Nu summeras i media den första hösten med den nya riksdagen. Medias fokus ligger naturligt nog på det som gått snett för minoritetsregeringen (främst tre voteringar). Låt mig som en motvikt till det negativa erbjuda följande från riksdagens EU-nämnd.
Vi har nyss haft höstens sista EU-nämnd. Facit är att varenda en av alla punkter på alla dagordningar – och det rör sig om flera hundra -- har gått Alliansens väg. Ingen enda dagordningspunkt har förlorats i någon av alla dessa voteringar, även om första sammanträdet blev rörigt och delvis fick tas om efter några dagar.
En viktig förklaring är att fackutskotten i större utsträckning tagit på sig -- och i vissa fall mjukt påtvingats -- ta ett större ansvar för formella "överläggningar" med regeringen i EU-frågor. Det har därmed de facto införts ökad förkokning i fackutskotten av EU-ärendena. Den linjen kan och bör utvecklas vidare, och så småningom konfirmeras i text.
Socialdemokraterna har under hösten successivt blivit mera som förr och har frigjort sig från EU-negativ samordning med V och MP -- utom i arbetsmarknads- och "Laval"-typ frågor.
SD är mycket starkt emot allt som innebär överstatlighet (utom i fråga om bevakningen vid EU:s yttre gränser!) och nya EU-medlemmar (utom Island!).
Ordinarie EUN-ledamöterna Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP) – partiledarkandidaterna! – drar mycket jämt, och har betydligt mera gemensamt med varandra än med S i EU-frågor. Det gäller även andra partiföreträdare för V och MP.
God Jul!
onsdag 22 december 2010
torsdag 16 december 2010
Montera inte ned alkoholpolitiken!
(Artikel tillsammans med Johan Gernandt (M), advokat och ordförande i riksbanksfullmäktige publicerad i Svenska Dagbladet den 16 december 2010.)
GÅRDSFÖRSÄLJNING Den utredning om gårdsförsäljning som presenteras idag är en radikal förändring när det gäller svensk social- och alkoholpolitik. Vi vill slå vakt om Systembolagets monopol, skriver Carl B Hamilton (FP) och Johan Gernandt (M).
den utredning som i dag publiceras föreslås - enligt medieläckor - att försäljning ska tillåtas av vin, sprit och öl genom privata butiker på bland annat vinproducerande gårdar, så kallad gårdsförsäljning.
Förslaget är att man ersätter utredningsdirektivens tanke på turistorienterad gårdsförsäljning med inrättandet av alkoholbutiker utan koppling till vare sig gård, egentillverkning eller begränsning till enbart svensktillverkade produkter. Termen gårdsförsäljning är sålunda vilseledande. Butikerna ska - i motsats till Systembolaget - styras av butiksinnehavarens prissättning och lönsamhetsintresse. De kan lokaliseras till alla stadskärnor och tätorter.
Alla typer av alkohol från EU-länder ska få säljas under ett antal juridiskt komplicerade regler och skruvade anpassningar till EU:s konkurrensrätt. Bland annat ska butikerna för inträde ta ut en av kommunen bestämd och kontrollerad inträdesavgift för en obligatorisk upplevelsetjänst. En butik får sälja max 1 liter sprit, 3 liter vin eller 5 liter starköl vid varje "besökstillfälle". Men hur skall detta kunna kontrolleras, särskilt om besökstillfällena ligger direkt eller nära efter varandra i tiden? Maxgränsen för butikens årsförsäljning kan sannolikt kringgås exempelvis genom att någon annan öppnar ny butik på samma ställe.
Förslaget öppnar sålunda för en ny privat försäljningskanal i kombination med ett nytt slags kineseri kring alkoholförsäljning som inte står motbokstidens regeldjungel efter.
Är det verkligen försvarbart för att tillfredsställa producent- intresset hos idag maximalt 50 inhemska vinodlare och sprit- tillverkare att lägga om svensk alkoholpolitik på detta radikala sätt? Eller för att behålla acceptansen för den befintliga alkoholpolitiken?
Det är för oss angeläget att påminna om Systembolagets i dag dubbla uppgift. Att den innehåller ett dilemma, och en frihets- inskränkning för några medborgare, är uppenbart för var och en. Det är dock inte något argument i sig. Både som privatpersoner, företag och stat får man framleva livet med många avvägningar och målkonflikter.
Systembolaget ska verka för att vuxna, nyktra kunder ges bästa möjliga service och att produkterna håller hög kvalitet inom respektive prisklass. Systembolaget har samtidigt till uppgift att begränsa alkoholens skadeverkningar. Fokus ligger i dag på att bromsa unga människors konsumtion. Medlet för detta är upplysningsarbete riktad till ungdomar samt en strikt och allt mer träffsäker tillämpning av ålders- kontroller.
Är då ett avskaffande av Systembolagets monopol av sådant värde för konsumenterna att det uppväger nackdelen av ökat drickande? Vi menar att så inte är fallet.
Tidigare i år publicerades den så kallade Holder-rapporten. Bland författarna ingår, förutom professor Holder, åtta vetenskapsmän inriktade på bland annat alkoholforskning. Rapporten redovisar kraftiga konsekvenser av monopolets avskaffande vid en privatisering av detaljhandeln med alkoholdrycker. Gruppen beräknar att ökningen i konsumtionen skulle bli cirka 17 procent för det fall försäljningen skulle begränsas till specialbutiker för alkoholförsäljning, och med 37 procent om all försäljning av alkoholdrycker sker i daglig- varuhandeln.
Monopolet måste - enligt vår mening - sägas ha varit framgångsrikt. Alkoholkonsumtionen i Sverige är numera lägst bland länderna i EU. Enligt de undersökningar som Sifo gjort på Systembolagets uppdrag sedan 2001 är svenska folkets stöd för alkoholmonopolet starkt. År 2009 svarade cirka 66 procent ja på frågan om Systembolaget ska behålla sin ensamrätt på försäljning av starköl, vin och sprit. Det är en ökning med 17 procent- enheter sedan mätningarna började. Mätningarna under 2010 bekräftar detta starka stöd.
Det är lätt att raljera om man är okänslig eller obetänksam inför det elände som alkoholmissbruk medför i Sverige, likväl som i andra länder. Vi måste bedriva en ansvarsfull socialpolitik som bland annat tar hand om människor - särskilt unga - som hamnar i missbruksproblem eller är på väg in i sådana. Vi måste även betänka situationen för de kvinnor och barn som lever med missbrukare. De som är måna om att minska mäns våld mot kvinnor - ett av alliansregeringen särskilt uppmärksammat problem - kan inte blunda för det faktum att ungefär hälften av all kvinnomisshandel i nära relationer sker av män som är berusade.
Vi två som sedan några år sitter i Systembolagets styrelse vill slå vakt om strikta ålderskontroller, frånvaron av vinstmaximeringsintresse i alkoholförsäljning, och detaljhandelsmonopolet. Vi menar att detta är helt centrala delar i en ansvarstagande social- och alkoholpolitik.
JOHAN GERNANDT (M) advokat och ordförande i riksbanksfullmäktige
CARL B HAMILTON (FP) riksdagsman och ordförande i riksdagens EU-nämnd
GÅRDSFÖRSÄLJNING Den utredning om gårdsförsäljning som presenteras idag är en radikal förändring när det gäller svensk social- och alkoholpolitik. Vi vill slå vakt om Systembolagets monopol, skriver Carl B Hamilton (FP) och Johan Gernandt (M).
den utredning som i dag publiceras föreslås - enligt medieläckor - att försäljning ska tillåtas av vin, sprit och öl genom privata butiker på bland annat vinproducerande gårdar, så kallad gårdsförsäljning.
Förslaget är att man ersätter utredningsdirektivens tanke på turistorienterad gårdsförsäljning med inrättandet av alkoholbutiker utan koppling till vare sig gård, egentillverkning eller begränsning till enbart svensktillverkade produkter. Termen gårdsförsäljning är sålunda vilseledande. Butikerna ska - i motsats till Systembolaget - styras av butiksinnehavarens prissättning och lönsamhetsintresse. De kan lokaliseras till alla stadskärnor och tätorter.
Alla typer av alkohol från EU-länder ska få säljas under ett antal juridiskt komplicerade regler och skruvade anpassningar till EU:s konkurrensrätt. Bland annat ska butikerna för inträde ta ut en av kommunen bestämd och kontrollerad inträdesavgift för en obligatorisk upplevelsetjänst. En butik får sälja max 1 liter sprit, 3 liter vin eller 5 liter starköl vid varje "besökstillfälle". Men hur skall detta kunna kontrolleras, särskilt om besökstillfällena ligger direkt eller nära efter varandra i tiden? Maxgränsen för butikens årsförsäljning kan sannolikt kringgås exempelvis genom att någon annan öppnar ny butik på samma ställe.
Förslaget öppnar sålunda för en ny privat försäljningskanal i kombination med ett nytt slags kineseri kring alkoholförsäljning som inte står motbokstidens regeldjungel efter.
Är det verkligen försvarbart för att tillfredsställa producent- intresset hos idag maximalt 50 inhemska vinodlare och sprit- tillverkare att lägga om svensk alkoholpolitik på detta radikala sätt? Eller för att behålla acceptansen för den befintliga alkoholpolitiken?
Det är för oss angeläget att påminna om Systembolagets i dag dubbla uppgift. Att den innehåller ett dilemma, och en frihets- inskränkning för några medborgare, är uppenbart för var och en. Det är dock inte något argument i sig. Både som privatpersoner, företag och stat får man framleva livet med många avvägningar och målkonflikter.
Systembolaget ska verka för att vuxna, nyktra kunder ges bästa möjliga service och att produkterna håller hög kvalitet inom respektive prisklass. Systembolaget har samtidigt till uppgift att begränsa alkoholens skadeverkningar. Fokus ligger i dag på att bromsa unga människors konsumtion. Medlet för detta är upplysningsarbete riktad till ungdomar samt en strikt och allt mer träffsäker tillämpning av ålders- kontroller.
Är då ett avskaffande av Systembolagets monopol av sådant värde för konsumenterna att det uppväger nackdelen av ökat drickande? Vi menar att så inte är fallet.
Tidigare i år publicerades den så kallade Holder-rapporten. Bland författarna ingår, förutom professor Holder, åtta vetenskapsmän inriktade på bland annat alkoholforskning. Rapporten redovisar kraftiga konsekvenser av monopolets avskaffande vid en privatisering av detaljhandeln med alkoholdrycker. Gruppen beräknar att ökningen i konsumtionen skulle bli cirka 17 procent för det fall försäljningen skulle begränsas till specialbutiker för alkoholförsäljning, och med 37 procent om all försäljning av alkoholdrycker sker i daglig- varuhandeln.
Monopolet måste - enligt vår mening - sägas ha varit framgångsrikt. Alkoholkonsumtionen i Sverige är numera lägst bland länderna i EU. Enligt de undersökningar som Sifo gjort på Systembolagets uppdrag sedan 2001 är svenska folkets stöd för alkoholmonopolet starkt. År 2009 svarade cirka 66 procent ja på frågan om Systembolaget ska behålla sin ensamrätt på försäljning av starköl, vin och sprit. Det är en ökning med 17 procent- enheter sedan mätningarna började. Mätningarna under 2010 bekräftar detta starka stöd.
Det är lätt att raljera om man är okänslig eller obetänksam inför det elände som alkoholmissbruk medför i Sverige, likväl som i andra länder. Vi måste bedriva en ansvarsfull socialpolitik som bland annat tar hand om människor - särskilt unga - som hamnar i missbruksproblem eller är på väg in i sådana. Vi måste även betänka situationen för de kvinnor och barn som lever med missbrukare. De som är måna om att minska mäns våld mot kvinnor - ett av alliansregeringen särskilt uppmärksammat problem - kan inte blunda för det faktum att ungefär hälften av all kvinnomisshandel i nära relationer sker av män som är berusade.
Vi två som sedan några år sitter i Systembolagets styrelse vill slå vakt om strikta ålderskontroller, frånvaron av vinstmaximeringsintresse i alkoholförsäljning, och detaljhandelsmonopolet. Vi menar att detta är helt centrala delar i en ansvarstagande social- och alkoholpolitik.
JOHAN GERNANDT (M) advokat och ordförande i riksbanksfullmäktige
CARL B HAMILTON (FP) riksdagsman och ordförande i riksdagens EU-nämnd
onsdag 8 december 2010
Revalveringshotet, euron och tillväxten
Europa uppvisar idag en närmast bisarrt tudelad bild och utveckling på det ekonomiska området:
I länder som Tyskland, Polen, Österrike – för att inte tala om vårt eget land – växer snabbt produktion och sysselsättning.
Aldrig tidigare i det återförenade Tysklands historia har BNP-tillväxten varit så hög som andra kvartalet 2010 – 9½ procent. Tredje kvartalet i år producerade Tyskland hela 4 procent mer än ett år tidigare. För Österrike var siffran 3,6 procent, Polen 5,3 och Sverige hade en asiatisk tillväxttakt på nära sju procent. Franska, tyska och brittiska indexar visar på starka ökningar i orderingång och jobb.
Detta är naturligtvis mycket en återhämtning efter krisen, och är inte några långsiktigt hållbara tillväxttal. De flesta länder i Europa har ännu inte återhämtat sig, och har ännu inte nått tillbaka till den inkomstnivå som de låg på innan krisen bröt ut 2008.
Mot denna starka utveckling av den reala ekonomin i viktiga länder finns dock den lika sanna bilden av ett Europa som stapplar från möte till möte med sina finansministrar och – kanske – från en finansiell kris till nästa: Grekland, Irland, Portugal, Ungern, osv.
Hur kan bilden vara så bisarrt tudelad? Ja en enkel förklaring är att dessa krisekonomier trots allt är små och tillsammans utgör bara drygt 6 procent av EU:s BNP.
Så frågan är: kan även små tuvor stjälpa det stora europeiska lasset?
Även om man lägger till Spanien förefaller det faktiskt osannolikt. Om det inte vore för den samtidigt bräckliga utvecklingen i USA.
För bara två år sedan när Barack Obama vann presidentvalet gick han likt Jesus på vattnet hos väljare och media. Framtidstro, ”Hope och Change!” hördes överallt. Nu går Barack Obama inte längre på vattnet, utan sitter fast i ett träsk av underskott, bankkris och hög arbetslöshet.
Lärdomen av Obamas situation är tänkvärd. Utvecklingen i USA visar vilken fundamental förutsättning en välskött ekonomi är för möjligheten att förverkliga visioner, drömmar och förhoppningar.
Det räcker inte med hopp om förändringar – de måste finansieras också.
Är de europeiska krisländernas problem eurons fel?
Några vill hävda att krisen i Grekland och på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar.
Man kan lätt konstatera att detta är fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och i mångt och mycket lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999.
Man kan sedan vända blicken västerut och konstatera att det inte går att skylla på euron i fallet Storbritannien. Landet har aldrig varit i närheten av euron men är icke desto mindre illa ute med djup bankkris och stora budgetunderskott.
Förklaringen är att finska politiker – med euron som valuta – dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.
De brittiska politikerna – utan euron som valuta – släppte däremot fram budgetförsvagningar och kreditexpansion som bäddade för bankkris. Regeringen kunde inte hantera krisen när den kom, och landet dignar nu under stora skuld- och underskottsproblem. Utan euron, märk väl.
Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik blir det ekonomisk kris oberoende av valutasystem.
På Irland släppte regeringarna fram en överhettning på fastighetsmarknaden och en låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte förrän det var alldeles för sent med nödvändiga nationella motåtgärder.
Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en spekulativ bubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte heller i Frankfurt, utan enbart i Dublin.
Grekland hade – och har – statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som grundproblem – inte att räntan varit några procentenheter för låg.
Att tro att de grundläggande bristerna i Grekland och Irlands inhemska politik inte skulle ha funnits om länderna behållit sina nationella valutor sedan 1999 är faktiskt osannolikt naivt.
Glöm inte att Västeuropa alltsedan 1960-talet har sökt att hantera de negativa externa effekterna av varandras ekonomiska politik – som konkurrensdevalveringar och protektionism – genom olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.)
Det finns återkommande och djupt liggande skäl till samarbetet på valutaområdet, och de skälen skulle inte försvinna om euron inte fanns.
För Sverige som ett litet starkt utrikeshandelsberoende land har alltid risken för protektionism i Europa varit det allra värsta hotet mot vår ekonomi. Glöm inte att valutasamarbetet stävjar detta hot mot vårt land!
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar vi de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär gemensam makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler, osv.
Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.
Så över till en annan aspekt av valutafrågan: Vad har Sverige gemensamt med Kina och Tyskland?
Jo, ett långvarigt och ganska stort bytesbalansöverskott. Det är faktiskt bara vår litenhet som skyddar oss mot samma slags kritik som regelmässigt drabbar Tyskland och Kina, med avsändare i främst USA och Frankrike.
Bytesbalansöverskottet innebär att människor och företag i Sverige har ett betydande sparande som varje år som sänds utomlands, där en stor del investeras. Överskottet är ca 6 procent av BNP.
Man behöver inte vara osund nationalist för att tycka att det vore bättre om investeringarna gjordes i Sverige. En klassisk förklaring till budgetöverskottet är att det finns för få bra investeringsprojekt i Sverige. Om det är hela förklaringen vet vi faktiskt inte.
Det finns en riskfylld aspekt av vårt bytesbalansöverskott. Och risken förstärks av Sveriges höga trovärdighet med starka offentliga finanser. Problemet är alltså att vår flytande krona sticker iväg och revalveras, dvs. ökar i värde jämfört med dollar och euron.
Hittills har kronan skuggat euron, men både med tanke på den knackiga ekonomin i USA, och den finansiella oron i övriga Europa kan kronans vanemässiga band till euron komma att klippas av.
Vi som nation – och litet valutaområde – bör alltså vara beredda på att kronan kan komma att skrivas upp med 10-20 procent mot dollarn och euron. Då pressas inflationen ned, räntorna behöver inte höjas som nu planeras, exportföretagen får prispress och kärvare villkor, medan importörerna och konsumenterna får glädja sig åt lägre importpriser.
Vi har en skvalpvaluta. Ibland skvalpar den ned, men den kan också skvalpa upp rejält, märk väl. Hade Sverige varit med i eurosamarbetet hade det inte skvalpat alls mot övriga Europa!
I länder som Tyskland, Polen, Österrike – för att inte tala om vårt eget land – växer snabbt produktion och sysselsättning.
Aldrig tidigare i det återförenade Tysklands historia har BNP-tillväxten varit så hög som andra kvartalet 2010 – 9½ procent. Tredje kvartalet i år producerade Tyskland hela 4 procent mer än ett år tidigare. För Österrike var siffran 3,6 procent, Polen 5,3 och Sverige hade en asiatisk tillväxttakt på nära sju procent. Franska, tyska och brittiska indexar visar på starka ökningar i orderingång och jobb.
Detta är naturligtvis mycket en återhämtning efter krisen, och är inte några långsiktigt hållbara tillväxttal. De flesta länder i Europa har ännu inte återhämtat sig, och har ännu inte nått tillbaka till den inkomstnivå som de låg på innan krisen bröt ut 2008.
Mot denna starka utveckling av den reala ekonomin i viktiga länder finns dock den lika sanna bilden av ett Europa som stapplar från möte till möte med sina finansministrar och – kanske – från en finansiell kris till nästa: Grekland, Irland, Portugal, Ungern, osv.
Hur kan bilden vara så bisarrt tudelad? Ja en enkel förklaring är att dessa krisekonomier trots allt är små och tillsammans utgör bara drygt 6 procent av EU:s BNP.
Så frågan är: kan även små tuvor stjälpa det stora europeiska lasset?
Även om man lägger till Spanien förefaller det faktiskt osannolikt. Om det inte vore för den samtidigt bräckliga utvecklingen i USA.
För bara två år sedan när Barack Obama vann presidentvalet gick han likt Jesus på vattnet hos väljare och media. Framtidstro, ”Hope och Change!” hördes överallt. Nu går Barack Obama inte längre på vattnet, utan sitter fast i ett träsk av underskott, bankkris och hög arbetslöshet.
Lärdomen av Obamas situation är tänkvärd. Utvecklingen i USA visar vilken fundamental förutsättning en välskött ekonomi är för möjligheten att förverkliga visioner, drömmar och förhoppningar.
Det räcker inte med hopp om förändringar – de måste finansieras också.
Är de europeiska krisländernas problem eurons fel?
Några vill hävda att krisen i Grekland och på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar.
Man kan lätt konstatera att detta är fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och i mångt och mycket lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999.
Man kan sedan vända blicken västerut och konstatera att det inte går att skylla på euron i fallet Storbritannien. Landet har aldrig varit i närheten av euron men är icke desto mindre illa ute med djup bankkris och stora budgetunderskott.
Förklaringen är att finska politiker – med euron som valuta – dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.
De brittiska politikerna – utan euron som valuta – släppte däremot fram budgetförsvagningar och kreditexpansion som bäddade för bankkris. Regeringen kunde inte hantera krisen när den kom, och landet dignar nu under stora skuld- och underskottsproblem. Utan euron, märk väl.
Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik blir det ekonomisk kris oberoende av valutasystem.
På Irland släppte regeringarna fram en överhettning på fastighetsmarknaden och en låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte förrän det var alldeles för sent med nödvändiga nationella motåtgärder.
Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en spekulativ bubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte heller i Frankfurt, utan enbart i Dublin.
Grekland hade – och har – statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som grundproblem – inte att räntan varit några procentenheter för låg.
Att tro att de grundläggande bristerna i Grekland och Irlands inhemska politik inte skulle ha funnits om länderna behållit sina nationella valutor sedan 1999 är faktiskt osannolikt naivt.
Glöm inte att Västeuropa alltsedan 1960-talet har sökt att hantera de negativa externa effekterna av varandras ekonomiska politik – som konkurrensdevalveringar och protektionism – genom olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.)
Det finns återkommande och djupt liggande skäl till samarbetet på valutaområdet, och de skälen skulle inte försvinna om euron inte fanns.
För Sverige som ett litet starkt utrikeshandelsberoende land har alltid risken för protektionism i Europa varit det allra värsta hotet mot vår ekonomi. Glöm inte att valutasamarbetet stävjar detta hot mot vårt land!
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar vi de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär gemensam makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler, osv.
Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.
Så över till en annan aspekt av valutafrågan: Vad har Sverige gemensamt med Kina och Tyskland?
Jo, ett långvarigt och ganska stort bytesbalansöverskott. Det är faktiskt bara vår litenhet som skyddar oss mot samma slags kritik som regelmässigt drabbar Tyskland och Kina, med avsändare i främst USA och Frankrike.
Bytesbalansöverskottet innebär att människor och företag i Sverige har ett betydande sparande som varje år som sänds utomlands, där en stor del investeras. Överskottet är ca 6 procent av BNP.
Man behöver inte vara osund nationalist för att tycka att det vore bättre om investeringarna gjordes i Sverige. En klassisk förklaring till budgetöverskottet är att det finns för få bra investeringsprojekt i Sverige. Om det är hela förklaringen vet vi faktiskt inte.
Det finns en riskfylld aspekt av vårt bytesbalansöverskott. Och risken förstärks av Sveriges höga trovärdighet med starka offentliga finanser. Problemet är alltså att vår flytande krona sticker iväg och revalveras, dvs. ökar i värde jämfört med dollar och euron.
Hittills har kronan skuggat euron, men både med tanke på den knackiga ekonomin i USA, och den finansiella oron i övriga Europa kan kronans vanemässiga band till euron komma att klippas av.
Vi som nation – och litet valutaområde – bör alltså vara beredda på att kronan kan komma att skrivas upp med 10-20 procent mot dollarn och euron. Då pressas inflationen ned, räntorna behöver inte höjas som nu planeras, exportföretagen får prispress och kärvare villkor, medan importörerna och konsumenterna får glädja sig åt lägre importpriser.
Vi har en skvalpvaluta. Ibland skvalpar den ned, men den kan också skvalpa upp rejält, märk väl. Hade Sverige varit med i eurosamarbetet hade det inte skvalpat alls mot övriga Europa!
tisdag 30 november 2010
Ekonomiprofessor: Irlands och Greklands kriser beror inte på euron
De pågående kriserna i euroländerna har fått euroskeptikerna att vakna till liv. Men det finns inga enkla samband mellan den gemensamma valutan och problemen, skriver professorn i nationalekonomi Mats Persson (Dagens Industri den 30/11 2010).
Greklands- och Irlandskriserna (och de Portugal- och Spanienkriser som ¬lurar bakom hörnet) har väckt starka känslor bland dem som ogillar europeiskt samarbete. De säger: ”Kriserna visar att en gemensam valuta inte fungerar. Därför bör eurosamarbetet upphöra!” Det ¬påståendet kan emellertid ifrågasättas.
För Greklands del vet vi att landet har förfalskat sina nationalräkenskaper. Skulle Grekland inte ha förfalskat räkenskaperna om man hade stått utanför valutaunionen?
Det är svårt att säga, men troligen skulle räntan på grekiska statsobligationer, denominerade i drachmer, ha blivit ganska hög om låntagarna hade vetat vilken oordning statsfinanserna egentligen befann sig i. Och därför kanske den grekiska regeringen hade frestats att mörka det verkliga förhållandet, även om den hade haft kvar den egna valutan.
När så bubblan brast, och de verkliga siffrorna upptäcktes – skulle då Grekland ha kunnat klara sig lättare om landet hade haft en egen valuta?
Många debattörer tycks tro att Grekland då skulle ha kunnat devalvera och inflatera bort statsskulden i en handvändning, och så skulle alla problem vara lösta. Men så enkelt är det inte.
Om de personer som köper grekiska statsobligationer tror att det skulle finnas den minsta risk att Grekland skulle hitta på att inflatera bort sin statsskuld – ja, då skulle landet få välja mellan två alternativ.
Det ena är att låna pengar i inhemsk valuta, men då skulle långivarna kräva kompensation för inflationsrisken i form av en riskpremie på räntan. Greklands låneränta skulle då ha blivit kanske 30 eller 40 procent, och det hade knappast varit hållbart i längden. Då skulle landet frestas ännu mer att ¬inflatera bort skulden, och så skulle räntan ha blivit ännu högre för att kompensera för denna risk – allt i en ond spiral.
Det andra alternativet skulle ha varit att ingen ville låna ut pengar mot obligationer denominerade i grekiska drachmer. I stället skulle landet ha fått låna enbart i dollar eller i euro, och då är landet i exakt samma situation som i dag: det kan inte inflatera bort sin statsskuld. Så att påstå att en egen ¬valuta skulle ha kunnat ¬lösa Greklands problem stämmer inte.
Och Irland – beror landets problem på euron? En del debattörer påstår det. De säger, att om Irland hade stått utanför eurosamarbetet skulle landet ha kunna kyla av sin ekonomi genom att höja räntan under överhettningen 2006-2007, och då skulle inte kraschen ha blivit så stor när bubblan sprack.
Men Irland hade en mängd möjligheter att kyla av sin ekonomi under överhettningen 2006–2007, även om man inte förfogade över just räntevapnet. Det var bara viljan som saknades.
En alltför expansiv byggsektor 2006-2007 var den främsta drivkraften bakom bubblan – och om landet hade velat bromsa upp byggandet ¬hade det kunnat höja momsen, eller ¬införa en investeringsavgift på byggandet.
Och om man hade velat dämpa investeringarna i allmänhet hade man kunnat bromsa bankernas kreditgivning. Den irländska regeringen gjorde inget av detta. Därför är det knappast troligt att den skulle ha använt räntevapnet heller, även om den hade kunnat.
I själva verket är den irländska ¬krisen väldigt lik den isländska krisen – och det torde vara svårt att skylla den senare på euron, eftersom Island inte är med. Liksom den irländska regeringen var den isländska regeringen i högsta grad medskyldig till att bubblan tilläts växa, och det hade ingenting att göra med huruvida landet hade ¬euro som valuta eller inte.
I båda länderna fanns en hel uppsättning ekonomisk-politiska instrument som man inte brydde sig om att använda. Resultatet blev att bubblorna växte – och regeringarna hjälpte till att blåsa upp dem.
Varken i fallet Grekland eller i fallet Irland finns det ekonomiska argument för att krisen skulle bero på eurosamarbetet. Kriserna beror på oförmåga att kontrollera statsfinanserna (Grekland) och en fastighetsbubbla som fick växa tills den brast (Irland), och båda dessa fenomen skulle ha uppstått även om de två länderna hade haft egna valutor.
I fallet Irland är det möjligt att bubblan skulle ha blivit värre om landet hade kunnat starta en egen inflation.
Det uppstår naturligtvis problem om länder ska ha en gemensam valuta. Och man kan möjligen säga att Sverige tjänade på att ha en egen valuta under krisen 2008–2009. Men de speciella problem som drabbat Grekland och Irland kan inte skyllas på euron.
Mats Persson, professor i nationalekonomi, Stockholms universitet
Greklands- och Irlandskriserna (och de Portugal- och Spanienkriser som ¬lurar bakom hörnet) har väckt starka känslor bland dem som ogillar europeiskt samarbete. De säger: ”Kriserna visar att en gemensam valuta inte fungerar. Därför bör eurosamarbetet upphöra!” Det ¬påståendet kan emellertid ifrågasättas.
För Greklands del vet vi att landet har förfalskat sina nationalräkenskaper. Skulle Grekland inte ha förfalskat räkenskaperna om man hade stått utanför valutaunionen?
Det är svårt att säga, men troligen skulle räntan på grekiska statsobligationer, denominerade i drachmer, ha blivit ganska hög om låntagarna hade vetat vilken oordning statsfinanserna egentligen befann sig i. Och därför kanske den grekiska regeringen hade frestats att mörka det verkliga förhållandet, även om den hade haft kvar den egna valutan.
När så bubblan brast, och de verkliga siffrorna upptäcktes – skulle då Grekland ha kunnat klara sig lättare om landet hade haft en egen valuta?
Många debattörer tycks tro att Grekland då skulle ha kunnat devalvera och inflatera bort statsskulden i en handvändning, och så skulle alla problem vara lösta. Men så enkelt är det inte.
Om de personer som köper grekiska statsobligationer tror att det skulle finnas den minsta risk att Grekland skulle hitta på att inflatera bort sin statsskuld – ja, då skulle landet få välja mellan två alternativ.
Det ena är att låna pengar i inhemsk valuta, men då skulle långivarna kräva kompensation för inflationsrisken i form av en riskpremie på räntan. Greklands låneränta skulle då ha blivit kanske 30 eller 40 procent, och det hade knappast varit hållbart i längden. Då skulle landet frestas ännu mer att ¬inflatera bort skulden, och så skulle räntan ha blivit ännu högre för att kompensera för denna risk – allt i en ond spiral.
Det andra alternativet skulle ha varit att ingen ville låna ut pengar mot obligationer denominerade i grekiska drachmer. I stället skulle landet ha fått låna enbart i dollar eller i euro, och då är landet i exakt samma situation som i dag: det kan inte inflatera bort sin statsskuld. Så att påstå att en egen ¬valuta skulle ha kunnat ¬lösa Greklands problem stämmer inte.
Och Irland – beror landets problem på euron? En del debattörer påstår det. De säger, att om Irland hade stått utanför eurosamarbetet skulle landet ha kunna kyla av sin ekonomi genom att höja räntan under överhettningen 2006-2007, och då skulle inte kraschen ha blivit så stor när bubblan sprack.
Men Irland hade en mängd möjligheter att kyla av sin ekonomi under överhettningen 2006–2007, även om man inte förfogade över just räntevapnet. Det var bara viljan som saknades.
En alltför expansiv byggsektor 2006-2007 var den främsta drivkraften bakom bubblan – och om landet hade velat bromsa upp byggandet ¬hade det kunnat höja momsen, eller ¬införa en investeringsavgift på byggandet.
Och om man hade velat dämpa investeringarna i allmänhet hade man kunnat bromsa bankernas kreditgivning. Den irländska regeringen gjorde inget av detta. Därför är det knappast troligt att den skulle ha använt räntevapnet heller, även om den hade kunnat.
I själva verket är den irländska ¬krisen väldigt lik den isländska krisen – och det torde vara svårt att skylla den senare på euron, eftersom Island inte är med. Liksom den irländska regeringen var den isländska regeringen i högsta grad medskyldig till att bubblan tilläts växa, och det hade ingenting att göra med huruvida landet hade ¬euro som valuta eller inte.
I båda länderna fanns en hel uppsättning ekonomisk-politiska instrument som man inte brydde sig om att använda. Resultatet blev att bubblorna växte – och regeringarna hjälpte till att blåsa upp dem.
Varken i fallet Grekland eller i fallet Irland finns det ekonomiska argument för att krisen skulle bero på eurosamarbetet. Kriserna beror på oförmåga att kontrollera statsfinanserna (Grekland) och en fastighetsbubbla som fick växa tills den brast (Irland), och båda dessa fenomen skulle ha uppstått även om de två länderna hade haft egna valutor.
I fallet Irland är det möjligt att bubblan skulle ha blivit värre om landet hade kunnat starta en egen inflation.
Det uppstår naturligtvis problem om länder ska ha en gemensam valuta. Och man kan möjligen säga att Sverige tjänade på att ha en egen valuta under krisen 2008–2009. Men de speciella problem som drabbat Grekland och Irland kan inte skyllas på euron.
Mats Persson, professor i nationalekonomi, Stockholms universitet
måndag 29 november 2010
För V och SD är anti-EU-kampen viktigare än solidaritet med människorna på Irland.
Vänstern och Sverigedemokraterna säger båda nej till att Sverige lånar ut stödpengar till Irland. Det framkom vid söndagens möte med riksdagens EU-nämnd. De två partierna förenas i att fortsatt EU-motstånd är viktigare än solidaritet med människorna på Irland.
Vänsterpartiet är emot ett nödlån med hänvisning till de negativa sociala konsekvenserna av krispolitiken. Men de sociala konsekvenserna blir ju bara värre om Sverige och andra länder inte skulle stödja Irland, och det finns därmed ingen fördelningspolitisk logik i Vänsterpartiets nej till svenskt nödlån.
Sverigedemokraterna ogillar EMU och överstatlighet, och därmed - med för mig oklar logik - även ett nödlån till Irland.
Övriga partier stödjer, med litet olika entusiasm och motiveringar, nödlånet till Irland. Frågan återkommer på den politiska dagordningen när en proposition om irlandslånet riksdagsbehandlas efter jul.
Vänsterpartiet är emot ett nödlån med hänvisning till de negativa sociala konsekvenserna av krispolitiken. Men de sociala konsekvenserna blir ju bara värre om Sverige och andra länder inte skulle stödja Irland, och det finns därmed ingen fördelningspolitisk logik i Vänsterpartiets nej till svenskt nödlån.
Sverigedemokraterna ogillar EMU och överstatlighet, och därmed - med för mig oklar logik - även ett nödlån till Irland.
Övriga partier stödjer, med litet olika entusiasm och motiveringar, nödlånet till Irland. Frågan återkommer på den politiska dagordningen när en proposition om irlandslånet riksdagsbehandlas efter jul.
söndag 28 november 2010
Kommentar till EU-finansministeröverenskommelsen om stöd till Irland och att Sverige ställer upp med lån till Irland.
- Det är viktigt att komma ihåg att det inte är euron som skapat den irländska krisen utan en vårdslös och slapp irländsk ekonomisk politik. Hade man på Irland drivit en lika försiktig och balanserad ekonomisk politik som i eurolandet Finland hade krisen inte inträffat.
- Men när nu krisen är här, har även vi ett ansvar för att bidra till dess lösning. Det gäller såväl euroländer som andra EU-länder. Det är bra att Sverige ställer upp och därmed även är med och söker stämma i bäcken mot fortsatt finansiell oro i Europa, som skulle kunna skada vårt land.
- Men när nu krisen är här, har även vi ett ansvar för att bidra till dess lösning. Det gäller såväl euroländer som andra EU-länder. Det är bra att Sverige ställer upp och därmed även är med och söker stämma i bäcken mot fortsatt finansiell oro i Europa, som skulle kunna skada vårt land.
Irland. Vårdslöshet orsakar krisen -- inte euron.
Gustav Fridolin (MP) skriver att krisen på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar (Svenska Dagbladet den 25/11).
(Detta är en något längre replik än den publicerad i Svenska Dagbladet den 28/11).
Man kan lätt konstatera att Fridolin har fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999. Förklaringen är att finska politiker dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.
Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik går det åt skogen oberoende av valutasystem.
På Irland släppte regeringarna fram en fastighetspris- och låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte med nödvändiga nationella åtgärder. Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en fastighetsprisbubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte i Frankfurt utan helt i Dublin. I fallet Grekland var det statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som är grundproblemen – inte att räntan varit för några procentenheter för låg.
Att tro att dessa grundläggande brister inte skulle ha funnits om länderna behållit sin nationella valuta sedan 1999 är osannolikt naivt.
Utan euron hade situationen i Europa i dag varit värre. Glöm inte att Västeuropa ända sedan 1960-talet sökt hantera de negativa externa effekterna – som konkurrensdevalveringar – av varandras ekonomiska politik med olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.) Det finns alltså återkommande och djupt liggande orsaker till samarbetet, och de skulle inte försvinna med euron.
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar FP de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär steg mot överstatlighet med makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler. Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.
(Detta är en något längre replik än den publicerad i Svenska Dagbladet den 28/11).
Man kan lätt konstatera att Fridolin har fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999. Förklaringen är att finska politiker dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.
Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik går det åt skogen oberoende av valutasystem.
På Irland släppte regeringarna fram en fastighetspris- och låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte med nödvändiga nationella åtgärder. Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en fastighetsprisbubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte i Frankfurt utan helt i Dublin. I fallet Grekland var det statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som är grundproblemen – inte att räntan varit för några procentenheter för låg.
Att tro att dessa grundläggande brister inte skulle ha funnits om länderna behållit sin nationella valuta sedan 1999 är osannolikt naivt.
Utan euron hade situationen i Europa i dag varit värre. Glöm inte att Västeuropa ända sedan 1960-talet sökt hantera de negativa externa effekterna – som konkurrensdevalveringar – av varandras ekonomiska politik med olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.) Det finns alltså återkommande och djupt liggande orsaker till samarbetet, och de skulle inte försvinna med euron.
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar FP de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär steg mot överstatlighet med makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler. Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.
tisdag 23 november 2010
Vad håller Pagrotsky på med?
Leif Pagrotsky (S) tycker att Irlands svåra läge skall exploateras för att tvinga landet att höja sin låga företagsskatt, 12,5 procent. Pagrotsky väcker den principiellt intressanta frågan om länder som driver en – enligt omvärlden – omdömeslös ekonomisk politik ska berövas sin suveränitet.
”Förutsättningen för [att Sverige skall vara med och låna till Irland] … är att vi kan vara med och påverka hur den irländska bolagsskatten ser ut. Irland har varit pådrivande i den konkurrens ner mot inga skatter alls nästan på skatteområdet [och] som tvingat väldigt många länder i Europa att sänka skatten och som har försvagat de offentliga finanserna nästan överallt. Nu ska [länder med] dessa svagare offentliga finanser hjälpa Irland att upprätthålla detta låga skattetryck. Det är helt orimligt” (SR Ekot den 21 november).
Nej, det orimliga är istället Pagrotskys nykoloniala inställning att Sverige borde passa på och sparka på en liggande som i skattefrågor inte tycker som han själv gör. Särskilt ett litet land som Sverige måste vara på sin vakt mot Pagrotskys typ av resonemang eftersom det öppnar för ökat stormaktsinflytande i mindre länder.
Vi ska respektera att Irland är en suverän stat precis som vi hittills respekterat andra låntagare, bland annat Lettland och Island. Sverige ska inte passa på att utnyttja ett tillfälligt överläge till att påtvinga andra länder sina – eller snarare socialdemokraternas – skattepolitiska värderingar. Är det en tidigare S-makthavares ryggmärgreaktion att så fort tillfälle bjudes höja skatten även i andra länder, som nu med Irland? (Lettland har för övrigt inte behövt ta i anspråk sitt lån alls, och Island bara till hälften.)
Sverige ska uppmuntra de åtgärder som Irland självt beslutar, om de bedöms leda ut ur krisen. Vi ska på normalt sätt, som villkor för lånet, ställa krav på att vi får full information och insyn i Irlands åtgärdsprogram. Men vi ska inte driva irländsk skattepolitik åt irländarna.
Glöm inte att det kunde vara Sverige som var drabbat. Några av oss lever alltjämt med lärdomarna från tidigt 1990-tal i minnet. Hur hade vi reagerat om vi i ett trängt läge av andra länder hade tvingats att höja skatterna, liberalisera arbetsrätten, sänka ersättningsnivåerna i alla bidragssystem, osv., som villkor för hjälp? Det skulle, med Pagrotskys brist på respekt för inhemska beslut, vara helt okey.
Tråkigt att Pagrotsky inte inser att han nu uppträder med samma slags flin som finansvalparna när de träffade Göran Persson för 15 år sedan i New York.
”Förutsättningen för [att Sverige skall vara med och låna till Irland] … är att vi kan vara med och påverka hur den irländska bolagsskatten ser ut. Irland har varit pådrivande i den konkurrens ner mot inga skatter alls nästan på skatteområdet [och] som tvingat väldigt många länder i Europa att sänka skatten och som har försvagat de offentliga finanserna nästan överallt. Nu ska [länder med] dessa svagare offentliga finanser hjälpa Irland att upprätthålla detta låga skattetryck. Det är helt orimligt” (SR Ekot den 21 november).
Nej, det orimliga är istället Pagrotskys nykoloniala inställning att Sverige borde passa på och sparka på en liggande som i skattefrågor inte tycker som han själv gör. Särskilt ett litet land som Sverige måste vara på sin vakt mot Pagrotskys typ av resonemang eftersom det öppnar för ökat stormaktsinflytande i mindre länder.
Vi ska respektera att Irland är en suverän stat precis som vi hittills respekterat andra låntagare, bland annat Lettland och Island. Sverige ska inte passa på att utnyttja ett tillfälligt överläge till att påtvinga andra länder sina – eller snarare socialdemokraternas – skattepolitiska värderingar. Är det en tidigare S-makthavares ryggmärgreaktion att så fort tillfälle bjudes höja skatten även i andra länder, som nu med Irland? (Lettland har för övrigt inte behövt ta i anspråk sitt lån alls, och Island bara till hälften.)
Sverige ska uppmuntra de åtgärder som Irland självt beslutar, om de bedöms leda ut ur krisen. Vi ska på normalt sätt, som villkor för lånet, ställa krav på att vi får full information och insyn i Irlands åtgärdsprogram. Men vi ska inte driva irländsk skattepolitik åt irländarna.
Glöm inte att det kunde vara Sverige som var drabbat. Några av oss lever alltjämt med lärdomarna från tidigt 1990-tal i minnet. Hur hade vi reagerat om vi i ett trängt läge av andra länder hade tvingats att höja skatterna, liberalisera arbetsrätten, sänka ersättningsnivåerna i alla bidragssystem, osv., som villkor för hjälp? Det skulle, med Pagrotskys brist på respekt för inhemska beslut, vara helt okey.
Tråkigt att Pagrotsky inte inser att han nu uppträder med samma slags flin som finansvalparna när de träffade Göran Persson för 15 år sedan i New York.
fredag 19 november 2010
Genombrott – Metall accepterar 25 procent lägre lön för lärlingar.
För att få in fler ungdomar i industrin, och får man förmoda, sänka ungdomsarbetslösheten föreslår Metalls avtalsråd att de som är under 25 år och som saknar arbetslivserfarenhet skall kunna gå på lägre lön än lägstalönen i avtalet. Lönerna ska dock inte understiga 75 procent av lägstalönerna i riksavtalet. Anställningen ska innehålla handledning och utbildning. Den ska vara högst ett år men dock med möjlighet till förlängning. (Källa Dagens Arbete http://www.dagensarbete.se/home/da/home.nsf/unid/6161B5076CA2B3D8C12577E0003801E2?OpenDocument)
Detta kan visa sig oerhört betydelsefullt för Sverige och Sveriges ungdomar.
Metalls förslag kan innebära ett genombrott för ett brett införande av lärlingssystem på svensk arbetsmarknad. Det är ett oerhört glädjande steg som Metall tagit, och som kan pressa ned den höga ungdomsarbetslösheten och få fram högre kompetens för bättre långsiktiga jobb bland unga.
Det är för våra ungdomars skull bara att hoppas att Metalls förslag kan bli normerande även för andra delar av arbetsmarknaden.
Detta kan visa sig oerhört betydelsefullt för Sverige och Sveriges ungdomar.
Metalls förslag kan innebära ett genombrott för ett brett införande av lärlingssystem på svensk arbetsmarknad. Det är ett oerhört glädjande steg som Metall tagit, och som kan pressa ned den höga ungdomsarbetslösheten och få fram högre kompetens för bättre långsiktiga jobb bland unga.
Det är för våra ungdomars skull bara att hoppas att Metalls förslag kan bli normerande även för andra delar av arbetsmarknaden.
onsdag 17 november 2010
Hur blir Socialdemokraternas EU-politik framdeles?
Är Socialdemokraterna alltjämt statsbärande eller har media svårt att orientera sig i samtiden? Dag efter dag radas sannolika och osannolika ordförandekandidater (S) upp och får tävla om hur man kan säga nej.
Mona Sahlin följs överallt av en skara reportrar, verkar det. Undrar om inte de mest skakade av socialdemokraternas valförlust är landets politiska reportrar som verkar ha tappat snuttefilten? Låt mig därför föreslå fokus på en viktig sakfråga snarare än nostalgi och personer.
****
Mona Sahlin är klockren EU- och Europavän. Gäller det också efterträdaren? Det kan vi dessvärre inte vara säkra på. Beträffande Sveriges inställning till europasamarbetet får därför valet av socialdemokraternas nästa ledare betydelse långt utanför det egna partiet.
Man kan komma ihåg att i början av 1990-talet var Mona Sahlin tidigt ute offentligt och tog ställning för tanken att Sverige borde bli fullvärdig EU-medlem. Socialdemokraterna skulle 1991-94 i allt väsentligt stödja regeringen Bildts mål och förhandlingar. Min bild är att hon - förutom Ingvar Carlsson naturligtvis - var mycket viktig internt för att få partifolket att stödja EU-ansökan. Sahlin var också djupt engagerad på ja-sidan i folkomröstningskampanjen.
Sedan dess har EU blivit mycket mer och bättre än någon trodde 1994. Alla socialdemokrater ser det dock inte så, och särskilt inte bland dem som betecknar sig som "vänster". Det kan bero på folkhemsnostalgi att vilja vara "oberoende" och bestämma folkhemmets regler själva. Oberoende defineras då ungefär som frihet-från-samarbete. EU-tanken att landets suveränitet, säkerhet, miljö och välstånd ökar genom samarbete med andra länder är dessa EU-skeptiker främmande.
En annan grund för EU-skepsis bland socialdemokrater finns i flera LO-facks förkrympta perspektiv på EU-samarbetet som en facklig tvångströja, med Laval-domen och Ruffert-domen som hindrar t ex Byggnads från att göra som man vill.
Men EU är större än så. Dess attraktionskraft hos människor som levt under diktatur och fattigdom är oomtvistligt. Dess möjliga påverkan på global säkerhet, miljö och klimat är historiskt unik. Dess potential för framtida krisbekämpning och gränsöverskridande brottsbekämpning ännu inte uppnådd. Listan kan göras lång.
Min starka förhoppning är att det framtida socialdemokratiska ledarskapet ska klara av att formulera en politik för alla dessa globala, internationella, europeiska sakområden - inte odla och en inåtvänd nationell EU-skepsis. EU-vänner i alla partier har anledning att poängtera för de stridande S-fraktionerna hur viktigt EU-samarbetet är för hela landets framtid.
Mona Sahlin följs överallt av en skara reportrar, verkar det. Undrar om inte de mest skakade av socialdemokraternas valförlust är landets politiska reportrar som verkar ha tappat snuttefilten? Låt mig därför föreslå fokus på en viktig sakfråga snarare än nostalgi och personer.
****
Mona Sahlin är klockren EU- och Europavän. Gäller det också efterträdaren? Det kan vi dessvärre inte vara säkra på. Beträffande Sveriges inställning till europasamarbetet får därför valet av socialdemokraternas nästa ledare betydelse långt utanför det egna partiet.
Man kan komma ihåg att i början av 1990-talet var Mona Sahlin tidigt ute offentligt och tog ställning för tanken att Sverige borde bli fullvärdig EU-medlem. Socialdemokraterna skulle 1991-94 i allt väsentligt stödja regeringen Bildts mål och förhandlingar. Min bild är att hon - förutom Ingvar Carlsson naturligtvis - var mycket viktig internt för att få partifolket att stödja EU-ansökan. Sahlin var också djupt engagerad på ja-sidan i folkomröstningskampanjen.
Sedan dess har EU blivit mycket mer och bättre än någon trodde 1994. Alla socialdemokrater ser det dock inte så, och särskilt inte bland dem som betecknar sig som "vänster". Det kan bero på folkhemsnostalgi att vilja vara "oberoende" och bestämma folkhemmets regler själva. Oberoende defineras då ungefär som frihet-från-samarbete. EU-tanken att landets suveränitet, säkerhet, miljö och välstånd ökar genom samarbete med andra länder är dessa EU-skeptiker främmande.
En annan grund för EU-skepsis bland socialdemokrater finns i flera LO-facks förkrympta perspektiv på EU-samarbetet som en facklig tvångströja, med Laval-domen och Ruffert-domen som hindrar t ex Byggnads från att göra som man vill.
Men EU är större än så. Dess attraktionskraft hos människor som levt under diktatur och fattigdom är oomtvistligt. Dess möjliga påverkan på global säkerhet, miljö och klimat är historiskt unik. Dess potential för framtida krisbekämpning och gränsöverskridande brottsbekämpning ännu inte uppnådd. Listan kan göras lång.
Min starka förhoppning är att det framtida socialdemokratiska ledarskapet ska klara av att formulera en politik för alla dessa globala, internationella, europeiska sakområden - inte odla och en inåtvänd nationell EU-skepsis. EU-vänner i alla partier har anledning att poängtera för de stridande S-fraktionerna hur viktigt EU-samarbetet är för hela landets framtid.
söndag 14 november 2010
Tack LO för bästa valarbetet och kaoset i Socialdemokraterna!
Tack LO! Ni blev med kravet på Vänstersväng och fällde därmed även Mona Sahlin.
Men skäms ni inte en smula? Det var mindre Mona Sahlin och mera LO:s fel att Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval.
LO-ledningen brukar hävda att samarbetet med Socialdemokraterna är viktigt för att LO ska få gehör i "våra frågor". Men det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet att ta in Vänsterpartiet i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet.
Men det slaget av politisk-strategisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin "våra" fackliga frågor! LO-ledarna gick långt utöver sin fackliga kompetens när man framtvingade den eftergiften av Mona Sahlin: Marginalväljarna - som måste vinnas för eventuell valseger - finns alltid i mitten. Det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå utan det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter i 30 sekunder. Men det gjorde inte LO utan man agerade som om marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.
LO blev med sitt krav på vänstersväng Alliansens bästa valarbetare! Tack LO för den insatsen!
Men skäms ni inte en smula? Det var mindre Mona Sahlin och mera LO:s fel att Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval.
LO-ledningen brukar hävda att samarbetet med Socialdemokraterna är viktigt för att LO ska få gehör i "våra frågor". Men det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet att ta in Vänsterpartiet i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet.
Men det slaget av politisk-strategisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin "våra" fackliga frågor! LO-ledarna gick långt utöver sin fackliga kompetens när man framtvingade den eftergiften av Mona Sahlin: Marginalväljarna - som måste vinnas för eventuell valseger - finns alltid i mitten. Det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå utan det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter i 30 sekunder. Men det gjorde inte LO utan man agerade som om marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.
LO blev med sitt krav på vänstersväng Alliansens bästa valarbetare! Tack LO för den insatsen!
torsdag 11 november 2010
S-bindningen till LO en förklaring till valnederlaget.
LO-tidningen publicerade nyligen en intressant opinionsundersökning bland de egna medlemmarna om deras inställning till LO:s bidrag till det Socialdemokratiska partiet (den 5/11). Legitimiteten för bidragen är idag svag, enligt undersökningen.
Undersökningen.
Sifo frågade 589 LO-medlemmar: Tycker du att LO enbart ska stödja Socialdemokraterna, politiskt och ekonomiskt? 30 procent svarade ja. 49 procent svarar nej och 21 procent vet ej.
Av nej-sägarna anser 45 procent att LO inte borde stödja något parti alls. 40 procent anser att flera partier borde få stöd och 15 procent har ingen åsikt om det.
Bland dem som vill stödja flera partier nämns alla riksdagspartier. S är det parti som flest vill stödja i någon konstellation, följt av V.
Intervjuerna är gjorda efter valet och under tiden den 27 september till den 21 oktober. Källa: LO-tidningen http://lotidningen.se/2010/11/05/tre-av-tio-vill-ha-kvar-stodet-till-socialdemokraterna.
Min slutsats är att LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna och att det inte enbart ligger i LO:s intresse.
Att fortsätta som nu innebär tre risker.
Risk 1. De flesta – även borgerliga personer (inklusive undertecknad) – anser att det är bra och viktigt med en väl fungerande fackföreningsrörelse för att tillvarata anställdas intressen gentemot arbetsgivarna. Men om LO envisas med att koppla medlemskapet i organisationen till – i praktiken obligatoriska – bidrag till ett viss politiskt parti, dvs. Socialdemokraterna, stöter LO sig idag med ca 70 procent av väljarna, nämligen alla de som inte röstar på Socialdemokraterna, och med hela 78 procent av det arbetande folket. Endast 22 procent av dem som idag arbetar röstade nämligen på Socialdemokraterna i 2010 års val. Övriga nio procent av partiets väljare var pensionärer och transfereringsmottagare. Av LO:s medlemmar röstade 51 procent på Socialdemokraterna i valet 2010. 49 procent av LO:s medlemmar tvingades sålunda att med sina pengar stödja ett parti som de inte ville stödja i valet. Ja, ett stort antal LO-medlemmar tvingades vara med och betala en valrörelse med udden riktad mot det parti som de röstade på i valet! Vem vill vara med i en sådan organisation?
LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist menar att LO-ledningen måste bättre förklara varför man stödjer enbart Socialdemokraterna, och att man misslyckats med detta (TT den 5/11). Det trendmässigt allt svagare stödet bland LO-medlemmar för bidrag till Socialdemokraterna i riksdagsvalen skulle alltså bero på bristande information till LO-medlemmarna? Det är ett ganska grovt underkännande av de egna medlemmarnas förmåga att ta ansvar och att göra egna ställningstaganden.
Risk 2. För Socialdemokraterna finns uppenbarligen också risker.
LO-ledningen brukar hävda att stödet till, och samarbetet med, Socialdemokraterna är viktigt för att få gehör i ”våra frågor”. Det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var dock att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet beträffande hanteringen av Vänsterpartiet. LO-ledarna, i vid mening, tvingade fram att Vänsterpartiet, utöver Miljöpartiet, skulle inkluderas i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet. Men en sådan politisk-parlamentarisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin ”våra” fackliga frågor! LO-ledare gick sålunda långt utöver sitt fackliga revir när man framtvingade en politisk-parlamentarisk eftergift av Mona Sahlin: Marginalväljarna – som måste vinnas för eventuell valseger – finns alltid i mitten, och det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå. Det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter någon minut. Men det gjorde inte LO-folket utan de agerade som om de tror att marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.
Risk 3. Ett tredje förhållande är nutidens fokus på korruption och krav på öppenhet. Årtionden av bidrag och LO-beställningar hos socialdemokratiska regeringar av nya lagar och riksdagsbeslut stinker korruption och bestickning. LO-bidrag till ett (eller flera) politiska partier kan inte ur korruptionssynpunkt ursäktas eller förädlas genom benämningen "fackligpolitisk samverkan" eller historiska rötter. Vi lever nu, och bidragen är avsedda att påverka politikers agerande på ett sätt som inte bestäms i allmänna val.
Legitimiteten hos det svenska politiska systemet undergrävs idag av de stora och mer eller mindre hemliga partibidragen, och det gäller naturligtvis särskilt bidragen till Socialdemokraterna och Moderaterna. Partier som betecknar sig själva som stats- och samhällsbärande kan inte samtidigt tro att det skulle vara demokratiskt acceptabelt att de är ekonomiskt beroende av ekonomiskt stöd utifrån för sina ansvarsbärande uppdrag för nationen. Allraminst kan de ha hemliga givare med oredovisade bindningar till den faktiskt förda politiken.
Alltså: LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna. Till på köpet vore det bra för svensk demokrati genom att det skulle försvåra för andra partier att acceptera hemlighållna partibidrag.
Undersökningen.
Sifo frågade 589 LO-medlemmar: Tycker du att LO enbart ska stödja Socialdemokraterna, politiskt och ekonomiskt? 30 procent svarade ja. 49 procent svarar nej och 21 procent vet ej.
Av nej-sägarna anser 45 procent att LO inte borde stödja något parti alls. 40 procent anser att flera partier borde få stöd och 15 procent har ingen åsikt om det.
Bland dem som vill stödja flera partier nämns alla riksdagspartier. S är det parti som flest vill stödja i någon konstellation, följt av V.
Intervjuerna är gjorda efter valet och under tiden den 27 september till den 21 oktober. Källa: LO-tidningen http://lotidningen.se/2010/11/05/tre-av-tio-vill-ha-kvar-stodet-till-socialdemokraterna.
Min slutsats är att LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna och att det inte enbart ligger i LO:s intresse.
Att fortsätta som nu innebär tre risker.
Risk 1. De flesta – även borgerliga personer (inklusive undertecknad) – anser att det är bra och viktigt med en väl fungerande fackföreningsrörelse för att tillvarata anställdas intressen gentemot arbetsgivarna. Men om LO envisas med att koppla medlemskapet i organisationen till – i praktiken obligatoriska – bidrag till ett viss politiskt parti, dvs. Socialdemokraterna, stöter LO sig idag med ca 70 procent av väljarna, nämligen alla de som inte röstar på Socialdemokraterna, och med hela 78 procent av det arbetande folket. Endast 22 procent av dem som idag arbetar röstade nämligen på Socialdemokraterna i 2010 års val. Övriga nio procent av partiets väljare var pensionärer och transfereringsmottagare. Av LO:s medlemmar röstade 51 procent på Socialdemokraterna i valet 2010. 49 procent av LO:s medlemmar tvingades sålunda att med sina pengar stödja ett parti som de inte ville stödja i valet. Ja, ett stort antal LO-medlemmar tvingades vara med och betala en valrörelse med udden riktad mot det parti som de röstade på i valet! Vem vill vara med i en sådan organisation?
LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist menar att LO-ledningen måste bättre förklara varför man stödjer enbart Socialdemokraterna, och att man misslyckats med detta (TT den 5/11). Det trendmässigt allt svagare stödet bland LO-medlemmar för bidrag till Socialdemokraterna i riksdagsvalen skulle alltså bero på bristande information till LO-medlemmarna? Det är ett ganska grovt underkännande av de egna medlemmarnas förmåga att ta ansvar och att göra egna ställningstaganden.
Risk 2. För Socialdemokraterna finns uppenbarligen också risker.
LO-ledningen brukar hävda att stödet till, och samarbetet med, Socialdemokraterna är viktigt för att få gehör i ”våra frågor”. Det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var dock att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet beträffande hanteringen av Vänsterpartiet. LO-ledarna, i vid mening, tvingade fram att Vänsterpartiet, utöver Miljöpartiet, skulle inkluderas i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet. Men en sådan politisk-parlamentarisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin ”våra” fackliga frågor! LO-ledare gick sålunda långt utöver sitt fackliga revir när man framtvingade en politisk-parlamentarisk eftergift av Mona Sahlin: Marginalväljarna – som måste vinnas för eventuell valseger – finns alltid i mitten, och det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå. Det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter någon minut. Men det gjorde inte LO-folket utan de agerade som om de tror att marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.
Risk 3. Ett tredje förhållande är nutidens fokus på korruption och krav på öppenhet. Årtionden av bidrag och LO-beställningar hos socialdemokratiska regeringar av nya lagar och riksdagsbeslut stinker korruption och bestickning. LO-bidrag till ett (eller flera) politiska partier kan inte ur korruptionssynpunkt ursäktas eller förädlas genom benämningen "fackligpolitisk samverkan" eller historiska rötter. Vi lever nu, och bidragen är avsedda att påverka politikers agerande på ett sätt som inte bestäms i allmänna val.
Legitimiteten hos det svenska politiska systemet undergrävs idag av de stora och mer eller mindre hemliga partibidragen, och det gäller naturligtvis särskilt bidragen till Socialdemokraterna och Moderaterna. Partier som betecknar sig själva som stats- och samhällsbärande kan inte samtidigt tro att det skulle vara demokratiskt acceptabelt att de är ekonomiskt beroende av ekonomiskt stöd utifrån för sina ansvarsbärande uppdrag för nationen. Allraminst kan de ha hemliga givare med oredovisade bindningar till den faktiskt förda politiken.
Alltså: LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna. Till på köpet vore det bra för svensk demokrati genom att det skulle försvåra för andra partier att acceptera hemlighållna partibidrag.
fredag 29 oktober 2010
EU:s toppmöte. Bra resultat för Sverige och Europa
Förhandlingarna vid EU:s toppmöte angående förebyggande åtgärder för ekonomisk och finansiell styrning inom EU närmar sig en lösning år 2011.
Glädjande nog verkar den risk vi sett för att de nya reglerna för nationella budgetar och kraven på makroekonomisk stabilitet skulle bli för slappa inte blir verklighet.
Strikta, nya regler ligger starkt i Sveriges egenintresse. Med toppmötets beslut preciserade och beslutade år 2011 bör vårt lands ekonomiska omgivning bli stabilare och mer välskött, än om medlemsländerna fått fortsätta med dagens ofullkomliga regler och med en otillräcklig tillsyn på EU-nivå.
För Sverige är det viktigt att även icke euroländer helt inkluderas. Vi - med våra redan idag skarpa budgetregler - har inget att frukta, men mycket att vinna på striktare regler för alla EU-länder.
I samband med statsministerns föredragning i EU-nämnden den 27 oktober uppstod en nygammal anti-EU allians mellan Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP). Båda motsätter sig att EU-länder som inte har euron inkluderas i de nya striktare ekonomisk-politiska regelverken. Miljöpartiet går därmed armkrok med Vänsterpartiets traditionella motstånd mot strikta budgetregler, och gör det helt utan medverkan av Socialdemokraterna.
Bakgrund
Förhandlingarna vid EU:s toppmöte närmar sig en lösning och man siktar på nästa beslut i december 2010, och ett slutligt beslut 2011. Utöver striktare regler för budgetdisciplin i alla EU:s medlemsländer, makroekonomisk övervakning samt nya årliga översyner av ländernas ekonomiska risker ska även en permanent krishanteringsfunktion införas i EU.
För att få till en permanent krishanteringsfunktion, som Tyskland krävt, räcker det, hoppas man, med att kunna genomföra en begränsad, kirugiskt fint utskuren förändring i fördragets "no-bail-out" klausul, som därmed inte ska behöva framkalla nationella folkomröstningar, men - självklart - kräver EU-nämnds- och parlamentsbeslut i medlemsländerna.
Glädjande nog verkar den risk vi sett för att de nya reglerna för nationella budgetar och kraven på makroekonomisk stabilitet skulle bli för slappa inte blir verklighet.
Strikta, nya regler ligger starkt i Sveriges egenintresse. Med toppmötets beslut preciserade och beslutade år 2011 bör vårt lands ekonomiska omgivning bli stabilare och mer välskött, än om medlemsländerna fått fortsätta med dagens ofullkomliga regler och med en otillräcklig tillsyn på EU-nivå.
För Sverige är det viktigt att även icke euroländer helt inkluderas. Vi - med våra redan idag skarpa budgetregler - har inget att frukta, men mycket att vinna på striktare regler för alla EU-länder.
I samband med statsministerns föredragning i EU-nämnden den 27 oktober uppstod en nygammal anti-EU allians mellan Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP). Båda motsätter sig att EU-länder som inte har euron inkluderas i de nya striktare ekonomisk-politiska regelverken. Miljöpartiet går därmed armkrok med Vänsterpartiets traditionella motstånd mot strikta budgetregler, och gör det helt utan medverkan av Socialdemokraterna.
Bakgrund
Förhandlingarna vid EU:s toppmöte närmar sig en lösning och man siktar på nästa beslut i december 2010, och ett slutligt beslut 2011. Utöver striktare regler för budgetdisciplin i alla EU:s medlemsländer, makroekonomisk övervakning samt nya årliga översyner av ländernas ekonomiska risker ska även en permanent krishanteringsfunktion införas i EU.
För att få till en permanent krishanteringsfunktion, som Tyskland krävt, räcker det, hoppas man, med att kunna genomföra en begränsad, kirugiskt fint utskuren förändring i fördragets "no-bail-out" klausul, som därmed inte ska behöva framkalla nationella folkomröstningar, men - självklart - kräver EU-nämnds- och parlamentsbeslut i medlemsländerna.
torsdag 28 oktober 2010
Stoppa drevet!
Jag tycker det är motbjudande med medias och oppositionens lustfyllda frosseri i Sofia Arkelstens felsteg. Nu gäller att maximalt smeta ned henne, helst knäcka henne, och få pluspoäng hos redaktionsledningen genom att öka belastningen och åstadkomma hennes avgång. Hon ska bli omöjlig för Reinfeldt att behålla.
Sakfrågan stuvas undan och nu pågår dramaturgins nästa steg: spelet och spekulationerna om avgång, och sidoarbete typ intervjuer med andra riksdagsledamöter om deras eventuella resor på andras bekostnad. Idag efter lunch har sålunda DN, SvD och Expressen alla tre ställt ungefär likalydande frågor om resor till alla ledamöter. Fantasin förefaller begränsad. Syftet är naturligtvis att gallra fram några namn och sedan locka dem att säga något för Sofia Arkelsten belastande.
Och varför inte fylla på med några samtal med dem som deltog i resan (för två år sedan!) på temat: ”Hur mycket vin drack ni?”
Detta skede brukar också inkludera några uttalanden av någon länsförbundsordförande eller några obskyra kommunpolitiker i det egna partiet. Eventuella positiva omdömen från dessa inkluderas dock inte i rapporteringen. Sofia Arkelsten har vid det här laget upphört som människa och reducerats till slagträ.
Saknar Sofia Arkelsten goda egenskaper som kan väga upp hennes felbedömning? Naturligtvis inte. Finns det en preskriptionstid? Ja, självkart – eller talar vi om statsministermord? Och dessutom …
Förlåt, men varför reagerar inte media och opposition på alla LO-anställda och LO-förtroendevalda som under årtionden har tjänstgjort i riksdagen och fyllt bland annat arbetsmarknadsutskottet med sina betalda beställningar från LO? Det ställe i Sverige där den för LO avgörande lagstiftningen fastläggs.
Opponerade media mot att Hans Karlsson – f.d. hög förtroendevald i LO – blev arbetslivsminister och ansvarig för alla ”LO-frågor” i Göran Perssons regering? Inte vad jag kan minnas.
Och hur korruperande är inte LOs bidrag till socialdemokraternas valrörelser? Även om summorna numera är tämligen välbekanta – kontant 80-90 milj kr – vore det konstigt om inte summorna hade påverkan på s-ledamöter och deras ställningstaganden.
Självklart har bland annat dessa 80-90 milj kr i LO-gåvor – bestickning! – en påverkan. Alla de som nu talar om korruption bör för sin trovärdighets skull även ta ställning till LOs oblyga köp av inflytande över rikets största politiska parti. Här är det fråga om en massiv bestickning under årtionden. Den blir inte ädlare eller mera moraliskt försvarbar för att den kallas ”facklig-politisk samverkan”! Och …
Förlåt, igen, men hur är det med alla socialdemokratiska ledamöters nära band till arbetarrörelsens olika kommersiellt verkande bolag – på lokal- och riksnivå – som Folksam, Riksbyggen och mängder av bostadsbolag, alla landets sparbanker och sparbanksstiftelser, A-lotterierna, konsumentkooperationen, osv. Aldrig några resor? Aldrig några goda middagar? Påverkas inte dessa genom tiderna hundratals s-riksdagsledamöter på ett otillbörligt sätt av sina ofta långvariga uppdrag i alla dessa företag?
Jämfört med den resa som nu läggs Sofia Arkelsten till last är dessa uppdrag och LO-pengar med vidhängande styrelsearvoden, resor, internat, middagar, etc. naturligtvis minimal småpotatis.
Alltså, bästa redaktionsledningar, besinna er!
När dammet lagt sig vore det också intressant att diskutera sakfrågan i ett förkovransperspektiv: vilka studieresor och träffar över måltider är OK att riksdagsledamöter tackar ja till? Vilka styrelseuppdrag är bra för verklighetsförankring och kontakt med företagare och företag? Bör allt styrelsearbete vara förbjudet för riksdagsledamöter? För min egen del är det helt OK att avstå från alla externa kontakter med företag och att tacka nej till middagsbjudningar, men gör det mig till en bättre ledamot av Sveriges riksdag?
Sakfrågan stuvas undan och nu pågår dramaturgins nästa steg: spelet och spekulationerna om avgång, och sidoarbete typ intervjuer med andra riksdagsledamöter om deras eventuella resor på andras bekostnad. Idag efter lunch har sålunda DN, SvD och Expressen alla tre ställt ungefär likalydande frågor om resor till alla ledamöter. Fantasin förefaller begränsad. Syftet är naturligtvis att gallra fram några namn och sedan locka dem att säga något för Sofia Arkelsten belastande.
Och varför inte fylla på med några samtal med dem som deltog i resan (för två år sedan!) på temat: ”Hur mycket vin drack ni?”
Detta skede brukar också inkludera några uttalanden av någon länsförbundsordförande eller några obskyra kommunpolitiker i det egna partiet. Eventuella positiva omdömen från dessa inkluderas dock inte i rapporteringen. Sofia Arkelsten har vid det här laget upphört som människa och reducerats till slagträ.
Saknar Sofia Arkelsten goda egenskaper som kan väga upp hennes felbedömning? Naturligtvis inte. Finns det en preskriptionstid? Ja, självkart – eller talar vi om statsministermord? Och dessutom …
Förlåt, men varför reagerar inte media och opposition på alla LO-anställda och LO-förtroendevalda som under årtionden har tjänstgjort i riksdagen och fyllt bland annat arbetsmarknadsutskottet med sina betalda beställningar från LO? Det ställe i Sverige där den för LO avgörande lagstiftningen fastläggs.
Opponerade media mot att Hans Karlsson – f.d. hög förtroendevald i LO – blev arbetslivsminister och ansvarig för alla ”LO-frågor” i Göran Perssons regering? Inte vad jag kan minnas.
Och hur korruperande är inte LOs bidrag till socialdemokraternas valrörelser? Även om summorna numera är tämligen välbekanta – kontant 80-90 milj kr – vore det konstigt om inte summorna hade påverkan på s-ledamöter och deras ställningstaganden.
Självklart har bland annat dessa 80-90 milj kr i LO-gåvor – bestickning! – en påverkan. Alla de som nu talar om korruption bör för sin trovärdighets skull även ta ställning till LOs oblyga köp av inflytande över rikets största politiska parti. Här är det fråga om en massiv bestickning under årtionden. Den blir inte ädlare eller mera moraliskt försvarbar för att den kallas ”facklig-politisk samverkan”! Och …
Förlåt, igen, men hur är det med alla socialdemokratiska ledamöters nära band till arbetarrörelsens olika kommersiellt verkande bolag – på lokal- och riksnivå – som Folksam, Riksbyggen och mängder av bostadsbolag, alla landets sparbanker och sparbanksstiftelser, A-lotterierna, konsumentkooperationen, osv. Aldrig några resor? Aldrig några goda middagar? Påverkas inte dessa genom tiderna hundratals s-riksdagsledamöter på ett otillbörligt sätt av sina ofta långvariga uppdrag i alla dessa företag?
Jämfört med den resa som nu läggs Sofia Arkelsten till last är dessa uppdrag och LO-pengar med vidhängande styrelsearvoden, resor, internat, middagar, etc. naturligtvis minimal småpotatis.
Alltså, bästa redaktionsledningar, besinna er!
När dammet lagt sig vore det också intressant att diskutera sakfrågan i ett förkovransperspektiv: vilka studieresor och träffar över måltider är OK att riksdagsledamöter tackar ja till? Vilka styrelseuppdrag är bra för verklighetsförankring och kontakt med företagare och företag? Bör allt styrelsearbete vara förbjudet för riksdagsledamöter? För min egen del är det helt OK att avstå från alla externa kontakter med företag och att tacka nej till middagsbjudningar, men gör det mig till en bättre ledamot av Sveriges riksdag?
söndag 17 oktober 2010
Bodström, Churchill och mångsyssleriet
"Mattias kände sig illa till mods, det gjorde han alltid när han hade besökt en säkerhetsanstalt. Den här tyckte han var särskilt obehaglig, som en amerikansk superbunker. Mattias kom ihåg att det hade varit den där Bodström som hade tagit initiativet efter ett antal rymningar för ungefär tio år sedan. Om det var någon politiker som Mattias tyckte illa om, så var det just han. Lyckligtvis hade han blivit kvar i USA, efter något som bara var tänkt som ett kortare avbrott, och skönt var väl det."
Dessa rader står att läsa i boken Lobbyisten (s 32), dvs. Tomas Bodströms senaste bok. Den utkom våren 2010, många månader före valet och utspelar sig i en framtida valrörelse - antagligen 2014 att döma av omständigheterna.
Mattias Berglund är en romanfigur, advokat liksom sin upphovsman, som författaren på detta sätt redan våren 2010 låter prognostisera det som senare hände. De som läst Lobbyisten har alltså hela tiden vetat vad Bodström tänkt sig - att bli kvar i USA.
Boken lånar material från Bodströms egna erfarenheter som advokat, riksdagsledamot och statsråd. Sammantaget är den en rätt medioker deckare med en skruvad intrig, menar bl. a min hustru som läst den. Men min poäng här är en annan.
Varför har vi i Sverige så förfärligt svårt
-- att diskutera principiellt, och
-- att stå ut med udda personer?
Att vara riksdagsman ses tydligen som en statsanställning. Men staten eller riksdagen är inte riksdagsledamöternas uppdragsgivare eller huvudman. Och riksdagsledamöter är inte anställda.
Winston Churchill var parlamentsledamot i cirka ett halvt sekel. Invald första gången år 1900 och avgick han som premiärminister 1955. Alla dessa år tillbringade han ingalunda enbart i det brittiska parlamentet och regeringen. Han skrev ett stort antal böcker med betydligt större tyngd, djup och antal sidor än Thomas Bodström gjort och kommer att göra. Han reste på föredragsturnéer och andra resor månader i sträck. Han var icke desto mindre en av 1900-talets främsta politiker och parlamentariker. Samtidigt som han var frånvarande skötte han sina valkretsars intressen och sin närvaro där till belåtenhet, om än inte alltid med entusiasm.
Frågan om hur en ledamot skall vara och leva är en fråga mellan ledamoten och väljarna. Andra ledamöter i riksdagen - dvs. gruppledare och riksdagsstyrelsen - borde inte äga rätt att överpröva väljarnas beslut, eller bestämma någon praxis för hur en annan ledamot skall agera. Väljarna informerades ju om att Bodström skulle vara i USA under mandatperioden, hans parti satte honom högt på listan och -- framför allt! -- väljarna kryssade även med kända USA-planer honom.
Frågan om varifrån parlamentariker får sin legitimitet är en typisk statsvetarfråga. Lustigt nog har ingen statsvetare vad jag vet kommenterat denna uppenbara principiella aspekt på den aktuella Bodströmfrågan. Annars brukar för skrået ingen fråga i politiken vara för obetydlig för att kommenteras.
Bodström är förvisso inte Churchill. Men poängen är att svensk parlamentarismen inte tolererar mångsysslare som Churchill.
Kvar står därmed frågan om grunden för att andra riksdagsledamöter tar sig rätt att överpröva och ändra Bodströms väljares beslut? Och det räcker inte med att säga "Det är bestämmelserna"!
Bästa referens är: Roy Jenkins, Churchill, MacMillan 2001.
Dessa rader står att läsa i boken Lobbyisten (s 32), dvs. Tomas Bodströms senaste bok. Den utkom våren 2010, många månader före valet och utspelar sig i en framtida valrörelse - antagligen 2014 att döma av omständigheterna.
Mattias Berglund är en romanfigur, advokat liksom sin upphovsman, som författaren på detta sätt redan våren 2010 låter prognostisera det som senare hände. De som läst Lobbyisten har alltså hela tiden vetat vad Bodström tänkt sig - att bli kvar i USA.
Boken lånar material från Bodströms egna erfarenheter som advokat, riksdagsledamot och statsråd. Sammantaget är den en rätt medioker deckare med en skruvad intrig, menar bl. a min hustru som läst den. Men min poäng här är en annan.
Varför har vi i Sverige så förfärligt svårt
-- att diskutera principiellt, och
-- att stå ut med udda personer?
Att vara riksdagsman ses tydligen som en statsanställning. Men staten eller riksdagen är inte riksdagsledamöternas uppdragsgivare eller huvudman. Och riksdagsledamöter är inte anställda.
Winston Churchill var parlamentsledamot i cirka ett halvt sekel. Invald första gången år 1900 och avgick han som premiärminister 1955. Alla dessa år tillbringade han ingalunda enbart i det brittiska parlamentet och regeringen. Han skrev ett stort antal böcker med betydligt större tyngd, djup och antal sidor än Thomas Bodström gjort och kommer att göra. Han reste på föredragsturnéer och andra resor månader i sträck. Han var icke desto mindre en av 1900-talets främsta politiker och parlamentariker. Samtidigt som han var frånvarande skötte han sina valkretsars intressen och sin närvaro där till belåtenhet, om än inte alltid med entusiasm.
Frågan om hur en ledamot skall vara och leva är en fråga mellan ledamoten och väljarna. Andra ledamöter i riksdagen - dvs. gruppledare och riksdagsstyrelsen - borde inte äga rätt att överpröva väljarnas beslut, eller bestämma någon praxis för hur en annan ledamot skall agera. Väljarna informerades ju om att Bodström skulle vara i USA under mandatperioden, hans parti satte honom högt på listan och -- framför allt! -- väljarna kryssade även med kända USA-planer honom.
Frågan om varifrån parlamentariker får sin legitimitet är en typisk statsvetarfråga. Lustigt nog har ingen statsvetare vad jag vet kommenterat denna uppenbara principiella aspekt på den aktuella Bodströmfrågan. Annars brukar för skrået ingen fråga i politiken vara för obetydlig för att kommenteras.
Bodström är förvisso inte Churchill. Men poängen är att svensk parlamentarismen inte tolererar mångsysslare som Churchill.
Kvar står därmed frågan om grunden för att andra riksdagsledamöter tar sig rätt att överpröva och ändra Bodströms väljares beslut? Och det räcker inte med att säga "Det är bestämmelserna"!
Bästa referens är: Roy Jenkins, Churchill, MacMillan 2001.
tisdag 12 oktober 2010
Ekonomi och invandring. Apropos SD i debatten.
(Redigerad version av anförande i riksdagens budgetdebatt; den första debatt i vilken Sverigedemokraterna deltog. Det präglade debatten.)
Väljarna har röstat fram ett nytt parti i riksdagen. Så jag använder min tid i denna ekonomiska debatt till att tala om ekonomiska aspekter av invandring.
Jag vill inledningsvis understryka att invandrare är enskilda individer med mycket olika bakgrund och öden, och därför är generaliseringar ofrånkomligen vanskliga.
*************
Det är uppenbart att många tror att ökad invandring sänker lönerna, ökar arbetslösheten och försämrar de offentliga finanserna. Är det sant? Vilka belägg finns?
Mycket av oron när det gäller invandring, löner och arbetslöshet baseras på en oriktig verklighetsuppfattning om hur ekonomin fungerar.
En vanlig felsyn är att antalet jobb i ekonomin är givet, eller konstant. Men så är det inte. Ett ökat utbud av arbetskraft - t ex på grund av invandring - leder normalt även till en ökad efterfrågan på arbetskraft.
Till exempel har länder med växande befolkning inte högre arbetslöshet än länder med stagnerande befolkning. Länder med hög andel invandrare har inte större andel arbetslösa än länder med få invandrare.
Att invandrare söker sig till specifika yrken kan dock leda till att lönerna sjunker i dessa specifika yrken, men det kan samtidigt medföra att efterfrågan på arbetskraft ökar, och löner ökar i andra yrken, nämligen de som kompletterar och stödjer produktionen som drivs fram av invandrares sysselsättning och efterfrågan. Exempelvis har vi många invandrare i restaurangbranschen, städföretag, och byggsektorn vilket kan pressa lönerna och öka antalet jobb dessa branscher, men också öka lönerna och antalet jobb hos dem som tillhandahåller insatsvaror och kompletterande tjänster till dessa branscher.
Invandrare - precis som andra - använder sin inkomst. Den spenderas på ökad efterfrågan på varor och tjänster, t ex i detaljhandeln, privat service, bostäder och byggande. Även efterfrågan på arbetskraft inom kommunal service ökar. Den ökade efterfrågan som drivs av invandrarnas inkomster leder alltså till ökad efterfrågan på arbetsinsatser, och därmed till fler jobb i ekonomin.
Det har gjorts många studier - i många länder och från många tidsperioder - i vilka man har undersökt effekterna på lönerna hos de infödda av ökad invandring.
Resultaten är genomgående att effekterna är obefintliga eller mycket små. Det finns inga entydiga resultat som säger att lönerna skulle påverkas positivt eller negativt av invandring.
Men det finns dock signifikanta resultat för vissa i befolkningen. De som kan drabbas av en sämre löneutveckling är de som har väldigt lika egenskaper med invandrare utifrån. Det är därför faktiskt främst tidigare kommande invandrare, från samma ursprungsländer, vars löner möjligen påverkas, men inte de infödda.
Arbetslösheten då? Om det finns någon konjunktureffekt så är det att invandrare kortsiktigt fungerar som en buffert för den infödda arbetskraften mot lågkonjunkturens genomslag på arbetsmarknaden; dvs. mera utsatta invandrare skyddar de infödda mot högre arbetslöshet.
Långsiktig arbetslöshet då? En regering kan kortsiktigt driva ned arbetslösheten genom en expansiv politik som ökar efterfrågan. Men dessvärre driver en sådan politik också upp inflationen till en hög och skenande takt, liksom statsskulden. Eftersom vi här i landet - liksom i andra välskötta länder - har bestämt oss för att inte acceptera skenande inflation och statsskuld, så bestäms arbetslösheten därför istället av långsiktiga faktorer som arbetsmarknadens funktionssätt. Fungerar den, och är arbetsmarknaden flexibel, ja då skapar invandring inte arbetslöshet. Och då närmar vi oss invandringens ekonomiska kärnfråga: hur ändrar vi arbetsmarknadens funktionssätt så att fler invandrare får jobb snabbare efter ankomsten?
På den punkten krävs fortsatta integrationsreformer och nytänkande. T ex om det är så - vilket forskningen menar att det är - att svensk arbetsrätt försvårar för invandrare att kom in på arbetsmarknaden, ja då krävs att arbetsrätten ändras för att integrationen ska underlättas och förbättras.
Jag vill här erinra om statsministerns ord i regeringsförklaringen: "Lika sant som att vi i Sverige har [brister i systemen för invandrares etablering] lika sant är att det är dåligt fungerande system och strukturer som skapat problemen - inte de människor som kommit hit."
Detta innebär att arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står idag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen.
De måste ställa sig frågan: vad är viktigast - en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?
Väljarna har röstat fram ett nytt parti i riksdagen. Så jag använder min tid i denna ekonomiska debatt till att tala om ekonomiska aspekter av invandring.
Jag vill inledningsvis understryka att invandrare är enskilda individer med mycket olika bakgrund och öden, och därför är generaliseringar ofrånkomligen vanskliga.
*************
Det är uppenbart att många tror att ökad invandring sänker lönerna, ökar arbetslösheten och försämrar de offentliga finanserna. Är det sant? Vilka belägg finns?
Mycket av oron när det gäller invandring, löner och arbetslöshet baseras på en oriktig verklighetsuppfattning om hur ekonomin fungerar.
En vanlig felsyn är att antalet jobb i ekonomin är givet, eller konstant. Men så är det inte. Ett ökat utbud av arbetskraft - t ex på grund av invandring - leder normalt även till en ökad efterfrågan på arbetskraft.
Till exempel har länder med växande befolkning inte högre arbetslöshet än länder med stagnerande befolkning. Länder med hög andel invandrare har inte större andel arbetslösa än länder med få invandrare.
Att invandrare söker sig till specifika yrken kan dock leda till att lönerna sjunker i dessa specifika yrken, men det kan samtidigt medföra att efterfrågan på arbetskraft ökar, och löner ökar i andra yrken, nämligen de som kompletterar och stödjer produktionen som drivs fram av invandrares sysselsättning och efterfrågan. Exempelvis har vi många invandrare i restaurangbranschen, städföretag, och byggsektorn vilket kan pressa lönerna och öka antalet jobb dessa branscher, men också öka lönerna och antalet jobb hos dem som tillhandahåller insatsvaror och kompletterande tjänster till dessa branscher.
Invandrare - precis som andra - använder sin inkomst. Den spenderas på ökad efterfrågan på varor och tjänster, t ex i detaljhandeln, privat service, bostäder och byggande. Även efterfrågan på arbetskraft inom kommunal service ökar. Den ökade efterfrågan som drivs av invandrarnas inkomster leder alltså till ökad efterfrågan på arbetsinsatser, och därmed till fler jobb i ekonomin.
Det har gjorts många studier - i många länder och från många tidsperioder - i vilka man har undersökt effekterna på lönerna hos de infödda av ökad invandring.
Resultaten är genomgående att effekterna är obefintliga eller mycket små. Det finns inga entydiga resultat som säger att lönerna skulle påverkas positivt eller negativt av invandring.
Men det finns dock signifikanta resultat för vissa i befolkningen. De som kan drabbas av en sämre löneutveckling är de som har väldigt lika egenskaper med invandrare utifrån. Det är därför faktiskt främst tidigare kommande invandrare, från samma ursprungsländer, vars löner möjligen påverkas, men inte de infödda.
Arbetslösheten då? Om det finns någon konjunktureffekt så är det att invandrare kortsiktigt fungerar som en buffert för den infödda arbetskraften mot lågkonjunkturens genomslag på arbetsmarknaden; dvs. mera utsatta invandrare skyddar de infödda mot högre arbetslöshet.
Långsiktig arbetslöshet då? En regering kan kortsiktigt driva ned arbetslösheten genom en expansiv politik som ökar efterfrågan. Men dessvärre driver en sådan politik också upp inflationen till en hög och skenande takt, liksom statsskulden. Eftersom vi här i landet - liksom i andra välskötta länder - har bestämt oss för att inte acceptera skenande inflation och statsskuld, så bestäms arbetslösheten därför istället av långsiktiga faktorer som arbetsmarknadens funktionssätt. Fungerar den, och är arbetsmarknaden flexibel, ja då skapar invandring inte arbetslöshet. Och då närmar vi oss invandringens ekonomiska kärnfråga: hur ändrar vi arbetsmarknadens funktionssätt så att fler invandrare får jobb snabbare efter ankomsten?
På den punkten krävs fortsatta integrationsreformer och nytänkande. T ex om det är så - vilket forskningen menar att det är - att svensk arbetsrätt försvårar för invandrare att kom in på arbetsmarknaden, ja då krävs att arbetsrätten ändras för att integrationen ska underlättas och förbättras.
Jag vill här erinra om statsministerns ord i regeringsförklaringen: "Lika sant som att vi i Sverige har [brister i systemen för invandrares etablering] lika sant är att det är dåligt fungerande system och strukturer som skapat problemen - inte de människor som kommit hit."
Detta innebär att arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står idag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen.
De måste ställa sig frågan: vad är viktigast - en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?
onsdag 29 september 2010
Eurosamarbetet kräver nya stränga budgetregler.
Nya förslag från EU-kommissionen ställer betydligt hårdare krav på budgetdisciplin, särskilt i euroländerna. Bland annat ska EU:s statistikmyndighet kunna göra "gryningsräder" ifall man misstänker att ett land redovisar falska siffror. Detta ställer vi oss bakom, skriver folkpartisterna Olle Schmidt och Carl B Hamilton.
(Artikeln publicerad på Svenska Dagbladet Brännpunkts webbplats den 29 september 2010.)
EU-kommissionen lade i går fram ett antal lagförslag som är tänkta att stärka budgetdisciplinen i EU. Förslagen handlar både om att samordna och staga upp ländernas ekonomier bättre än idag och om att införa snabbare och effektivare sanktioner mot euroländer som bryter mot EU:s regler för länders skulder och budgetunderskott.
Sverige bör agera för att de nya gemensamma budgetreglerna blir så stränga som möjligt. På så sätt återskapas förtroendet för euron som valuta. Det är något som hela EU tjänar på. EU-länderna behöver likt Odyssevs surra sig vid masten för att kunna stå emot de budgetslappa sirenernas förföriska sånger.
I Sverige införde vi efter bank- och budgetkrisen i början av 1990-talet bland annat en strikt budgetdisciplin. Regeringens budgetmakt ökade och riksdagens minskade. Vi införde treåriga utgiftstak och överskottsmål i statsbudgeten. EU-medlemskapet krävde en självständig Riksbank. Pensionssystemet reformerades och är numera långsiktigt stabilt. Idag behöver de flesta EU-länder genomföra det slags reformer som Sverige redan genomfört.
För att driva på en sådan utveckling behövs det mer av skarpa regler och överstatlighet i EU-ländernas budgetpolitik. På så sätt kan en ny Greklandskris motverkas. De nya reglerna bör gälla även de länder som ännu inte är med i eurosamarbetet. Sverige har inget att frukta eftersom vi redan har denna typ av regler.
Det är dock lagtekniskt svårare att införa ekonomiska sanktioner mot de länder som står utanför eurosamarbetet. Målet bör dock vara att även dessa länder i så stor utsträckning som möjligt ska pressas till att följa det nya striktare regelverket. Om ett EU-land för en ansvarslös ekonomisk politik påverkas hela EU negativt och inte bara det enskilda landet. Det gäller även de länder som står utanför eurosamarbetet.
Vi välkomnar EU-kommissionens initiativ att skärpa regelverket. Vi stödjer också EU-kommissionär Olli Rehns förslag om att införa snabbare och skarpare böter för de euroländer som inte följer regelverket. Det skulle stärka medlemsländernas budgetdisciplin och skapa större ekonomisk och finansiell stabilitet inom EU.
Vi anser att det bästa förslaget är att dra in EU-stöd om ett land inte sköter sig. Minskat stöd – mindre i den nationella plånboken! Det skulle vara ett effektivt sanktionsmedel. Euroländer ska dessutom kunna åläggas att betala depositioner, som omvandlas till böter, om landet ifråga inte följer reglerna.
Det behövs också på nationell nivå rigorösa bestämmelser som kan pressa fram åtgärder för att säkra sunda och stabila statsfinanser. Om man misstänker att ett land redovisar falsk statistik ska EU:s statistikmyndighet, Eurostat, också kunna göra oanmälda inspektioner, "gryningsräder", för att kolla upp siffrornas äkthet.
I måndags besökte ECB-chefen Jean-Claude Trichet ekonomiutskottet i Europaparlamentet. Han vill se så hårda regler som möjligt för de länder som inte når upp till stabilitets- och tillväxtpaktens regler om underskott och statsskuld. Bevisbördan ska ligga på de länder som inte följer EU:s regelverk. De måste kunna visa varför de inte ska bli föremål för sanktioner.
Trichet sa att EU kan gå mycket långt vad gäller sanktionerna utan att behöva ändra fördraget. Vi håller med Trichet. Det är också hållningen hos Sveriges regering och Europaparlamentet. Reglerna kommer också att i beslut konfirmeras av riksdagen.
Förhandlingarna om regelverket kring finanstillsynen visade att Europaparlamentet inte kommer att godkänna ett förslag som innebär att det uppnås "en minsta gemensamma nämnare". Istället för att några länder tillåts vattna ur förslaget måste svenska regeringen och Europaparlamentet – som tillsammans kommer att behandla Kommissionens förslag till nytt regelverk – nu visa musklerna och markera vikten av ett ekonomiskt strikt regelverk. Det är nödvändigt att med nya regler vingklippa de budgetslappa sirenerna i Europa.
OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, ledamot i Ekonomiutskottet och gruppledare för liberalerna (ALDE) i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman, ordförande i näringsutskottet, talesman för ekonomi- och näringspolitik.
(Artikeln publicerad på Svenska Dagbladet Brännpunkts webbplats den 29 september 2010.)
EU-kommissionen lade i går fram ett antal lagförslag som är tänkta att stärka budgetdisciplinen i EU. Förslagen handlar både om att samordna och staga upp ländernas ekonomier bättre än idag och om att införa snabbare och effektivare sanktioner mot euroländer som bryter mot EU:s regler för länders skulder och budgetunderskott.
Sverige bör agera för att de nya gemensamma budgetreglerna blir så stränga som möjligt. På så sätt återskapas förtroendet för euron som valuta. Det är något som hela EU tjänar på. EU-länderna behöver likt Odyssevs surra sig vid masten för att kunna stå emot de budgetslappa sirenernas förföriska sånger.
I Sverige införde vi efter bank- och budgetkrisen i början av 1990-talet bland annat en strikt budgetdisciplin. Regeringens budgetmakt ökade och riksdagens minskade. Vi införde treåriga utgiftstak och överskottsmål i statsbudgeten. EU-medlemskapet krävde en självständig Riksbank. Pensionssystemet reformerades och är numera långsiktigt stabilt. Idag behöver de flesta EU-länder genomföra det slags reformer som Sverige redan genomfört.
För att driva på en sådan utveckling behövs det mer av skarpa regler och överstatlighet i EU-ländernas budgetpolitik. På så sätt kan en ny Greklandskris motverkas. De nya reglerna bör gälla även de länder som ännu inte är med i eurosamarbetet. Sverige har inget att frukta eftersom vi redan har denna typ av regler.
Det är dock lagtekniskt svårare att införa ekonomiska sanktioner mot de länder som står utanför eurosamarbetet. Målet bör dock vara att även dessa länder i så stor utsträckning som möjligt ska pressas till att följa det nya striktare regelverket. Om ett EU-land för en ansvarslös ekonomisk politik påverkas hela EU negativt och inte bara det enskilda landet. Det gäller även de länder som står utanför eurosamarbetet.
Vi välkomnar EU-kommissionens initiativ att skärpa regelverket. Vi stödjer också EU-kommissionär Olli Rehns förslag om att införa snabbare och skarpare böter för de euroländer som inte följer regelverket. Det skulle stärka medlemsländernas budgetdisciplin och skapa större ekonomisk och finansiell stabilitet inom EU.
Vi anser att det bästa förslaget är att dra in EU-stöd om ett land inte sköter sig. Minskat stöd – mindre i den nationella plånboken! Det skulle vara ett effektivt sanktionsmedel. Euroländer ska dessutom kunna åläggas att betala depositioner, som omvandlas till böter, om landet ifråga inte följer reglerna.
Det behövs också på nationell nivå rigorösa bestämmelser som kan pressa fram åtgärder för att säkra sunda och stabila statsfinanser. Om man misstänker att ett land redovisar falsk statistik ska EU:s statistikmyndighet, Eurostat, också kunna göra oanmälda inspektioner, "gryningsräder", för att kolla upp siffrornas äkthet.
I måndags besökte ECB-chefen Jean-Claude Trichet ekonomiutskottet i Europaparlamentet. Han vill se så hårda regler som möjligt för de länder som inte når upp till stabilitets- och tillväxtpaktens regler om underskott och statsskuld. Bevisbördan ska ligga på de länder som inte följer EU:s regelverk. De måste kunna visa varför de inte ska bli föremål för sanktioner.
Trichet sa att EU kan gå mycket långt vad gäller sanktionerna utan att behöva ändra fördraget. Vi håller med Trichet. Det är också hållningen hos Sveriges regering och Europaparlamentet. Reglerna kommer också att i beslut konfirmeras av riksdagen.
Förhandlingarna om regelverket kring finanstillsynen visade att Europaparlamentet inte kommer att godkänna ett förslag som innebär att det uppnås "en minsta gemensamma nämnare". Istället för att några länder tillåts vattna ur förslaget måste svenska regeringen och Europaparlamentet – som tillsammans kommer att behandla Kommissionens förslag till nytt regelverk – nu visa musklerna och markera vikten av ett ekonomiskt strikt regelverk. Det är nödvändigt att med nya regler vingklippa de budgetslappa sirenerna i Europa.
OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, ledamot i Ekonomiutskottet och gruppledare för liberalerna (ALDE) i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman, ordförande i näringsutskottet, talesman för ekonomi- och näringspolitik.
lördag 18 september 2010
En glad nyhet. Sprid den gärna vidare!
En glad nyhet!
Du behöver inte fundera på om du ska stödrösta eller taktikrösta. Alla allianspartier är nu definitivt över 4%-spärren så du kan rösta på partiet du gillar allra bäst, och utan taktiska sidoblickar. Är du liberal, rösta liberalt!
Sprid gärna vidare!
Du behöver inte fundera på om du ska stödrösta eller taktikrösta. Alla allianspartier är nu definitivt över 4%-spärren så du kan rösta på partiet du gillar allra bäst, och utan taktiska sidoblickar. Är du liberal, rösta liberalt!
Sprid gärna vidare!
torsdag 16 september 2010
Behåll kärnkraften så sänker vi både elpris och utsläpp
Sverige har idag, tack vare kärn- och vattenkraften, tillgång till konkurrenskraftigt prissatt och koldioxidfri elförsörjning. Det är grunden för hela den svenska elintensiva industrin och gör att vi i Sverige ger upphov till jämförelsevis låga koldioxidutsläpp per person.
Det är dock inte givet att det kommer att fortsätta att gälla. På 2020-talet kommer den nuvarande svenska kärnkraften att börja avvecklas av åldersskäl. Det tar dryga tio år att bygga en ny reaktor. Därför är Allianspartierna överens om att dagens reaktorer ska få bytas ut mot nya.
Mot det står vänsterpartiernas energipolitik. All svensk kärnkraft ska enligt deras överenskommelse avvecklas "med hänsyn till sysselsättning och välfärd". Men reaktorerna kommer att behöva stängas ned av åldersskäl, oavsett om det kan ske med hänsyn till jobb och välfärd eller ej. Miljöpartiet vill gå ännu snabbare fram och avveckla minst en reaktor kommande mandatperiod
För att jämföra effekter på bland annat elpriser har elanalysföretaget Pöyry Energy Consulting tagit fram två scenarier för Sveriges framtida elförsörjning. Det ena söker spegla att Alliansens politik blir verklighet och det andra vänsterpartiernas avvecklingslinje när det gäller kärnkraften.
Slutsatsen i Pöyrys analys är att vänsterpartiernas politik leder till både betydligt högre elpriser och kraftigare svängningar i elpriset än vad Alliansens politik gör. Elpriserna blir för företagen ca 20 procent högre med vänsterpartiernas politik. För konsumenterna, som via elräkningen ovanpå detta får betala för oppositionens ytterligare skärpning av elcertifikatsystemet, blir prisökningen ca 24 procent.
Vad skulle en sådan prisökning betyda för hushållen? Låt oss ta ett exempel. För en familj (två vuxna och två barn) i en 1½-plans villa i Mellansverige med genomsnittlig elförbrukning, är fördelen med vår politik uppskattningsvis en lägre elkostnad mellan 1500 och 5000 kronor/år, beroende på hur villan värms upp.
För företag innebär de högre elpriserna försämrad internationell konkurrenskraft, lägre lönsamhet, mindre produktion och färre jobb i Sverige. Det blir i slutändan också ett slag mot de svenska hushållen i form av färre jobb.
Förutom att Alliansens politik medför stabilare elpriser uppskattar Pöyry att den också ger upphov till fyra miljoner ton lägre koldioxidutsläpp. Dessutom leder högre elpriser i Sverige till att svensk industriproduktion riskerar att läggas ned här och flytta till länder som accepterar större utsläpp. Tar man in denna aspekt ger Folkpartiets och Alliansens energipolitik ännu lägre globala utsläpp jämfört med oppositionen.
Om några dagar är det val. Då står två tydliga alternativ mot varandra. Alliansens politik är bäst för både de svenska hushållen, företagen, klimatet och de svenska jobben.
Jan Björklund (FP)
Partiledare
Carl B Hamilton (FP)
Ordförande i riksdagens näringsutskott (FP)
(Artikel med Jan Björklund publicerad i Dagens Industri den 16/9)
Det är dock inte givet att det kommer att fortsätta att gälla. På 2020-talet kommer den nuvarande svenska kärnkraften att börja avvecklas av åldersskäl. Det tar dryga tio år att bygga en ny reaktor. Därför är Allianspartierna överens om att dagens reaktorer ska få bytas ut mot nya.
Mot det står vänsterpartiernas energipolitik. All svensk kärnkraft ska enligt deras överenskommelse avvecklas "med hänsyn till sysselsättning och välfärd". Men reaktorerna kommer att behöva stängas ned av åldersskäl, oavsett om det kan ske med hänsyn till jobb och välfärd eller ej. Miljöpartiet vill gå ännu snabbare fram och avveckla minst en reaktor kommande mandatperiod
För att jämföra effekter på bland annat elpriser har elanalysföretaget Pöyry Energy Consulting tagit fram två scenarier för Sveriges framtida elförsörjning. Det ena söker spegla att Alliansens politik blir verklighet och det andra vänsterpartiernas avvecklingslinje när det gäller kärnkraften.
Slutsatsen i Pöyrys analys är att vänsterpartiernas politik leder till både betydligt högre elpriser och kraftigare svängningar i elpriset än vad Alliansens politik gör. Elpriserna blir för företagen ca 20 procent högre med vänsterpartiernas politik. För konsumenterna, som via elräkningen ovanpå detta får betala för oppositionens ytterligare skärpning av elcertifikatsystemet, blir prisökningen ca 24 procent.
Vad skulle en sådan prisökning betyda för hushållen? Låt oss ta ett exempel. För en familj (två vuxna och två barn) i en 1½-plans villa i Mellansverige med genomsnittlig elförbrukning, är fördelen med vår politik uppskattningsvis en lägre elkostnad mellan 1500 och 5000 kronor/år, beroende på hur villan värms upp.
För företag innebär de högre elpriserna försämrad internationell konkurrenskraft, lägre lönsamhet, mindre produktion och färre jobb i Sverige. Det blir i slutändan också ett slag mot de svenska hushållen i form av färre jobb.
Förutom att Alliansens politik medför stabilare elpriser uppskattar Pöyry att den också ger upphov till fyra miljoner ton lägre koldioxidutsläpp. Dessutom leder högre elpriser i Sverige till att svensk industriproduktion riskerar att läggas ned här och flytta till länder som accepterar större utsläpp. Tar man in denna aspekt ger Folkpartiets och Alliansens energipolitik ännu lägre globala utsläpp jämfört med oppositionen.
Om några dagar är det val. Då står två tydliga alternativ mot varandra. Alliansens politik är bäst för både de svenska hushållen, företagen, klimatet och de svenska jobben.
Jan Björklund (FP)
Partiledare
Carl B Hamilton (FP)
Ordförande i riksdagens näringsutskott (FP)
(Artikel med Jan Björklund publicerad i Dagens Industri den 16/9)
lördag 11 september 2010
Ny kärnkraft räddar älvarna.
(Artikel publicerad i Dagens Industri den 11/9 2010. Även apropå inslag i SVTs Rapport 11/9 om kraftverk i Torne älv).
En fördel med energiöverenskommelsen 2009 och riksdagsbeslutet i juni 2010 om att tillåta ny kärnkraft, är att olika skadliga ingrepp i miljön för ökad elproduktion inte krävs. Folkpartiets landsmöte beslöt därför också att partiet inte accepterar någon fortsatt utbyggnad av den småskaliga vattenkraften. Bäckar, åar och andra mindre vattendrag ska skyddas mot ytterligare exploatering.
Inget statligt stöd ska utgå till småskalig vattenkraft efter att nuvarande överenskommelser och kontrakt löpt ut. Folkpartiet kommer bara att acceptera uppgradering och effektivitetshöjningar i existerande anläggningar och på marknadsmässiga villkor.
Huvudskälet till vårt ställningstagande är att nyttan i form av ytterligare elkraft inte står i proportion till skadan på miljön vid exploatering. Tillskottet av el från småskalig vattenkraft är helt marginellt för eltillförseln. I Sverige finns idag ca 1700 vattenkraftverk med en effekt under 1 500 kW och som därmed betecknas som "småskalig vattenkraft" enligt lagen om elcertifikat. Detta är visserligen ca 63 procent av antalet vattenkraftsanläggningar i landet, men de är små och bidrar med mindre än 3 procent av elproduktionen. Småskalig vattenkraft är alltså helt marginell jämfört med den vanliga vattenkraften, som står för nära hälften (43 procent) av landets elenergiproduktion.
Tillskottet vore av ännu mer marginell betydelse.
All vattenkraftutbyggnad får stora miljökonsekvenser. Vattenmiljöerna både upp- och nedströms alla vattenkraftverk förändras avsevärt och ett kraftverk påverkar bland annat fisket.
Fördämningar förändrar vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtliv i vattnet men också på angränsande marker. Fritt strömmande vattendrag är en förutsättning för många djurarter och för sportfiske och övrigt fritidsliv. Fortsatt utbyggnad av vattenkraften riskerar också att omintetgöra tidigare restaureringar.
Systemet med elcertifikat är infört för att ekonomiskt stödja utbyggnad förnybar energi, inklusive småskaliga vattenkraftverk, trots deras miljöförstörande inverkan.
Genom elcertifikatsystemet, i kombination med prognoserna om långsiktigt stigande elpriser, har det skapats ett nymornat intresse för nya små vattenkraftverk i outbyggda vattendrag och för nystart av idag nedlagda små vattenkraftsanläggningar. I dag beräknas cirka 50 outbyggda vattendrag hotas av sådan utbyggnad. Denna omfattning kunde inte förutses när elcertifikatsystemet infördes i en tid med långtidsprognoser om lägre elpriser. Detta är ett viktigt skäl för omprövning.
En utbyggnad av småskalig vattenkraft är idag också obehövlig med tanke på att vi efter riksdagens energibeslut i juni 2010 kan bygga betydligt mer kärnkraftsel och även annan produktion av förnybar el. Därför ska vi som nation inte för all framtid offra de små vattendragen och deras unika miljö!
Detsamma gäller för de fyra nationalälvarna. Att de inte ska byggas ut är en för folkpartiet en orygglig ståndpunkt, liksom för dagens riksdagsmajoritet En utbyggnad av dessa älvar skulle sammanlagt ge ca 17 TWh/år, vilket sannolikt blir mindre än vad en enda modern och säkrare reaktor på 2020-talet kommer att producera.
Utbyggd kärnkraft skyddar sålunda i praktiken inte bara små vattendrag utan även dessa fyra älvar mot framtida krav på utbyggnad de närmaste 100 åren.
Carl B Hamilton, energi- och klimattalesman (FP), och ordförande i riksdagens näringsutskott
En fördel med energiöverenskommelsen 2009 och riksdagsbeslutet i juni 2010 om att tillåta ny kärnkraft, är att olika skadliga ingrepp i miljön för ökad elproduktion inte krävs. Folkpartiets landsmöte beslöt därför också att partiet inte accepterar någon fortsatt utbyggnad av den småskaliga vattenkraften. Bäckar, åar och andra mindre vattendrag ska skyddas mot ytterligare exploatering.
Inget statligt stöd ska utgå till småskalig vattenkraft efter att nuvarande överenskommelser och kontrakt löpt ut. Folkpartiet kommer bara att acceptera uppgradering och effektivitetshöjningar i existerande anläggningar och på marknadsmässiga villkor.
Huvudskälet till vårt ställningstagande är att nyttan i form av ytterligare elkraft inte står i proportion till skadan på miljön vid exploatering. Tillskottet av el från småskalig vattenkraft är helt marginellt för eltillförseln. I Sverige finns idag ca 1700 vattenkraftverk med en effekt under 1 500 kW och som därmed betecknas som "småskalig vattenkraft" enligt lagen om elcertifikat. Detta är visserligen ca 63 procent av antalet vattenkraftsanläggningar i landet, men de är små och bidrar med mindre än 3 procent av elproduktionen. Småskalig vattenkraft är alltså helt marginell jämfört med den vanliga vattenkraften, som står för nära hälften (43 procent) av landets elenergiproduktion.
Tillskottet vore av ännu mer marginell betydelse.
All vattenkraftutbyggnad får stora miljökonsekvenser. Vattenmiljöerna både upp- och nedströms alla vattenkraftverk förändras avsevärt och ett kraftverk påverkar bland annat fisket.
Fördämningar förändrar vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtliv i vattnet men också på angränsande marker. Fritt strömmande vattendrag är en förutsättning för många djurarter och för sportfiske och övrigt fritidsliv. Fortsatt utbyggnad av vattenkraften riskerar också att omintetgöra tidigare restaureringar.
Systemet med elcertifikat är infört för att ekonomiskt stödja utbyggnad förnybar energi, inklusive småskaliga vattenkraftverk, trots deras miljöförstörande inverkan.
Genom elcertifikatsystemet, i kombination med prognoserna om långsiktigt stigande elpriser, har det skapats ett nymornat intresse för nya små vattenkraftverk i outbyggda vattendrag och för nystart av idag nedlagda små vattenkraftsanläggningar. I dag beräknas cirka 50 outbyggda vattendrag hotas av sådan utbyggnad. Denna omfattning kunde inte förutses när elcertifikatsystemet infördes i en tid med långtidsprognoser om lägre elpriser. Detta är ett viktigt skäl för omprövning.
En utbyggnad av småskalig vattenkraft är idag också obehövlig med tanke på att vi efter riksdagens energibeslut i juni 2010 kan bygga betydligt mer kärnkraftsel och även annan produktion av förnybar el. Därför ska vi som nation inte för all framtid offra de små vattendragen och deras unika miljö!
Detsamma gäller för de fyra nationalälvarna. Att de inte ska byggas ut är en för folkpartiet en orygglig ståndpunkt, liksom för dagens riksdagsmajoritet En utbyggnad av dessa älvar skulle sammanlagt ge ca 17 TWh/år, vilket sannolikt blir mindre än vad en enda modern och säkrare reaktor på 2020-talet kommer att producera.
Utbyggd kärnkraft skyddar sålunda i praktiken inte bara små vattendrag utan även dessa fyra älvar mot framtida krav på utbyggnad de närmaste 100 åren.
Carl B Hamilton, energi- och klimattalesman (FP), och ordförande i riksdagens näringsutskott
Varning för skakig ekonomi med SD som vågmästare.
Vi lever i en ekonomiskt orolig omvärld. Finanskrisen har övergått i budgetkris i många länder som fortfarande har otillräckliga åtgärdsprogram. Det innebär att det finns krav på marknaden att finansiera en fortsatt stor statlig upplåning i många länder. Det gäller inte bara Europa utan även USA. Vad detta i slutändan leder vet ingen idag, bara att stora anpassningar förr eller senare måste göras. Bankerna står ostadigt i många länder, med övermodig utlåning till låntagare med svag återbetalningsförmåga. Även i Sverige har vi sett finansiella aktörer med okontrollerat risktagande i bagaget.
Sannolikt kommer ett antal av dessa europeiska och amerikanska banker att gå omkull, och det kan utlösa nya bankkriser. Sådana har vi sett kan sprida sig över gränserna genom att finansiella marknader och banker är gränsöverskridande. Kriser kan därmed komma tillbaka även av detta skäl. Det finns faror även för vårt land i detta scenario.
Idag varnar också Internationella Valutafonden för just dessa faror.
Slutsats: Vi måste se till att vi säkrar en stark och beslutsför riksdag som möjliggör en långsiktig och internationellt trovärdig ekonomisk politik i Sverige som säkrar stabilitet i Sverige även om det skulle komma ännu en kris utomlands ifrån.
Detta är bakgrunden till riksdagsvalet om en vecka och den kommande mandatperioden till 2014.
Om vi får ett parlamentariskt läge med SD som tungan på vågen har vi en vågmästare som är populist: dvs. gärna samtidigt kräver lägre skatter och högre offentliga utgifter och - följaktligen - budgetunderskott.
För svensk ekonomi skulle detta innebära ökad osäkerhet om den ekonomiska politiken och möjligheterna att driva en kraftfull och stabil ekonomisk politik som säkrar jobben, inkomsterna och investeringar under mandatperioden.
Möjligheterna för god tillväxt, låg inflation och räntor, investeringar, och reformer blir mer oförutsägbara. Beslutsfattare och marknaden hatar osäkerhet, och kan bli mer avvaktande beträffande investeringar i byggen, maskiner, anställningsbeslut och andra långsiktiga åtaganden.
Vi lärde av 90-talskrisen att ett populistparti som vågmästare i förlängningen kan leda till stora ekonomiska problem för vanligt folk, för företag, för kommuner och landsting. Sådana problem vill vi inte ha tillbaka.
Ett populistiskt vågmästarparti kan leda till misstro hos dem som ska låna ut pengar till Sverige och kan i förlängningen leda till större statlig upplåning och högre räntor.
I ett internationell ekonomiskt krisläge, som mycket väl kan återkomma, är detta naturligtvis dåliga nyheter för svenska hushåll och företag. En vågmästarroll för SD får svåröverblickbara konsekvenser för jobben, inkomsterna och, i värsta fall, i förlängningen även för räntorna.
Slutsats: Vi måste se till att vi säkrar en stark och beslutsför riksdag som möjliggör en stabil och långsiktig ekonomisk politik i Sverige. Bland annat därför bör SD inte komma in i riksdagen.
Sannolikt kommer ett antal av dessa europeiska och amerikanska banker att gå omkull, och det kan utlösa nya bankkriser. Sådana har vi sett kan sprida sig över gränserna genom att finansiella marknader och banker är gränsöverskridande. Kriser kan därmed komma tillbaka även av detta skäl. Det finns faror även för vårt land i detta scenario.
Idag varnar också Internationella Valutafonden för just dessa faror.
Slutsats: Vi måste se till att vi säkrar en stark och beslutsför riksdag som möjliggör en långsiktig och internationellt trovärdig ekonomisk politik i Sverige som säkrar stabilitet i Sverige även om det skulle komma ännu en kris utomlands ifrån.
Detta är bakgrunden till riksdagsvalet om en vecka och den kommande mandatperioden till 2014.
Om vi får ett parlamentariskt läge med SD som tungan på vågen har vi en vågmästare som är populist: dvs. gärna samtidigt kräver lägre skatter och högre offentliga utgifter och - följaktligen - budgetunderskott.
För svensk ekonomi skulle detta innebära ökad osäkerhet om den ekonomiska politiken och möjligheterna att driva en kraftfull och stabil ekonomisk politik som säkrar jobben, inkomsterna och investeringar under mandatperioden.
Möjligheterna för god tillväxt, låg inflation och räntor, investeringar, och reformer blir mer oförutsägbara. Beslutsfattare och marknaden hatar osäkerhet, och kan bli mer avvaktande beträffande investeringar i byggen, maskiner, anställningsbeslut och andra långsiktiga åtaganden.
Vi lärde av 90-talskrisen att ett populistparti som vågmästare i förlängningen kan leda till stora ekonomiska problem för vanligt folk, för företag, för kommuner och landsting. Sådana problem vill vi inte ha tillbaka.
Ett populistiskt vågmästarparti kan leda till misstro hos dem som ska låna ut pengar till Sverige och kan i förlängningen leda till större statlig upplåning och högre räntor.
I ett internationell ekonomiskt krisläge, som mycket väl kan återkomma, är detta naturligtvis dåliga nyheter för svenska hushåll och företag. En vågmästarroll för SD får svåröverblickbara konsekvenser för jobben, inkomsterna och, i värsta fall, i förlängningen även för räntorna.
Slutsats: Vi måste se till att vi säkrar en stark och beslutsför riksdag som möjliggör en stabil och långsiktig ekonomisk politik i Sverige. Bland annat därför bör SD inte komma in i riksdagen.
onsdag 8 september 2010
Aldrig Vänsterpartiet i Sveriges regering!
Det går det inte att komma ifrån att om man röstar på (S) eller (MP) i valet, så röstar man också för att Vänsterpartiet ska medverka i en svensk regering.
Men vänsterpartiet är inte ett parti bland andra.Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat STASI-DDR och dess ledare ända in i modern tid. Partiet har senfärdigt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist. Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering.
En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sveriges socialdemokrater och miljöpartister nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Det skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att skänka ett reformerat nazistparti.
Aldrig Vänsterpartiet i Sveriges regering!
Men vänsterpartiet är inte ett parti bland andra.Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat STASI-DDR och dess ledare ända in i modern tid. Partiet har senfärdigt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist. Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering.
En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sveriges socialdemokrater och miljöpartister nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Det skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att skänka ett reformerat nazistparti.
Aldrig Vänsterpartiet i Sveriges regering!
måndag 6 september 2010
Tyskt kärnkraftsbeslut jätteviktigt för klimatet. Seger om partifinansiering. Minst 15 000 jobb bort i försvarsindustrin vid rödgrön valseger.
Tyskt kärnkraftsbeslut jätteviktigt för klimatet. Seger om partifinansiering. Minst 15 000 jobb bort i försvarsindustrin vid rödgrön valseger. Resurser Ohlys blinda fläck.
Beslutet om livstidsförlängning av tyska kärnkraftverk besparar atmosfären ca 2300 miljoner ton koldioxid.
Tyskland utökar livslängden på sina 17 kärnkraftverk med i genomsnitt tolv år, meddelar miljöminister Norbert Röttgen.
Förutsatt att det tyska beslutet genomförs besparas atmosfären stora mängder koldioxid eftersom alternativet är ökade utsläpp från nybyggda tyska kolkraftverk och kolkraftverk med förlängd livstid.
Antalet ytterligare reaktorår blir 12*17=204. Om man, som i Tyskland, räknar med knappt 10 TWh/reaktorår innebär det ytterligare ca 1800 TWh koldioxidfri elproduktion i Tyskland. Det, i sin tur, besparar atmosfären ca 1800*1,3 miljoner ton CO2, dvs. utsläppen blir ca 2300 miljoner ton CO2 lägre än de annars blivit. En oerhört kraftfull insats för klimatet med andra ord!
Seger om partifinansiering.
Socialdemokraterna har svängt om partifinansiering, enligt Dagens Nyheter idag. Det är ett välkommet besked efter det att partiet i årtionden har mörkat om sina miljonbidrag från LO. Beslutet är en viktig delseger för oss som i åratal kartlagt och kritiserat S-LO:s hemlighetsmakeri, och som fortfarande pågår, märk väl.
Hemlighetsmakeriet blev alltså till slut ohållbart, och så kommer det också visa sig vara för Moderaterna. Min bedömning är att detta är sista riksdagsvalet utan öppenhet om partiernas finansiering.
Mer än halverad vapenexport och sysselsättning vid rödgrön valseger.
Det blev tydligt i SVT-utfrågningen av Lars Ohly i SVT igår att tusentals jobb försvinner i försvarsindustrin om de rödgröna vinner valet. Samma budskap har tidigare miljöpartiet givit, och det upprepades av Peter Eriksson i TV4 idag på morgonen. Det gäller ca 15 000 jobb på ett stort antal platser, framför allt i Linköping, Karlskoga, Arboga, Karlskrona, Stockholm, Göteborg, Mölndal, m fl orter. Boende på dessa orter och de anställda i aktuella företag gör klokt i att rösta på Alliansen, och om Alliansen ändå förlorar valet, att omgående gå med i a-kassan.
Ohlys blinda fläck är frågan: ”hur skapas resurser?”.
För Lars Ohly är välfärd detsamma som offentliga utgifter. Mer välfärd åstadkoms genom ökade offentliga utgifter. Dessa i sin tur finansieras med skatter och avgifter. Men varifrån kommer resurserna ur vilka det betalas skatter och avgifter? Den frågan verkar Ohly aldrig ha funderat över utan han utgår från att det kommer fram resurser någonstans ifrån som sedan kan beskattas och avgiftsbeläggas. (Apropås SVT utfrågning av Ohly igår 5/9).
Beslutet om livstidsförlängning av tyska kärnkraftverk besparar atmosfären ca 2300 miljoner ton koldioxid.
Tyskland utökar livslängden på sina 17 kärnkraftverk med i genomsnitt tolv år, meddelar miljöminister Norbert Röttgen.
Förutsatt att det tyska beslutet genomförs besparas atmosfären stora mängder koldioxid eftersom alternativet är ökade utsläpp från nybyggda tyska kolkraftverk och kolkraftverk med förlängd livstid.
Antalet ytterligare reaktorår blir 12*17=204. Om man, som i Tyskland, räknar med knappt 10 TWh/reaktorår innebär det ytterligare ca 1800 TWh koldioxidfri elproduktion i Tyskland. Det, i sin tur, besparar atmosfären ca 1800*1,3 miljoner ton CO2, dvs. utsläppen blir ca 2300 miljoner ton CO2 lägre än de annars blivit. En oerhört kraftfull insats för klimatet med andra ord!
Seger om partifinansiering.
Socialdemokraterna har svängt om partifinansiering, enligt Dagens Nyheter idag. Det är ett välkommet besked efter det att partiet i årtionden har mörkat om sina miljonbidrag från LO. Beslutet är en viktig delseger för oss som i åratal kartlagt och kritiserat S-LO:s hemlighetsmakeri, och som fortfarande pågår, märk väl.
Hemlighetsmakeriet blev alltså till slut ohållbart, och så kommer det också visa sig vara för Moderaterna. Min bedömning är att detta är sista riksdagsvalet utan öppenhet om partiernas finansiering.
Mer än halverad vapenexport och sysselsättning vid rödgrön valseger.
Det blev tydligt i SVT-utfrågningen av Lars Ohly i SVT igår att tusentals jobb försvinner i försvarsindustrin om de rödgröna vinner valet. Samma budskap har tidigare miljöpartiet givit, och det upprepades av Peter Eriksson i TV4 idag på morgonen. Det gäller ca 15 000 jobb på ett stort antal platser, framför allt i Linköping, Karlskoga, Arboga, Karlskrona, Stockholm, Göteborg, Mölndal, m fl orter. Boende på dessa orter och de anställda i aktuella företag gör klokt i att rösta på Alliansen, och om Alliansen ändå förlorar valet, att omgående gå med i a-kassan.
Ohlys blinda fläck är frågan: ”hur skapas resurser?”.
För Lars Ohly är välfärd detsamma som offentliga utgifter. Mer välfärd åstadkoms genom ökade offentliga utgifter. Dessa i sin tur finansieras med skatter och avgifter. Men varifrån kommer resurserna ur vilka det betalas skatter och avgifter? Den frågan verkar Ohly aldrig ha funderat över utan han utgår från att det kommer fram resurser någonstans ifrån som sedan kan beskattas och avgiftsbeläggas. (Apropås SVT utfrågning av Ohly igår 5/9).
lördag 4 september 2010
Sju tunga skäl att rösta på alliansen
Står vi inför ett ödesval? Ja, menar de två liberala ekonomerna Carl B Hamilton och Nils Lundgren och lyfter fram sina sju bästa argument för en röst på alliansen, vilket de menar skulle säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
(Artikel publicerad i Göteborgs Posten den 4 september 2010).
För det första är det viktigt att Socialdemokraterna inte återkommer i regeringsställning efter bara en mandatperiod, eftersom det befäster föreställningen att (S) är landets statsbärande parti, det parti som karriärister i offentliga sektorn, intresseorganisationer, opinionsbildare och lobbyister måste hålla sig väl med. Det krävs flera mandatperioder med (S) i opposition för att säkra den demokratiska vitalisering som regeringsskiftet 2006 medförde.
För det andra stiger nu andelen gamla i befolkningen snabbt i Sverige liksom i övriga Europa. Ska vi klara pensioner, vård och äldreomsorg måste många fler arbeta många fler timmar under livet. För att bevara välfärdsstaten, tillsammans med demokratin vår civilisations största landvinning, måste vi då välja alliansens arbetslinje och säga nej till de rödgrönas bidragslinje.
För det tredje måste redan tagna beslut om energipolitiken börja genomföras under kommande mandatperiod. Följderna kommer att påverka den svenska ekonomins fundament och därmed landets välstånd under årtionden framåt. Kärnkraften är central i energipolitiken. Alliansens partier står enade om en tydlig, positiv linje, medan de rödgröna bakom fasaden är djupt oeniga och kommer att försätta vårt näringsliv och därmed jobben och välståndet i en farlig situation.
För det fjärde har alliansen under mandatperioden visat att den kan driva en beslutsam och skicklig ekonomisk politik under en global finanskris. Följderna av krisen är bara delvis övervunna. Mängder med banker runt om i världen har bräckliga balansräkningar, de samlade budgetunderskotten och statsskulderna i världens tjugo största ekonomier är enorma och flera euroländers problem är inte alls lösta. Krisen kan komma tillbaka i former som vi inte genomskådar ännu. Varken vi eller svenska folkets majoritet tror att Mona Sahlin kommer att kunna koppla ett fast grepp om Sveriges ekonomi tillsammans med Lars Ohly och MP-ledningen i det riskfyllda läget.
För det femte: det alltmer fragmenterade skattesystemet måste reformeras. Om de rödgröna får regeringsmakten, blir en grundlig skattereform omöjlig. De är djupt oeniga om hur ett skattesystem bör se ut och de kommer därtill att återinföra förmögenhetsskatten som drev ut 500 miljarder kronor ur landet och därmed underminerade tillgången på privat riskkapital och sänkte skatteintäkterna.
För det sjätte måste vi fortsätta att reformera skolpolitiken. Den ungdomsarbetslöshet som är en social tragedi, det vill säga långtidsarbetslösa ungdomar, beror i huvudsak på att de ungdomarna har misslyckats på högstadiet och i gymnasiet.
Alliansen går snabbt fram för att ge dessa ungdomar tillträde till arbetsmarknaden och därmed en lyckosam start i livet. Friskolorna har bidragit enormt till att öka valfriheten och höja utbildningens kvalitet både i den egna sektorn och i de kommunala skolorna. (S), (MP) och (V) sitter alla fast i betygsfientlighet och flumskoletänkande och bara (MP) är i grunden positivt till friskolor. Skolan, grunden för demokrati, välstånd och jämlikhet, är i kris i stora delar av västvärlden, men alliansen har ett program som driver utvecklingen åt rätt håll i Sverige.
För det sjunde går det inte att komma ifrån att om man röstar på (S) eller (MP) i valet, så röstar man också för att Vänsterpartiet ska medverka i en svensk regering. Vi hyser båda aktning för många individuella vänsterpartister som genuina demokrater och ärliga politiker som pragmatiskt verkar för ett mera jämlikt samhälle. En av oss skulle rösta på Vänsterpartiet i kommunalvalet om han bodde i Fagersta.
Men Vänsterpartiet är inte bara ett antal människor. Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat Stasi-DDR och dess ledare ända in i sen tid. Partiet har långsamt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist.
Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering. En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sverige nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Vi skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att göra med ett reformerat nazistparti.
Av dessa sju skäl är riksdagsvalet 2010 ett genuint ödesval där man bör rösta på alliansen för att säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
Carl B Hamilton (FP)
ordförande i riksdagens näringsutskott
Nils Lundgren
före detta partiledare för Junilistan och Europaparlamentariker
(Artikel publicerad i Göteborgs Posten den 4 september 2010).
För det första är det viktigt att Socialdemokraterna inte återkommer i regeringsställning efter bara en mandatperiod, eftersom det befäster föreställningen att (S) är landets statsbärande parti, det parti som karriärister i offentliga sektorn, intresseorganisationer, opinionsbildare och lobbyister måste hålla sig väl med. Det krävs flera mandatperioder med (S) i opposition för att säkra den demokratiska vitalisering som regeringsskiftet 2006 medförde.
För det andra stiger nu andelen gamla i befolkningen snabbt i Sverige liksom i övriga Europa. Ska vi klara pensioner, vård och äldreomsorg måste många fler arbeta många fler timmar under livet. För att bevara välfärdsstaten, tillsammans med demokratin vår civilisations största landvinning, måste vi då välja alliansens arbetslinje och säga nej till de rödgrönas bidragslinje.
För det tredje måste redan tagna beslut om energipolitiken börja genomföras under kommande mandatperiod. Följderna kommer att påverka den svenska ekonomins fundament och därmed landets välstånd under årtionden framåt. Kärnkraften är central i energipolitiken. Alliansens partier står enade om en tydlig, positiv linje, medan de rödgröna bakom fasaden är djupt oeniga och kommer att försätta vårt näringsliv och därmed jobben och välståndet i en farlig situation.
För det fjärde har alliansen under mandatperioden visat att den kan driva en beslutsam och skicklig ekonomisk politik under en global finanskris. Följderna av krisen är bara delvis övervunna. Mängder med banker runt om i världen har bräckliga balansräkningar, de samlade budgetunderskotten och statsskulderna i världens tjugo största ekonomier är enorma och flera euroländers problem är inte alls lösta. Krisen kan komma tillbaka i former som vi inte genomskådar ännu. Varken vi eller svenska folkets majoritet tror att Mona Sahlin kommer att kunna koppla ett fast grepp om Sveriges ekonomi tillsammans med Lars Ohly och MP-ledningen i det riskfyllda läget.
För det femte: det alltmer fragmenterade skattesystemet måste reformeras. Om de rödgröna får regeringsmakten, blir en grundlig skattereform omöjlig. De är djupt oeniga om hur ett skattesystem bör se ut och de kommer därtill att återinföra förmögenhetsskatten som drev ut 500 miljarder kronor ur landet och därmed underminerade tillgången på privat riskkapital och sänkte skatteintäkterna.
För det sjätte måste vi fortsätta att reformera skolpolitiken. Den ungdomsarbetslöshet som är en social tragedi, det vill säga långtidsarbetslösa ungdomar, beror i huvudsak på att de ungdomarna har misslyckats på högstadiet och i gymnasiet.
Alliansen går snabbt fram för att ge dessa ungdomar tillträde till arbetsmarknaden och därmed en lyckosam start i livet. Friskolorna har bidragit enormt till att öka valfriheten och höja utbildningens kvalitet både i den egna sektorn och i de kommunala skolorna. (S), (MP) och (V) sitter alla fast i betygsfientlighet och flumskoletänkande och bara (MP) är i grunden positivt till friskolor. Skolan, grunden för demokrati, välstånd och jämlikhet, är i kris i stora delar av västvärlden, men alliansen har ett program som driver utvecklingen åt rätt håll i Sverige.
För det sjunde går det inte att komma ifrån att om man röstar på (S) eller (MP) i valet, så röstar man också för att Vänsterpartiet ska medverka i en svensk regering. Vi hyser båda aktning för många individuella vänsterpartister som genuina demokrater och ärliga politiker som pragmatiskt verkar för ett mera jämlikt samhälle. En av oss skulle rösta på Vänsterpartiet i kommunalvalet om han bodde i Fagersta.
Men Vänsterpartiet är inte bara ett antal människor. Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat Stasi-DDR och dess ledare ända in i sen tid. Partiet har långsamt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist.
Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering. En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sverige nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Vi skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att göra med ett reformerat nazistparti.
Av dessa sju skäl är riksdagsvalet 2010 ett genuint ödesval där man bör rösta på alliansen för att säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
Carl B Hamilton (FP)
ordförande i riksdagens näringsutskott
Nils Lundgren
före detta partiledare för Junilistan och Europaparlamentariker
fredag 3 september 2010
Kan vi lita på att Mona Sahlin idag talar osanning om sin energipolitik på Pappers kongress?
Just nu pågår fackförbundet Pappers kongress i Norrköping. Idag lördag talar Mona Sahlin till kongressen. Därifrån måste ett tydligt budskap sändas tillbaka till Mona Sahlin: Socialdemokraterna måste ta ansvar för jobben och den svenska pappersindustrins framtid.
(Artikel av Jan Björklund, partiledare FP, och Carl B Hamilton, ordförande i riksdagens näringsutskott FP. En komprimerad version av texten publiceras i Dagens Industri lördagen den 4 september 2010).
Sveriges pappers- och massa industri är världens fjärde största exportör av massa och papper. Totalt arbetar ca 23 000 personer i sektorn. Den är också mycket energiintensiv och står för ca 40 procent av svensk industris totala elanvändning.
Fackförbundet Pappers anger själv att de ser prisutvecklingen på råvara och el de kommande åren som ödesfrågor för branschen. Pappersindustrin är för sin överlevnad i Sverige helt beroende av stabil tillförsel av el till internationellt konkurrenskraftiga priser.
De svenska kärnkraftsreaktorerna står ett normalår för nära hälften av Sveriges elproduktion. Vid ingången av 2020-talet inträffar något närmast dramatiskt för svensk energiförsörjning – då måste nuvarande tio kärnkraftverk att börja stängas av åldersskäl
Det finska konsultbolaget Pöyry har analyserat vad vänsterpartiernas respektive Alliansens energipolitik skulle innebära för de svenska elpriserna år 2030. I scenariot med vänsterpartiernas politik har 55 procent av kärnkraftskapaciteten lagts ner och inga nya reaktorer har byggts. Med Alliansens energipolitik har en reaktor som lagts ned ersatts med en ny modern reaktor.
Slutsatserna är inte överraskande. Eftersom utbudet av el minskar stiger elpriserna, i Pöyrys analys med drygt 20 procent. Utsläppen av koldioxid blir fyra miljoner ton större med vänsterpartiernas energipolitik eftersom Sverige i deras alternativ i högre grad kommer att behöva använda fossila bränslen.
En sådan prisökning blir dödsstöten för pappersindustrin. Utflyttad elintensiv industri minskar visserligen Sveriges koldioxidutsläpp, men inte utsläppen på jordklotet. Företagen flyttar till länder med billigare fossilbaserad elproduktion och lägre klimatkrav än i Sverige. Då ökar istället de globala utsläppen. Vänsterpartiernas politik är alltså dålig både för klimatet och för de svenska jobben.
Pappers själva är medvetna om dessa konsekvenser. Förbundets ekonom Christer Larsson kritiserar i LO-tidningen (2/7 2010) Miljöpartiet politik. Larsson påpekar att den leder till högre transportkostnader (kilometerskatten), högre elpriser (nedlagd kärnkraft) och högre råvarupriser (ökat uttag av konkurrerande biobränsle ur skogen) vilket tvingar industrin att lägga ned i Sverige och flytta utomlands.
Det stora problemet för svensk basindustri är att Socialdemokraterna låtit Miljöpartiets linje bli gemensam rödgrön politik. Det hotar att leda till en nationell katastrof för stora delar av svensk industri och näringsliv.
(Artikel av Jan Björklund, partiledare FP, och Carl B Hamilton, ordförande i riksdagens näringsutskott FP. En komprimerad version av texten publiceras i Dagens Industri lördagen den 4 september 2010).
Sveriges pappers- och massa industri är världens fjärde största exportör av massa och papper. Totalt arbetar ca 23 000 personer i sektorn. Den är också mycket energiintensiv och står för ca 40 procent av svensk industris totala elanvändning.
Fackförbundet Pappers anger själv att de ser prisutvecklingen på råvara och el de kommande åren som ödesfrågor för branschen. Pappersindustrin är för sin överlevnad i Sverige helt beroende av stabil tillförsel av el till internationellt konkurrenskraftiga priser.
De svenska kärnkraftsreaktorerna står ett normalår för nära hälften av Sveriges elproduktion. Vid ingången av 2020-talet inträffar något närmast dramatiskt för svensk energiförsörjning – då måste nuvarande tio kärnkraftverk att börja stängas av åldersskäl
Det finska konsultbolaget Pöyry har analyserat vad vänsterpartiernas respektive Alliansens energipolitik skulle innebära för de svenska elpriserna år 2030. I scenariot med vänsterpartiernas politik har 55 procent av kärnkraftskapaciteten lagts ner och inga nya reaktorer har byggts. Med Alliansens energipolitik har en reaktor som lagts ned ersatts med en ny modern reaktor.
Slutsatserna är inte överraskande. Eftersom utbudet av el minskar stiger elpriserna, i Pöyrys analys med drygt 20 procent. Utsläppen av koldioxid blir fyra miljoner ton större med vänsterpartiernas energipolitik eftersom Sverige i deras alternativ i högre grad kommer att behöva använda fossila bränslen.
En sådan prisökning blir dödsstöten för pappersindustrin. Utflyttad elintensiv industri minskar visserligen Sveriges koldioxidutsläpp, men inte utsläppen på jordklotet. Företagen flyttar till länder med billigare fossilbaserad elproduktion och lägre klimatkrav än i Sverige. Då ökar istället de globala utsläppen. Vänsterpartiernas politik är alltså dålig både för klimatet och för de svenska jobben.
Pappers själva är medvetna om dessa konsekvenser. Förbundets ekonom Christer Larsson kritiserar i LO-tidningen (2/7 2010) Miljöpartiet politik. Larsson påpekar att den leder till högre transportkostnader (kilometerskatten), högre elpriser (nedlagd kärnkraft) och högre råvarupriser (ökat uttag av konkurrerande biobränsle ur skogen) vilket tvingar industrin att lägga ned i Sverige och flytta utomlands.
Det stora problemet för svensk basindustri är att Socialdemokraterna låtit Miljöpartiets linje bli gemensam rödgrön politik. Det hotar att leda till en nationell katastrof för stora delar av svensk industri och näringsliv.
Hur utvecklas Sveriges ekonomi med de två regeringsalternativen?
Nu ligger de två ekonomisk-politiska alternativen bredvid varandra och kan jämföras. Låt mig göra en anspråkslös analys utifrån dels de rödgrönas (RG) dokument ”Regeringsplattform 2010-2014”, dels folkpartiets riksdagskansli och finansdepartementets genomgångar av detta dokument.
Skillnad i BNP.
En grundläggande fråga är hur Sveriges ekonomi utvecklas. Utvecklas BNP svagt utvecklas det mesta andra också dåligt, inklusive arbetslöshet, långtidsarbetslöshet, sysselsättning, offentliga finanser och resurser till offentligfinansierad välfärd.
BNP-nivån:
Finansdepartementet räknar med ca 2 % procents skillnad i nivå på BNP mellan de två alternativen. Om RG vinner kommer BNP att på sikt ligga på ca 2 % lägre nivå. (De föreslagna förändringarna i a-kassa och sjukförsäkring står för ca halva BNP-nivåsänkningen.) I reda pengar innebär detta att med Alliansens politik blir BNP 60-70 mdr kr högre varje år i framtiden, än om de rödgrönas (RG) politik genomförs.
BNP-tillväxttakten:
Nu är inte BNP-nivån den enda, eller ens på riktigt lång sikt den viktigaste BNP-effekten. På längre sikt gäller frågan om det med Alliansens politik blir en högre tillväxttakt varje år framdeles, än med RG-politiken. I ett ränta-på-ränta perspektiv blir BNP-effekten stor även om skillnaden i tillväxttakt per år kan förefalla blygsam.
För att svara på frågan om vilket alternativ som genererar högst tillväxttakt är det enklast att fokusera på investeringar och produktivitet. Med Alliansens politik investerar vi nu i reformer som successivt ökar ungas humankapital och kompetens. Det gäller framför allt bättre kvalitet i utbildningarna, men även bättre rehabilitering av dem som varit frånvarande från arbetsmarknaden av något skäl, och alltjämt har arbetsförmåga. Dessa typer av åtgärder höjer produktiviteten hos dem som arbetar, och ökar svensk arbetskrafts konkurrenskraft jämfört med andra länder. (Enskildas och staters stora utbildningssatsningar i Asien illustrerar tankegången.) FPs krav på ”hälften kvar av en inkomstökning” i skattepolitiken ligger i linje med detta, för att på så sätt uppmuntra förkovran, kompetens och utbildning – som leder till högre produktivitet och bättre internationell konkurrenskraft.
En annan central skillnad i de båda blockens politik, och som påverkar den ekonomiska tillväxten, är det som brukar kallas ”bidragslinjen mot arbetslinjen”. Få saker sänker produktiviteten så mycket hos dem som är i arbetsför ålder som att sitta fast i utanförskap, inte vara sysselsatt och förlora sin yrkeskompetens. Även i fråga om dessa faktorer talar Alliansens politik för en långsiktigt högre tillväxttakt eftersom Sverige med en Alliansregering får starkare fokus på arbetslinjen och minskat utanförskap än politiken i RG-alternativet.
Oppositionens jobbpolitik handlar i huvudsak om att höja skatterna på arbete och företagande för att finansiera ökade offentliga utgifter över statsbudgeten. Men de missar en viktig poäng – att ökat välstånd och mer resurser till offentligfinansierad välfärd inte fungerar utan en blomstrande privat sektor.
Mera i detalj kan vi notera följande viktiga skillnader mellan RG och Alliansen som påverkar både BNP-nivån och den långsiktiga tillväxttakten i BNP:
Det blir fler sjukskrivna och lägre BNP med RG- politik.
Vänsterpartiernas återställare i sjukförsäkringen gör att det blir fler och längre sjukskrivningar. RG vill att faktorer som ålder, bostadsort och utbildning ska spela större roll för vem som får vara sjukskriven. Det blir därmed en återgång till en mer godtycklig sjukskrivning med stora variationer över landet. Den bortre tidsgränsen ska slopas, taket och ersättningsnivåer höjas. Det riskerar göra att fler personer fastnar i långvarig sjukfrånvaro, och att sjukförsäkringen återgår till att de facto tjäna som en permanent och passiviserande arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Det blir fler med a-kassa och lägre BNP med RG- politik.
Vänsterpartierna vill höja ersättningen i a-kassan och öka möjligheterna att deltidsstämpla under längre tid. Entydig forskning visar att högre ersättningsnivåer och lägre krav på återgång i arbete ger svagare sökintensitet och längre perioder av arbetslöshet. Därför kommer RGs ändringar i a-kassan att leda till högre arbetslöshet och längre arbetslöshetstider. Det senare innebär att det blir fler som fastnar i långtidsarbetslöshet med RG-politiken, och kanske aldrig kommer tillbaka till arbetsmarknaden. Utanförskapet ökar och sysselsättningen blir lägre än den kunde ha varit.
Effekten av dessa två skillnader mellan Alliansens politik och RG-politiken är dels ett produktionsbortfall – lägre BNP – dels lägre offentliga inkomster och högre offentliga utgifter. Finansdepartementet bedömer att de föreslagna förändringarna i sjukförsäkring och a-kassa innebär att kostnaden för staten, utöver de högre kostnader som presenteras i RGs förslag, på sikt ökar med ca 15 miljarder kronor per år för arbetslöshetsförsäkringen och ca 10 miljarder kronor per år för sjukförsäkringen.
Den samhällsekonomiska kostnaden – dvs. den negativa effekten för individerna och produktionsbortfallet (dvs. lägre BNP) – är dock väsentligt större.
Dessa ”återställare” hotar därför också ”reformutrymmet” i statens budget, men även kommuners och landstings budgetar. Med RG-politik kommer det sålunda inte längre att finnas något statligt och kommunalt reformutrymme och därför mindre pengar till bland annat efterfrågade offentligfinansierade välfärdssatsningar, jämfört med Alliansens politik.
Fler jobb med RG-politik?
RG hävdar att de ska ”skapa” 100 000 nya jobb- och praktikplatser. Men kalkylen är en bokföringsbluff. I verkligheten blir nettoeffekten – jämfört med Alliansens politik – ca 15 000 färre jobb- och praktikplatser. Detaljerna i denna kalkyl framgår av finansdepartementets material (se länken ovan).
Felen i uträkningarna är av olika slag. I flera av RGs förslag överskattas den jobbskapande effekten. Mer pengar till kommunerna ger ca 2500 färre jobb än oppositionen beräknar, sänkt skatt för småföretag ger ca 3 700 färre jobb än RG uppger, antalet nya ungdomsjobb (netto) överskattas med ca 11 000 eftersom den åtgärd RG vill införa i praktiken redan finns (nystartsjobb för ungdomar), och man inte kan göra samma sak två gånger om.
Dessutom nämner inte RG att flera av de åtgärder som de vill införa leder till färre jobb. Det gäller till exempel slopat RUT-avdrag (ca 4-5000 färre jobb) och den höjda arbetsgivaravgiften för unga (ca 14 000 färre jobb). Återställarna i a-kassan och sjukförsäkringen gör också uppskattningsvis att det på sikt bli ca 18 000 färre personer i arbete.
Oppositionen räknar därtill med att de skapar 44 000 nya utbildnings- och praktikplatser. Men Alliansens politik innebär redan att ca 32 000 nya utbildnings- och praktikplatser är på gång. Skillnaden blir därför bara ca 12 000 platser netto.
Sammantaget och på kort sikt blir antalet personer i jobb eller praktik faktiskt 14 000 färre med RGs politik jämfört med Alliansens politik.
På lång sikt då? Om man ackumulerar effekterna när de har mognat ut uppskattar finansdepartementet att sysselsättningen varaktigt blir ca 140 000 personer lägre med RGs politik än med Alliansens politik.
Ändrad stabilitet i svensk ekonomi?
Den nuvarande krisen har understrukit problemen med stabiliteten i en modern, internationellt integrerad ekonomi som den svenska. Frågan är då vilket av de två regeringsalternativen som innebär störst stabilitet, och gör vårt land mest stryktåligt vid internationella kriser? Och hur undviker man att stabilitet betyder stagnation?
Allmänt kan man notera att en ekonomi som är mer flexibel också lättare hanterar internationella kris- och konjunkturstörningar. De rödgrönas hållning till mer flexibilitet på arbetsmarknaden är som bekant direkt avvisande. De föreslår en rad åtgärder – typ ”rätt till heltid” – som skulle minska flexibiliteten. Mera problematisk för stabiliteten hos svensk ekonomi är dock – igen – de rödgrönas svaga fokus på arbetslinjen. Att hålla hårt på arbetslinjen medför en snabbare anpassning till förändringar i ekonomin genom att sökandet efter nya jobb och adekvata utbildningar blir intensivare. Det minskar också risken för att många ska fastna i utanförskap.
Det faktum att RG vill återinföra en ”skatt på förmögna” innebär att vi i landet får ett lägre utbud av riskkapital, särskilt om s.k. affärsänglar enligt RG ska definieras som ”förmögna”. Det blir inte bara mindre utbud av riskkapital, utan särskilt det slags riskkapital som främjar nytänkande entreprenörer, innovatörer och uppfinnare. Dubbelfel, alltså, ur Sveriges synpunkt, men även fel från synpunkten att stabiliteten i svensk ekonomi främjas av en dynamisk och flexibel ekonomi.
Man kan notera att sysselsättningen – trots krisen – idag är högre än inför förra valet 2006, att utanförskapet är lägre (drygt 140 000 färre i juli 2010 än i juli 2006; Anders Borgs Harpsundspresentation, augusti 2010; http://www.regeringen.se/sb/d/13378/a/150820 ), och att jobbskatteavdraget – en del av arbetslinjen! – medför ca 80 000 fler jobb. Trots ett BNP-fall på 5 procent 2008-09 har arbetslösheten inte gått upp så mycket som gamla tumregler indikerade att den skulle göra – även om den ändå är alldeles för hög! – vilket pekar på att den svenska ekonomin har varit mer flexibel och stryktålig i denna kris jämfört med tidigare lågkonjunkturer.
Sverige har mycket starka automatiska stabilisatorer, dvs. både automatiska utgiftsökningar i en lågkonjunktur för t ex. arbetslöshetsersättningar och arbetsmarknadspolitik och lägre skatteinbetalningar. Det är bra för den reala ekonomins stabilitet, men det ställer också stora krav bl. a på ett robust överskottsmål och andra åtgärder för att förhindra att underskott i de offentliga finanserna destabiliserar hela ekonomin. Överskottsmålet som buffert fungerade väl när krisen slog till 2008. Sverige hade ett budgetöverskott, och föll från en stark överskottsposition till underskott. Det starka utgångsläget gjorde dock att underskottet blev mycket litet i en internationell jämförelse, och sannolikt är det helt borta redan nästa år. Det innebär att krisen i Sverige inte har framtvingat drakoniska sparåtgärder och skattehöjningar som i många andra länder.
Två av de rödgröna partierna accepterar överskottsmålet och det strikta finanspolitiska regelverket. Vänsterpartiet tror inte på det, vill inte tillämpa det, men har i kompromissens namn ändå anpassat sig till de två övrigas hållning.
Sverige och de svenska statsfinanserna hade alltså klarat krisen sämre med de rödgrönas politik. För det första hade det statsfinansiella utgångsläget varit sämre, eftersom fler hade levt på a-kassa eller sjukförsäkring när krisen inleddes. Med tanke på oppositionens alla vidlyftiga löften under krisen och tal om ”för lite och för sent” är det högst sannolikt att vi nu, när konjunkturen vänder, hade suttit med större budgetunderskott och fått en svagare återhämtning.
Som har visats tidigare är RG:s valplattform underfinansierad. De har inte räknat med ökade kostnader för t ex. sjukförsäkring och a-kassa som blir följden av deras politik. De svenska statsfinanserna kommer därmed att försämras med de RG vid makten.
De viktigaste skillnaderna utifrån stabilitetsaspekten är att RG har mindre fokus på den flexibilitetsstimulerande arbetslinjen, sänker tillgången på riskkapital och att RG har lägre trovärdighet i åtagandena om överskottsmål och ett strikt regelverk för budgetpolitik i stat och kommuner.
Avslutningsvis, de länder som är med i eurosamarbetet har haft en betydligt snabbare ökning av sin utrikeshandel, än de länder som gjort som Sverige. Om Sverige blir euromedlem, vilket är helt uteslutet med de rödgröna vid makten, blir utrikeshandeln större och specialiseringen i produktion och organisation mera långtgående. Det – i sin tur – medför högre produktivitet, högre lönebetalningsförmåga i företagen och större offentliga och privata inkomster; kort sagt något större BNP och högre tillväxttakt.
Skillnad i BNP.
En grundläggande fråga är hur Sveriges ekonomi utvecklas. Utvecklas BNP svagt utvecklas det mesta andra också dåligt, inklusive arbetslöshet, långtidsarbetslöshet, sysselsättning, offentliga finanser och resurser till offentligfinansierad välfärd.
BNP-nivån:
Finansdepartementet räknar med ca 2 % procents skillnad i nivå på BNP mellan de två alternativen. Om RG vinner kommer BNP att på sikt ligga på ca 2 % lägre nivå. (De föreslagna förändringarna i a-kassa och sjukförsäkring står för ca halva BNP-nivåsänkningen.) I reda pengar innebär detta att med Alliansens politik blir BNP 60-70 mdr kr högre varje år i framtiden, än om de rödgrönas (RG) politik genomförs.
BNP-tillväxttakten:
Nu är inte BNP-nivån den enda, eller ens på riktigt lång sikt den viktigaste BNP-effekten. På längre sikt gäller frågan om det med Alliansens politik blir en högre tillväxttakt varje år framdeles, än med RG-politiken. I ett ränta-på-ränta perspektiv blir BNP-effekten stor även om skillnaden i tillväxttakt per år kan förefalla blygsam.
För att svara på frågan om vilket alternativ som genererar högst tillväxttakt är det enklast att fokusera på investeringar och produktivitet. Med Alliansens politik investerar vi nu i reformer som successivt ökar ungas humankapital och kompetens. Det gäller framför allt bättre kvalitet i utbildningarna, men även bättre rehabilitering av dem som varit frånvarande från arbetsmarknaden av något skäl, och alltjämt har arbetsförmåga. Dessa typer av åtgärder höjer produktiviteten hos dem som arbetar, och ökar svensk arbetskrafts konkurrenskraft jämfört med andra länder. (Enskildas och staters stora utbildningssatsningar i Asien illustrerar tankegången.) FPs krav på ”hälften kvar av en inkomstökning” i skattepolitiken ligger i linje med detta, för att på så sätt uppmuntra förkovran, kompetens och utbildning – som leder till högre produktivitet och bättre internationell konkurrenskraft.
En annan central skillnad i de båda blockens politik, och som påverkar den ekonomiska tillväxten, är det som brukar kallas ”bidragslinjen mot arbetslinjen”. Få saker sänker produktiviteten så mycket hos dem som är i arbetsför ålder som att sitta fast i utanförskap, inte vara sysselsatt och förlora sin yrkeskompetens. Även i fråga om dessa faktorer talar Alliansens politik för en långsiktigt högre tillväxttakt eftersom Sverige med en Alliansregering får starkare fokus på arbetslinjen och minskat utanförskap än politiken i RG-alternativet.
Oppositionens jobbpolitik handlar i huvudsak om att höja skatterna på arbete och företagande för att finansiera ökade offentliga utgifter över statsbudgeten. Men de missar en viktig poäng – att ökat välstånd och mer resurser till offentligfinansierad välfärd inte fungerar utan en blomstrande privat sektor.
Mera i detalj kan vi notera följande viktiga skillnader mellan RG och Alliansen som påverkar både BNP-nivån och den långsiktiga tillväxttakten i BNP:
Det blir fler sjukskrivna och lägre BNP med RG- politik.
Vänsterpartiernas återställare i sjukförsäkringen gör att det blir fler och längre sjukskrivningar. RG vill att faktorer som ålder, bostadsort och utbildning ska spela större roll för vem som får vara sjukskriven. Det blir därmed en återgång till en mer godtycklig sjukskrivning med stora variationer över landet. Den bortre tidsgränsen ska slopas, taket och ersättningsnivåer höjas. Det riskerar göra att fler personer fastnar i långvarig sjukfrånvaro, och att sjukförsäkringen återgår till att de facto tjäna som en permanent och passiviserande arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Det blir fler med a-kassa och lägre BNP med RG- politik.
Vänsterpartierna vill höja ersättningen i a-kassan och öka möjligheterna att deltidsstämpla under längre tid. Entydig forskning visar att högre ersättningsnivåer och lägre krav på återgång i arbete ger svagare sökintensitet och längre perioder av arbetslöshet. Därför kommer RGs ändringar i a-kassan att leda till högre arbetslöshet och längre arbetslöshetstider. Det senare innebär att det blir fler som fastnar i långtidsarbetslöshet med RG-politiken, och kanske aldrig kommer tillbaka till arbetsmarknaden. Utanförskapet ökar och sysselsättningen blir lägre än den kunde ha varit.
Effekten av dessa två skillnader mellan Alliansens politik och RG-politiken är dels ett produktionsbortfall – lägre BNP – dels lägre offentliga inkomster och högre offentliga utgifter. Finansdepartementet bedömer att de föreslagna förändringarna i sjukförsäkring och a-kassa innebär att kostnaden för staten, utöver de högre kostnader som presenteras i RGs förslag, på sikt ökar med ca 15 miljarder kronor per år för arbetslöshetsförsäkringen och ca 10 miljarder kronor per år för sjukförsäkringen.
Den samhällsekonomiska kostnaden – dvs. den negativa effekten för individerna och produktionsbortfallet (dvs. lägre BNP) – är dock väsentligt större.
Dessa ”återställare” hotar därför också ”reformutrymmet” i statens budget, men även kommuners och landstings budgetar. Med RG-politik kommer det sålunda inte längre att finnas något statligt och kommunalt reformutrymme och därför mindre pengar till bland annat efterfrågade offentligfinansierade välfärdssatsningar, jämfört med Alliansens politik.
Fler jobb med RG-politik?
RG hävdar att de ska ”skapa” 100 000 nya jobb- och praktikplatser. Men kalkylen är en bokföringsbluff. I verkligheten blir nettoeffekten – jämfört med Alliansens politik – ca 15 000 färre jobb- och praktikplatser. Detaljerna i denna kalkyl framgår av finansdepartementets material (se länken ovan).
Felen i uträkningarna är av olika slag. I flera av RGs förslag överskattas den jobbskapande effekten. Mer pengar till kommunerna ger ca 2500 färre jobb än oppositionen beräknar, sänkt skatt för småföretag ger ca 3 700 färre jobb än RG uppger, antalet nya ungdomsjobb (netto) överskattas med ca 11 000 eftersom den åtgärd RG vill införa i praktiken redan finns (nystartsjobb för ungdomar), och man inte kan göra samma sak två gånger om.
Dessutom nämner inte RG att flera av de åtgärder som de vill införa leder till färre jobb. Det gäller till exempel slopat RUT-avdrag (ca 4-5000 färre jobb) och den höjda arbetsgivaravgiften för unga (ca 14 000 färre jobb). Återställarna i a-kassan och sjukförsäkringen gör också uppskattningsvis att det på sikt bli ca 18 000 färre personer i arbete.
Oppositionen räknar därtill med att de skapar 44 000 nya utbildnings- och praktikplatser. Men Alliansens politik innebär redan att ca 32 000 nya utbildnings- och praktikplatser är på gång. Skillnaden blir därför bara ca 12 000 platser netto.
Sammantaget och på kort sikt blir antalet personer i jobb eller praktik faktiskt 14 000 färre med RGs politik jämfört med Alliansens politik.
På lång sikt då? Om man ackumulerar effekterna när de har mognat ut uppskattar finansdepartementet att sysselsättningen varaktigt blir ca 140 000 personer lägre med RGs politik än med Alliansens politik.
Ändrad stabilitet i svensk ekonomi?
Den nuvarande krisen har understrukit problemen med stabiliteten i en modern, internationellt integrerad ekonomi som den svenska. Frågan är då vilket av de två regeringsalternativen som innebär störst stabilitet, och gör vårt land mest stryktåligt vid internationella kriser? Och hur undviker man att stabilitet betyder stagnation?
Allmänt kan man notera att en ekonomi som är mer flexibel också lättare hanterar internationella kris- och konjunkturstörningar. De rödgrönas hållning till mer flexibilitet på arbetsmarknaden är som bekant direkt avvisande. De föreslår en rad åtgärder – typ ”rätt till heltid” – som skulle minska flexibiliteten. Mera problematisk för stabiliteten hos svensk ekonomi är dock – igen – de rödgrönas svaga fokus på arbetslinjen. Att hålla hårt på arbetslinjen medför en snabbare anpassning till förändringar i ekonomin genom att sökandet efter nya jobb och adekvata utbildningar blir intensivare. Det minskar också risken för att många ska fastna i utanförskap.
Det faktum att RG vill återinföra en ”skatt på förmögna” innebär att vi i landet får ett lägre utbud av riskkapital, särskilt om s.k. affärsänglar enligt RG ska definieras som ”förmögna”. Det blir inte bara mindre utbud av riskkapital, utan särskilt det slags riskkapital som främjar nytänkande entreprenörer, innovatörer och uppfinnare. Dubbelfel, alltså, ur Sveriges synpunkt, men även fel från synpunkten att stabiliteten i svensk ekonomi främjas av en dynamisk och flexibel ekonomi.
Man kan notera att sysselsättningen – trots krisen – idag är högre än inför förra valet 2006, att utanförskapet är lägre (drygt 140 000 färre i juli 2010 än i juli 2006; Anders Borgs Harpsundspresentation, augusti 2010; http://www.regeringen.se/sb/d/13378/a/150820 ), och att jobbskatteavdraget – en del av arbetslinjen! – medför ca 80 000 fler jobb. Trots ett BNP-fall på 5 procent 2008-09 har arbetslösheten inte gått upp så mycket som gamla tumregler indikerade att den skulle göra – även om den ändå är alldeles för hög! – vilket pekar på att den svenska ekonomin har varit mer flexibel och stryktålig i denna kris jämfört med tidigare lågkonjunkturer.
Sverige har mycket starka automatiska stabilisatorer, dvs. både automatiska utgiftsökningar i en lågkonjunktur för t ex. arbetslöshetsersättningar och arbetsmarknadspolitik och lägre skatteinbetalningar. Det är bra för den reala ekonomins stabilitet, men det ställer också stora krav bl. a på ett robust överskottsmål och andra åtgärder för att förhindra att underskott i de offentliga finanserna destabiliserar hela ekonomin. Överskottsmålet som buffert fungerade väl när krisen slog till 2008. Sverige hade ett budgetöverskott, och föll från en stark överskottsposition till underskott. Det starka utgångsläget gjorde dock att underskottet blev mycket litet i en internationell jämförelse, och sannolikt är det helt borta redan nästa år. Det innebär att krisen i Sverige inte har framtvingat drakoniska sparåtgärder och skattehöjningar som i många andra länder.
Två av de rödgröna partierna accepterar överskottsmålet och det strikta finanspolitiska regelverket. Vänsterpartiet tror inte på det, vill inte tillämpa det, men har i kompromissens namn ändå anpassat sig till de två övrigas hållning.
Sverige och de svenska statsfinanserna hade alltså klarat krisen sämre med de rödgrönas politik. För det första hade det statsfinansiella utgångsläget varit sämre, eftersom fler hade levt på a-kassa eller sjukförsäkring när krisen inleddes. Med tanke på oppositionens alla vidlyftiga löften under krisen och tal om ”för lite och för sent” är det högst sannolikt att vi nu, när konjunkturen vänder, hade suttit med större budgetunderskott och fått en svagare återhämtning.
Som har visats tidigare är RG:s valplattform underfinansierad. De har inte räknat med ökade kostnader för t ex. sjukförsäkring och a-kassa som blir följden av deras politik. De svenska statsfinanserna kommer därmed att försämras med de RG vid makten.
De viktigaste skillnaderna utifrån stabilitetsaspekten är att RG har mindre fokus på den flexibilitetsstimulerande arbetslinjen, sänker tillgången på riskkapital och att RG har lägre trovärdighet i åtagandena om överskottsmål och ett strikt regelverk för budgetpolitik i stat och kommuner.
Avslutningsvis, de länder som är med i eurosamarbetet har haft en betydligt snabbare ökning av sin utrikeshandel, än de länder som gjort som Sverige. Om Sverige blir euromedlem, vilket är helt uteslutet med de rödgröna vid makten, blir utrikeshandeln större och specialiseringen i produktion och organisation mera långtgående. Det – i sin tur – medför högre produktivitet, högre lönebetalningsförmåga i företagen och större offentliga och privata inkomster; kort sagt något större BNP och högre tillväxttakt.
torsdag 2 september 2010
Feminism och kapitalism fungerar ihop.
En av de i särklass viktigaste jämställdhetsfrågorna är lönesättningen på arbetsmarknaden.
Lönestatistik har idag publicerats av statliga Medlingsinstitutet. Den visar bl a på minskade löneskillnader mellan kvinnor och män under denna mandatperiod.
Det här visar att det går att kombinera feminism med kapitalism, och att kvinnor har fått större chanser till bättre inkomster tack vare Alliansregeringens politik, trots krisen, och inte minst genom den ökade valfriheten i offentlig sektor.
Det är särskilt glädjande att andelen kvinnor i yrkesområdet "Ledningsarbete inom privat sektor" har ökat med 50 procent. Dagens statistik visar på ett stort steg i rätt riktning. Det har vi i Sverige uppnått utan kvotering.
(I samarbete med Tina Acketoft, riksdagsledamot FP)
Lönestatistik har idag publicerats av statliga Medlingsinstitutet. Den visar bl a på minskade löneskillnader mellan kvinnor och män under denna mandatperiod.
Det här visar att det går att kombinera feminism med kapitalism, och att kvinnor har fått större chanser till bättre inkomster tack vare Alliansregeringens politik, trots krisen, och inte minst genom den ökade valfriheten i offentlig sektor.
Det är särskilt glädjande att andelen kvinnor i yrkesområdet "Ledningsarbete inom privat sektor" har ökat med 50 procent. Dagens statistik visar på ett stort steg i rätt riktning. Det har vi i Sverige uppnått utan kvotering.
(I samarbete med Tina Acketoft, riksdagsledamot FP)
tisdag 31 augusti 2010
Nya Neo
Tidskriften Neo fick för ett antal månader sedan ny chefredaktör. Det har för mig - och kanske för andra? - gjort tidningen intressantare. Mindre esoterisk, mera europeisk och mera förstående inför mänsklig ofullkomlighet.
Faran med politiska teoretiker är att de förenklar verkligheten genom bortträngning så starkt att de blir tämligen ointressanta utom för den närmaste cirkeln; till exempel att man älskar mänskligheten, men står inte ut med människorna. (De gäller själfallet inte liberala praktiker som riksdagsmän. Obs ironi.) Nya Neo klarar denna delikata balansgång och dessa faror bra. Något mera av chefredaktörens beskvänliga humor kan gott få plats. Kanske även ekonomi, som är mer än offentliga finanser.
I sitt senaste nummer intervjuar Nya Neo en hel del kända personer - några av ovan slag - om hur de avser rösta i riksdagsvalet. Numret innehåller också en djupstudie av Mona Sahlins historia som politiker. Bra på kommunikation, men sämre på djupsinne.
I Nya Neos intervju med Fredrik Reinfeldt bjuder han hårt motstånd mot att säga något intressant eller djupsinnigt - trots Nya Neos idoga försök att bända upp honom. Efter valet och dess anspänning bör intervjun göras om - inte minst för Fredrik Reinfeldts egen skull. Då finns förhoppningsvis bättre förutsättningar för att med garden sänkt locka fram något ur djupet.
Särklassigt roligast är rundringningen till ett antal ambassader och utrikesdepartement för att få deras reaktion på de rödgrönas förslag att, om de vinner valet, Sverige ska kräva att USA drar sig tillbaka från sina baser utanför USA.
Den avslutande recensionen av verket om Sveriges 22 statsministrar under 1900-talet är den tveklöst bästa hittills.
Kort sagt: En överraskande bra tidning; skaffa den!
Faran med politiska teoretiker är att de förenklar verkligheten genom bortträngning så starkt att de blir tämligen ointressanta utom för den närmaste cirkeln; till exempel att man älskar mänskligheten, men står inte ut med människorna. (De gäller själfallet inte liberala praktiker som riksdagsmän. Obs ironi.) Nya Neo klarar denna delikata balansgång och dessa faror bra. Något mera av chefredaktörens beskvänliga humor kan gott få plats. Kanske även ekonomi, som är mer än offentliga finanser.
I sitt senaste nummer intervjuar Nya Neo en hel del kända personer - några av ovan slag - om hur de avser rösta i riksdagsvalet. Numret innehåller också en djupstudie av Mona Sahlins historia som politiker. Bra på kommunikation, men sämre på djupsinne.
I Nya Neos intervju med Fredrik Reinfeldt bjuder han hårt motstånd mot att säga något intressant eller djupsinnigt - trots Nya Neos idoga försök att bända upp honom. Efter valet och dess anspänning bör intervjun göras om - inte minst för Fredrik Reinfeldts egen skull. Då finns förhoppningsvis bättre förutsättningar för att med garden sänkt locka fram något ur djupet.
Särklassigt roligast är rundringningen till ett antal ambassader och utrikesdepartement för att få deras reaktion på de rödgrönas förslag att, om de vinner valet, Sverige ska kräva att USA drar sig tillbaka från sina baser utanför USA.
Den avslutande recensionen av verket om Sveriges 22 statsministrar under 1900-talet är den tveklöst bästa hittills.
Kort sagt: En överraskande bra tidning; skaffa den!
måndag 30 augusti 2010
FP: Euro-folkomröstning senast 2014!
Euron kommer att gå stärkt ur krisen och Sverige bör delta i att återupprätta förtroendet för valutan. Det är dags att sluta mumla och sätta ett datum för en ny svensk folkomröstning, skriver de liberala europaparlamentarikerna Olle Schmidt (FP) och Wolf Klinz (FDP) samt folkpartiets talesperson för ekonomi- och näringspolitik, Carl B Hamilton (FP), som idag kl 10 deltar i ett seminarium i Europahuset i Stockholm om euron.
(En komprimerad version publiceras i Dagens Industri idag 30/8.)
Eurons framtid är en av de viktigaste frågorna för EU att ta itu med. Vi menar att eurosamarbetet och att Europa kommer gå stärkt ur krisen. Vi vill lyfta den nedtystade eurofrågan upp på bordet i svensk valdebatt. Därför arrangerar den liberala partigruppen i Europarlamentet en serie seminarier, med start idag i Stockholm, om euron och finanskrisen.
Vi menar att eurosamarbetet ger förutsättningar för att bättre hålla spendersamma politiker i schack och därmed möjlighet att garantera europeisk ekonomisk stabilitet.
Ekonomikommissionär Olli Rehn skrev i torsdags i DI (26/8) att den offentliga skuldkrisen, och Greklands situation, har blottat systemiska svagheter i EU:s ekonomiska styrning och att vi måste komma till rätta med svagheterna i systemet.
Vi håller med. Det ekonomiska samarbetet behöver stärkas och förbättras. Att så sker är viktigt också för Sverige. Vår framtid hänger nära samman med utvecklingen i övriga Europa.
Olli Rehn kommer i slutet av september att lägga fram ett lagstiftningspaket med en reform av den ekonomiska styrningen i Europa. Som liberaler välkomnar vi Olli Rehns initiativ.
Men de senaste månaderna visar tydligt att Sverige, eftersom vi inte har euron, inte får vara med när de viktiga besluten fattas. När kriser uppstår och det krävs snabb handling, är det euroländernas finansministrar som gör upp om åtgärderna. Det visade sig bl.a. när eurogruppens finansministrar beslutade om utformningen av räddningspaketet till Grekland.
De närmaste åren kommer allt fler av våra grannar gå över till euron som valuta. Vid årsskiftet är det Estlands tur att byta till euron. Eurogruppen är ett dominerande maktcentrum.
Under de kommande fyra åren står Lettland och Litauen på kö, liksom Polen och Danmark. Vi ser med oro på en situation om några år där Sverige är det enda EU-landet i Nordeuropa som inte har euron som valuta.
Den akuta krisen väcker frågan om hur EU ska hantera eventuella liknande kriser i framtiden. Vi ser ett behov av åtgärder på tre nivåer:
1. Stabilitets- och tillväxtpaktens efterlydnad måste återställas. Tänderna måste vässas. Stater som bryter mot pakten ska mista sin rösträtt rörande budgetunderskott och beslut om krisåtgärder och dessutom riskera indragna EU-medel (jordbruks-, struktur- och sammanhållningsfonderna).
2. Euroområdet måste utveckla en mekanism som automatiskt slår till i krissituationer. Det skall inte vara någon bail-out. Att mobilisera internationella valutafonden (IMF) är bra och vi stöder förslaget att IMF ska delta som partner i räddningsaktioner, med IMFs tekniska expertis och årtionden av erfarenhet. Ekonomiskt stöd till ett medlemsland i kris kan innebära att ett mottagarland, åtminstone tillfälligt, kan bli tvunget att ge upp en del av sin (missbrukade) suveränitet vad gäller skatte-, och lönepolitik, arbetsmarknadsfrågor, social trygghet, etcetera. De skadliga effekterna på grannarna av vårdslös ekonomisk politik kan inte bara förlåtas utan måste åtgärdas. Det ska inte uteslutas att borgenärer kan bli tvungna att acceptera skuldavskrivningar.
3. För det tredje, till paktens kriterier ska man lägga nya regler om åtgärder mot finansiell instabilitet och förebyggande åtgärder mot gränsöverskridande bankkriser.
Sveriges regering behövs för att driva på för striktare europeiska regler. Vi har viktiga bidrag att ge t ex när det gäller att kraven och reglerna blir tillräckligt strikta i det förslag till europeiskt komplement till IMF som nu bereds. Sverige och Norden har här viktiga erfarenheter att bidra med.
Europasamarbetet handlar i grunden om solidaritet och ett gemensamt ansvar för Europa. Fortfarande bär vår kontinent på minnet av nationalismens fasansfullheter. Därför har de fel, som tror att eurons problem kommer att splittra EU. Tvärtom. Grekland lämnas inte därhän.
De politiska partierna har en skyldighet att vara tydliga mot sina väljare inför valet hur man ställer sig till en framtida folkomröstning. Folkpartiet sätter nu ned foten. Vi ger väljarna tydliga besked. En röst på Folkpartiet innebär att vi kommer att fortsätta arbetet för en ny folkomröstning under nästa mandatperiod. Vi ser tre alternativa datum för en ny folkomröstning: under 2013, i samband med Europaparlamentsvalet 2014 (bäst) eller - men sämre - vid riksdagsvalet 2014.
WOLF KLINZ
europaparlamentariker från Tyskland (FDP), ordförande i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, ledamot i Ekonomiutskottet och gruppledare för liberalerna (ALDE) i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman, ordförande i näringsutskottet, talesman för ekonomi- och näringspolitik.
(En komprimerad version publiceras i Dagens Industri idag 30/8.)
Eurons framtid är en av de viktigaste frågorna för EU att ta itu med. Vi menar att eurosamarbetet och att Europa kommer gå stärkt ur krisen. Vi vill lyfta den nedtystade eurofrågan upp på bordet i svensk valdebatt. Därför arrangerar den liberala partigruppen i Europarlamentet en serie seminarier, med start idag i Stockholm, om euron och finanskrisen.
Vi menar att eurosamarbetet ger förutsättningar för att bättre hålla spendersamma politiker i schack och därmed möjlighet att garantera europeisk ekonomisk stabilitet.
Ekonomikommissionär Olli Rehn skrev i torsdags i DI (26/8) att den offentliga skuldkrisen, och Greklands situation, har blottat systemiska svagheter i EU:s ekonomiska styrning och att vi måste komma till rätta med svagheterna i systemet.
Vi håller med. Det ekonomiska samarbetet behöver stärkas och förbättras. Att så sker är viktigt också för Sverige. Vår framtid hänger nära samman med utvecklingen i övriga Europa.
Olli Rehn kommer i slutet av september att lägga fram ett lagstiftningspaket med en reform av den ekonomiska styrningen i Europa. Som liberaler välkomnar vi Olli Rehns initiativ.
Men de senaste månaderna visar tydligt att Sverige, eftersom vi inte har euron, inte får vara med när de viktiga besluten fattas. När kriser uppstår och det krävs snabb handling, är det euroländernas finansministrar som gör upp om åtgärderna. Det visade sig bl.a. när eurogruppens finansministrar beslutade om utformningen av räddningspaketet till Grekland.
De närmaste åren kommer allt fler av våra grannar gå över till euron som valuta. Vid årsskiftet är det Estlands tur att byta till euron. Eurogruppen är ett dominerande maktcentrum.
Under de kommande fyra åren står Lettland och Litauen på kö, liksom Polen och Danmark. Vi ser med oro på en situation om några år där Sverige är det enda EU-landet i Nordeuropa som inte har euron som valuta.
Den akuta krisen väcker frågan om hur EU ska hantera eventuella liknande kriser i framtiden. Vi ser ett behov av åtgärder på tre nivåer:
1. Stabilitets- och tillväxtpaktens efterlydnad måste återställas. Tänderna måste vässas. Stater som bryter mot pakten ska mista sin rösträtt rörande budgetunderskott och beslut om krisåtgärder och dessutom riskera indragna EU-medel (jordbruks-, struktur- och sammanhållningsfonderna).
2. Euroområdet måste utveckla en mekanism som automatiskt slår till i krissituationer. Det skall inte vara någon bail-out. Att mobilisera internationella valutafonden (IMF) är bra och vi stöder förslaget att IMF ska delta som partner i räddningsaktioner, med IMFs tekniska expertis och årtionden av erfarenhet. Ekonomiskt stöd till ett medlemsland i kris kan innebära att ett mottagarland, åtminstone tillfälligt, kan bli tvunget att ge upp en del av sin (missbrukade) suveränitet vad gäller skatte-, och lönepolitik, arbetsmarknadsfrågor, social trygghet, etcetera. De skadliga effekterna på grannarna av vårdslös ekonomisk politik kan inte bara förlåtas utan måste åtgärdas. Det ska inte uteslutas att borgenärer kan bli tvungna att acceptera skuldavskrivningar.
3. För det tredje, till paktens kriterier ska man lägga nya regler om åtgärder mot finansiell instabilitet och förebyggande åtgärder mot gränsöverskridande bankkriser.
Sveriges regering behövs för att driva på för striktare europeiska regler. Vi har viktiga bidrag att ge t ex när det gäller att kraven och reglerna blir tillräckligt strikta i det förslag till europeiskt komplement till IMF som nu bereds. Sverige och Norden har här viktiga erfarenheter att bidra med.
Europasamarbetet handlar i grunden om solidaritet och ett gemensamt ansvar för Europa. Fortfarande bär vår kontinent på minnet av nationalismens fasansfullheter. Därför har de fel, som tror att eurons problem kommer att splittra EU. Tvärtom. Grekland lämnas inte därhän.
De politiska partierna har en skyldighet att vara tydliga mot sina väljare inför valet hur man ställer sig till en framtida folkomröstning. Folkpartiet sätter nu ned foten. Vi ger väljarna tydliga besked. En röst på Folkpartiet innebär att vi kommer att fortsätta arbetet för en ny folkomröstning under nästa mandatperiod. Vi ser tre alternativa datum för en ny folkomröstning: under 2013, i samband med Europaparlamentsvalet 2014 (bäst) eller - men sämre - vid riksdagsvalet 2014.
WOLF KLINZ
europaparlamentariker från Tyskland (FDP), ordförande i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, ledamot i Ekonomiutskottet och gruppledare för liberalerna (ALDE) i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman, ordförande i näringsutskottet, talesman för ekonomi- och näringspolitik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
