Sänk kapitalskatten – inte bolagsskatten, Rune Andersson!

Índustrimannen och ledamoten av företagsskattekommittén Rune Andersson vill sänka bolagsskatten från 26,3 till 15-20 procent (Dagens Industri den 27/12), och indikerar att hela företagsskatteutredningen står i begrepp att föreslå detta. Det är dock en olycklig skatteprioritering. Det är istället skatten på inkomst av kapital som bör sänkas. Det är viktigt att se till saken och inte till att en sänkning av bolagsskatten sannolikt kortsiktigt är mindre kontroversiell.

Det blir nämligen alltmer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot på dagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktieägande. Idag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än utländska, som ofta har ett mer kortsiktigt ägarintresse. Den svenska kapitalskatten ligger på 30 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga skattesatsen i våra OECD-konkurrentländer på ca 17 procent.

Den höga svenska skattesatsen bestämdes på 1990-talet, i en helt annan tid. Numera är kapital mycket lättrörligt över gränserna och kapitalinkomstskatterna i omvärlden har sänkts. Dessutom finns idag ett tydligt nationellt värde i att uppmuntra – och åtminstone inte missgynna! - personligt, svenskt ägande som typiskt sett är mera långsiktigt än utländskt och institutionellt ägande.

En anpassning skulle sannolikt även förbättra robustheten (soliditeten) hos företag och därmed stärka företagens motståndskraft vid framtida kriser och andra negativa överraskningar.

Hur mycket bör då kapitalinkomstskatten? Ett riktmärke inledningsvis bör vara att den sänks från 30 procent till 25 procent. På några års sikt bör den sänkas mer än så, till ca 20 procent på totala räntekostnaden.

Det är naturligtvis viktigt att i god tid informera om och underlätta låntagares anpassning samt klargöra för företag och företagare de mera gynnsamma villkoren för investeringar och expansion.

Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle en sänkning av ränteavdragen från 30 till 25 procent leda till en skattehöjning för hushållen på ca 3,5 miljarder kronor/år. Det kan sättas i relation till att de fyra jobbskatteavdragen som infördes under förra mandatperioden gav hushållen en skattelättnad på minst 70 miljarder kronor/år.

Skatteregler sänder signaler. Förra århundradets skattereform avsåg att gynna arbete och sparande och göra det dyrare att låna. I dag framstår det återigen som att skattesystemet uppmuntrar hushåll att låna mer än att spara. 30 procents skatt på räntor, utdelningar och reavinster var lågt 1991 men är högt 2011 när kapitalet rör sig fritt över gränserna när den genomsnittliga skatten i konkurrentländerna är bara ca 17 procent.

Regeringen har redan sänkt skatten på arbetsinkomster rejält. De flesta betalar betydligt mindre än 30 procent i skatt på sin lön. Bolagsskatten är nere i 26,3 procent. En skattereform för detta århundrade skulle ha långt under 30 procent i skatt även på kapitalinkomster - inte för att "gynna miljardärer" utan för att skeptikerna har förstått vikten av svenskt ägande. Om företagen får mer riskkapital från svenska aktiesparare kan de bli mindre beroende av lån, öka sin soliditet och stå starkare i kristider. Det gynnar alla.

Mer kapital till företag och jobb är det starkaste skälet att sänka kapitalinkomstskatten.

Sverige hör hemma i Europas kärna

 (Publicerad i Svenska Dagbladet den 13 december 2011.)

Efter EU-toppmötet står det klart att det finns ett tydligt vägskäl. Sverige bör ansluta sig till den nya stabilitetsunionen för ökat politiskt och ekonomiskt samarbete. Det skriver Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton (FP).

I förra veckan träffades EU-länderna till toppmöte. Resultatet blev ett skarpt vägskäl för samarbetet. En övervägande del av länderna är genom den så kallade stabilitetsunionen nu på väg mot ökad ekonomisk och politisk integration, nya budgetregler som liknar Sveriges och ett djupare finanspolitiskt samarbete.

Vi ser med stor oro på Sveriges tvekan inför huvudfrågan: Sveriges tillhörighet i Europa. Ska vi gå med Europavännerna eller med Europaskeptikerna? Ska vi prioritera ekonomisk integration framför riskfyllt utanförskap som sätter Sveriges företag på mellanhand och ger dem motiv för utflyttning? Vilken roll ska Sverige spela i arbetet med att bygga ett starkare samarbete mellan Europas demokratier för att möta den globala konkurrensen?

Svenskt inflytande i Europasamarbetet är hotat. Notan för utanförskap har ökat under den senaste veckan. Därför bör Sverige gå med i stabilitetsunionen.

Syftet med stabilitetsunionen är att pressa tillbaka underskotten och för framtiden strama upp EU-ländernas offentliga finanser. I stora drag går förslaget ut på att varje land skall ha balans i sina statsfinanser och att ländernas statsskulder ska begränsas. Dessutom ska EU:s förmåga att gripa in mot länder som inte sköter sig ekonomiskt öka markant.

I sak har Sverige knappast några problem med dessa mål och ansträngningar. Vi har liknande regler själva. Vi drar nytta av stabilitet och tillväxt i andra EU-länder som importerar från oss, och vi skadas av ekonomisk vanskötsel i vår omvärld.

Det är en union i två hastigheter vi nu ser växa fram. De länder som beslutar sig för att öka samarbetet och stärka regelverket kommer att utgöra en ny stor kärna i det europeiska samarbetet. gruppen av länder som väljer att ställa sig utanför är en minoritet som bland annat i frågor om den inre marknaden lätt kommer att bli överkörd.

Bland dem som ställer sig vid sidan av är Storbritannien drivande. Det vore mycket olyckligt om Sverige hamnade på samma sida som ett land vars politiker underblåser en högljudd konservativ EU-fientlig opinion skeptisk inte bara till valutasamarbete, utan till hela den utveckling som innebär att de europeiska länderna knyts närmare varandra.

Det brittiska sällskapet är föga att hålla i handen när den globala konkurrensen tilltar och Asiens stormakter växer sig allt starkare.

Vi tror att Europa måste hålla ihop. Och att Sverige ska vara med och bygga framtidens europeiska samarbete.

För oss är det därför en självklar utgångspunkt att Sverige ska vara med i den föreslagna stabilitetsunionen. Vi har själva infört liknande budgetregler och har tyckt att andra ska göra detsamma. Om något land missköter sig drabbar det de övriga länderna i Europa snabbt, oavsett valuta. Vårt välstånd är beroende av handel med de andra europeiska länderna och att Europa som helhet klarar den tilltagande internationella konkurrensen.

Sverige bör också med full kraft delta i utformningen av de texter som i detalj utformar stabilitetsunionen och villkoren för de länder som vill vara med utan att delta i eurosamarbetet.

Skuldkrisen driver fram nya samarbetsformer i Europa. Samarbeten som ser ut att bli starka och viktiga. Ett ställningstagande från svensk sida om att ställa oss utanför den nya stabilitetsunionen innebär att vi tappar kontroll över vårt eget öde. Viktiga beslut som påverkar Sverige kommer fattas utan att vi är närvarande.

Sverige ska i stället verka i en riktning där mer samordning gör ett djupare samarbete möjligt i framtiden. Sverige borde därför ansluta sig till den europeiska stabilitetsunionen. Vårt land ska inte stå vid sidan av. Sverige ska tillhöra Europas kärna.

JAN BJÖRKLUND (FP)

vice statsminister

BIRGITTA OHLSSON (FP)

EU-minister

CARL B HAMILTON (FP)

ekonomiskpolitisk talesman

Ska Sveriges stol stå tom?

EU-toppmötet reser den grundläggande frågan om Sveriges tillhörighet i Europa.

Hur förankrat blev socialdemokraternas nej-beslut beträffande den nya budgetpakten? Redan innan EU-nämndens sammanträde ens var avslutat i fredags hade socialdemokraterna hunnit både kalla till pressträff och avsluta densamma. Kanske var det därför partiet missade det större historiska innehållet i uppgörelsen på EU-toppmötet fredagen den 9/12.


Resultatet blev nämligen att Storbritannien står utanför budgetpakten och att EU därmed delas i två delar. Den ena delen består av euroländerna plus bland annat våra närmsta grannar runt Östersjön. Den andra delen kommer att ha det EU-fientliga, ekonomiskt vanskötta och konservativt styrda Storbritannien som fundament. Är det med denna typ av intressen och värderingar Sverige skall alliera sig med inför framtiden?


Var hör Sverige hemma? Hos utpräglade EU-skeptiker och destruktiva européer, eller hos länder med värderingar som i Finland, Tyskland, de tre baltiska staterna, Polen, Benelux, Österrike, Irland med flera, och som brottas med uppgiften att reparera Europa? Ska Sveriges stol stå tom när dessa länder träffas?


I Storbritannien är kritiken och oron stor hos dem som inte är EU-fientliga. Lägg märke till att Camerons regering lade in sitt veto mot att de 17 euroländerna ålägger sig själva nya regler för ekonomisk styrning – inte mot några regler som skulle komma att tillämpas i Storbritannien. Euroländernas ansträngningar att rädda sig själva vill alltså Cameron försvåra. Inrikespolitiskt är Camerons beteende applåderat av de egna, men starkt kritiserat av t ex Labour, Liberaldemokraterna och Financial Times ledarsida. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallar förhandlingarna för ”katastrofala” därför att hanteringen fört Storbritannien till ”isolering”.


Ska Sverige följa med in i denna isolering? Ja, tycks Alexanders systerparti i Sverige mena, utan längre analys eller reflektion. Jag har svårt att ta ett sådant besked på allvar.


För Sverige är ju riskerna stora och uppenbara. Euroländerna och de länder som frivilligt ansluter sig till budgetpakten kommer rimligen vid sina möten – som inledningsvis kommer att fokusera på ekonomiska frågor – att diskutera och komma överens om sådant som rör den inre marknaden och handelsfrågor, skattefrågor och arbetsmarknadsfrågor. Sedan kan besluten av denna stora grupp länder komma att tas upp och drivas vidare inom EU, och vid EU-möten. De kan göra detta desto lättare eftersom beslut i inremarknadsfrågor numera tas med kvalificerad majoritet och den majoriteten utmejslar dessa länder lätt vid sina egna månadsmöten.


Bortfallet av Storbritannien är en allvarlig motgång för Sveriges traditionella hållning när det gäller den inre marknadens fortsatta utveckling, motstånd mot regleringar och för frihandel. I britternas frånvaro i dessa frågor riskerar besluten i hela Europa att bli mer inriktade på regleringar och protektionism, särskilt om också Sverige avstår. Att som Håkan Juholt hänvisa till Sveriges folkomröstning 2003 som skäl för att inte aktivt arbeta framåt i dessa breda ekonomiskpolitiska frågor, som kommer upp vid budgetpaktens månatliga möten, är en för Sverige olycklig och irrelevant strategi.


Det demokratiska underskottet skulle för vår del bli större och våra möjligheter att tillvarata och skydda våra värderingar och ekonomiska intressen mindre om vi står utanför.


Sverige har inte råd att låta Sveriges stol stå tom när budgetpaktens länder samlas och går till beslut.




P.S.
Tisdagen den 13 december kl 13 återrapporterar statsminister Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare från toppmötet, och det sänds direkt i SVT.

Fördragsförändringar: Sverige och Europa – en jämförelse med Storbritanniens prekära läge.

Både Sverige och Storbritannien är mycket tätt sammantvinnade ekonomiskt med övriga EU, och särskilt med euroländerna.

Inför Frankrikes och Tysklands förslag till fördragsändringar sitter därmed Storbritannien delvis i samma klämma som Sverige. Ska vi stödja en fördragsändring med alla 23-EU-länderna inklusive Sverige, eller ska vi vara med och tvinga Frankrike och Tyskland att genomföra sin ”plan B” med att låta de 17 euroländerna på egen hand göra en fördragsändring – utan inflytande av de tio icke-euroländerna och utan deras medverkan?

Financial Times ger idag den 6 december på ledarplats samma råd till dem i Storbritannien som vill exploatera euroländernas nuvarande svaghet för egna framstötar, som jag skulle vilja ge dem i Sverige som vill att vi skall hålla oss undan och fokusera på vårt eget:

“Pushing vainly for [egen fördel på finansmarkanden] would risk shunting Britain to the sidelines of a treaty discussion that will have big implications for the country’s membership of the EU. It cannot be in the national interest for Mr Cameron to be outside the room.”

Sak samma gäller för Mr Reinfeldt, naturligtvis.

Tidningens kolumnist Philip Stevens skriver idag på samma tema om tre icke-beslut, och ett positivt beslut: skaffa fler och bättre vänner:

”So what to do if you are Britain’s prime minister? Well, Mr Cameron should start with three “don’ts”. The first says don’t hector [mästra]. … Germany and France have a Plan B if Mr Cameron climbs on to his soap box: they can bypass him with a deal among the 17 eurozone states.

The second don’t says avoid delusion [illusioner, inbillning]. Mr Cameron should not think that Britain can lead a powerful new alliance of the “outs”. It tried that 50 years ago with the European Free Trade Area. Sure, the other 9 EU members outside the eurozone have a shared interest with Britain in preventing the euro group from making all the rules. Unlike Britain, though, most of the “outs” want eventually to be “ins”.

The third “don’t” is any attempt to attach conditions to British acquiescence [medgivande till] in treaty changes. Tory MPs want Mr Cameron to secure the repatriation of powers from Brussels. Such a deal is for the birds. Asking for more British opt-outs would hasten a Franco-German move to plan B.
As for the “dos”, there is only one. Make friends to influence people. Counter-intuitive as it may seem for the Tories, who have so long demonised Brussels, Britain’s best ally in all this is probably the European Commission. It shares Britain’s interest in preserving decision-making at 27.”

För Sveriges del finns ingen risk att regeringen skulle mästra euroländerna. Sverige får klargöra för alla i Storbritannien som tror något annat, att vi som nation naturligtvis inte är lockade av en ny Efta-liknande position i Europa, kopplad till ett dominerande EU-negativt Storbritanniens egenintresse. Om vi är med och som ett av 27 EU-länder och påverkar fördragsförändringen kan vi hindra andra länder från att ta beslut som annars skulle kunna skada våra ekonomiska intressen. Står vi helt utanför fördragsarbetet skulle vi sakna också denna möjlighet.

Tillstyrker förslag om fördragsändringar i EU.

Kommentar av Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP).


För att lösa de kortsiktiga skuldproblemen hade det varit bra att kunna undvika större fördragsändringar. Nu har dock Tyskland och Frankrike beslutat annorlunda. I detta läge bör inte Sverige stå vid sidan av, enligt Carl B Hamilton (FP).


Det är för Sveriges del av vitalt intresse att alla 27 EU-länderna, och inte bara de 17 euroländerna, deltar i fördragsändringarna. Tanken att Sverige ensamt, eller tillsammans med t ex EU-skeptiska Storbritannien, skulle står isolerat utanför EU:s kärna är närmast ett skräckscenario i svensk europapolitik.


Fördragsändringar kommer naturligtvis att ske genom beslut i varje nationellt parlament (riksdagen i vårt fall), och föregånget av ett öppet konvent nästa halvår 2012 med företrädare för alla medlemsländers nationella parlament, europaparlamentet och regeringar. I några länder kan folkomröstningar genomföras. Dessa processer är ur demokratisk synpunkt att föredra framför slutna möten.


Förslaget att man bör förlita sig på EU-kommissionens bedömningar och ha automatik i åtgärderna mot länder som bryter mot reglerna, är att föredra framför mellanstatliga överenskommelser som erfarenhetsmässigt är mindre robusta mot kortsiktiga politiska stormar och därmed ett stöd för långsiktighet och stabilitet i Europas och medlemsländernas ekonomiska politik.


Är man som FP anhängare av eurosamarbetet är en budgetsaldoövervakning nödvändig, och bör ses som en möjlighet snarare än ett hinder. Detta är ju en tydlig lärdomen av skuldkrisen. Observera att enbart saldot - inte enskilda skatter och enskilda utgifter - står i fokus för frågan om kontroll av underskott och skulder.

Socialdemokraternas svartmålning och nya politiska mål.

Socialdemokraterna har samma problem som moderaterna hade tidigare: Svartmålning. För att motivera sin politik känner S ett behov av att svartmåla Sverige på ett sätt som sannolikt få kan känna igen sig i. Sålunda beskriver S-partiledaren i dag på DN-debatt en av Europas sannolikt mest framgångsrika ekonomier såhär: ”Vi ser i dag en kortsiktig och framtidsblind politik med havererande infrastruktur, lågt ställda klimatmål, återkommande vårdskandaler, bostadsbrist och felaktiga prioriteringar.” Hur många känner igen sig i denna svärtade bild av Sverige? Jag kommer att tänka på gamla moderatledare när jag läser Håkan Juholt.

I ett förslag till partiets förtroenderåd nu i helgen föreslår S-partistyrelsen att statsbudgeten ska ha ett sysselsättningsmål som bör innehålla mått på antal arbetade timmar och sysselsättningsgrad. Partistyrelsen vill också ha ett mål för statliga investeringar.
1. Löser inte problemet. Vad vill socialdemokraterna göra?
Det är välkommet att S vill mäta sysselsättningen i arbetade timmar, men det svarar inte alls på huvudfrågan hur S vill åstadkomma att antalet arbetade timmar ökar. Vilka åtgärder tänker sig socialdemokraterna? Hittills verkar skattehöjningar på arbete vara huvudförslaget, men det ger inte fler timmar i arbete.
Dessutom: Redan sedan många år mäts sysselsättningen i arbetade timmar. Det är ett av de mått som regering, myndigheter, forskare, med flera redan använder för att analysera mål och medel för arbetsmarknadspolitiken. Vari ligger det nya?
2. Feltänkt om investeringsmål.
Att i en demokratiskt styrd marknadsekonomi sätta upp särskilt mål för de statliga investeringarna är feltänkt. Omfattning och inriktning av statens verksamhet - inklusive investeringar - ska styras av medborgarnas önskemål och efterfrågan - inte av planekonomiskt satta utgiftsmål i miljarder kronor. Risken att pengarna slussas som en ny typ av bidrag tillbakagående branscher och regioner är uppenbar.
Erfarenhetsmässigt leder sådana (kvantitativt formulerade) mål till ineffektivitet och slöseri med resurser. Till detta stora problem kommer så definitionsproblem: är statliga satsningar som t ex mer pengar till utbildning att se som investering eller konsumtion?

Vänsterpartiet Sveriges i praktiken mest osolidariska parti

(Publicerad på Svenska Dagbladets webbplats den 29 november 2011 kl 16:15)

När det gäller solidaritet utförd i praktisk politik är svaret från Vänsterpartiet ett återkommande nej.

Vänsterpartiet är i praktisk politik Sveriges mest osolidariska parti. Det har alltid varit viktigare för partiet att stå vid sidan om internationellt samarbete än att rösta för ett svenskt engagemang. Vänsterpartiet var sålunda emot att Sverige gick med i Nordiska rådet, GATT (numera WTO), OECD, EFTA, EU, IMF och Världsbanken, och säkert många fler samarbeten. Partiet har alltid varit emot att Sverige samarbetar organiserat med andra länder. Det gäller särskilt grannarna i det fria marknadsekonomiska Europa.

Solidaritet står i röd skrift på V:s plakat och Internationalen sjungs kraftfullt på mötena och 1 maj – men när det gäller solidaritet utförd i praktisk politik är svaret från Vänsterpartiet ett återkommande nej. Det senaste exemplet var när Vänsterpartiet förra året – tillsammans med Sverigedemokraterna – sade nej till ett mindre svenskt lån till Irland som bidrag till landets krisåterhämtning.

Det är därför föga överraskande att Vänsterpartiet idag även säger nej till alla tankar på svenska insatser för att undvika en alleuropeisk bankkris som skulle slå mot vanligt folks jobb och pensioner – i hela Europa inklusive Sverige.

Folkpartiet och övriga regeringspartier har, tvärtemot vad Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skriver på Brännpunkt den 27/11, aldrig sagt att Sverige ska rädda några bankaktieägare vare sig i övriga EU eller i vårt land. Tvärtom har vi betonat Sveriges erfarenhet från 1990-talet, nämligen att stöd inte ska belasta skattebetalarna, och – om bankägarna inte klarar ett konkurshot – att staten ska ta över alla aktierna till nollpris.

Det är beklagligt att Andersson-Sjöstedt på tvärs med denna mycket välbekanta hållning som Andersson och Sjöstedt fått höra många gånger i både finansutskottet och EU-nämnden, sprider en direkt osanning genom att skriva att jag ”vill att svenska skattepengar ska riskeras för att rädda krisbanker”.

Varför inte istället pröva på en gnutta genuin solidaritet med andra människor i Europa i dessa kristider? Solidaritet skulle kunna bli Vänsterpartiets överraskande julklapp till människorna i EU.

CARL B HAMILTON (FP)

ekonomisk talesperson och ordförande i riksdagens EU-nämnd

Här länk till den ursprungliga artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunktsida

Sverige bör ställa upp i Europas krisbekämpning.

(Detta är en något längre version av artikel införd i Svenska Dagbladet den 24/11)

Både USA och Storbritanniens statsfinanser är i djup kris. Men inget av länderna har euron som valuta. Krisen har slagit till i Grekland, Italien, Portugal och andra länder – inklusive USA och Storbritannien – men inte i välskötta euroländer som Finland, Tyskland och Nederländerna. Om ett land driver en vettlös ekonomisk politik går det illa, oberoende av vilket valutasystem landet har.

Jämför Sverige och Finland! Skillnaderna sedan euron infördes i ekonomisk utveckling mellan Sverige – utanför euron – och Finland – med euron som valuta – är närmast försumbara. Det gäller BNP-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Chefekonomen vid Finlands riksbank, Annti Suvanto, summerade nyligen en jämförelse mellan Sverige och Finland så här:

”Den ekonomiska utvecklingen har varit närmast identisk i [Sverige och Finland]. Båda länderna har haft en bättre ekonomisk utveckling än genomsnittet för euroländerna vad gäller tillväxt och inflation. Sverige har klarat sig bra utanför euron. Finland har klarat sig bra inom euron. Goda samhällsinstitutioner, en god politik, och förtroende är nycklarna till framgång. Det finns ingen mekanism som skyddar mot dålig politik.”

Alltså: Ska Europa reda upp skuldkrisen måste politikens fokus ligga på nya regler, skulder, underskott och högre tillväxt – inte på valet av valuta.

För Sverige är det viktigt att det i Europa inte sprider sig en allmän bankkris som drar med sig Sverige. En sådan skulle drabba löntagare, pensionssparare och insättare i hela Europa – inklusive Sverige – med bl. a ökad arbetslöshet och lägre inkomster som följd.

Det handlar om svensk självbevarelse. Därför bör Sverige vara berett att stödja åtgärder mot en europeisk bankkris som orsakar arbetslöshet och lidande, förutsatt att både bankägare och landets regering först gjort allt, inklusive tagit över banken och nationaliserat den. Ett stöd bör alltid utformas på ett sådant sätt att skattebetalarna efter en bankkris får tillbaka sina utlägg med ränta.

Utgången av skuldkrisen ser ut att bli dels ökad makt för Tyskland, dels att trenden befästs med ett fördjupat samarbete inom en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör; Sverige riskerar att bli den europeiska randstat som Carl Bildt varnade för. På det ekonomiska planet görs nu allt oftare upp om politiken enbart mellan de 17 euroländerna.

Främst Frankrike vill exkludera Storbritannien från kärnan i Europa på grund av landets ofta destruktiva hållning i krisen. Sverige som icke-euroland riskerar dessvärre att svepas med i många euroländers motvilja mot Storbritannien. Sverige måste därför vara noga med att inte bunta ihop sig med Storbritannien i samarbete med udden riktad mot euroländerna. Det ligger istället i Sveriges intresse att inte splittra Norden, och att utveckla samarbetet med främst Tyskland, Finland, Nederländerna, Danmark, Baltikum och Polen för att motverka effekterna av ett växande utanförskap i Europa.

Tyskland vill nu införa nya åtgärder för prevention, kontroll och rättslig disciplin mot euroländers skulder och budgetunderskott. Det är – märk väl! – saldot i medlemsstaternas budgetar som står i fokus för nya åtgärder – inte statsbudgetens sammansättning eller den offentliga sektorns storlek. De bestämmer varje land självt.

Med tanke på Sveriges extremt sammantvinnade ekonomiska integration med övriga EU är euroländernas inriktning på ett exklusivt samarbete ett allvarligt bekymmer. I rum där Sverige inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och det blir beslut som inte alltid tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Det gäller t ex arbetsmarknad och lönebildning där reglerna för bl a vår exportindustri är annorlunda (och bättre). Vi kan inte skydda oss mot andras beslut på detta område om vi inte själva är med och får bevaka våra intressen. Inget ombud gör det lika bra som vi själva!

Vi har anledning av vara stolta över att Sverige inte är i samma ekonomiskt trängda läge som många EU-länder. Stoltheten får dock inte slå över i bristande medkänsla med drabbade och förtvivlade familjer i andra europeiska länder.

Om man tycker att solidaritet och sammanhållning i ett samhälle är viktiga ingredienser kan en sådan hållning inte göra halt vid Öresund och Ålands hav. Den måste inkludera människor i våra europeiska grannländer. Alla fransmän, greker, irländare, osv. är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare, utan helt vanligt folk, som idag är rädda att förlora jobbet och pensionen.

Liksom med Lettland, Island och Irland bör Sverige därför vara berett – med liknande villkor och återbetalningsrutiner – att bistå med lån om enskilda människors lidande kan mildras.

Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det dock vara vi svenskar som behöver andras stöd, ekonomiskt och politiskt. Vi får inte glömma att investera i andra länders vilja att vara lyhörda för våra framtida önskemål när det gäller inflytande och ekonomisk likabehandling.

Vi bör därför se vårt deltagande med att lösa skuldkrisen också som en försäkringspremie för att vi ska få omvärldens stöd i händelse av framtida egna problem!

Carl B Hamilton,
ordförande i riksdagens EU-nämnd, ekonomisk talesman (FP).

Riksdagsersättningar - kritik utan eftertanke?

Nu är det inne bland trendkänsliga ledarskribenter, krönikörer och vacklande partiföreträdare att kritisera riksdagsledamöters pensionsvillkor och, om än i mindre grad, ersättningarna.



Erik Helmersson i DN skriver om de "rika efter riksdagen" över 50 år som lutar sig tillbaka med inkomstgaranti tills de går i pension "för att göra ingenting" (den 14/11). K-G Bergström i Expressen tycker det är "skandal" att inte andra tycker som han om "bidragsfrälset" (10/11).



Kraven på sänkta ersättningar återkommer med ojämna mellanrum. Några grundläggande frågor brukar kritikerna undvika. Så även denna gång.



Är uppdraget som riksdagsledamot i fyra år - ofta med risk för petning - att se som ett vanligt lönejobb? Finns det några skillnader? Finns det något skäl att uppmärksamma sådana skillnader?



Kan det ligga i samhällets intresse att genom goda villkor säkerställa att urvalet av kandidater till politiska församlingar blir stort och varierat? Att det ska gå att locka även många med redan goda inkomster och pensionsvillkor och få dem att pröva på ett riskfyllt riksdagsuppdrag?



Om inte, vilken slags riksdagsledamöter vill vi istället ha? Vill vi ha ledamöter som ställer upp oberoende av ersättning eller till låg ersättning, dvs. den typiska vänsterståndpunkten. Då får vi många rika och sponsrade personer.



Vill vi ha enbart personer som ställer upp på, säg, 25 000 kr/mån, och 2 års ersättning om de blir petade av sitt parti eller väljarna vid, säg, 55 års ålder?



Alltså: Tror kritiker som Helmerson, Bergström och alla andra att utbudet av riksdagskandidater är oberoende av de ekonomiska villkoren? I så fall tror de helt fel, och de är i dålig kontakt med folks drivkrafter.



Självklart är den ekonomiska framtiden en viktig faktor som avgör om enskilda personer vill ställa upp som kandidat till riksdagen. Om inte annat kommer deras familjer att ha synpunkter på inkomstläget, förutom ökad frånvaro från hemmet.

Eftersom kritikerna inte är några dumbommar bli slutsatsen att de vill ha en annan sammansättning av riksdagen.



Det är självklart om pensionsvillkor för dem över 50 försämras så kommer färre medelålders att kandidera. Det är den uppenbara effekten av Helmerson, Bergström m fl förslag, och som de naturligtvis också eftersträvar. Kritikerna vill ha fler yngre, och färre äldre som kandiderar. Fler som är politiska broilers som redan i unga år går in i politiken, och som sedan stannar där med successivt allt högre placering på riksdagslistorna.

Det blir färre kandidater som bryter upp från sitt vanliga civila jobb i 40-50-åldern för att pröva på politiken för att kanske åka ut, eller sluta, efter några perioder.

Kritikernas outtalade stridsrop är: De försiktiga medelålders personerna som likt andra människor funderar på sin familjs försörjning efter 50 måste nu bli färre i riksdagen! De är för många idag! Ut med dem!



Ja, ni kommer säkert att lyckas att ändra riksdagens sammansättning. Men till det bättre?

Replik om fackens fonder

”Sparande till framtidens pensioner är viktigt.” Så skrev jag i min artikel om fackliga fonder på DN debatt (2011-11-08).

PTK väljer i sitt svar att avsiktligt misstolka i repliken publicerad på DN-debatts webbplats 2011-11-09. Cecilia Fahlberg, ordförande, PTK och Per-Olof Westerlund pensionsexpert på PTK ifrågasätter om jag tycker att tjänstepensioner har en funktion att fylla.

Tjänstepensionerna spelar en central och allt viktigare roll i det svenska pensionssystemet. Men det betyder inte att fackligt kontrollerade fonder som skickar pengar till facken, LO och PTK, är en oundgänglig eller välfungerande del. Jag tror tvärt om att det skulle vara bra för pensionsspararna om deras fackliga företrädare koncentrerade sig på att förhandla fram rimliga avtal med arbetsgivarna. Fondförvaltandet och pensionsadministrationen finns det andra som kan sköta. Därtill bör fristående, utomstående experter ha uppdraget att utvärdera förvaltning och avkastning, och också bestämma hur det ska publiceras och presenteras. Jämförbarhet och transparens är nyckelord.

PTK-företrädarna hävdar att upphandlingarna som de ansvarar för ”leder till åtskilliga tusenlappar mer i plånboken som pensionär”. Det påståendet vill jag ifrågasätta. Det är avkastningen efter avgifter som avgör hur pensionskapitalet utvecklas. I min artikel berättar jag om den dåliga avkastningen i PTK:s tjänstepension ITP. Åren 2007 till 2010 blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent. Det urval som PTK ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Detta är redovisat i en artikel i DN 2011-09-21.

Fahlberg och Westerlund påstår att det är för kort tid att utvärdera deras upphandlingar efter tre år. Det är ett märkligt påstående med tanke på att deras eget bolag, Collectum, har genomfört en utvärdering av precis samma period. I ett pressmeddelande hävdade Collectum att upphandlingarna givit högre avkastning, men för att nå det resultatet krävdes att de jämförde med rena börsplaceringar.

http://www.collectum.se/sv/Annat/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelanden1/Tre-ar-med-upphandlade-forvaltare-59-procentenheter-hogre-avkastning-till-tjanstepensionsspararna/

Är det verkligen i PTK-medlemmarnas intresse att bara utvärdera systemet efter tre år om slutsatsen är att PTK valt rätt väg? Den utvärdering som DN publicerade, och som visade att PTK valt en väg som gav sämre avkastning, kan inte viftas undan så lättvindigt.

TCO:s Roger Mörtvik har publicerat en annan replik på min artikel som indikerar ett allvarligt missförstånd.

http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2011/11/08/hamilton-gar-vilse-i-debatten-om-tjanstepensionerna/

Mörtvik lanserade idén att tillväxten i de fackligt kontrollerade fonderna beror på att de ”kommer att ha en mångdubbelt bättre avkastning på sitt pensionskapital de närmaste åren jämfört med andra marknadskonkurrenter”. Det är helt fel. McKinseys framskrivning som jag har refererat modellerar tjänstepensionsmarknadens tre viktigaste komponenter; premieinbetalningar, pensionsutbetalningar och placeringstillgångar. De större tillgångarna framöver drivs av demografisk utveckling, reallönetillväxt och ökande andel av lönen som betalas in i premier vilket är reglerat i kollektivavtalen. Alecta, AMF och Folksam ökar särskilt mycket enligt McKinsey eftersom parterna på arbetsmarknaden utsett dem till ickevalsalternativ.

Grundfrågan kvarstår efter PTK:s och TCO:s repliker. Är det rimligt att gigantiska pensionsfonder helt eller delvis kontrolleras av facken? Är det önskvärt med en situation där parterna på arbetsmarknaden plockar ut stora summor ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”? Det är bra att Finansinspektionen nu ska utreda saken.

Löntagarfonderna avskaffades för 20 år sedan. Svenskt Näringsliv bör sluta medverka till att långt större fonder sätts i fackens händer idag.

Våra pensioner får inte bli instrument i fackets händer

Publicerad i dag den 8/11 DN-debatt. Viktigt bakgrundsmaterial finns:på
1. SEBs webbplats: http://www.seb.se/pow/wcp/index.asp?ss=/pow/wcp/templates/sebarticle.cfmc.asp%3FDUID%3DDUID_04535A981FD66BAEC1257933004377EF%26xsl%3Dse/sebarticle.xsl%26sitekey%3Dseb.se%26lang%3Dse. Frågor om studien riktas till SEB Trygg Livs välfärdsekonom Jens Magnusson, 070-2102267, eller VD Jan Stjärnström, 0771-621010.
2. På Pensionsnyheterna webbplats som du här finner hänvisning till med en PDF-fil: http://www.folkpartiet.se/tre_lankar_med_bakgrundsmaterial .

Ingress.
Ny facklig makt. Den fackliga rörelsen kontrollerar i dag, helt eller delvis, pensionsfonder med tillgångar på över 1.000 miljarder kronor. Om tio år handlar det om 2.500 miljarder, enligt en ny rapport. Den här betydande maktkoncentrationen – som sker helt utan debatt – påverkar politiken och kan sänka pensionerna för många svenskar. Tystnaden kring dessa stora maktfrågor måste nu brytas.

Text:
För i dagarna 20 år sedan lade regeringen Bildt fram propositionen om löntagarfondernas avskaffande. Slutpunkt sattes därmed för ett djupt olyckligt experiment i svenskt samhällsliv. Fondsocialismen hotade Sveriges politiska pluralism och ekonomiska välstånd. LO-tidningen utropade att ”Med fonderna tar vi över successivt”. Arbetarrörelsen skulle ta kontroll över näringslivet genom fonder som företagen själva skulle tvingas finansiera.

Efter en inledningsvis eftergiven hållning från arbetsgivarföreningen SAF:s och en principlös borgerlighets sida, mobiliserade personer som Curt Nicolin och Assar Lindbeck motkrafter och en bred motståndsrörelse väcktes mot fonderna. Väljarna sade i riksdagsvalen 1976 och 1979 nej till fonderna. Det var en avgörande liberal kraftsamling som vände Sveriges utveckling bort från avgrunden. En kraftigt nedskalad variant infördes dock efter valet 1982.

I tysthet sker i dag något långt större än vad löntagarfonderna någonsin blev. Löntagarfondernas kapital uppgick som mest till 20 miljarder kronor innan de avskaffades av Bildt-regeringen. I dag har facken tagit kontrollen över fonder med långt större tillgångar – och det har skett utan debatt och utan att kritiska frågor har ställts. Pengarna kommer från den modell för tjänstepensioner som facken drivit fram och som organisationen Svenskt Näringsliv (SN) aningslöst har accepterat.

Tre företag som helt eller delvis kontrolleras av facken dominerar tillsammans den svenska tjänstepensionsmarknaden. De är:

• AMF som har fem höga företrädare för LO i styrelsen och som ägs av LO och SN.
• Alecta som har Erik Åsbrink (S) som ordförande, ett ömsesidigt livförsäkringsbolag som kontrolleras av den fackliga organisationen PTK samt SN.
• Folksam som styrs av arbetarrörelsen och har LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin som central makthavare.

De samlade placeringstillgångarna från tjänstepensionsspararna i dessa tre bolag över en biljon kronor, alltså över 1.000 miljarder kronor, och är i dag till cirka 22 procent placerade i svenska aktier. En framskrivning av tjänstepensionsmarknaden som konsultföretaget McKinsey & Co gjort på uppdrag av SEB visar att de tre bolagen som på ett eller annat sätt kontrolleras av löntagarfondernas tillskyndare år 2021 har greppet om hela 2.500 miljarder kronor. Då, år 2021 – 30 år efter löntagarfondernas avskaffande – sitter alltså facken med och bestämmer över 125 gånger så stora tillgångar som löntagarfonderna någonsin förfogade över.

Sparande till framtidens pensioner är viktigt. Spelar det då någon roll vem som kontrollerar pensionsfonder? Gör det någon skillnad om det är fackligt styrda bolag som tar greppet om tjänstepensionsmarknaden i stället för privata företag som i konkurrens på lika villkor tävlar om spararnas förtroende? Ja, det är jag övertygad om. Låt mig redovisa tre skäl:

1. Pengar till facken påverkar svensk politik. Parterna på arbetsmarknaden plockar ut pengar ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”. LO fick 54 miljoner kronor från AMF valåret 2010. Alecta skickade 46 miljoner kronor till PTK samma år, allt enligt en granskning som tidningen Pensionsnyheterna (nr 8 2011) nyligen publicerade.
Som jag kunnat redovisa tidigare spelar LO:s ekonomiska resurser en avgörande roll för Socialdemokraternas valkampanjer. 2010 fick Socialdemokraterna ungefär 85 miljoner kr från LO, och LO plockade samtidigt ut 54 miljoner kr ur AMF.

2. Fackliga ombudsmän tenderar alltför ofta att prioritera makt och kontroll framför ekonomiska framsteg. Från att tidigare ha låtit privatägda pensionsföretag tävla fritt om erbjudanden om produkter och rådgivning har arbetsmarknadens parter drivit tjänstepensionsmarknaden mot ett allt snävare utbud och mot en allt mer dominerande ställning för de egna bolagen, AMF, Alecta och Folksam. Syftet sägs ha varit att man vill pressa fram lägre avgifter. Men som en granskning tjänstepensionen ITP åren 2007 till 2010 som DN nyligen visade blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent (2011-09-21, http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/utvalda-fonder-gar-samre-an-snittet [1]).

Det urval som arbetsmarknadens parter ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Arbetsmarknadens parter förefaller prioritera de egna bolagen på bekostnad av sina pensionssparares pensioner.

3. Tendensen på tjänstepensionsmarknaden, att arbetsmarknadens parter skapar system som ger fackens egna bolag en allt mer dominerande ställning, innebär en betydande maktkoncentration. Den extremt stora kapitalansamling på 2.500 miljarder kronor hos de fackligt kontrollerade bolagen får konsekvenser på flera plan: dels innebär den bristfälliga riskspridningen att några få beslutsfattares dåliga placeringar kan sänka pensionerna för ett stort antal svenskar, dels finns risken att de fackligt kontrollerade bolagen är dåliga och svaga ägare av svenska företag. Med den kapitalansamling som sätts i LO-ombudsmännens händer får vi vänja oss vid att allt fler svenska företag har fackliga intressenter som dominerande ägare.

SN:s företrädare SAF spelade en stor roll för mobiliseringen mot löntagarfonderna. Varför sätter inte SN klackarna i marken och stoppar den utveckling som leder till att mångfalt större fonder och investeringsbelopp sätts i fackens händer?

Samma principer för en god marknadsekonomisk ordning som bör gälla när politiker fattar beslut, bör även gälla när arbetsmarknadens parter är beslutsfattarna. Man bör skapa marknader där det är låga trösklar för nya placerare. Beslut bör fattas så decentraliserat, riskspridande och konkurrensneutralt som möjligt. Det är bättre om beslut om pensionslösningar fattas ute på företagen än att de tas av några få ombudsmän på stora centralorganisationer.

I dag, 20 år efter att löntagarfonderna stoppades, måste vi säga nej till en utveckling där pensionsspararnas pengar blir instrument i fackens händer. Den tystnad som präglar dessa stora maktfrågor måste nu brytas.

"Resultaten av toppmötet bra för Finland". Centerpartisten Olli Rehn ny vice ordf i EU-kommissionen med ansvar för ekonomi. Efterträder Junker?

I Sverige tävlar olyckskorparna i pessimism över resultatet av EUs toppmöte om skuldkrisen. Ett misslyckande var uppenbarligen intecknat i förväg. Därför kom det konkreta resultatet tydligen som en kalldusch; det bagatelliseras och förminskas. Men på andra sidan Ålands hav har man haft euron i mer än tio år. Vad tycker man där?

I Finland förefaller stämningen vara god och nöjd, om man inte är Sannfinländare förstås (se nedan). Den finske kommissionären Olli Rehn får nu utökade befogenheter och blir vice ordförande i kommissionen. Rehn stärker sina möjligheter att efterträda Jean Claude Junker som ordförande för euroländerna.

I Sverige surar media och de flesta politiker misstroget över toppmötets resultat. Tanken att en svensk centerpartist skulle ha fått ansvar för Europas europolitik svindlar.
Dags att flytta till Finland?

*************************

Här kommer två artiklar från Hufvudstadsbladet om toppmötet mm:

”Regeringspartierna prisade toppmötesresultaten i riksdagen i dag.”
HBL-FNB Uppdaterad: 27.10.2011 21.50

Resultaten av EU-toppmötet gynnar Finland, anser företrädarna för regeringspartierna. Sannfinländarna sällade sig som väntat inte till hyllningskören.
Statsminister Jyrki Katainen (Saml) berättade genast på morgonen om resultaten av mötet för riksdagens stora utskott [motsvarigheten till svenska riksdagens EU-nämnd]. Katainen kunde dock inte komma till riksdagens frågestund för att besvara frågor från andra riksdagsledamöter. Den enda som tog upp toppmötet på frågestunden var Silvia Modig (VF). Hon öste beröm över både Katainen och finansminister Jutta Urpilainen (SDP). Särskilt gladde hon sig över att mötesbesluten låter investerarna bära sitt ansvar. Enligt henne var det en positiv överraskning att man redan nu kom överens om en grekisk skuldsanering.

– Det var lite mer än vad jag väntat mig.

Katainen kunde ännu inte informera stora utskottet om vad Finlands andel blir av de garantier på 130 miljarder euro som ska ges för lån till Grekland. Det klarnar först när man känner till hur mycket Internationella valutafonden IMF ställer upp med. Enligt Katainen ska den frågan avgöras under de närmaste dagarna.

Äntligen beslut
Finansminister Urpilainen var inte med på resan till Bryssel eftersom det i sammanhanget inte hölls något finansministermöte. Hon stod dock under kvällens lopp i kontakt med Katainen. Urpilainen sade till FNB att hon är glad över att toppmötet äntligen fick till stånd beslut. EU:s beslutsförmåga hade redan satts under tvivel. Enligt henne är det positivt att investerarna får större ansvar. Hon ansåg det också bra att länderna själva behåller ansvaret för sin ekonomi och sina skulder. Dessutom var hon glad över att skattebetalarna inte behöver ställa upp med mer pengar. Urpilainen sade att det finns fortfarande många detaljer som måste finslipas. Brandmuren, det vill säga den mekanism som ska hindra krisen från att sprida sig, har bara skissats upp i grova drag. Det här är dock en fråga som även behöver behandlas på ett G20-möte.

Mindre nationell beslutsrätt
Vesa-Matti Saarakkala, som är Sannfinländarnas representant i stora utskottet, anser att krisuppgörelsen inte borde godkännas, eftersom den innebär att Finlands nationella beslutsrätt minskar. Enligt honom är det dags att "blåsa av spelet" och acceptera de problem som följer. Om besluten stjälps innebär det enligt honom att bland annat räntorna stiger, men några bra lösningar finns inte att tillgå.
Inte heller Mauri Pekkarinen (C), medlem i stora utskottet och ordförande för ekonomiutskottet, ansåg att besluten innebär både större muskler att hantera krisen och större risker. Enligt honom ökar riskerna för att de garantier Finland ställt utfaller till betalning.
***************
”Olli Rehn utnämndes till vice ordförande i EU-kommissionen”
Ekonomikommissionären Olli Rehn (C) har utnämnts till vice ordförande i EU-kommissionen.
Uppdaterad: 27.10.2011 20.45

Målet med utnämningen är att stärka ekonomikommissionärens ställning. Rehn kommer att assistera kommissionens ordförande i unionens och euroområdets alla toppmöten och ekonomiska verksamhet. Utnämningen träder genast i kraft. Kommissionen har sju vice ordförande sedan tidigare.

Finland har lobbat för att Rehn ska bli ny ordförande för eurogruppen då Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Junckers mandatperiod tar slut nästa år. Europa- och utrikeshandelsminister Alexander Stubb (Saml) ser utnämningen just som en signal om att det är Olli Rehn som blir eurogruppens följande ordförande.

– Det här är mycket bra. Det visar att ekonomiska frågor och finansfrågor har allt större betydelse.

Kan utnämningen ha en positiv inverkan på Finlands image, även om Rehn inte representerar Finland i kommissionen?

–Vi har en viss tudelning inom den ekonomiska politiken i EU, de som kör en tuffare linje och de som kör en lite lösare linje. Rehn tillhör den första gruppen, nog är han ju en tuff finländare.

Mari Kiviniemi är en glad Centerordförande i dag.
–Det är otroligt fint att en center-kommissionär och en finländsk kommissionär fick posten.

Att just ekonomikommissionären valdes till posten ser Kiviniemi som en signal på att man börjar kräva en mer disciplinerad ekonomi inom EU. Också partiesekreterare Timo Laaninen var mycket glad över utnämningen.
– Det är en stor sak för oss och för Finland, ett bra betyg på hans tidigare arbete. Jag har haft honom som arbetskamrat och vet att han jobbar hårt, vilken post det än gäller, säger Laaninen.

EU-uppgörelsen: Början på slutet av Europas skuldkris. En god cirkel kan starta?

Uppgörelsen i natt är förhoppningsvis början på slutet av Europas skuldkris. Den gynnar vanligt folk i Europa, inklusive Sverige. Det ser nu litet ljusare ut för alla dem som annars med en alleuropeisk bankkris hade blivit arbetslösa, fått sämre inkomster, högre räntor och högre skatter. Nu finns istället ljusare förutsättningar och större ekonomiskt lugn och ro för vanligt folk i hela Europa.

Uppgörelsen är också mycket tysk och nordeuropeisk i sin utformning. Den innehåller delar som har varit viktiga för välskötta länder med arga väljare, som Tyskland, Nederländerna och Finland – t ex när det gäller hanteringen av banker. Därmed sagt att uppgörelsen i allt väsentligt ligger i linje med Sveriges syn.

Kraven på högre krav på kapitaltäckning – 9 procent år 2012 – bör av svenska banker vara väl förutsett, och det är i sammanhanget ett måttligt belopp som bör kunna kan tas ur vinsterna det senaste året.

Räddningsfonden och lösningen för privata bankers obligationsförluster (100 mdr euro) är inte okomplicerade och inte heller färdigförhandlade i för ägarna viktiga avseenden. Icke desto mindre, och för oss viktigast, kommer räddningsfonden sannolikt att kunna fungera som en mur kring annars konkursade banker – främst i Grekland – mot svallvågorna från den grekiska nedskrivningen och andra trovärdighetsproblem.

Ororsmolnet är framför allt Italiens hittills bristande reformförmåga – ett partipolitiskt ledningsproblem snarare än ekonomiskt problem – och Greklands ovissa förmåga till långsiktigt högre tillväxt. För dessa länder, liksom Portugal, är det sannolikt en lång väg till lägre underskott och skulder, som dock skulle underlättas enormt om de nu kommer in i en god cirkel med reformer, ökad tilltro hos investerare, lägre räntor, och successivt ökat politiskt stöd för ännu fler reformer. Föredömen är Irland, Lettland och Island. I bakgrunden finns dock den utökade räddningsfonden.

Uppgörelsen handlar om underskott och skulder. Dessa beror på varje lands ekonomiska politik. Om ett land driver en oförsiktig ekonomisk går det illa, helt oberoende av vilket valutasystem man valt.

Utgången av skuldkrisen kommer att befästa trenden med fördjupat samarbete mellan en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör. Det gäller åtgärder för kontroll av skulder och budgetunderskott.

Med tanke på Sveriges mycket långgående ekonomiska integration – konjunkturmönster, handel, finansiella marknader, regleringar av finanssektorn, osv – är euro-17-ländernas exkluderande samarbete ett växande bekymmer för vårt land.

I rum där vi inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och beslut som sannolikt inte tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Därför är det naturligt när tiden är mogen att Sverige går med i eurosamarbetet.

Tillämpa Bamseteoremet som medel mot randstatsposition i Europa!

Det bankakuta: För Sveriges del är det viktigt att vi inte dras med i en allmän europeisk bankkris som lätt skulle kunna drabba inte bara svenska företag och deras anställda utan även bostadsmarknaden. Därför ska Sverige nu vara berett att i handling stödja åtgärder mot en allmän europeisk bankkris, förutsatt att t ex lånegarantier och lån utformas på ett sådant sätt att svenska staten efter krisen med ränta får tillbaka sina utlägg.

Det farliga: På det politiska planet görs Europas ekonomiska politik nu alltmera upp mellan enbart euroländerna i EU-17, medan länder som Sverige hamnar allt närmare en ekonomisk randstatsposition. Med tanke på Sveriges mycket långgående ekonomiska integration – konjunktur, handel, finansiella marknader, nya regleringar av finanssektorn, etc. – är detta en för vårt land farlig utveckling.

I det akuta skedet kan dessvärre andra länder i EU-17 i slutna rum komma att fatta långsiktiga beslut som inte tar hänsyn till Sveriges egenheter, särskilda förutsättningar och långsiktiga behov av att sitta med där besluten tas eftersom vi just nu har svårt att göra vår röst hörd.

Det ansvarsfulla med sammanhållning: Vi har förvisso anledning av vara stolta över att vi som nation inte befinner oss i samma ekonomiskt trängda läge som de flesta övriga EU-länder, men en sådan stolthet får inte slå över i mallighet och bristande medkänsla med uppgivna och förtvivlade enskilda människor i andra europeiska länder. En betoning av vikten av sammanhållning i ett samhälle kan naturligtvis inte stanna vid Öresund och Ålands hav, utan måste inkludera också människor i våra europeiska grannländer. Alla är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare. Liksom i fallen med Lettland, Island och Irland bör Sverige vara berett att med liknande villkor och återbetalningsrutiner bistå länder om enskilda människors lidande kan mildras.

Är man stark – lär oss Bamse – ska man också vara snäll. Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det vara vi svenskar som behöver andras stöd ekonomiskt och politiskt. Vi bör bland annat därför idag investera i andra länders framtida vilja och beredskap att vara lyhörda för våra önskemål när det gäller mer inflytande och ekonomisk likabehandling.

Inför toppmötet om skuldkrisen i EU – två pedagogiska analyser av Lars Calmfors och Lars Jonung

Alla dem som känner osäkerhet inför de ekonomiska och politiska problemen som EU-länderna och i synnerhet euroländerna har att hantera kommande helg rekommenderas ett studium av nedan två pedagogiska, och även för lekmannen begripliga, analyser.

Lars Calmfors: ”Hur kan eurokrisen hanteras? För- och nackdelar med olika strategier”, Sieps Europapolitisk analys, oktober 2011:9.
http://www.sieps.se/sv/publikationer/hur-kan-eurokrisen-hanteras-f%C3%B6r-och-nackdelar-med-olika-strategier-201109epa

Lars Jonung: ”En finanspolitisk union för euron: Lärdomar från federala stater”, Sieps Europapolitisk analys, oktober 2011:10.
http://www.sieps.se/sv/publikationer/en-finanspolitisk-union-f%C3%B6r-euron-l%C3%A4rdomar-fr%C3%A5n-federala-stater-201110epa

Beslutet om lägre marginalskatter på Folkpartiets landsmöte 2011.

I partistyrelsens förslag till landsmötet föreslogs att de föreslagna marginalskattesänkningarna skulle vara genomförda inom två mandatperioder, det vill säga före 2018. Beredningsutskottet, som efter en första votering, fick sig tillskickat de ursprungligen tre skattefrågorna för koordinering, "anser emellertid att det inte är önskvärt att exakt binda dessa reformer till en viss tidpunkt, utan att de ska genomföras i den takt det ekonomiska reformutrymmet medger."

Vad gäller då för folkpartiets framtida skattepolitik? Jo, på förslag av beredningsutskottet beslöt därefter landsmötet att de ursprungligen tre punkterna om marginalskatter utgår och ersätts med följande text:

"Det ska finnas ett progressivt inslag i skattesystemet men vi kan inte fortsätta ha världens högsta marginalskatter. Därför behöver en ny skattereform genomföras. De skattesänkningar som föreslås av Folkpartiet skall finansieras av ett växande reformutrymme och inte genom neddragningar i den sociala välfärden.

I ett första steg ska värnskatten avskaffas för att därigenom uppnå principen 'hälften kvar' och brytpunkterna höjas så att färre betalar statlig inkomstskatt.

Sverige och Europa behöver stärka sin konkurrenskraft i den globaliserade ekonomin. Därför behövs i ett nästa steg fortsatta marginalskattesänkningar när ekonomiskt utrymme finns - strävan på sikt ska vara att Sverige inte i någon väsentlig utsträckning ska ha högre marginalskatteuttag än genomsnittet i OECD.

Sänkningar av inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare ger människor mer makt över sin vardagsekonomi, samtidigt som drivkrafterna för arbete ökar vilket är positivt för sysselsättningen."

Denna text blev alltså landsmötets beslut.

Avskaffa reklamskatten!

(Artikel publicerad i Dagens Industri den 10/10 2011)

Förslag av FP:s partistyrelse: Ta bort reklamskatten. Konkurrensen snedvrids i dag genom att tidningar måste betala en reklamskatt, medan däremot annonser på nätet eller i TV inte beläggs med någon sådan skatt. Samtidigt bör presstödet avskaffas.

I Sverige har vi skatt på viss reklam, men inte på all reklam. Reklamskatten snedvrider därmed konkurrensen mellan olika medier till nackdel för bland annat dagstidningar. Skattebasen är annonser i publikationer och trycksaker för både företag och ideella föreningar. Dagstidningarnas lönsamhet är numera dålig och papperstidningen långsiktiga överlevnad i nuvarande form är hotad, samtidigt som dess värde för information och debatt är lika stort som tidigare. I detta pressade läge förefaller det absurt att sparka på en liggande med en särskild skatt!

Dessutom, redan 1997 föreslog utredningen ”Avskaffa reklamskatten” att reklamskatten skulle bort. År 2002 uppmanade riksdagen den då sittande regeringen att avskaffa reklamskatten. Under senare år har regeringen sagt att skatten bör avskaffas, men har i praktiken prioriterat andra skattesänkningar.

Intäkterna från skatten varierar något med konjunkturen och har åren 2008-10 i genomsnitt varit 323 milj. kr/år.

De som betalade mest reklamskatt under 2010 var Eniro med 26 milj
kr, Dagens Nyheter 16 milj kr, Göteborgsposten 16 milj
kr, JC Decaux Sverige 14 milj kr, Sydsvenska Dagbladets
14 milj kr, Expressen 12 milj kr, Aftonbladet 12 milj kr, och Svenska Dagbladet 10 milj kr.

Folkpartiets partistyrelse i sitt yttrande till partiets landsmöte den 14-16 oktober föreslår att reklamskatten ska avskaffas.

Denna skattesänkning skulle kunna finansieras genom en reduktion av presstödet, som partistyrelsen också vill avskaffa. Det uppgår år 2011 till ca 560 milj. kr per år.

Syftet med presstödet var en gång i tiden att stödja andratidningen på orten i dess konkurrens med förstatidningen. Idag går dock presstödet i många fall till att stödja andratidningar som under senare decennier köpts och numera inte sällan ingår i exakt samma koncern som förstatidningen på orten. Det är naturligtvis en utveckling som inte alls är i linje med stödets syfte.

Vare sig denna finansiering används eller inte bör reklamskatten avskaffas.

MP:s budget en skattechock för företagssektorn: + 12 mkr kr i skatt/år.

MP vill lansera sin budget som särskilt förmånlig för företagssektorn. Det är oriktigt när man ser till nettot av de skatteändringar som görs.

Partiet vill sänka arbetsgivaravgifterna med 12 mdr kr/år för mindre företag. Detta finansieras dock genom att MP höjer skatten på företagssektorn på flera sätt: MP avskaffar halveringen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år. Det innebär en ökad skattebelastning för företagssektorn med 16 mdr kr/år. MP:s motförslag – en sänkt arbetsgivaravgift för enbart arbetslösa – innebär en skattelättnad på mer blygsamma 750 milj kr/år för företagssektorn.

Därtill kommer att MP vill införa en särskild lastbilsskatt om 4 mdr kr/år. Den övervältras antingen på kunderna – typfallen är mer skattebelastade mejeribilar som kör till gårdar och butiker och där skatten övervältras på kunderna och priset på mjölk går upp – eller företag som arbetar i internationell konkurrens som tvingas skära ned produktion och sysselsättning. Färre anställda och sämre lönsamhet alltså i t ex skogsindustrin, gruvor och annan basindustri.

Därtill kommer att MP inte vill genomföra sänkt restaurangmoms, dvs 4-5 mdr kr mer i skatt per år för de företagen.

Slutresultatet är minst 12 mdr kr mer i skatt för företagssektorn. Det gäller inte minst småföretag i tjänstesektorn och underleverantörer till större varuproducerande företag.

Energiskattehöjning.
Den höjda MP-skatten på vattenkraft och kärnkraft sänker dessa kraftföretags lönsamhet och motverkar på så sätt investeringar i ny vattenkraft – dvs nej till mer förnybar CO2-fri energi – och i ny kärnkraft – dvs nej till mer CO2-fri energi.

CO2-skatt.
Förslaget om höjd CO2 skatt utgår från ett gammalt beräkningsunderlag där världsmarknadspriset på olja antogs ligga på ca 55 USD/fat. Idag ligger priset på ca 100 USD/fat, dvs nästan dubbelt så högt. Marknaden har varit effektivare i prishöjning än någon föreslagit beträffande CO2-skatten, och världsmarknadsprisets uppgång räcker.

Utbildning.
MP radar upp satsningar på mer utbildning. Men varför rösta på kopian när originalet – utbildningspartiet FP – finns att lägga sin röst och sympati på?
Hur som helst så motverkas MPs utbildningssatsningar av partiets förslag om höjd marginalskatt för dem som är flitiga, som utbildar sig, som arbetar mycket och som strävar på. På dem lägger MP en höjd ’utbildningsskatt’ – för det är ju precis så som höjd marginalskatt över 40000 kr/månad fungerar.

Sjuklöneansvar.
Sjuklöneansvaret bör ligga kvar och inte avskaffas som MP vill. Det finns för att stimulera företagen till att utforma arbetsplatsen så att anställda inte blir sjuka, inte vill bli sjuka och göra det lönsamt att ta tillbaka anställda snabbare i ”rehabilitering” på jobbet. Det betalades dessutom när det infördes genom att staten sänkte arbetsgivaravgiften något. Vill MP höja den avgiften?

Sänkt arbetsgivaravgift ger inte långsiktigt fler jobb.
Som bl a Finanspolitiska rådet skrivit om i sin rapport 2009 (avsnitt 7.1, sid. 240 ff) medför inte sänkta arbetsgivaravgifter någon permanent sysselsättningsökning. Den högre lönsamheten äts upp av löneökningar genom löneglidning eller avtalsrörelser. Resultatet är väl belagt i empiriska studier, som sägs i rapporten.


Mer om lastbilsskatten.

Det är precis samma skattehöjning som MP föreslog i valrörelsen 2010 och som då kallades km-skatt. Då gjorde jag denna analys:

Km-skatten dubbel i städerna. Ger dyrare mjölk och mat samt minst 700 färre skogsjobb.

I städerna blir oppositionens km-skatt dubbelt högre än offentligt redovisat. Skatten medför bl a dyrare mjölk, mat och andra varor med väsentligt transportinnehåll. Vissa industrier – som skogs – tvingas minska avverkning och produktion, med 700-1000 färre jobb som följd. Km-skatten är krånglig, dyr och integritetskränkande dessutom.

Det har inte uppmärksammats att den skattesats som oppositionen angivit för den nya km-skatten är den genomsnittliga skattesatsen, dvs. 1,40 kr/km. För alla lastbilar och väljare i städer och andra tätorter ligger dock den tänkta skattsatsen dubbelt så högt, nämligen på 2,80 kr/km. Det framgår av den studie som oppositionen utgår från och som den efter valet tydligen vill förverkliga (”Kilometerskatt för lastbilar”, SIKA Rapport 2007:2).

Kilometerskatt är en skatt på lastbilstransporter med en relativt liten effekt på utsläppen av koldioxid jämfört med t ex bensin- och dieselskatt.

Dyrare mjölk och mat med km-skatt.

Det finns många branscher som kör med stora lastbilar i mera tättbefolkade delar av landet. All handel och distribution får ökade kostnader som kommer att vältras över på kunderna. (En ökad gränshandel kan delvis hålla tillbaka denna effekt i gränsbygder.) En km-skatt på 2,80 kr/km för t ex mejerilastbilar kommer att vältras över på konsumenterna. Mjölk hämtas från gårdar till mejerierna varifrån mjölk, ost, smör mm sedan distribueras ut till butiker. Km-skatten medför inte bara högre mjölkpris, utan allmänt sett högre matpriser eftersom mejeriprodukter ingår i många livsmedel.

Höjda mjölk- och matpriser slår särskilt mot familjer med flera barn. Många mejerivaror är nödvändighetsvaror, dvs. de nästan måste konsumeras av låginkomsttagare. Ju fler barn desto mer drabbas man av högre mejerivarupriser. Relativt sett drabbas låginkomsthushåll mer än hushåll med högre inkomst.

700-1000 färre jobb i skogsbruk och skogsindustri.

Eftersom skogsindustriprodukter prissätts på världsmarknaden kan kostnadsökningen inte vältras över på kunderna utan näringen tvingas anpassa sig genom att ta bort de minst lönsamma delarna av verksamheten. Det innebär, i detta fall, att sluta avverka i områdena med högst transportkostnader, dvs. de längst bort belägna skogarna. På basis av data från Skogsforsk, och under antagande om den lägre (nedsatta) km-skatten (ca 90 öre/km), har jag beräknat att därmed skulle mellan 700 och 1000 årsjobb försvinna.

Den jobbförlusten är naturligtvis särskilt allvarligt i regioner med redan från början svag sysselsättning, som skogslänen. Lönebetalningsförmågan hos skogsföretag som anställer kvarvarande personer skulle dessutom minska.

Andra branscher med stora transportkonton är kemikalie-, gruv- och stålindustrin. Inte heller dessa kan utan vidare vältra över kostnadsökningen på kunderna utan får specialisera sig på de lönsammaste delarna.

Krånglig och dyr skatt.

Oppositionen vill införa en nedsatt km-skatt för vissa regioner eller, kanske, enbart för skogstransporter. Detta är en typ av differentiering som dock inte något annat land vågat sig på. I länder med km-skatt har skatten differentierats beroende på fordonstyp – inte regionalt eller efter typ av gods. Syftet har framför allt varit att minska belastningen i trånga alpdalar.

Administrationskostnaden i Sverige för att dra in ca 4 mdr kr i km-skatt blir mycket hög och skulle ligga – baserat på en studie av Vägverket – någonstans mellan en och två mdr kr/år. Ju fler undantag och differentieringar, desto högre blir administrationskostnaden. Det innebär att oppositionens föreslagna km-skatt är en skatteadministrativ mardröm: ineffektiv och för samhällsekonomin skadlig.

Storebror Skatteverket ser dig!

Storebror Skatteverket ser dig! Så blir det om den regionalt och branschmässigt variabla kilometerskatten införs. Varje lastbil måste förses med GPS-utrustning så att Skatteverket kan registrera var varje lastbil och chaufför i varje ögonblick befinner sig. Dessutom ska registreras om lasten eller lastbilen är av skogsindustrikaraktär - eftersom den branschen ska förmånsbehandlas - eller om bilen kör annat slags gods. Skatteverkets övervakning krävs inte bara av anställda förare utan även av åkare som är småföretagare med egen lastbil.

Ingen matrast, kisspaus eller tupplur skulle undgå att registreras av Staten och Skatteverket. Med GPS-utrustningen avläser apparaturen - med möjlighet till evig lagring i Skatteverkets register - var i landet du kör, när du kör, pauser, övernattningar och rimligen också vilken slags väg du kör på. Den lastbil som inte kör på allmän väg kan inte tvingas betala skatt.

Skuldkrisen - en analys av det som nu kan hända.

Läs gärna detta om du vill förstå vad som sker i Europa.

Innehåll
1. Ack vad fel håll vi tittade åt!
2. Insolventa länder som Grekland
3. Illikvida länder som Italien m fl.
4. Låg BNP-tillväxt i Europa
5. Konkursfärdiga europeiska banker
6. Politiker eller centralbank driver politiken?
7. Den långa sikten - en mer koordinerad och kravfylld finanspolitik
8. Sveriges nya problematiska utanförskap

1. Ack vad fel håll vi tittade åt!
I debatten om europrojektet inför dess sista fas för drygt tio år sedan, och folkomröstningen 2003 riktades den mest intensiva och utarbetade kritiken mot att medlemsländerna skulle ge upp nationell penningpolitik och därmed ge upp ett viktigt instrument i stabiliseringspolitiken. Utan detta nationella instrument, sade kritikerna, skulle asymmetriska chocker inte kunna motverkas med en expansiv nationell räntepolitik och depreciering. Ett land som Sverige skulle vara fjättrat till en penningpolitik bestämd av ECB i Frankfurt och med andra ekonomier i fokus. Resultatet av en asymmetrisk chock skulle bli utslagning och arbetslöshet. Skälen för att Sverige under långliga tider tillhört och sett fördelar med att tillhöra valutaområden som "ormen" och EMS ignorerades. Möjligheten till en fortsatt nationell finanspolitik diskuterades heller knappast alls, därför att svenska regerarnas finanspolitik var diskrediterad efter årtionden av policymisstag. Alla tittade åt fel håll. Debatten var mindre, eller helt obefintlig, beträffande brister i EMU:s stabilitetspakt, eller beträffande riskerna med en för slapp budgetpolitik eller konsekvenserna av husprisbubblor med överskuldsättning som följd, i skuldpolitiskt vanskötta euroländer.

Det har dock visat sig att euroländernas ekonomier konjunkturellt har följt varandra relativt väl och att de har blivit allt mer ekonomiskt integrerade. Frågan om eurozonen är ett optimalt valutaområde har knappast visat sig vara ett ekonomiskt problem. Risken för asymmetriska chocker grundade i ekonomiska strukturskillnader har minskat.[2]

Skillnaderna i mer än tio års ekonomiska utveckling mellan Sverige - utanför euron - och Finland - innanför - är närmast försumbara. Det gäller t ex BNP-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Annti Suvanto vid Finlands Bank och jag kom till samma slutsatser vid ett svensk-finskt ekonomiskt seminarium nyligen, och Suvanto sammanfattade knapphändigt sina slutsatser så här:

"Economic performance has been almost identical in the two countries. Both countries have outperformed the euro area average of both output growth and inflation. Sweden has done well outside the EMU. Finland has done well inside the EMU. Does the EMU matter? - Probably not much [and] firm conclusions [of a comparison] cannot be drawn on purely economic grounds. Good institutions, good policies, and trust are the keys. No mechanism protects from bad policies."

Över så till hösten skuldproblem i Europa, som alltså varken beror på asymmetriska chocker eller ett ekonomiskt inoptimalt valutaområde.[3]

2. Insolventa länder som Grekland.
Vad göra med Grekland? Landet är insolvent, dvs. det saknar långsiktig förmåga att återbetala den skuld som landet dragit på sig. Grekland kommer inte att kunna betala tillbaka sina skulder; En nedskrivning blir nödvändig. Kombinationen av en växande statsskuld på över 150 procent av BNP,[4] en tillväxttakt som är negativ och en ränta på 10-årsobligationer som är 24 procent leder till denna slutsats. Därav också den konsensus som finns hos alla som begrundar skuldekvationer att Greklands lån måste skrivas ned med minst 50 procent. Den viktiga frågan idag är sålunda inte om utan hur nedskrivningen bör genomföras.

Nedskrivningen av Greklands skuld bör sålunda ske "i ordnade former". Det är mycket viktigt och bör tolkas som att nedskrivningen - förhoppningsvis - görs först vid en självvald tidpunkt när euroländerna har haft tillräcklig med tid på sig för att ordna tillvägagångssättet för att ge (1) finansiellt stöd till konkurshotade banker i EU som har stora tillgångar av grekiska statsobligationer - dvs. framför allt franska banker - och även (2) kunna ge likviditetsstöd till EU-länder, som Italien. Allt detta för att man vill motverka finansiell förlamande oro och smitta till i grunden ekonomiskt sunda banker och länder. Franska banker har sannolikt en större andel grekiska statspapper i sin ägo än andra länders banker. Därav oron för just dessa bankers ställning, men också en oro för ratinginstitutens värdering ("rating") av kärnlandet Frankrikes statsobligationer. Faller nationen Frankrike i rating eroderas en del av basen för euroländernas temporära och akuta räddningsfond, EFSF, och eurozonens räddningsaktioner blir svårare att genomföra.

Däremot finns ingen anledning att tro att Grekland skulle lämna euroområdet, än mindre EU. Grekland vill inte lämna euroområdet och kärnländerna i EU vill inte att Grekland ska sparkas ut. Debatten om att Grekland skulle lämna euron sakar politisk grund och drivkraft och bör ses som en tankelek i nationalekonomiska seminarierum och för debattörers vardagsteoretiserande.

En nedskrivning medför dock, i sin tur, att det blir mycket glest med sparare som i framtiden vill låna ut till Grekland, och i så fall gör spararna det bara till mycket höga räntor. Motsvarande situation för Argentina ledde till ett lånestopp under 8-10 år.

Den ofrånkomliga sänkningen av levnadsstandarden sker genom framtida lånestopp och högre räntor på de lån som Grekland så småningom kan börja ta upp. Samtidigt kan det kanske skapa en viss temporär politisk stabilitet i Grekland och minska det extrema trycket på landets regering och innevånare.

3. Illikvida länder.
En grekisk nedskrivning kan smitta av sig på andra länder som Irland, Portugal och Italien. Hur snabb och allvarlig smittan skulle kunna bli beror på om dessa länder till skillnad mot Grekland anses solventa - dvs. långsiktigt kan återbetala sina lån - och bara lider av bristande likviditet - betalningsförmåga på kort sikt.

Om det stora landet Italien allmänt skulle komma att bedömas som insolvent ändrar krisen karaktär och blir väsentligt allvarligare. Det är dessvärre inget omöjligt scenario med tanke på kombinationen idag med en italiensk skuld om 120 % av BNP, låg tillväxttakt om ca 1 procent och ett tvång att betala 5-6 procent i ränta.

Den ekonomiskt motiverade åtgärden för länder som enbart lider av likviditetsproblem är att de offensivt bör backas upp med likviditet från t ex ECB eller euroländernas temporära räddningsfond (EFSF). Så klarar illikvida, men solventa, länder den temporära oron på de finansiella marknaderna.

Därför pågår nu en beslutsprocess om kapacitetsökning av EFSF till 440 mdr euro - föreslagen i juli 2011 - i euroländernas olika parlament (Finland och Tyskland i slutet av september). Därutöver finns nu - efter att Italien börjat spöka - tankar på ytterligare ökning av utlåningskapaciteten till 2000 mdr euro genom att man använder resterande (av euroländerna garanterade) medel som en grundinsats för en slags försäkring - och därmed skapar en hävstångsmekanism - som kan multiplicera de medel som kan garanteras på basis av EFSF:s garantikapital.

Genast när en sådan här politik med likviditetsstöd är annonserad är dock risken uppenbar att landet ifråga tappar intresset för politiskt impopulära, men nödvändiga, reformer. Eftersom det kortsiktigt önskvärda står i motsats till det långsiktigt nödvändiga behövs ett batteri av regler som ska hålla uppe kravet på långsiktiga reformer. Beslut om nya regler för att stärka den ekonomisk-politiska styrningen har också nyligen tagits.[5]

Jag har i annat sammanhang förordat regler, som liknar dem i Sverige, om en årlig budget i balans över konjunkturcykeln, att Eurostat får ökade befogenheter och ansvar för att revidera medlemsländernas statistik, automatiska sanktioner, eller sanktioner beslutade av kommissionen mot länder som bryter mot regelverket. Viktigast - när väl krisens akuta skede är avklarat! - är dock beträffande staters upplåning att marknadens osentimentala värdering tillåts slå igenom fullt ut i räntesättningen och inte som hittills maskeras av medlemskapet i eurozonen. Av det skälet bör s.k. euroobligationer inte införas.

Här kommer vi in på frågan om väljarnas grad av solidaritet och ansvarsutkrävande. Är det rimligt att tro att väljare i ett land i eurozonen stödjer politiker och väljare i länder som tidigare inte visat sig kunna sköta sina offentliga finanser eller tillsynen av sin finansiella sektor? Är solidariteten inom euroområdet så stor? Kanske, och särskilt i Tyskland.

I Sverige har vi sett hur alla väljare/skattebetalare - genom staten - stöttat kommuner som hamnat i ekonomiska svårigheter (Haninge, m fl). Skulle t ex svenska väljare kunna gå långt beträffande ett annat land? Ja, det har de uppenbarligen redan varit beredda till vad gäller Lettland, Island och Irland, som fått stöd utan några folkliga invändningar eller problem i riksdagen.

Om man fortsätter på detta tankespår kan man hävda att begränsningen för andra länders stöd till t ex Sydeuropa beror på gammal europeisk nationalism. Det land som sannolikt har mest att vinna på att nationalismen fortsatt hålls kort är naturligtvis Tyskland, och landet har därför också alltid stöttat europasamarbetet. När krisen väl är genomlöpt kommer naturligtvis Tyskland att vara ännu starkare och mer dominerande ekonomiskt i Europa.

4. Låg BNP-tillväxt.
Det går inte att lösa Europas problem utan att BNP-tillväxten ökar. Det som komplicerar bedömningen av länder som Portugal, Italien och kanske även Irland, är att ländernas likviditetsproblem på grund av (förväntan om) låg BNP-tillväxt kan övergå till att bli ett soliditetsproblem. Därför är t ex nya rapporter om nedskrivning av BNP-prognosen i Irland och Portugal bekymmersamma.

Risken för bristande soliditet ökar naturligtvis om landets regering inte förmår annonsera och framför allt genomföra långsiktigt önskvärda reformer som ökar (den förväntade) långsiktiga tillväxten. Om det finns politisk möjlighet till sådana reformer gäller det därför att vinna tid så att de hinner beslutas och träda i kraft.

På kort sikt, bör man driva på med en konjunkturpolitisk expansionspolitik? ECB kan förväntas driva en expansiv penningpolitik förutom att agera för finansiell stabilitet i hela eurozonen. Det innebär låga räntor men även att tillhandshålla så mycket likviditet som krävs för solventa, men illikvida mottagare. Det senare är också åtaganden som gavs nyligen vid IMF:s och Världsbankens årsmöten i Washington DC av både ECB och Federal Reserve.

Många argumenterar därtill för att EU-länderna skall driva en mer expansiv keynesiansk finanspolitik för att driva upp tillväxttakten. Tanken är att öka inhemsk efterfrågan genom att låna till ökade utgifter och lägre skatter. Problemet är dock uppenbart: de länder som skulle behöva låna för att driva en keynesiansk politik kan knappast göra det eftersom skulden redan är för stor och budgetunderskotten lätt skulle öka - och inte minska. En keynesiansk politik i detta läge skulle kunna driva upp räntorna ännu mer och driva fram en tvär åtstramning, tvärt emot den ursprungliga tanken med en keynesiansk efterfrågestimulans. Med en stor skuld och ett stort budgetunderskott i bagaget kan tvärtom en politik som minskar statens utgifter och ökar statens intäkter verka expansivt genom att räntekostnaderna sjunker på grund av positiva förväntningar om en omsvängning i den offentligfinansiella situationen. Detta såg vi t ex i Sverige på 1990-talet.

Två slutsatser följer. För det första att länder som faktisk kan driva en keynesiansk politik bör göra detta. Det gäller främst Tyskland, men även i princip Sverige, och särskilt om den ekonomiska nedgången i Europa visar sig bli djupare än tidigare prognoser indikerat - vilket i dagsläget verkar troligt. Varken Tyskland eller Sverige kan räkna med att det går att nå god BNP-tillväxt om världen runt omkring faller ned i noll-tillväxt, eller negativ dito.

För det andra, de länder som inte kan driva en keynesiansk politik bör göra trovärdiga åtaganden om hur och när de reducerar sina underskott och skulder för att på så sätt öka sina chanser att komma in i en god spiral av förväntningar och tillväxt.

5. Konkursfärdiga banker.
Banker i Europa har lånat ut till de aktuella länderna, dvs. köpt deras statsobligationer. Det innebär att en nedskrivning av värdet på dessa lån dyker upp som förluster i dessa banker. Många banker lär vara nära obestånd, men vi vet inte hur många, och exakt vilka, det gäller på grund av myndigheternas orealistiskt, eller vilseledande, utformade s.k. stresstester under 2010 och 2011. Det finns beräkningar som pekar på att det idag skulle behövas ett kapitaltillskott på ca 500 mdr euro till Europas banker (F.T. 26/9 2011, s. 11). Verklighetsförankrade stresstester nu är ett krav, naturligtvis.

En större systemviktig bank som hamnar på obestånd riskerar hela det finansiella systemet i sitt land, och kanske även grannländernas. Andra banker, företag och enskilda vågar inte längre lita på att deras pengar inte försvinner i en konkurs och de drar sig då undan från finansmarknaden. Därför måste hotade banker tillföras nytt kapital så att de inte går omkull och att betalningsväsendet kan fortsätta att fungera. Annars sprider sig snabbt krisen genom företagskonkurser, leveransvägran, paniksparande, osv. till arbetsmarknaden (dvs. arbetslöshet) och människors inkomster, osv.

Det bästa är självklart om mer privat kapital tillförs den aktuella krisbanken - t ex mer pengar från nuvarande aktieägare - eller att banken köps upp av någon annan bank som tillför det nödvändiga nya kapitalet. I sista hand kan staten tvingas ta över banken, och staten får göra kapitalinsatsen. (I bästa fall kan staten efter några år sälja banken och kanske även tjäna pengar på sin räddningsaktion, som i Sveriges fall på 1990-talet.)

Men i ett land som Grekland med dess underskott och skuld har staten knappast möjlighet att kapitalisera upp några banker. I det läget - utan tillgång till privat eller inhemskt statligt kapital - måste pengarna komma utifrån, t ex euroländernas räddningsfond EFSF eller ECB.

Ibland hör man påståendet att Grekland måste "räddas" för att man skall rädda europeiska banker med stora innehav av grekiska statsobligationer. Bör euroländerna rädda nationen Grekland för att hindra att europeiska banker går omkull? Nej. Det är betydligt billigare för skattebetalarna att överta och kapitalisera upp krisbanker än hela krisländer.

6. Politiker eller centralbank driver politiken?
Till dessa problem - statsskulder, låg tillväxt och banker - måste man dessvärre idag lägga ett fjärde, nämligen splittring och politisk beslutsoförmåga i flera länder - inklusive världens största ekonomi, USA.

Svårigheten framför allt i Tyskland att snabbt och bestämt genomföra beslut har medfört att centralbanken ECB har fått ta på sig ett stort ansvar för den akuta krishanteringen. Beslut om likviditetsstöd till Italien och Spanien och likviditetsstöd med dollar till banker tas nu av ECB och inte av regeringar ansvariga inför sina parlament. Ju större dessa stödinsatser blir desto mer karaktär av traditionell finanspolitik får de, och desto mer olustigt och demokratiskt tveksamt blir det att viktiga beslut inte tas av valda organ.

På centralbankernas ledningar har sålunda lagts tunga bördor att agera rätt - inte så mycket beträffande traditionell inflationsbekämpning - som hanteringen av finansiell stabilitet, och att ta ansvar för att agera som motvikt till politisk splittring.

7. Den långa sikten - en mer koordinerad och kravfylld finanspolitik.
Samtidigt som ovanstående akuta problem tränger sig på måste även långsiktiga lösningar - dvs. nya bestämmelser - utformas för hur framtida skuld- och budgetunderskottskriser ska undvikas. Det blir kärnan i en ny mer samordnad finanspolitik inom eurozonen. Även nya bestämmelser behövs om hur länderna tillsammans ska övervaka den finansiella sektorn nationellt och gränsöverskridande, dvs. nya ramverk som både ska förhindra och lösa bankkriser. Efter en grekisk betalningsinställelse blir det även nödvändigt att utarbeta regler för staters inställda betalningar, om inte annat för att påminna investerare om risken när de lånar ut.

Problemet de närmaste månaderna är att de långsiktiga reformerna utformas utifrån institutioner och frågor som reses av den nu akuta krisen istället för att beslutsfattarna i fokus har frågan hur euroländerna i ett mer normalt ekonomiskt och politiskt jämviktsläge skulle vilja att euroländernas samarbete fungerade, och konstruerade nya regler efter det.

De nya reglerna kommer att handla om fördjupat samarbete och koordinering - i första hand mellan euroländerna - för att kunna kontrollera utvecklingen av varandras budgetsaldo och offentliga skuld, men även för att hindra riskfylld skulduppbyggnad i den privata sektorn, såsom skedde i Spanien och Irland. Det måste innebära kraftigt minskat nationellt självbestämmande att göra dumheter för alla länder som är med i eurosamarbetet.

Detta innebär dock inte att avvägningen mellan olika utgifter och mellan olika skatter i nationella budgetar blir en gemensam EU-angelägenhet. Saldot är i detta sammanhang det väsentliga för grannarna - inte dess bakomliggande sammansättning.

8. Sveriges nya problematiska utanförskap.
De nya bestämmelserna kommer att gälla främst euroländer, vilket med automatik skapar en klyfta till övriga EU-länder, som inte går lika långt i sitt ekonomisk-politiska samarbete. Det strider mot Sveriges intressen. Sverige har från det sena 40-talets trevande europeiska ekonomiska samarbete fram till euroomröstningen 2003 alltid sökt så nära ekonomiskt samarbete med övriga Europa som möjligt, men har tvekat om det politiska. Nu är utvecklingen tvärtom. Trots att Sverige har ett djupare handelspolitiskt, finansiellt och näringspolitiskt samarbete än någonsin i historien med dagens euroländer vidgas klyftan mellan dem och oss. Sverige glider allt längre bort från att sitta vid de bord där beslut tas som påverkar oss.

Den nuvarande krisen överskuggar också för tillfället de handelsvinster som finns med euron och som sannolikt kommer att stärkas ytterligare med tiden. Forskning har visat att euron har lett till ökat handelsutbyte både mellan euroländerna och mellan euroländerna och världen utanför. Denna ökade handel och inkomster har Sverige redan gått miste om.

Skälen till det ökade handelsutbytet är lätta att förstå, men storleken av de uppmätta handelsvinsterna är överraskande stora. När osäkerheten kring växelkurser försvinner, försvinner också ett betydande handelshinder. Den ekonomiska integrationen inom eurozonen kommer att bli allt starkare med tiden, och den ekonomiska kostnaden för svenska företag och svensk ekonomi av att stå utanför kommer därmed också att växa sig allt större.

Det är också värt att notera att även utan euron hade sannolikt många länder i Europa idag haft stora ekonomiska problem och konflikter sinsemellan. EU och euron ger en möjlighet att påverka länder och i etablerade former lösa sina ekonomisk-politiska problem. Det är på sikt till nytta både för Europas länder och för Sverige. Det behövs mer samarbete, inte mindre för att lösa de problem som Europa brottas med.

När krisen övergått i återhämtning kommer förhoppningsvis förutsättningarna att finnas för att Sverige kan ta det naturliga steget och ingå i eurosamarbetet.



--------------------------------------------------------------------------------

[1] Tack för värdefulla synpunkter går till Katarina Bergkvist, Klas Eklund, Harry Flam, Mats Persson och Ulrika Stuart.

[2] Se EU-kommissionens rapport "EMU at 10 - successes and challenges after ten years of Economic and Monetary Union".

[3] Det förhållandet att man i några länder kanske vill ta arbetslivet lugnare och kanske trivsammare än i t ex Tyskland innebär inte att man skapar problem för euron så länge som den lägre produktiviteten också återspeglas i en lägre inkomst och därmed frånvaro av upplåning och skulduppbyggnad.

[4] Enligt Eurostat var statsskulden vid utgången på 2010 ca 143 procent av BNP. Kommissionens prognos för 2011, som gjordes i maj i år, är att den kommer uppgå till 158 procent i slutet på 2011. Men den uppskattningen är troligen alltför optimistisk och det finns initierade bedömningar att Grekland 2011 kommer landa på en skuldnivå på 170 procent av BNP .

[5] Se Europaparlamentets beslut om den s.k. sexpacken: Se http://www.europarl.europa.eu/sv/headlines/content/20110916FCS26869/11/html/Europaparlamentet-ger-gr%C3%B6nt-ljus-till-planer-om-framtida-ekonomisk-styrning. TT:s sammanfattning 28/9 är: "Större vikt läggs vid förebyggande åtgärder. Länder kan exempelvis tvingas till korrigering redan innan de brutit mot regeln om att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP. Större fokus än i dag på att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP och att den måste bantas i viss takt. Röstningsförfarandet ändras så att EU-kommissionens rekommendationer genomförs med mer automatik. Även makroekonomiska obalanser övervakas. En resultattavla med olika indikatorer slår larm om något går i fel riktning, till exempel på fastighetsmarknaden. Stora bytesbalansöverskott kan också blinka rött. Reglerna gäller främst för euroländerna.

Fler jobb med sänkt moms på restaurang- och cateringtjänster?

”Inga jobb om ens några” var Tommy Waidelichs (S) bedömning i budgetdebatten den 20/9 av momssänkningens i restaurang och cateringbranschen inverkan på jobben. Har han rätt?

Till att börja med: Sänkt restaurangmoms leder inte nödvändigtvis till att priserna sänks, men det leder ändå till fler jobb än eljest. Det är viktigt att notera eftersom målet för momssänkningen inte är priserna utan jobben.

Avgörande för anställningsbeslut i restaurang- och cateringbranschen – precis som i alla företag – är om företagets lönsamhet ökar. Lönsamheten ökar genom sänkt moms och därmed ökar företagarens möjlighet att anställa fler. Fler potentiella jobb alltså, även i de fall priserna inte sänks. I en lågkonjunktur – som vi nu går in i – kommer det dock till del att bli fråga om att rädda existerande jobb, snarare än expandera. Den här konjunktureffekten, med en kombination av nya och räddade jobb, gör det förvisso svårare att mäta jobbeffekten av momssänkningen, som ska inkludera både räddade och nya jobb.

Lägg märke till att om företagaren inte själv skulle anställa fler på grund av momssänkningen kommer hon/han sannolikt ändå inte lägga den ökade vinsten på kistbotten utan kommer sannolikt att spendera vinstökningen på ökad efterfrågan från andra företag, vare sig de nu tillverkar livsmedel, inredningar, eller något liknande. Fler jobb alltså även i företag som levererar till restauranger och catering. Så de som ska undersöka den jobbskapande effekten av momssänkningen ska spana inte bara i denna bransch.

Det är bara i det extrema fall att momssänkningen sparas till hundra procent av alla företag och alla hushåll som momssänkningen inte skulle ha någon jobbskapande effekt.

Men om hela momssänkningen spiller över i höjda löner för de anställda? Jo, då blir det inga fler anställda i den egna firman, men de anställdas ökade efterfrågan på varor och tjänster medför ökad efterfrågan på anställda i andra delar av ekonomin, dvs fler jobb.

Man ska – dessutom – vara medveten om att pris- och jobbeffekten kommer att variera mellan olika orter beroende på den lokala konkurrensen. Med en intensiv och effektiv lokal konkurrens följer fler sänkta priser och fler jobb i just restaurang och cateringbranschen. På orter med sämre konkurrens – små orter? – kan den expansiva effekten väntas i större utsträckning ligga hos företag utanför restaurang- och cateringbranschen.

Dessa observationer kommer i tillägg till det extra värdet av att öka antalet anställda som är unga. Det arbetar ofta i restaurang- och cateringbranschen, och får sitt första jobb där.

Den här branschen karaktäriseras dessutom av mycket svartjobb. Sänkt moms bör medföra att en ökad andel av de anställda och företagen betalar skatt, och dessutom mer i skatt. Därmed skulle nettokostnaden minska för staten av den sänka momsen; en del av momssänkningen tas tillbaka i form av mer vitt restaurang- och cateringarbete.

Ja – Waidelich har fel. Det blir fler jobb, och fler än några.

STASI-agenterna i Sverige – igen om kravet på öppenhet.

Professor Birgitta Alm skriver idag på DN-debatt om ”Så jobbade Stasi med hjälp av svenska agenter”. (http://www.dn.se/debatt/sa-jobbade-stasi-med-hjalp-av-svenska-agenter). Också Expressen skriver idag – utifrån Alms bok ”Inte bara spioner …” (Carlssons) – om ett misstänkt par som ska ha arbetat för Stasi och att kvinnan sedermera bytte sida och började arbeta för det svenska kontraspionaget.

Artiklarna visar hur riktigt det var att Alm efter överklaganden gavs tillträde till arkiven år 2010 efter en lång offentlig debatt i vilken några av oss var engagerade. I debatten restes ett antal frågor och gjordes påpekanden som faktiskt alltjämt är giltiga (DN-debatt 2010-03-02 http://www.dn.se/debatt/sapo-maste-oppna-arkiven?rm=print):

På en skriftlig riksdagsfråga i augusti 2007 från riksdagsman Hans Wallmark (M) konstaterade justitieminister Beatrice Ask att Säpo fått tag i ”ett antal spridda uppgifter i samband med att Stasiarkiven öppnades i början av 90-talet. Dessa uppgifter följdes upp. Ett mindre antal namnuppgifter kunde härledas till personer som kunde identifieras. I inget fall ledde utredningarna till åtal eftersom de eventuellt brottsliga handlingar som förekommit redan var preskriberade.”

I en ny fråga i februari 2010, från mig gjordes en återkoppling till Wallmarks fråga och Asks svar då jag påpekar att felaktigt utpekade rimligtvis borde ges en möjlighet att försvara sig. Namnen på de påstådda Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som står på listan och som ännu är i livet. Inte minst om Stasiuppgifterna är oriktiga bör nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven och ge sin förklaring och sitt perspektiv. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar – till exempel föräldrar – varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn – som så mycket annat i DDR – men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.

Detta problem, dvs att inte kunna få den utpekades perspektiv, eller ge vederbörande en chans till genmäle, kvarstår alltjämt, vilket även Birgitta Alm starkt understryker i dagens DN-debattartikel. Det är orimligt om denna möjlighet nekas de misstänkta och utpekade.

Som några av oss – dvs riksdagsmännen Hans Wallmark (M), Carl B Hamilton (FP), Mats Johansson (M), Rolf K Nilsson (M) – skrev i DN redan 2010:
Och i grunden finns det åtminstone fyra goda skäl till fullständig öppenhet:

1). Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner.

2). Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang i fall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse, utpressning eller annat bakom agerandet.

3). Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse.

4). Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.

Stå utanför eurosamarbetet skadar Sverige. Av Jan Björklund med flera av oss.

(En något komprimerad version av artikel i Svenska Dagbladet den 8 september 2011 kl 17:07.)

SKULDKRISEN De politiska spelreglerna för euroländerna måste stramas åt. Vad Europa ­behöver nu är mer av gemensam finanspolitik, inte mindre. Successivt ökar därför också priset för Sverige att stå utanför, skriver folkpartitopparna Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt.

Socialdemokraterna förefaller vända det europeiska samarbetet ryggen. Partiets ekonomiska talesperson Tommy Waidelich har gjort klart att ett svenskt deltagande i den mest centrala delen av det europeiska samarbetet – euron – är uteslutet under överskådlig tid. [Partiledaren Håkan Juholt har sedermera preciserat detta till tidigast 2018, som om det vore en fråga om vad klockan är]. S-omsvängningen står inte bara i strid med långsiktiga svenska intressen, det är också ett brott mot partiets linje i europafrågan sedan Ingvar Carlssons tid som partiledare.


Det går nämligen inte att komma ifrån att euron numera är kärnan i det europeiska samarbetet. Utan den reduceras ekonomiska samarbetet till ett frihandelsområde, mindre långtgående och mindre betydelsefullt än den politiska union som med en gemensam valuta möter globaliseringens utmaningar.


Skulle svenska socialdemokraters attityd spridas till fler länder i Europa går vi en dyster framtid till mötes. Effekterna på sammanhållning, handel, välstånd och demokrati inom unionen skulle bli dramatiska. Misslyckas det europeiska samarbetet att möta de utmaningar som vår världsdel står inför får vi inte bara instabilitet och en sämre välståndsutveckling. Vi riskerar också att få se andra politiska aktörer, med en svag förankring i grundläggande liberala värderingar, vinna terräng på bekostnad av de som i dag leder Europa.


Vår kontinent befinner sig i en djup skuldkris. Bara genom tät samverkan inom EU kan vi lägga en bättre framtida grund för stabil och långsiktig ekonomisk utveckling. Det kräver att EU-länderna betalar av på skulderna, reformerar arbetsmarknaden, gör det mer lönsamt att jobba och satsar mer på högre utbildning och forskning. Den inre marknaden måste fortsätta utvecklas.


Konstruktionen kring euron har inte varit fel, men dessvärre har flera länder tillåtit sig att bryta mot regelverket. Det har straffat och därmed har den politiska kontrollen tappat kraft. En given slutsats av skuldkrisen är att förutom de sanktioner mot länder med oreda i finanserna som räntemarknaden osentimentalt och skarpt ska dela ut, så behöver stramare politiska spelregler sättas upp och följas av alla länder.


Men kraven måste skärpas och konsekvenserna bli mer kännbara för ett land som bryter mot gemensamma regelverk. Vi ser framför oss ett antal åtgärder för att på lång sikt skapa stabilitet i det europeiska ekonomiska samarbetet.


Budget i balans över konjunkturcykeln bör lagregleras i euroländer på liknande sätt som i Sverige. Behovet av korrekt statistik behöver mötas genom att Eurostat får mer muskler.


Länder som bryter mot stabilitetspakten bör möta sanktioner. Det är också rimligt att sanktioner mot den som bryter mot reglerna verkställs automatiskt och att ansvaret för sanktionerna ligger på EU-kommissionen.


Till detta kommer att lån från ESM (den nya permanenta stabilitetsmekanismen) kombineras med krav på motprestationer i form av strukturreformer. Kommissionens granskning av och inflytande över medlemsländernas budget- och reformstrategier behöver skärpas och de rekommendationer som ges följas upp noggrant.


Däremot är euroobligationer fel väg att gå. Sådana skulle leda till att ett lands statsskuld blir ett gemensamt ansvar för eurozonen. Konsekvensen är bland annat högre räntor för skötsamma länder och minskade incitament för reformer i länder med ekonomiska problem.


Detta är i allra högsta grad frågan om mer av gemensam finanspolitik [i form av gemensam kontroll av länders skulder, upplåningsbehov och budgetunderskott. Däremot inte budgetens innehåll, t ex om man satsar på arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar eller försvar].

Det innebär också att euroländerna blir mer integrerade och får en ökad tyngd i unionen. Länder som vänder sig bort från samarbete och som inte deltar i euron kommer att förlora inflytande. Sverige bör därför delta mer aktivt i det europeiska samarbetet.


Ett första steg vore ett svenskt medlemskap i europluspakten, där 23 länder ingår och som syftar till att stärka samordningen av den ekonomiska politiken. Inom ramen för pakten åtar sig varje land att vidta åtgärder för att främja konkurrenskraft, sysselsättning och sunda statsfinanser. Sverige bör också säga ja till det fortsatta arbetet med en gemensam europeisk bolagsskattebas.


När EU stramat upp det finanspolitiska regelverket är ett medlemskap för Sverige i den gemensamma valutan naturligt. För att kunna ta tillvara våra egenintressen ska vi vara med vid de bord där beslut tas som påverkar vårt land.


Socialdemokraterna väljer den motsatta vägen – nej till eurosamarbetet. I bästa fall är Waidelichs euroutspel ett utslag av populism i det akuta stämningsläget. I så fall kanske Socialdemokraterna svänger tillbaka när skuldkrisen är över. I sämsta fall har partiet långsiktigt skaffat sig en mer europakritisk hållning. Det vore mycket allvarligt för Sverige.

Europa kommer genom tuffa åtgärder att ta sig genom krisen. Det sker i detta nu genom åtaganden om skattehöjningar och utgiftsminskningar, mer samarbete och mer av gemensam finanspolitik. Successivt ökar därför priset för Sverige att stå utanför. Folkpartiet värnar Sveriges inflytande i Europa. Vårt land bör tillhöra Europas kärna och där driva frågor som är viktiga för vårt land och vår kontinent.


JAN BJÖRKLUND (FP) vice statsminister

BIRGITTA OHLSSON (FP) europaminister

CARL B HAMILTON ekonomiskpolitisk talesman (FP)

OLLE SCHMIDT europaparlamentariker (FP)