som det samlats i för dåliga tider - finns idag utrymme för de automatiska stabilisatorerna att verka.
Ytterligare expansion utöver de automatiska stabilisatorerna?
Noteras bör att det redan idag finns kraftfullt expansiva förslag i budgeten, inklusive åtgärder för sysselsättning och mot arbetslöshet. Budgeten är expansiv - ca 1 procent av BNP eller drygt 30 mdr kr i det som på politikerspråk kallas "ofinansierade" utgifter och skattesänkningar.
Denna budget, som regeringen presenterade i september, är sålunda av samma expansiva volym - ca 1 procent av BNP - som EU-kommissionen och Bruegelinstitutet rekommenderar för alla EU-länder. Sverige ligger alltså före andra länder i det expansiva spåret. Och Sverige har ett utrymme för expansion som andra länder dessvärre inte har eftersom andra länder ofta redan i utgångsläget ligger på minus i budgetsaldo.
På sensommaren föreföll 1 procent av BNP att kunna bli i mesta laget; det fanns - som man då kunde bedöma - en viss risk för överhettning med drygt 30 mdr kr i expansiva åtgärder. Med finanskrisen och med facit i hand kan man konstatera att budgetens expansiva inriktning blivit mer rätt än man kunde ha trott.
Regeringen har aviserat en lång rad nya infrastrukturprojekt och förbättrat underhåll - vägar, järnvägar, osv. - som successivt konkretiseras och förverkligas. Ökade insatser finns också i budgeten för mer utbildning och forskning.
Mervärde över riksbankens åtgärder.
Inte minst efter att finansministern den 17/11 presenterade scenarier över den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren har förslagen haglat om vad regeringen bör göra i finanspolitiken. Låt mig till detta säga följande.
När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med.
Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar blir vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policy-mixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget bör dock komma att klarna ganska snart.
Att med framgång driva aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Erfarenheterna är ganska dåliga. Inte sällan blir effekten inte alls den avsedda, utan i värsta fall till och med motsatsen.
Att sprätta ut pengar är naturligtvis enkelt. Men det är inte utgiftens storlek, eller den politiska gesten, som räknas utan åtgärdernas konsekvenser för människorna. Speciellt när krisstämningen är hög bör man påminna sig de blandade erfarenheter som tidigare gjorts i bl. a Sverige av en aktivistisk finanspolitik.
3T-reglen: Tajmade, Temporära,Träffsäkra.
Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik driven utan principer mot missbruk av läget, eller närmare analys. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot enkla krav på expansionistiska insatser. Alla förslag bör stämmas av mot test för god finanspolitik, som 3T-regeln.
Vad säger då den regeln? Jo, 3T-regeln säger att finanspolitiska åtgärder ska vara rätt tajmande, temporära, och träffsäkra.
Konsumtion och importläckage.
Ett observandum, som kan ses som en precisering av träffsäkerhetskriteriet, är att finanspolitiska åtgärder ska leda till ökad konsumtion, snarare än ökat sparande. De bör inte heller läcka ut till omvärlden genom att onödigt mycket gynna import.
Ett s-förslag analyserat.
Om vi t ex tar socialdemokraternas nyss lagda och i särklass mest kostsamma förslag (fem mdr kronor), nämligen det om en "Ny riskkapitalfond" är det sannolikt inte rätt tajmat eftersom det skulle få effekt på efterfrågan först om flera kvartal. Det är inte heller en temporär åtgärd, och alltså ingen offensiv stöt mot lågkonjunkturen. Att inrätta fonden är absolut inte en träffsäker åtgärd eftersom det inte råder kreditbrist i en lågkonjunktur, i vilken räntorna normalt är låga, utan inrättandet av en såan fond skulle snarare gynna bankerna, som skulle kunna stjälpa över stora risker och tveksamma projekt på den nya fonden.
Nej, det problem som fonden är tänkt att lösa till priset av fem mdr kr i budgeten är ett finanskrisproblem, dvs. grus i kredit-givnings-maskineriet. Men det problemet måste dels lösas mycket snabbt -- inte om några kvartal -- dels på ett träffsäkert sätt, typ åtgärder av det slag som regeringen och riksbanken vidtagit.
Samma filter av 3T-test av Svenskt Näringslivs förslag till åtgärder på DN-debatt gallrar bort många förslag. TCO säger sig planera finanspolitiska förslag. De, oppositionen, och andra bör kontrollera både eventuellt mervärde över den budget som redan ligger -- dvs mervärde över den förda penningpolitiken och göra 3T-testet!
Håll krut torrt. Det kan bli värre.
Och - avslutningsvis en luguber påminnelse - vi måste tänka på att inte bränna allt krut nu, för vi vet inte idag hur långvarig lågkonjunkturen kan komma att bli.
En första och andra försvarslinje
Kunderna finns ofta i utlandet
Ett gott utgångsläge jämfört med förr och med andra länder
Åtgärder mot finanskrisen
Åtgärder mot lågkonjunkturen
Överskottsmålet och utrymmet för verksamma automatiska stabilisatorer
Expansion nu?
Mervärde över riksbankens åtgärder?
3T-regeln
Konsumtion och importläckage av åtgärder
Håll krutet torrt. Det kan bli värre.
Första och andra försvarslinjen.
Den akuta drivkraften bakom de aktuella varslen är finanskrisen - men ännu knappast inte en traditionell lågkonjunktur.
Den första försvarslinjen i politiken måste vara att häva finanskrisen, dvs. att få bort den spontana kreditåtstramning som sprider sig i form av kreditransonering (vägrade nya och omsatta lån) och höga räntor. Det gäller företag, deras kunder och kundernas kunder, och hushållen. Fokus och kraft ska som läggas på att lösa finanskrisen så att anställda kan jobba kvar och att varslen inte utlöses.
Vi får inte hoppa över den första försvarslinjen och glida över till att diskutera och koncentrera oss på den andra - mera välbekanta - försvarslinjen, nämligen åtgärder för att ta hand dem som redan blivit arbetslösa.
I krispolitiken måste vi ha ett stort hjärta och ett kallt huvud.
Det gäller att fokusera på dem som drabbas. För det krävs fakta, analys och att hålla huvudet kallt. Annars leder de bästa avsikter till fel resultat, enligt erfarenhet.
Kunder och efterfrågan finns ofta i utlandet. EU-samarbete lösningen.
Sverige är helt integrerat med världsekonomin. Den ekonomiska störning som vårt land nu utsätts för kan vi inte undvika. Vi ska komma ihåg att i en liten öppen ekonomi som den svenska säljer många företag - som varslande Sandvik, Volvo och Saab - 70 till 90 procent av sin produktion till kunder i andra länder. För de här företagens anställda blir därför andra länders penning- och finanspolitik ofta viktigare än politiken i Sverige eftersom andras politik påverkar efterfrågan på deras arbetskraft från kunderna på de sverigebaserade företagens exportmarknader.
Därför är ett fungerande internationellt samarbete för att gemensamt dra igång världskonjunkturen och EU-konjunkturen oerhört viktigt för jobb och inkomster i vårt land. Ett nationellt perspektiv är helt förlegat. I så fall missar man att första försvarslinjen för väldigt många svenskars jobb går andra länders penning- och finanspolitik.
Om de EU-fientliga partierna i riksdagen - v och mp - hade fått bestämma hade en samordnad europeisk ekonomisk krishantering varit omöjlig att genomföra, liksom en samordnad finanspolitisk återhämtning i EU, liksom ett kraftfullt EU-agerande på den globala nivån. Medlemskapet i EU innebär ett strikt ett ekonomisk-politiskt ramverk för medlemsländerna.
Inte bara om det inrikespolitiska ramverket är vänsterblocket oense. De tre partierna företräder också tre olika linjer i ekonomisk politik på europanivån. Socialdemokraterna bejakar europasamarbetet, och miljöpartiet vill försvaga EU-kommissionens beslutanderätt och ställning, och allt EU-samarbete på det ekonomiska området. Vänsterpartiet vill att Sverige ska gå ur EU och helst vill vänstern avskaffa EU och dess inslag av bindande samarbete. Detta innebär att även om de tre partierna skulle lyckas komma överens om ramverket för den ekonomiska inrikespolitiken, så återstår ändock en djup oenighet om det penning- och finanspolitiska ramverket som även Sverige har att hålla sig till som EU-medlem. Det gäller i synnerhet frågan om vänsterpartiet accepterar EU:s Tillväxt- och Stabilitetspakten och dess bindande regelverk.
Ett gott utgångsläge jämfört med förr och med andra länder.
Arbetslösheten kan komma att öka med så mycket som 100 000 personer skriver Svenskt Näringsliv på DN-debatt (16/11), efter enkät bland sina medlemmar. Över 100 000 personer i privat sektor är idag varslade. Arbetslösheten ökar med ca en procentenhet mellan 2008 och 2009 anger Konjunkturinstitutet, och regeringen i det s.k. konvergensprogrammet (framlagt 17/11), och kanske med ytterligare en dryg procentenhet därefter, beroende på utvecklingen.
Var konjunkturen är om 2-3 år vet idag ingen. Den återhämtning som de ekonomisk-statistiska modellerna anger för sent 2009/2010 behöver inte slår in. Det vi nu upplever är ingen normal konjunkturnedgång.
Risken för att Sverige åker ända ner i källaren är mindre denna gång än vid tidigare konjunkturnedgångar, främst tack vare ett gott svenskt utgångsläge bl. a på arbetsmarknaden och med budgetöverskott och stabila offentliga finanser.
Enligt AKU i oktober 2008 ökade antalet sysselsatta, märk väl, och särskilt sysselsättningen i fasta jobb. Jämfört med ett år tidigare hade Sverige sålunda 35 000 fler jobb.
Ca 115 000 fasta jobb tillkom från oktober 2007 till oktober 2008. Under varje månad under 2008 har sysselsättningen legat högre än under högkonjunkturåret 2007.
Den öppna arbetslösheten låg på samma nivå i oktober i år som för ett år sedan, dvs. 5,7 procent. Även bland ungdomar ökade jobben något. Den öppna arbetslösheten minskade något.
Konjunkturinstitutet har kommit med en riktigt god nyhet för svensk arbetsmarknad. Jämviktsarbetslösheten i Sverige skrivs ned från 6,2 till 5,7 procent. Det innebär att Sverige har fått förutsättningar för en långsiktigt högre sysselsättning genom en bättre fungerande arbetsmarknad med regeringens politik.
LO-ekonomerna och flera andra ekonomer uppskattar att det rör sig om 60 000 fler permanenta jobb genom de hittills genomföra jobbskatteavdragen.
Med en expansiv penning och finanspolitik kan man sålunda nu driva ned arbetslösheten med ytterligare en ½ procentenhet, utan att för den skull hota inflationsmålet, eller att riksbanken behöver höja räntan.
Alla varsel leder inte till uppsägningar. Av dem som varslades för sex månader sedan har bara 15 procent än så länge gått vidare till arbetslöshet.
Den andelen kommer naturligtvis att öka, men det förefaller ändå som om företagen tar i rejält i sina varsel. Det är också vad man bör vänta sig som en bieffekt av den arbetsrätt vi har här i landet. Varslen kommer dessvärre säkert att ligga på en fortsatt hög nivå de kommande månaderna.
För arbetsmarknadspolitik finns 38 mdr kr öronmärkta i budgeten, och av dessa är extra ökning med 1,5 mdr kr för omedelbara insatser i varsel-situationer.
Drygt 14 000 ungdomar befinner sig i jobb- och utvecklingsgarantin. För ett år sedan fanns inte denna ungdomsgaranti alls.
Ett annat program är den allmänna jobb- och utvecklingsgarantin. 46000 personer finns nu i denna typ av åtgärd. Det innebär en fördubbling på ett år. Nystartsjobben har ökat och omfattar idag drygt 3000 personer. Arbetsmarknadspolitiken finns och lever i allra högsta grad!
Sammanfattningsvis: Vi har ett gott utgångsläge, samtidigt som vi absolut inte får bagatellisera förändringen och de svårigheter som nu tornar upp sig på arbetsmarknaden. Vi bör vinnlägga oss om en korrekt och fullständig bild av läget på arbetsmarknaden.
Störningen är dels en global finanskris, dels en förväntad lågkonjunktur. För att vidta rätt motåtgärd måste vi begrunda de samverkande krisernas olika orsaker och sannolika förlopp.
Åtgärder mot finanskrisen.
Finanskrisen har medfört att det kommit grus i kreditmarknadens maskineri med högre räntor och kreditransonering som följd. Centralbankernas räntesänkningar tränger idag inte med normal snabbhet igenom till lägre räntor för hushåll och företag.
Onormalt många låntagare, med normalt sett en god en kreditvärdighet, riskerar att vägras lån, eller vägrar omsätta sina lån. För att komma till rätta med detta har nu ett helt batteri av olika åtgärder satts in av regering, Riksbank, Riksgäld, EU och riksdagen. Det arbetet fortsätter, i förra veckan med bl. a riksbankslån till företag, och riksdagsbeslut om förstärkning av Almi och Svensk Exportkredits finansieringsmöjligheter genom kapitaltillskott.
Bankerna återgår till mer normala kreditriskbedömningar, och till att på normalt sätt slussa vidare lägre riksbanksräntor till sina kunder. Men hur lång tid detta tar är svårt att veta. Till osäkerheten bidrar den svaga konkurrensen på den svenska bankmarknaden med fyra dominerande banker.
Åtgärder mot lågkonjunkturen.
Den successivt importerade lågkonjunkturen försämrar läget i de offentliga finanserna. (Jag har ovan berört arbetsmarknaden.)
Utgångsläget är ett överskott om 32 mdr kr. En procents lägre BNP-tillväxt 2009 medför ca 18 mdr kr i lägre skatteintäkter. Varje ny arbetslös i privat sektor ökar de offentliga utgifterna med ca 225 000 kr/persor. De offentliga utgifterna ökar med ca 14 mdr kr om det skulle bli ca 52 000 fler arbetslösa 2009. Sammantaget skulle det göra ca 32 mdr kr i sämre saldo för 2009, eller ca en procent av BNP. Om jag räknat rätt motsvara det ungefär scenario 1 i det svenska konvergensprogrammet.
Överskottsmålet.
Bör denna "automatiska" budgetförsvagning motarbetas. Nej. Målet för finanspolitiken är ett överskott i de offentliga finanserna över hela konjunkturcykeln. Det innebär att en försämring och ett underskott i de offentliga finanserna bör accepteras i lågkonjunktur.
Tack vare regeringens försiktiga finanspolitik under tidigare år - Borgs lador som det samlats i för dåliga tider - finns idag utrymme för de automatiska stabilisatorerna att verka.
Ytterligare expansion utöver de automatiska stabilisatorerna?
Noteras bör att det redan idag finns kraftfullt expansiva förslag i budgeten, inklusive åtgärder för sysselsättning och mot arbetslöshet. Budgeten är expansiv - ca 1 procent av BNP eller drygt 30 mdr kr i det som på politikerspråk kallas "ofinansierade" utgifter och skattesänkningar.
Denna budget, som regeringen presenterade i september, är sålunda av samma expansiva volym - ca 1 procent av BNP - som EU-kommissionen och Bruegelinstitutet rekommenderar för alla EU-länder. Sverige ligger alltså före andra länder i det expansiva spåret. Och Sverige har ett utrymme för expansion som andra länder dessvärre inte har eftersom andra länder ofta redan i utgångsläget ligger på minus i budgetsaldo.
På sensommaren föreföll 1 procent av BNP att kunna bli i mesta laget; det fanns - som man då kunde bedöma - en viss risk för överhettning med drygt 30 mdr kr i expansiva åtgärder. Med finanskrisen och med facit i hand kan man konstatera att budgetens expansiva inriktning blivit mer rätt än man kunde ha trott.
Regeringen har aviserat en lång rad nya infrastrukturprojekt och förbättrat underhåll - vägar, järnvägar, osv. - som successivt konkretiseras och förverkligas. Ökade insatser finns också i budgeten för mer utbildning och forskning.
Mervärde över riksbankens åtgärder.
Inte minst efter att finansministern den 17/11 presenterade scenarier över den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren har förslagen haglat om vad regeringen bör göra i finanspolitiken. Låt mig till detta säga följande.
När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med.
Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar blir vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policy-mixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget bör dock komma att klarna ganska snart.
Att med framgång driva aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Erfarenheterna är ganska dåliga. Inte sällan blir effekten inte alls den avsedda, utan i värsta fall till och med motsatsen.
Att sprätta ut pengar är naturligtvis enkelt. Men det är inte utgiftens storlek, eller den politiska gesten, som räknas utan åtgärdernas konsekvenser för människorna. Speciellt när krisstämningen är hög bör man påminna sig de blandade erfarenheter som tidigare gjorts i bl. a Sverige av en aktivistisk finanspolitik.
3T-reglen: Tajmade, Temporära,Träffsäkra.
Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik driven utan principer mot missbruk av läget, eller närmare analys. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot enkla krav på expansionistiska insatser. Alla förslag bör stämmas av mot test för god finanspolitik, som 3T-regeln.
Vad säger då den regeln? Jo, 3T-regeln säger att finanspolitiska åtgärder ska vara rätt tajmande, temporära, och träffsäkra.
Konsumtion och importläckage.
Ett observandum, som kan ses som en precisering av träffsäkerhetskriteriet, är att finanspolitiska åtgärder ska leda till ökad konsumtion, snarare än ökat sparande. De bör inte heller läcka ut till omvärlden genom att onödigt mycket gynna import.
Ett s-förslag analyserat.
Om vi t ex tar socialdemokraternas nyss lagda och i särklass mest kostsamma förslag (fem mdr kronor), nämligen det om en "Ny riskkapitalfond" är det sannolikt inte rätt tajmat eftersom det skulle få effekt på efterfrågan först om flera kvartal. Det är inte heller en temporär åtgärd, och alltså ingen offensiv stöt mot lågkonjunkturen. Att inrätta fonden är absolut inte en träffsäker åtgärd eftersom det inte råder kreditbrist i en lågkonjunktur, i vilken räntorna normalt är låga, utan inrättandet av en såan fond skulle snarare gynna bankerna, som skulle kunna stjälpa över stora risker och tveksamma projekt på den nya fonden.
Nej, det problem som fonden är tänkt att lösa till priset av fem mdr kr i budgeten är ett finanskrisproblem, dvs. grus i kredit-givnings-maskineriet. Men det problemet måste dels lösas mycket snabbt -- inte om några kvartal -- dels på ett träffsäkert sätt, typ åtgärder av det slag som regeringen och riksbanken vidtagit.
Samma filter av 3T-test av Svenskt Näringslivs förslag till åtgärder på DN-debatt gallrar bort många förslag. TCO säger sig planera finanspolitiska förslag. De, oppositionen, och andra bör kontrollera både eventuellt mervärde över den budget som redan ligger -- dvs mervärde över den förda penningpolitiken och göra 3T-testet!
Håll krut torrt. Det kan bli värre.
Och - avslutningsvis en luguber påminnelse - vi måste tänka på att inte bränna allt krut nu, för vi vet inte idag hur långvarig lågkonjunkturen kan komma att bli.
fredag 14 november 2008
Dags för finanspolitisk expansion? 3T-regeln.
Ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros (s) har lagt fram ett ekonomiskt-politiskt paket mot konjunkturnedgången. Till s-kritiken av regeringen kan följande sägas:
Vi på regeringssidan är naturligtvis fullt medvetna om rapporterna om finanskris, sämre efterfrågan och svagare konjunktur. Regeringen är pragmatisk och inte ideologiskt emot en aktivare finanspolitik, och den skrev redan i vårpropositionen 2008 att en aktiv finanspolitik är möjlig i "krissituationer eller vid kraftiga utbudsstörningar."
När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med. Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar är vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policymixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget kommer dock att klarna ganska snart.
Att driva framgångsrik aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Att sprätta ut pengar är däremot enkelt. Men det är inte utgiften eller handlingen som skall räknas utan åtgärdernas konsekvenser. Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik när den drivs utan bestämda principer eller närmare analys. Ett exempel på principer som bör styra konjunkturpolitiken är 3T-regeln:
3T-regeln innebär att de finanspolitiska åtgärderna ska vara "timely" (ligga rätt tidsmässigt), "temporary" (temporära) och dessutom vara "targeted" (träffsäkra).
Särskilt när krisstämningen är hög bör man också påminna sig de mycket blandade erfarenheterna som tidigare gjorts i Sverige av en aktivistisk finanspolitik, som t o m sannolikt tidvis har förstärkt konjunktursvängningar. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot förslag om enkla expansionistiska lösningar, och bör stämmas av mot kriterier som 3T-regeln.
Vi på regeringssidan är naturligtvis fullt medvetna om rapporterna om finanskris, sämre efterfrågan och svagare konjunktur. Regeringen är pragmatisk och inte ideologiskt emot en aktivare finanspolitik, och den skrev redan i vårpropositionen 2008 att en aktiv finanspolitik är möjlig i "krissituationer eller vid kraftiga utbudsstörningar."
När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med. Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar är vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policymixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget kommer dock att klarna ganska snart.
Att driva framgångsrik aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Att sprätta ut pengar är däremot enkelt. Men det är inte utgiften eller handlingen som skall räknas utan åtgärdernas konsekvenser. Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik när den drivs utan bestämda principer eller närmare analys. Ett exempel på principer som bör styra konjunkturpolitiken är 3T-regeln:
3T-regeln innebär att de finanspolitiska åtgärderna ska vara "timely" (ligga rätt tidsmässigt), "temporary" (temporära) och dessutom vara "targeted" (träffsäkra).
Särskilt när krisstämningen är hög bör man också påminna sig de mycket blandade erfarenheterna som tidigare gjorts i Sverige av en aktivistisk finanspolitik, som t o m sannolikt tidvis har förstärkt konjunktursvängningar. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot förslag om enkla expansionistiska lösningar, och bör stämmas av mot kriterier som 3T-regeln.
torsdag 23 oktober 2008
I finanskrisens kölvatten: Skydda konkurrensneutraliteten och vår bilindustri mot osund EU-konkurrens!
På EU-nivå har som bekant finansministrarna och stats- och regeringcheferna i förra veckan fattat beslut om hur finanskrisen bör kunna hanteras i EU. Det var bra beslut, om än principiella. Nu över till praktiken.
När dessa EU-beslut ska omsättas i praktiken och på nationell nivå är det viktigt att se upp så att konkurrensneutralitet mellan ländernas regelverk verkligen noga upprätthålls. Det gäller att inte andra länders banker och finansiella institutioner – och därmed indirekt deras företagskunder och andra bankkunder — ges mer förmånliga [d.v.s. statsstödda] villkor än dem som gäller för konkurrerande svenska banker, företag, m fl kunder.
Ett särskilt för Sverige oroande exempel rapporteras i Financial Times den 21/10. Det gäller EU:s fordonstillverkare, av vilka vi som bekant har fyra stora i vårt land. Minst två av dessa dras med lönsamhetsproblem. Statsstödd konkurrens från kontinentala tillverkare är det sista de behöver.
Lönsamhetsproblem har även de tyska och franska konkurrenterna. Enligt Financial Times kommer tyska och franska fordonstillverkarnas finansbolag — som bistår sina kunder med finansiering av köp av fordon och maskiner -- “att definitiv omfattas av statsgarantisystemet” enligt tyska finansdepartementet. Samma sak sägs från franskt håll: “Om man är ett finansinstitut specialiserat på att tillhandahålla lån för att köpa bil, behöver man tillträde till interbankmarknaden som vilken annan bank som helst.”
Skulle Tyskland och Frankrike tillåtas att behandla storföretags finansbolag som banker i de nya stösystemen I finanskrisens kölvatten är en säker prognos att även Italien och flera andra EU-länder skulle följa med.
Denna smittsamma protektionism bör Sverige med all kraft och intensitet motarbeta, liksom alla typer av statsstöd till europeisk industri – och då inte bara fordonsindustrin. Det ska vara otillåtet och oacceptabelt att finanskrisens nya stödsystem tillåts få sådana effekter. EU-kommissionens konkurrensdirektorat – med sina stora befogenheter — bör alarmeras liksom våra sannolika meningsfränder i Storbritannien. Om inte hamnar svenskt näringsliv och svenska bankkunder på mellanhand och kan bli lekbollar in en osund konkurrens mellan olika statskassor och finaskrismotiverade stödsystem i EU-länderna.
De finansföretag i EU som ska omfattas av finanskrisens stödsystemen måste sålunda avgränsas med en så snäv defintion som möjligt.
När dessa EU-beslut ska omsättas i praktiken och på nationell nivå är det viktigt att se upp så att konkurrensneutralitet mellan ländernas regelverk verkligen noga upprätthålls. Det gäller att inte andra länders banker och finansiella institutioner – och därmed indirekt deras företagskunder och andra bankkunder — ges mer förmånliga [d.v.s. statsstödda] villkor än dem som gäller för konkurrerande svenska banker, företag, m fl kunder.
Ett särskilt för Sverige oroande exempel rapporteras i Financial Times den 21/10. Det gäller EU:s fordonstillverkare, av vilka vi som bekant har fyra stora i vårt land. Minst två av dessa dras med lönsamhetsproblem. Statsstödd konkurrens från kontinentala tillverkare är det sista de behöver.
Lönsamhetsproblem har även de tyska och franska konkurrenterna. Enligt Financial Times kommer tyska och franska fordonstillverkarnas finansbolag — som bistår sina kunder med finansiering av köp av fordon och maskiner -- “att definitiv omfattas av statsgarantisystemet” enligt tyska finansdepartementet. Samma sak sägs från franskt håll: “Om man är ett finansinstitut specialiserat på att tillhandahålla lån för att köpa bil, behöver man tillträde till interbankmarknaden som vilken annan bank som helst.”
Skulle Tyskland och Frankrike tillåtas att behandla storföretags finansbolag som banker i de nya stösystemen I finanskrisens kölvatten är en säker prognos att även Italien och flera andra EU-länder skulle följa med.
Denna smittsamma protektionism bör Sverige med all kraft och intensitet motarbeta, liksom alla typer av statsstöd till europeisk industri – och då inte bara fordonsindustrin. Det ska vara otillåtet och oacceptabelt att finanskrisens nya stödsystem tillåts få sådana effekter. EU-kommissionens konkurrensdirektorat – med sina stora befogenheter — bör alarmeras liksom våra sannolika meningsfränder i Storbritannien. Om inte hamnar svenskt näringsliv och svenska bankkunder på mellanhand och kan bli lekbollar in en osund konkurrens mellan olika statskassor och finaskrismotiverade stödsystem i EU-länderna.
De finansföretag i EU som ska omfattas av finanskrisens stödsystemen måste sålunda avgränsas med en så snäv defintion som möjligt.
måndag 21 april 2008
Sverige har finlandiserats i frågan om gasledningen i Östersjön.
Det mest beklämmande med svensk debatt och ledande politikers hållning i frågan om gasledningen i Östersjön är dess löjligt ensidiga fokus på miljöaspekten. Som om den vore den enda aspekten värd att beakta.
Sverige har finlandiserats i frågan om gasledningen i Östersjön. Dock med den skillnaden att finlandiseringen i Finland härskade under kalla kriget, och Sovjet då var militärt mångdubbelt starkare än idag. Från den svenska Olympen tolkades på den tiden finsk försiktighet som moralisk anpasslighet till den kommunistiska diktaturen.
Nu sitter vi där själva och har finlandiserat oss utan vare sig kallt krig eller sovjetisk vapenmakt.
Varför klarar vi som nation inte av en öppen och saklig debatt om energisäkerhetsfrågan i vår nära omvärld och om gasledningarnas i Europa geopolitiska betydelse? Ledningen i Östersjön är självklart något vi öppet bör förhålla oss till, och det finns planer på fler ledningar längre söderut och även nya ryska gasfält norr om Sverige. Mindre konflikt i Mellersta Östern är förvisso viktig för stabiliteten i bl a Europas energiförsörjning, men det finns faktiskt energisäkerhetsproblem på betydligt närmare håll som även tarvar någon uppmärksamhet och kanske till och med åtgärder.
Gasledningen är ett sätt för Moskva att på klassiskt vis söndra och härska. Ryska bilaterala överenskommelser med Berlin, Paris, Rom och London väcker ofelbart oro, ångest och nya motsättningar både inom EU, men också mellan de tidigare sovjetdominerade länderna och deras - genom energipolitiken - nygamla ärkefiende, Ryssland.
Ryssland - genom statsägda Gazprom - söker systematiskt bygga upp en monopolställning för sina leveranser av fossilgas till EU. Därmed får Moskva ett potentiellt utpressningsvapen och alla vet - att utan att något behöver sägas - att Ryssland skulle kunna ta ett struptag på EU:s väljare och deras regeringar.
Hur vill Sverige att greppet ska brytas? Ska Sverige fokusera på miljön när ryssarna mullrar?
Försvarsberedningen definierade Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska problem som klimathotet. Även om frågan om EU:s energisäkerhet -- med sina återverkningar på Baltikum och Norden -- inte ens lyfts av dem som bort göra det, och heller knappast stör regering och riksdag, så diskuteras den dock i andra länder, t ex i dagens Financial Times ledare (20 april; se nedan för hela texten).
Låt mig citera några nyckelmeningar: "[For] the west, the Kremlin connection [to Gazprom] adds a disturbing political dimension - Gazprom is the embodiment of Mr Putin's stated aim to make Russia an energy superpower. The EU recognises the danger. But its ability to present a united front to Russia is undermined by the repeated willingness of leading states, including Germany, France and Italy, to strike bilateral deals. Gazprom divides and rules." . [A] stronger market position allows the Kremlin to seek higher prices and better terms - and to exert political influence, particularly in eastern Europe where dependence on Russian gas is highest. The only effective EU response is a unified, multi-headed and flexible approach to energy security. It is perhaps the biggest contribution the union could make to Europe's economic well-being."
Vad gör Sverige inom EU och bilateralt för att stödja det FT kallar "the biggest contribution" till Europas - särskilt Östeuropas - "economic well-being"?
*******************************
Breaking the grip of Gazprom
Published: April 20 2008 19:13 : Last updated: April 20 2008 19:13
If the European Union needed a new warning of Russia's efforts to strengthen its grip on the continent's gas supplies, it has come in the shape of President Vladimir Putin's trip to Libya.
During the visit, Gazprom, the state-run gas monopoly, agreed to a wide-ranging joint venture with Libya's national oil and gas company. Gazprom also revealed it was talking to Italy's Eni about investing in a new Libya-Italy undersea pipeline and to Nigeria about a trans-Sahara route. The discussions follow talks with Algeria and Qatar and a determined drive to reinforce Russia's grip on central Asian gas exports.
Even though Mr Putin has spoken openly of a "gas producers' Opec", such a cartel is fortunately a remote prospect. Gazprom has so far proved better at announcing than building new pipelines. The controversial Northstream (Baltic Sea) and Southstream (Balkan) routes to the EU have yet to be constructed.
Gazprom's ambitions make sense even at a purely commercial level. With some 25 per cent of EU gas going through its pipes, it will naturally strive to boost market share, with or without partners. That is what would-be monopolists do. But, for the west, the Kremlin connection adds a disturbing political dimension - Gazprom is the embodiment of Mr Putin's stated aim to make Russia an energy superpower.
The EU recognises the danger. But its ability to present a united front to Russia is undermined by the repeated willingness of leading states, including Germany, France and Italy, to strike bilateral deals. Gazprom divides and rules.
So what should the EU do? First, it must encourage Gazprom and other Russian gas companies to invest more in new production. The more gas Russia has coming out of the ground, the better for consumers. Next, Brussels must accelerate internal energy market liberalisation so all states benefit from a common energy pool. As well as legal reforms, this needs investment in gas and electricity infrastructure.
Also, union members must reinforce ties with non-Russian suppliers, including Libya and Nigeria. It must redouble efforts to secure new suppliers, notably in the Caspian. The planned Caspian-EU Nabucco route needs finance and committed gas supplies: both might be easier to find if EU states offered more explicit financial support. Finally, the EU must do more to encourage energy saving and energy diversification, backing investments in clean coal, LNG terminals and nuclear power. With EU gas output declining, there is no time to waste.
There is no need to demonise ¬Russia. Moscow is unlikely to use its dominance to cut off the EU. It depends on gas revenues even more than the union depends on its gas. But a stronger market position allows the Kremlin to seek higher prices and better terms - and to exert political influence, particularly in eastern Europe where dependence on Russian gas is highest. The only effective EU response is a unified, multi-headed and flexible approach to energy security. It is perhaps the biggest contribution the union could make to Europe's economic well-being.
Copyright The Financial Times Limited 2008
Sverige har finlandiserats i frågan om gasledningen i Östersjön. Dock med den skillnaden att finlandiseringen i Finland härskade under kalla kriget, och Sovjet då var militärt mångdubbelt starkare än idag. Från den svenska Olympen tolkades på den tiden finsk försiktighet som moralisk anpasslighet till den kommunistiska diktaturen.
Nu sitter vi där själva och har finlandiserat oss utan vare sig kallt krig eller sovjetisk vapenmakt.
Varför klarar vi som nation inte av en öppen och saklig debatt om energisäkerhetsfrågan i vår nära omvärld och om gasledningarnas i Europa geopolitiska betydelse? Ledningen i Östersjön är självklart något vi öppet bör förhålla oss till, och det finns planer på fler ledningar längre söderut och även nya ryska gasfält norr om Sverige. Mindre konflikt i Mellersta Östern är förvisso viktig för stabiliteten i bl a Europas energiförsörjning, men det finns faktiskt energisäkerhetsproblem på betydligt närmare håll som även tarvar någon uppmärksamhet och kanske till och med åtgärder.
Gasledningen är ett sätt för Moskva att på klassiskt vis söndra och härska. Ryska bilaterala överenskommelser med Berlin, Paris, Rom och London väcker ofelbart oro, ångest och nya motsättningar både inom EU, men också mellan de tidigare sovjetdominerade länderna och deras - genom energipolitiken - nygamla ärkefiende, Ryssland.
Ryssland - genom statsägda Gazprom - söker systematiskt bygga upp en monopolställning för sina leveranser av fossilgas till EU. Därmed får Moskva ett potentiellt utpressningsvapen och alla vet - att utan att något behöver sägas - att Ryssland skulle kunna ta ett struptag på EU:s väljare och deras regeringar.
Hur vill Sverige att greppet ska brytas? Ska Sverige fokusera på miljön när ryssarna mullrar?
Försvarsberedningen definierade Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska problem som klimathotet. Även om frågan om EU:s energisäkerhet -- med sina återverkningar på Baltikum och Norden -- inte ens lyfts av dem som bort göra det, och heller knappast stör regering och riksdag, så diskuteras den dock i andra länder, t ex i dagens Financial Times ledare (20 april; se nedan för hela texten).
Låt mig citera några nyckelmeningar: "[For] the west, the Kremlin connection [to Gazprom] adds a disturbing political dimension - Gazprom is the embodiment of Mr Putin's stated aim to make Russia an energy superpower. The EU recognises the danger. But its ability to present a united front to Russia is undermined by the repeated willingness of leading states, including Germany, France and Italy, to strike bilateral deals. Gazprom divides and rules." . [A] stronger market position allows the Kremlin to seek higher prices and better terms - and to exert political influence, particularly in eastern Europe where dependence on Russian gas is highest. The only effective EU response is a unified, multi-headed and flexible approach to energy security. It is perhaps the biggest contribution the union could make to Europe's economic well-being."
Vad gör Sverige inom EU och bilateralt för att stödja det FT kallar "the biggest contribution" till Europas - särskilt Östeuropas - "economic well-being"?
*******************************
Breaking the grip of Gazprom
Published: April 20 2008 19:13 : Last updated: April 20 2008 19:13
If the European Union needed a new warning of Russia's efforts to strengthen its grip on the continent's gas supplies, it has come in the shape of President Vladimir Putin's trip to Libya.
During the visit, Gazprom, the state-run gas monopoly, agreed to a wide-ranging joint venture with Libya's national oil and gas company. Gazprom also revealed it was talking to Italy's Eni about investing in a new Libya-Italy undersea pipeline and to Nigeria about a trans-Sahara route. The discussions follow talks with Algeria and Qatar and a determined drive to reinforce Russia's grip on central Asian gas exports.
Even though Mr Putin has spoken openly of a "gas producers' Opec", such a cartel is fortunately a remote prospect. Gazprom has so far proved better at announcing than building new pipelines. The controversial Northstream (Baltic Sea) and Southstream (Balkan) routes to the EU have yet to be constructed.
Gazprom's ambitions make sense even at a purely commercial level. With some 25 per cent of EU gas going through its pipes, it will naturally strive to boost market share, with or without partners. That is what would-be monopolists do. But, for the west, the Kremlin connection adds a disturbing political dimension - Gazprom is the embodiment of Mr Putin's stated aim to make Russia an energy superpower.
The EU recognises the danger. But its ability to present a united front to Russia is undermined by the repeated willingness of leading states, including Germany, France and Italy, to strike bilateral deals. Gazprom divides and rules.
So what should the EU do? First, it must encourage Gazprom and other Russian gas companies to invest more in new production. The more gas Russia has coming out of the ground, the better for consumers. Next, Brussels must accelerate internal energy market liberalisation so all states benefit from a common energy pool. As well as legal reforms, this needs investment in gas and electricity infrastructure.
Also, union members must reinforce ties with non-Russian suppliers, including Libya and Nigeria. It must redouble efforts to secure new suppliers, notably in the Caspian. The planned Caspian-EU Nabucco route needs finance and committed gas supplies: both might be easier to find if EU states offered more explicit financial support. Finally, the EU must do more to encourage energy saving and energy diversification, backing investments in clean coal, LNG terminals and nuclear power. With EU gas output declining, there is no time to waste.
There is no need to demonise ¬Russia. Moscow is unlikely to use its dominance to cut off the EU. It depends on gas revenues even more than the union depends on its gas. But a stronger market position allows the Kremlin to seek higher prices and better terms - and to exert political influence, particularly in eastern Europe where dependence on Russian gas is highest. The only effective EU response is a unified, multi-headed and flexible approach to energy security. It is perhaps the biggest contribution the union could make to Europe's economic well-being.
Copyright The Financial Times Limited 2008
torsdag 17 april 2008
EU:s energikommissionär: Ny och ersatt kärnkraft av vital betydelse för klimatkampen
EU energy commissioner Andris Piebalgs has highlighted the role of nuclear energy in cutting Europe's greenhouse gas emissions, and said that investment is vital in replacing the region's aging power reactors.
Speaking at the European Nuclear Assembly in Brussels on 15 April, Piebalgs said: "I believe that nuclear energy is part of the new energy mix of the European Union and will remain so. It will definitely help to address the three goals that we are always talking about: not only sustainability, not only less CO2, but it will also help with the security of supply."
He added, "Nuclear energy makes an important contribution to our fight against climate change and our security of energy supply, but we need to strengthen the cooperation between EU member states on the issues related to safety and security of nuclear installations and the treatment of nuclear waste." His words echoed previous calls for closer harmony on regulation between member states.
Piebalgs said that news that Russia's oil supply may have peaked is a reminder of how precarious Europe's energy security is. He said, "We have to recognize that a change has come with high and persistently high oil prices. Today's supply-demand balance is leading to higher prices." He noted nuclear energy's advantages as a "stable and reliable" source of energy, "relatively free" of price fluctuations.
He said that Europe needs "substantial investments" in order to replace its aging nuclear power plants, many of which will reach the end of their operating lives by 2030.
Fresh investments are also vital to maintaining the safety and security of nuclear plants, which in turn is crucial to securing public and political acceptance for the industry's long-term future, Piebalgs stressed.
He added, "In order to make the necessary investments possible, the commission is examining ways to address the difficulties related to licensing, financing and different nuclear liability regimes."
Piebalgs highlighted the need to address nuclear safety concerns, nuclear waste management and transparency, which are all important elements for public acceptance of nuclear energy. He outlined recent commission initiatives, such as the High Level Group on Nuclear Safety and Waste Management, the European Nuclear Energy Forum and the Sustainable Nuclear Energy Technology Platform (SNE-TP).
Speaking at the European Nuclear Assembly in Brussels on 15 April, Piebalgs said: "I believe that nuclear energy is part of the new energy mix of the European Union and will remain so. It will definitely help to address the three goals that we are always talking about: not only sustainability, not only less CO2, but it will also help with the security of supply."
He added, "Nuclear energy makes an important contribution to our fight against climate change and our security of energy supply, but we need to strengthen the cooperation between EU member states on the issues related to safety and security of nuclear installations and the treatment of nuclear waste." His words echoed previous calls for closer harmony on regulation between member states.
Piebalgs said that news that Russia's oil supply may have peaked is a reminder of how precarious Europe's energy security is. He said, "We have to recognize that a change has come with high and persistently high oil prices. Today's supply-demand balance is leading to higher prices." He noted nuclear energy's advantages as a "stable and reliable" source of energy, "relatively free" of price fluctuations.
He said that Europe needs "substantial investments" in order to replace its aging nuclear power plants, many of which will reach the end of their operating lives by 2030.
Fresh investments are also vital to maintaining the safety and security of nuclear plants, which in turn is crucial to securing public and political acceptance for the industry's long-term future, Piebalgs stressed.
He added, "In order to make the necessary investments possible, the commission is examining ways to address the difficulties related to licensing, financing and different nuclear liability regimes."
Piebalgs highlighted the need to address nuclear safety concerns, nuclear waste management and transparency, which are all important elements for public acceptance of nuclear energy. He outlined recent commission initiatives, such as the High Level Group on Nuclear Safety and Waste Management, the European Nuclear Energy Forum and the Sustainable Nuclear Energy Technology Platform (SNE-TP).
tisdag 15 april 2008
Stolliga energipolitik: Gärna svenskägd kärnkraft, bara inte i Sverige!
Det är välkommet och utmärkt att Vattenfall vill investera i utbyggd klimatsmart kärnkraft i Storbritannien (Dagens Industri 15 april 2008).
Dock, det vore bra mycket bättre för Sverige och världen om Vattenfall också tilläts göra investeringar i utbyggd svensk kärnkraft.
Det bisarrt att Vattenfall på grund av riksdagens nybyggnadsförbud tvingas utomlands, till Storbritannien, för att få utlopp för företagets ambition att bygga ut den klimatvänliga kärnkraften.
Det är en i sanning stollig konsekvens av svensk energipolitik: Gärna mer svenskägd kärnkraft, bara den inte lokaliseras till Sverige!
Självklart är det bättre för klimatet med Vattenfalls nya investeringar kärnkraft i Storbritannien, och minskningar av Vattenfalls koldioxidtunga produktion i brun- och stenkolkraftverk i Tyskland. Vattenfall bör lägga sina affärsansträngningar, sin svenska tekniska och ekonomiska kompetens samt företagets kreativitet på de kolsnåla energislagen som kärnkraft, vattenkraft, vindkraft, mm.
Dock, det vore bra mycket bättre för Sverige och världen om Vattenfall också tilläts göra investeringar i utbyggd svensk kärnkraft.
Det bisarrt att Vattenfall på grund av riksdagens nybyggnadsförbud tvingas utomlands, till Storbritannien, för att få utlopp för företagets ambition att bygga ut den klimatvänliga kärnkraften.
Det är en i sanning stollig konsekvens av svensk energipolitik: Gärna mer svenskägd kärnkraft, bara den inte lokaliseras till Sverige!
Självklart är det bättre för klimatet med Vattenfalls nya investeringar kärnkraft i Storbritannien, och minskningar av Vattenfalls koldioxidtunga produktion i brun- och stenkolkraftverk i Tyskland. Vattenfall bör lägga sina affärsansträngningar, sin svenska tekniska och ekonomiska kompetens samt företagets kreativitet på de kolsnåla energislagen som kärnkraft, vattenkraft, vindkraft, mm.
torsdag 10 april 2008
Nuclear could surge on carbon tax
Stabilising carbon dioxide concentrations at 550 parts per million (ppm) by 2100 could lead to a nuclear power industry boasting 6000 reactors, according to Sonny Kim of the Joint Global Change Research Institute.
Kim is a laboratory fellow at the Joint Global Change Research Institute, set up by the Pacific Northwest National Laboratory and the University of Maryland. The body has been studying the interlinked mechanisms of climate change with the help of the Kansai Electric Power Company, Rio Tinto, the Electric Power Research Institute and the US Department of Energy, among others. Kim explained the research to delegates at the World Nuclear Fuel Cycle 2008 meeting in Miami, USA.
JGCRI research indicates that with no global carbon control policy, emissions would triple by 2100. This would be driven in part by a five-fold increase in electricity generation over the same period. Under this reference scenario nuclear power would grow from 439 reactors and 16% of global electricity now, to about 2400 reactors and 20% of electricity.
Should the world act as one to impose a tax on carbon dioxide emissions with the aim of stabilising concentrations of CO2 at 450 ppm, that tax might have to increase as high as $800 per tonne of carbon (about $220 per tonne of CO2). Stabilising at 550 ppm could cost $110 per tonne of CO2 by comparison, and that choice would affect the scale of the future nuclear power industry. The other main factor would be the availability or not of carbon capture and storage to enable the continued use of fossil fuels.
Stabilising at 550 ppm with CCS available would see the nuclear power industry expand to 4000 reactors to provide 30% of electricity. Without CCS the figures could be 6000 and 50%. The value of these scenarios to nuclear was put at $0.9 trillion and $1.3 trillion respectively.
An extreme scenario of forcing a stabilisation at 450ppm without the availability of CCS could see a nuclear industry worth a whopping $10 trillion.
The ultimate goal of JGCRI's climate change research is to create an energy-agriculture-economy model containing the full linkages between all processes affecting climate change, including feedback.
Kim is a laboratory fellow at the Joint Global Change Research Institute, set up by the Pacific Northwest National Laboratory and the University of Maryland. The body has been studying the interlinked mechanisms of climate change with the help of the Kansai Electric Power Company, Rio Tinto, the Electric Power Research Institute and the US Department of Energy, among others. Kim explained the research to delegates at the World Nuclear Fuel Cycle 2008 meeting in Miami, USA.
JGCRI research indicates that with no global carbon control policy, emissions would triple by 2100. This would be driven in part by a five-fold increase in electricity generation over the same period. Under this reference scenario nuclear power would grow from 439 reactors and 16% of global electricity now, to about 2400 reactors and 20% of electricity.
Should the world act as one to impose a tax on carbon dioxide emissions with the aim of stabilising concentrations of CO2 at 450 ppm, that tax might have to increase as high as $800 per tonne of carbon (about $220 per tonne of CO2). Stabilising at 550 ppm could cost $110 per tonne of CO2 by comparison, and that choice would affect the scale of the future nuclear power industry. The other main factor would be the availability or not of carbon capture and storage to enable the continued use of fossil fuels.
Stabilising at 550 ppm with CCS available would see the nuclear power industry expand to 4000 reactors to provide 30% of electricity. Without CCS the figures could be 6000 and 50%. The value of these scenarios to nuclear was put at $0.9 trillion and $1.3 trillion respectively.
An extreme scenario of forcing a stabilisation at 450ppm without the availability of CCS could see a nuclear industry worth a whopping $10 trillion.
The ultimate goal of JGCRI's climate change research is to create an energy-agriculture-economy model containing the full linkages between all processes affecting climate change, including feedback.
fredag 4 april 2008
Sverige bör utnyttja kärnkraftens klimatpotential
MiljöRapporten debatt.
Carl B Hamilton, fp, svarar på Christian Azars öppna brev i Miljörapporten nr 1-08.
Utsläppen av koldioxid skenar. Isen i Arktis smälter snabbare än någon förutsett. Nordpolen kanske är isfri sommartid om 20 år. Avsmältningen på Grönland går oförklarligt snabbt. Vetenskapsmännen förstår inte riktigt vad som pågår. Människan förefaller ha tappat kontrollen över klimatförändringen orsakad av växthusgasutsläppen. De närmaste årtiondena kräver storskaliga minskningar av koldioxidutsläppen och blir kritiska för att hejda klimatförändringen.
Inget av detta speglas i Christian Azars ”öppna brev” (Miljörapporten 01/2008) och kritik av fp:s ståndpunkt beträffande den koldioxidsnåla kärnkraften. I den situation som mänskligheten befinner sig i finns ingen anledning att från början avfärda några av de energislag som är koldioxidfria. Det gäller vindkraft, uppgraderad vattenkraft och vissa typer av bioenergi, samt på längre sikt solkraft, ny kärnteknik och förhoppningsvis också vågkraft och fusionsenergi.
I närtid är mer kärnkraft bättre för klimatet än mer kol, gas och olja, som är de storskaliga och tillgängliga alternativen. Det menar inte bara jag, utan även FN:s klimatpanel IPCC som fick Nobels fredspris 2007. Eftersom tiden för att lösa klimatkrisen är knapp kan utbyggd kärnkraft naturligtvis inte ensamt lösa krisen. Men att mer kärnkraft inte ensamt klarar klimathotet är inget skäl för oss i Sverige att avvisa den som bästa alternativet för oss och för bland annat Europa under överskådlig tid.
Azars fokus ligger på kärnkraftens internationella risker snarare än de tekniska. Det är i sig intressant att konstatera. Låt mig börja med att citera Hans Blix (Fokus 25/1 2008): ”Blir det fler kärnvapen om det blir mer kärnkraft? Nej, det blir inga bomber av en dubblerad användning av kärnkraft i USA, Kina, Ryssland, Japan eller Sverige. Däremot råder stor enighet om att vi bör begränsa antalet anläggningar där uran kan anrikas till vapenbränsle.” Azar inser att Blix har rätt beträffande Sverige. Azar skriver: ”Sverige är med all säkerhet ett sådant land [som inte skaffar sig kärnvapen]”. Men Azar förefaller intellektuellt blockerad att dra den enkla slutsatsen av sitt eget konstaterande att det talar för att Sverige har större skäl – en komparativ fördel! – att använda kärnkraft än de flesta länder. Just det faktum att Sverige är en stabil demokrati med starka regleringsmyndigheter och har en lång historia av nedrustningsarbete gör rimligen Sverige särskilt väl lämpat för kärnkraftsproduktion av el.
”Exemplet Iran är intressant”, skriver Azar. Nej, Iran är inte intressant i en diskussion om utbyggd kärnkraft i Sverige, och inte heller beträffande utbyggnad i åtskilliga andra länder. Det är väldigt egendomligt hur Azar väljer att bortse från alla skillnaderna mellan Sverige och Iran, en diktatur som dessutom inte följer ickespridningsavtalet och inte vill samarbeta med IAEA.
Ja, Iran, Nordkorea och Indien är intressanta länder när det gäller icke-spridningsavtalet, och ansträngningarna i internationell politik att förmå länder att följa och ansluta sig till detsamma. Men erfarenheterna är ganska olika och lärdomarna likaså. (Kom ihåg att Hiroshima och kärnvapen kom före fredliga kärnkraften, exempelvis, eller att det finns andra sannolikt farligare och enklare massförstörelsevapen som biologiska och kemiska dito, än kärnvapen.)
Svaret på Azars fråga till dem som anser ”att kärnkraft är bra och borde spela en större roll för att lösa klimatkrisen” och att ”alla länder” därför ”väl borde få bygga ut kärnkraften” är ett entydigt nej. Sverige och andra länder inte bara kan säga nej, utan skall säga nej till att hjälpa, eller exportera utrustning och kunskap till ett land som Iran av idag. Länder som inte skrivit under ickespridningavtalet, eller inte tillämpar det, har ingen rätt till hjälp eller import utifrån för att utnyttja kärnkraft.
Att Azar inte känner till denna begränsning vittnar om en förvånande okunnighet om internationell kärnvapenpolitik med tanke på hans kraftfullt framförda åsikter i frågan om kärnvapenspridning. Det kastar naturligtvis en skugga över alla Azars kärnvapenfunderingar.
Det konstigaste är dock att Azar glömmer bort klimatargumentet – det som jag
trodde debatten handlade om – att produktion av kärnkraftsel inte medför utsläpp av koldioxid. Azar får välja: är en kamp mot kärnkraft i Sverige viktigare än kampen mot det globala klimathotet? För folkpartiet och mig är svaret klart: det överordnade problemet är den globala uppvärmningen och klimatförändringen.
Carl B Hamilton
Riksdags- och talesman i klimat- och energifrågor (fp), medlem av utrikesutskottet och Klimatberedningen samt professor i internationell ekonomi
Direktreplik: Snälla regimer kan falla
Man behöver inte citera Hans Blix för att inse att mer civil kärnkraft i USA, Ryssland eller Kina inte leder till mer kärnvapen i dessa länder. Det är trivialt. Men en sådan satsning skulle få två följdeffekter: dels skulle intresset för kärnkraft öka i resten av världen och dels skulle kärnkraftindustrierna i väst bli starkare och kunna öka sina ansträngningar för att sälja till så många länder som möjligt. Vi har redan sett hur president Sarkozy närmast agerar försäljare åt den franska kärnkraftindustrin. Man kan naturligtvis säga, som Hamilton, att bara dessa länder följer icke-spridningsavtalet (NPT) så är allt i sin ordning. Men enligt NPT får avtalets signatärer skaffa sig både anriknings- och upparbetningsanläggningar och då är steget till kärnvapen mycket kort.
Visst kan länder ha trevliga regimer som följer NPT, men regimer kommer och går. Iran fick hjälp med sitt kärnenergiprogram under 70-talet av väst, sedan kom revolutionen. Egypten och Förenade Arabemiraten utgör nu potentiella kärnkraftsnationer. Vad händer i dessa länder på sikt?
En storskalig satsning på kärnkraft i ”snälla” västorienterade länder kan knappast begränsas till dessa och skulle öka risken för fler Iran-fall under kommande decennier. Alternativet är att satsa alla tusentals miljarder dollar en storskalig satsning på kärnkraft kostar på vind, effektivisering och solenergi. Då kommer ostnaden för dessa tekniker sjunka och de blir än mer attraktiva för resten av världen, vilket får sannolikheten att kärnkraften används som genväg till kärnvapen att minska. Vi står inför ett spännande vägval.
Christian Azar
en av huvudförfattarna till IPCC:s
tredje utvärderingsrapport
Carl B Hamilton, fp, svarar på Christian Azars öppna brev i Miljörapporten nr 1-08.
Utsläppen av koldioxid skenar. Isen i Arktis smälter snabbare än någon förutsett. Nordpolen kanske är isfri sommartid om 20 år. Avsmältningen på Grönland går oförklarligt snabbt. Vetenskapsmännen förstår inte riktigt vad som pågår. Människan förefaller ha tappat kontrollen över klimatförändringen orsakad av växthusgasutsläppen. De närmaste årtiondena kräver storskaliga minskningar av koldioxidutsläppen och blir kritiska för att hejda klimatförändringen.
Inget av detta speglas i Christian Azars ”öppna brev” (Miljörapporten 01/2008) och kritik av fp:s ståndpunkt beträffande den koldioxidsnåla kärnkraften. I den situation som mänskligheten befinner sig i finns ingen anledning att från början avfärda några av de energislag som är koldioxidfria. Det gäller vindkraft, uppgraderad vattenkraft och vissa typer av bioenergi, samt på längre sikt solkraft, ny kärnteknik och förhoppningsvis också vågkraft och fusionsenergi.
I närtid är mer kärnkraft bättre för klimatet än mer kol, gas och olja, som är de storskaliga och tillgängliga alternativen. Det menar inte bara jag, utan även FN:s klimatpanel IPCC som fick Nobels fredspris 2007. Eftersom tiden för att lösa klimatkrisen är knapp kan utbyggd kärnkraft naturligtvis inte ensamt lösa krisen. Men att mer kärnkraft inte ensamt klarar klimathotet är inget skäl för oss i Sverige att avvisa den som bästa alternativet för oss och för bland annat Europa under överskådlig tid.
Azars fokus ligger på kärnkraftens internationella risker snarare än de tekniska. Det är i sig intressant att konstatera. Låt mig börja med att citera Hans Blix (Fokus 25/1 2008): ”Blir det fler kärnvapen om det blir mer kärnkraft? Nej, det blir inga bomber av en dubblerad användning av kärnkraft i USA, Kina, Ryssland, Japan eller Sverige. Däremot råder stor enighet om att vi bör begränsa antalet anläggningar där uran kan anrikas till vapenbränsle.” Azar inser att Blix har rätt beträffande Sverige. Azar skriver: ”Sverige är med all säkerhet ett sådant land [som inte skaffar sig kärnvapen]”. Men Azar förefaller intellektuellt blockerad att dra den enkla slutsatsen av sitt eget konstaterande att det talar för att Sverige har större skäl – en komparativ fördel! – att använda kärnkraft än de flesta länder. Just det faktum att Sverige är en stabil demokrati med starka regleringsmyndigheter och har en lång historia av nedrustningsarbete gör rimligen Sverige särskilt väl lämpat för kärnkraftsproduktion av el.
”Exemplet Iran är intressant”, skriver Azar. Nej, Iran är inte intressant i en diskussion om utbyggd kärnkraft i Sverige, och inte heller beträffande utbyggnad i åtskilliga andra länder. Det är väldigt egendomligt hur Azar väljer att bortse från alla skillnaderna mellan Sverige och Iran, en diktatur som dessutom inte följer ickespridningsavtalet och inte vill samarbeta med IAEA.
Ja, Iran, Nordkorea och Indien är intressanta länder när det gäller icke-spridningsavtalet, och ansträngningarna i internationell politik att förmå länder att följa och ansluta sig till detsamma. Men erfarenheterna är ganska olika och lärdomarna likaså. (Kom ihåg att Hiroshima och kärnvapen kom före fredliga kärnkraften, exempelvis, eller att det finns andra sannolikt farligare och enklare massförstörelsevapen som biologiska och kemiska dito, än kärnvapen.)
Svaret på Azars fråga till dem som anser ”att kärnkraft är bra och borde spela en större roll för att lösa klimatkrisen” och att ”alla länder” därför ”väl borde få bygga ut kärnkraften” är ett entydigt nej. Sverige och andra länder inte bara kan säga nej, utan skall säga nej till att hjälpa, eller exportera utrustning och kunskap till ett land som Iran av idag. Länder som inte skrivit under ickespridningavtalet, eller inte tillämpar det, har ingen rätt till hjälp eller import utifrån för att utnyttja kärnkraft.
Att Azar inte känner till denna begränsning vittnar om en förvånande okunnighet om internationell kärnvapenpolitik med tanke på hans kraftfullt framförda åsikter i frågan om kärnvapenspridning. Det kastar naturligtvis en skugga över alla Azars kärnvapenfunderingar.
Det konstigaste är dock att Azar glömmer bort klimatargumentet – det som jag
trodde debatten handlade om – att produktion av kärnkraftsel inte medför utsläpp av koldioxid. Azar får välja: är en kamp mot kärnkraft i Sverige viktigare än kampen mot det globala klimathotet? För folkpartiet och mig är svaret klart: det överordnade problemet är den globala uppvärmningen och klimatförändringen.
Carl B Hamilton
Riksdags- och talesman i klimat- och energifrågor (fp), medlem av utrikesutskottet och Klimatberedningen samt professor i internationell ekonomi
Direktreplik: Snälla regimer kan falla
Man behöver inte citera Hans Blix för att inse att mer civil kärnkraft i USA, Ryssland eller Kina inte leder till mer kärnvapen i dessa länder. Det är trivialt. Men en sådan satsning skulle få två följdeffekter: dels skulle intresset för kärnkraft öka i resten av världen och dels skulle kärnkraftindustrierna i väst bli starkare och kunna öka sina ansträngningar för att sälja till så många länder som möjligt. Vi har redan sett hur president Sarkozy närmast agerar försäljare åt den franska kärnkraftindustrin. Man kan naturligtvis säga, som Hamilton, att bara dessa länder följer icke-spridningsavtalet (NPT) så är allt i sin ordning. Men enligt NPT får avtalets signatärer skaffa sig både anriknings- och upparbetningsanläggningar och då är steget till kärnvapen mycket kort.
Visst kan länder ha trevliga regimer som följer NPT, men regimer kommer och går. Iran fick hjälp med sitt kärnenergiprogram under 70-talet av väst, sedan kom revolutionen. Egypten och Förenade Arabemiraten utgör nu potentiella kärnkraftsnationer. Vad händer i dessa länder på sikt?
En storskalig satsning på kärnkraft i ”snälla” västorienterade länder kan knappast begränsas till dessa och skulle öka risken för fler Iran-fall under kommande decennier. Alternativet är att satsa alla tusentals miljarder dollar en storskalig satsning på kärnkraft kostar på vind, effektivisering och solenergi. Då kommer ostnaden för dessa tekniker sjunka och de blir än mer attraktiva för resten av världen, vilket får sannolikheten att kärnkraften används som genväg till kärnvapen att minska. Vi står inför ett spännande vägval.
Christian Azar
en av huvudförfattarna till IPCC:s
tredje utvärderingsrapport
torsdag 3 april 2008
Från LO-tidningen: Sverige behöver mer kärnkraft
(den 3 april 2008)
Det största bidraget till minskade utsläpp av växthusgaser som Sverige kan ge är att bygga nya kärnkraftsreaktorer. Då ökar vi produktionen av koldioxidfri el och tränger ut — konkurrerar ut! — europeisk elproduktion baserad på fossila bränslen som kol och gas.
Sverige bör inte heller tveka inför möjligheten att bli exportör av kolsnål el från kärnkraft. Det gynnar även oss själva genom lägre elpriser.
För Sverige bör slutsatsen av klimathotet vara att vi ska häva det existerande nybyggnadsförbudet för kärnkraft. Svensk klimatpolitik och planering bör inriktas på nybyggnad av reaktorer så snart som möjligt efter nästa val.
Varje nybyggd reaktor, exempelvis av den typ som för närvarande uppförs i Finland, besparar atmosfären utsläpp om cirka tio miljoner ton koldioxid per år.
Kärnkraft effektivare än skatter
Detta tal bör sättas in i sitt sammanhang: En reduktion med 10 miljoner ton per år kan sålunda jämföras med de 22,5 miljoner ton koldioxid per år som är Sveriges maximum (”tak”) för utsläpp från all svensk industri och kraftproduktion inom EU:s handelssystem.
En annan jämförelse är med de 6,2 miljoner ton per år i minskade utsläpp av koldioxid som åstadkoms genom det batteri av skatter, avgifter och andra åtgärder inom sektorerna transport, jordbruk, fastigheter och lätt industri och som nyligen föreslogs av Klimatberedningen (SOU 2008:24).
Skillnaden i termer av de procenttal som man i debatten tvistar om när det gäller lägre utsläpp i Sverige — 30 eller 40 procent — är betydligt mindre än det bidrag som en enda ny reaktor innebär. En reduktion med 10 miljoner ton koldioxid per år, det vill säga en ny ”finsk” reaktor, motsvarar nämligen ensamt en minskning med hela 14 procentenheter!
Släng dig i väggen, Maria Wetterstrand!
Maria Wetterstrand och miljöpartiet kan kasta sig i väggen med sina blygsamma krav på lägre utsläpp i jämförelse medde stora utsläppsminskningar som utbyggd svensk kärnkraft kan åstadkomma!
Tillkomsten av några nya reaktorer är långt viktigare för att bekämpa klimathotet än om Sverige hamnar på de 30 eller 40 procent som figurerar i debatten. Genom att bygga nya reaktorer skulle Sverige lätt kunna minska utsläppen mycket mera — mellan 50 och 60 procent, och ännu högre nivåer.
Kravet på politiker som ska axla ansvar för Sveriges framtida klimat- och energipolitik är tvåfaldigt.
För det första ska Sverige i jämn takt till 2050 minska sina utsläpp av växthusgaser med 75-90 procent, enligt uppsatta EU- och FN-mål.
För det andra ska politikerna samtidigt hantera det faktum att alla Sveriges existerande reaktorer faller för åldersstrecket från 2020-talet. Man kan dessutom notera att en ur klimatsynpunkt önskad samtidig övergång till elbilar och ökad eldriven tågtrafik innebär en ökad elefterfrågan.
Sverige kan inte uppnå klimat målen utan kärnkraft
Dessa flerdubbla krav — ett stort behov av ersättningskraft för nedlagda svenska reaktorer i kombination med ambitiösa FN- och EU-mål om minskade växthusgasutsläpp — gör att det i dag framstår som helt omöjligt för Sverige att uppnå de långsiktiga utsläppsmålen om kärnkraften samtidigt skulle avvecklas.
Tiden fram till dess att beslut om nya kärnkraftverk måste tas för att ersätta nuvarande verk är knappare än vad som är allmänt känt. Nödvändiga lagändringar, förstudier med mera för att bygga till exempel fyra reaktorer som kan ersätta de äldsta av de nu existerande måste sätta igång år 2011, det vill säga tidigt nästa mandatperiod, om Sverige ska kunna säkra ersättningskraft för Oskarshamn 1 och de övriga äldsta tre reaktorerna.
För Sveriges del skulle nedlagd kärnkraft medföra ett stort energiimportbehov från andra EU-länder och Ryssland (el i kabel och gas i ledning). En svensk nedläggning av kärnkraft skulle också driva upp elpriset i Europa eftersom hela EU samtidigt ska minska sina utsläpp med 75-90 procent till 2050.
Snedvriden klimatdebatt
Sverige torde höra till de mest lämpade länderna i världen för kärnkraft. Dels har vi en stabil demokrati, starka regleringsmyndigheter och lång tradition vad gäller internationella nedrustningsavtal, dels har vi en stabil och välundersökt berggrund för slutförvaring av avfallet i kombination med SKB:s sannolikt i världen mest genomtänkta, utforskade och testade förvaringsmetod.
Vi ska inte avvisa några uthålliga kolsnåla energislag, men vår klimatdebatt är helt snedvriden med sitt ensidiga fokus på mer bioenergi, mer vindkraft och mindre transporter när den för Sveriges del helt avgörande klimatinsatsen skulle vara utbyggd kärnkraft.
Istället för att politiskt behandla kärnkraften som något katten släpat in, ska vi vara stolta över våra kärnkraftverk. De är en väsentlig nationell tillgång i den globala kampen mot koldioxidutsläppen.
Vi ska snarast häva nybyggnadsförbudet, och dessutom utbilda fler och bättre kärntekniker, satsa mer på forskning om nya generationer av reaktorer och bränslen. Långsiktig fusionsforskning ska inte längre behöva se sina anslag halverade när övriga EU gör motsatsen och satsar mera.
Carl B Hamilton, riksdagsman (fp) och talesman i energi- och klimatfrågor. Ledamot i den parlamentariska Klimatberedningen.
Det största bidraget till minskade utsläpp av växthusgaser som Sverige kan ge är att bygga nya kärnkraftsreaktorer. Då ökar vi produktionen av koldioxidfri el och tränger ut — konkurrerar ut! — europeisk elproduktion baserad på fossila bränslen som kol och gas.
Sverige bör inte heller tveka inför möjligheten att bli exportör av kolsnål el från kärnkraft. Det gynnar även oss själva genom lägre elpriser.
För Sverige bör slutsatsen av klimathotet vara att vi ska häva det existerande nybyggnadsförbudet för kärnkraft. Svensk klimatpolitik och planering bör inriktas på nybyggnad av reaktorer så snart som möjligt efter nästa val.
Varje nybyggd reaktor, exempelvis av den typ som för närvarande uppförs i Finland, besparar atmosfären utsläpp om cirka tio miljoner ton koldioxid per år.
Kärnkraft effektivare än skatter
Detta tal bör sättas in i sitt sammanhang: En reduktion med 10 miljoner ton per år kan sålunda jämföras med de 22,5 miljoner ton koldioxid per år som är Sveriges maximum (”tak”) för utsläpp från all svensk industri och kraftproduktion inom EU:s handelssystem.
En annan jämförelse är med de 6,2 miljoner ton per år i minskade utsläpp av koldioxid som åstadkoms genom det batteri av skatter, avgifter och andra åtgärder inom sektorerna transport, jordbruk, fastigheter och lätt industri och som nyligen föreslogs av Klimatberedningen (SOU 2008:24).
Skillnaden i termer av de procenttal som man i debatten tvistar om när det gäller lägre utsläpp i Sverige — 30 eller 40 procent — är betydligt mindre än det bidrag som en enda ny reaktor innebär. En reduktion med 10 miljoner ton koldioxid per år, det vill säga en ny ”finsk” reaktor, motsvarar nämligen ensamt en minskning med hela 14 procentenheter!
Släng dig i väggen, Maria Wetterstrand!
Maria Wetterstrand och miljöpartiet kan kasta sig i väggen med sina blygsamma krav på lägre utsläpp i jämförelse medde stora utsläppsminskningar som utbyggd svensk kärnkraft kan åstadkomma!
Tillkomsten av några nya reaktorer är långt viktigare för att bekämpa klimathotet än om Sverige hamnar på de 30 eller 40 procent som figurerar i debatten. Genom att bygga nya reaktorer skulle Sverige lätt kunna minska utsläppen mycket mera — mellan 50 och 60 procent, och ännu högre nivåer.
Kravet på politiker som ska axla ansvar för Sveriges framtida klimat- och energipolitik är tvåfaldigt.
För det första ska Sverige i jämn takt till 2050 minska sina utsläpp av växthusgaser med 75-90 procent, enligt uppsatta EU- och FN-mål.
För det andra ska politikerna samtidigt hantera det faktum att alla Sveriges existerande reaktorer faller för åldersstrecket från 2020-talet. Man kan dessutom notera att en ur klimatsynpunkt önskad samtidig övergång till elbilar och ökad eldriven tågtrafik innebär en ökad elefterfrågan.
Sverige kan inte uppnå klimat målen utan kärnkraft
Dessa flerdubbla krav — ett stort behov av ersättningskraft för nedlagda svenska reaktorer i kombination med ambitiösa FN- och EU-mål om minskade växthusgasutsläpp — gör att det i dag framstår som helt omöjligt för Sverige att uppnå de långsiktiga utsläppsmålen om kärnkraften samtidigt skulle avvecklas.
Tiden fram till dess att beslut om nya kärnkraftverk måste tas för att ersätta nuvarande verk är knappare än vad som är allmänt känt. Nödvändiga lagändringar, förstudier med mera för att bygga till exempel fyra reaktorer som kan ersätta de äldsta av de nu existerande måste sätta igång år 2011, det vill säga tidigt nästa mandatperiod, om Sverige ska kunna säkra ersättningskraft för Oskarshamn 1 och de övriga äldsta tre reaktorerna.
För Sveriges del skulle nedlagd kärnkraft medföra ett stort energiimportbehov från andra EU-länder och Ryssland (el i kabel och gas i ledning). En svensk nedläggning av kärnkraft skulle också driva upp elpriset i Europa eftersom hela EU samtidigt ska minska sina utsläpp med 75-90 procent till 2050.
Snedvriden klimatdebatt
Sverige torde höra till de mest lämpade länderna i världen för kärnkraft. Dels har vi en stabil demokrati, starka regleringsmyndigheter och lång tradition vad gäller internationella nedrustningsavtal, dels har vi en stabil och välundersökt berggrund för slutförvaring av avfallet i kombination med SKB:s sannolikt i världen mest genomtänkta, utforskade och testade förvaringsmetod.
Vi ska inte avvisa några uthålliga kolsnåla energislag, men vår klimatdebatt är helt snedvriden med sitt ensidiga fokus på mer bioenergi, mer vindkraft och mindre transporter när den för Sveriges del helt avgörande klimatinsatsen skulle vara utbyggd kärnkraft.
Istället för att politiskt behandla kärnkraften som något katten släpat in, ska vi vara stolta över våra kärnkraftverk. De är en väsentlig nationell tillgång i den globala kampen mot koldioxidutsläppen.
Vi ska snarast häva nybyggnadsförbudet, och dessutom utbilda fler och bättre kärntekniker, satsa mer på forskning om nya generationer av reaktorer och bränslen. Långsiktig fusionsforskning ska inte längre behöva se sina anslag halverade när övriga EU gör motsatsen och satsar mera.
Carl B Hamilton, riksdagsman (fp) och talesman i energi- och klimatfrågor. Ledamot i den parlamentariska Klimatberedningen.
Gasledningen under Östersjön:
Växande skepsis mot rysk-tyska gasledningen också i Europaparlamentet.
Ett ännu ej offentliggjort dokument från Europaparlamentet visar att stämningen bland ledamöterna blir allt kyligare vad gäller den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön. Ett förslag till rapport i petitionsutskottet, författat av den brittiske europaparlamentarikern Christopher Beazley, ställer ett antal nya krav för att ge grönt ljus åt projektet, skriver folkpartisterna Olle Schmidt, europaparlamentariker och Carl B Hamiton, riksdagsman, i ett pressmeddelande.
Beazley vill bland annat se att en "sant oberoende" miljökonsekvensutredning genomförs och godkänns av samtliga berörda strandstater, att en grundlig utvärdering först ska ske av de landbaserade alternativen genom bl a Polen (Yamal och Amber sträckningarna), och att Ryssland som villkor för ledningen först ska uppfylla EU:s Energi Charter, som bl a skulle innebära att Gazproms dominans och monopol ersätts av friare konkurrens. Han anser också att beslutet om gasledningens eventuella tillkomst och underhåll ska godkännas av en verkställande styrelse där såväl kommissionen som nominerade från medlemsstaterna ingår. (Beazleys rapport bifogas: http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2004_2009/documents/pa/709/709222/709222en.pdf)
- Europaparlamentet skärper kraven och hävdar det europeiska perspektivet, och det på goda grunder. Det blir allt mer uppenbart att gasledningen är en gemenskapsfråga som rör den stora frågan om EU:s energiberoende av omvärlden som måste hanteras på EU-nivå. Nord Streams projekt är ett test på unionens förmåga att hålla ihop och uppfylla sina egna miljö- och gemenskapsmål, eftersom vissa länder, inte minst Tyskland i det här fallet, prioriterat Ryssland och andra allierade än de medlemsländer som gränsar till Ryssland.
- Europaparlamentet har kanske också en fördel framför enskilda regeringar när en gemensam linje ska hävdas, vi ses oftare och har ett naturligt meningsutbyte (Olle Schmidt).
- Sverige har två nackdelar med gasledningen, dels att Östersjöns miljö hotas, dels säkerhetspolitiken. Sverige har ingen fördel av gasledningen. Att Polen och Tyskland inte kan komma överens så att gasledningen istället dras närmsta vägen ska inte Sverige behöva plikta för, inte heller att Tyskland valt att lägga ned sin kärnkraft och ersätta den bl a med import av mera rysk gas (Carl B Hamilton).
Ett ännu ej offentliggjort dokument från Europaparlamentet visar att stämningen bland ledamöterna blir allt kyligare vad gäller den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön. Ett förslag till rapport i petitionsutskottet, författat av den brittiske europaparlamentarikern Christopher Beazley, ställer ett antal nya krav för att ge grönt ljus åt projektet, skriver folkpartisterna Olle Schmidt, europaparlamentariker och Carl B Hamiton, riksdagsman, i ett pressmeddelande.
Beazley vill bland annat se att en "sant oberoende" miljökonsekvensutredning genomförs och godkänns av samtliga berörda strandstater, att en grundlig utvärdering först ska ske av de landbaserade alternativen genom bl a Polen (Yamal och Amber sträckningarna), och att Ryssland som villkor för ledningen först ska uppfylla EU:s Energi Charter, som bl a skulle innebära att Gazproms dominans och monopol ersätts av friare konkurrens. Han anser också att beslutet om gasledningens eventuella tillkomst och underhåll ska godkännas av en verkställande styrelse där såväl kommissionen som nominerade från medlemsstaterna ingår. (Beazleys rapport bifogas: http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2004_2009/documents/pa/709/709222/709222en.pdf)
- Europaparlamentet skärper kraven och hävdar det europeiska perspektivet, och det på goda grunder. Det blir allt mer uppenbart att gasledningen är en gemenskapsfråga som rör den stora frågan om EU:s energiberoende av omvärlden som måste hanteras på EU-nivå. Nord Streams projekt är ett test på unionens förmåga att hålla ihop och uppfylla sina egna miljö- och gemenskapsmål, eftersom vissa länder, inte minst Tyskland i det här fallet, prioriterat Ryssland och andra allierade än de medlemsländer som gränsar till Ryssland.
- Europaparlamentet har kanske också en fördel framför enskilda regeringar när en gemensam linje ska hävdas, vi ses oftare och har ett naturligt meningsutbyte (Olle Schmidt).
- Sverige har två nackdelar med gasledningen, dels att Östersjöns miljö hotas, dels säkerhetspolitiken. Sverige har ingen fördel av gasledningen. Att Polen och Tyskland inte kan komma överens så att gasledningen istället dras närmsta vägen ska inte Sverige behöva plikta för, inte heller att Tyskland valt att lägga ned sin kärnkraft och ersätta den bl a med import av mera rysk gas (Carl B Hamilton).
måndag 31 mars 2008
LOs Pappers och Skogs: ”Klimat och välfärd kräver kärnkraft”. Fp:s krav ”insiktsfulla, ... som vi hälsar med största tillfredsställelse”.
Enligt några, t ex Aftonbladet och majoriteten i oppositionen, kan Sverige lägga ned kärnkraft bl a därför att det kommer att finnas ett el-överskott. Hur kan det samtidigt komma sig att andra som är nära berörda är djupt oroade för raka motsatsen? Ett viktigt exempel är ordförandena i Pappers och Skogsindustrierna bl a i nedan artikel, publicerad i LO-tidningen nr 11 den 28 mars 2008.
En del av förklaringen är att det el-överskott som finns dels är temporärt och upphör någon gång mellan 2015 0ch 2020, dels upphör senare ju uslare ekonomisk utveckling vi får i Sverige, med ty åtföljande lägre efterfrågan på el och högre arbetslöshet, dels bygger på prognoser om en lyckad uppgradering av existerande kärnkraft. Frågan varför något kraftbolag skulle vilja investera i uppgradering av existerande kärnkraftverk om riksdagen skulle besluta att anläggningarna ska läggas ned saknar svar från dem som tar överskottet till intäkt för nedläggning. Inte heller betänker dessa motståndare att export av koldioxidsnål el från Sverige minskar produktionen och utsläppen av växthusgaser från kolkraftverk i övriga Europa genom att Sverige numera är integrerat med den nordiska och europeiska elmarknaden (t ex med alternativa danska kolkraftverk).
De två LO-förbundsordförandenas debattartikel:
”Klarar vi klimat utan kärnkraft? Energipolitiken håller inte måttet. Klimat och välfärd kräver kärnkraft
Folkpartiets insiktsfulla krav på att bygga nya kärnkraftverk är något som vi hälsar med största tillfredställelse. Idag saknar Sverige en långsiktig energipolitik, vilket är till men för skogsindustrin och övrig basindustri.
Skogsindustrin sysselsätter 100.000 personer och exporterar årligen för 120 miljarder kronor. På vår industri vilar en stor del av det svenska välfärdssamhället.
Idag tornar emellertid problemen upp sig. Höga råvarukostnader och elpriser gör att nya investeringar läggs i malpåse och att industrin tvingas till nedläggningar och nedskärningar. Nästan 1.300 varsel har lagts bara sedan i höstas, och flera företag har varnat för att det kan komma fler.Reinfeldt och Sahlin, lägg stridsyxorna åt sidan!
Därför vill vi vända oss direkt till två personer som har ett yttersta ansvar för välfärd och sysselsättning i Sverige – statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin.
Vårt krav är att ni lägger stridsyxorna åt sidan och sätter er ner för att formulera den uthålliga energipolitik som ni bägge lovade i valrörelsen 2006. Varken svensk skogsindustri eller Sverige som land klarar nämligen en energi- och klimatpolitik som gör att både el- och vedpriser skenar iväg. Sverige är ett för litet land för att käbbla om den här typen av frågor som kräver breda, stabila lösningar.
Det är därför bra att någon drar konsekvenser av klimathotet och kräver extraordinära insatser. Vi måste både satsa på koldioxidfri elproduktion och minska beroendet av fossila bränslen inom främst transportsektorn.
Den avgörande frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att avveckla kärnkraften och samtidigt sänka koldioxidutsläppen. Detta på ett sätt som klarar både jobben och välfärden. De som vill avveckla kärnkraften sätter stor tilltro till energisparande, vindkraft och biobaserad elproduktion. Det finns dock ingen motsättning mellan förnyelsebara energislag och kärnkraften – vi behöver båda. Vi eldar upp skogen
Dagens utmaning är att den, via gröna elcertifikat, subventionsbaserade kraftvärmeindustrin börjar konkurrera ut skogindustrin om råvara som bättre passar för förädling än att bara brännas upp. Subventionerna för koldioxidfri elproduktion och en i det närmaste oligopolliknande situation på värmesidan ger nämligen kraftvärmeverkan en konstlat mycket hög betalningsförmåga för sitt bränsle.
Redan utan en dopad konkurrens från kraftvärmeverken har priserna på massaved ökat kraftig det senaste året. Orsakerna är flera med bland annat exporttullar på virke från Ryssland. Massavedspriserna har stigit med 27 procent och elpriserna har de senaste åren närmast fördubblats. Utvecklingen innebär att cirka 2.000 jobb hotar att försvinna de närmsta åren.
Det är enkelt att avfärda folkpartiets utspel och kritisera dem för att det skadar satsningar på förnybara energikällor. Vi ser dock att det är dagens energipolitik som leder till omotiverat höga elpriser och att nuvarande subventioner sätter marknadskrafterna ur spel. Att då hålla fast vid denna energipolitik betyder att man är beredd att offra svensk pappersindustri för att klara den energipolitiska omställningen. Då slår man inte vakt om sysselsättning och välfärd. Energipolitiken håller inte måttet
Dagens energipolitik har ett brett stöd i riksdagen, men den håller inte måttet. Det krävs en ny uppgörelse som har både klimathotet och välfärden som grund. Och det hastar.
Här har statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas ledare Mona Sahlin ett historiskt ansvar. Sveriges medborgare och svensk industri behöver ett snabbt svar. Är ni beredda att ta detta ert ansvar?
Christer Ågren, ordförande Skogsindustrierna
Jan-Henrik Sandberg, ordförande Pappers”
En del av förklaringen är att det el-överskott som finns dels är temporärt och upphör någon gång mellan 2015 0ch 2020, dels upphör senare ju uslare ekonomisk utveckling vi får i Sverige, med ty åtföljande lägre efterfrågan på el och högre arbetslöshet, dels bygger på prognoser om en lyckad uppgradering av existerande kärnkraft. Frågan varför något kraftbolag skulle vilja investera i uppgradering av existerande kärnkraftverk om riksdagen skulle besluta att anläggningarna ska läggas ned saknar svar från dem som tar överskottet till intäkt för nedläggning. Inte heller betänker dessa motståndare att export av koldioxidsnål el från Sverige minskar produktionen och utsläppen av växthusgaser från kolkraftverk i övriga Europa genom att Sverige numera är integrerat med den nordiska och europeiska elmarknaden (t ex med alternativa danska kolkraftverk).
De två LO-förbundsordförandenas debattartikel:
”Klarar vi klimat utan kärnkraft? Energipolitiken håller inte måttet. Klimat och välfärd kräver kärnkraft
Folkpartiets insiktsfulla krav på att bygga nya kärnkraftverk är något som vi hälsar med största tillfredställelse. Idag saknar Sverige en långsiktig energipolitik, vilket är till men för skogsindustrin och övrig basindustri.
Skogsindustrin sysselsätter 100.000 personer och exporterar årligen för 120 miljarder kronor. På vår industri vilar en stor del av det svenska välfärdssamhället.
Idag tornar emellertid problemen upp sig. Höga råvarukostnader och elpriser gör att nya investeringar läggs i malpåse och att industrin tvingas till nedläggningar och nedskärningar. Nästan 1.300 varsel har lagts bara sedan i höstas, och flera företag har varnat för att det kan komma fler.Reinfeldt och Sahlin, lägg stridsyxorna åt sidan!
Därför vill vi vända oss direkt till två personer som har ett yttersta ansvar för välfärd och sysselsättning i Sverige – statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin.
Vårt krav är att ni lägger stridsyxorna åt sidan och sätter er ner för att formulera den uthålliga energipolitik som ni bägge lovade i valrörelsen 2006. Varken svensk skogsindustri eller Sverige som land klarar nämligen en energi- och klimatpolitik som gör att både el- och vedpriser skenar iväg. Sverige är ett för litet land för att käbbla om den här typen av frågor som kräver breda, stabila lösningar.
Det är därför bra att någon drar konsekvenser av klimathotet och kräver extraordinära insatser. Vi måste både satsa på koldioxidfri elproduktion och minska beroendet av fossila bränslen inom främst transportsektorn.
Den avgörande frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att avveckla kärnkraften och samtidigt sänka koldioxidutsläppen. Detta på ett sätt som klarar både jobben och välfärden. De som vill avveckla kärnkraften sätter stor tilltro till energisparande, vindkraft och biobaserad elproduktion. Det finns dock ingen motsättning mellan förnyelsebara energislag och kärnkraften – vi behöver båda. Vi eldar upp skogen
Dagens utmaning är att den, via gröna elcertifikat, subventionsbaserade kraftvärmeindustrin börjar konkurrera ut skogindustrin om råvara som bättre passar för förädling än att bara brännas upp. Subventionerna för koldioxidfri elproduktion och en i det närmaste oligopolliknande situation på värmesidan ger nämligen kraftvärmeverkan en konstlat mycket hög betalningsförmåga för sitt bränsle.
Redan utan en dopad konkurrens från kraftvärmeverken har priserna på massaved ökat kraftig det senaste året. Orsakerna är flera med bland annat exporttullar på virke från Ryssland. Massavedspriserna har stigit med 27 procent och elpriserna har de senaste åren närmast fördubblats. Utvecklingen innebär att cirka 2.000 jobb hotar att försvinna de närmsta åren.
Det är enkelt att avfärda folkpartiets utspel och kritisera dem för att det skadar satsningar på förnybara energikällor. Vi ser dock att det är dagens energipolitik som leder till omotiverat höga elpriser och att nuvarande subventioner sätter marknadskrafterna ur spel. Att då hålla fast vid denna energipolitik betyder att man är beredd att offra svensk pappersindustri för att klara den energipolitiska omställningen. Då slår man inte vakt om sysselsättning och välfärd. Energipolitiken håller inte måttet
Dagens energipolitik har ett brett stöd i riksdagen, men den håller inte måttet. Det krävs en ny uppgörelse som har både klimathotet och välfärden som grund. Och det hastar.
Här har statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas ledare Mona Sahlin ett historiskt ansvar. Sveriges medborgare och svensk industri behöver ett snabbt svar. Är ni beredda att ta detta ert ansvar?
Christer Ågren, ordförande Skogsindustrierna
Jan-Henrik Sandberg, ordförande Pappers”
torsdag 27 mars 2008
Folk är inte dumma
Opinionsmätningen visar att svenska folket gör skillnad mellan, å ena sidan, industrin som producerar kärnkraft, och, å andra sidan, kärnkraft som energislag.
(SOM- institutets mätning redovisas idag av Ekot; undersökningen biläggs; http://www.sr.se/Ekot/artikel.asp?artikel=1972326)
Den mer negativa inställningen till industrin beror rimligen på att de tillfrågade drog sig till minnes den allvarliga händelsen i Forsmark sommaren 2006 när en störning i nätet utanför Forsmarksverket på grund av reparationsarbete hos Svenska Kraftnät mot reglerna kunde fortplanta sig in i anläggningen.Industrin har ett stort ansvar att arbeta med säkerheten och att generöst, snabbt och korrekt berätta för människor och media om sitt arbete, fel, utbildning, tekniska förändringar, etc. Det som inträffade var oacceptabelt, och det var nödvändigt och riktigt av ägaren Vattenfall att bl. a byta ut chefer, kalla in IAEA för en revision av anläggningen och dess skötsel.Kärnkraften får nu en snabbt ökad betydelse som ett viktigt medel att hejda klimathotet. De nya reaktorer som nu planeras och byggs runt om i världen är i sin grundkonstruktion säkrare än de äldre. Ett intressant undersökningsresultat i studien är att ca hälften av de tillfrågade vill använda kärnkraften och en mindre andel, 31 procent, vill avveckla den (20 procent har "ingen bestämd åsikt/svar"; se bilagan). Andelen som vill använda kärnkraften har stadigt vuxit, och ligger runt 50 procent sedan tre år tillbaka. Andelen som vill avveckla minskar stadigt och ligger nu på 31 procent.En viktig oklarhet finns i undersökningen. Bland dem som vill "använda" kärnkraft är största gruppen de som stödjer påståendet "använd av kärnkraft, och förnya efterhand kärnkraftsreaktorerna, men bygg inga fler" (31 procent). Till dessa kommer så de utbyggnadspositiva (18 procent) som vill ha fler reaktorer.Den fråga som verkligheten ställer till Sveriges folk är om "förnya efterhand" och "bygg inga fler" innebär att man accepterar att gamla 70- och 80-talsreaktorer ersätts och byts ut mot nya, säkrare, reaktorer (med högre effekt), på samma tre platser som det idag finns reaktorer, dvs. Ringhals, Forsmark, och Oskarshamn, och med början på 2020-talet. Beredningen av den frågan har inte ens börjat, utom i folkpartiet förstås.
(SOM- institutets mätning redovisas idag av Ekot; undersökningen biläggs; http://www.sr.se/Ekot/artikel.asp?artikel=1972326)
Den mer negativa inställningen till industrin beror rimligen på att de tillfrågade drog sig till minnes den allvarliga händelsen i Forsmark sommaren 2006 när en störning i nätet utanför Forsmarksverket på grund av reparationsarbete hos Svenska Kraftnät mot reglerna kunde fortplanta sig in i anläggningen.Industrin har ett stort ansvar att arbeta med säkerheten och att generöst, snabbt och korrekt berätta för människor och media om sitt arbete, fel, utbildning, tekniska förändringar, etc. Det som inträffade var oacceptabelt, och det var nödvändigt och riktigt av ägaren Vattenfall att bl. a byta ut chefer, kalla in IAEA för en revision av anläggningen och dess skötsel.Kärnkraften får nu en snabbt ökad betydelse som ett viktigt medel att hejda klimathotet. De nya reaktorer som nu planeras och byggs runt om i världen är i sin grundkonstruktion säkrare än de äldre. Ett intressant undersökningsresultat i studien är att ca hälften av de tillfrågade vill använda kärnkraften och en mindre andel, 31 procent, vill avveckla den (20 procent har "ingen bestämd åsikt/svar"; se bilagan). Andelen som vill använda kärnkraften har stadigt vuxit, och ligger runt 50 procent sedan tre år tillbaka. Andelen som vill avveckla minskar stadigt och ligger nu på 31 procent.En viktig oklarhet finns i undersökningen. Bland dem som vill "använda" kärnkraft är största gruppen de som stödjer påståendet "använd av kärnkraft, och förnya efterhand kärnkraftsreaktorerna, men bygg inga fler" (31 procent). Till dessa kommer så de utbyggnadspositiva (18 procent) som vill ha fler reaktorer.Den fråga som verkligheten ställer till Sveriges folk är om "förnya efterhand" och "bygg inga fler" innebär att man accepterar att gamla 70- och 80-talsreaktorer ersätts och byts ut mot nya, säkrare, reaktorer (med högre effekt), på samma tre platser som det idag finns reaktorer, dvs. Ringhals, Forsmark, och Oskarshamn, och med början på 2020-talet. Beredningen av den frågan har inte ens börjat, utom i folkpartiet förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
